Smakprov från Litterärt skapande

Smakprov från Litterärt skapande Den tvååriga utbildningen Litterärt skapande VI avslutas i maj 2015. Litterärt skapande har blivit något av ett brand vid Centret för livslångt lärande (www.cll.fi) och utbildningens popularitet har bara ökat genom åren sedan den första omgången startades för tolv år sedan. Till Litterärt skapande VI sökte 69 personer, varav 12 antogs och inledde utbildningen i september 2013. En av dessa var Ida-Lina Nyholm, som presenterar sig själv så här: Jag heter Ida-Lina Nyholm och arbetar som läromedelsredaktör på Schildts & Söderströms. På sidan om jobbar jag också med diverse konstpedagogiska projekt. Det mesta inom kultur inspirerar, engagerar och berör. I mitt eget skrivande rör jag mig oftast kring det vardagliga, men också det undangömda. Det vi vet men inte visar. Det vi tror att vi har glömt. Deltagarna på Litterärt skapande VI har tillsammans givit ut en antologi på förlaget Scriptum, Där ljuset faller som vackrast. Den kan köpas på https://www.scriptum.fi/sv/books/fiction/dar-ljuset-faller-som-vackrast

Ormstenen Ängen är en ocean. Dina fötter rör sig över den upptrampade stigen, stiger inte snett, går aldrig vilse. De vita blommorna täcker ängen, som en slöja, som ett nät, ett gömställe för grodor och spindlar och kattungar med ryckiga morrhår. Doften i dina näsborrar är grön och blå och violett och stickande stark precis vid busken bredvid diket. Brännässlorna gör små ljusröda, svidande kullar på dina vader. Också genom byxben och tygskor når de fram, för sitt krig mot färderna, varnar dig för nya stigar. Mitt på ängen en ö. Där är marken under fötterna platt och het och nästan livsfarligt hal mot sandalernas sulor. På den en sten, rund som ett klot. Alldeles ensam i oceanen. I dag står Kribbe på stenen, benen brett isär. Han för över vikten från höger till vänster fot och sedan tillbaka igen. Stenen gungar ryckigt under hans blågrå gymnastikskor. Varje gång han lutar mot höger hörs ett dunk och han gungar snabbare och snabbare. Dunk dunk dunk. "Här under bor en orm, i det här hålet under stenen", säger han. Du tänker att ormen krossas varje gång han lutar mot höger. Dunket är ormskelett mot sten, långsamt sönderstött och pulveriserat. Kribbes armar står rakt ut från kroppen så att han inte ska tappa balansen och du skulle aldrig våga. Du sitter i mossan och den är full med små vassa stenar som du lirkar loss. Du placerar dem i en hög och säger "det här är en pyramid". "Nähä", säger Kribbe och hoppar ner från stenen med ett ordentligt dunk. Du kikar mot hålet. Inget blod i alla fall, men kanske något vitt, kanske skelett. Kribbe sätter sig på knä i mossan och börjar justera om i din stenhög. "Pyramider är trianglar åt alla håll", säger han och gör bottnen triangelformad. Du har slutat lirka fram stenar ur mossan och känner att dina shorts har blivit våta i baken. Du tänker att Kribbe kommer att säga att du kissat på dig och att det inte är sant. På avstånd hör du lillasysters gråt och Kribbe hoppar snabbt upp. "Vi springer över Virtanens gård", säger han och tittar mot gula huset. Du vet att det går snabbare men att ni inte får och du skakar på huvudet. "Jo", säger han och rusar iväg. Kribbe har berättat att Virtanen har låst in flera barn i sitt uthus. När du har undrat varför har han sagt att han är psykfall. Du vet inte vad det betyder, men en gång fick farmor blodtrycksfall och togs in på akuten så du antar att det är något liknande. Din sandal fastnar i en växt när du stiger upp och du faller raklång i det höga gräset till höger om ormstenen. Strax under knät svider det till och 1

