Vunna erfarenheter av vattendragsrestaurering

Vunna erfarenheter av vattendragsrestaurering Lessons learned pamphlet Vindel River LIFE 1

ENGLISH SUMMARY The Vindel River LIFE project took place between January 2010 and 31 October 2015. It was collaboration among Umeå University, the Ume/Vindel River Fishery Advisory Board, the Swedish University of Agricultural Science and the Swedish Agency for Marine and Water Management. The aim of the project was to restore tributaries of the Vindel River, formerly used as log floatways. In total, 66 km of rapids in 26 tributaries were restored. This recreated environmental variation similar to the one that existed prior to timber-floating. This means more curved, wider and more complex tributaries with slower and more variable flows. The report provides detailed presentations of methods and tools for recreating free migration routes, creating spawning areas, adding gravel, cobbles, boulders and dead trees, reopening closed side channels, and removing dams. Ume/Vindelälvens fiskeråd. 2015. Vindel River LIFE. Vunna erfarenheter av vattendragsrestaurering. Rapport till den Europeiska kommissionen. Umeå Universitet, Umeå 2

BAKGRUND Vindel River LIFE har varit ett samarbetsprojekt mellan Umeå universitet, Ume/Vindelälvens fiskeråd, Sveriges lantbruksuniversitet och Havs- och vattenmyndigheten. Projektet pågick från januari 2010 till och med oktober 2015 med syftet att återställa hårt flottningspåverkade biflöden till Vindelälven för att få tillbaka en mer varierad vattenmiljö som gynnar växter och djur. Sammanlagt har 66 kilometer forssträcka i 26 biflöden inom Vindelälvssystemets Natura 2000-områden restaurerats. Syftet har varit att återskapa miljövariation liknande den som fanns i vattendragen innan flottningsepoken. Det innebär krokigare, bredare och mer komplexa biflöden för att få långsammare och mer variationsrika strömmar, vilket i slutändan kan öka livsutrymmet för många arter. Vi har lärt oss en hel del på vägen under de närmare 6 år som projektet har pågått. Några av våra erfarenheter har vi försökt sammanfatta i denna skrift som vi hoppas ska kunna hjälpa andra att komma igång med att restaurera vattendrag. Foldern utgår från våra erfarenheter i Vindelälven men går att använda i liknande vattendrag över hela landet. Flottledsrensningar Praktiskt taget alla vattendrag i mellersta och norra Sverige har påverkats av flottningsrensningar vilket har fått stora ekologiska konsekvenser. Den komplexa och oförutsägbara karaktären hos ett naturligt vattendrag var inte förenlig med flottning eftersom timret lätt fastnade och bildade brötar. Därför påbörjades under slutet av 1800-talet stora arbeten för att underlätta flottningen. Vattendragen rätades och kanaliserades för att timret skulle kunna flottas så snabbt som möjligt mot kusten. Block och hällar sprängdes sönder och träd och stenar rensades bort från bottnarna. I biflödena byggdes flottningsdammar, timmerrännor och ledarmar. Senare användes schaktmaskiner för att ytterligare jämna till de flottade fårorna. Flottningsingreppen har orsakat stor skada i vattendragsmiljöerna och för de organismer som hör hemma där. Dammarna som byggdes för att reglera vattenmängden i bäckarna blev vandringshinder för fisk. Många av de grusbäddar som var fiskens naturliga lekområden förstördes under flottledsrensningen. Av de lekområden som blev kvar spolades många bort med de starka strömmar som uppstod i de kanaliserade vattendragen. Ingreppen innebar även att stranden och vattenfåran isolerades från varandra vilket har lett till att den naturligt förekommande strandvegetationen på många håll har försvunnit eller utarmats. Restaurering av vattendrag Restaurering av vattendrag är ingen ny företeelse men metoderna för utförandet har förändrats genom åren. Tidigare, framförallt under 1970- och 1980-talen, fokuserades restaureringen främst på att skapa attraktiva fiskeplatser för sportfiskare. Upprepade trösklar, pooler och strömkoncentratorer uppfördes och dessa strukturer var speciellt populära i flödesreglerade vattendrag med minimitappningar. Inom Vindel River LIFE har vi fokuserat mer på att försöka återfå miljövariation liknande den som fanns i vattendragen innan flottningsepoken. Ambitionen med den typen av restaurering är att försöka få det att se så naturligt ut som möjligt. Kärnan i metodiken är att förstärka naturliga och befintliga strukturer. Befintliga forsnackar, forsar, grundområden, kurvor och höljor förstärks samtidigt som allt upprensat material återförs till vattendraget. Stenutläggningen ska helst kompletteras med tillförsel av grov vedförna och restaurering av lekbottnar. 3

