junkturcykel har tjänat Sverige väl. Men nu finns det skäl att ompröva överskottsmålet. Statsskulden har nått en så låg nivå att det inte längre finns skäl att amortera av den i samma utsträckning som förr. Det gäller istället, som professor Assar Lindbeck den 20 januari 2008 skrev i Dagens Nyheter, att stabilisera skuldkvoten alltså den offentliga sektorns skulder i förhållande till BNP på en rimlig nivå. En sådan omläggning kan verka som en teknisk och inte särskilt politisk åtgärd. I själva verket kan den få mycket stor betydelse för politikens möjligheter att bidra till ökad trygghet och frihet och utjämna skillnader och orättvisor. De första tjugo åren under socialdemokratins andra århundrade har präglats av nittiotalets ekonomiska kris. Det var inte alla gånger lätt att hävda jämlikheten under den tiden. Nu, när Sverige åter står på fast mark, är det dags för en jämlikhetsoffensiv. Det är inte bara mellan länder som klyftorna är för stora det gäller också inom vårt eget land. Under valrörelsen 2006 försökte jag många gånger, särskilt på gymnasieskolor, berätta om min syn på jämlikhet. Till min stora glädje lyssnade eleverna uppmärksamt. För tretton år sedan föddes min äldsta dotter. Det som slog mig på BB var hur små alla bebisar var. Hur sköra de var. Hur lika de var. Visst några var blonda, andra mörka. Men ändå så lika, sade jag och fortsatte: Då kom jag att tänka på långvården i Åkersberga utanför Stockholm. Där tillbringade min mormor sina sista år i livet. När jag hälsade på henne slog det mig hur små de gamla var. Hur sköra de var. Hur lika de var. Men, frågade jag retoriskt, är det inte märkligt hur olika det är däremellan? Så lika i början och i slutet. Så olika i 348
så mycket däremellan. En del barn har åkt jorden runt på semester innan de har fyllt tio år. Andra får nöja sig med att åka till morfar eller farmor därför att mamma och pappa jobbar skift och inte har semester samtidigt. En del människor tvingas arbeta hela livet i svaveloset vid masugnen. Andra åker omkring i limousiner med tonade rutor så att de inte ska bli bländade av solen, sade jag. På skolgården utanför stod den svarta statsrådsbilen med tonade rutor och väntade. * Det var ett typiskt rum i ett typiskt Folkets hus. På väggarna satt de obligatoriska gamla valaffischerna. Bredvid hängde fotografiet på Olof Palme, det där med Bommersviks björkar i bakgrunden, ned mot sjön Yngern. Det luktade linoleummatta. I ena fönstret stod arbetarekommunens standar. Hur klarar ni detta? Jag menar rent mänskligt? Det är ju era arbetskamrater, era grannar, era barns föräldrar, som ni så att säga ska förhandla bort, sade jag lite frågande. De sju åtta personerna runt bordet tittade på varandra, som om de inte riktigt hade förstått vad jag menade. Så tog en av styrelseledamöterna i brukets metallklubb till orda: Tja, du förstår. Om vi inte ställer upp på den här neddragningen är risken att bruket dör. Och dör bruket, då dör Hofors. Jag var på statsrådsbesök i Gästriklands inland, i en av dessa många små orter som är helt beroende av en stor industri. I det här fallet Ovako Steel. Företagsledningen hade just lagt ett varsel om uppsägning av hundra arbetare. MBL-förhandlingar mellan facket och arbetsgivaren skulle avgöra om några undantag skulle ske från principen sist in, först ut. Fundersam återvände jag till Stockholm. Hur kan det kom- 349
