SJÖBO BLOCKSÄNKOR -genes, morfologi och ålder

EARTH SCIENCES CENTRE GÖTEBORG UNIVERSITY B321 2002 SJÖBO BLOCKSÄNKOR -genes, morfologi och ålder Daniel Björkert Department of Physical Geography GÖTEBORG 2002

GÖTEBORGS UNIVERSITET Institutionen för geovetenskaper Naturgeografi Geovetarcentrum SJÖBO BLOCKSÄNKOR -genes, morfologi och ålder Daniel Björkert ISSN 1400-3821 B321 Projketarabete Göteborg 2002 Postadress Besöksadress Telefo Telfax Earth Sciences Centre Geovetarcentrum Geovetarcentrum 031-773 19 51 031-773 19 86 Göteborg University S-405 30 Göteborg Guldhedsgatan 5A S-405 30 Göteborg SWEDEN

SAMMANFATTNING Kartering och undersökning av blocksänkor har gjorts i ett område ca 25 km SV om Mjölby i Östergötland. Det ligger ca 20 km söder om den mellansvenska israndzonen i ett tämligen uppbrutet landskap av sprickdalskaraktär. Kartering av området har gjorts med hjälp av flygbilder, topografiska och geologiska kartor. Ett ca 1 km² stort område avgränsades och karterades i fält. I området återfinns ett flertal blocksänkor av varierande storlek och utvecklingsgrad. Blockmaterialet i sänkorna är av mycket homogen bergartssammansättning och är av varierande storlek. Den vertikala sorteringen i blocksänkorna är delvis inte så bra som den allmänna uppfattningen vill göra gällande. Detta kan bero på att blocksänkor som ligger så långt söder ut som dessa inte har haft lika lång bildningstid som de längre norrut. Vid fältkarteringen har förutom blocksänkor flera andra former beaktats såsom blockdiken (boulder trench), blockringar (sorted circles) och kollapsringar. I terrängen finns flera kanaler med block som karterats som blockdiken. Dessa är eventuellt blockringar som uppkommit i sluttande mark och därmed blivit utdragna. Blockringarna i området uppträder ibland i mindre grupper och kan i vissa fall anta mer eller mindre polygonliknande mönster. Det finns ett flertal mindre gropar i och strax utanför blocksänkorna. Genesen av dessa är oklar, möjligen har de uppkommit genom ursköljning men det är under förutsättning att de inte har bildats samtidigt med blocksänkorna. En av de mer märkliga formerna i området är en blockkulle, vilken utgörs av en mindre höjd som i ytan är helt täckt med block. Uppkomsten av denna kan även den ha skett genom ursköljning. I

ABSTRACT THE BOULDER DEPRESSIONS OF SJÖBO GENES, MORPHOLOGY AND AGE Mapping and investigation of boulder depressions has been done in an area approximately 25 km southwest of Mjölby in Östergötland, southern Sweden. The area is situated about 20 km from the Mid-Swedish marginal deposits in a rather broken landscape with joint valleycharacter. The mapping have been done by means of aerial photos and geologic maps. An area about 1 km² big was demarcated and mapped in field. There are lot of boulder depressions of various size end degree of development. The boulder material in the depressions is of very homogenous type and of varying size. The sorting in these boulder depressions is partially not so good as the common opinion will say. This probably depends on that these boulder depressions haven t got as long time of formation as boulder depressions far north. In the field mapping other formations except for the boulder depression have been observed such as boulder trench, sorted circles and collapse circles (kollapsringar). In the terrain there are a lot of channels of boulders which has been mapped as boulder trenches. These are probably sorted circles that occur in sloping ground and by that been elongated. The stone circles occur in smaller groups and in some case they form a more or less polygonal pattern. Many small pits have also been seen in connection with, or isolated from the boulder depression. The genes of these is unclear, maybe they have formed by washing but only if they not are contemporary with the boulder depressions. One of the most notable structures in the area is a boulder hill, which is a small hill completely covered by boulder at the surface. The formation of the boulder hill may have been by washing. II

