HÅLLBARA STÄDER 8 MAJ 2014 OM ALLT VORE EN PJÄS Jag blev en gång ombedd att medverka i ekonomiekot special för att tala om dramaturgin i den ekonomiska krisen. Och fick då frågan att om krisen vore en pjäs. Vad vore det då för slags pjäs. Jag funderade ett tag för även om det är oerhört sorligt det som sker i Grekland så är det ingen grekisk tragedi för det finns ingen idé om rätt och fel och vi kan nog inte vänta oss något katharsis. Och även om många människor är rädda skulle jag inte säga att det är en thriller eller deckare för det finns ingen som på allvar vill avslöja sanningen eller fängsla bovarna. Det är inte heller Brecht för det finns ingen moral. Det skulle kunna vara Norén. En psykoligisk djupdykning i en familj som levt mycket länge i en stor livslögn, kanske ett missbruk, och som när sanningen håller på att uppdagas allt hårdare klamrar sig fast vid allt det som man byggt sitt liv och sin världsbild på. Men det närmaste jag kom den gången var Disneys Musses husvagnsfärd på julafton där helt plötsligt alla sitter i husvagnen med vikväggarna uppfällda när frågan kommer: Men ven vem kör egentligen? En herrelös vagn på väg mot en avgrund. Igår hittade jag dock den pjäs som nog ligger allra närmast. Det är den tyske dramatikern Max Frisch som skrivit en svart komedi som heter Biedermann och pyromanerna. I en stad i tyskland som sedan en tid härjats av pyromaner får vi följa ett par i borgarklassen, som trots att de är rädda och lärt sig allt om hur man ska känna igen en pyroman, vid pjäsens slut successivt förskjutit sina egna gränser så mycket att de bjuder de två pyromanerna på gåslevermiddag. Och trots vetskapen att de två männen just burit upp 20 oljefat bensin på vinden och den ena just varit och handlat stubintråd och träull så avslutas middagen med att herrn i huset ger dem en ask tändstickor. Vi kan kalla det naiv tillit. En vacker tro på människan eller självvald blindhet men frågan är om inte vårt sätt att leva just nu tvingas oss alla att förvandlas till Biedermann? KONTRABASEN När jag var 10 år fick alla i klassen prova på att spela olika instrument, för i Skellefteå där jag kommer ifrån hade vi en gratis musikskola som var knuten till den vanliga skolundervisningen. Jag prövade kontrabas, minns inte ens om jag testade något annat utan bara att jag kom hem strålande glad den kvällen och sa till mina föräldrar att jag skulle börja spela kontrabas. Jag har i efterhand fått veta att jag betraktades som fullkomligt omusikalisk. Av mina föräldrar, av mina lärare och av alla vuxna runt omkring. Jag kunde inte hålla en enkel takt och när jag sjöng var jag en sån som brummande på en ton hela tiden. Men som tur var var det aldrig någon som sa det till mig. Så jag började med kontrabasen och nästan alla i klassen började spela olika instrument. Det var så enkelt. Lektionerna gavs i den vanliga skolan, man fick gå från lektionerna och jag kunde hyra en kontrabas för nån hundralapp per termin.
Och jag vet inte om någon av er lagt märke till att det kommer väldigt många framgångsrika band just från Skellefteå. Och jag tror att förklaringen är ganska enkel. Den kommunala musikskolan. Jag tog lektioner i åtta år och kom sedan att spela i olika orkestrar i över tjugo. Jag har burit den i regn och rusk. Åkt tåg och cyklat. Jag har spelat på dans tillsammans med dragspelsklubbar i Västerbottens inland. Jag har spelat i symfoniorkestrar i både Skellefteå, Kalmar och Stockholm. Jag räknade ut att jag, lågt räknat, spenderat 4700 timmar tillsammans med min kontrabas. För att öva, ta lektioner och spela i orkestrar. Det är mer än 120 arbetsveckor. BORTKASTAD TID 4700 timmar. All denna tid. Som lärare lagt ner på mig. Alla resurser det tagit från samhället. Och all tid som jag lagt ner. Och ändå blev jag inte musiker. Är det ett misslyckande. Är denna tid bortkastad? Ja. Enligt vårt samhälles sätt att betrakta kunskap och bildning är den det. Minns ni svenskt näringsliv förslag för något år sedan när man ville sänka studiebidraget till humanioriastudenter? Rapporten som ledde fram till det hade rubriken konsten att strula till ett liv. Konsten att strula till ett liv. Just det. Och det går ut på att alla irrfärder, alla felsteg, alla snedprång vi gör som människor, alltså allt det där som är livet, är att strula till det. Och det är samma värderingar som lett till att man tagit bort de estetiska ämnena från gymnasieskolan, eller förslagen om att soldater inte ens ska behöva gymnasieutbildning och att universitet med utbildningar som direkt leder till anställning ska få högre anslag. Ty dessa