ma sig att arbetarna i Hofors är så insiktsfulla att de förstår att även smärtsamma strukturomvandlingar ibland är nödvändiga? Ju mer jag tänkte på frågan, desto mer övertygad blev jag att svaret hade att göra med det svenska välfärdssamhällets konstruktion. Under många år har vi byggt stabila broar att gå på från jobb som inte längre är konkurrenskraftiga, till nya jobb. En planka i bron kallar vi för a-kassa även de arbetslösa skall ha ekonomisk trygghet från det ena jobbet till det andra. En annan planka benämns aktiv arbetsmarknadspolitik en arbetslös skall inte behöva fastna i långvarig arbetslöshet, utan få påfyllning av nya kunskaper och färdigheter. Den bärande idén i Sverige har varit att skydda och rusta enskilda individer i en föränderlig värld inte att slåss för enskilda jobb eller industrier. Andra länder har valt motsatt väg. I Tyskland och Frankrike finns lagar som gör det kostsamt för företag att lägga ned verksamheter och strukturomvandla. Men hur kan det komma sig att facket ställer upp på en sådan politik? frågade Ségolène Royal, det franska socialistpartiets presidentkandidat, när vi åt lunch på svenska ambassaden i Paris hösten 2005 och diskuterade den svenska modellen. Hon var van vid fackliga organisationer som är emot varje form av strukturomvandling som bara organiserar missnöje. Jag försökte beskriva de sociala broarna, och lade till att de fackliga organisationerna har mycket hög anslutningsgrad i Sverige. Nästan åttio procent av löntagarna i Sverige var fackligt anslutna 2005 mot sju procent i Frankrike och arton procent i Tyskland. När facket försöker maximera sina medlemmars nytta måste de i princip ta hänsyn till hela sam- 350
hällets nytta. Gör de inte det kommer reaktionen omedelbart i form av högre inflation, som gröper ur köpkraften hos de egna medlemmarna. Ett annat exempel jag lyfte fram i vårt lunchsamtal var Electrolux. Det stora svenska vitvaruföretaget, med verksamhet över hela världen, hamnade i rejält blåsväder för några år sedan. En stor fabrik lades ned i Bayern i Tyskland. Nedläggningen ledde till strejker och höga kostnader för företaget. Nästan samtidigt lade Electrolux ned en fabrik i Västervik. Ingen gillade den nedläggningen alls inte. Men i Sverige samspelade facket, företaget, kommunen och staten för att finna nya möjligheter för de uppsagda. Ségolène Royal fascinerades över den rationella, svenska samsynen på arbetsmarknaden. Hon tyckte att vi har hanterat den eviga konflikten mellan arbete och kapital som varje avtalsrörelse är ett uttryck för mer begåvat än andra länder. Det har gjort Sverige konkurrenskraftigt. Men hur blir det med den saken i framtiden? Om de sociala broarna i Sverige undermineras och verkar instabila kommer inte människor att våga ge sig ut på dem. Risken är då att nästa generation stålverksarbetare som varslas kommer att strejka och bjuda motstånd mot nödvändiga strukturrationaliseringar. Det är ett rationellt beteende i länder där det sociala medborgarskapet är underutvecklat, där det varken finns någon a-kassa eller komvux. Den genomförda försämringen av a-kassan handlar med andra ord lika mycket om konkurrenskraft som om köpkraft. Det har dessutom blivit dyrare att vara med i facket och a-kassan. Det har gjort att anslutningsgraden till facket har sjunkit, till sjuttiotre procent 2007. Det är fortfarande en hög siffra. Men om utvecklingen fortsätter är det risk för att den 351
delikata balansen mellan arbete och kapital kommer att rubbas. Det gagnar i långa loppet ingens intresse. Starka arbetsgivarorganisationer och starka löntagarorganisationer och starka sociala broar. Så blir Sverige konkurrenskraftigt även i framtiden. Socialdemokratins självbild Under valrörelsen 2006 träffade jag på Linda, tjugofem år gammal. Hon satt utmed linan, som man kallar löpande bandet på Volvos Torslandafabrik. De stora motorerna kom sakta åkande. Några snabba moment med skruvdragaren, så nästa motor. Och nästa. Tidigare jobbade jag i äldreomsorgen, men lönen var för dålig. Och så var det stressigt. Man gick alltid hem från jobbet dödstrött och med dåligt samvete. Här tjänar jag mer och behöver inte slita lika hårt, berättade Linda medan hon vred om muttrarna. På en annan turné, i en annan del av landet, mötte jag Maj- Lis. Hon jobbade på det kommunala gruppboendet Vilan i Kiruna. På nedre botten fanns en matsal, pelargoner stod i fönstren, på väggarna hängde reproduktioner av kända tavlor och längst upp fanns en låst avdelning för dementa. Ett äldreboende bland många andra. Också personalen var sig lik. Den bestod till nittio procent av kvinnor, den enda anställde mannen syntes inte till. Jag har arbetat i trettiofem år och tjänar drygt tjugotusen kronor i månaden, berättade Maj-Lis. Att skruva ihop motorer eller vårda gamla villkoren ser olika ut. Lönestatistiken bekräftar bilden. Ju fler kvinnor som arbetar i en sektor desto lägre är relativlönen, det vill säga 352
