Vatten och avlopp En kartläggning av en nödvändig bransch.

Vatten och avlopp En kartläggning av en nödvändig bransch. Kajsa Bondesson, projektledare Per Vennström Ylva Andersson Henrik Romberg Fanny Gelotte VM-9 Blue Peak AB Verksamhet- och branschkompetens och Kvalitets- och miljöstyrning 2011-08-29 2011-10-07 Handledare: Gunnar Cornelius

Sammanfattning Det här är en rapport om en nödvändig bransch. Den innefattar tre stora verksamhetsområden som har mycket gemensamt men som även skiljer sig åt. Ett samhälle utan fungerande vatten, avlopp och rörledningsnät skulle vara en katastrof. VA-branschen är en bransch som styrs av många lagar och förordningar. Ramdirektivet för vatten som kom 2000 från EU är ett minimikrav till medlemsstaterna när de stiftar sin egen lagstiftning. Målet med direktivet är god vattenkvalitet både vad gäller ekologisk och kemisk status. Direktivet omfattar inlandsytvattnet, kustvattnet och grundvattnet. Miljöbalken som kom 1999 ersatte de 15 lagar som tidigare täckte miljölagstiftningen. Den påverkar avfallsfrågan inom VA-branschen och därmed även vattenhanteringen. Lagen om allmänna vattentjänster(lav) fastställer kommunernas skyldigheter angående vattenförsörjning och avlopp. Utifrån den utvecklar kommunerna själva sin ABVA som är föreskrifter om användande av allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Dricksvattendirektivet från EU bestämmer standarden på vårt dricksvatten och kompletteras av vår egen livsmedelslag och livsmedelsförordning. Livsmedelsverkets föreskrifter för dricksvatten innehåller detaljerade regler om vattnets hantering, beredning och gränsvärden. Avloppsreningen regleras av ett EUdirektiv, föreskrifter från naturvårdsverket och förordningar från länsstyrelsen. En del myndigheter och intressenter agerar på kommunal nivå och en del på regional nivå. Nationell och internationell nivå förekommer också och ingen nivå går att bortse ifrån i denna bransch. Kommunerna har ansvaret för VA-verksamheterna och kan drivas på många olika sätt. Tekniska nämnder, kommunala bolag, kommun förbund är några. Konsult- och entrepenörföretagen är en stor del av VA-verksamheten. Det finns 1750 kommunala vattenreningsverk i Sverige. Dessa kan se olika ut beroende på storlek, teknik och råvatten (grundvatten eller ytvatten). Även avloppsreningsverken kan skilja sig åt en del. Där har vi restprodukter som kan vara ett problem eller resurs. Rörnätsverksamheten är omfattande och renovering av befintligt nät är en stor del. De första rören grävdes ner på 1800-talet så arbete finns. Utbildningar som leder till arbete inom VA-branschen finns på alla nivåer och forskning pågår hela tiden på området. Finansieringen av VA-branschen sker med avgifter som kan skilja sig åt utifrån var i Sverige man bor. Inom VA-branschen finns det många olika organisationer. För att kvaliteten ska upprätthållas behövs det olika ledningssystem som gör det möjligt att arbeta med. ISO 9001 och ISO14001 är två system som används. Egenkontroll måste användas inom vatten, avlopp och livsmedelsverksamheter Från 2012 måste livsmedelsindustrin använda sig av HACCP som är ett system för att utforma egenkontrollprogram. Det finns många faror som hotar våra VA- verksamheter både nu och i framtiden, till exempel bakterier, klimatförändringar och sabotage. 2

Innehållsförteckning Innehållsförteckning 1. Projektbeskrivning 1.1 Bakgrund och syfte s.4 1.2 Mål s.4 1.3 Organisation s.4 1.4 Projektplan s.4 1.5 Metod s.4 1.6 Dokumentation s.4 2. VA-branschen 2.1 Är VA viktigt? s.5 2.2 VA-branschens historia s.6 2.3 Lagar, direktiv, förordningar och föreskrifter s.8 2.4 Organisationschema över aktörer och intressenter s.15 2.5 VA-branschens olika verksamheter s.16 2.6 Kunskapsutveckling s.22 2.7 Finansiering av VA-sektorn s.24 2.8 Ledningssystem s.26 2.9 Egenkontroll s.29 2.10 När olyckan är framme s.31 3. Slutsats s.33 4. Källhänvisningar s.34 3

Projektbeskrivning Bakgrund och syfte Vi är 5 studenter som går utbildningen Vatten- och Miljöteknik och detta är vårt första projekt som handlar om att kartlägga och beskriva VA-branschen. Mål Målet för projektet är att skriva en rapport om VA-branschen. För att nå dit har vi haft som delmål att samla ihop fakta, göra studiebesök och göra en sammanställning. Vi har även dragit nytta av de förläsningar som hållits. Gruppen ska även kunna presentera sitt projektarbete vid en muntlig redovisning. Organisation Projektledare är Kajsa Bondeson. Övriga projektgruppsmedlemmar är Ylva Andersson, Per Vennström, Henrik Romberg och Fanny Gelotte. Vi rapporterar till vår handledare Gunnar Cornelius. Projektplan Projektet har grovt planerats vilket redovisas i bifogad projektplan som vi tagit fram med hjälp av M/S Project. Projektplanen har utvärderats och uppdaterats efter varje basgruppsmöte eller när vi finner att den inte längre stämmer överens med verkligheten. Metod Vi har jobbat enligt PBL-metoden. Gruppen har träffats och fördelat arbetet på gruppens medlemmar. Alla har samlat fakta som de har sammanställt och presenterat för övriga gruppmedlemmar så att alla har fått ta del av informationen och ge synpunkter. Vi har även gjort studiebesök på relevanta arbetsplatser där vi har fått mer information och kunskap. Vi har sedan sammanställt detta till vår projektrapport. Dokumentation Vi har dokumenterat vårt projektarbete löpande. Vid basgruppsmöten har vi fört protokoll och minnesanteckningar. Vi har även skrivit dagbok och projektledardagbok som vi mailat till vår handledare efter arbetsveckans slut. Rapporten har utformats efter fastställd mall. Ett utkast av rapporten skickas till handledaren i så god tid att vi kan hålla vår tidsplan för den färdiga rapporten. I samband med slutredovisning av projektet har vi också förberett en muntlig presentation av vårt projekt. 4