Hur ser man om vattendraget rätats eller rensats? Tänk på att det oftast är forssträckorna som är mest påverkade och därför viktigast att åtgärda. Om ett vattendrag ser onaturligt rakt ut så är det ofta tecken på att bäcken rätats och rensats och använts för flottning,. Ett vattendrag kan vara slingrande men ändå vara påverkat av rätning och rensning. Eftersom rensningar av vattendragen gjordes för länge sedan kan spåren ha suddats ut, till exempel genom att det växt upp skog och sly på stenkistorna. Tydliga tecken på att vattendraget är påverkat av rensning (Figur 1): Det finns vallar med sten och block längs strandkanten speciellt i ytterkurvor Det finns avstängda kurvor och sidofåror där det rinner lite eller inget vatten Det finns rester av liggande stockar eller klenare slanor i vattnet eller längs strandkanten Det finns rester av sprängda block, så kallade sprängrosor Det finns hällar som är kantiga till följd av sprängning Figur 1. Exempel från Gargån, biflöde till Vindelälven. Vattendraget är tydligt rensat med sten och block längs strandkanterna, avstängda kurvor och sidofåror där det rinner lite eller inget vatten och rester av sprängda block, så kallade sprängrosor. Foto: Daniel Jonsson Planering, tillstånd och samråd inför åtgärd Innan man restaurerar behövs dokumentation av de vattendrag som planeras att restaureras liksom tillstånd från markägare och myndigheter. En första fältinventering plus kontakter med markägare och andra intressenter lägger grunden för den fortsatta planeringen. Inom projektet jobbade vi mest i vattendrag som ägs av stora skogsbolag, eftersom det efterföljande arbetet är mindre komplicerat jämfört med om man har att göra med flera markägare. 4

Figur 2. Samråd i fält med markägare inför återställning av Storkvarnbäcken, Vindelälvens avrinningsområde. Foto: Kjell Fjällström Inventeringen kan med fördel inledas med att man söker efter kanaliserade forsar. Det är lättast att arbeta om dessa ligger nära vägar så att tunga maskiner kan ta sig fram utan större markskador. Det juridiska arbetet i Vindelälven biflöden hanterades i enlighet med den svenska miljöbalken (12 kap 6 ), vilket innebär att vi som vill restaurera måste rapportera verksamheter som väsentligt kan påverka miljön. Innan ett vattendrag kan restaureras krävs lokala samråd med alla berörda parter, inklusive markägare, invånare, lokala organisationer, fiskevårdsområden, samebyar, etc. Det är värt att poängtera vikten av lokala samråd och att de sker nära de som berörs av åtgärderna. Lämpliga mötesplatser finns i regel i byastugor eller motsvarande. Samrådsmötena bör hållas kvällstid så att så många som möjligt kan närvara. Delar av samråden kan företrädelsevis även genomföras i fält i anslutning till platserna för de tilltänkta åtgärderna (Figur 2). Under samrådsmötena förs ett protokoll som justeras av någon oberoende part. Resultaten från samråden ligger därefter till grund för den tillståndsansökan som upprättas för prövning jämte Miljöbalken. Åtgärdernas omfattning rent geografiskt, allmänintresse, kontroverser och antalet berörda markägare bestämmer vilken typ av tillstånd som söks. Vid åtgärder som är av mindre geografisk avgränsning (< 500 m 2 ) räcker det i regel med en anmälan till länsstyrelsen om vattenverksamhet. En sådan kan gälla mindre flottledsåterställningar, lekbottenåterställning eller borttagning av mindre dammar där nivåerna inte förändras eller påverkas. Vid större åtgärder rekommenderar vi att man söker miljödom. En miljödom förutsätter att samråd även hålls med bland annat länsstyrelsen som tar beslut om betydande eller icke betydande miljöpåverkan enligt Miljöbalken. Detta beslut ligger även till grund för den miljökonsekvensbedömning och tillståndsansökan som lämnas till mark- och miljödomstolen. Utöver detta ska eventuella dispenser för körning på barmark enligt Terrängkörningslagen sökas hos respektive länsstyrelse. En så kallad Natura 2000 prövning kan också bli aktuell; den söks i så fall hos länsstyrelsen. I de fall åtgärder görs inom naturreservat måste dispens sökas. Oavsett vilken typ av prövning som görs rekommenderar vi att man inhämtar skriftliga godkännanden från samtliga markägare. Erfarenheter från återställningsarbeten längs Vindelälven de senaste 15-åren visar att av sex tillståndsärenden hos mark- och miljödomstolen har mer än hälften tagit ett år eller mer från inlämnande till beslut. Anmälan om vattenverksamhet hos länsstyrelsen tar i regel inte mer än ett par månader förutsatt att korrekta 5