går emot vårt samhälles grundläggande krav på effektivitet. Och när denna företagsekonomiska syn smyger sig in i våra egna liv blir den främsta meningen ur samhälles synvinkel att vi så snabbt som möjligt bli skattebetalare. Och ur den aspekten är min tid med musiken helt bortkastad. Ty den tiden innehåller mest icke mätbara värden som är så mycket mer svåra att använda som bevis för ekonomisk nytta. ATT ERSÄTTA ARGUMENTEN Och i kampen om samhällets resurser börjar man därför ofta idag försöka översätta icke mätbara värden till saker som är mätbara. Och för att hitta argument för ex kulturskolan kan man då höra argument som att regionens tillväxt kan gynnas av den musikexport som framgångsrika musiker en kan komma att bidra till. Eller att de äldre på hemmet blir friskare för att de får höra musikskolans orkester spela varje jul. Och visst, det är mycket möjligt att ett framgångsrikt band bidrar till den ekonomiska tillväxten eller att någon äldre kanske blir lite friskare. Men den dag tillväxten inte ökar. Och de äldre faktisk ändå dör. Ska vi då lägga ner kulturskolan? I vart fall har vi då sålt ut de argument med vilka vi skulle kunna tala om vad konsten och kulturen kan bidra med till samhållsbygget. För det är ju faktiskt så att de äldre är på hemmet för att de är gamla och kommer att dö. Och meningen med musiken är kanske inte att de ska bli friskare utan kanske att insikten om att livet är ändligt, en kort stund ska kännas uthärdlig. Och hur mäter man det?
Ändå fortsätter vi. Med den mätbara ekonomiska bevisföringen. I hela samhället pågår ett arbete med att ersätta moraliska och etiska argument med ekonomiska. Kvinnor ska in i styrelserummen för att öka företagens lönsamhet, jämlikhet är eftersträvansvärt för att det bidrar till ökad tillväxt och vi måste göra något åt klimatförändringarna för de riskera snart att orsaka stora kostnader. Det handlar alltså inte längre om att kvinnor och jämställda, landet jämlikt eller att vi ska bekämpa fattigdom och klimatförändringar för att det är moraliskt rätt utan för att det lönar sig rent samhällsekonomisk. Jag skulle kunna säga att åren med musiken har get mig en massa saker. Disciplin att öva. Känsla för skönhet. Den har fått mig att förstå matematikens logik. Att spela i orkester har gett mig insikter i samspel, ledarskap, status. Och att just spela kontrabas har gett mig ett underifrån perspektiv jag har med mig i allt jag ser och hör. För som kontrabas är man lägst i hierarkin. Det är klart att man skulle kunna försöka räkna på om detta lönat sig för mig som person. Om det haft någon indirekt effekt på den lön jag nu har och den skatt jag därför betalar. Och sedan ställt det mot den tid som jag och mina lärare lagt ner och vad denna varit värd. Osv. Men hur man än räknade skulle något gått förlorat. FISKARS VÄRDE Isabella Löwins bok Tyst hav handlar om utfiskningen av våra hav. Om vilken katastrof vi är på väg emot men medvetet blundar för. Och om hur EU s regleringar som Carl Schlyter på ett ställe uttrycker gör oss exploateringsskyldiga. Boken är en rysare och går inte att släppa ifrån sig. Känns som en deckare fast tyvärr är det inte fiktion. Isabella berättar här bland annat om hur framförallt amerikanska miljöekonomer börjat använda sig av resekostnadsmetoden för att värdesätta sånt vi tidigare sett som gratis naturtillgångar. Alltså sätta prislappar i dollar och cent på korallrev, ekosystem, solnedgångar, sällsynta fjärilar eller skymten av en delfin. Med hjälp av denna metod har man i Sverige kommit fram till att betalningsviljan hos Stockholmarna för att fånga 0,2 kg mer torsk i timmen är 18,7 miljoner kr om året. Isabella skriver. Detta är en siffra att fundera läge över. Mest för att den visar på det i grunden absurda med att försöka sätta en prislapp på naturen. Men det grundläggande problemet är att man inte frågar folk vad de är villiga att betala för att abborren ska få vara kvar i vattnet. Vad det är värt att den bara finns Uppsåtet är säkert gott men det kan få katastrofala följder. För den dag vi fiskat upp torsken eller förstört ekosystemen spelar det ingen roll hur många hundra tusen dollar vi sätter in på något pg konto i världen. Det kommer inte tillbaka. Ändå tränger sig denna logik allt längre in i våra tankebanor och färgar hela vårt sätt att se på oss själva och på människor omkring oss. RANNSAKNINGEN Under ett samtal jag hade med chefen för en av våra stora kulturinstitutioner kom vi att tala om olika dilemman man har som chef. Och ett av dessa är onekligen konflikten mellan ekonomiskt och mänskligt ansvar.