2. VA-branschen 2.1 Är VA viktigt? För att kunna förstå vad som skulle hända om inte vi hade en fungerande VA-sektor räcker det med att titta på en del av dagens fattigaste u-länder. Sjukdomar och svält till följd av en obefintlig avloppsrening och en dåligt fungerande vattendistribution. Ungefär som det kanske såg ut i vårt samhälle för några hundra år sedan. Om man gör det enkelt för sig kan man säga att VA-branschen sköter tre olika samhällsviktiga funktioner, dricksvattenförsörjning till hushåll och industri, avloppsrening från samhället och tillhandahållande av ett fungerande ledningsnät till dessa. I en snar framtid kan branschen även få ett ökat ansvar för energiåtervinning från restprodukter av hanteringen. Dricksvattenförsörjning Vatten är vårt viktigaste livsmedel och producenten av detta har ett omfattande regelverk att följa. Det är oftast kommunerna som står för dricksvattenförsörjningen. Det finns ungefär 1750 kommunala vattenverk som står för ungefär 85 % av vattenförsörjningen. Vattenverken använder råvatten från olika vattentäkter för att göra dricksvatten av. Dricksvatten är en livsnödvändighet och det finns olika krisplaner utarbetade för problem med dricksvattenförsörjningen. En sådan krisplan kan gälla allt ifrån kraftiga översvämningar till biologisk krigföring. Det finns många exempel på hur problem med dricksvattnet kan störa viktiga samhällsfunktioner allvarligt. Därför är det viktigt att det fungerar och att regelverken följs. Rent vatten är en förutsättning för liv. Avloppshantering Det är av stor hygienisk betydelse att få bort avloppsvattnet på ett säkert sätt och det måste även renas så att det inte förorenar vår miljö. Reningsverken av idag har utvecklats mycket och bidrar till en minskning av övergödningen. Man har även fått ansvar för en ökad återvinning av restprodukter och detta kommer säkert att bli ännu intressantare i framtiden. Biogastillverkning har redan startat på ett antal platser. Att ta hand om och återvinna fosfor kan förenklat sägas vara avloppsreningsverkets viktigaste uppgift. Att släppa ut avloppsvatten och använda avloppsslam klassas idag som miljöfarlig verksamhet. Ledningsnät och distribution Ett fungerande ledningsnät är naturligtvis av yttersta vikt för att både avloppsvattnet och dricksvattnet ska hamna på rätt ställe. Det är kommunerna som ansvarar för detta. Det finns de som hävdar att vårt rörnät i Sverige är både åldersstiget och underdimensionerat och stora investeringar kommer att krävas i framtiden. Problem med rörbrott och läckage kan få stora konsekvenser för samhället. Rörarbeten läggs ofta ut till olika entreprenörer då de innehar den kompetens och utrustning som krävs. Utvecklingen mot moderna och hållbarare material gör att man kan få en ökad tillförlitlighet. 5

2.2 VA-branschens historia Grekerna och romarna var tidiga med att bygga vatten- och avloppsanläggningar. Redan på 500-talet f Kr byggdes Cloaca Maxima (vilket betyder största kloaken) i Rom. Dess uppgift var att få bort avloppsvattnet från torget Forum Romanum till floden Tibern. Under medeltiden fram till 1500-talet åsidosattes hygienen när samhällen bredde ut sig och ny teknik tog mer fokus. Det var först på 1800-talet som de första förlagorna till dagens avloppssystem började breda ut sig, framförallt i Europas storstäder. Avlopp Den första tillstymmelsen till VA-system i Sverige var i mitten av 1500-talet när Gustav Vasa föreslog att alla Stockholms fastighetsägare borde ha en 200-liters vattentunna till sitt förfogande vid deras tomtgräns ut mot gatan, tidigare togs vatten bara in till samhällen vid brandsläckning. I Gamla stan byggdes den första avloppstrumman under 1600-talet, på den tiden var de helt i trä och med fyrkantig genomskärning. De använde sig av öppna rännstenar i gränderna som gick hela vägen till trummorna. På 1700-talet gjordes det försök att effektivisera latrintömningen, genom att anställa en särskild entreprenör till att köra iväg latrintunnorna. Tunnorna sattes in i skjul i väntan på att transporteras bort i särskilda pråmar. Under 1800-talets mitt hade koleran lamslagit både Stockholm och Göteborg, då dödstalen steg blev situationen ohållbar och något måste göras. Städernas styrande organ kom fram till att vattenledningar var ett måste för att förse invånarna med friskt dricksvatten. År 1860 byggdes de första vattenledningarna och i samma veva togs det också en titt på avloppsfrågan. Först på 1890-talet fanns det någon form av avlopp på varje bebyggd gata. Då problemen med vattenförsörjningen och avlopp var lösta på ett tillfredställande sätt uppstod ett nytt problem nämligen miljöhanteringen. Avloppsvattnet ledde direkt ut till närmaste vattendrag, något som gjorde att vattnen kring tätorterna inte gick att vistas i. Avfallen medförde syrebrist, lukt och skadliga bakterier. Nästa naturliga steg var att bygga avloppsreningsverk. År 1909 använde man sig av ett system där dagvatten och spillvatten skulle vara i två olika rör, då spillvattnet ansågs smutsigare än dagvattnet. 6