handlingar skickats in redan från början. Ta kontakt med din länsstyrelse för rådgivning och hjälp med vilka eventuella tillstånd som behövs inom ert geografiska område och projekt. En tydlig och brett förankrad samrådsprocess är också viktig vid utförandefasen för såväl arbetsledare och maskinist som då känner trygghet och mandat i arbetet som utförs. Erfarenhetsmässigt har detta visat sig vara viktigt för hur de restaurerade miljöerna upplevs och tas emot av berörda intressenter som i sin tur är viktiga för ett vidare förvaltningsarbete. Konkreta exempel på åtgärder vid en restaurering av ett vattendrag: 1. Återskapa fria vandringsvägar 2. Anlägga lekområden, tillföra grus, lägga ut upprensade block och stenar 3. Öppna avstängda sidofåror 4. Lägga ut upprensade block och stenar, anlägga lekområden, tillföra grus 5. Hjälpa naturen på traven genom att lägga ut träd ( död ved ) i vattendragen Några ytterligare råd: Undvik att rensa bort träd och ris som fastnar i eller faller över vattendragen Uppmana markägare till att lämna funktionella kantzoner vid avverkning Engagera så många som möjligt att hjälpa till. Bjud in till aktivitetskvällar/dagar. Bjud gärna in någon kunnig person som föreläser om restaurering 1. Återskapande av fria vandringsvägar Ett vandringshinder är en sektion i ett vattendrag som förhindrar passage av arter som normalt rör sig längs vattendraget. Det finns både naturliga och människoskapade vandringshinder. Naturliga vandringshinder bör inte röras eftersom naturen vanligtvis har anpassat sig till hindret. Exempelvis kan speciell arter och artsammansättningar finnas uppströms hindret (Figur 3). Figur 3. Naturligt vandringshinder i Rågobäcken, ett biflöde i Vindelälvens avrinningsområde. Uppströms vattenfallet, som är ett naturligt vandringshinder, har det genom århundranden av isolering utbildats en lokal stam av öring. Den genetiska sammansättningen på öringen uppströms och nedströms detta hinder skiljer sig markant eftersom sträckan nedströms i motsats till den uppströms är förbunden med Vindelälvens huvudfåra. Foto: Daniel Holmqvist 6

Inom projekt Vindel River LIFE har vi arbetat med att ta bort vandringshinder orsakade av flottningsdammar, skibord, slussgolv, kvarn- och sågdammar. Flottningsdammar uppfördes ofta för att lagra delar av smältvatten från vårfloden för att möjliggöra flottning under en längre period inpå försommaren. Vandringshinder orsakas ofta av att: Det är för hög vattenhastighet vid hindret Det bildas ett vattenfall Det är för lågt vatten för att hindret ska kunna passeras Det är för grunt nedanför vattenfallet Exempel på åtgärder för att skapa fria vandringsvägar i vattendrag Det bästa sättet att åtgärda ett vandringshinder är att ta bort det och ersätta det med en naturlig strömsträcka eller blockig fors med fallhöjden fördelad över en längre sträcka. För att försäkra sig om en konstant nivå uppströms den borttagna dammen kan man med fördel konstruera en träspont på forsnacken så att vattenståndet hålls på en konstant nivå. Därefter fylls sten, block och grus från sponten och nedströms så att en naturlig bäckbotten bildas som kan bromsa upp det strömmande vattnet och skapa stånd- och viloplatser för fisken (Figurer 4-6). I korthet innebär denna metod att man byter ut det vertikala fall som bildas över dammens utskov mot en stråkande fors och på så sätt fördelar fallhöjden över en längre sträcka. Det gäller att inte konstruera forsarna för brant så att simsvaga arter hindras från att passera. En god vägledning är att inte konstruera forsar med högre lutning än 5 %. Vanligtvis vill markägare och övriga berörda att nivån på spegelytan uppströms dammen bibehålls på samma nivå som när dammen var intakt. Inom projektet har vi därför alltid skrivit överenskommelser om vilken nivå som ska hållas uppströms. Figur 4. Schematisk figur hur man kan ersätta en damm med en spontad trätröskel och fors. I exemplet ovan var vi tvungen att flytta upp den nivåbestämmande tröskeln ovanför dammen för att inte fallhöjden skulle bli för stor. 7

Figur 5. Här konstrueras den nivåbestämmande träsponten genom att plankorna slås ned så djupt som möjligt i substratet. Flera sektioner länkas samman så att hela vattendragets bredd täcks. Därefter fylls massor nedströms och till en del även uppströms sponten så att en stråkande fors bildas och vandring förbi dammen återigen blir möjlig. Foto: Stig Westbergh Figur 6. Före (vänster) och efter (höger) restaurering av en flottningsdamm som utgjorde ett mänskligt konstruerat vandringshinder i Hjuksån, Vindelälvens avrinningsområde. Foto Marcus Stenman 8