FÖRORD... IV 1 INLEDNING... 1 1.1 BLOCKSÄNKOR I ALLMÄNHET... 1 1.2 UPPKOMST AV BLOCKSÄNKOR... 1 1.3 ANNAN STRUKTURMARK SOM KAN UPPTRÄDA I SAMBAND MED BLOCKSÄNKOR... 3 1.4 SYFTE... 4 1.5 OMRÅDESBESKRIVNING...4 2 METODIK... 7 3 RESULTAT... 9 3.1 BLOCKSÄNKORNA... 9 3.2 BLOCKKULLEN... 12 3.3 KOLLAPSRINGAR... 13 3.4 BLOCKDIKEN... 15 3.5 BLOCKRINGAR... 16 4 DISKUSSION... 17 4.1 BLOCKSÄNKOR... 17 4.2 BLOCKKULLEN... 18 4.3 KOLLAPSRINGAR... 18 4.4 BLOCKDIKEN... 19 4.5 BLOCKRINGAR... 19 4.6 BLOCKSÄNKORS ÅLDER... 19 5 SLUTSATSER... 21 6 FÖRSLAG TILL SKÖTSEL... 22 7 REFERENSER... 23 III

FÖRORD Detta examensarbete omfattande 10 poäng har utförts vid Institutionen för geovetenskaper, avdelningen för naturgeografi vid Göteborgs Universitet och i samarbete med Länsstyrelsen i Östergötland. Det utfördes under en period från slutet av mars till början av juni 2001. Många är de jag vill tacka som gjort denna uppsats möjlig. Först och främst vill jag tacka mina två handledare universitetslektor Mats Olvmo på institutionen och Byrådirektör/biolog Hans Liman på Länsstyrelsen för den hjälp och de goda råd jag fått. Sedan vill jag tacka mina föräldrar Gunvor och Jan Björkert för att jag bl.a. fick låna bilen så jag överhuvudtaget kunde komma ner till fältområdet. Vidare vill jag tacka min övriga familj, min käraste Åsa och alla andra som stöttat och hjälpt mig under examensarbetet. Tack ska ni ha. IV

1 INLEDNING 1.1 BLOCKSÄNKOR I ALLMÄNHET Namnet blocksänkor (boulder depression) myntades 1905 av Högbom. Först 1937 beskrev G. Lundqvist blocksänkornas struktur närmare. Blocksänkor är som namnet antyder sänkor som innehar stora mängder block i ytan. De återfinns främst i morän. Deras form är ofta runda eller svagt ovala men det är inte ovanligt med blocksänkor av mer oregelbunden form. Storlekar på 10 100 m i diameter är vanliga men det förekommer ibland ännu större. Blockstorleken kan variera mycket men den ligger vanligtvis mellan några decimetrar upp till några meter. Den vanligaste uppfattningen är att materialet blir finare med djupet och avslutas i botten med ett mer eller mindre impermeabelt skikt på 1,5 2 m djup (Hättestrand, 1994). Hättestrand beskriver två typer av blocksänkor. Dels en variant där blocken är av olika bergarter som dessutom ibland kan ha isräfflor, dels en där blocken är av samma bergart och ofta är ganska vittrad. Områden med frekventa blocksänkor förekommer i samband med berggrundens tektoniska linjer, t.ex. brottdalar, som löper i rät vinkel med isrörelseriktningen. Där kan blockfrekvensen bli hög p.g.a. plockning (Söderman, 1982). Det är svårt att säga när blocksänkorna bildats och under hur lång tid det har tagit. Vissa menar att de härstammar från tidig Holocen och senare delen av Weichsel (Söderman, 1982), medan andra menar att de är betydligt äldre. Man har funnit bevis för att de överlevt åtminstone en nedisning och alltså härstammar från en interstadial eller kanske till och med är ännu äldre (Hättestrand, 1994, Kleman & Boström 1990, J. Lundqvist, 1961). Blocksänkorna i Sverige är tämligen sporadiskt spridda över hela mellersta och norra Sverige med undantag för större delen av kuststräckan. Även i ett område från sydöstra Östergötland genom Småland till norra delen av Blekinge förekommer blocksänkor (J. Lundqvist, 1961). I fjällen är blocksänkor mycket talrika (G. Lundqvist, 1951). Förekomsten är dock huvudsakligen utbredd under trädgränsen. De förekommer även på högre nivå men är mest typiska i skogsregionen. En anledning till denna segregering kan vara att blocksänkor ovan trädgränsen ofta är fulla med vatten och därför endast observeras som vattendrag med blockrik botten (J. Lundqvist, 1961). 1.2 UPPKOMST AV BLOCKSÄNKOR För att blocksänkor ska kunna uppstå, finns det vissa kriterier som måste uppfyllas. För det första krävs det att det finns god tillgång på block men god tillgång på vatten är även en viktig del. Blocksänkor uppkommer därför vanligen i mycket blockrik morän med god tillgång på fukt. Men det har visat sig att i fjällen kan block anrikas till sänkorna via jordflytning (G. Lundqvist, 1951). Fuktiga miljöer som vid myrmarker och insjöar är exempel på platser där man kan finna blocksänkor. Även i dödisgropar eller områden där vatten varit dämt av is är de vanligt förekommande. Dock är de sällsynta utmed kusterna (J. Lundqvist 1961). I sådana miljöer där vatten kan blir stående, marken är blockrik och klimatet tillåter finns goda möjligheter till tjällyftning. Det impermeabla lager som bildas under sorteringsprocessen ökar fuktigheten ytterligare i sänkan och består ofta av lera, lerig morän eller av humus som också kan ge samma tätande effekt (J. Lundqvist, 1961; Hättestrand, 1994). 1

