Så formades Sundsvall 1600-talet Under 1600-talet och stormaktstiden fanns ett intresse av stadsgrundande och stadsplanering. Flera Svenska städer grundades, däribland Sundsvall, Umeå och Göteborg. Sundsvall fick sina stadsprivilegier den 23 augusti 1621. Redan från början verkar läget för staden ha varit ganska givet. Bygden hade sedan förhistorisk tid haft en stark ställning som centralort för handel och administration i landskapet. Den plats som utsågs för den nya staden låg väl skyddad mellan två berg. Den trånga dalgången gav dessutom goda möjligheter för bevakning. Precis där Selångersån gör en krök och bildar en halvö, det vi idag kallar för Åkroken, utstakades staden. Platsen var särskilt lämplig då den till stor del var omfluten av vatten, vilket gjorde den lättare att försvara. Den långa strandlinjen gav också större utrymme för sjöbodar och båtplatser. Tre byars marker utgjorde stadens donationsmarker. Norr om ån låg byn Sund med fyra gårdar och söder om ån låg byarna Åkersvik och Köpstaden med två respektive en gård. Sund var också grunden till stadsnamnet Sundsvall. Byn hade betesmark på en vall på den södra sidan ån. Platsen kallades för Sunds vall och eftersom namnet redan var i bruk var det naturligt att använda namnet även för den nya staden. För kuststäderna i Norrland och Finland hade Olof Bureus (Bure) i uppdrag att upprätta stadsplaner eller snarare att staka ut tomter. En originalplan för Sundsvall saknas, men en karta från 1642 återger troligen den ursprungliga planen. Från samma år är lantmätare Olof Träsks karta över Sundsvall.
Ett trettiotal kvarter eller möjligen tomter (litet oklart) följde i en båge åns strandlinje. Huvudgatan låg parallellt med ån och utmed gatan låg en rad rektangulära kvarter/tomter på båda sidor. Små tvärgator och vattugränder korsar huvudgatan fram till ett oregelbundet format torg i väster. En bågformad huvudgata som följer strandlinjen är ett typiskt drag i många av de nygrundade städerna. Vid den här tiden hade rutnätsplaner, med inspiration från Holland och de rådande renässansidealen, börjat användas i Sverige. Bureus planer visar inget av detta utan han arbetar efter en senmedeltida plantyp. Han eftersträvade en viss ordning genom att lägga ut rektangulära kvarter och torg, men i övrigt följde planen topografin. De offentliga byggnaderna, rådhuset och kyrkan, är angivna på kartan. Rådhuset fick en central plats mitt på torget och utgjorde en fond mot väster. Kyrkan låg fristående på en höjd och saknade koppling till den övriga stadsplanen. Det högre läget gjorde att kyrkan fick en dominerande roll i stadsbilden och syntes väl i hela dalgången. Det mest omfattande byggnadsverket var annars tullstaketet med sina två tullportar och bommar över ån. För tulltjänstemannens bevakning fanns också en tullstuga innanför varje port. Enligt tullordningen Lilla tullen, från år 1622, skulle staketet vara 8 alnar högt, d.v.s. knappt 5 meter högt. Helt avgörande för Sundsvalls framtid blev den kungliga sekreteraren Daniel Behms besök år 1646. Med sig hade han ingenjörerna Nicodemus Tessin d.