Det första svenska reningsverket som använde sig av biologisk rening av kommunalt avloppsvatten var i Skara 1911. På 1930-talet byggdes de första som använde sig av mekanisk rening för avskiljning av större föroreningar. Den första aktivslamanläggningen byggdes 1942. Detta följdes av viss modernisering på 1950-talet då man begränsade lukten genom att på biologisk väg rena vattnet. Så sent som 1965 hade en tredjedel av Sveriges tätortsbefolkning ingen rening, medan en tredjedel hade enbart slamavskiljning och en tredjedel hade biologisk rening. Under 1970-talet så minskades övergödningen genom att på kemisk väg reducera mängden fosfor. Alla reningsverk hade numera kemisk-biologisk behandling av avloppsvattnet. Detta har följts av 1990-talets satsning på att bygga ut södra Sveriges kustnära avloppsreningsverk till att kunna minska mängden kväve. Dricksvatten Stockholm är en stad omgiven av vatten något som underlättar vattenförsörjningen. Vid bryggorna har stockholmarna historiskt sett tvättat samt hämtat sitt vatten till hushållet. Dricksvattnet hämtades oftast från någon brunn men då även latrinen och hushållsvattnet gärna slängdes på samma plats blev detta ohållbart och sjukdomar blev en vanlig följd. År 1834 började den första men även svåraste koleraepidemin i staden. En torr sommar medföljde att brunnarna torrlades och hushållsvattnet fick hämtas från sjön. Pumpar sattes upp på stränderna vilket hjälpte föga då vattnet kontaminerades av latriner och avloppsdiken som gick intill. Röster från flera håll påpekade att vattenkvaliteten var dålig men kopplingen drogs inte till smittan som härjade eftersom man inte ens visste att det fanns bakterier. Av Stockholms 80000 invånare dog 3700. Vid seklets mitt drogs så kopplingen mellan smutsigt vatten och de sjukdomarna som uppstod. Stockholmarna sneglade åt engelskt håll där vattenledningarna effektiviserats genom konstruktionen av det första långsamfiltret, runtom i Europa hade de största städerna redan byggt eller påbörjat byggandet av vattenverk och ledningsnät. 1861 stod Skanstullsverket verket klart som Sveriges första vattenverk. Det hade ett vattenintag från Årstaviken, tre filterbassänger, en pumpbrunn plus ett maskinhus som bla. hyste fyra ångpannor och två pumpmaskinerier. Dess totala yta uppgick till 1600 m 2 och fungerade bra. Från 1950-talet till år 2000 har vattenförbrukningen bara ökat från 300 liter per person till 340 liter per person. Anledningen till denna blygsamma ökning tros vara de vattensnåla hushållsapparater som dykt upp sen dess. 7

2.3 Lagar, direktiv, förordningar och föreskrifter Att vårt vatten är rent och hälsosamt är av största vikt, både av hälsoskäl och av miljöskäl. För att kunna säkra kvaliteten på vattnet har man en omfattande lagstiftning både för dricksvatten och för avloppsvatten. Mycket av lagstiftningen är gemensam för alla EU:s medlemsstater, även om den sedan är anpassad för svenska förhållanden. Vattendirektivet, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG EU:s arbete med att lagstifta om vatten inleddes redan på mitten av 1970-talet då man satte gemensamma standarder för dricksvattensutvinning i sjöar och floder. 1980 inkluderades även andra vatten såsom fiske- och grundvatten. På mitten av 90-talet ansågs det att den dåvarande lagstiftningen inte var tillräcklig, så ett brett samarbete inleddes mellan lokala och regionala myndigheter, ickestatliga organisationer, vattenförsörjare, industrin, jordbrukare, konsumenter och miljöarbetare, för att tillsammans komma fram till vad som behövde göras. Man ansåg att lagstiftningen var spretig, och att det behövdes ett allomfattande direktiv. Kommissionen lade fram ett förslag på ett vattendirektiv som sedan trädde i kraft den 22 december år 2000. Ramdirektivet för vatten är ett minimidirektiv, där samtliga medlemsstater förbinder sig att följa en ram för vattenskydd och förvaltning av vattenresurser. Alla medlemsstater beslutar om sin egen lagstiftning, så länge de inte bryter mot direktivet. Lagstiftningen i de olika staterna kan därför se helt olika ut, och bryta mot varandra, även om alla följer det gemensamma ramdirektivet. Direktivets främsta mål är att uppnå en god vattenkvalitet, både vad gäller ekologisk och kemisk status, i alla EU:s vatten senast 2015. För att uppnå detta skall man minska föroreningar, främja en hållbar vattenanvändning, förbättra tillståndet för akvatiska ekosystem samt reducera effekten av översvämningar och torka. Direktivet omfattar inlandsytvatten, kustvatten och grundvatten. Ramdirektivet innebär en helhetssyn på vattnet, och arbetet ska numera organiseras utefter avrinningsområden istället för administrativa områden. Det innebär att man ibland måste samarbeta över landsgränser, till exempel när det gäller floder som rinner genom många länder. Med direktivet följer också en tidsplan. Medlemsstaterna fick fram till år 2004 på sig att utarbeta en kartläggande rapport över landets avrinningsområden som skulle innehålla följande: avrinningsområdenas karakteristika, mänsklig verksamhets inverkan på vattnet, register över områden som kräver särskilt skydd, en identifiering av samtliga vattenförekomster som används för uttag av dricksvatten och som ger mer än 10 m³/dag eller betjänar mer än 50 personer. 2009 skulle en förvaltningsplan samt ett åtgärdsprogram vara utarbetat för varje avrinningsområde, som skulle baseras på resultaten i de tidigare studier och analyser som gjorts (2000-2004). Dessa planer gäller för 6årsperioder, varav den första alltså 2009-2015. Vattendirektivet uppmuntrar delaktighet av alla berörda parter i arbetet, och förvaltningsplanerna skall finnas tillgängliga för allmänheten att läsa och kommentera i 6 månader. Man kan få uppskov med att nå upp till godkänd vattenkvalitet till efter 2015, om man har en tillfällig försämring på vattnet som beror på exceptionella omständigheter såsom olyckshändelser eller naturliga orsaker man inte kunnat förutse. 8