medellönen inom en viss sektor i förhållande till medellönen för samtliga. De sex sektorer som har mer än femtio procent kvinnor anställda har de klart lägsta relativlönerna. Kön och lön hänger ihop. I kvinnodominerade yrken är dessutom lönespridningen skillnaden mellan lägsta och högsta lön betydligt mindre än i mansdominerade sektorer. Det gör det svårare för kvinnor att göra lönekarriär. Efter trettiofem år i omsorgen på Vilans servicehus tjänade Maj-Lis bara drygt femtusen kronor mer i månaden än sina nyanställda arbetskamrater, som kom direkt från gymnasiets vårdprogram. Sverige är världens mest jämställda land. Ändå har vi inte kommit längre på arbetsmarknaden. Varför? Det kan ha att göra med att socialdemokratin ibland har missuppfattat sin roll. Jag brukar återberätta Kjell-Olof Feldts historia om en landstingspolitiker som hade för vana att tillbringa lördagarna på länssjukhuset. Som sjukvårdspolitiker ville han ha kontakt med sina väljare. Han ställde sig därför i entrén och hälsade patienter och anhöriga välkomna till sjukhuset. Ett trevligt inslag, kan man tycka. Men Feldt var inte helt imponerad: Din uppgift är den motsatta att vara patienternas och deras anhörigas ombud gentemot sjukhuset. Inte att vara sjukhusets ansikte gentemot patienterna, sade Feldt uppfordrande. Under en lång maktutövning är det lätt att glömma bort rollerna. Ibland har socialdemokrater fått för sig att partiet är en arbetsgivarallians bestående av kommunalråd och statsråd som styr över stora offentliga förvaltningar med de anställda som motpart. Ibland har partiet uppfattat sig som en facklig organisation för de anställda i offentlig sektor. Ingetdera är riktigt. 353
Varje morgon överlämnar tusentals föräldrar det bästa de har sina barn till dagis och skolor. Vi låter våra gamla föräldrar tas om hand av äldreomsorgens personal. Året runt, dygnet runt behöver gamla som unga plåstras om, opereras, vändas, medicineras och tröstas av dem som arbetar i vården. Det är i rollen som förälder, anhörig eller sjuk alltså i rollen som medborgare och som medborgarnas företrädare, inte som arbetsgivare eller facklig företrädare som en självkritisk socialdemokrati måste ställa frågan: Vilka arbetsvillkor är rimliga för dem som utför välfärden i praktiken? Svaret på den frågan avgör framtiden för den svenska välfärdsmodellen. Den offentliga sektorn står inför att rekrytera en ny generation medarbetare, som skall ersätta de kvinnor som tog steget ut i arbetslivet på sjuttiotalet. Florence Nightingale håller på att gå i pension. Och hennes döttrar och söner är inte beredda att göra om resan från femtontusen till tjugotusen i månaden på trettiofem år. Fråga Linda på Volvo i Göteborg. Om allt färre vill arbeta i den offentliga sektorn därför att arbetsvillkoren är oskäliga, samtidigt som villkoren i den privata tjänstesektorn är fördelaktigare, kommer kvaliteten i vården, skolan och omsorgen att sjunka. Då kommer de som har råd att köpa en köfri vård och tryggare omsorg. Den offentliga sektorn kommer att förlora i legitimitet. Till sist blir skatterevolten omöjlig att hejda: Varför ska vi betala världens högsta skatter när vi inte har världens bästa välfärd? Visst är det bra att socialdemokraterna anordnar ett jobbtoppmöte om entreprenörskap. Men hur vore det med ett toppmöte om villkoren i vården? Eller varför inte om jämlikhet? Och var skall dagens aktiva socialdemokrater placera sig i entrén till sjukhuset eller i kön utanför? 354