Kribbe har redan rundat Virtanens hus. Lillasysters rop ökar i intensitet och du ser Kribbe hoppa över staketet på andra sidan gården. På Virtanens gård finns två äppelträd, en stor rödvinbärsbuske och ett potatisland. Kribbe stack en gång armen genom staketet och fångade en tjock och fin mask åt dig från potatislandet. Du döpte den till Sir Väs, som ormen i Robin Hood, men Kribbe envisades med att kalla den Sir Daggmask trots att du sa att du inte tyckte om det. Väs bodde i en plastburk i ditt rum och du gav honom jord, sallat, löv och hallon att äta. Du byggde ett hus av en tom wc-pappersrulle med lite bomull att sova på. Sedan hittade mamma burken och sa att du samlade skräp och att det enda man kunde räkna med att barn alltid klarar av är att smutsa ner. Det lät på något sätt som en bra sak, men hon slängde ändå ut både Väs och hans hem och sedan kom han aldrig tillbaka. Du har inte velat ha något nytt djur. Jag har sorg, har du sagt då Kribbe hittat nya maskar och frågat om du vill ha och han har fnyst och skakat på huvudet. Egentligen skulle du gärna vilja ha en ny mask eller kanske en skalbagge eller en snigel, men det känns så fint att säga sorg. Ordet sorg är svart och ensamt och kallt också på sommaren och de små vita hårstråna på dina armar står rakt upp när du tänker på det. På er gård finns inget potatisland och inga äppelträd och inga vinbärsbuskar. Där finns en trasig sandlåda som luktar kattpiss och som mamma säger att ni inte ska leka i. Där finns också mammas gamla bil med bruna, glansiga säten som klibbar fast i ryggen om man inte har någon tröja på sig och säkerhetsbälten som hänger löst längs med dörrarna. I bilen luktar det gummi och aska och sätena är fulla av små hål gjorda av brinnande cigaretter. Kribbe säger att du absolut inte får sitta i framsätet. Själv sitter han på förarplatsen och svänger ratten flera varv. Sedan drar han växelspaken av och an och låter som en formel 1-bil genom ena mungipan. En gång sa Kribbe att du kunde sitta bredvid och vara kartläsare om du ville, men du sa att du hellre ville vara hund. Kribbe tyckte det var okej ifall du var lugn och så gav han dig en träpinne som du kunde tugga på. Virtanens bil är stor och röd. Han skulle ha rum med minst tre hundar i den, tänker du, men han har ingen alls. Du smyger med tysta steg från infarten till husknuten och vädrar med näsan. Du låtsas att du är en räv och att det är natt. Uthuset på Virtanens gård är träfärgat och utan fönster. Du undrar om det finns några barn där inne just nu. Sedan springer du med snabba, tysta steg från husknuten till vinbärsbusken till staketet. Du stannar upp strax innan du ska klättra över staketet och tittar bakåt, förbi uthuset mot äppelträdet. Där står han. Han är nästan lika lång som äppelträdet och har på sig en halmhatt vars skugga skymmer övre delen av hans ansikte. Nedanför har han ett stort svart skägg och 2

en rödrutig scarf knuten kring halsen. Han är klädd i vit uppknäppt skjorta och under den en ärmlös tröja. I halslinningen svart krulligt hår, tjockt som päls. Hans grå byxor har jordfläckar på knäna och i vänstra handen håller han en liten spade med smalt, vasst blad. Han tittar på dig. Rakt på dig. Du står alldeles stilla och blir varm först bakom ögonen och sedan i resten av ansiktet. Det sprider sig till halsen, till axlarna, till magen, till benen, och du är säker på att du fastnat i marken och kommer att stå på Virtanens gård som en trädgårdstomte resten av ditt liv. Såvida han inte tänker ha dig i uthuset förstås. Med den högra handen tar Virtanen av sig hatten. Svettigt hår ligger klistrat mot pannan och hans ögon är iskallt blåa med tusen rynkor på vardera sidan. Han nickar mot dig och böjer sig åter ner mot ogräset nedanför äppelträdet. Du nickar mot Virtanen, men han tittar inte på dig längre. Du svänger om och klättrar över staketet, hoppar ner lite för snabbt så du stiger snett med sandalen och märker samtidigt att det rinner blod längs knät sedan fallet vi ormstenen. Du tar av dig sandalerna och springer över gruset till dörren som är din, som är hemma. Där inne har lillasyster slutat gråta. Hon sitter på golvet i vardagsrummet och tuggar på sin gröna strumpa. Hon har inga kläder på sig, bara blöja, och det luktar illa från badrummet. Lillasyster smackar med läpparna då hon ser dig och du tittar på henne och smackar tillbaka. Hon skrattar och du smackar några gånger tills hon slutar skratta. Mamma sover på rygg på soffan. Ena handen har ramlat ner på mattan och du är inte säker på att hon andas. Hon är klädd i bh och trosor, inget annat, och soffkudden har gjort ett mönster över hennes vänstra kind. Du drar fingret längs den djupaste skåran och tänker att en livsfarlig rånare kanske kommit in och dragit sin kniv över hennes ansikte medan ni var ute. Du kniper fingrarna om hennes näsa för att kolla om hon andas och hon hostar nästan genast till, lägger sig till rätta och börjar snarka. I köket står Kribbe och vispar något som kokar i en kastrull. Bredvid spisen står havregrynspaketet och saltpaketet. Kletgröt, klimpgröt. Du sätter dig på en stol och ser sur ut. Sträcker fram ditt blodiga knä, men Kribbe låtsas inte om dig. Stolen fastnar i dina shorts och du ser att något har runnit från bordet till stolen, till golvet. Du trycker tån mot det mörkröda och den klibbar fast. Trycker tån gång på gång mot klibbet, ser hur huden en liten stund blir en del av golvet. Tänk om man skulle vara ett golv, säger du och Kribbe stönar högljutt. Han lämnar kastrullen och böjer sig ner framför dig vid bordet, hans ansikte alldeles för nära ditt ansikte, säger golv lever inte, idiot. Man kan inte vara ett golv, är du dum eller? Du tänker på olika slags golv. Om du var ett golv skulle du absolut inte vilja vara ett golv i en fabrik eller i ett garage. Helst skulle du vilja vara ett mjukt golv som en 3