På en större arbetsplats finns det alltid ett antal personer som om det inte vore fast anställda aldrig skulle varit där. Och det är en gåta för en som nyanställd hur de en gång hamnat där. De är helt enkelt vad vi skulle kalla lågpresterande och idag anställer man inte sådana människor. Men vad gör du då med dem frågade jag? Jag försöker alltid behålla dem sa hon. Så långt det nu är möjligt. De bär på ett minne. På en historia om arbetsplatsen. Och vi får inte bli historielösa. Och de ska ju ändå inte avlivas. Fast jag har inte råd. Egentligen. Och det är klart att jag får kritik för detta. Fortsatte hon för Idag måste alla du anställer vara toppresterande. Och kontrakten skrivs så att det alltid finns en möjlighet att bytas ut när man inte är det längre. Det gör företagen effektiva. Strax efter jag talat med den aktuelle chefen lyssnade jag av en händelse på Peter Weiss Rannsakningen. Och blev mycket illa berörd. Med glasklar skärpa skildrar den hör uppsättningen konsekvenserna av en människosyn som föraktar svaghet. Och vad som händer när den drivs till sin spets. Och det som slår mig att det är exakt samma värdesystem som ligger till grund för det samhälle vi idag byggt och lever i. Varje organisation, institution eller förening är ett minisamhälle och vi påverkas alla av det överhängande målet: Ekonomisk tillväxt. Och det gör att vi tvingas till en moral där den starkaste överlever och man bara tar ansvar för sitt. Och medan det talas vackert om mångfald tvingas vi på våra arbetsplatser skapa en likformighet utan motstycke. FRIHET Frihet är att tänka egna tankar och drömma egna drömmar säger Eduardo Mondlane till Olof Palme i Henning Mankells radiojäs En enkel lunch i Vällingby. Men vems tankar är det vi tänker? Vems drömmar vi drömmer idag är iphone blivit vår berättelse om frihet, IKEA sagan om jämlikhet och iden om broderskap sällan sträcker sig längre än reklamens generösa slogan cause you re worth it Under en veckas tid läste jag våra fyra största dagstidningar och räknade ordet ekonomisk tillväxt. Jag hamnade på siffran 3123 och noterade att i samtliga tillfällen var orden skrivna i en kontext där det var givet att en ökad ekonomisk tillväxt var bra. Och det menar jag borde få oss att reagera för att samhällen med många givna sanningar har historiskt sett ofta blivit farliga samhällen. Och eftersom jag ser det som min uppgift som konstnär och som fri intellektuell att alltid ifrågasätta givna sanningar så gjorde jag ett försöka att formulera motsatsen. Alltså inte vad tillväxten ger utan vad den kräver. Och det blev en text som jag kallade: tillväxten kräver. TILLVÄXTEN KRÄVER 1) Tillväxten kräver att resurserna är oändliga. Och eftersom vi alla idag vet att så inte är fallet, måste vi satsa enorma medel på att få oss att blunda för detta faktum. Och att stå ut med oss själva levandes i den lögnen. Exakt när jag kommit hit har det ett par gånger när jag blivit ombedd att tala om detta, varit en eller ett par män som rest sig upp och gått. Jag har alltid försökt få dem att stanna men det har misslyckats. Och det påminner mig och en nyligen gjord Amerikansk undersökning som visar att vita,
medelålders män från den övre medelklassen är de som i störst utsträckning förnekar all form av klimatpåverkan. Jag kommer i vart fall aldrig att glömma den man som en fredag eftermiddag på Huddinge bibliotek i panik kastar på sig ytterrocken och säger ut över hela publiken: Nej, jag måste hem till mitt fredagsmys. 2) Den ekonomiska tillväxten kräver att klyftorna mellan människor ökar. Trots att de allra flesta tror på idén att jämlika samhällen är bättre samhällen. Därför måste ord som jämlikhet, rättvisa och solidaritet finnas kvar men dess betydelse förändras. 3) Den ekonomiska tillväxten kräver att allt går att köpa och sälja och dess värde att mäta på samma skala. Den kräver alltså att vi inte gör skillnad på vapen, blommade äppelträd, tevattenkokare, olja eller yttrandefrihet. 4) Den ekonomiska tillväxten kräver att vi är rädda. För rädsla går att tjäna pengar på. Vi måste vara rädda för att förlora våra jobb, ha valt fel pensionsbolag, att någon ska bryta sig in i vår bostad och att räntan ska gå upp. Ang Sa Sui Kyi skriver i sin bok freedom from fear: Det är inte makt som korrumperar utan rädslan. 