2. Utläggning av upprensade block och stenar och öppning av avstängda sidofåror Tydliga tecken på att vattendrag har använts för transport av timmer är att sten saknas i mittfåran (se Figur 1). Målbilder för återställningsarbeten viktiga men tyvärr finns det ytterst få vattendrag nedanför fjällkedjan som är opåverkade av olika former av rensningar. Hur såg då vattendragen ut före mänskliga ingrepp och flottledsrensningar? Detta är svårt att utreda i detalj men genom att studera omkringliggande marker och eventuellt orensade partier av vattendraget (Figur 7) kan vi få vissa ledtrådar. Muntliga uppgifter av personer som arbetat med flottledsrensning kan även ge värdefulla tips om hur det tidigare såg ut. Arkiven på museer har förvånansvärt mycket information och dokumentation om rensningarna. Kombinerar man dessa källor kan man få en rimlig målbild för restaureringsarbetet. Figur 7. Fotografi över ett opåverkat vattendrag. Notera variationen i sten storlek. Foto: Länsstyrelsen Västerbottens län. Om vattendraget är påverkat av flödesreglering är detta ytterligare är en viktig faktor som måste beaktas vid biotoprestaureringen. Praktisk återställning måste ske vid låg vattenföring, inte minst för att undvika restaureringsstrukturer som exempelvis stänger in fisk vid snabba flödesminskningar på grund av korttidsreglering. Låg vattenföring är generellt en förutsättning för att man ska kunna arbeta med hela bredden av vattendraget och kunna se hur det utlagda materialet sätter sig i botten. Erfarenhetsmässigt har vi sett att återställningar som genomförts i höga vattenflöden ofta ser onaturliga ut i låga till genomsnittliga vattenflöden då utlagda block ofta bara ligger på underliggande substrat och inte dämmer vattendraget eller skapar den variation och komplexitet som eftersträvas. I värsta fall kanske många stenar även rullar och lägger sig på platser där de inte var avsedda att ligga. Vid alla former av blockutläggning bör man således gräva ner delar av de grova blocken så att de dämmer vatten vid alla typer av flöden och att inte vattnet bara rinner under blocken vid lågflöden. 9

Hur ska man tänka vid återställning? Vid restaurering gäller det att försöka återskapa strukturer som en gång funnits (Figurer 8-9). Det innebär att lägga tillbaka stenar och större block där de gör störst nytta. De stora blocken dämmer vatten under lågflöden och bromsar upp vatten vid högflöden. Därmed hjälper blocken till att hålla bäcken med vatten åren runt. Vid för låg och snabb vattenhastighet riskerar bäcken dessutom att bottenfrysa vintertid. Restaureringsarbetet utförs i regel av grävmaskiner på 25-35 ton där förarnas uppgift är att plocka ner stenkistorna sten för sten med speciella skopor (galler- eller gripskopor) för att minimera grumling i vattnet. Dumpers kan också vara behjälpliga när material ska transporteras över långa sträckor men även schaktmaskiner i kombination med grävmaskiner fungerar. Figur 8. Före (vänster) och efter (höger) restaurering av ett slussgolv/skibord som utgjorde ett mänskligt konstruerat vandringshinder i Arvån, Vindelälvens avrinningsområde. Sträckan har restaurerats med grävmaskin och block har lagts ut i den kanaliserade fåran för att dämma och lugna ner flödet. De stenskodda slänterna (glacismur) har lämnats för att tillmötesgå kulturmiljöintresset. Foto Marcus Stenman Kan stenar läggas var och hur som helst? Sten och block bör placeras där det ser naturligt ut. Stenar ska finnas i samtliga delar av vattenbredden för att försöka uppnå maximal biologisk effekt (Figur 9). Är stenarna mossbeklädda placeras de med mossan uppåt för att smälta in i miljön (Figurer 9, 10). Det är viktigt att stenar placeras tätt mot bottnen så att vattnet däms upp och inte rinner under stenarna. En flottledsrensad sträcka av ett vattendrag karaktäriseras av raka, grunda strömsträckor där vattenhastigheten är hög och bottnen saknar större variation av block och sten (Figur 1). Ursprungsmaterialet från rensningen av bäcken återfinns ofta uppe på land längs bäcken, ibland dolt av sly, skog och mosstäcken. I sådana sträckor breddas vattendraget genom att man lägger ut upprensade block och stenar och försöker återskapa naturligt varierande strukturer. Här är några tips: 1. Djuphålor skapas genom att gräva och dra material nedströms till en dämmande forsnacke, eller bara förstärka en nacke. Placera gärna några grova block i de djupa höljorna för att ytterligare öka variationen och komplexiteten. Grova block bildar ofta ståndplatser för vuxen fisk. 10

