SOPHIE ZETTERMARK DET SVÅRA ÅRET

SOPHIE ZETTERMARK DET SVÅRA ÅRET

I: ÅTERFALLET II: DÖDSFALLEN III: INLÄGGNINGARNA IV: MISSBRUKET V: PSYKAKUTEN VI: VÅLDTÄKTERNA VII: FÖRLUSTERNA

I: ÅTERFALLET

Ni: Vi bodde i Fellingsbro, och så tillhörde vi missionsförsamlingen i Fellingsbro, vi är ju uppvuxna i missionsförbundet bägge två. Vi tyckte att det var ganska stelt där, att det hade fastnat i vissa former, det kändes inte så utvecklande och friskt, och det var då man tänkte att det borde finnas någonting annat, ett tag läste vi på Örebros missionskola, det var väldigt bra, men sen var det såhär att en kusin till pappa, Bertil Hammar och hans fru Marianne Hammar, de kom till Fellingsbro och hade bott i Uppsala en tid och då hade hon skrivit en bok om den rörelsen som hade kommit från Usa, och allt det hemska tyckte hon ju som hände i förhållande till den, men då frågade jag henne, har du själv varit på något möte där och kollat, det hade hon inte, och det var då vi tänkte, vi åker själva upp och kollar vad det är för någonting, och då åkte vi upp omkring din födelsedag 1984, och då var vi på ett möte, och då tyckte vi att det var bra liksom, det var fin musik, det är såhär, det som finns på livets ord, en del av det är vanlig kristendom, det som predikas där är vanliga evangelium, men det som man inte kunde se från början var församlingsbyggandet, man kunde höra budskapet och se på möten och sådär, och det som förkunnades där var evangeliumet, det man tänkte var att det var mer likt bibeln än de andra sammanhang vi hade varit i. Jag: Hur kunde ni sätta mig på den platsen, låta mig uthärda det outhärdliga? Ni: Sedan la livets ord till en massa saker och det såg man inte från början, det var det inre som finns där bakom, och som inte syns på det yttre, när man bygger en församling på manipulation och kontroll och för starkt ledarskap, det var ju ett karismatiskt ledarskap i sin fingerspets, det fick man inte kritisera, man fick inte ifrågasätta, hade ledarskapet sagt någonting så var det så, det såg ju inte vi i början, fokusering på demoniskt, att man inte fick säga vad man tyckte om bibeln själv, man fick ju inte gå på möten någon annanstans heller, de kontrollerade folk om de gick på möte i stockholm eller någonting annat, de hade listor på det, då vill man ju styra mänskors liv, mänskors frihet.

Jag: Hur kunde ni låta mig gå tillbaka till den platsen, gång på gång? Ni: När vi gick ut så var det det vi gick ut ifrån. Det som vi tyckte var bra när vi gick med var dels sången och musiken, den tyckte jag var ganska tradig i missionsförbundet, det var ingen förändring, det kändes mer levande där, då hade det blivit för slentrianmässigt, så man längtade efter något annat, sen så predikade dem ju faktiskt väldigt bra från bibeln på livets ord, de tog texterna och sa ja till det på ett annat sätt, missionsförbundet var kritiska, det var bara intellektuellt, och då blir det inte bra, det kändes som att missionsförbundet inte trodde på hela bibeln. Frisk förkunnelse från bibeln, sen hade de ju smågrupper i församlingen, det tyckte vi var positivt, mänskor behöver ju både den lilla gemenskapen och sen stora möten ibland, i början var det ju mycket omsorg i den lilla gruppen, och det mår ju mänskan väldigt bra av, det fanns ju på andra ställen också, men det blev också lite för tråkigt med samma sak. Pappa gick ju bibelskolan, det var ju en bibelskola som vi kom till, pappa gick 84-85 och jag gick 85-86, och sen var vi ute med ett team till frankrike i en hel månad och hjälpte församlingar i Paris. Jag minns inte att jag såg något (kräkas upp demoner i hinkar) men en såg hinkar, det var ju hinkar till kollekten också, det var långa kollekttal, det var jobbigt. När sådana där saker börjar komma upp, då blir det ju att man drar öronen åt sig, sen började det dåliga komma fram mer och mer. Jag: Hur kunde ni låta ert eget barn hamna i klorna på sådana demoniska mänskor? Ni: När de ville veta varför folk inte kom, man skulle anteckna vilka som kom, men sen när pappa skulle ta reda på varför de inte var där, då ställde du ju dig upp på ett stort möte och sa nej, jag gör inte det, det är deras privatsak, vill de komma så är de välkomna, vill de inte komma så är det deras privatsak. Men sen en gång ville de att vi skulle bli cellgruppsledare, men då hade vi en cellgruppsledare, och då sa du också ifrån, då tyckte de inte att han hade gått på samlingarna tillräckligt, då skulle de smyginföra oss bakom hans rygg, det var oschyssta metoder. Vi på Kristna skolan, vi var inte så mycket värda, vi var inte så andliga, det var en sekteristisk sak, när Ulf kom över till kristna skolan då skällde han mest på oss att vi inte var så andliga, men de som jobbade i huvudbyggnaden, de var andliga, vi var andra klassens, de sa så att det blev väldigt fel, att vi skulle vara sämre kristna än de på andra sidan, det är också en slags uppdelning, för att de var närmare ledarna, där sa vi också ifrån. Vi hade fått en ny personalchef för hela Livets ord, och då kom han till oss lärare, och då sa han, i sommar ska ni få gå över till andra sidan och göra ett riktigt jobb, då reste sig pappa upp och sa vad sa du, menar du att vi inte gör ett riktigt jobb här på kristna skolan, och då blev han tyst. Jag: Hade ni inget samvete, såg ni inte hur jag led, hur jag gick under gång på gång?

