En tidning från Handikapp & HabilitEring Nr 4. 2009 Tema: Utan remiss
ANsvARig UTgivARE har ordet: innehåll Hård träning ger resultat 3-4 Öppen träning på puffas gym 5-6 att tillmötesgå den nya tidens brukare 6-7 Utan tidsbeställning på klara Mera 8-9 Här är det alltid öppet hus 10-12 föreläsningar ger steg mot acceptans och förståelse 12-13 goda idéer - utan remiss 14-15 Vila mycket så lär du dig bäst 16-17 Visuellt, individuellt och strukturerat - för vuxna med autism 18-19 Struktur och tydlighet ger resultat 20-22 kanadensiskt universitetspris 22 bemötandepriset 23 NUMMER 4 2009 Habilitering nu är en verksamhetstidning som ges ut av Handikapp & Habilitering, Stockholms läns landsting. Habiliteringsverksamheten erbjuder råd, stöd och behandling till barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättningar. Verksamheten erbjuder också stöd till anhöriga och personal i barnets, ungdomens eller den vuxnes närmiljö. Habilitering nu sprids till samarbetspartners inom landstinget, kommunerna i länet, handikapporganisationer m fl. ANsvARig UTgivARE Carina Hjelm, tel 08-123 364 01 e-post carina.hjelm@sll.se REdAkTioN agneta Holmberg, tel 08-690 50 57 e-post agneta.holmberg@sll.se Eva norberg, tel 08-690 50 71 e-post eva.norberg@sll.se omslagsfoto anki almqvist AdREss Stockholms läns sjukvårdsområde Handikapp & Habilitering box 17914 118 95 Stockholm tel 08-123 360 00 fax 08-720 02 77 www.habilitering.nu REpRo & TRyck intellecta infolog Stockholm 2010 Utan tidsbokning och utan remiss! Det ska vara enkelt att komma i kontakt med Handikapp & Habilitering!. Tillgängligheten är en av fyra kännetecken som vi vill ska prägla vår organisation. Det har vi bland annat fastslagit i vår nya vision. Fortfarande präglas dock vårt uppdrag i hög grad av att vi ska pröva målgruppstillhörigheten före insats (till skillnad från annan hälso- och sjukvård där utgångspunkten är behoven av stöd). Det leder nog i många fall fortfarande till att Handikapp & Habilitering är en verksamhet som är relativt okänd för allmänheten och att det kan vara svårt att få kontakt. Tillgängligheten är en stor och viktigt fråga för all hälso- och sjukvård, men det finns en hel del att göra även inom habiliteringen. Samtidigt vet jag att vi ligger i framkant inom området, inte minst genom vårt arbete för att skapa verksamheter som är öppna för alla intresserade, utan krav på remiss och utan att boka tid. Denna modell prövar vi inom flera verksamheter. Idag kan den som är intresserad av att få veta mer om funktionshindersfrågor, hjälpmedel eller råd och stöd, komma för att få information, demonstration och rådgivning, utan att vare sig boka tid eller bli tillfrågad om man tillhör målgruppen. Har man dessutom en gång haft en intensivträningsperiod på Puffa träningscenter eller blivit introducerad i händelserikenas upplevelserum kan man besöka gymmet eller upplevelserummen, utan remiss. Precis som verksamhetschef Inga- Lill Kristiansson berättar i tidningen handlar det om att möta den nya tidens medborgare som har ökade krav på tillgänglighet, det ska vara enkelt att komma i kontakt med hälso- och foto: anki almqvist sjukvården. Medborgarna är dessutom mera vetgiriga och kunniga, de förväntar sig att få information och kunskap och att få vara delaktiga i beslut om insatser. Modellen med öppna verksamheter innebär dessutom att vi blir mer effektiva. De öppna verksamheterna kan medföra ett minskat tryck på de specialiserade verksamheterna som ger individuella insatser. Korta frågor kan snabbt få svar, medan fördjupade insatser ges från habiliteringscenter eller andra habiliteringsverksamheter. Viss träning och sinnesstimulering kan besökarna klara själva, medan annan kräver stöd och handledning. Det är spännande att fundera över vilka ytterligare områden vi inom habiliteringen kan utveckla i samma riktning internt i vår egen organisation men också tillsammans med andra vårdgrannar. Carina Hjelm Habiliteringschef 2
