Lignoser Jeanette Blom 2013
LIGNOSER Lignoser är ett botaniskt begrepp för vedartade växter, ett samlingsnamn för träd, buskar och halvbuskar. Ordet lignos kommer sig av att vedartade växter innehåller lignin, en aromatisk förening som ingår i vedartade växters cellväggar. Ligninet bidrar till att ge trädet dess styrka genom att binda ihop cellulosan, som ett hoplimmande plast med cellulosa som fibermaterial. Ligninets sammansättning skiljer sig åt för olika botaniska grupper Livsformer Träd Förvedad, flerårig växt med endast en stam från roten. Höjd: oftast över 6 m, men kan variera från någon meter till mer än 100 m (i Sverige ca 50m). Vissa trädarter kan i naturen uppträda både som buskar och träd, t ex sälg och hägg. Buske Förvedad flerårig växt med flera, mer eller mindre likstarka skott (flerstammig) från roten. Höjd: oftast inte högre än 6 m, men kan i vissa fall bli upp till 10 m. Halvbuske Buskliknande växt med en flerårig, förvedad eller hård basaldel eller jordstam, från vilken kortlivade, vanligen ett- eller tvååriga, skott bildas. T ex lavendel, ljung, tranbär och linnea. Klassificering Lignoser delas in i olika botaniska grupper beroende på när de fäller eller byter sina blad. Lövfällande Träd och buskar som fäller bladen på hösten för att gå in i en viloperiod kallas för lövfällande. Anledningen till att de fäller bladen är att spara energi, då det är mindre tillgång på solljus på vintern. När det är för lite ljus fungerar fotsyntesen sämre och det blir svårt för växten att hålla energibalansen uppe. Det är också ett sätt att skydda sig mot olika angrepp. Om bladen utsätts för kyla kan bladfästet skadas och bli en inkörsport för olika parasiter, t ex bakterier och virus men även svamp. Växten sparar också vatten genom att fälla bladen. Genom bladen avdunstar vatten. Vid vattenbrist, t ex när markvattnet är fruset (tjäle) eller vid torka, kan växten inte tillgodogöra sig markvatten. Alla träd och buskar med vanliga löv tillhör gruppen angiospermer (gömfröiga växter). Barrväxter Bladen på barrträd kallas för barr. Det är nålliknande blad som innehåller hartsartade ämnen och kisel vilket bidrar till barrens styvhet. Typiska barr har gran, tall, en, idegran och lärk. Tuja, cypress och hiba har en annan typ av blad eller barr som mer liknar platta fjäll än nålar. Vissa enar kan ha både och. Barrväxter klarar bättre att hålla energibalansen under vintern och behöver därför inte fälla barren på hösten. När våren kommer är de direkt redo för att skjuta nya skott. De klarar därför också nordligare utbredning än lövfällande träd och buskar. Lärk däremot är en barrväxt som fäller barren på hösten. Alla barrväxter tillhör gruppen gymnospermer (nakenfröiga växter). 2
Städsegrön Städsegröna växter är växter som behåller sina blad på vintern, t ex de flesta barrträd som gran, idegran och tuja, men även rododendron. Städsegrön kan översättas till alltid grön. Växten byter istället blad allteftersom bladen åldras. Kan variera mellan två till fyra år beroende på art. Städsegröna växter kan ibland drabbas av tjältorka som visar sig med bruna barr eller blad. Tjältorka uppstår på vintern när marken är frusen och vårsolen är stark. Växterna avdunstar då vatten men kan inte tillgodogöra sig nytt eftersom marken är frusen. Ett bra sätt att hjälpa städsegröna växter är att skydda dem mot vårsolen. Vintergrön Vintergröna växter är växter som behåller blad och barr över vintern. Bladen byts ut under våren och ibland även på sommaren då nya blad kommer. Exempel på vintergröna växter är tall och liguster. Orden städsegrön och vintergrön blandas ofta ihop och det är vanligt att alla växter inom dessa grupper kallas för vintergröna växter. Härdighet När vi pratar om växters härdighet menar vi deras förmåga att klara ett visst klimat, det vill säga hur bra de tål kraftiga och snabba temperaturförändringar samt hur bra de klarar mycket låga temperaturer under långa perioder. En växts härdighet säger inget om dess förmåga till fortplantning. Det finns växter som klarar