Ni: Vet du vad mitt riktiga jobb var på sommaren, vi fick ju jobba på sommaren också, var att klistra lappar på kassettband, det var viktigare än att undervisa. Det var ju så som var det lite otäcka, det var en del som var lite för unga, och som fick för stort ansvar, som inte var mogna till karaktären att ha ett sådant ansvar, och då skulle de styra över andra på ett despotiskt sätt, de fick för mycket makt. Det systemet man bygger upp på det sättet, det blev väldigt fel. Jag hade hand om glass och godisförsäljningen på europakonferensen, och året innan så hade de klagat på att det inte fanns ungdomar som var mogna att ta ekonomiskt ansvar, så just det året hade jag varit jättenoga med att välja ut dem som skulle jobba där, sen plötsligt mitt under konferensen så kom inte dem som vi hade bokat in på schemat, de bara dök inte upp, och då hade vi fått en ny ungdomspastor som ville visa sin makt, och då hade han sagt till dem du ska inte stå och sälja glass och godis, och det var ju jättefina ungdomar, de skulle aldrig stjäla en krona, han hade inte pratat med oss som hade ansvarat, han hade bara gått direkt till dem, det var ett typiskt exempel på, nu har jag fått makt, nu kan jag visa min. Sådana där saker som inträffar inifrån, de kan man inte se förrän efter många år. Jag: Hur kunde ni inte ha gett mig ett eget fritt val till religion, till vad jag väljer att tro på? Ni: Som lärare hade vi alltid kritiskt tänkande, om man skiljer på själva mötesverksamheten, där var det inte mycket styrning, utom att man pratade om demoner, och att man skulle ge pengar, men när man gick med i församlingen, det var då man blev styrd på otillbörliga sätt, och började jobba på kristna skolan. Vi såg inte det där förrän man kom in i det inre livet, det syntes inte utifrån, då såg man bara det bra, det tog ett tag innan man såg, de dolde ju såna saker. Men vi var nog rätt så obekväma, till exempel när vi jobbade på kristna skolan båda två, då var det bestämt att man skulle gå på alla möten, men då sa jag, det gör inte jag, jag ska vara hemma och ta hand om våra barn, det räcker att en av oss går. Det var därför vi inte fick några högre befattningar, vi var ifrågasättande i vår karaktär, vi vågade säga ifrån när det var heltokigt, inifrån, det vågade vi säga ifrån. Jag: Varför sa ni inte ifrån när ert eget barn torterades? Ni: Jag tyckte att många föräldrar var falska, för jag visste att de ville egentligen framföra kritiska åsikter om kristna skolan, som var rätt, saker som kunde ha förbättrats, men de gjorde inte det, för att det var för mycket hopkoppling med församlingen och skolan, och det var precis som att de kritiserade församlingen om de kritiserade skolan, så därför sa de ingenting. De föräldrar som kritiserade sågs inte med blida ögon heller, de som protesterade eller kritiserade, av ledningen. Många var falska, för att de gick in i en roll eller följde en mall, det kom inte inifrån hjärtat hos en del. Det fanns mänskor som såg klart, och sa ifrån, och det har vi ju gjort på olika stadier. Vi var väl utspridda av sig själva, vi sökte väl inte något slags

sådant forum, vi sa ifrån av sunt förnuft. När mänskor slutar tänka själva, då är det farligt. Många tog vad ledningen sa bara rakt av, utan att tänka efter, så mycket har jag ju läst bibeln, att jag vet vad som kommer är rätt eller fel. Vi hittade ibland andra som kritiserade, men det var inte alltid de vågade stå för sina åsikter. Personkult på det sättet är väldigt farligt. Jag: Hur kunde ni inte stå upp för ert eget barn?