Hård träning ger resultat En dag när Pentti Koskela som vanligt satte sig på träningscykeln i gymmet på PUFFA träningscenter kunde han dra runt tramporna själv och behövde inte sätta på motorn som han varit tvungen att använda sedan han började träna. Två års träning hade gett resultat. Det var fantastiskt, säger Pentti. Pentti Koskela är 63 år. Tre gånger i veckan åker Pentti och hans två assistenter färdtjänst mellan hemmet i Södertälje och på PUFFAs träningscenter, en öppen träning där man inte behöver remiss. Sedan ägnar han två och en halv timme i gymmet. Vi hittar Pentti vid benpressen, som är hans favorit. Det är skönt med lite motstånd, säger Pentti, som hela tiden strävar efter att bli starkare och rörligare. Jag tänker inte ge upp, utan måste fortsätta träna för att inte bli sämre. livet förändrades i ett slag Pentti har gjort en livsresa, som helt ändrat hans världsbild. Jag var en stark karl, som alltid arbetat med kroppen, berättar Pentti som flyttade till Sverige med sin fru Eva på 60-talet. Penttis liv tog en oväntad och svår vändning när han på åttiotalet arbetade som asfaltsläggare. Det var på sommaren 1983 som jag plötsligt fick hemskt ont i ryggen. Jag sov knappt på två veckor, men sedan gick smärtan över. Jag gick tillbaka till jobbet och en dag så kände jag plötsligt en stark trötthet i benen. Min Text: Monica Klasén McGrath Foto: Anki Almqvist Jag trivs väldigt bra både med gymmet och med personalen. Alla är trevliga och jag får den hjälp jag behöver, säger Pentti. Här tillsammans med en av sina assistenter Erja Seppä. 3
Benpressen är en av Penttis favoriter i Puffas gym. Här får han hjälp av sin assistent Sirpa Waronen. arbetskamrat sa till mig att han tyckte att jag verkade annorlunda på något sätt. Vi tog en kopp kaffe och satt en stund, men sedan kunde jag inte ställa mig upp. Sedan den dagen har benen inte burit mig. På ett par timmar förändrades hela mitt liv. forskningsobjekt Dussinet läkare har under åren undersökt Pentti från topp till tå. Under tre års tid var han, som han säger själv, forskningsobjekt på Huddinge sjukhus. Pentti har genomgått ett oändligt antal provtagningar och utredningar. För något år sedan fick Pentti till sist diagnosen MS (Multipel Skleros), eftersom flera av hans symtom passar in på den diagnosen. Samtidigt är det väldigt mycket som inte passar på mig och mina symtom, säger Pentti. Exempelvis att jag inte blivit ännu sämre på de här åren än vad jag är. Pentti sitter i rullstol och han har inte samma ork som förr. När han var yngre var han sångare i eget dansband och ibland längtar han tillbaka. Men jag orkar inte sjunga längre, musklerna räcker inte till. Innan Pentti började på PUFFA för fem år sedan hade han gått hos sjukgymnast i flera år. De räckte inte för mig, säger han. Jag behöver kunna träna själv, utmana mig själv och framförallt kunna träna ofta. Sedan jag gick min första träningsperiod på PUFFA har jag hållit igång här. Jag trivs väldigt bra både med gymmet och med personalen. Alla är trevliga och jag får den hjälp jag behöver. Underverk Idag har Pentti och hans hustru Eva tre vuxna barn och sju barnbarn. Familjen ger honom kraft att kämpa mot sjukdomen. Han har en otrolig livsglädje och en viljestyrka som få. Han tränar i gymmet tre gånger i veckan. I gymmet är benpressen och dragapparaten favoriter. Så fort jag kommer hem fortsätter jag att träna, berättar han. Då står jag i mitt ståstöd eller också cyklar jag på träningscykeln. Jag måste träna åtta timmar om dagen för att hålla