Vintersportcentrum en resurs för utveckling och uppföljning av olympiska vintergrenar

Vintersportcentrum en resurs för utveckling och uppföljning av olympiska vintergrenar H-C HOLMBERG INSTITUTIONEN FÖR FYSIOLOGI OCH FARMAKOLOGI, KAROLINSKA INSTITUTET & SVERIGES OLYMPISKA KOMMITTÉ (SOK) GLENN BJÖRKLUND NATIONELLT VINTERSPORTCENTRUM, ÖSTERSUND Vintersportcentrum har bildats för att stödja prestationsutveckling i Svensk vinteridrott. Hjärtat i Vintersportcentrum är det fysiologiska och biomekaniska testlaboratoriet. Syftet med labbet är att utgöra en resurs för utveckling och uppföljning av aktiva och träningsmetoder på väg mot vinterolympiska framgångar. När Vintersportcentrum startade var en av de första diskussionerna valet av utrustning. För att kunna genomföra adekvata tester på längdåkare införskaffades ett brett rullskidband (2.5 x 3.5 m) med hög hastighetskapacitet (0-36 km/h) och lutningspotential (0-15 grader). Det breda bandet används även för testning av skidskyttar, skidorienterare, skridskoåkare och cyklister. För att kunna analysera och följa aktivas teknikutveckling så monterades en stor frontalspegel (12 m 2 ) på väggen framför bandet där åkaren kan se sig själv. För att ytterligare öka möjligheten till visuell feedback installerades ett digitalt videosystem med 3 kameralinser monterade framför, på sidan och bakom åkaren. Det innebär att den aktiva och/eller tränaren kan använda sig av frontalspegeln samtidigt med en TV-bild snett framför bandet till höger med vald bildinformation från önskad kameralins, konstant eller roterande mellan de olika linserna med en förinställd sampling. De digitala bilderna lagras i en dator och kan redigeras efter testen via ett video-redigeringsprogram (DAR- TFISH) och förmedlas direkt till den aktive efter test på en CD tillsammans med testresultaten. Detta tillsammans med dialogen testare-tränare-aktiv i direkt anslutning till test, ger möjlighet till en fler-dimensionell feedback. För att mäta stakförmågan används förutom rullskidåkning på band en stakergometer; en modifierad Concept II roddmaskin som ger effektdata direkt på en display framför åkaren under träning/test. För aktiva från breda skidor (alpint, snowboard och freestyle) används cykeltester. Nytt på Vintersportcentrum är en utrustning för mätning av effektutveckling med det s.k. SRM-systemet där effektutvecklingen mäts direkt på vevarmen via trådtöjningsgivare och beräknas som produkten av kadens (frekvens) och vridmoment. Detta ger ett säkrare värde jämfört med mekaniskt bromsade ergometrar där det är svårare att kontrollera för ev. effektförluster mellan vevarm, vevlager och kedja fram till svänghjulet över tid. För att mäta effektutveckling vid olympiska lyft och hopp används Muscle Lab. De flesta blodtester analyseras direkt på Vintersportcentrums eget lab. Mer avancerade analyser genomförs på Östersunds sjukhus, Karolinska Institutet och Copenhagen Muscle Research Center. AMIS-systemet används för mätning av syreupptagning och är speciellt valt för dess höga mätnogrannhet vid testning av uthållighetsidrottare med hög syreupptagning och ventilation. BIOSEN-systemet används för laktatanalys. Testning av längdskidåkare Längdskidåkning är en intressant idrott ur ett arbetsfysiologiskt perspektiv. Längdåkarna har de högsta syreupptagningsvärdena bland våra olympiska uthållighetsidrottare alla kategorier med värden över 85 ml kg -1 min -1 och enstaka individer med absoluta värden upp mot 7 liter min -1. De har också en jämförelsevis hög träningsbelastning med en årsvolymer på 700-800 timmar innehållande 10-15 % träning med hög intensitet. Tävlingsmomentet innebär att den aktive ska behärska 9 deltekniker i två huvudtekniker, den klassiska och fria tekniken. Tillkomsten av fri teknik 1985 och utvecklingen de senaste 10-15 åren med nya distanser/discipliner såsom jaktstart, sprint, mass-start och skiathlon saknar motstycke inom andra idrotter under samma tidsperspektiv. I basen finns 10