II: DÖDSFALLEN

Jag: Det var er farmor som dog, det var er mormor som dog, det var er vän som tog livet av sig. Ni: Alla dör, så vad är meningen med att leva? Jag: Det är dödsfallen som aldrig slutar komma, det är dödsfallen som inte går att undvika, det är dödsfallen som sliter en isär och lämnar en med sitt blodiga hjärta i handen. Ni: Alla dör, så vad är meningen med att älska? Jag: Det är skräcken och den svindlande känslan inför döden, det är döden som en har stått på kanten till och känt smaken av, det är döden som inte lämnar en densamma efter att en har stått öga mot öga med den. Ni: Alla dör, så vad är meningen med att vilja? Jag: Det är denna krypande känsla som kommer inpå en, denna känsla av att en långsamt dör, för varje dag faller en bit bort, tills det inte längre finns någonting kvar. Ni: Alla dör, så vad är meningen med att försöka förstå? Jag: Det är viljan till liv, viljan till liv som är så stark att den kan komma också i de mörkaste av stunder och överrumpla en, när en trodde att allt var becksvart så finns det plötsligt ljus. Ni: Alla dör, så vad är meningen med att hänge sig?

Jag: Det är viljan till död, viljan till vila, viljan till att allt äntligen ska få ett slut, att det ska vara över. Ni: Alla dör, så vad är meningen med att skapa? Jag: Det är känslan av att vara odödlig, denna känsla som oftast kommer i samvaro med andra, denna känsla som får en att känna sig stark, som att en kan klara av vad som helst, vad som helst. Ni: Alla dör, så vad är meningen med att förlåta? Jag: Det är allt det vi önskar att vi inte hade sagt och allt det vi önskar att vi hade sagt, det är alla handlingar vi önskar att vi kunde ta tillbaka och allt det vi aldrig fick gjort. Ni: Alla dör, så vad är meningen med att börja om på nytt? Jag: Det är hur vi försöker leva, vad vi försöker bevisa genom vår existens, den publik vi tror oss ha och det skådespel vi tror oss leva i. Ni: Alla dör, så vad är meningen med att låta gå? Jag: Det är varför vi finns här, vad som är meningen med vårt levande, det är frågan om vad som är meningen med livet och det är en fråga som står utan svar. Ni: Alla dör, så vad är meningen med att stanna kvar? Jag: Det är hur vi bäst lever våra liv, det är frågan om närvaro, det är frågan om att göra det mesta av den korta tid vi har här. Ni: Alla dör, så vad är meningen med att önska? Jag: Det är vad vi vill åstadkomma, det är vad vi vill uppnå, det är vad vi vill göra av den tid vi har blivit given. Ni: Alla dör, så vad är meningen med att hata? Jag: Det är denna naggande känsla av att vi inte gör det mesta av den korta tid vi har här, att vi missar någonting, att trots att vi hela tiden söker efter det så är det alltid någonting som ligger utanför vårat synfält och som är omöjligt att nå, som är omöjligt att fånga. Ni: Alla dör, så vad är meningen med att leva?

