EGENVÅRD RIKTLINJE FÖR BEDÖMNING AV EGENVÅRD KARLSTADS KOMMUN
Beslutad i: Vård- och omsorgsförvaltningen Ansvarig samt giltighetstid: Medicinskt ansvarig sjuksköterska Medicinskt ansvarig för rehabilitering Gäller from: 160519 Uppdateras senast: 170520 POLICY Uttrycker ett övergripande förhållningssätt. Policyn handlar om principer och inriktningar. Exempel: Uteserveringspolicy, Livsmedelspolicy. PLAN Beskriver vad kommunen vill uppnå inom ett område. Ofta har planen sitt ursprung i koncernens övergripande mål eller annan beslutad politisk inriktning. En plan tar inte ställning till utförande eller metod. Den berättar vad vi ska uppnå. Exempel: Skärgårdsplan. RIKTLINJE Säkerställer ett korrekt agerande och en god kvalitet i handläggning och utförande. Riktlinjer kan betraktas som en handbok och kan fungera som ett stöd för hur vi ska agera i den dagliga verksamheten. Exempel: Riktlinjer för tjänsteresor, Riktlinjer för försörjningsstöd. HANDLINGSPLAN Tydliggör på ett konkret sätt hur ett uppdrag ska genomföras. En handlingsplan innehåller åtgärder och ansvarsförhållanden samt eventuell tidsplan och ekonomiska konsekvenser. Exempel: Handlingsplan för ledar- och medarbetarundersökning.
3 Riktlinje för bedömning av egenvård Bakgrund Enligt SOSFS 2009:6 är det den behandlande yrkesutövaren inom hälso- och sjukvården som inom sitt ansvarsområde ska göra en bedömning av, om en hälso- och sjukvårdsåtgärd kan utföras som egenvård. Beslut om vad som kan betraktas som egenvård respektive hälso- och sjukvård ska fattas av den läkare, arbetsterapeut, sjukgymnast eller sjuksköterska som ordinerat behandlingen/sjukvårdsåtgärden. Egenvårdsföreskriften ställer krav på att hälso- och sjukvården gör individuella bedömningar analyserar riskerna samråder och planerar med de som berörs gör nya bedömningar om förutsättningarna ändras fastställer rutiner för samarbetet med andra aktörer t.ex. skolan säkerställer att ledningssystemet innehåller rutiner för egenvård Hälso- och sjukvården och socialtjänsten inklusive LSS ska vidare fastställa rutiner för samarbetet i samband med egenvård Grundläggande bestämmelser Hälso- och sjukvård All hälso- och sjukvård, utom den som bedrivs av tvångslagarna, är frivillig och patienten har rätt att neka att ta emot vård. Med hälso- och sjukvård menas åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Hälso- och sjukvården omfattar sådan verksamhet som bedöms kräva personal med utbildning inom hälso- och sjukvård. Landsting och kommunen ska erbjuda god hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL. Den personal som behövs för att ge god vård ska finnas. Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen bär själv ansvaret för hur han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter enligt patientsäkerhetslagen (2010:659). En patient har rätt till god och säker vård dygnet runt och det ska finnas den personal, de lokaler samt den utrustning som behövs. Att bedöma att en hälso- och sjukvårdsåtgärd kan utföras som egenvård får aldrig innebära avsteg från detta. Socialtjänst och LSS Socialtjänstlagen (2001:453), SoL och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS är rättighetslagar och samtliga insatser är frivilliga. Det innebär att den enskilde själv kan ansöka om en insats. Kommunen utreder och bedömer behovet och om förutsättningarna enligt SoL eller LSS är uppfyllda kan den enskilde beviljas en insats. Det finns även tvångslagar inom socialtjänstens område. SIDA 3 AV 8
4 Samordnad individuell plan enligt HSL och SoL gäller för alla Den enskilde kan behöva insatser både från socialtjänsten och från hälso- och sjukvården. Då ska kommunen tillsammans med landstinget upprätta en samordnad individuell plan (SIP) enligt bestämmelser i 2 kap. 7 SoL och 3 HSL. Syftet med den samordnade individuella planen är att huvudmännen samarbetar och tillgodoser individers samlade behov av hälso- och sjukvård och socialtjänst. Om det redan finns en plan enligt någon annan bestämmelse eller på frivillig grund, räcker den så länge den uppfyller samtliga föreskrivna krav. För att avgöra om en samordnad individuell plan ska upprättas måsta en bedömning göras av den enskildes behov. Omfattningen av en sådan bedömning kan variera. I många fall bör uppgifterna i en journal eller en utredning av en biståndsansökan kunna ligga till grund för att uppgifter behöver samordnas. Behovet kan också framkomma genom att den enskilde önskar hjälp och stöd på ett annat område som en annan huvudman