ä. och Erik Eriksson Niurenius. De hade fått i uppdrag att upprätta specialkartor över de fyra städerna i Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. Alla städerna var i dåligt skick och Sundsvall tillhörde de sämre. Tessin, som var landets främste stadsplanerare, ansåg att det var viktigt att staden flyttades ut till åmynningen för att därmed får ett bättre hamnläge. Året därpå kom också regeringens befallning att flytta staden till åmynningen runt den så kallade Östra tjärnen. Tessin utarbetade en ny stadsplan för Sundsvall som godkändes av drottning Kristina år 1648. Den här gången användes de ideal som redan vunnit mark i början av 1600-talet. Planen fick en sträng geometrisk rutnätsform och på denna grundform bygger Sundsvalls stadskärna än idag. Staden delades in i nio kvarter med 136 lika stora tomter och med öppna ytor för torget och även Östra tjärn. Den regelbundna formen gjorde kvarteren närmast likvärdiga. Dock reserverades tomter för borgare med sjöfartsnäring närmast vattnet. I Tessins plan finns ingen strandbebyggelse, den var ersatt med en strandgata enligt tidens ideal. Nästa detaljerade karta över Sundsvall kommer från 1698. Den är upprättad av länets lantmätare Nils Spole, som gjorde flera kartor över Sundsvall. Samtidigt får Sundsvall de första stadsbilderna genom arbetet med Eric Dahlbergs verk, Suecia Antiqua et Hodierna. Enligt Spoles karta är 92 tomter av de 136 ursprungliga bebyggda. En stor del av ytan innanför tullstaketet användes som kålgårdsmark. Nya tomter i attraktiva lägen nära vattnet hade också kommit till. Enligt mantalslängderna från slutet av 1600-talet fanns i Sundsvall 248 vuxna personer, förutom barn, båtsmän och inhyseshjon.
1700-talet Under 1700-talet grundades endast en ny stad i Sverige. Nämligen Östersund år 1786. Istället reglerades de befintliga städerna och det var de lokala lantmätarna som stod för arbetet. Försök gjordes att genomföra de gamla kraven på strandgator och större gatubredd. För att minska brandrisken i trästäderna satsade man även på trädplanteringar, som dessutom gav en mer ordnad och öppen stadsbild. Intresset för uppförande av stora enskilda hus ökade också. Förebilden arkitektoniskt var Nicodemus Tessins d.y. arbete med Stockholms slott. 100 år gammal brändes Sundsvalls stad ner i maj 1721 av de längs Norrlandskusten härjande ryssarna. Detta var den första av tre stora stadsbränder som har drabbat Sundsvall. När återuppbyggandet kom igång användes samma grunder och stadsplan som tidigare. År 1729 uppmärksammades staden av myndigheterna som tyckte att staden var välbyggd och såg prydlig ut. Enligt borgmästarens beskrivning av staden år 1737 så hade staden växt betydligt sedan 1690-talet då uppgifter finns om 96 bebyggda tomter. Borgmästaren nämner att det finns 168 bebyggda tomter. Skattefria år kan vara en anledning till inflyttningen men också en allt tilltagande näringsverksamhet. Den växande staden krävde större utrymme och redan under återuppbyggnaden på 1720-talet flyttade några borgare utanför tullstaketet till området väster om staden. Magistraten diskuterade hur staden skulle utvidgas i mitten av 1700-talet. De kom fram till att antingen skulle kålgårdsmarkerna i söder eller området längs ån och landsvägen väster om staden utnyttjas. År 1776 upprättade lantmätare Johan Törnsten en plan eller snarare en reglering av den västra stadsdelen. Då hade en plan från 1759, av lantmätare Salomon Ahlström, visat på ett antal bebyggda tomter där bland annat fiskare och färgare huserade. Törnstens plan hade därför en mera reglerade roll för en redan utbyggd stadsdel.