III: INLÄGGNINGARNA

Jag: Det känns som att jag dör varje gång jag återkommer till den här platsen, för varje gång jag är här tas någonting ifrån mig, någon liten bit av mig själv försvinner spårlöst. Ni: Åldersadekvat yttre. Vaken och orienterad. God formell samt emotionell kontakt. Något sänkt till neutral grundstämning. Adekvata men något flacka affekter. Något utslätad ansiktsmimik. Inget psykotiskt eller suicidalt framkommer under samtalet. Är hjälpsökande och motiverad till vård. Jag: Det är dessa väggar, alla skrik som sitter i dessa väggar, all smärta som har samlats under ett och samma tak, allt det som hålls inne och därför bara växer. Ni: Bipolär sjukdom typ 1, uttalad ångest, trötthet, ökat sömnbehov, orkeslöshet, meningslöshetstankar och nedsatt koncentrationsförmåga. Impulsivitet samt perioder med psykotiska symtom. Vårdats inneliggande under 3 perioder hittills i år. Jag: Det är allt det jag inte säger och det är allt det som ni ändå inte hör. Ni: Relativt stabil i måendet hittills i år, men väldigt stresskänslig. Handikappande ångest som gör att pat. inte kan koncentrera sig. Uttalad trötthet både fysiskt och psykiskt, ökat sömnbehov, orkeslöshet, meningslöshetstankar. Reagerat med tendens till uppvarvning som reaktion på svår stress. Jag: Det är allt det jag inte orkar och allt det som jag ändå tvingas gå igenom ändå. Ni: Kombination av diagnoser, stort behov av vård just nu, behov av tid för att stabilisera sig på insatt medicinering samt övriga insatta och planerade åtgärder.

IV: MISSBRUKET

Jag: Jag vill bara hjälpa er. Ni (i kör): Ingen kan hjälpa mig förutom jag själv. Det finns ingenting du kan göra, så låt mig vara. Jag: Men om ingen kan hjälpa er och ni är fast i missbruk, då blir det ju att ni fortsätter att vara fast i missbruket. Är det det ni vill? Ni (i kör): Jag är ingen missbrukare. Jag: Ni har tagit droger regelbundet, för det mesta, under fyra år. Det gör er till missbrukare. Ni (i kör): Jag säger inte att det inte är problematiskt. Jag säger att jag inte är någon missbrukare. Jag: Det är först när ni erkänner att ni är en missbrukare som ni kan få hjälp för ert missbruk. Ni (i kör): Jag har ju sagt att ingen kan hjälpa mig förutom mig själv. Jag vill inte ha någon hjälp. Jag: Ni behöver hjälp. Drogmissbruket kommer att leda till er död. Ni (i kör): Det är när du säger sådana saker som jag får lust att missbruka. Jag: Jag älskar er. Jag vill inte se er dö. Ni (i kör): Jag bryr mig inte om jag dör.

Jag: Ni har så mycket att ge. Ni är sådana fina personer. Ni behöver leva. Ni (i kör): Jag vill inte leva om jag inte kan ta droger. Jag: Det finns så mycket mer i livet än att ta droger. Ni har bara sett början av vad livet kan erbjuda er. Ni (i kör): Livet har inte något att erbjuda mig, annat än ångest och depression. Det finns inget slut på eländet. Jag: Det finns alltid ett slut på eländet. Vänta så får ni se. Ni (i kör): Jag har inte tid att vänta. Jag är trött på att vänta. Jag: Ni behöver ha tålamod. Livet kommer visa sina fina sidor för er om ni bara har tålamod. Ni (i kör): Det finns inget hopp. Jagl: Det finns alltid hopp. Ni (i kör): Varför kan du inte bara låta mig vara? Jag: Jag älskar er. I det ingår att bry sig om er, att vilja att ni ska leva, att vilja ert bästa. Ni (i kör): Du inkräktar på min integritet när du ifrågasätter mitt droganvändande. Det är min rätt att använda droger om jag vill. Jag: Att ni använder droger påverkar inte bara er, utan alla i er omgivning. Ni kan inte vara så egoistiska att ni bara tänker att det påverkar er. Det påverkar mig, era föräldrar, alla som bryr sig om er. Ni (i kör): Jag har inte bett om att ni ska bry er om mig. Jag: Att bry sig om någon är inte något en bara kan stänga av och på. Det kommer med att vara i en relation med någon, att ta hand om den när den mår dåligt, att trösta när den är ledsen, att stötta den när den går igenom något svårt, att finnas där när glädjeämnena äntligen kommer. Ni (i kör): Den enda som kan hjälpa mig är jag.