Miljöbalk (1998:808) Miljöbalken trädde i kraft 1999 och ersatte då de 15 lagar som tidigare täckt miljölagstiftningen. Denna spretiga lagstiftning var svår att överblicka, och det var så miljöbalken uppkom. Miljöbalkens syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö 1. Mer i detalj innebär detta att man ska; - Skydda människors hälsa och miljön mot skador - Skydda och vårda värdefulla natur- och kulturmiljöer - Bevara den biologiska mångfalden - Hushålla med mark, vatten och övrig fysisk miljö. - Återanvända och återvinna material, råvaror och energi. Kapitel 2 handlar om Allmänna hänsynsregler, och dessa gäller för alla verksamheter som utövas inom Miljöbalkens tillämpningsområden (till exempel ett avloppsreningsverk). Där ställs krav på att verksamhetsutövaren skall ha tillräcklig kunskap om sin verksamhet, vidta skyddsåtgärder, om möjligt välja miljövänliga produkter, hushålla med resurser och sträva efter ett slutet kretslopp. Plasten för verksamheten skall också vara lämplig för ändamålet. Miljöbalkens elfte kapitel reglerar vattenverksamhet, och där definieras vad vattenverksamhet är, samt hur, var och när sådan får bedrivas samt vilka tillstånd som krävs. Enligt miljöbalken räknas utsläpp av avloppsvatten och att sprida avloppsslam på marken som miljöfarlig verksamhet. Därför måste verksamhet inom dessa områden följa miljöbalken samt de förordningar och föreskrifter som fattats med stöd av den. Miljöbalken definierar avloppsvatten som: 1. spillvatten eller annan flytande orenlighet (till exempel avloppsvatten från hushåll) 2. vatten som har använts för kylning (till exempel i en industriprocess) 3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan som inte görs för en viss eller vissa fastigheters räkning (dagvatten, till exempel regnvatten) 4. vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats. Lag (SFS 2006:412) om allmänna vattentjänster/ LAV Här fastställs att kommunen är skyldig att ordna vattenförsörjning eller avlopp om det behövs i ett större sammanhang, det vill säga uppföra en vattenanläggning om det finns ett rimligt behov. Här regleras också fastighetsägarens rätt att använda en allmän VA-anläggning Allmänna bestämmelser om vatten och avlopp, ABVA. Varje kommun utformar själv sin egen ABVA. Det är den enskilda kommunens ytterligare föreskrifter om användande av de allmänna vatten- och avloppsanläggningarna. Där regleras förhållandet mellan huvudman och fastighetsägare, och dessas rättigheter och skyldigheter. I den kan det till exempel ingå följande: - att huvudmannen skall leverera vatten av drickskvalitet för hushållsanvändning, men inte kan garantera ett visst konstant vattentryck. 1 Miljöbalken, 1 kap. 1 9

- Att huvudmannen har rätt att begränsa eller avbryta vattenleveransen när denna finner det nödvändigt, t.ex. för reparation, kontroll eller vid fara för någons hälsa. - Bestämmelser om vattenmätare Kommunernas ABVA tas ofta fram med hjälp av en publikation utgiven av Svenskt Vatten 2. Sveriges Geologiska Undersöknings (SGU) föreskrifter om grundvatten SGU:s föreskrifter (SG-FS 2006:1) om kartläggning och analys av grundvatten och om övervakning av grundvattnet (SGU-FS 2006:2) beskriver hur övervakningsprogram för grundvatten ska upprättas, vilka prover som skall tas, samt hur dessa skall genomföras. SGU har även gett ut tre ytterligare föreskrifter (SGU-FS 2008:1, SGU-FS 2008:2 samt SGU-FS 2008:3) som handlar om åtgärdsprogram, miljökvalitetsnormer och förvaltningsplaner. Dessa fem föreskrifter är en stor del av genomförandet av grundvattendirektivet i svensk rätt. Bestämmelser gällande dricksvatten Dricksvatten är vårt absolut viktigaste livsmedel, och en förutsättning för att kunna producera andra. Att vattnet är rent är av största vikt för användarna, och det är därför viktigt att det finns ordentlig lagstiftning om produktion och hantering och att denna efterföljs. Dricksvattendirektivet 98/83/EG EU:s dricksvattendirektiv antogs 1998 och baseras delvis på WHO:s riktlinjer för dricksvatten 3. Direktivet är huvudsakligen inriktat på hälsa, och är ett minimidirektiv vilket innebär att alla medlemsstater är skyldiga att införliva allt som står i direktivet, men kan även lagstifta mer omfattande eller ha strängare krav om så önskas. Direktivets övergripande syfte är att dricksvattnet skall vara hälsosamt och rent, och sätter därför en lägsta nivå för standarden på dricksvatten från kranen utifrån parametrarna kemi och mikrobiologi. 40 mikrobiologiska och kemiska parametrar skall hållas koll på och testas regelbundet, och man är skyldig att hålla konsumenterna uppdaterade om kvaliteten som uppmäts. Man tar även hänsyn till vattnets estetiska egenskaper; hur det luktar, smakar och ser ut. Direktivet gäller för alla vattenverksamheter som tillhandahåller dricksvatten för mer än 50 personer, mer än 10 m³ per dygn eller inom offentlig eller kommersiell verksamhet. 2006 års EU-förordningar om livsmedel År 2006 trädde 4 nya EU-förordningar gällande livsmedel i kraft. Två av dem inkluderar dricksvatten; Europaparlamentets och rådets förordning nr 852/2004 om livsmedelshygien, samt Europaparlamentet och rådets förordning nr 882/2004E om offentlig kontroll av foder och livsmedel. De nya reglerna bygger på fyra grundläggande tankar: 2 Svenskt vattens publikation p94 ABVA07 3 Guidelines for drinking-water quality, fourth edition World Health Organization 2011 10