Frosthävning är som störst där marken är bar. Vegetation, humus och snö har en isolerande effekt som bromsar frosten från att penetrera marken. Dessutom har frysnings- och tiningsfrekvensen stor betydelse. Ju oftare marken fryser och tinar desto fortare sker uppfrysningen av blocken (Vilborg, 1955). Detta innebär att frostaktiviteten är som störst under perioder då temperaturen pendlar mellan kall och varmgrader och marken är fri från snö, d.v.s. höst och vår. Denna process kan då bidra till en sortering av materialet som gör att det grövsta materialet hamnar överst med en finare-nedåt-struktur (fig. 1). För att sorteringen ska vara så effektiv som möjligt ska själva frysningen av marken helst ske långsamt (French, 1996). Det finns två olika hypoteser om hur frosthävningen går till. Den ena teorin kallas frost-pull och går ut på att jorden sväller när tjälen penetrerar marken. Detta medför att det frysta lagret lyfts upp. Då bildas det en hålighet under stenar och block som sitter fastfrysta i tjälen. Samma process sker under smältning av tjälen, då tjällagret smalnar av både uppifrån och nerifrån varpå det återigen bildas hålrum under stenarna och blocken (French, 1996; Vilborg, 1955). Eftersom tjälen får jorden att vidgas även i horisontalled kommer hålrummen under stenarna smalna av när den når dit (fig. 2). Den andra teorin, frost-push, går ut på att stenarna har större värmeledningsförmåga än marken de ligger i. Det gör att det bildas is runt om och under stenarna var på de pressas upp. I båda fallen kommer mindre material falla ned under större block och stenar vid smältningen (French, 1996). När hålrummen fylls ut med mindre material kan blocken inte inta sin ursprungliga position, på så sätt fortsätter förloppet och sorteringen (G. Lundqvist, 1951) (fig. 2). a b c Figur 1. Tvärsnitt över bildningen av en blocksänka. Illustration a visar blockens ursprungsläge, t.ex. en blockrik morän. Vid återkommande tjällyftning under längre perioder kommer det grövre materialet avancera uppåt och det finare kommer att hamna under och ett mer eller mindre impermeabelt skikt uppstår, illustration b och c. Figure 1. Cross section over the development of a boulder depression. Illustration a show the original position of the boulders, i.e. a boulder rich till. With recurrent frost heave under longer periods the coarser materiel advance upwards and the finer will accumulates beneath and a more or less impermeable layer arise, illustration b and c. Källa: French, 1996; Hätterstrand, 1994; Lundqvist, 1951; Lundqvist, 1962; Vilborg, 1955. 2