hund eller en liten katt bodde på. Eller kanske ett golv i en djurpark där en tiger skulle bo. Om djur känner sig kliiga brukar de klia sig mot golvet. Eller mot nån möbel, säger du. Du fnissar och fortsätter tänk om kliet flyttar till golvet och sen kan golvet inte klia sig. För det har inga händer. Sen ligger det där och bara hoppas att nån ska komma och gå där det kliar. Kribbe fnissar också till. Klia mig, klia mig vill det säga, men det kan inte, för det har inget prat, säger du och Kribbes fniss blir skratt som sipprar ut mellan hans läppar och genom näsborrarna. Du lägger dig raklång och alldeles platt på golvet. Klia mig, klia mig, ropar du genom hårt sammantryckta läppar men det låter bara mhmmh mm, mhmmh mm. Kribbes skratt fyller hela rummet, och hela dig, och han lämnar kastrullen och kommer fram till dig där du ligger stel som ett golv. Han håller sin fot turvis över ditt ansikte, din hals, din bröstkorg och sätter slutligen ner den på din mage. Skrattar så mycket att han viker sig dubbel, faller ihop i en hög över dig och du kan inte längre vara golv, du måste också skratta, och ni blir en skratthög, en kittelhög, en brottningshög. Gröten smakar bränt och du måste skölja ner klumparna med stora klunkar vatten, men det gör inget. Du har fniss i kroppen och Kribbe visslar på en sång som du tycker om. Han sitter på utkanten av stolskanten, stolens bakben guppar upp och ner och han läser en Kalle Ankapocket som saknar pärmar. Lillasyster äter med händerna och största delen av gröten har lagt sig över den höga barnstolen hon sitter på. Är stolen hungrig? frågar du fnissande och Kribbe frustar till. Lillasyster tittar först på Kribbe, sedan på dig. Hon smackar med läpparna och skrattar gurglande så att halvtuggade grötklimpar rinner ner för hennes haka. I vardagsrummet hör du soffan knarra. Mamma sätter sig tungt upp och hostar med rosslig hals. Du slutar fnissa och Kribbe stelnar till. Stolsbenen fastnar några centimeter uppe i luften medan han stirrar ner i serien om Kalle, knattarna och Joakim på guldresa i Klondike. Lillasyster fortsätter gurgla och trycker sin klibbiga hand mot din axel. Mamma kommer in i köket. Hon har dragit på sig pappas gamla, bruna morgonrock. Den har hål under båda armarna och luktar cigarettrök. Hon tycks först inte märka att det sitter någon vid köksbordet och du och Kribbe håller grötskedarna alldeles stilla. Sedan smackar lillasyster med sina läppar och mamma rycker till. Hon tittar förvånat på lillasyster, på Kribbe, på dig. Du möter hennes blick, grågrumliga irisar mot ljusröd ögonvita. Hon har svårt att fästa blicken, men ler ett snett leende. Mina duktiga barn, säger hon och rufsar Kribbe i håret. Hans kropp blir ännu stelare. Lillasyster för handen till tallriken, plockar upp en näve gröt och sträcker den mot mamma, men hon har redan gått förbi lillasyster, kommer fram till dig, böjer huvudet och borrar ner näsan i ditt hår. Mina fina, fina..., säger 4

hon och avslutar mitt i som om hon glömt att hon pratade. Hon luktar illa ur munnen. Illa som blöjlådan på toaletten, som komposten bakom Virtanens potatisland. Du drar efter andan. Kribbe ger dig en hotfull blick. Du stänger munnen. Kribbe säger inget. Kribbe matar lillasyster snabbt och utan att säga något trots att hon gnäller och försöker ta skeden ifrån honom varje gång han petar in den i munnen. Mamma låter vattnet i kranen bli så varmt att det ryker och fyller en mugg. Hon rör ner pulverkaffe, flera skedar, till en alldeles svart vätska. Dricker det stående och i stora klunkar. Jag måste duscha, Eino kommer, säger hon. Du vet ingen som har så svarta ögon som Kribbe. När mamma stängt dörren till badrummet och vridit igång duschen säger Kribbe att han ska vila. Din tur att vakta nu, fortsätter han med en nick mot lillasyster. Han lyfter ner henne ur barnstolen och hon hittar genast lite gröt som hon tappat på golvet. Kribbe går in i rummet som är både hans och ditt och stänger dörren med en smäll. Du plockar undan tallrikarna, gröten och dricksglasen. Du ställer in havregrynen i hörnskåpet. Där finns också en hög papper som är nästan oanvända och kritorna som du fick av Eino den där gången när du och mamma åkte med honom till affären och han bad dig vänta i bilen medan de hälsade på en vän på baren intill bensinstationen. Du tar kritorna med dig till bordet och väljer ett papper som är nästan rent, bara några ord som du inte kan står skrivna på ena sidan. På pappret ritar du familjen. Längst till vänster står lillasyster. Du ritar henne pytteliten, hon syns nästan inte. Kribbe står längst till höger, med jeans och svart keps med dödskalle. Han blir ganska lik. I mitten av bilden står mamma. Hon är glad och har brunt, långt hår och en blommig klänning. Hon ler med skrattmun. I handen har hon en ballong. Du står mellan mamma och lillasyster. Du är mycket större än lillasyster och lika stor som Kribbe. På dig har du en Fantomen-tröja som är svart och du har blåa byxor. Jeans. Mamma har sagt att du kan få jeans när du börjar skolan, men det är inte ännu. Fötterna är lite svåra och din ena sko blir alldeles för stor. Istället ritar du en tax på fotens plats. Den är brun och mjuk och snäll. Du ritar ett rött koppel som går från taxens hals till din hand. Taxen blir ganska fin. På ditt jeansknä ritar du blod. Rött och rinnande, knät blir brunt och foten alldeles röd. Dropparna sträcker sig ända till Kribbe på andra sidan bilden. När teckningen är färdig lägger du den på bänken bredvid kylskåpet. Du tittar en stund på bilden av segelbåten som Kribbe ritat och som mamma tyckte var så fin att hon hängde upp den på kylskåpet. Seglet har han ritat ganska snyggt, med raka, tunna streck och några bokstäver högst upp vid masten. Du flyttar försiktigt Kribbes teckning uppåt. Din bild 5