- Hela livsmedelskedjan. Man använder uttrycket "från jord till bord", alltså att man har koll på livsmedlets framställning från början till slut. Vad gäller dricksvatten blir det alltså från att det tas in i vattenverket till dess det når användarens kran. - Risk. Verksamhetsutövare skall analysera eventuella risker i den egna verksamheten samt använda goda säkerhetsrutiner för att förebygga dessa. - Uppdelning av ansvar. Verksamhetsutövaren är ansvarig för att livsmedlen kan spåras både framåt och bakåt i hanteringen, samt att de är rätt märkta. - Helhetssyn inom kontrollarbetet. Myndigheternas uppgifter och befogenheter gällande kontrollen över verksamhetsutövarens rutiner. Vad gäller förordningen om hygien så tydliggörs det hur verksamhetsutövaren skall följa fastställda regler och ta fram egenkontrollprogram som bygger på HACCP-principerna. Förordningen om kontroll skiljer sig mycket mot de föregående, då den nya fokuserar på granskning och bedömning av verksamhetsutövarens egna kvalitetsstyrningsrutiner, hygienplaner och HACCP-planer istället för att bara kontrollera den pågående verksamheten och det färdiga livsmedlet. Livsmedelslagen (SFS 2006:804) Livsmedelslagen gäller för all produktion av livsmedel, så även dricksvatten. Den kompletterar EUdirektiven och reglerar kontroll, avgifter, straff och överklaganden, hur kontrollmyndigheter utses och vilka som får utfärda föreskrifter. Den klarlägger också att dricksvatten räknas som ett livsmedel från och med den punkt då den tas in i vattenverket. Livsmedelsförordningen (SFS 2006:813) Livsmedelsförordningen kompletterar Livsmedelslagen, och talar om vilka myndigheter som får utföra offentlig kontroll samt reglerar Livsmedelsverkets befogenheter. Här nämns även saker som hur hantering, märkning, tillsyn och personalhygien ska se ut. Livsmedelsverkets föreskrifter (SLVFS 2001:30) för dricksvatten/dricksvattenföreskrifterna Till skillnad från Livsmedelslagen och Livsmedelsförordningen, gäller de här föreskrifterna bara för produktion av kallt dricksvatten och inga andra livsmedel. Föreskrifterna baseras på dricksvattendirektivet, livsmedelslagen och livsmedelsförordningen, och det övergripande målet är liksom där att vattnet skall vara hälsosamt och rent. De innehåller detaljerade regler om vattnets hantering, beredning och gränsvärden. De fastställer vilka kemikalier som får användas i reningen, och stort fokus ligger på kontroll och tillsyn. Reglerna för kontroll gäller hela kedjan, från att det kommer in i verket till dess att det når konsumentens vattenkran. Det fastslås att det är huvudmannen för en anläggning som ansvarar för att dricksvattnet uppnår den kvalitet som krävs. Huvudmannen måste ta fram ett egenkontrollprogram, och föreskrifterna anger detaljerat när, hur och var prover skall tas, samt hur och av vem de ska analyseras. Även åtgärder för eventuella problem anges, och vattenverken måste ha larm som varnar när fel uppkommer. Reglerna gäller inte för vattenverk som tillhandahåller mindre än 10 m³ vatten/dygn eller som försörjer mindre än 50 personer, men för all offentlig eller kommersiell verksamhet oavsett produktionsmängd. De som inte omfattas av föreskrifterna kan istället vända sig till Socialstyrelsens 11

Allmänna råd om försiktighetsmått för dricksvatten (SOSFS 2003:17), men de är inte lagligt bindande utan det handlar om riktlinjer. Där står det bland annat om rekommenderade värden vid mätning av vattenkvaliteten. Livsmedelsverket har tagit fram en vägledning till dricksvattenföreskrifterna, som innehåller rekommendationer gällande hur man bör bete sig i olika situationer. Vägledningen är framtagen för att främja ett enhetligt tolkande av föreskrifterna, samt att visa hur Livsmedelsverket tolkar vad som står. Vägledningen är inte rättsligt bindande, och det kan finnas andra tolkningsmöjligheter. Bestämmelser gällande avlopp och avloppsslam Avloppsvatten är en stor potentiell hälsorisk om det sprids i naturen utan att renas. Det är därför viktigt att lagstiftningen följs för att motverka skador på människa och miljö. Avloppsreningsverk producerar avloppsslam som en restprodukt av vattenreningen, och detta slam måste tas om hand om på något sätt. I vissa kommuner används det till gödning av mark, men även kring detta finns det mycket regler. Rådets direktiv 91/271/EEG om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse/ EU:s avloppsdirektiv Direktivet syftar till att motverka skador på miljön som är orsakade av avloppsvatten från tätbebyggelse samt i vissa industriella processer. Alla medlemsstater ska ha ett utbyggt ledningsnät och reningsverk, framförallt när föroreningsmängden i ett område överskrider 2000 personenheter. Det ställer krav på att avloppsvatten ska gå igenom minst sekundär rening, vilket oftast innebär biologisk rening, för att uppnå ställda kvalitetsnormer. Det ställer också krav på en lägsta tillåtna reningsgrad utifrån bestämda parametrar. Kungörelse (SNFS 1994:7) med föreskrifter om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse/naturvårdsverkets avloppsföreskrifter Föreskrifterna baseras på EU:s avloppsdirektiv 91/271/EEG, och reglerar uppsamling av avloppsvatten, hur ett avloppsreningsverk skall utformas och drivas (t.ex. att det ska finnas möjlighet att ta prover på det inkommande vattnet samt utgående vattnet), industrianslutningar (t.ex. att vattnet från industrin som kommer till avloppsreningsverket ska vara av den standarden att det inte skadar driften av reningsverket. En viss för-rening kan alltså krävas), slamhantering, egenkontroll mm. De innehåller också generella begränsningsvärden för halter av syreförbrukande ämnen samt kväve i det utgående vattnet. Gränserna för syreförbrukande ämnen gäller hela landet, medan kväve bara gäller för utsläpp som når kust- och havsvattenområden från norska gränsen tom Norrtälje kommun. begränsningsvärdena gäller för avloppsreningsverk med mer än 2000 personenheter. Förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd Reglerar anmälnings- och tillståndsplikt för miljöfarlig verksamhet. Till exempel så måste en avloppsanläggning med fler än 2000 anslutna personer och som tar emot avloppsvatten med en föroreningsmängd motsvarande mer än 2000 pe ansöka om tillstånd hos Länsstyrelsens Miljöprövningsdelegation. Plan och bygglagen (SFS 1987:10) Lagen slår fast att det är kommunerna som är ansvariga för att planlägga användning av mark och vatten. De skall också ha en översiktsplan över hela kommuner som fungerar som vägledning för 12