rörligheten igång. Pentti älskar att cykla på sin träningscykel och cyklar en till en och en halv timme per dag. När han började träna på PUFFA för fem år sedan kunde han inte själv dra runt tramporna utan använde sig av motorn. Jag trampade och trampade på den där cykeln under två års tid och plötsligt en dag när jag satte mig på cykeln så kunde jag trampa själv. Då trampade jag 20 minuter. Knepet tror jag är att man tänker att man trampar själv trots att det är motorn som gör jobbet. På så sätt kör man upp de där nervbanorna och plötsligt trampar fötterna av sig själva. Så var det åtminstone för mig. Penttis rörlighet och styrka har förbättrats sedan han började på PUFFA, men han vet att han aldrig kan sluta träna om han inte vill bli sämre. Man måste träna mycket för att det ska ge effekt och sedan inte ge upp, det är tricket, säger Pentti och fyrar av ett stort leende. 4
Öppen träning på puffas gym Många uppskattar den öppna träningen på PUFFA träningscenter. Deltagarna tycker att det är skönt att kunna planera sin träning själva och komma hit när dagsformen tillåter, säger Anna Åberg, enhetschef på PUFFA. Förutom PUFFAs planerade träningsperioder för vuxna, erbjuds även öppen verksamhet i form av gymträning och gruppträning som man kan fortsätta med i sin egen takt. På vuxensidan är inkörsporten att man gått en träningsperiod hos oss, berättar Anna Åberg, som är enhetschef på PUFFA. Tanken är ju att man under träningsperioden utarbetar ett träningsprogram och ska få in en vana att träna, som man då kan bibehålla under vår öppna träning. Text: Monica Klasén McGrath Foto: Anki Almqvist populärt med öppen träning För många av deltagarna har den regelbundna träningen stor betydelse för välbefinnande och hälsa. Träning är jätteviktig för de flesta personer med rörelsehinder och kontinuitet behövs för att bibehålla och förbättra sina förmågor. Två hela dagar i veckan, onsdag och fredag, är det öppen träning i PUFFAs gym. Det är drop-in, så man kommer när det passar bäst in under dagen. Den här dagen är det fullt med folk i den rymliga lokalen som ganska lätt sväljer upp till 30 besökare samtidigt. Sammanlagt brukar det komma mellan 30-70 deltagare per dag på öppen träning. Många tycker att det är väldigt skönt att själv kunna planera sin dag och lägga träningen när det passar bäst in. konsultation när man behöver Träningen är självständig, men det finns instruktörer i gymmet, som kan hjälpa till vid behov. Alla har ju ett träningsprogram, som de fått under sin period, men träningen bygger på att man har med sig sina personliga assistenter, som kan hjälpa till. Skulle man sedan behöva råd kring något finns det alltid folk i gymmet som kan hjälpa till. Träning är jätteviktig för de flesta personer med rörelsehinder och kontinuitet behövs för att bibehålla och förbättra sina förmågor, säger Anna Åberg. Ett träningsprogram kan behöva kompletteras eller göras om efter hand och därför har man uppföljning med besökarna minst en gång per år. Vi håller också på att prova ett nytt arbetssätt där vi erbjuder två tillfällen i veckan då man kan boka in sig till arbetsterapeut och sjukgymnast för en kortare konsultation. På så sätt hoppas vi kunna fånga upp behoven innan de blir för stora och därmed minska behovet av en ny träningsperiod. Det är idag cirka ett års kö för vuxna som söker till PUFFA för att få en inplanerad träningsperiod. Att höja kvaliteten för de deltagare som nu går på den öppna träningen genom att erbjuda konsultationer av sjukgymnast och arbetsterapeut kan vara ett sätt förebygga långa köer. Vid sidan om gymträningen finns även gruppträning, där flera av grupperna är öppna. Vi erbjuder öppna grupper i sitt- 5