a b c d Figur 2. Tvärsnitt över tjällyftning av ett block enligt frost-pull hypotesen. Den streckade linjen utgör den nedre gränsen för tjälen. Illustration a visar blockets ursprungsläge, när tjälen sätter in lyfts blocket och mindre material ramlar ner under, illustration b. När tjälen penetrerar längre ner i marken trycks utrymmet under blocket ihop även i horisontalled, illustration c. Detta innebär att blocket inte kan inta sitt ursprungliga läge när tjälen går ur marken, illustration d. Figure 2. A cross section over frost heaving of a boulder according to the frost-pull hypothesis, the dashed line is the lower limit of the frost. Illustration a show the original position of the boulder, when the frost begin the boulder lifts up and finer material falls down under, illustration b. When the frost penetrate deeper in the ground the hollow get smaller even in horizontal plane, illustration c. That means that the boulder can not be replaced at its orginal position when the frost disappear, illustration d. Källa: French, 1996; Vilborg, 1955 1.3 ANNAN STRUKTURMARK SOM KAN UPPTRÄDA I SAMBAND MED BLOCKSÄNKOR Det är tämligen vanligt förekommande att andra strukturmarksformer återfinns vid ytan eller perifert i blocksänkor (Kleman & Borgström, 1990; Hättestrand, 1994). Kollapsringar är en cirkulär formation med ett gropartat centrum, ca 0,5 1,5 m i diameter. Denna grop kan ha radialt sorterade mindre block och kan ibland vara fylld av finare material alternativt vara tomma. Uppkomsten är oklar, eventuellt ursköljning av finmaterialet från en stenring, dödisrelikt eller kollaps av kärnan i en minipingo (Söderman, 1982). Sorterade polygoner (sorted polygons) och blockringar (sorted circles) bildas av samma process vid frosthävning av materialet i marken. Sorterade polygoner är i själva verket blockringar som uppkommer så tätt att de bildar ett rutmönster. Storleken varierar från någon meter upp till över 5 m i diameter. Ju större polygoner desto större är blocken (J. Lundqvist, 1961). De bildas troligtvis genom turbation, vilket innebär att finare material i marken sätts i en cirkulär rörelse vid upprepad frysning och tining. Detta innebär att materialet väller upp centralt i cirkeln och transporteras ut mot kanterna, varpå det åter transporteras mot mitten under markytan. I de fall det finns block i marken kommer de att pressas åt sidan och bilda en ring (French, 1996). Jordöar (debris island) är en av de vanligaste företeelserna i blocksänkor enligt G. Söderman (1982). De är dock samma sak som sorterade polygoner i de fall de uppkommer i blockrikt material enligt J. Lundqvist (1962). Blockströmmar (sorted stripes) är kanaler i sluttande mark fyllda med block. De är sällan bredare än en meter och blocken är ofta platta och kantiga. De är orienterade längs sluttningen eller stående på högkant. En variant av blockströmmar är s.k. blockdiken (boulder trench) som har rundare block. Dessa har plattare struktur och går djupare ner i marken. Ursprunget till dessa former är inte helt klart men möjligtvis är de polygoner som blivit utdragna p.g.a. sluttningen. Ytterligare ett annat liknande fenomen är blocksprickor (sorted cracks) de verkar återfinnas i samma områden som sorterade polygoner. Dessa har likt annan strukturmark en finare-nedåt-struktur och har troligen bildats genom någon form av sprickprocess (J. Lundqvist, 1961). 3