fortfarande samma typ av grundläggande träning men de stora förändringarna har medfört stort behov av kartläggning och uppdatering av kravanalysen i syfte att ligga i framkant vad beträffar användandet av adekvata träningsmodeller. Ett område där Svensk Längdåkning varit speciellt lyckosamma är sprintskidåkning där man kunnat omsätta genomförd forskning till praktiken. Detta gäller allt från vilka kvaliteter som är viktiga att träna, hur man ska träna dessa och uppföljning via tester att träningen ger önskat resultat. Idag bor 70 % av de landslagsaktiva längdåkarna och samtliga 3 landslagstränare i Östersunds närområde. Det stora bandet kan nyttjas till både träning, teknikanalys och testning. Kombinationen av frontalspegel och kameror möjliggör att den aktiva kan kombinera teknikfeedback med att se sig själv i spegel, följa en direktbild från ett valfritt perspektiv via kameralins och/eller få verbal feedback från sin tränare. Denna modell är en av förklaringarna till att bl.a. Mathias Fredriksson kunde ta ett uppmärksammat kliv förra året i teknikhänseende. Bandet i labmiljö ger möjlighet genomföra träningsmodeller utifrån banprofiler på kommande tävlingsbanor med en kombination av teknikanalys och fysiologisk uppföljning i form av syreupptag och mätning av blodlaktat. Användningen är också speciellt intressant under kallvädersperioder ett stort problem för vinteridrottare som under dessa perioder har svårt att i tillräcklig omfattning bedriva högintensiv träning. Idag testas hela skidförbundet längd från A-lag till J-lag på Vintersportcentrum. Testerna genomförs 2-3 ggr per år, med huvudtesterna i maj och oktober. För aktiva i SOK:s talangprogram är denna kapacitetsuppföljning dessutom ett krav. Förutom detta så genomförs 4-5 fälttester på olika lägerorter under året som återkommer år från år. Under 2003 genomförs ett höghöjdsprojekt med sikte på OS i Turin 2006 med omfattande testverksamhet i Schweiz och Frankrike på 1700 m.ö.h.. Alla tester genomförs med samma mätutrustning som nyttjas vid de stationära testerna i Östersund och lagras, bearbetas och kan presenteras med hjälp av det nya mjukvaruprogrammet Testmaestro (se separat artikel i detta nummer av Idrottsforskning). Testning av skidskyttar och skidorienterare Skidskyttar använder enbart fri teknik (skate) under sitt tävlingsmoment. Beroende på terrängens lutning och friktionen mellan skida och snö anpassar den aktive 11

kontinuerligt sin åkteknik med val av olika s.k. växlar för att kunna hålla en hög hastighet med fortsatt god arbetsekonomi. Den växel som används mest inom skidskytte är växel 3 (ett stavtag per bentag). Testerna som genomförs på skidskyttar liknar traditionella längdtester med hänseende på vilka fysiologiska variabler som studeras. Dessa är VO 2max, arbetsekonomi och olika fysiologiska trösklar som laktattröskel (LT), anaerob tröskel (AT) och ventilatorisk tröskel (VT). Dessa uttrycks i absoluta tal gentemot hastighet eller effekt med eller utan olika skalningsfaktorer ex. ml min -1 kg -2/3 (sk. skidåkarvärde). På skidhögskolan i Östersund går idag flera av landets bästa manliga och kvinnliga skidskyttar. Dessa testas 3 ggr per år. Förutom fysiologiska tester genomförs även tester av den andra viktiga komponenten för prestation, skjutförmågan. Detta genomförs med hjälp av en skjutsimulator och precisionsskytte. I ett speciellt frysrum testas även vapnet och ammunitionen. En intressant skillnad mellan skidskytte och längdåkning är att skidskytte har karaktären av ett intervallarbete runt mjölksyratröskeln med återkommande skjutmoment där pulsen sjunker till 70-80% av maxpuls och inte förrän på sista rundan går de aktiva alland-out. Detta gör att en hög tröskelkapacitet är av extra stor betydelse vilket bl.a. var en unik kapacitet hos Magdalena Forsberg. Denna förmåga bidrog till att hon i jämförelse med sina konkurrenter kunde upprätthålla en 12 hög träffsäkerhet trots en hög fysisk arbetsbelastning. I testsituationen testas tröskelkapaciteten i växel 