2. Återskapa varierande strömmar, vinkla nackar och styr strömmar genom att placera ett stort block snett nedströms ett annat stort block. 3. Återskapa lekområden genom att tillföra grus. 4. Förstärk grundområden nedströms tilltänkta lekområden. Använd block och sten för att skapa bra uppväxtområden för öring. 5. Återskapa kurvor och ett slingrande lopp. Detta görs genom att gräva ut ytterkurvor och förstärka uddar som tvingar merparten av vattendraget till motsatt strand och således bidrar till att huvudfåran svänger och skapar en kurva. 6. Lägg ut träd ( död ved ) i vattendraget. Figur 9. Före (vänster) och efter (höger) restaurering av kraftigt flottledsrensad sträcka i Ribbikbäcken, ett biflöde till Vindelälven. Sträckan har restaurerats med grävmaskin och vattendraget har återfått sin ursprungliga bredd Foto: Daniel Jonsson 4. Anläggning av lekområden och tillförsel av grus Lax och öring behöver grus och sten i strömmande vatten för att föryngra sig. Både lax och öring leker på hösten, i september-oktober beroende på vattentemperatur. Honan städar först det tänkta lekområdet och gräver sedan en lekgrop i vattendragets botten bland grus och sten där rommen läggs samtidigt som hanen ger ifrån sig sin mjölke. De befruktade romkornen ligger sedan i lekgropen hela vintern till dess rommen kläcks på våren. Det är viktigt att romkornen ligger skyddade och samtidigt har god genomströmning av syrerikt vatten av god kvalitet (ph bör inte vara för lågt, helst över 5,6). I norrländska vattendrag är det idag ofta brist på bra lekområden. Under flottningen när vattendragen rensades på stora block blev de smalare och vattenhastigheten ökade. Det snabba flödet i flottledsrensade vattendrag ledde till att mindre stenar spolades nerströms och hamnade i ett sel eller en sjö (Figur 10). I många vattendrag som rensades med bandtraktor följde även lekgruset med blocken upp på land. 11

Figur 10. Ruskträskbäckens inlopp i Vindelälven. I bildens bakkant syns en ö av grus som bildats efter att vattendraget rensats och kanaliserats. Grus och mindre sten spolades nerströms och hamnade vid forsens slut. Foto: Daniel Holmqvist Hur ser ett lekområde ut? Ett lekområde för laxfisk är en bottenyta med grus och sten i blandade storlekar, så kallat lekgrus, där fisken väljer att lägga sin rom. Lekgrus är rundade stenar i storleksintervall enligt Figur 11. Storleken som bör användas beror på hur stor fisk som leker. En liten fisk på 2-3 hg behöver mindre gruskorn på sitt lekområde än vad större fisk gör. Våra uppföljningsstudier inom Vindel River LIFE har visat att lekbottnar ska placeras i mitten av strömfåran i små och medelstora vattendrag samt att lekgruset ska vara fritt från finpartiklar. Våra studier av anlagda lekbottnar visade att öring undvek att leka på lekbottnar som var lokaliserade nära stranden och som hade ett högt innehåll av finpartiklar. Om lekgruset har en bra blandning så minskar risken att det spolas bort vid höga flöden. Komplettera lekområdet endast med de storlekar det är brist på. En erfarenhet som vi fått inom Projekt Vindel River LIFE är att vi generellt lagt ut lekgrus i alltför stora fraktioner i vattendrag med strömstationär fisk i storleksordningen 1-3 hg. Resultatet blir att lekfisken inte använder området då den mindre fisken inte orkar gräva i substratet. Det är dock alltid en svår avvägning vilket substrat som ska användas då finkornigt grus generellt är erosionsbenäget. 12