ett nordligt klimat bra men som inte kan föröka sig i detta på grund av att frö eller frukt inte hinner utveckla sig och mogna innan kylan kommer. Flera av våra vanliga trädgårdsväxter är inte härdiga på egen rot, t ex äppelträd och rosor. De är därför ympade eller okulerade på en härdig grundstam. Riksförbundet Svensk Trädgård har tagit fram en karta med Sveriges olika odlingszoner. Zonindelningen gäller endast för vedartade växter och gällde från början endast fruktträd. Zonkartan togs fram av Sveriges Pomologiska förening och publicerades första gången 1910. Numera gäller kartan även prydnadsträd och buskar. Sverige delas in i 8 zoner plus en fjällregion. Zon 1 är den gynnsammaste och zon 8 den besvärligaste och kallaste. Vatten, sjöar och hav, är värmehållande och närmast kuster och stränder uppstår därför ofta ett gynnsamt klimat. 3
Svensk Trädgårds zonkarta över Sverige Avmognad eller invintring När sommaren går mot höst börjar träd och buskar att förbereda sig för vinterns vila, det kallas för avmognad eller invintring och innebär att de ökar sin stress- och köldtålighet. Bladen fälls och växtsafter dras tillbaka till roten. Dessa förberedelser styrs av temperatur och dagslängd. För att en växt ska invintra bra krävs att den slutar sin tillväxt i tid. Olika träd och buskar har olika invintringstider. Sent invintrande växter är t ex ek, hagtorn, poppel, al och bok. Sent invintrande växter planteras med fördel på hösten, som regel efter 15 november. 4
Proveniens Man pratar om växters proveniens och menar då växtens ursprungliga provins eller område (härkomst). D v s den plats där den har sin naturliga utbredning och där den förmår att utveckla grobara frön. Dess ursprung och genetiska egenskaper har stor betydelse för hur den kommer att växa och övervintra eftersom ursprunget styr växtens avmognad och vårstart. En lignos som är fröförökad och uppdriven i t ex Holland har anpassat sig till det klimat som finns i där, det vill säga längre säsong och varmare vintrar. Om en sådan växt planteras i en kallare zon avmognar växten vid den tid då vintern inträffar i Holland, inte när den inträffar i det nya klimatet. Det samma gäller för växter som odlas i södra Sverige, eller tvärtom i norra Sverige, och förflyttas till ett annat klimat inom Sverige. Har man varit i skogen och hämtat t ex björkar på olika ställen kan man också se skillnad i hur de avmognar och fäller sina löv på olika tidpunkter. Växter som är vegetativt förökade och är avkomlingar/kloner från en och samma planta (moserplanta) avmognar på exakt samma tidpunkt som moderplantan. Exoter Växter som planteras utanför sitt normala utbredningsområde kallas för exoter. De klarar övervintringen men inte att naturligt föröka sig eftersom de avmognar senare. Exempel på exoter är magnolia, robinia, tulpanträd och gingko. Ståndorter Olika växter trivs på olika platser, de har olika krav på fuktighet, ljus och värme etc. En typisk plats för en viss växt kallas för dess ståndort, alltså den plats där växten trivs och där man kan förvänta sig att finna den. Ståndorter karaktäriseras av klimat, topografi och jordfuktighet. Olika växter har olika ståndortstillhörighet. Den svenska naturen brukar delas in i nio olika typer av ståndorter. Ordet ståndort blandas ofta ihop med ordet växtplats som beskriver den plats där växten faktiskt växter, där den är planterad eller där den kommer att planteras. Skarpt Näringsfattigt Näringsrikt Torrt Friskt Fuktigt Blött Lågt ph Högt ph Ståndortsschema för den svenska naturen 5
KÄLLOR Gunnarsson, A (2000) kompendium Ståndorter, lignoser och lignosanvändning Ekholm, D m fl (1991) Vilda och förvildade träd och buskar i Sverige Lund: SBT-redaktionen Vollbrecht, K (1997) [upplaga 3] Träd deras biologi och vård Alnarp: SLU Förvaltningsavdelningen Vollbrecht, K m fl (2002)Nya beskärningsboken Natur och Kultur/LTs Förlag Johansson, B (2007) Odla barrväxter Stockholm: Bokförlaget Signum Palmstierna, I och Johansson, B K (2006)Träd & buskar i trädgården Västerås: ICA Bokförlag 6