Jag: Har ni inte sett vad jag har gjort för er? Alla gånger då jag frågat om skalan på er ångest för att få veta hur illa det är? Alla gånger då vi pratat om saker som gjort er ledsen? Alla våra skriv- och lässtunder för att ni ska komma igång med det som ni egentligen älskar men inte alltid orkar med? Har det helt gått er förbi? Ni (i kör): Jag tycker vår relation är ojämlik. Jag: Jag har alltid behandlat er som jämlikar. Jag har aldrig sett ner på er för att ni har mått dåligt eller sett er som svag när ni inte har orkat. Ni (i kör): Kan du gå härifrån? Jag: Hur blev det såhär snårigt? Jag försöker nå fram till er och allt jag möter är en vägg. Ni (i kör): Det finns ingenting mer att säga. Jag går nu. Jag: Det finns så mycket kvar att säga, så mycket som ännu inte har blivit sagt, så mycket som jag vill dela med er och få veta er åsikt om, så mycket som jag behöver stöttning i när jag ska genomföra det, så mycket som jag vill stötta er i, det finns så mycket kärlek kvar som jag inte vet vad jag ska göra med om ni går nu. (Tystnad) Jag: Det finns så mycket som jag önskar er. Jag önskar er att bli fria från ert drogmissbruk, att få leva ett liv utan ångest och depression, att få ha vänner runt omkring er som hjälper er med er ensamhet, att få känna jämlik kärlek och inte fastna i maktrelationer, att få vara lycklig. (Tystnad) Jag: Jag vill se er leva, jag vill se er leva och vara lyckliga. (Tystnad) Jag: Jag vill inte se er dö. Jag vill inte få ett telefonsamtal från era föräldrar där de berättar att drogerna nu har lett till er död. Jag vill inte få det telefonsamtalet. (Tystnad) Jag: Jag vill inte se er dö, jag vill inte se er dö, jag vill inte se er dö, jag vill inte se er dö, jag vill inte se er dö.

(Tystnad) Jag: Jag vill inte se er dö.

V: PSYKAKUTEN

Jag: Det här är platsen dit de förlorade kommer, det här är platsen dit de som inte längre passar in, de som aldrig har passat in, kommer, det är här vi samlas. Ni: Det är skillnad mellan de som har tankar Och de som har planer, Liksom det är skillnad mellan de som förlägger sina planer Innanför dessa väggar (hängning med bälte, pillersamlande) Och de som förlägger dem utanför (vatten, tåg) Jag: Det är här hopplösheten samlas i drivor längs med hörnen, det är här all mänsklig smärta samlar sig till moln som flyter i luften, det är här inte ens de renaste av väggar kan tvätta bort smutsen från våra stackars anleten. Ni: Det finns de som orkar mer Och de som säger att de gör det Fastän de egentligen inte gör det, Utan bara nästan, knapphänt Lyckas hålla ihop den spröda, spända väv Av tunna silkestrådar Som är dem Jag: Det är här vi hoppas på att kunna få någon typ av lindring, men möts av läkarnas hårda ansikten, av medicin som ska lägga locket över vår smärta, av instängningar för att skydda oss från oss själva. Ni: Och så finns det de som inte orkar mer

Och rädslan inför det Och dödsskräcken inför det Och skräcken inför skuggpersonen i sig själv Som också är en själv Jag: Det är här vi hoppas på att kunna få någonting som tar bort vår smärta, någonting som ger oss en försmak på lyckan, någonting som dövar olyckan, men allt vi möts av är mer hopplöshet, mer meningslöshet, mer svärta. Ni: Det finns de som kommer hit en enda gång Och aldrig mer Det finns de som kommer hit Och stannar ett tag Och så finns det de som fastnar Som återkommer gång på gång Som vore de bundna vid det institutionella livet Med en lika osynlig tråd som de silkestrådar Som tillsammans bildar de vävar som håller oss samman Men starkare, segare Gång på gång dras de tillbaka Jag: Det är hit vi kommer när vi inte längre har någonting, när allt vi trodde att vi hade har tagits ifrån oss, när allt vi trodde att vi skulle få aldrig kommer, när vi inte längre står ut. Ni: Och det enda som går att fråga sig Det enda som snurrar runt i mitt huvud Är Vad som händer med ett samhälle Som inte kan ta hand om Sina sjuka Sina gamla Sina barn Det raseras Vi står på en rasande grund Och vi dansar på ruinerna Jag: Det är hit vi återvänder, i hoppet om att någonting ska vara annorlunda den här gången, att det denna gången ska fungera, att det denna gången ska räcka, att denna gång ska vara den gång då vi äntligen blir fria.