av familjen skulle precis kunna rymmas under den. Lillasyster har somnat med benen under barnstolen. Hennes armar är sträckta rakt ut och lite gröt har fastnat i det ljusa, fjuniga håret. Hon ligger på en gul fyrkant, sol från fönstret som en ram runt hennes lilla, mjuka kropp. Du kniper henne i kinden, försiktigt. Hon sover kanske länge tänker du. Hon ser lugn ut, som om hon drömmer om små, gula kycklingar. Du öppnar dörren till ditt och Kribbes rum. Musik ur Kribbes högtalare, en låt som du inte tycker om. Jag går ut, säger du. Kribbe nickar utan att titta på dig. Virtanen har slutat rensa ogräs. Han har en stor sax och knipsar av grenar på äppelträdet intill er gård. Du ställer dig ganska nära men ändå på tillräckligt avstånd från staketet. Står där en stund medan han klipper med sin sax. Ett äpple tappar plötsligt sitt fäste och faller rakt ner på Virtanens huvud. Slår en gång mot hatten, hoppar ner på axeln och vidare mot marken. Du fnissar till och Virtanen tittar upp. Tittar rakt på dig, för handen till huvudet och säger aj. Du kan inte sluta fnissa. "Aha, det var roligt?" säger han och hans röst låter avgrundsdjup, rostig, som om den rört sig en lång väg genom hans kropp. Du fortsätter fnissa för han ler och du är inte det minsta rädd fastän uthusdörren står på vid gavel en liten bit ifrån er. Virtanen plockar upp äpplet. Det är litet och alldeles mörkrött. Han kastar upp det och fångar det igen i sin stora hand, som om det var en bobollsboll på väg mot slagmannen. Han kommer fram till dig, och trots att han står på andra sidan staketet och du inte är rädd tar du reflexmässigt ett steg tillbaka. Virtanen tvekar en sekund i steget och du ångrar dig, tar ett steg framåt. Han lutar sig mot staketet, kastar upp äpplet igen, och räcker sedan fram det mot dig. Du biter dig i läppen och tänker på Snövit och hennes glaskista, vit som snö, svart som ebenholtz, röd som blod. Blod. Du sträcker fram ditt knä mot Virtanen. Blodet har blivit tjockt och nästan svart, i långa strilar längs vaden. "Oj", säger han och lutar sig fram mot benet. Du sträcker benet ännu längre framåt, står nästan i spagat för ditt bakre ben står fortfarande på tryggt avstånd. Virtanen låter äpplet falla ner i byxfickan, vinkar mot dig att du ska komma över till hans sida staketet. Du tar två steg framåt, griper tag i staketet med båda händerna, tvekar. "Det gick ju bra att klättra tidigare", säger Virtanen och tar några steg bakåt. Du tänker att du inte får, att mamma blir arg, att Kribbe blir arg, att du är på fel plats. Virtanen tittar otåligt på dig och sträcker fram sin ena hand. Du drar ett djupt andetag och klättrar över staketet. I Virtanens hall är det mörkt och stökigt. Överallt ligger påsar med jord, smutsiga trädgårdshandskar och spadar i olika storlekar. Men inne i vardagsrummet är fönstret stort och 6