beslut. Översiktsplanen har dock ingen rättslig bindning. Marken och vattnet ska användas till det de är mest lämpade" 4. Hänsyn ska tas både till enskilda och allmänna intressen. Ett exempel på ett enskilt intresse kan vara fastighetsägares möjlighet att ordna vatten och avlopp. Ett allmänt intresse kan vara behov att skydda grundvattnet från föroreningar. Rådets direktiv 86/278/EEG om skyddet för miljön, särskilt marken, när avloppsslam används i jordbruket. Direktivets syfte är att reglera användning av avloppsslam i jordbruket så att skador förhindras, samtidigt som man uppmuntrar en riktig användning av slammet. Det innehåller gränsvärden för tungmetaller både i slammet och i jorden, och om dessa överstigs skall användningen av avloppsslam förbjudas. Medlemsländerna åläggs att reglera användningen av slam, genom att till exempel fastställa en maximal mängd, uttryckt i antal ton torrvikt som årligen får användas per ytenhet. Direktivet reglerar på vilken sorts mark man får använda avloppsslam, till exempel är spridning förbjudet på betesmark eller mark där grönsaker eller frukt odlas, fruktträd undantaget. Användning är dock tillåten även på sådan mark innan den börjar användas för det ändamålet. Det är upp till varje medlemsstat att själv sätta en tidsgräns för detta, men den får inte understiga 3 veckor. Medlemsstaterna skall föra register över den producerade slammängden, hur mycket som levererats till jordbruket, slammets sammansättning och egenskaper samt användarnas namn och adress och slammets användningsplats. Kungörelse (SNFS 1994:2 MS:72) med föreskrifter om skydd för miljön, särskilt marken, när avloppsslam används i jordbruket Är en till Sverige anpassad version av Rådets direktiv 86/278/EEG, med gränsvärden, tider och på vem det åligger att föra register. Som gräns för hur långt i förväg slam får användas på mark som skall användas till bete eller odling av frukt och grönsaker gäller 10 månader, alltså en ganska mycket hårdare gräns en den av EU uppsatta minimigränsen på 3 veckor. Bestämmelser gällande vattenmätare Förordning (1994:99) om vatten och värmemätare: Reglerar vattenmätare. Säger bland annat att mätaren skall ha en rimlig mätnoggrannhet och att det ska vara lätt att avläsa. SWEDACs föreskrifter och allmänna råd (STAFS 2006:5) om vattenmätare Gäller vattenmätare som är avsedda för mätning av volymer av rent kall- eller varmvatten och reglerar vad som krävs för att få en vattenmätare godkänd, till exempel hur stor felmarginal den får ha. Mark-och miljödomstolen Den andra maj 2011 bildades 5 stycken Mark-och Miljödomstolar. De ersatte de tidigare fastighetsdomstolarna och miljödomstolarna. Dessa fem är en del av tingsrätterna i Nacka, 4 Plan och bygglagen, 2 kap. 3 13

Vänersborg, Växsjö, Umeå och Östersund. Det finns även en Mark-och miljööverdomstol som är en del av Svea Hovrätt. Några exempel på mål och ärenden som mark-och miljödomstolen tar upp - Tillstånd till vattenverksamheter samt miljöfarliga verksamheter. - Frågor om hälsoskydd, naturvård, renhållning, förorenade områden och farligt avfall. - Mål enligt fastighetsbildnings-,anläggnings- och ledningsrättslagen - Expropriationslagen Statens VA-nämnd Vid tvister i VA frågor ska man inte vända sig till tingsrätten utan till Statens VA-nämnd. Det är en domstolsliknande statlig förvaltningsmyndighet som sorterar under socialdepartementet. Tvister som VA-nämnden löser kan gälla skyldighet att betala avgifter eller om avgiftens storlek, tvister om vem som har rätt att bruka anläggningen eller om man har rätt att stänga av vattenleveransen. Vid betalningsföreläggande gällande avgifter vänder man sig först till kronofogden. Blir det tvist går det ej till tingsrätten utan det är VA-nämnden som handlägger det. VA nämnden är första instans för mål över hela landet. Nämndens beslut kan överklagas till Mark- och miljööverdomstolen och vidare till högsta domstolen. 14