Figur 11. Lämpligt lekgrus för öring har en kornstorlek på 1-5 cm. Foto: Länsstyrelsen Västerbottens län Var ska man anlägga lekområden för lax och öring? Först och främst så måste det vara en fors eller strömsträcka. Välj platser där det finns lekgrus och accelererande vattenhastighet utan turbulens, oftast vid forsnackar och trösklar (vattenhastigheten går att reglera med block (Figur 12). Det är viktigt att det finns bra uppväxtplatser för ynglen nedströms lekområdena. Bra uppväxtplatser är grunda sten- och blockrika strömsträckor, exempelvis sidofåror. Som nämnt tidigare riskerar anlagda lekområden att förstöras av höga vattenflöden. En slutsats vi dragit är att inte anlägga lekområden på platser där man inte kan stå bekvämt utvadad vid högsta vattenföring. På sådana platser erfor vi också att erosion av lekgrus inte kunde förhindras genom att öka storleken på lekgruset från 5 till 9 cm. Storlekar över 9 cm överstiger ofta de grusstorlekar som öring och mindre lax använder för lek. Om ett vattendrag återställs med maskin är det önskvärt att man väntar med att återställa lekområdena till nästkommande säsong då vårflöden ibland kan ändra förutsättningarna. Stabila förutsättningar nås i regel efter att vårfloden fått strukturerna att sätta sig. 13

Figur 12. Restaurerat lekområde i Ruskträskbäcken. Konstruera lekområden där det finns befintligt lekgrus och accelererande vattenhastighet, oftast vid forsnackar och trösklar. Detta område lekte fisk på efterkommande höst. Foto: Christian Andersson Figur 13. Transport av lekgrus med hjälp av en minidumper. Betydande volymer lekgrus kan transporteras med hjälp av minidumprar. Transportera gärna lekgruset under vintern för att begränsa markslitage. Lägg gruset nära bäcken i anslutning till de områden som ska restaureras. Lekgruset kan med fördel läggas på plåtar eller presenningar för att begränsa svinnet. Gruset läggs ut följande barmarksperiod. Försök engagera och involvera lokala fiskevårdsorganisationer och markägare i arbetet, då ökar sannolikheten att de i framtiden förvaltar det restaurerade vattendraget på ett förnuftigt sött. Foto: Kjell Fjällström 14

Hur anlägger man ett lekområde? Återställning av lekområden kan givetvis göras på flera olika sätt. Inom projekt Vindel River LIFE har vi genomgående tagit hjälp av grävmaskiner utrustade med gallerskopa för att sikta fram befintligt lekgrus. I områden där lekgrus i lämplig fraktion inte återfunnits i den naturliga bäckbottnen har vi vintertid kört ut externt naturgrus med skoter, minidumper eller ATV (All-Terrain Vehicle). Terrängen har avgjort vilket fordon vi använt. Erfarenhetsmässigt har en icke självlastande minidumper fungerat bäst, dels på grund av dess lastningskapacitet men även med hänsyn till terrängframkomligheten (Figur 13). En icke självlastande minidumper kräver att man har en traktor med lastbart flak. Vi har företrädelsevis transporterat lekgrus när marken varit tjälad för att undvika onödigt markslitage. I regel har vi även lagt gruset på en plåt eller på grova presenningar nära bäcken för att undvika onödigt svinn. I de fall vi hittat befintligt lekgrus under stenarna på bäckens botten vid återställning med grävmaskin har vi luckrat upp gruset och siktat fram lämpliga fraktioner med grävmaskinens gallerskopa. Oavsett om vi använt oss av grus som finns naturligt i bäckbottnen eller utkört grus har vi slutfört arbetet manuellt. Ett försök att beskriva den manuella arbetsgången följer här: Använd stenkroken och bottenluckraren för att luckra upp bottnen och ta bort de stenar som inte ska vara på lekbottnen (Figurer 14). Lämpligen arbetar man två och två för att göra arbetet effektivare (Figur 15). Stenarna placeras enklast längre nedströms och hjälper till att stabilisera leknacken. När en ren yta är skapad används omkringliggande grus i bäcken för att bilda lekområdet. De två siktgafflarna används för att filtrera bort sand och avlägsna de stenar som är för stora (Figur 13). Grusmängden på ett lekområde bör nå ett djup på 15-30 cm och lekområdet bör vara ca 1-1,5 m långt och ca 50-80 cm brett. Vid brist på lekgrus går det bra att tillföra naturgrus utifrån. Krossat stenmaterial får inte användas då fisken kan ta skada. Det går även bra att anlägga flera lekplatser på samma lekområde. Dela då in området med hjälp av ett förankringsblock som delar området i två eller flera bås (lekplatsen mellan två förankringsblock) och samtidigt gör lekbottnarna hållbarare. Uppföljning av hur enskilda gruspartiklar i en lekbotten förflyttas på grund av lekande fiskars aktivitet visade att erosionen av grus är som störst i mitten av lekbottnen. Därför är det just tjockleken på gruslagret på denna plats som avgör hur många år en lekbotten består om lek upprepas årligen. Underhåll dina lekbottnar genom att kratta grus från nedströmsänden av lekbottnen till området strax uppströms centrum. Fyll på med grus om det inte finns grus kvar att kratta. Matematisk modellering visade att en lekbotten med en grustjocklek av 15 cm i de centrala delarna klarade upprepade lekar i > 15 år. Var man ska fylla på grus? Högre upp och i mitten eftersom honfisken tar grus uppströms för att täcka rommen. Hur många lekområden ska man anlägga? Detta styrs givetvis utifrån de naturliga förutsättningarna där bäckens fallprofil är direkt vägledande. Är det långa kraftiga forspartier är vår erfarenhet att man bör prioritera utloppsområdet nära forsnacken och lämna forspartiet om det är hög fallhöjd och väldigt strömt. I forspartier där det finns större höljor som bromsar vattnet kan man också anlägga lekområden förutsatt att man kan stå utvadad på lekbottnen under hög vattenföring. Vår erfarenhet är dock den att man ska prioritera utlopp från sjöar eller forsnackar på större selpartier. Skälen är som följer: 15