solen lyser rakt in på den stora, vita soffan Virtanen visar att du ska sätta dig i. Du försöker sitta alldeles stilla för att inte smutsa ner. Mamma säger att du är den smutsigaste ungen på den här sidan ekvatorn och Kribbe brukar muttra att mamma kan se sig i spegeln. Det tycker du att mamma brukar göra rätt ofta, oberoende om Kribbe ber henne om det eller inte. Också golvet är vitt och du ser att dina tår redan lämnat små svarta fläckar under soffbordet. Väggarna är ljusgula men så gott som övertäckta av tavlor. Kludd skulle mamma säga, för tavlorna föreställer just ingenting. Den största täcker nästan en hel vägg och är mörkröd med en liten, blå färgklick och ett svart tunt streck i ena hörnet. Mitt i rummet står en enorm vas med blommor i rött och blått och gult och bredvid vasen en konstig ställning med en tavla på. På vasens bord ligger färgtuber och penslar. Du försöker sträcka på halsen, för du ser bara baksidan av tavlan, men det är omöjligt att se något utan att smutsa ner ännu mer. Virtanen kommer in i rummet med en plåtburk. På den ett rött kors och i handen har han en sax och en handduk. Han sätter sig ner på knä framför soffan och viftar med handen att du ska vända dig mot honom. Sedan placerar han handduken under dina fötter och ur plåtburken tar han fram en vit tygrulle, tejp och en brun liten flaska. Han klipper en bit av tyget och dränker den i genomskinlig vätska ur flaskan. Vätskan har en lukt du inte känt förut och du undrar om han tänker kväva dig. Du försöker dra in så mycket luft som möjligt genom näsborrarna utan att han märker. "Nu svider det lite, men du klarar det", säger han och hans ljusblå ögon tittar rakt in i dina. Han ser inte alls ut som att han vill kväva dig och du fortsätter titta rakt in i hans ögon när han trycker tygbiten mot ditt knä och det svider värre än brännässlor och kiss som torkat på benen. Han torkar av allt blod med den våta tygbiten. Ditt högra ben blir vitt och rent och det vänstra benet ser plötsligt grått och smutsigt ut. Såret sträcker sig snett över knät och du hoppas att det kommer att bli ett ärr. Kribbe har ett runt, litet ärr på högra låret och ett större, illrött på underarmen. Han brukar visa dig ärren och säga att man inte är särskilt tuff om man inte har några. Virtanen tar fram en liten sax och klipper av en till bit tyg som han trycker mot såret. Sedan limmar han en bit tejp upptill och en annan nertill. Du böjer dig framåt och kikar ner i plåtburken. Där finns fina, röda piller i genomskinliga kapslar, två vita burkar med skruvlock och flera små bruna flaskor. En av dem har en brun gummikork, som en pytteliten docktuttflaska. Farmor hade också sådana i det lilla, låsta skåpet i hennes badrum. Kribbe visade att man kunde stå på duschpallen och att nyckeln låg ovanpå skåpet. Nyckeln var pytteliten, inte alls som en sådan man öppnar husdörrar med. Kribbe sa att pillren inte var godis och att flaskorna inte var dockflaskor. "Det är inte en dockflaska", säger du åt Virtanen. Han skakar allvarligt på huvudet. Du pekar mot 7

tavlan mitt i rummet. "Vill du titta?" frågar Virtanen. Du nickar och han stiger upp och går fram till tavlan. Du följer efter honom. "Jag har bara börjat", säger Virtanen. Hela tavlan är ljusgrå, målad med tjocka streck. I mitten två röda fläckar och från dem ljusgröna linjer som sträcker sig snett ner mot högra hörnet. Den är min inspiration, säger Virtanen och pekar på blomvasen. Han sätter sig ner på en liten pall framför tavlan. Du tittar på de röda fläckarna och sedan på blomvasen. Det är inte särskilt likt. Fin, säger du, för Virtanen sitter alldeles nära dig, och du vill gärna att han ska fortsätta göra det. Virtanen tar en av penslarna som ligger på bordet. Han klämmer ut blå färg på en träplatta och blandar med genomskinlig vätska som han häller ur en flaska. Det är vanlig matolja, säger han och visar etiketten åt dig. Den kan man äta, men inte färgen. Färgen är giftig, fortsätter han och tittar allvarligt på dig. Du nickar och försöker se lika allvarlig ut. Virtanen tittar på blomvasen, sedan på tavlan, drar efter andan och suckar. Han för penseln mot tavlan, stannar i rörelsen, tittar på vasen igen. Du tittar också på vasen. Blå blommorna är mindre, säger du. Virtanen tittar på dig med en rynka i pannan, håller länge fast din blick. Tycker du om att måla? frågar han. Du rycker på axlarna, för du har aldrig försökt. Vet du inte? frågar Virtanen och du skakar på huvudet. Jag tycker om att rita, säger du. Virtanen stiger upp och pekar på pallen. Du sätter dig försiktigt, och han placerar penseln i din hand. Den är längre än en penna och du vet inte riktigt hur man ska hålla i den. Jag kommer inte vidare. Måla klart den du, säger Virtanen och börjar trycka ut färger på träplattan. Två olika gula färger, mörkrött, orange och ljusgrön. Han blandar dem med oljan och sätter fram tre olika penslar bredvid plattan. Jag ska dricka kaffe. Vill du ha kaffe? säger han och går mot köket. Jag är bara ett barn, säger du. Virtanen skrattar medan han går ut ur rummet, hans skratt hörs genom väggen. Du tittar på tavlan, sedan vidare på vasen, precis som Virtanen gjorde. Försiktigt trycker du den blå penseln mot det ljusgråa. Det kommer mer färg än du väntade dig och pricken blir ganska stor. Det är svårare än färgpennor och kritor, penseln rör sig lite hur den vill. Du målar tre blåa prickar. Sedan tar du orange färg på penseln, och målar prickar runt det blåa. Färgerna blandas med varandra, blir brunt och inte alls särskilt snyggt. Du tar en annan pensel, en ren, och målar tre gula prickar under de röda som Virtanen målat. Du tittar på vasen. Det är inte alls likt. Du byter pensel igen, doppar den i grönt och målar streck från de gula och blåa prickarna, ner mot tavlans underkant. Nu ser det nästan ut som blommor, men inte som en vas. Kanske mer som en äng. Du sätter ner penseln och går på tå genom rummet, ut till köket där Virtanen häller upp ångande kaffe i en vit liten kopp. Jag behöver grått, säger du. Virtanen tittar på dig en lång stund igen. Sedan torkar han av händerna på sina byxor 8