bandy, avspänning och qigong. Vi har också handgrupp och vattengymnastik, men hit ska man anmäla sig. att tillmötesgå nya tidens Ungdomsträning På PUFFA Ungdom är träningen också öppen på sitt sätt. Ungdomarna kommer till ett första inbokat besök där man tillsammans med instruktörerna i gymmet kommer överens om hur träningsupplägget ska se ut. Sedan kan man välja mellan tio olika tider på eftermiddagar och kvällar. Därefter är ungdomarna välkomna på de valda tiderna enligt drop-inmodellen. Efter tre månader och efter ett år görs sedan individuella uppföljningar när det gäller träningsinnehåll och målsättning. Träningen initieras oftast av personal på habiliteringscenter eller skolor men det är ungdomarna själva eller någon i deras nätverk som kontaktar PUFFA Ungdom. Vanligtvis är också sjukgymnasterna från habiliteringscenter eller skola med vid det första besöket på PUFFA Ungdom. Att få styra själv En annan dimension av öppenhet är att ungdomarna själva får styra sin träning. Många av dem som kommer till PUFFA Ungdom har genom åren fått mycket träning och behandling och är ibland också rätt trötta på det. Därför lägger personalen på PUFFA Ungdom stor vikt vid att lyssna in vad ungdomarna själva vill med sin träning. Hur den ska se ut, att det ska finnas en frihet i träningen utan alltför inrutade tider och utan alltför mycket styrning. Det är viktigt att få ungdomar, och i synnerhet ungdomar med rörelsehinder, att komma igång med träning som de tycker är kul så att det kan bli grunden till ett fysiskt aktivt vuxenliv, säger Anna. Brukare och deras anhöriga är kunnigare och mer pålästa idag än för tio år sedan. Detta beror mycket på den stora informationsspridningen via internet. Man vet vad man vill och efterfrågar snabba svar och lättillgängliga insatser. Trenden med öppen verksamhet är ett svar på de behoven, menar Inga-Lill Kristiansson, som är verksamhetschef över Länscentrets verksamheter. Text: Monica Klasén McGrath Foto: Anki Almqvist Länscentret innefattar många av Handikapp & Habiliterings länsövergripande verksamheter exempelvis Idétorget, Kris- och samtalsmottagningen, Dövteamet, PUFFA, händelsrikena Korallen och Lagunen och Klara Mera. Flera av verksamheterna är öppna eller erbjuder öppen verksamhet dit man kan komma utan remiss. Till Idétorget kan vem som helst komma som är intresserad av att titta, prova och få information och råd om datorteknik och tekniska anpassningar för personer med funktionsnedsättning. Även Klara Mera har öppen verksamhet en gång i veckan dit man kan komma om man vill få information och lära sig mer om kognitivt stöd, säger verksamhetschef Inga-Lill Kristiansson. Även PUFFA, Händelseriket Lagunen och Dövtemet har viss öppen verksamhet. De brukare som tidigare gått på Lagunen och besöker Lagunens café kan även besöka upplevelsecentret om det finns lediga rum. Dövteamet har drop-in under en dag i veckan, då vuxna teckenspråkiga kan komma och prata med en kurator. Många har korta frågor, som exempelvis att de behöver stöd med att ta del av samhällsinformation eller få hjälp med att förklara innehåll i myndighetsbrev. Är ärendet mer omfattande får man boka tid och teamet tar emot övriga dagar efter tidsbokning. Mål att öka tillgängligheten Inga-Lill tycker att hon kan skönja en trend där det blir vanligare att man erbjuder öppen verksamhet som ett komplement till den ordinarie verksamheten. Jag tänker att det ligger i linje med målet att öka tillgängligheten. Den öppna verksamheten gör det möjligt för brukare och anhöriga att själva ta del av insatser eller information när 6