Det finns en bra blandning av lämpliga storlekar av grus och sten Strömhastigheten ökar över lekbottnen Lekbottnen lutar mot strömmen Området är hållbart mot is och vårflöden Det finns bra uppväxtområden för yngel nerströms Det finns tillräckliga djup och skydd i närheten för den större lekfisken Figur 14. Olika typer av specialanpassade lekbottenverktyg för anläggande av lekområden för fisk. Foto: Torbjörn Jonsson 16

Figur 15. Lekbottenåterställning är ett teamwork. Lämpligen arbetar man två och två och kan således hjälpas åt att dra större stenar åt sidan eller dit man vill placera dem. Foto: Johanna Gardeström Vilka resultat kan man förvänta sig? Ett år har gått men ingen fisk har synts till Om ett lekområde anläggs på ett korrekt sätt och om lämpliga lekfiskar finns i anslutning till lokalen ser man vanligen resultatet direkt under den första hösten. Dessvärre är det inte ovanligt att det är stor brist på vuxen lekfisk. Då bör man arbeta vidare med en förvaltning som sparar vuxna föräldrafiskar, arbeta långsiktigt och ha tålamod. Om resultatet uteblir första året kan det även bero på att fisken valde en annan plats på grund av lokala variationer i flöden eller vattendjup. Nästa år kanske fisken väljer ert lekområde. Om det har funnits ett vandringshinder som har stoppat vandringen till lekområdet under en längre period kan det ta längre tid för fisken att vandra in. Studera de anlagda lekområdena, utröna vilka bottnar som används och vilka som lämnas oanvända. Fundera över orsakerna. Kanske strömhastigheten varit för låg eller substratet olämpligt. Lär av era misstag och arbeta långsiktigt, inte minst med förvaltningen. Många fiskevårdsområden arbetar aktivt med elfiske för att följa upp effekterna av olika restaureringsmetoder, t.ex. anläggningen av lekbottnar. Elfiske är en bra metod för att fånga arter som lax och öring. Resultaten av elfiske berättar vilka arter som finns där och vilka årsklasser som är representerade. Elfisket ger också en bild av hur mycket fisk det finns på en begränsad sträcka vid ett visst tillfälle. De som använder elfiske som uppföljningsmetod ska dock vara medvetna om att unga individer av lax och öring genomför omfattande förflyttningar, både inom och mellan vattendrag, under försommar och höst. Övervakning av individuellt märkta öringar och laxar i åldrarna 1-3 år har visat att förflyttningar upp till 1000 m inte var ovanliga i augusti-september, vilket är den normala tiden för elfiske. På grund av dessa förflyttningar bör man elfiska samma lokal vid flera tillfällen under samma höst om man säkert vill veta hur mycket fisk som finns på en bestämd sträcka. 17

5. Att hjälpa naturen genom att lägga ut död ved i vattendragen Med död ved menas här döda träd eller grenar som hamnat i vattnet. Död ved och döda växtdelar är en viktig del av födobasen i ett vattendrag. De förmultnande träbitarna ger skydd och mat åt insekter som sedan blir mat för fisk och fåglar. I en bäck med mycket död ved ökar antalet öringar, samtidigt som gädda och lake minskar. Trädgrenar och ris som ligger i ett vattendrag fångar upp och håller kvar stora mängder löv och växtdelar som ger mat till insekter (Figur 16). Figur 16. Exempel på hur ved i vatten kan fånga upp organiskt material, till gagn för livet i vattnet. Foto Christer Nilsson Var och hur mycket ved behövs? Död ved gör skillnad var den än hamnar. När veden brötar ihop sig dämmer den och bildar djupare partier uppströms samtidigt som den skapar varierande strömmar. Om bottnen består av lite finare material kan en stock skapa strömmar som både gräver en grop och eroderar fram lämpliga stenstorlekar som sedan kan fungera som lekbäddar för laxfiskar. Träd och död ved kan däremot uppfattas negativt av markägare och fiskare. Markägare kan tycka att det ser stökigt ut och fiskare uppfattar att det blir svårt att fiska. Inom Projekt Vindel River LIFE har vi lagt stor möda vid att informera om vikten av död ved i vattendragen för deras ekologiska funktion. Ett första steg kan dock vara att man restaurerar utan död ved men att om markägaren mjuknar är det väldigt bra att åka tillbaka och tillsätta död ved eftersom den har så viktig ekologisk funktion. Vår erfarenhet är dock att attityderna förändrats och med tiden har fler och fler varit villiga att låta oss lägga ut död ved. Men det absolut bästa är givetvis att skogsbruk lämnar breda kantzoner så att träd naturligt kan blåsa ner i vattendraget. 18