och följer dig till vardagsrummet. Han tar korken av en svart färgtub och av en vit, trycker ut lite färg ur båda. Du öppnar munnen för att säga färgen grått igen, men Virtanen häller på lite olja, blandar runt i färgerna med sin pensel och plötsligt blir de lika grå som stenen ute på ängen. Svart plus vitt. Grått, säger Virtanen och ger penseln till dig. Han ställer sig bakom dig och tittar medan du målar en rund sten bland blommorna. Du tar den gröna penseln igen och målar en slingrande orm som ligger under stenen. Du målar en liten röd fläck på ormens huvud, och en smal, röd tunga. Sedan målar du två små gula ögon som kikar fram under stenen. Ormen blir bra, bättre än blommorna och stenen. Och i samma stund som du vänder dig mot Virtanen för att se vad han tycker hör du ljudet av en bil, en dörr som öppnas, mamma som ropar något åt Kribbe. Du sätter ner penseln på bordet och går hastigt mot dörren. Den ena sandalen får du inte på foten, men du öppnar ändå dörren och springer mot staketet vid äppelträdet. På er gård ser du hur Eino öppnar bildörren, hur mamma kommer ut genom dörren i kort, röd klänning, illrött läppstift och uppsatt hår. Hon springer fram till Eino, tar tag om hans midja och kysser honom mitt på munnen. Kribbe i dörröppningen, lillasyster i hans famn. Kribbes blick rakt på dig, du på fel sida om staketet och hans ögon först uppspärrade, sedan smala som springor. Ormögon. Bakom dig hör du Virtanens snabba steg mot gräset och precis när du ska klättra över hinner han ikapp dig. Han sätter en hand på din axel, tittar på Kribbe, på mamma, på Eino, på dig. Du får komma hit när du vill. När som helst, säger han. Du tittar honom rakt in i de ljusblå ögonen. Du vill säga ja, eller åtminstone nicka, men på andra sidan staketet har mamma slutat kyssa Eino och är nu på väg mot ditt håll med snabba steg. Vad gör du jävla pedofil? Om du pratar med mina barn igen så polisanmäler jag dig, skriker mamma och hennes ögon är ännu grumligare nu. Hon står så nära staketet hon kan och då hon ropar sprutar det spott ur hennes mun. Du känner två hårda händer kring din bröstkorg, Einos armar som lyfter dig över staketet, ditt blodiga knä som slår mot en av brädorna. Mamma tar tag i din hand, drar dig över gården så att du måste småspringa för att hinna med. Du skulle vakta, väser Kribbe när du passerar honom i dörren. I vardagsrummet har mamma städat undan kläderna, matförpackningarna och leksakerna som legat framme. Hon har tömt askkoppen och stängt dörrarna till köket och badrummet. På vardagsrumsbordet ligger en rödblommig duk och hon har dragit för gardinerna och tänt ljus i små färggranna glasburkar. Mysigt, säger Eino och kysser mamma i nacken. Hon kråmar sig och trycker sig nära Eino. Maten är snart klar. Kribbe, hjälp mig duka, säger mamma och nyper Kribbe i kinden. Kribbe rycker huvudet åt sidan och följer henne till köket. Du blir 9

kvar i vardagsrummet med lillasyster och Eino och vet inte riktigt vad du ska göra med dina händer. Eino sätter sig i soffan, tar fram en påse filter, cigarettpapper och själva tobaken, som han har i en plåtask. Han placerar filtret ovanpå pappret och rullar tobak i sina händer innan han trycker ner den på pappret bredvid filtret. Jag kan också rulla tobak, säger du. Eino tittar upp på dig medan han slickar på pappret och fäster det så att det blir en nästan perfekt cigarett. Det tror jag inte, säger han med uttråkad röst och börjar leta efter något på bordet. Cigaretten placerar han mellan sina torra läppar och känner med handen på båda jeansfickorna. Var fan.. muttrar han. Han för ner cigaretten i ett ljus och tänder den. En sjöman dör om man tänder så där. Det har farmor sagt, säger du. Eino tittar upp på dig och skakar på huvudet. Du är en riktig liten besserwisser. Vet du det? säger han. Du skakar på huvudet och ska precis fråga vad besserwisser betyder när mamma och Kribbe kommer ut ur köket med tallrikar, glas och två flaskor vin. Mamma har stekt kotletter och gjort ugnspotatis. Det smakar bara lite bränt, och ju mer vin mamma och Eino dricker desto högre pratar de. Mamma är glad och skrattar åt allt Eino säger. När du säger att potatisen är god ler hon uppmuntrande mot dig och frågar Eino om han inte också tycker att hennes barn är de bästa barnen som finns. Han svarar inte, men han kysser mamma på munnen, länge och med smackande ljud. Kribbe tittar på dig och gör en kräkrörelse med sin hals. Du fnissar och måste hålla handen för munnen så att inte mamma ska höra. När Kribbe och du nattat lillasyster och kommer tillbaka till vardagsrummet har Eino satt på en LP-skiva och låtsas spela gitarr till ett solo. Du skrattar för det ser roligt ut. Kribbe står kvar i dörröppningen. Kom! Kom och spela du också! ropar Eino och vinkar till dig. Jo, spela med Eino! ropar mamma med lite för hög röst. Hon stiger upp från soffan, snubblar över bordsbenet, men skrattar i alla fall. Hennes håruppsättning har fallit ner och två hårtestar hänger ner i hennes ansikte så att hon hela tiden måste blåsa undan dem. Du känner att du inte vill spela låtsasgitarr men är samtidigt varm och pirrig i magen, för mamma är glad och Eino är glad, och det är första gången han bett dig göra något. Du går närmare Eino och han tar tag i dina handleder, drar ut den ena långt åt sidan, som om du höll i en gitarrhals, och den andra skakar han framför din mage. Det känns lite fånigt men du fortsätter spela efter att han släppt dina händer och så spelar ni tillsammans tills låten är slut. Mamma applåderar och ropar bravo. Kribbe står kvar i dörröppningen. Han tittar på dig och du har ingen aning om vad hans blick betyder. Vi ska sova nu, säger han och du nickar. Skivans nästa låt är lugnare och Eino bjuder upp mamma. De dansar nära varandra, mamma nästan hänger i hans armar, och han klämmer henne på rumpan. Kom, säger Kribbe och du följer efter honom till ert 10