kommer och varför de kommit dit. När vi summerar kan vi se vilket stöd det är man efterfrågar och på så sätt utveckla verksamheten. Tanken är att göra det lättare för människor att få det stöd de behöver. Det kan handla om möjligheten att kopiera och plasta in bildkartor som behövs för kommunikation eller scheman, istället för att behöva vänta på en tid hos ett habiliteringscenter. Sådant underlättar för brukaren och effektiviserar för oss inom habiliteringen. När det går lätt att hitta information och få stöd får det positiva effekter på flera sätt. Om man som förälder får en upplevelse av att det här var enkelt och bra kan det sätta igång en positiv spiral, som gör att det blir enklare att ta egna initiativ och klara av sin situation. Är det istället trögt, med långa väntetider och krångliga förfaranden, får det motsatt effekt. Samtidigt får inte den öppna verkbrukare det passar. Det är också ibland ganska långa väntetider till vissa verksamheter och då kan den öppna verksamheten vara ett sätt att kompensera för det under den tid man väntar på ordinarie insats. Anhöriga och brukare är, tack vare den stora informationsmängd som finns idag, mer kompetenta än någonsin tidigare. Man vet ofta mycket om sitt barns funktionsnedsättning och vill gärna göra något själv. Då kan ju exempelvis Idétorget vara en bra verksamhet att besöka. Man kan få tips på dataprogram som går att använda i hemmet. Genom den öppna verksamheten och den information vi erbjuder, styr man mer själv och det tror jag är positivt för de flesta. Det är också en stor fördel att det finns öppen verksamhet i anslutning till ordinarie verksamhet. Inga-Lill tar Rosenlund som ett exempel. På Rosenlund finns idag en stor del av den kompletterande verksamheten inom habiliteringen. Det är en stor fördel. På så sätt kan man använda tiden mer effektivt. Om man exempelvis är med på en föräldragrupp på Rosenlund, kan man samtidigt besöka Forum Funktionshinder och ta del av den information och litteratur som finns där. Den öppna verksamheten som specialiserar sig på hjälpmedel eller kognitivt stöd får också en utbildande funktion. Vi vet att en del av de brukare som får hjälpmedel förskrivna inte använder dem därför att de helt enkelt inte riktigt vet hur de ska användas. Då kan man gå till Klara Mera eller Idétorget och få hjälp att lära sig sitt dataprogram eller vad det nu kan vara och på så sätt komma igång med användningen. På Idétorget frågar man varifrån de Den öppna verksamheten gör det möjligt för brukare och anhöriga att själva ta del av insatser eller information när det passar, säger Inga-Lill Kristiansson. samheten bli en ersättning för ordinarie verksamhet. Jag skulle säga att det måste finnas både och. De båda verksamhetsformerna kompletterar varandra. Alla klarar inte av att ta egna initiativ och dessutom är uppföljning mycket viktigt. Den ordinarie verksamheten ska finnas kvar i sin nuvarande form, men det finns delar som kan öppnas upp för att göra det lättare Inga-Lill tror att vi kommer att få se en ökning av det man kan kalla för öppen verksamhet. Jag tror att det ger mycket goda effekter för alla parter. Det handlar mycket om tillgänglighet, men också om att vi måste möta behoven hos den nya tidens brukare, som är mer pålästa och kunniga än tidigare. Många vill ha snabba svar och lättillgängliga insatser och det har vi inte alltid resurser att möta upp med idag. Det ska bli spännande att se hur utvecklingen ser ut om några år. 7