* Det är inte bara i förhållande till sina uppdragsgivare som ett politiskt parti måste förstå sin roll. Det finns också skäl att identifiera den parlamentariska positionen. Från tid till annan brukar borgerliga debattörer och miljöpartister driva tesen att socialdemokraterna måste bli ett parti som alla andra. Det är inget att förvånas över att politiska motståndare vill att socialdemokraterna skall bli ett mindre parti. Men ett parti som alla andra har en vidare innebörd än så. Förhoppningen är att socialdemokraterna skall bli ett parti som inte kan styra Sverige i en enpartiregering. Det är definitionen på ett vanligt parti. Socialdemokraterna har i decennier på goda grunder identifierat sig som ett statsbärande fyrtioprocentsparti. Ibland har resultatet inte blivit fyrtio procent. Men självbilden och målbilden har alltid varit minst fyrtio procent av väljarna. Och det har gått att regera Sverige utan att ha en majoritet av väljarna bakom sig. Den negativa parlamentarismen att det räcker med att en riksdagsmajoritet tolererar en regering har gjort det möjligt och dessutom framgångsrikt. Det var en minoritetsregering som förde Sverige ur den ekonomiska krisen. Först samarbetade den med centerpartiet, sedan med vänsterpartiet och miljöpartiet. Det finns inga historiska erfarenheter som talar för att en majoritetsregering bättre än en minoritetsregering kan hantera ekonomin och välfärden. Se på Fälldin-regeringarna 1976 82, som var i majoritet. Och vi får väl se hur det blir med folkets dom över den nuvarande majoritetsregeringen, som konsekvent trumfar igenom sina förslag utan hänsyn till minoritetens uppfattning. Ett fyrtioprocentsparti är per definition en koalition i sig 355
själv. Det går följdriktigt att finna socialdemokrater både till höger och vänster, med både moderna och traditionella uppfattningar. Somliga kommer från arbetarklassen, andra från mer välbärgade omständigheter. I ett så stort parti är det naturligt att det finns en palett av olika åsikter. Det skapar en unik dynamik men också motsättningar. Historiskt har det svenska socialdemokratiska partiet klarat att hantera sådana spänningar bättre än många av sina systerpartier. Vi har lyckats undvika det norska Arbeiderpartiets och det nederländska PvdA:s erodering. Framgångsrikt har de svenska socialdemokraterna förhindrat uppkomsten av stora populistiska partier till vänster och höger. Men i slutet av nittiotalet levde socialdemokraterna farligt. När vänsterpartiet och Gudrun Schyman stod på topp kunde ett tioprocentsparti till vänster om socialdemokraterna ha permanentats i riksdagen. Att vi lyckades förhindra detta i 2002 års val har det inte talats särskilt mycket om. Men det var långsiktigt och strategiskt oerhört viktigt för socialdemokraterna. Den egna fyrtioprocentskoalitionen kunde hållas intakt. Nu utmanas socialdemokratin framför allt av högerpopulistiska krafter. Det är bland traditionella socialdemokratiska väljargrupper som högerextremisterna försöker göra inbrytningar. Då gäller det på nytt att försvara den egna koalitionen inte snegla på koalitioner med andra. Tids nog när väljarna har sagt sitt efter valet blir den frågan aktuell. Att partierna före ett val låser de parlamentariska möjligheterna efter valet tror jag egentligen inte väljarna gillar. Det ligger heller inte i Sveriges intresse. Samarbete mellan partierna och breda uppgörelser är viktiga ingredienser i en vital demokrati. Pensionsuppgörelsen, överenskommelsen om 356