rum. När du krupit ner under täcket hör du mammas gälla skratt och Einos röst, som är mörkare och lägre. Han sjunger med i en låt som spelar från skivan och i refrängen börjar mamma också sjunga. Eino är ganska rolig, viskar du åt Kribbe genom mörkret. Han är inte vår pappa, säger Kribbe och hans ögon glimmar i ljuset från gatubelysningen som lyser in genom fönstret. Kribbe. Vad betyder pedofil? frågar du efter att ni legat tysta en stund. Han svarar inte genast. Sedan säger han du ska inte gå dit. Du ska inte vara där, vi har det bra som det är. Du, jag, lillasyster och mamma. Vi behöver ingen annan. Sov nu. Kribbe vänder ryggen mot dig. Efter en stund hör du att hans andning blir tyngre. Du stirrar rakt upp i taket utan att blinka, men efter en stund känner du hur det börjar sticka i ögonlocken, de blir tunga och allt svårare att öppna när du försöker blinka bort det torra. Innan du somnar hör du mamma som sjunger med låg röst och ljudet av Einos pussar på hennes kind, i hennes nacke. Du är varm och mjuk runt hjärtat och din kudde är precis tillräckligt sval. Mitt i natten vaknar du av ett skrik. Utanför dörren hör du något falla mot golvet och Kribbe har redan stigit upp ur sin säng. Han drar på sig jeansen och sätter pekfingret mot sina läppar, visar att du ska vara tyst. Du hör Eino svära på finska och mamma som ropar att han ska dra åt helvete. Kribbe gläntar på dörren. Ett svagt ljus faller in över din säng och du böjer nacken så du kan kika mellan Kribbes ben. Du ser mammas strumpbyxfötter snubbla över golvet och stöta mot fåtöljen bredvid köksdörren. Lillasyster tjuter plötsligt till i rummet bredvid och Kribbe öppnar snabbt dörren för att plocka upp henne. Nu när sikten är fri ser du mamma som slänger ett glas mot Eino medan han fortsätter skrika ord du inte förstår. Du stiger upp och letar efter ett par byxor som du kan klä på dig, men rummet är mörkt och du hittar bara Kribbes t-skjorta och ett par tjocka strumpor. Strumporna drar du på dina fötter och ställer dig i dörröppningen. Kribbe kommer ut ur mammas sovrum, placerar en rödgråten, snorig lillasyster i din famn. Sedan tar han två steg in i vardagsrummet. Mamma har nu börjat slå på Eino med båda knytnävarna och han snubblar och stöter till bordet i fallet. Två tallrikar faller i golvet med ett ordentligt kras. Sluta, säger Kribbe, först med låg röst och sedan skriker han allt vad han orkar. Eino och mamma som tystnar och fastnar i sina rörelser. Huvudena som vänds mot Kribbe, sakta, som i slow motion, och du ser plötsligt allt som händer i detalj. Dammet som lägger sig runt Einos fallna kropp, ljuset på bordet som darrar till och slocknar, den blommiga duken som långsamt dalar ner mot golvet. Lillasyster som blir alldeles tyst, en liten stund är allt tyst, 11