Utan tidsbeställning på klara Mera Till öppet hus i Klara Meras lägenhet är alla välkomna. Att komma hit kräver inga remisser, inte heller att man har en viss diagnos eller ålder. Det är bara för den som är nyfiken att kliva på, onsdagar mellan klockan nio och tolv. Text: Helene Lumholdt Foto: Anki Almqvist Genom att jämföra toapapperets längd med det snöre som sitter fästat vid toalettpappershållaren, så vet man hur mycket man ska ta. Det är toppen, tycker Birgitta Salomon som visar sin dotter Anna Salomon hur man gör. Birgitta Wennberg, arbetsterapeut, är en av de två ur personalen som tar emot just den här dagen. Personalen går på ett rullande schema och idag är det hon som tillsammans med logoped Elisabet Lindström visar besökarna runt bland lägenhetens hjälpmedel och tips. Besökarna är personer med funktionsnedsättningar, förskrivare av hjälpmedel, föräldrar, personal, skolor och andra nyfikna och intresserade. Det är kul att det kommer folk från så väldigt olika ställen, tycker Birgitta. Hon berättar att bland dem som besöker det öppna huset finns det flera som inte har någon kontakt med ha- biliteringen. Det är dels personer som inte tillhör den vanliga målgruppen och dels de som tar besöket som ett första steg i kontakten med habiliteringen. Det kan vara ett ganska stort steg att ta och många funderar förstås på vad habiliteringen kan hjälpa dem med. Klara Meras utbud, tipsen och uppslagen man kan få vid ett besök kan vara ett direkt svar på den funderingen. Ibland kommer det bara några få besökare andra gånger kommer det många. Idag har det varit en jämn ström sedan fem över nio, konstaterar Elisabet när klockan närmar sig tolvslaget. 8
Om någon vill boka egen tid på Klara Mera så berättar personalen om de vägar som finns att gå via habiliteringscenter eller vårdcentralens arbetsterapeuter. Tidshjälpmedel populärt Människor kommer och tittar, får uppslag och idéer men blir också nogsamt informerade om att den som vill ha ett hjälpmedel måste ha kontakt med en förskrivare. Många besökare är intresserade av tidshjälpmedel och påminnelsestöd som Klara Mera har gott om. Illustrerande kokböcker, fiffiga uppmärkningar av skåp och hyllor liksom kedjetäcket röner också lite extra uppmärksamhet. Här finns också en hel del ny teknik, som smarta hem -systemet som fascinerar många besökare, berättar Birgitta. Klara Mera visar upp många olika exempel på hjälpmedel som är tänkta att kunna tillfredsställa många olika behov av kognitivt stöd. Ingen kan få alla hjälpmedel och ingen behöver heller allt som erbjuds. Ibland kan besöket på Klara Mera innebära att en besökare blir varse ett behov som den inte vetat om tidigare eller inte förstått att det funnits möjlighet att tillfredsställa. Det finns två vägar att gå till kognitivt stöd. Den traditionella är att man beskriver sitt problem för till exempel en förskrivare, arbetsterapeut eller logoped, som analyserar behovet och kommer med förslag på lösning. Men för den som har kognitiva svårigheter kan det vara svårt att formulera sina problem. Man kanske inte ens har förstått att det finns andra sätt att göra saker på. Om man kommer hit så kanske man ser något som gör att man kommer på att en sån där skulle jag också behöva, säger Birgitta. större öppenhet Klara Mera startade med sin öppna verksamhet i oktober förra året. Bara på de två första månaderna kunde de notera 140 besökare. Siffror som talar sitt tydliga språk. Vårt öppna hus ingår i den ordinarie verksamheten. Habiliteringen rent allmänt går ju mot en större öppenhet och det här är ett led i det. Det är hemskt roligt och vi ser att det finns ett jättebehov, konstaterar Birgitta. bra att få information om alla nyheter Jag ser massor av saker som Anna kan ha användning av, säger Birgitta Salomon, mamma till Annna tillsammans med Henrik Petersen, personal till Anna. Birgitta Salomon är mamma till Anna Salomon. De två har kommit på besök på Klara Mera tillsammans med Henrik Petersen, som är ny på arbetet som Annas personal. Tillsammans har de kommit för att framför allt leta efter hjälpmedel som kan hjälpa Anna med tidsbegreppen. Hon behöver lära sig vänta och förstå att det kommer en dag i morgon också, förklarar