har huvudansvaret för. Även de närståendes beskrivningar av situationen bör ha betydelse för behovsbedömningen. Av den samordnade individuella planen (SIP) ska det framgå: 1. vilka insatser som behövs 2. vilka insatser respektive huvudman ska svara för 3. vilka åtgärder som vitas av någon annan är kommunen eller landstinget 4. vem av huvudmännen som har det övergripande ansvaret för planen. Syfte Att tydliggöra vilka krav som ställs på hälso- och sjukvården vid egenvårdsbedömningar och att egenvårdsbedömningarna ska utgå från vad som är patientsäkert i varje enskilt fall. Mål Det övergripande målet är att ge bästa möjliga livskvalitet och bevara självständigheten under trygga förhållanden för den enskilde. Metod Med egenvård menas i detta sammanhang en hälso- och sjukvårdsåtgärd som legitimerad yrkesutövare inom hälso- och sjukvård bedömt att en person själv kan utföra eller utför med hjälp av någon annan. När en omvårdnadspersonal utför egenvård åt en funktionshindrad person gäller samma ansvar som när omvårdnadspersonalen utför övriga uppgifter t.ex. sköter den enskildes personliga hygien. Om omvårdnadspersonal självständigt ska utföra hälso- och sjukvårdsuppgifter kan det endast ske efter skriftligt delegeringsbeslut eller ordination av legitimerad personal som har formell och reell kompetens. Individuell bedömning Vilka åtgärder som utgör egenvård kan inte anges generellt utan är beroende på omständigheter i varje enskilt fall. Enligt gällande föreskrifter ska bedömningen göras i samråd med patienten och utifrån dennes fysiska och psykiska hälsa samt att ta hänsyn till livssituation i övrigt. Resultatet
avgör om patienten har förutsättningar att själv klara att utföra egenvården på ett säkert sätt eller instruera någon att hjälpa till. 5 Egenvårdsbedömningen gäller bara för den aktuella situationen. Om den enskildes behov förändras t.ex. ett barn börjar skolan eller om en person får annat boende måste en ny bedömning göras utifrån de nya förutsättningarna. Att en förälder eller närstående hjälper till med egenvård innebär inte automatiskt att personal på t.ex. ett korttidsboende ska utföra åtgärden som egenvård. Det innebär att det kan bli olika bedömningar beroende på vem som ska utföra egenvården. Hälso- och sjukvårdspersonalens ansvar för bedömningen Det är den behandlande legitimerade yrkesutövaren som inom sitt ansvarsområde ska bedöma om en hälso- och sjukvårdsåtgärd kan utföras som egenvård. När bedömningen görs i samband med vårdplanering vid in- och utskrivning av patienter i sluten vård ska den behandlande läkaren göra en bedömning av, om åtgärden kan utföras som egenvård enligt 3 kap. 4 fjärde stycket 2 Socialstyrelsens föreskrifter (2005:27) om samverkan vid in och utskrivning av patienter i sluten vård. Bedömning och analys om risker föreligger med egenvård Den som gör bedömningen måste analysera om det finns risker med att åtgärden bedöms som egenvård. En utredning ska göras om patienten själv eller med hjälp av någon annan kan utföra den aktuella hälso- och sjukvårdsåtgärden på ett säkert sätt. Bedömningen och analysen ska dokumenteras i patientens journal. Den som gör bedömningen redovisar sitt ställningstagande. Bedömningen görs under yrkesansvar enligt 6 kap. patientsäkerhetslagen (2010:659). Om patienten drabbas av eller utsätts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom på grund av bedömningen om egenvård ska detta anmälas till Inspektionen för vård och omsorg. Information till patient eller närstående Patienten ska informeras om vad egenvård innebär både muntligt och skriftligt. Det innebär att den som gör bedömningen ska informera om att den åtgärd som den enskilde utför själv eller utförs av någon närstående, inte räknas som hälso- och sjukvård. Därför omfattas den inte av hälso- och sjukvårdslagstiftningen. Om patienten skadas vid utförandet av egenvård görs en bedömning av ansvar enligt allmänna skadestånds- och straffrättsliga regler. Närståendes ansvar för egenvården Närstående till vuxna personer har inget ansvar för att hjälpa till med egenvård. Den som gör bedömningen måste samråda med närstående och utreda dennes förutsättningar att klara av egenvården på ett säkert sätt. Socialtjänstens ansvar för egenvård Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att personer som vistas i kommunen får den hjälp som de behöver enligt socialtjänstlagen (SoL), men ska inte ta över ansvar från någon annan huvudman. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) utgör ett komplement till annan SIDA 5 AV 8