helt stilla, och du tittar på det som händer som om du stod utanför, som om du var någon annanstans. Sedan tar mamma tre snubblande steg mot Kribbe. Hon svajar lite där hon står framför honom. Försöker fästa blicken i hans, men hennes ögon är grumliga, ofokuserade. Hon höjer handen och slår honom rakt över kinden. Ljudet åker genom rummet, genom Kribbe, genom dig. Lillasyster tycks kippa efter andan och brister igen ut i ett vrålande skrik. Kribbe backar från mamma, ut ur vardagsrummet och vidare mot ytterdörren. I hallen stannar han och tittar på dig. Hans ögon är vidöppna och du har aldrig sett Kribbe se ut på det sättet. Du går mot honom, drar med dig en filt som ligger på pallen bredvid dörren och försöker vira den runt lillasyster. Du trycker in dina tjocka strumpfötter i sandalerna och följer Kribbe ut genom dörren, över gården, genom natten, bort från det dova ljuset som skymtar mellan vardagsrummets gardiner. Inifrån hör du ljudet av glas som krossas. Du följer Kribbe längs den sandade infarten. Lillasyster tjuter inte längre, men hon snyftar mot din axel. Hon är tung och du måste ibland stanna för att få nytt grepp om henne. Kribbe korsar bilvägen, tar av längs den upptrampade stigen, målmedvetet och utan att tveka. Buskarnas kvistar river mot dina ben och brännässlorna svider när du skyndar dig efter honom. Framme vid runda stenen sparkar Kribbe mot en risig buske. Han plockar upp två mindre stenar som han kastar ut i mörkret med all kraft. Du flyttar över lillasyster till den andra höften, försöker få filten att hållas kring hennes darrande kropp. Kribbe vänder sig om, tittar på dig och lillasyster som om han inte tidigare märkt att ni följt efter honom. Han sträcker armarna mot lillasyster, befriar henne från dina trötta armar. Virar filten runt henne, pussar henne på kinden. Sedan sätter han sig på den runda stenen. Han stirrar rakt ut i mörkret. Du lägger armarna i kors och drar händerna över dina bara armar. Vickar på tårna, som blivit iskalla i de nu allt för trånga sandalerna. Du tittar mot ert hus. Härifrån ser det alldeles mörkt och tyst ut. Man skulle kunna tro att ingen var hemma. På Virtanens uppfart lyser gårdslampan. Du tittar på Kribbe. Han sitter alldeles stilla och stirrar fortfarande rakt fram. Lillasyster biter på sin ena hand och snyftar med bubblor av snor i sina näsborrar. Vi kan gå till Virtanen, säger du. Kribbe vänder sitt huvud mot dig. Jag får komma dit när som helst, säger du och hoppar jämfota för att få upp värmen. Vi kan inte gå till Virtanen. Han ringer polisen och sen kommer de och tar oss och vi måste bo på barnhem. Fattar du ingenting? säger Kribbe, men han ser inte arg ut. Bara trött. Du klämmer armarna hårdare 12

kring din kropp. Du känner att du är kissnödig och hoppar snabbare. Snälla, säger du. Lillasyster snörvlar i Kribbes famn. Han tittar länge på dig, sedan mot Virtanens hus och drar en djup suck. Okej, säger han och stiger upp från stenen. Han följer dig när du tar stigen tillbaka till bilvägen. Virtanens dörr är mörkbrun och stor. När du knackar på den låter det knappt alls. Kribbe står ett steg bakom dig med lillasyster i ett fast grepp. Du vänder dig mot honom, tycker att han nickar. Du knackar en gång till, hårdare. Inne i huset tänds en lampa. Efter en liten stund ser du skuggan av Virtanen i köket. Han kikar ut genom fönstret och tittar mot Kribbe och lillasyster som står i gårdslampans sken. Du hör hans snabba steg genom hallen. När han öppnar dörren blir du bländad av ljuset som forsar ut ur den tidigare så mörka hallen. Kom, säger Virtanen, föser in dig genom dörren och viftar åt Kribbe att han ska följa efter. Väl inne i huset börjar lillasyster skrika. Virtanen tittar hjälplöst på dig, sedan på Kribbe. Kribbe kikar in mot vardagsrummet som nu är alldeles mörkt. Vad behöver du? frågar Virtanen av Kribbe. Kribbe tittar förvånat på honom och svarar inget. Vad behöver hon? frågar Virtanen och pekar på lillasyster. Du får inte ringa polisen, säger Kribbe. Virtanen skakar på huvudet. Gröt, säger du. Virtanen går före in i köket. Han plockar fram en blå påse och ett paket mjölk. Han visar att ni ska sätta er på stolarna. Sedan tar han fram en kastrull, mäter upp mjölk, salt och mjöl ur den blåa påsen. Efter en liten stund fylls rummet med doften av värme och Virtanen plockar fram tre tallrikar, tre skedar, en slev och en burk med äppelmos. Grötkastrullen ställer han på bordet och visar att ni ska ta för er. Du slevar upp vit, len gröt åt Kribbe, lillasyster och dig själv. Sedan rör du ner stora skedar äppelmos i gröten. Gröten har inga klimpar och du äter snabbt. Du tänker att det är det godaste du någonsin ätit. Virtanen har gått in i vardagsrummet och när ni ätit klart återvänder han till köket. Ni kan sova i vardagsrummet. Jag har bara en madrass. Hoppas det är okej, säger han. Madrassen är tjock, de två dynorna har ljusgula dynvar och han har lagt fram både täcken och filtar. Om ni får kallt, säger han och pekar på filtarna. Kribbe lägger ner lillasyster på madrassen. Han drar ett av täckena över henne och hon gäspar genast och trycker sin lilla näsa mot en av dynorna. Kribbe tittar på Virtanen. De nickar mot varandra och du tycker att Kribbe nästan ler. Du står mitt i vardagsrummet, tårna alldeles intill madrassen. Golvet är varmt och Kribbe sätter sig ner på madrassen. Han drar en av filtarna runt om sig. Du tittar rakt fram, på väggen 13

ovanför madrassen. Du tittar rakt fram, och där, mitt på väggen, hänger en tavla. Den är ljusgrå med två röda fläckar. Intill fläckarna tre blåa och under tre gula. Gröna streck ner till tavlans underkant. Mitt på tavlan en rund grå sten och under den en orm som slingrar sig över ängen. Ängen, som är en slöja, ett nät, ett gömställe. Ängen, som egentligen är en ocean. 14