Riksbanken och strävan efter samsyn i författningsfrågan har gagnat Sverige. Vårt land skulle må bra av att blockpolitiken luckrades upp i riksdagsarbetet. I Västra Götaland har partier över blockgränsen lyckats forma stabila majoriteter som avlöser varandra från ett val till ett annat. Det har lett till att man har kunnat genomföra nödvändiga strukturrationaliseringar av sjukvården och kunnat staga upp regionens ekonomi. I Stockholmsregionen, däremot, råder stenhård konfrontation mellan blocken. De brukar avlösa varandra efter fyra år i majoritet. Under ena mandatperioden skall en viss driftsform i sjukvården prövas. Mandatperioden därefter ägnas åt att återställa vad den gamla majoriteten beslutade. Pingpong-demokratin är förödande. De som förlorar är medborgarna. Jag tycker inte att socialdemokraterna i förväg skall låsa sig för vilka man skall samarbeta med efter valet 2010. Låt väljarna först säga sitt. Parlamentarisk handlingsfrihet är det bästa för både landet och partiet. Det socialdemokratiska partiet bör begära väljarnas mandat för att Sverige skall ledas av en socialdemokratisk statsminister. Vi de socialdemokratiska väljarna bör ge henne frihet att forma den regering som är bäst för landet. Återerövra ordet Mitt politiska engagemang väcktes framför teverutan och på skolgården under det tidiga sjuttiotalet. Då fanns inte Europa och Östersjön på näthinnan eller för den delen pappas Estland. Allting handlade om kriget i Vietnam. För eller emot USA stod i fokus. Så var det även 1985, tio år efter den stora demonstratio- 357
nen mot USA:s krigföring i Vietnam. På nytt var tiotusentals unga människor samlade. Denna gång i Göteborg. Framme på scen inledde Bruce Springsteen med en dånande Born in the USA. Arenan, som var draperad i amerikanska flaggor, fullständigt exploderade. Ingen hade en tanke på att elda upp själva hjärtesymbolen för övergreppet i Vietnam. På ett decennium hade bilden av USA bland unga svenskar radikalt förändrats. Ullevi bokstavligt talat vibrerade sönder av dansande och hoppande ungdomar. Springsteen i Göteborg 1985 det var åttiotalets största fest. Några dagar efter konserten stod Olof Palme i riksdagens talarstol: Jag har hört bekanta som var där berätta om en enastående upplevelse, om en energisk, himlastormande gemenskap i musik och dans, om en fest i glädje och rytm. Från scenen sändes ljudet ut med en oherrans massa watt. Den mänskliga energin kunde mätas i ännu större tal. Lite lakoniskt meddelade Göteborgspolisen att det var en lugn helg. En januarikväll några år senare intog rebellerna lyxhotellens lyxhotell, Waldorf-Astoria på Park Avenue i New York. Det måste ha varit en fantastisk upplevelse. Lärjungen talade till mästaren: Det finns inte en levande själ i det här rummet som inte står i tacksamhetsskuld till dig, sade Bruce Springsteen och vände sig till Bob Dylan. Det var kvällen då Dylan trädde in i Rock and Roll Hall of Fame. Springsteen artikulerade en hel generations tack till Bob Dylan som förebild och inspiratör. För oss som föddes när The Beatles slog igenom rangeras inte historien i årtal över kröningar och presidentinstallatio- 358
ner. Vi sorterar tiden genom att erinra oss när en viss skiva släpptes, en konsert trollband oss eller då vi dansade tryckare till en särskild låt med en viss person. De bildar ett slags pärlband av tidsmarkörer. Kärlek och politik, känslor och engagemang musiken är vår tids stora uttrycksform. Vi är det vi lyssnar på och det vi sjunger. Visa mig din ipod och jag ska berätta vem du är. För många unga människor är musiken vägen till språket. Dagens poesi är tonsatt. Den förmedlar en ny tids tankar. Alla måste ha ett språk som man kan uttrycka sin mening med och som når fram till andra. Jag skulle inte se dig, och du skulle inte se mig, om det inte vore för orden. Ingen skulle se det nya, kunna förstå det gamla. På en och samma gång är kulturen en förankring i historien och ett känselspröt mot framtiden. Det viktigaste redskapet i en demokrati är ordet. För att en demokrati skall kunna leva upp till sitt ideal folkstyre måste alla kunna uttrycka sin mening. För att folket skall