2.4 15

2.5 VA-branschen olika verksamheter Verksamheterna styrs av många lagar och förordningar. De myndigheter som VA-branschen har mest direktkontakt med är länsstyrelsen och kommunens miljö- och hälsovårdsnämnder. En länsstyrelse har som uppgift att se till att riksdagen och regeringens mål uppnås. Det är länsstyrelsen som har det övergripande ansvaret för regionens vatten- och miljöarbete. Dels ansvarar de för övervakningen av vattnets tillstånd och dels för tillsynen av vattenverksamheterna (kommunala VA-anläggningar och industrin). Den faktiska tillsynen sköter sedan kommunens miljö och hälsoskyddsinspektörer. Inom länsstyrelsen finns det något som heter vattenmyndigheten. Sverige blev indelat i 5 avrinningsområden, som kallas vattendistrikt, när EU:s ramdirektiv antogs 2004 i svensk lagstiftning. Varje distrikt har en vattenmyndighet som lyder under en länsstyrelse Vattenmyndigheten fastställer kvalitetskraven som ska gälla för yt- och grundvattenförekomster, beslutar om eventuella undantag som inte kommer att uppnås till 2015, utarbetar planer och åtgärdsprogram, upprättar register över skyddade områden. På varje länsstyrelse har man ett beredningssekretariat som sköter det operativa arbetet med vattenverksamheterna, dessa ska även stötta och medverka bildandet av vattenråd. Ett vattenråd är ett forum som man bildar runt ett mindre avrinningsområde. Där vill man att alla som berörs och använder ett vattenområde ska vara med och diskutera problem och lösningar. Vattenrådet kan bestå av kommuner, jordbrukare, myndigheter, industri och ideella organisationer, till exempel Naturskyddsföreningar och jägar- eller fiskeföreningar. En viktig hjälp i den dagliga verksamheten för Sveriges VA-bransch är deras branschorganisation Svenskt Vatten. Medlemmar är alla landets kommunala vattentjänstföretag. Svenskt vatten bildades för att hjälpa till med tekniska, administrativa och ekonomiska frågor om vattentjänster. Svenskt vatten samlar in och bearbetar information, startar upp och genomför utredningar, stödjer forskningsoch utvecklingsarbeten och arbetar fram råd och anvisningar. På europanivå finns en sammanslutnig av de nationella europeiska föreningarna för allmän vattenförsörjning och avlopp, EUREAU. Den har sitt säte i Bryssel. Samtliga EU-stater är med samt Norge. Island och Ungern är med som observatörer. EUREAU styrs av Board of Management (BoM) och varje stat i EU och frihandelsunionen har rätt till en plats i BoM. Presidentskapet inom EUREAU växlar mellan medlemsstaterna. EUREAUs roll är att till olika EU organ erbjuda sin kompetens och påverka europeiska beslutsfattare. Den svenska medlemmen i EUREAU är Svenskt Vatten. 16

VA branschen innefattar tre stora verksamheter: Sveriges vattendistrikt - Vattenrening Källa: Vattenmydnigheterna - Avloppsrening - Rörnät De skiljer sig åt en del även om de har mycket gemensamt. Man utgår från egen verksamhet men ledningen är gemensam. Organisationen kan vara traditionell, det vill säga med ett tekniskt kontor som administrerar de olika avdelningarna och som är underställd en politiskt vald teknisk nämnd. I dag är det inte ovanligt att kommunerna har kommunala bolag. Styrelsen i ett kommunalt bolag är ofta politiskt tillsatt men behöver inte enbart vara det. Fördelen med ett kommunalt bolag är att det går fortare med besluten, man koncentrerar sig på enbart sin verksamhet, den vinst man får kan gå direkt tillbaks i investeringar, du riskerar inte omorganisationer hela tiden som tvingar din verksamhet ta hänsyn till övriga kommunala delar. En tredje form som ofta mindre kommuner använder sig av är kommunalförbund; de består av flera kommuner men fungerar som om de är en. Kommunalförbundet är en egen juridisk person som regleras av kommunallagen. Dom har en egen styrelse och en egen basfinansiering. Så här har till exempel Bergslagens kommunalteknik som består av 4 kommuner organiserat sig. Kommunerna som ingår i ett kommunalförbund blir kostnadseffektivare och kan ge sina medborgare bättre service till ett bättre pris än om de hade agerat på egen hand. Det finns även vattenverk i privat regi, men vattenreningsverk som servar mindre än 50 personer eller producera mindre än 10m3 omfattas inte av dricksvattenföreskrifterna. Den här branschen är styrd av många lagar och förordningar. Dessa gäller för alla aktörer oavsett organisation (ägare), så själva driftsresultatet bör inte skilja sig åt. 17

Vattenreningsverk ansvarar för att det finns rent vatten till invånarna och industrin. Det finns 1750 kommunala vattenreningsverk i Sverige. Idag renar och levereras vatten från ytvatten (sjöar, åar, älvar mm.) och grundvatten. Ytvatten behöver renas mer än grundvatten på grund av att det exponeras mer än vattnet från grundvattentäkterna. Ett ytreningsverk består av många steg. En metod man använder är konstgjord infiltration, då man låter vattnet passera genom en grusås. Det behövs dock både för och efterbehandlingar. Ett ytreningsverk utan konstgjord infiltration behöver lite fler steg men produktionstiden blir snabbare - intag - silning - kemisk fällning - snabbfiltrering - långsam filtrering - desinfektion - slamhantering Vattenrening i ett grundvattenverk behöver färre steg men alltjämt: - pumpning från brunn - luftning/oxidation - snabbfiltrering - justering av ph/ desinfektion med UV-strålning Det finns grundvattentäkter som inte kräver någon rening alls men möjlighet till desinfektion skall alltid finnas. Efter vattenreningsverken ska vattnet distribueras. För att slippa pumpa runt vatten har man reservoarerna högt belägna så kallade högreservoarer och man kan då utnyttja det naturliga utjämningstrycket. Finns inga höjder får man bygga vattentorn. 18