6 lagstiftning. Den utgör ingen inskränkning i de rättigheter som den enskilde kan ha enligt andra lagar. Om den enskilde behöver hjälp med egenvården enligt SoL måste den som gör egenvårdsbedömningen först samråda med biståndsbedömare/lss -handläggare och utreda om egenvården kan utföras på ett säkert sätt. Om en åtgärd bedömts som egenvård omfattas den av det stöd som kan ges både enligt SoL och LSS. Behov av stöd och hjälp i samband med egenvård Om patienten har behov av stöd och hjälp i samband med egenvården och om det uppenbart inte behövs ansvarar den som gjort bedömningen för att en planering görs tillsammans med den enskilde. Patienten ska delges en kopia av dokumentationen avseende planeringen. Det är viktigt att planeringen av egenvården görs så att den kan utföras på ett säkert sätt. En planering ska göras om det inte är uppenbart obehövligt och/eller om den enskilde 1. har behov av stöd och hjälp i samband med egenvården 2. behöver praktisk hjälp av en närstående, socialtjänsten eller någon annan aktör för att utföra egenvården, eller 3. av något annat skäl har behov av planeringen. Av dokumentationen av planeringen ska det framgå: 1. vilken/vilka åtgärder som har bedömts som egenvård, 2. om patienten själv eller med hjälp av någon annan ska utföra egenvården, 3. hur informationen och instruktioner till dem som ska utföra egenvården ska ges, 4. vilka åtgärder som ska vidtas och vem som ska kontaktas, om patienten har drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av skada eller sjukdom i samband med egenvården, 5. vilka åtgärder som ska vidtas och vem som ska kontaktas, om patientens situation förändras, 6. hur och när bedömningen av egenvården ska följas upp, och 7. när en omprövning av bedömningen av egenvården ska göras. Bedömning av egenvård för barn och ungdomar En riskbedömning bör tydliggöras initialt inför samråd med kommunen/vårdgivaren. Behandlande läkare kontaktar berörd vårdgivare för samråd inför planerad utskrivning. I de fall där vårdgivaren ska utföra insatser inom stöd och service och utföraren inte bedömer det som möjligt utifrån hur barnets tillstånd är, ska vårdgivarens bedömning dokumenteras av läkaren som ett underlag för bedömningen. Utförarens tveksamhet ska dokumenteras i läkarens riskbedömning och därmed journalföras. Exempel på behov av bedömning där egenvård är aktuellt I det första exemplet handlar det om att initiativet kommer från landstinget och behandlande läkare. I det andra fallet där behovet uppstår senare ligger ett ansvar på den andra vårdgivaren/kommunen att uppmärksamma för landstinget och behandlande läkare att en förnyad bedömning av egenvården ska göras.
Exempel 1 Behandlande läkare tar initiativ 7 Behandlande läkare bedömer att insatser behövs från vårdgivaren/kommunen och bedömer att egenvård är möjligt 1. Behandlande läkare ska samråda med dels föräldrar, dels vårdgivaren/kommunen om det blir aktuellt med egenvård som ska utföras genom insatser från kommunen. 2. Behandlande läkare ska inhämta vårdgivarens/kommunens uppfattning på hur man ser på egenvården genom skriftligt samråd. 3. Vårdgivaren/kommunen yttrar sig skriftligen efter begäran från landstinget. 4. Behandlande läkare dokumenterar vårdgivaren/kommunens samrådsyttrande i journalen som del i riskbedömningen. 5. Behandlande läkare gör en riskbedömning och konstaterar om det är möjligt med egenvård. Exempel 2 Den andra vårdgivaren/kommunen ansvarar för att kontakta landstinget och behandlande läkare för att tydliggöra att en förnyad bedömning av egenvården ska göras. Behandlande läkare känner inte till att det behövs en bedömning av egenvård eftersom behovet av insatser uppstått senare, t ex genom att föräldrar ansöker om korttidsboende eller annan insats 1. Ansvarig för verksamheten eller vårdgivare/kommunen som i tjänsten hanterar ärenden där föräldrar som har egenvård t.ex. ansöker om insatser i form av korttidsboende kontaktar landstinget skriftligen och påtalar att det måste ske en förnyad bedömning av egenvård. 2. Behandlande läkare samråder och dokumenterar vårdgivarens bedömning skriftligen som en del i riskbedömningen och journalför. 3. Behandlande läkare gör en förnyad riskbedömning och kan konstatera om det i den del kommunen ska utföra är möjligt med egenvård eller inte. Ytterligare information finns att hämta från nedanstående länk. Socialstyrelsens föreskrifter om bedömningen av egenvård Meddelandeblad SIDA 7 AV 8