1.4 SYFTE Syftet med detta arbete är att beskriva hur blocksänkorna i Sjöbo och dess omgivande moränlandskap har bildats, att utreda orsaken till dess geografiska läge samt att utreda ålder på blocksänkorna. Syftet är även att genom kartering av området och dess moränstrukturer framställa en detaljerad karta över området. Vidare att avgränsa kärnområdet som underlag till eventuellt framtida reservat och ge förslag på hur de bäst utbildade formerna kan tydliggöras och hur området bör skötas. 1.5 OMRÅDESBESKRIVNING Sjöbo blocksänkor är beläget i Östergötland, ca en mil sydost om Ödeshög och tillhör också Ödeshögs kommun. Området ligger inom det subkambriska peneplanet (fig. 3). Peneplanet är dock mer brutet här än på Östgötaslätten som ligger ca 10 km norr ut (Lidmar-Bergström, 1994). De lösa jordlagren i området utgörs till stor del av småkullig moränmark. Moränryggarna är ofta löst packade och innehåller rikligt med linser av vattensorterat material. Detta tyder på att smältvatten från isen i betydande omfattning deltagit i avsmältningen (Svantesson, 1981). Det undersökta området tillhör ett större stråk tämligen rikt på blocksänkor. Detta stråk utbreder sig söder om den mellansvenska israndzonen. Sjöbo blocksänkor är en av de finaste och mest utbildade delarna och är därför utpekat som riksintresse för naturvård och ingår bl.a. i Länsstyrelsens naturvårdsplan sedan 1983. Området ligger 170 175 meter över havet vilket är ovan högsta kustlinjen (HK) som är 137 140 meter i området (Svantesson, 1981). HK i området utgör den gräns dit Baltiska Issjön nådde strax efter inlandsisens avsmältning. Det undersökta området är något mindre än 1 km² och ligger till större delen på en platå med fin- och medelkornig granit (Svantesson, 1981) (fig. 4). Främst utgörs topografin av moränformerna och vissa bergskullar. Området är ett typiskt småkulligt moränlandskap (hummocky moraine) där de lägre nivåerna mellan kullarna ofta utgörs av blocksänkor. I denna studie har stor vikt lagts på att kartlägga de strukturmarksformer, då i synnerhet blocksänkorna, som finns i trakten söder om Sjöbo gård. I omgivningen runt det undersökta området finns det många blocksänkor men studien har koncentrerats till området runt de blocksänkor som uppmärksammats av bl.a. Länsstyrelsen i Östergötland (fig. 3). Området kan delas upp i tre olika delar efter skogens ålder: Den centrala delen utgörs av tämligen gles medelålders skog som främst består av tall. I det nordvästra och nordöstra hörnet av området är skogen betydligt yngre, ca 20-25 år. Här domineras skogen av tall och gran. Skogen är mycket tät och svårframkomlig. De sydvästra och sydöstra delarna av undersökningsområdet utgörs av kalhyggen. 4

Figur 3. Översiktskarta, Ödeshögs kommun. Figure 3. General map, Ödeshögs municipal. 5

Figur 4. Geologisk karta över det omkringliggande området. Figure 4. geological map over the surrounding area. 6

2 METODIK Karteringen har delvis utförts okulärt med hjälp av ekonomiska kartan (8E 0h Bonderyd) och Jordartskartan (SGU Ae nr 44, 8E Hjo SO). Som komplement till fältstudierna har IRflygbilder använts. I de nordvästra och nordöstra områdena är emellertid skogen så tät att det var mycket svårtolkat i fält, därför karterades dessa områden först med hjälp av IR-flygbilder. När flygbilderna togs var NV- och NÖ- hörnen kalhyggen och det är därför lättare att få en uppfattning om hur blocksänkorna var orienterade. Som kontroll av flygbildstolkningen gjordes karteringen fullständig i fält. Ekonomiska kartan användes som grund vid karteringen. Eftersom ekonomiska kartan i sin tur bygger på ortofotobilder underlättade den orienteringen då området i sig inte bjuder på så stor variation att orientera sig efter, såsom höjdskillnader och sjöar m.m. Detta tack vare att grunden till kartan (ortofotobilderna) då är ljusa i områden med lite eller ingen vegetation, t.ex. blocksänkor, och det gick därför enkelt att se var blocksänkorna låg och hur de var utformade. Blocksänkorna har delats in i två kategorier. Dels "stor och välutbildad" blocksänka, dessa är mycket karaktäristiska och avviker mot den omgivande skogsmarken (fig. 5). Dels "liten och/eller sämre utvecklad" som inte är lika iögonfallande, dessa kan i vissa fall vara helt övervuxna med mossa. Figure 5. En av de mest välutbildade och finaste blocksänkorna, område A på detaljkartan (fig 6). Figure 5. One of the most developed and finest boulder depression, area A at the map (fig. 6). Foto: Daniel Björkert Bergartssammansättningen i blockmaterialet undersöktes i två av de större blocksänkorna. Undersökningen gick till så att ett måttband lades längs en rak linje, sedan räknades alla block av samma bergart längs linjen. 7