3 med och utan gevär. Den extra vikten med gevär ökar signifikant arbetsbelastningen vid en viss given hastighet vilket medfört att man tidigare dragit en del felaktiga slutsatser vid bl.a. arbetsekonomitester när dessa genomförts utan gevär. Av naturliga skäl är denna skillnad större i uppförsbacke jämfört med i flack terräng. Skidorientering är en annan tävlingsgren i familjen smala skidor, som förhoppningsvis snart blir olympisk gren, där Sverige har stora framgångar internationellt. I likhet med skidskytte så varierar intensiteten mer under tävlingsmomentet jämfört med längdskidåkning. Det är viktigt att anpassa hastigheten på delsträckorna mellan kontrollerna efter svårigheter i terrängen. Dessa kan vara både åktekniska svårigheter med smalspår, tvära kurvor och småknixig terräng som mer orienteringstekniska problem som bidrar till att den aktive måste anpassa farten. Vid jämförelse med längdskidåkning så tränar skidorienterare i huvudsak skate och stakning. Stakning används på smalspår och i uppförsbackar där det inte finns tillräcklig bredd för den vanliga skatetekniken. Det innebär att den aktive måste vara duktig på att staka i olika hastigheter och med olika motstånd i branta motbackar handlar det ibland om mycket styrkekrävande stakning i låg hastighet. I tävlingsmomentet är de aktiva stora tekniska ekvilibrister som kan hantera många olika terrängtyper, ibland med mjuk snö och dåligt stavfäste. I motsats till längdskidåkare som idag enbart tävlar på breda, pistpreparerade spår så är skidorienterare mästare på att hantera olika underlag och yttre förutsättningar. Detta har medfört att skidorienterare utvecklat fler undertekniker än vad som används inom längdåkning. För att ännu bättre monitorera skidorienterare sker ett utvecklingsarbete med att utveckla mer specifika tester för att öka deras validitet i labmiljö gentemot prestationen på snö. En av dessa projekt är ett performance test som innehåller flera olika lutningar med varierad spårbredd och med olika deltekniker på band. Det innehåller bl.a. åkning med växel 3 med normal spårbredd och stakning i relativt låg fart i uppförsbacke med fingerade smalspår. Sådana prestationstester är tänkta att antingen genomföras som submaximala tester med mätning av syreupptag och hjärtfrekvens eller som en TTE-test (tid till utmattning) där det gäller för den aktive att orka åka så lång tid som möjligt. Parallellt med dessa genomförs de traditionella testerna av maximal syreupptagning och tröskel som i skidorientering genomförs med växel 3 i skate samt stakning. Precis som i skidskytte så bör testen genomföras med den utrustning som man använder under tävling. Det innebär att skidorienterare bör testas med kartställ då det inte är självklart att den som har en god åkekonomi utan kartställ även har det med. Detta är goda exempel på betydelsen av specifik testning, och på arbetet med att eftersträva en så hög validitet på testerna som möjligt för att kunna ge relevant feedback till den aktiva och tränare. Testning av skridskoåkare Vintersportcentrums samarbete med Svensk Skridsko är ett bra exempel på att ett testcentra kan spela en betydande roll trots att det inte finns i idrottens närområde. Vintersportcentrum används här som basstation för 2-3 labtester per år kompletterat med fälttester i Göteborg, där Svensk Skridsko byggt upp ett Elitcentra med Sveriges enda bana under tak, skridskogymnasie och ett Team Göteborg, med lovande skridskotalanger som finansieras av SOK. Hastighetsåkning på skridskor är en uthållighetsidrott med starka svenska traditioner, inte minst i Sigge Erikssons Storsjöbygd. Det som Svenska Skridskoförbundet sökt efter i samarbetet med Vintersportcentrum har varit det breda bandet, nya cykeltester och fysiologisk kompetens att