Törnstens plan för västra delen av Sundsvall återgav samtidigt förhållandena i den östra stadsdelen. Fortfarande var det Tessins d.ä. stadsplan, som låg till grund för den alltmer uppdelade kvarters- och tomtindelningen. Tomter hade lagts samman till större enheter, men även styckats upp i mindre enheter. De vände sig åt olika håll inom kvarteret vilket måste ha påverkat bebyggelsen. Där kvarteren var tätt bebyggda var man tvungen att öppna upp nya ekonomigator för att underlätta transporter till och från stadsgårdarna. Sundsvalls östra stadsdel hade på Törnstens plan 215 tomter och sammanlagt med den västra stadsdelen 297 tomter. Detta var mer än en fördubbling från de 136 planerade tomterna från 1648. I staden var 1 023 mantalsskrivna personer och 1 627 invånare totalt. Till detta ska ett mörkerantal läggas till då ett stort antal oregistrerade personer, som småhantverkare, gesäller och fattiga, ofta uppehöll sig i städerna. En krans av olika stora kvarter hade format om stadens ursprungliga plan. Öppna platser hade byggts igen och bebyggelsen hade efterhand förtätats. Landhöjningen och utfyllnader hade gett staden ny mark att beträda för nya kvarter. Torget som från början hade direktkontakt med vattnet var nu omsluten av byggnader. Även Östra tjärnen fick allt mer bebyggelse runt om och byggdes dessutom över för Nya Kyrkogatans sträckning. Staden hade nu fått ytterligare ett torg. Det var den öppna plats där kyrkan hade legat som fanns kvar som ett kringbyggt torg. Torget kallades för Rådhustorget eftersom det fanns planer på att uppföra ett rådhus på platsen. Kyrkan, som hade flyttats till stadens östra del i mitten av 1600-talet och var Sundsvalls andra, hade förskonats under ryssarnas härjningar år 1721. Trots det fanns tankar på att uppföra en ny kyrka då stadens befolkning hela tiden växte. Den gamla var också i så pass dåligt skicka att man ansåg att det inte var lönt att underhålla byggnaden. Efter flera revideringar och platsbyte uppfördes Sundsvalls tredje kyrka på den plats vi hittar Gustav Adolfs kyrka idag. Kyrkan, som fick namnet efter den dåvarande drottningens namn Lovisa Ulrika, invigdes i september 1753. Det nya läget var säkert väl genomtänkt då den valda platsen, nästan som en midja, utgjorde en mitt mellan Sundsvalls västra och östra delar.
1800-talet 1800-talet inleddes med att en stadsbrand, den andra av tre stora stadsbränder, drabbade Sundsvall. Den 7 september 1803 började det brinna i en smedja på norra sidan Selångersån. Elden spreds sig snabbt över ån till stadskärnan som helt brann ner. Kyrkan och bebyggelsen västerut klarade sig däremot. 209 gårdar lades i aska och 900 personer blev hemlösa. Stadens borgare ville återuppbygga stadskärnan på sina gamla tomter, men de styrande hade andra tankar. De beslutade att staden skulle få en ny karaktär och gav lantmätaren Johan Jacob Stagnell i uppdrag att upprätta en ny planritning som skulle lösa problemet. Syftet var framför allt att stadskärnan skulle bli mer brandsäker men också att få en mer välordnad stadsbebyggelse. Fortfarande fick Tessins enkla rutnätplan ligga till grunden för Stagnells nya plan. De långa parallellgatorna fick vara kvar medan tvärgatorna rätades ut. I söder lades två nya rader med kvarter på kålgårdsmarkerna. I stället för två torg fick Sundsvall ett enda stort torg mitt i den östra stadskärnan på platsen för Rådhustorget. Där ligger torget kvar än idag under namnet Stora torget. Den centrala platsen för torget förstärkte dess betydelse som handelsplats och för Sundsvall som köpstad. Torget nära hamnen togs bort i den nya planen, men orienteringen mot öster och sjöfartens ökade betydelse gav staden nya uttryck. Anläggningar för kajer påbörjades för ett mer ordnat hamnområde. Varvsplatsen som legat på den norra stranden flyttades efter branden till hamnen längst i öster. I och med den dramatiskt ökande trävaruhandeln blev Sundsvall under 1800-talet en av Sveriges främsta skeppsbyggnadsorter. Storleken för både de gamla och nya kvarteren varierade i Stagnells nya plan. Därmed fick även tomterna olika storlekar, vilket var en medveten planering. Genom att kraftigt styra tomtfördelningen tog de styrande tillfället i akt att reglera vem som fick bygga var. Fiskerskapet fick tomterna närmast Sjögatan medan andra borgare tilldelades storlek och läge på tomten beroende på byggherrens förmåga att bygga efter de nya bestämmelserna.