Moränens frostkänslighet styrs av finjordshalten. För att undersöka denna togs sex prover för en kornstorleksanalys. Fyra togs i vägskärningar och de övriga två togs mer centralt, det ena togs dessutom centralt i en stenring. Analysen bestod av siktning och pipettanalys och gick till enligt följande. Efter att en viss bestämd mängd material tagits till siktningen dispergerades och tvättades provet med 0,075 mm maskvidd. Därefter siktades det med maskvidden: 16, 8, 4, 2, 1, 0,5, 0,250, 0,125, 0,071 mm. Av det material som inte användes till siktning togs en mindre del ut för pipettanalys. Provet dispergerades även här inledningsvis varefter fyra prov togs vid bestämda tidpunkter (efter 32 s, 4 min 48 s, 53 min 20 s samt 4 h från start). Proverna torkades samt vägdes och kurvan för de finare kornstorlekarna erhölls. 8

3 RESULTAT 3.1 BLOCKSÄNKORNA De flesta blocksänkorna i området ligger i ett stråk från den södra delen snett upp mot det nordöstra hörnet (fig. 6). Endast ett fåtal mindre återfinns i den nordvästra delen men för att få en naturlig avgränsning av området valdes de grusvägar som leder runt området som avgränsare. Det är i den centrala delen av området som blocksänkorna är som störst. Men även i den nordöstra delen är blocksänkorna stora och välutbildade däremot i det östra hörnet har endast ett fåtal mindre blocksänkor karterats. I det sydvästra hörnet finns ett par mindre blocksänkor i kanten till den äldre skogen annars är strukturmarken här ganska sparsam (fig. 6). Figur 6. Detaljkarta över området. Figure 6. Detailmap over the area. Blocken i blocksänkorna är av mycket varierad storlek. Även om de flesta är mellan 0.5 1 m i diameter varierar blockstorleken mycket (fig. 7). Vissa block är mycket stora, de största är upp till 4-5 m i diameter. 9

Figur 7. Blocksänka med många stora block. Den ligger strax öster om område G på detaljkartan, i bakgrunden kan man se den unga täta skogen som omger dessa blocksänkor. Figure 7. Boulder depression with many big boulders. It can be found directly east of area G at the map, in the background you can see the young and thick forest that surrounds these boulder depressions. Foto: Daniel Björkert Blocken har utsatts för omfattande frostvittring, både i blocksänkorna och i block som ligger i den omgivande moränen. I områden där vittringen varit mest intensiv finns det delar av blocksänkorna där materialet är något mindre och generellt blir blocken kantigare, men detta beror helt på vittringen. Bortsett från frostvittring är blocken allmänt ganska rundade. Rundheten kan tyda på många saker men i detta fall beror det troligtvis på att blocken har blivit transporterade och utsatts för vattenpåverkan. Bergartsammansättningen är mycket homogen. I de två blocksänkorna där blockens bergart undersökes består de uteslutande av granit. Eftersom blocken i studieområdet är så pass stora har inga försök att gräva eller lyfta bort block gjorts. Det går ändå att skaffa sig en ungefärlig uppfattning om sorteringen av blocken i ytan. Man kan lätt visa på block som ligger över större block utan att vara frostsprängt från det större. Blockmaterialet är med andra ord inte så sorterade i vertikalled som väntas av en blocksänka. Vilket innebär att den sorteringen antingen inte har varit så effektiv att de allra största blocken ligger överst med en finare nedåt struktur. Alternativt har sorteringsprocessen inte pågått under tillräckligt lång tid för att en dylik sortering ska kunna uppstå. Jordarten i området är sandig morän med linser av vattensorterat material. Materialet har likaså en allmänt hög finjordshalt. Av de jordprover som togs i området var silt-innehållet mellan 15-30 %. Mest silt innehöll det prov som togs centralt i en blockring. 10