5) Tillväxten kräver att vi är otillfredsställda. Och här har man stor hjälp av reklamen. Reklamens uppgift är ju att göra oss missnöjda med våra liv för att få oss att tro att vi kan köpa oss till något annat, något som är bättre. Ty tillväxten kräver att vi parasiterar på de svarta hål som finns inom varje människa. De terapiresistenta rum i vilka vi alla bär frågorna och varför för vi är här vart vi är på väg och vad som är meningen med allt. Dessa frågor så svåra att stå ut med Och som alltid kommer göra oss mottagliga för förenklade svar. Reklam konserverar redan givna sanningar och snävar av normalitetsbegreppet. Ändå kallas reklam idag för yttrandefrihet. Företagens yttrandefrihet. Är ett begrepp som används allt oftare. Och med hänsyn till denna kan man idag förbjuda konstnärliga uttryck i det offentliga rummet. Men i samma stund som reklam blivit yttrandefrihet har yttrandefriheten blivit en vara som kan köpas och säljas och dess egentliga värde att vara lika för alla är upphävt. Som parantes kan sägas vårt samhälle årligen satsar 62 miljarder på reklam och 6 på konst och kultur. Trots att konsten skulle kunna vara en motkraft. Eller förmodligen just därför. För konsten kan hjälpa oss att se livet med all dess glädje och skönhet men också dess sprickor och svärta och ändå ge oss kraft och mod att gå vidare. Ett ofullkomlighetsbejakande. Och det är farligt för tillväxten. 6) När jag kommit så här långt började jag tvivla på om målet om tillväxt alls är förenligt med demokrati. För demokratin kräver att folket är bildat men tillväxten kräver att bildning ersätts av anställningsbarhet. För ett bildat folk skulle hota systemet. Tillväxten kräver därför att demokratin förvandlas till en tankens diktatur till en valfrihet i vilken det bara finns ett ja. Eller jag. HUR LÄNGE RÄCKER KULTUREN?
Parallellt med utvecklingen på kulturområdet har det nog knappast undgått någon detta år att det pågår en kris inom det svenska försvaret som bara tycks eskalera. Försvaret är ett särintresse och det finns inget hot mot vårt land just nu sa statsministern förra vintern och ville inte till något pris skjuta till mer pengar. Nu efter Russland / Ukraina är dock tonläget ett annat. Men det är slående hur många likheter det finns mellan svensk försvarspolitik och svensk kulturpolitik. Nu är jag själv visserligen pacifist och skulle mer än gärna se att vi la ner hela försvaret och omedelbart upphörde med all tillverkning av vapen. Men det är en annan sak. För det som hänger ihop är den fullkomliga oförmågan att tänka långsiktigt. Och där försvaret en gång byggts upp för att försvara oss mot yttre hot har vi ju en gång skapat kulturpolitiken för att försvara oss mot inre hot. För att ge näring till demokratins immunförsvar i form av institutioner, organisationer och verksamheter som ska säkra fria tanken, likvärdig tillgång till kunskap och bildning så att vi som medborgare kan utöva den makt som demokratin ger oss. Och för att säkerställa att det finns gemensamma platser där vi kan möta frågorna om vad det innebär att vara människa. För att inte gå vilse. Krisen uppdagades på allvar när vi blev varse att försvaret räcker en vecka om ingen kommer till undsättning och det fick mig att fundera över frågan: Hur länge räcker kulturen? När man i England under andra världskriget ville ta pengar från kulturen och ge till försvaret fällde Winston Churchill de berömda orden Och vad ska vi då försvara? Men det är inte heller så jag menar. Jag menar inte i första hand hur länge ex Stockholms stadsteater kan fortsätta spela om de inte får några mer pengar. Utan jag menar det nät av gemensamma berättelser, värderingar, och det självständiga tänkande som föds ur det, men som behöver strukturer av institutioner för att underhållas. Jag talar alltså om en slags andlig infrastruktur. Det som håller ihop människor i ett samhälle. Men också som håller ihop oss som människor. KULTUR FÖR EN HÅLLBAR UTVECKLING Jag har vid ett antal tillfällen blivit ombedd att tala om kultur för en hållbar utveckling. För någonstans har det ändå sipprat ner eller upp att vi kanske inte kan konsumera lika mycket som förr. Eller snarare vi måste konsumera andra saker. Och från att kulturfrågan varit fullkomligt död i den politiska debatten ropar man nu på kulturen från flera håll. För man har upptäckt att kultur kan öka tillväxten i en region. De sk kreativa näringarna har nu gått om bilindustrin i Europa. Och många regionpolitiker är plötsligt villiga att satsa millioner på nya stora arenor och kulturhus. Martin Luther King skriver i vägen heter icke våld. Vi lever i en slags elefantsjukans tidsålder där människor finner en viss trygghet i det som är stort och omfångsrikt. Stora städer, stora byggnader, stora sammanslutningar. Denna tillbedjan till storleken har fyllt många med ängslan att hysa minoritetsåsikter.