En viktig verksamhet för vattenverken är administrationen och vattenmätaravläsningen då finansieringen sker med avgifter. Dessa avgifter ska även finansiera avlopps- och rörnätsdelen. Inom kommunerna är det flera avdelningar som är inblandade i vattenhanteringen. Därför gör man ofta en vattenplan (kan även kallas vattenprogram som i Stockholm). Det är inget myndighetskrav såsom vattendirektivet från EU som vattenmyndigheten har hand om eller översiktsplanen som markoch bygglagen kräver att alla kommuner ska ha. I vattenplanen vill man ge en samlad och mer detaljerad bild av vattenläget i kommunen. Vattenplanen kan ange de långsiktiga och hållbara målen med vattenförsörjningen, ha en nulägesbeskrivning, ange principer och riktlinjer samt ge åtgärdsförslag. I Örebro finns det en projektgrupp som arbetar med att ta fram en ny vattenplan. Den nuvarande planen kom 2002 men ska nu ersättas. Projektledaren har en målmedveten plan med sammansättningen på gruppen.arbetsgruppen består av människor som aktivt arbetar med vattenfrågor inom kommunen. Vattenplanen blir då användbar för alla olika instanser och slutmålet att erbjuda en miljövänlig och hållbar vattenhantering kan uppfyllas. Även om man i Örebro kommun har en mycket bred kompetens behövs även externa experter anlitas. Arbetsgruppen i Örebro leds av en miljövetare som har en bred naturvetenskaplig utbildning. Han har till gruppen bland annat knutit kommunens vattenverkschef, en processingenjör från avloppsverket, en dagvatteningenjör från rörnätsavdelningen, en miljöinspektör från tillståndsmyndigheten(miljö och hälsoskyddsnämnden), en VA-strateg från VA-avdelningen, en mark- och exploateringsingenjör från exploateringsavdelningen, en kommunbiolog, några tjänstemän från Turist- och fritidskontoret(de har kunskap om fiske,bad och andra viktiga rekreatonsområden i kommunen) Dessa är ändå bara en liten del av alla de som är inblandade i en kommuns vattenhantering och som behövs för att ta fram en ny vattenplan. Kommunala avloppsreningsverk tar hand om kommunens och industrins spillvatten. De tar även hand om kommunens dagvatten. Industrins spillvatten har kommunerna rätt att säga nej till om deras kapacitet inte räcker till. Då får industrin bygga sina egna reningsverk, samma krav ställs på dessa som på kommunernas utsläpp. Många gånger inleder man ett samarbete och delfinansierar reningsverk så att bägge kan få nytta av investeringen. Ett avloppsvatten kan delas in i: - fast material - syreförbrukande substans - närsalter - bakterier - virus - tungmetaller - miljöfrämmande ämnen Allt detta måste tas omhand innan man kan släppa vattnet tillbaks ut i naturen. Detta kräver en bred kompetens inom skilda områden. De som bygger upp reningsverken måste ha både mikrobiologisk och kemisk kunskaper samtidigt som de avancerade tekniska lösningarna hela tiden utvecklas. De tekniska driftcheferna kan bland annat vara processingenjörer. 19

På själva reningsverken arbetar driftstekniker som sköter den dagliga driften. Man kontrollerar att de olika reningsprocesserna fungerar och tar kontinuerligt prover på de olika processerna. En del prover analyseras på plats medan andra måste testas på ackrediterade laboratorier då dessa ska redovisas för tillståndmyndigheterna. I mindre kommuner kan avlopp och vatten ha samma personal och rörledningspersonalen är samma som på gatuavdelningen. Detta ställer naturligtvis krav på tydliga regler och certifieringsbehovet är stort när många aktörer är inblandade. Inom avloppsreningen har man en mycket intressant restprodukt, slammet. Det är en viktig resurs numera, när reningen har förfinats. I anslutning till reningsverken kan man idag bygga rötningsanläggningar som tar tillvara gasen och på det viset användas till driften av kommunens anläggningar. Slammet som är kvar därefter kan användas på t.ex. åkermark, parkmark, skogsmark eller golfbanor. Fortfarande är detta lite kontroversiellt då alla inte är överens om hur ofarligt/farligt spridningen av rötslam är. Intresset ökar när konstgödselpriset stiger och minskar när priset sjunker. Gasproduktionen och dess användning motiveras ju också ofta i relation till oljepriset. Det krävs med andra ord lite politisk vilja för att utveckla detta. Svenskt vatten har med LRF, lantmännen och dagligvaruhandeln startat upp ett certifieringssystem som certifierar arbetet på de reningsverk som vill sprida slam på åkermark. Revaq är namnet och ägs av Svenskt vatten. Industrins egna reningsverk är ett annat stort verksamhetsområde. Många industrier använder mycket vatten i sina olika processer. Sverige har mycket vatten av god kvalitet, det är en stor anledning till att Sverige har varit ett utvecklat industrisamhälle. Tänk bara på pappers- och massaindustrin, livsmedelsindustrin, textilindustrin och den kemiska industrin är andra som kräver speciella metoder. Där finns många företag som erbjuder olika tjänster, till exempel Kemira. Det är en stor global kemisk koncern som erbjuder sina tjänster till vattenkrävande industrier. De erbjuder kemikalier och kompletta processystem till industrin så att det inte bara blir bättre produkter utan även att restprodukterna blir så få som möjligt. En annan mycket viktig verksamhet inom reningsverken är uppströmsarbetet. Då reningsverken är de som får ta hand om allt farligt avfall, ligger det i deras intresse att stötta och driva på utvecklingen där. Uppströmsarbetet innebär att man stoppar miljögifterna innan de når reningsverken. Man informerar allmänhet och företag att det finns alternativ till miljöfarliga produkter. I uppströmsarbetet försöker man få människor att ändra sina konsumtionsvanor. Man är även med och påverkar att vi får skärpta miljölagar. Kommunerna idag kan ha anställda kommunbiologer/miljöpedagoger som arbetar med detta. Rörledningsnätets verksamhet är att distribuera dricksvatten till kommunens invånare och industri, samt att transportera avloppsvatten och dagvatten till reningsverken. Det allmänna ledningsnätet för dricksvatten omfattar ca 71 000 km eller 8 m/person i Sverige. Avloppsledningarna sträcker sig 92 000km eller 12m/person men då är 32 000km dagvattenledningar. Återskaffningsvärdet för det allmänna ledningsnätet beräknas till 500 miljarder kr. 20