omsätta testresultat till praktisk skridskoträning. De vanligaste testerna har traditionellt varit löpning på band och testcykel. Det senare är den vanligaste träningsformen för en skridskoåkare under barmarksperioden. Utvecklingen med breda rullskidband kan även nyttjas för rullskridskotester. Skridskoåkare har alltid använts sig av imitationsträning som Imitationshopp, rullskridskor, kurvgång och skridskogång off-ice för att utveckla och finslipa viktiga delar av skridskorörelsen. Grundläggande basteknikträning av vissa specifika detaljer ex. isättning, armpendling och minimering av onödiga rotationer kan därför med fördel tränas och analyseras på rullskridskor med modern videoteknik. Laktat och syreupptagning mäts framför allt vid submaximala arbeten då ett problem med maxarbeten på rullband inomhus är att man i lab inte har något vindmotstånd som är den största motkraften vid hastighetsåkning i höga farter. Detta medför att man i labmiljö måste addera lutning för att uppnå tävlingslik arbetsbelastning. Om lutningen överstiger ett visst gradtal så minskar testernas validitet. Varför inte använda istest? Fördelen med labmiljö är den höga reproducerbarheten och att man kan göra mer omfattande mätningar för att kartlägga de aktiva. Dagens inomhushallar erbjuder dock en ökad standardisering jämfört med tidigare med mer jämförbar förhållanden, vilket har ökat möjligheten att genomföra bra tester. En stor fördel med den nya anläggningen i Göteborg är att våra nationella skridskoåkare idag kan träna mer grenspecifikt över en längre period och åka på bra is oftare. Konkurrentländerna ligger före. USA, Holland och Canada var först ut och Norge fick sin inomhusbana till OS i Lillehammer 1994. En viktig dialog mellan Vintersportcentrum, SOK och Svenska Skridskoförbundet har varit diskussionen om hur man på bästa sätt kan överföra testresultaten till praktisk träning. Detta är en spännande dialog och det finns idag ett aktivt utvecklingsarbete med att ta fram en ny Svensk Träningslära. Skridsko skiljer sig mycket mot andra uthållighetsgrenarna. Det finns en stor spännvidd i arbetstid mellan ~34 sekunder på 500 m till knappa 13 minuter på 10 000 meter. De aktiva arbetar med en blandning av statiskt och dynamiskt arbete i låga vinklar vilket medför en försämrad blodcirkulation med högt perifert motstånd och relativt hög laktatproduktion. Detta medför att skridskoåkare har svårt att genomföra lätta pass med aerob träningsintensitet om dessa genomförs som kontinuerligt arbete. Det är en utmaning hur man med fysiologisk kunskap kan designa nya träningsmodeller som möjliggör bibehållande av en aerob miljö i muskeln med hjälp av olika intervallmetoder. Testning av alpina skidåkare Inom det olympiska systemet använder breda skidor i stor utsträckning cykel för träning och testning. I syfte att utveckla testsystemet har Vintersportcentrum ett samarbete med Österrike som länge varit världsledande på fysiologisk uppföljning av alpina skidåkare och Spanien för ett kunskapsutbyte med modern internationell cykelforskning. Fredrik Nyberg och Markus Larsson är två elitaktiva som de senaste åren haft en stark koppling till det Österrikiska systemet med tester och träningsrådgivning. Där har man under flera år använt cykel för träning och testning på sidan om styrketräning och arbetet i backen. Det Österrikiska systemet med åkare som Hermann Maier i spetsen förespråkar i hög grad betydelsen av en hög aerob baskapacitet. Ett tänkande som allt mer även etablerar sig bland de svenska åkarna på hemmaplan. Detta innebär inslag av långa lågintensiva pass med en blodlaktatkoncentration <2mMol/L man måste vara tränad för att orka träna för att kunna prestera. Detta har inneburit en viss förskjutning av pendeln från mycket styrka till en ökad medvetenhet om betydelsen av en välbalanserad kombination av styrka och uthållighet under uppbyggnadsperioden och på sidan om den konventionella träningen i backen. Vad kan man då tillföra från modern internationell cykelforskning? Ledande landet är Spanien där flera forskargrupper (Padilla, Lucia, Chicharro) årligen producerat artiklar med spännande forskningsresultat. Förutom att man tagit fram bra testprotokoll så har man även med hjälp av att studera elitcyklister påvisat olika betydelsefulla kombinationer av fysiologiska variabler med parallella 13