Birgitta. Jag är jättebegeistrad. Personalen är så duktig och vi har sett massor av saker som Anna kanske kan ha användning av, som tv-boken och almanackan. Jag ser öppet hus mest som en utställning. Det kommer så mycket nytt hela tiden och här kan man få information om det. Jag tycker det är toppen här, säger Birgitta. Henrik Petersen är också positiv. Öppet hus är bra, man slipper krav, behöver inte beställa och inte passa tider, utan kan bara slinka in när man har tid och lust. Man kan vara lite anonym också, välja själv vad man vill berätta och för vem. Man kanske bara vill kasta ett öga på vad som finns, det kan man här. Själva har vi fått tips direkt på sånt vi inte tänkt på, säger han. 9
Här är det alltid öppet hus I oktober öppnade landstingets nya informationscenter Forum Funktionshinder. Idén kom från en engagerad personalgrupp och verksamhetens mål är att sprida kunskap om funktionshinder. Text: Helene Lumholdt Foto: Anki Almqvist Välkommen! ska den som kliver ur hissen på sjunde våningen på Rosenlund, känna sig. Och för att det inte ska råda något tvivel för den besökare som kliver in genom dörren till Forum Funktionshinder, förstärks budskapet av en skylt som uppmanar: Stig på! Så helt vanligt är det ju inte att dörrar inom hälso- och sjukvården står olåsta och att det bara är att kliva in. De långa korridorerna bidrar säkert också till att de som vågar sig in ändå kan känna sig både lite förvirrade och osäkra. Men när en besökare kliver in genom dörren, då ser den av oss som står i biblioteket det och välkomnar personen in, förklarar Kristina Gustafsson Bonnier, som förutom att ansvara för biblioteket också är ansvarig för verksamheten Ovanliga diagnoser som ryms inom, det i oktober startade Forum Funktionshinder, landstingets nya informationscenter. fördelar med sammanslagning Forum Funktionshinder är ett informarmationscenter med bibiliotek, rådgivning, utbildning och arrangemang. I verksamheten ingår flera verksamheter som alla också tidigare har rymts inom Handikapp & Habilitering men som löpt i parallella spår. Det känns helt naturligt att sitta ihop och vi har gjort stora vinster genom sammanslagningen, säger Eva Norberg, chef för Forum Funktionshinder. Idén har dessutom kommit underifrån. Forum Funktionshinder skapades tack vare engagerade personer i personalgruppen och med befintliga resurser, berättar hon. Verksamheten vilar på de fyra benen, bibliotek utbildning, rådgivning och redaktionellt arbete och de enheter som ingår har också tidigare delvis varit öppna för allmänheten. Det nya är att det nu finns en fysisk plats, ett ställe att komma till. Hit kan man komma oavsett vad man har för frågor och oavsett varifrån man kommer. Hit behövs ingen inträdesbiljett, säger Kristina Gustafsson Bonnier. Biblioteket i fokus Biblioteket är navet i verksamheten och är öppet för alla intresserade. Tidigare fanns Autismforums böcker tillgängliga via Södersjukhusets bibliotek, men alla andra böcker stod inne på våra rum. Ingen visste vilka böcker som fanns. Nu står de till alla besökares förfogande, säger Pia Sandlin, som ansvarar för rådgivningen. Som besökare räcker det med att passa öppettiderna; måndag till torsdag halv ett till halv fem, för att få tillgång till böckerna, tidningarna, broschyrerna och personalens kunskap. Under de två första månaderna har drygt 250 personer tagit del av den nya möjligheten. Knappt hälften av dem har gjort det i form av ett organiserat studiebesök eller i anslutning till något av Forum Funktionshinders arrangemang. Vi försöker hålla extraöppet i anslutning till evenemang som föredrag, utbildningar och författaraftnar, berättar Kristina Eklund, vars främsta uppgift är att arbeta med utbildningsfrågor inom forumet, men som tillsammans med de andra också ansvarar för biblioteket. Sammanlagt är det elva personer som turas om att bemanna disken och sköta biblioteksservicen. Men vi är inga bibliotekarier, det är ett nytt område för oss, betonar Pia Sandlin, som också berättar att forumet har oändlig glädje och nytta av Södersjukhusets bibliotekarie Helena Hallgren. Hon hjälper forumet tio tim- 10