Detta prov skilde sig mot de andra proven då det var bättre sorterat och innehöll betydligt mer sand, ca 20-40 %. Även lerhalten var hög, den varierade mellan 6 och 11 % och tillsammans med silten utgjorde dessa fraktioner 21-38 % av provet (fig. 8 och 9). Figur 8. Kornstorleksdiagram med fraktioner < 16 mm av den sandiga moränen i området. Den svarta linjen utgör kornstorlekarna av ett prov taget i mitten av en blockring. Fgiure 8. Gransize diagram with fractions < 16 mm, of the sandy tills in the area. The black line shows the gransize of a sample taken in the middle of a sorted circle. De resultat som erhölls vid kornstorleksanalysen jämfördes med moränprover från områden med äldre moräner som överlagrats av yngre (fig 9). Inom kartbladet, Hjo SO, har man på flera ställen funnit moräner som är äldre än sen Weichsel (Svantesson, 1981). Även undersökningar i de intilliggande kartbladen Norrköping SV och SO samt i Alsteråns dalgång i Småland har påvisats en äldre generations moränbädd. Dessa bäddar är dock i samtliga fall överlagrad av 2-7 m yngre morän (Svantesson, 1986; Söderlund, 1986; Olvmo et. al., 1996; Ronnert & Olvmo, opublicerad). Generellt innehåller de äldre bäddarna inte lika mycket grus som de yngre men istället har de mer av de finare fraktionerna. Proverna från Sjöbo korreleras bäst med de proverna som var tagna i ytbädden sånär som på det prov som togs i en blockring och som därför har ett mindre grusinnehåll. 11

Figur 9. Triangeldiagram med prover från undersökningsområdet jämfört med andra prover av ytliggande moräner och äldre underliggande jordarter från närliggande områden samt från Småland. Figure 9. triangle diagram with samples from the study area compered with other samples of surface lying till and older underlying soils from near areas and from Småland. 3.2 BLOCKKULLEN I anslutning till en av de mindre blocksänkorna, ca 150 m öster om område A ligger en liten kulle bestående av block (fig. 6 och 10). Den är på detaljkartan karterad som en blocksänka men utbreder sig i stället över en liten höjd. I ytan har den samma struktur som blocksänkorna med mycket block och ingen eller lite mineraljord mellan blocken. Kullen är bara strax över någon meter hög och några meter i diameter. Blockkullen övergår i den lilla anknytande blocksänka utan någon naturlig gräns som skiljer dessa åt förutom höjdskillnaderna. 12

Figur 10. Blockkulle med en mycket liten blocksänka framför. Kullen är i ytan helt täckt av block men är bara vid denna sida (södra sidan) i anknytning till en blocksänka. Figure 10. Boulder hill with a very small boulder depression in front. The hill is at the surface completely covered with boulders and is only on this side (the south side) in connection with a boulder depression. Foto: Daniel Björkert 3.3 KOLLAPSRINGAR I området finns det också ett antal gropar i blockmaterialet (fig. 11 och 12). Hälften av dessa gropar, som på detaljkartan (fig. 6) markerats som kollapsringar, ligger i blocksänkor medan andra hälften ligger utspridda i skogsmarken. Vid några tillfällen ligger groparna i förbindelse med en blocksänka via ett blockdike/blockström. Groparna som återfinns i själva sänkorna ligger antingen i eller perifert i utkanten av sänkorna. Både de i blocksänkorna och de utanför är ca 0.5 1 m i diameter och några decimeter djupa. De gropar som ligger i skogsmarken avskilt från blocksänkorna utgörs av runda områden av block i ytan, ca 1 m i diameter, där den centrala delen eller hela området utgörs av ett hålrum. I och perifert i blocksänkorna ser groparna ut på samma sätt, som om ett stort block hade tagits bort. 13