effektmätningar. Alpina elitskidåkare har relativt höga absoluta effektvärden jämfört med cyklister (380 mot ~450 W) men klart lägre relativa värden (4,5 mot >6,5 W/kg). Utifrån testen rekommenderas träningszoner. De som går på högskolan i Östersund har möjlighet att träna i Vintersportcentrums lokaler och få feedback vid träningspass. I Österrike sker all utanför-backen-träning i labbet på cykel eller i styrketräningsrummet. Laktat mäts före träningspass och efter varje 30 min period under passet. Man mäter t.o.m. laktat under styrketräningen för att säkert kunna värdera arbetsbelastningen. Totalt under en säsong så tas >1000 prover per åkare i lab och i backe. Det är helt klart att vi i Sverige har en annan träningskultur. Under det kommande året är målsättningen att med ett mindre antal åkare prova en mer omfattande uppföljning. Detta möjliggör en tätare kontakt mellan lab-tränare-åkare. Närheten till Skidhögskolan ger stora möjligheter till detta för alla grengrupper inom breda skidor. Fälttester av konståkare Konståkning är en idrott som har ett stort intresse för tester. Vintersportcentrum har genomfört uppsökande tester i fält av konståkning på uppdrag av SOK och kartlagt individuella laktatprofiler och återhämtningsmönster i samband med träning och tävling. Konståkning är ett exempel på en mycket komplex idrott där man med fysiologisk uppföljning kan assistera aktiv-tränare och ge idéer till planering och genomförande av träning. Detta har bl.a. resulterat i en ny intensitetstabell som har börjat användas inom konståkning och är ett bra exempel på hur fysiologi kan integreras med gott resultat till komplexa idrotter med starkt teknikinslag. De mätningar som genomfördes visade att konståkning innebär hög fysiologisk belastning. De aktiva arbetar under både det korta och långa programmet mellan 90-100% av maxpuls med hög laktatkoncentration samtidigt som de genomför komplext tekniska moment. Fysiologisk kompetens kan användas både för att bättre planera träning men även för att rådge vid planering av uppvärmning och disposition av svåra tekniska moment under olika program. 14 Framtiden Vintersportcentrum har en tydlig profil att verka för utveckling och genomförande av tester och bedriva forskning inom vinterolympisk idrott. Resurspersoner som arbetar i fältet mellan testare/forskare och tränare/aktiv är idag en bristvara. D.v.s. tränare med en stark fysiologisk kompetens eller testare/fysiologer som har en egen gedigen tränarerfarenhet. Vi kan tydligt se att det i dessa idrotter visats sig enklast att omsätta tester till adekvat verksamhet och att få ett sammanhållande träningssystem att fungera över tid. Ett bra exempel på en bra översättarsituation finns idag inom längdskidors landslags-organisation där samtliga landslagstränare gått Idrottshögskolan i Stockholm. Dessutom har alla genomgått längdskidors egen högre specialutbildning Tränare 2000 som genomfördes i samarbete med SOK. 8 handplockade elittränare gick 2 års utbildning med specifik teori och praktik. Av längds 5 landslagstränare idag kommer samtliga från detta projekt. Andra bra exempel på kvalificerade utbildningsinsatser för tränare är Idrottshögskolan i Stockholms C-kurs som genomfördes 2002 och den nystartade HTU (högre tränarutbildning) som genomförs med EIC Bosön som bas. Dessa utbildningar leder förhoppningsvis till utvecklingen av fler översättare med förmågan att tolka, översätta test- och forskningsresultat och förverkliga idéer till det praktiska träningsarbetet. Dessa kommer i våra ögon att kunna bli viktiga framgångsverktyg för Svensk idrott i framtida träningssystem. Det är vår förhoppning att Vintersportcentrum kan komma att spela en framtida viktig roll som plattform för denna utveckling inom Svensk olympisk vinteridrott. Om du har frågor kontakta hc.holmberg@sok.se glenn.bjorklund@rf.jhidrott.se