Sällan finns dock pengar till det mindre glamorösa: verksamheten. Men under rubriken kultur och hållbarhet har man nu också kommit på att kultur är bra för hälsan och nu vill man satsa massor av pengar på forskning om detta. Kultur på recept har blivit populärt. Istället för att fråga vad i vårt sätt att leva gör att många människor mår så dåligt. Resultatet blir att kulturen en kort tid blir doping för en hackande tillväxt eller spackel för en havererad välfärdspolitik. ELECTROLUX Jag bestämmer mig i alla fall för att göra det vi alla konstnärer nu uppmanas till och tackar jag till en förfrågan att regissera en show för ett av våra största vitvaruföretag. Det är en avtäckningsshow för en ny kyl frys ugn och spis. Och jag kommer aldrig glömma chefens ord just innan föreställningen skulle börja: allt handlar om hur vi ska få kunden att köpa den där extra vattenkokaren som vi vet att han egentligen inte behöver. Och sedan gick ridån upp. Jag vill inte vara en del i den berättelsen och i mina öron ringer under hela evenemanget ett par rader ur Dag Hammarskjöld vägmärken. Du kan inte leka med djuret inom dig utan att bli helt djur, leka med lögnen utan att förlora rätten till sanning, leka med grymheten utan att mista sinnets mjukhet. Den som vill hålla sin trädgård ren reserverar inte mark för ogräs. Kulturen som ju har förmågan att få oss att se saker från ett annat håll. Ge oss nya perspektiv och handlingsmöjligheter har ju också förmågan att göra det rakt motsatta. Att genom sin förförande bedövande kraft bekräfta redan givna sanningar och få oss att tro att vi redan är på den enda och rätta vägen. Och det är tillstor del till detta vi säljer ut konsten idag. Så tyvärr har jag istället för att tala om kultur för en hållbar utveckling tvingats tala om att kulturen just nu snarast blivit medspelare i en ohållbar utveckling. BRECHT Kulturskribenten Leif Zern sa i ett samtal vi hade för en tid sedan att han en lördag eftermiddag efter löning när han promenerat nedför Hamngatan förbi NK ställt sig frågan. Om det går att spela Brecht för dessa lördagsshoppande människor. Alltså för oss idag. Brecht ville ju få oss att stanna upp och tänka. Ja sa jag. Men problemet är att om vi stannade upp och tänkte skulle systemet kollapsa. Och just därför menat jag är det vår skyldighet. DE SAMISKA ÅRSTIDERNA I den samiska almanackan har man delat in året i åtta årstider. 30/1 27/2 Tid för omsorg 28/2 1/5 Tid för uppvaknande 2/5 19/6
Tid att ge tillbaka. 20/6 10/7 Tid för växande 11/7 28/8 Tid för betraktande 29/8 9/10 Tid för skörd 10/10 20/11 Tid för längtan 21/11 29/1 Tid för resa För mig är dessa rader en påminnelse om att det finns värden som vi i vårt samhälle idag håller på att förlora. En påminnelse om att vissa processer kan man inte effektivisera bort. För att det kan få förödande konsekvenser. Men de är också en påminnelse om att vårt sätt att se på livet och tiden inte är det enda