Figur 11. Grop i en blocksänka (område E, figur1). Blocken runt gropen är ganska stora och någon form av sortering är svårt att se. Figure 11. Pit in a boulder depression (area E, figure 1). The boulders in the border of the pit is quite big and some sorting can be difficult to find. Foto: Daniel Björkert Figur 12. Grop i periferin av område D, figur 1. Stocken som ligger tvärs över gropen har troligtvis hamnat där vid gallring av skogen. Figure 12. Pit in the periphery of area D, figure 1. The log which lays across the pit have probably land up their under the thin out of the forest Foto: Daniel Björkert 14

3.4 BLOCKDIKEN Det är vanligt förekommande med någon form av blockdiken alternativt blockströmmar i området (fig. 13). För det mesta ligger de i anslutning till blocksänkorna men vissa ligger även utspridda i skogsmarken. De återfinns både i sluttande terräng och på plan mark. I sluttningarna finns det flera kanaler som är orienterade horisontalt mot sluttningen men vanligast är dock att de utbreder sig i sluttningens riktning. Hos de sistnämnda kan man i vissa fall även se en svag orientering av blocken i sluttningens riktning eller att de är ställda på högkant. Det bästa exemplet på det finns i området med blockringar strax norr om Svenstorp (fig. 6), som består av några utdragna blockringar och ett par mindre blockströmmar. Det finns exempel på kanaler som börjar med en av ovan nämnda gropar och sedan mynnar i en blocksänka. Det är särskilt tydligt vid den kanal och kollapsring öster om område A på detaljkartan (fig. 6). Figur 13. Blockdiken som parallellt leder ner på ena sidan av en svagt sluttande moränrygg mellan område D och E, se detaljkartan. Figure 13. Boulder trenches which paralleled leads down from a gentle slope of a moraine ridge between area D and E, look at the map. Foto: Daniel Björkert Storleken på kanalerna är oftast mellan en och två meter breda och längden varierar. Men det finns ett fåtal som är smalare och då ligger de oftast i anslutning till en blockring. Materialet i kanalerna påminner i stort om materialet i blocksänkorna. Det är främst frågan om block som är ganska rundade och av ungefär samma storlek som blocken i sänkorna (fig. 13). 15

3.5 BLOCKRINGAR Andra ganska vanligt förekommande former i området är en slags cirkulära bildningar som närmast kan liknas vid blockringar (fig. 14). De ligger till största delen i eller i periferin av blocksänkorna men påträffas i vissa fall avskiljt. Flera cirklar i samma sänka är inte ovanligt och stundom kan man ana mönster som sorterade nät eller dylikt. Särskilt tydligt är mönstret i sluttningen ner mot den västra vägen strax norr om Svenstorp. Dessa bildningar verkar av allt att döma vara frågan om strukturmark. I själva cirklarna är det ganska sparsamt med block i ytan. Vanligtvis är de centrala delarna trädbevuxna och liknar mest den omgivande skogsmarken. Cirklarna ligger ofta något högre än de omgivande blockmassorna. Storleken varierar från ca tre till fem meter i diameter. De är för det mesta helt cirkulära och bortsett från området vid Svenstorp ligger de främst på plan mark och ofta lågt i terrängen. Figur 14. T.h. lite mindre blockring i områdeb. T.v. Blockring med några träd i vid område D. Figure 14. T.r. a smaller sorted circle in area B. T.l. Sorted circle with some trees in area D. Foto: Daniel Björkert 16