kunna erövra makten måste de erövra språket. Det i sin tur kräver läsning. Den insikten fanns i arbetarrörelsens vagga. Pionjärerna byggde folkbibliotek, öppnade boklådor och gick i studiecirklar. Vi byggde landet i gärning och ord, sjöng de bildade arbetarna. Orden byggde landet. Genom orden blev människor sedda. Jag hade förmånen att 2007 få dela ut fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris och fick läsa upp juryns motivering: Solidariteten med de lägst stående i samhället har varit ett genomgående tema i Kjell Johanssons författarskap. I sin förnyelse av den realistiska romanen har han på en skimrande prosa pendlat mellan den fabulerande skrönan, det litterärt intrikata och en handfast vardagsskildring. I sitt 359
360 senaste verk, trilogin De utsatta som i fjol avslutades med romanen Rummet under golvet (2006), ger han kropp och röst åt välfärdssamhällets parias, de som lever en marginaltillvaro och som sällan syns, än mindre räknas. Med sina engagerande och inkännande skildringar av de svaga i det sociala kollektivet är Kjell Johansson en författare som verkar i Ivar Lo-Johanssons anda. Kjell Johanssons böcker finns i många svenska hem trots att hans verk inte handlar om ond bråd död eller innehåller hårdkokta romanfigurer som Jarnebring, Hamilton eller Wallander. Han skriver om andra människor, som inte tar så stor plats, men som finns. Och som finns mitt ibland oss. Jag blir sorgsen när jag ser hur dagens fackföreningsrörelse slår igen sina kursgårdar och hur partiet drar ned på sin studieverksamhet. Bildningen anses för dyr. Samtidigt investeras miljoner i det som skall transportera orden datorer, modem och mobiltelefoner. Det är en oroväckande utveckling. Risken är att någon annan som har talets gåva, men inte demokratiska värderingar artikulerar samtidens missnöje. Jag vet hur farliga ord kan vara, vilken makt de rymmer. Ofta har jag blivit offer för mina egna, drastiska formuleringar. Vass tunga, spetsig näsa och bister uppsyn har inte alla gånger varit så vägvinnande. Den hårda vägen har jag fått lära mig att ironi är politikens bumerang. Politikens värld kan verka hård och oförsonlig. Medieberusade politiker tycks sträva efter makt för egen vinnings skull. Det framställs ibland som om strävan att påverka samhällsutvecklingen bara är en läpparnas bekännelse. Det är inte sant. I politikens själ och hjärta finns ett ärligt uppsåt och en stark vilja att påverka och förändra till det bättre.
Man skulle kunna tro att många år i politiken gör en människa uppgiven. För mig är det precis tvärtom. Det går att påverka och åstadkomma förändringar både i kommunalpolitiken och på global nivå. Människor i samverkan kan göra skillnad. Under tolv år satt jag i kommunstyrelsen i Österåker. Jag fick vara med och påverka mitt eget samhälle. Vi byggde skolor, bostadsområden, förskolor och äldreboenden. Varje kväll när jag gick förbi det nybyggda kvarteret Skeppet brukade jag tänka: Det där huset har jag byggt. Inte för att jag hade slagit i en enda spik, tapetserat väggarna eller dragit fram elledningar. Men jag hade varit med i den politiska processen den långa, tröga, grå beslutsprocessen, som till slut ledde fram till nya lägenheter i Åkersberga centrum. Vem vet, kanske kommer mina döttrar en dag att flytta hemifrån till det hus som arkitekter, planeringsingenjörer, snickare, elektriker, betongarbetare och jag som beslutsfattare tillsammans uppförde. Jag har haft förmånen att få ägna mig åt politik i dess totala bredd från lokal till central nivå, både nationellt och internationellt, från de breda penseldragens retorik till myriaderna av detaljer i enskilda sakfrågor. Alla dimensioner har varit lika stimulerande the joy of politics. Jag är stolt, men inte nöjd. Nya arbetsuppgifter väntar hela tiden. Lusten att bygga vidare är politikens starkaste drivkraft. Det börjar ljusna över Trälhavet.