Resultatet blev att cirka hälften av tomtägarna fick byta tomter och att de sociala och ekonomiska skillnaderna förstärktes. De rikaste fick fin adress längs Stora gatan medan de ekonomiskt svagare fick adresser i de bakre kvarteren. Sundsvalls östra stadsdel delades in i 200 tomter, alltså något färre än de 215 som upptog en mindre yta i slutet av 1700-talet. Stadsgårdarna byggdes upp snabbt efter branden trots att det i början av 1800-talet rådde lågkonjunktur i landet. Envåningshus med 3-5 rum dominerade, men på de finare adresserna längs Stora gatan och runt torget uppfördes tvåvåningshus med upp till 10 rum. Gatufasaderna kunde kläs i panel och en ljusare oljefärg, i stället för den vanliga rödfärgen, blev allt vanligare. Taken täcktes med tegel. Sundsvall blev några år efter branden en mer välordnad och glesare bebyggd stad. Det centralt belägna Stora torget gjorde stadskärnan ljus och öppen. Den västra stadsdelen berördes inte av Stagnells plan utan låg kvar med sin täta bebyggelse och oregelbundna plan. Kraven på en mer brandsäker stad kom inte till uttryck i stadsplanen annat än i bredare gator och glesare kvarter. År 1807 tillkom dock en brand- och byggnadsordning som tog upp borgarnas skyldighet att beakta brandfaran. Under 1800-talets tre första decennier ökade inte byggnadsverksamheten nämnvärt. Först in på 1830-talet syntes de första tecknen på att en mer expansiv period var i antågande. Staden hade då ökat i invånarantal från ca 1 600 personer vid branden 1803 till ca 2 000 vid 1830- talets slut. Den befintliga staden var fullt utbyggd och behovet av att bryta ny mark var stort. År 1835 gjordes en fullständig kartläggning över tomter och odlingslotter samt även en plan för en helt ny stadsdel på norra sidan Selångersån. På åns norra sida fanns endast några hantverkargårdar. Nu lades 8 kvarter med 42 tomter ut på rad längs ån. Området blev snart utbyggt och kom att kallas Norrstranna, grunden till dagens Norrmalm. De som bosatte sig i det nya området var en blandning av fiskare, gårdsägare, lotsar, hantverkare och handlande. I mitten av 1800-talet övergick Sundsvall från att vara en agrar köpstad mot en annan handelsekonomisk struktur. Stadens karaktär förändrades också. De förmögna borgarna, vilka i mångt och mycket var de styrande, hade ekonomi nog för skapa andra miljöer. År 1868 invigs det nya stadshuset vid torget vilket ytterligare stärkte stadsförvaltningens roll. Hamnen blev också allt mer betydelsefull och arbetet med utfyllnader och kajer fortlöpte hela tiden. I slutet av 1860-talet stod stadsträdgården färdig. Den låg i anslutning till hamnen och gav hamnområdet en mer ståndsmässig prägel. I parkens södra del uppfördes även samtidigt gasverket, som ett ytterligare bevis på stadens framsteg. En stor förändring för landets och Sundsvalls utveckling mot ett industrisamhälle var byggandet av järnvägen. År 1874 kunde den första järnvägssträckan invigas mellan Sundsvall och Torpshammar. Några år senare kunde Sundsvallsborna färdas hela vägen till Trondheim. Den nya järnvägsstationen, som invigdes 1875, låg i direkt anslutning till hamnen och tog en del plats av stadsparken. Från stationen drogs spåren utmed stadens södra och västra utkanter utan att göra intrång på den befintliga bebyggelsen. Sträckningen västerut gjorde att järnvägen inte skar av staden från vattnet som ofta hände i andra städer.