VI: VÅLDTÄKTERNA

Jag: Det är denna känsla av att bli degraderad till ett objekt, ett objekt som ska knullas, ett objekt som inte har någon egen röst, någonting att säga till om. Ni: Allt är på mannens villkor: säger han att du ville, så ville du. Jag: Det är denna berövning av personligheten, av jaget, av allt som är jag och allt som jag vill vara. Ni: Den viktigaste frågan är inte hur männen ska förstå att de går över etiska gränser utan hur de inte kan förstå det. Jag: Det är denna känsla av att vara intaglig, av att vem som helst kan komma och ta ifrån en det en har kämpat så mycket för att behålla. Ni: De firar 200 år av fred och vi utkämpar ett krig varje dag. Jag: Det är denna känsla av att inte ha någonting kvar, av att ha blivit ifråntagen allt, allt det som en har hållit kärt och behövt. Ni: Det finns ingen lag som kan hjälpa oss, det finns ingen lag som skyddar oss, vi är skyddslösa. Jag: Det är denna sorg som kommer av att ha blivit ifråntagen allt, denna smärta som en inte kan leva med, allt detta som en inte kan leva med utan bara överleva sig igenom. Ni: Vi måste formulera våra egna sanningar, gå samman, stötta varandra. Jag: Det är denna saknad efter någonting som kom före allt det som har tagits ifrån en, det är denna saknad efter en tid då en var helare, då en var läkt.

Ni: Vi måste säga till varandra: jag tror dig. Jag: Det är denna omöjlighet i att bygga upp allt det en hade innan en blev ifråntagen det, det är denna omöjlighet i att bygga upp allt det igen, att börja om från början. Ni: Vi måste utkämpa kriget. Jag: Det är denna svårighet i att finna sig själv igen, att efter att ha blivit ifråntagen allt återigen finna sig själv, finna allt det en trodde på och ansåg vara sanningar, finna allt det en har hållit kärt, finna sig själv.

VII: FÖRLUSTERNA

Jag: Min första förlust av dig: Du var den som hade funnits där för mig när jag mådde som sämst, du hade representerat liv när allt jag hade i mig var död, och sedan visade du dig vara långt ifrån den person jag hade sett dig som, du skyllde på ditt undermedvetna och vägrade ta ansvar för dina egna handlingar, du visade dig vara feg och utan empati, endast med förmågan att tänka på dig själv oavsett vad. Ni: Alla lämnar, så varför älska? Jag: Min andra förlust av dig: Du var den som jag älskade trots att jag inte känt dig under så lång tid, du satte igång mig intellektuellt och utmanade mig, du fascinerade mig i din obegriplighet, men det var också din obegriplighet som gjorde att jag inte kunde lita på dig, och en relation där en inte litar på varandra är dödsdömd från början. Ni: Alla lämnar, så varför försöka bygga upp någonting bestående? Jag: Min tredje förlust av dig: Du hade så många sår som var så mycket mer tydliga än vad du själv trodde, det var också de såren som ledde till vår relations slut, eftersom du lät rädslan över de såren ta över istället för att lita på att jag ville dig väl. Ni: Alla lämnar, så varför hänge sig? Jag: Min fjärde förlust av dig: Du trodde att du var svag, att drogerna var starkare än dig, du ville inte ge upp dem och ansåg att jag inkräktade på din integritet när jag ifrågasatte ditt missbruk, ditt missbruk förstörde hela vår relation och allt det vackra som vi hade byggt upp tillsammans, det förstörde allt. Ni: Alla lämnar, så varför förlåta?

Jag: Min femte förlust av dig: Du var så full av liv men också så full av problematiker, du hade svårt för att veta hur du skulle anpassa dig till ett liv med andra och vi var på två helt olika platser när det kommer till relationer, du försökte, det är inte som att jag inte såg att du försökte, men jag orkade inte mer. Ni: Alla lämnar, så varför påbörja någonting nytt? Jag: Min sjätte förlust av dig: Du var så vacker, så intelligent och så underbar, men du kunde inte se det själv, du behövde ständigt bli påmind om att du var värd att leva, och jag kände att jag inte orkade ta hand om ännu en man. Ni: Alla lämnar, så varför lita på någon? Jag: Min sjunde förlust av dig: Du var helt fantastisk, du hade sådana krafter i dig, krafter som du ibland kunde uttrycka i bild, i ord, men du var rädd, rädd för dig själv och de sanningar om dig själv som du visste fanns där, du valde det trygga och gamla framför det nya och otrygga, du valde bort mig och det har aldrig gjort så ont som då. Ni: Alla lämnar, så varför inte själv lämna? Jag: Härmed lämnar jag er alla, mina förluster, härmed låter jag er vila, härmed låter jag er vara en del av mitt liv men inte hela mitt liv, eftersom jag vet att efter det gamla har fått vila ett tag så kommer det nya, och jag längtar.