Hur ska man gå tillväga och vilka träd är lämpliga? Vid iläggning av träd är det viktigt att tänka på att inte alltid lägga stammar över hela bäcken. Lägg dem gärna med trädkronan riktad snett nedåt ner i vattnet och förankra trädet mot ett block (Figur 17). Använd gärna hela trädet med rotvältan intakt för att öka sannolikheten att trädet ligger kvar i vattendraget på avsedd plats. Vår erfarenhet är dock att utlagda hela träd ofta ligger kvar efter högflöden förutsatt att grova block även lagts ut som träden kan förankras mot. Barrträd, företrädelsevis tall, är generellt hållbarare än lövträd i vatten (Figur 18). Ta gärna träd som inte växer i direkt anslutning till bäcken då de är viktiga för att skydda bäcken från näringsläckage och för att bilda skuggpartier. Om möjligt ryck upp träd 1-2 trädlängder in i skogen om du har markägarens godkännande. Lövträd och lövsly vid vattendrag Nedfallna löv är en stor del av födobasen i ett vattendrag. Al som naturligt växer nära vatten har löv som extra snabbt blir föda för vattenlevande insekter. På vissa ställen kan stora barrträd ge för mycket skugga och därmed missgynna lövträden längs vattendragen. På de ställena kan det vara läge att lägga ut de träd som missgynnar lövträdsuppslag. Tänk då också på att för mycket ljusinsläpp till ett vattendrag kan vara negativt och leda till för höga vattentemperaturer och för stor tillväxt av exempelvis algen grönslick. Figur 17. Fotografi över utlagd död ved i Bjurbäcken, Vindelälvens avrinningsområde, ett år efter åtgärd. Foto: Roger Vallin Bild 19

Figur 18. Fotografi över utlagd död ved i Abmobäcken, ett biflöde till Vindelälvens 10 år efter åtgärd.träden har blivit gråa och smälter in naturligt i omgivningen. Foto: Daniel Holmqvist 6. Blir det bättre efter en restaureringsåtgärd? Det fysiska resultatet av en åtgärd uppstår direkt. Det biologiska tar oftast längre tid och beror på många olika faktorer. Så kallade bottendjur (exempelvis sländor som tillbringar sina första stadier under vatten) kan relativt snabbt spridas till nyöppnade områden. Bottendjuren driver med strömmen och kan fastna i ilagda träd och på uppstickande block. Om det finns bra med lekfisk och bra lekplatser på rätt ställen kan det bli gott om årsyngel redan året efter en åtgärd (Figur 19). Sedan behöver ynglen tillgång till rätt föda och bra uppväxtplatser där de kan växa till sig i lugn och ro. Fisken behöver också övervintringsplatser för att överleva under vintern. När fisken blivit större förändras kraven på miljön och då behövs fler födosöksplatser dit det är vandringsbart samt djupare ståndplatser. Hur fisket blir hänger till stor del ihop med hur fisket sköts och förvaltas i alla områden där fisken rör sig (bäck, å, älv, sjö, hav), samt om förvaltningen är långsiktig eller kortsiktig. För att i slutänden lyckas med restaureringsarbetet är också informationsspridning viktigt. Det är viktigt att framhålla att det inte spelar någon roll hur mycket sten, grus eller död ved som läggs ut om inte uppsatta regler från fiskeförvaltaren följs och om fiskbestånden inte hinner reproducera sig innan de fiskas upp. 20

Figur 19. Det spelar ingen roll hur mycket sten, grus eller död ved som läggs ut om fiskbestånden inte hinner reproducera sig innan de fiskas upp. Om det finns lekfisk och en långsiktigt hållbar fiskeförvaltning låter inte resultaten vänta på sig särskilt länge, som här på fotografiet från ett av projekt Vindel River LIFEs återställda vattendrag. Foto: Stefan Ågren 21