Forum Funktionshinder. Från vänster längst ner; Lisbeth Sjöberg, Yvonne Söderlindh. På andra raden Kristina Eklund, Katarina Kindvall, Eva Norberg, Pia Sandlin, Kristina Gustafsson Bonnier, Lottie Adriansson. Längst upp till vänster Marite Leimanis Johansson, Marie Bökman, Agneta Holmberg, Anna Ekelöw, Sussie Olofsson, Lena Larsson. mar i veckan med biblioteksadministration. Hon är också den som har katalogiserat alla deras böcker, som tack vare det idag också går att få tag på via flera andra av länets sjukhusbibliotek. Men det är viktigt att påpeka att vi inte alls vill ersätta de vanliga biblioteken, utan vara ett komplement. Vårt bibliotek är framför allt ett nischat fackbibliotek, säger Eva Norberg. De som kommit till Forum Funktionshinder har hittills haft lite olika orsaker till besöken. En del har haft ett specifikt ärende. De har kanske ringt innan och frågat efter en särskild bok. Andra däremot har varit mer allmänt nyfikna och velat veta mer om forumet. Vissa besökare kommer med många frågor medan andra föredrar att själva titta i bokhyllorna. Då får jag som bibliotekarie visa dem vad som finns och berätta om sökmöjligheterna som finns i bibliotekskatalogen på webben, säger Kristina Gustafsson Bonnier. Breda kunskaper om funktionshinder För den som vill finns det också möjlighet att använda sig av forumets publika dator eller få bolla några frågeställningar med personalen. Vi som arbetar här har breda kunskaper om funktionshinder. Vi kan kanske inte alltid svara på alla frågor direkt. Då har vi ett brett kontaktnät av sakkunniga som vi kan söka svaren hos och återkomma, säger Pia Sandlin, Målet med Forum Funktionshinders öppna verksamhet är att öka tillgängligheten till och sprida kunskap om funktionshinder. Om man sprider kunskapen kommer det alla till godo. En viktig målgrupp för oss är nätverket kring personen med funktionsnedsättning. Det kan vara grannar, personal eller arbetskamrater som kan söka information här och bolla sina frågor och funderingar med oss, säger Eva Norberg. inspiration från kanada Som inspirationsgrund för sin öppna verksamhet beskriver de det arbete som bedrivs i Kanada. Eva Norberg ritar upp kanadensaren Charles Cunninghams modell för Family Resource Center. Modellen har form av en pyramid där basen utgörs av generell 11
information och kunskap som är tillgänglig för alla som har behov av den. Mellannivån består av riktade gruppinsatser t.ex. föräldrautbildning och toppen av de individuellt inriktade insatserna. Basen, det här breda perspektivet har inte funnits i den här formen i Stockholm tidigare, säger Pia Sandlin. Utbildningar för yrkesverksamma Också på utbildningsområdet vidgar Forum Funktionshinder sina insatser till bredare grupper. Nu riktar vi våra utbildningar också till yrkesverksamma. Utbildningarna, framför allt de som gäller utvecklingsstörning, har länge varit efterfrågade. Inte minst föräldrar som själva fått utbildning har känt att det här borde personalen också få lära sig, berättar Kristina Eklund. Ambitionen är att så småningom kunna erbjuda ett basutbud av kurser för yrkesverksamma, precis som det basutbud som finns för föräldrar. Något negativt verkar inte finnas att säga om Forum Funktionshinder men visst lider verksamheten av en del brister och visst har personalgruppen önskningar som väntar på att gå i uppfyllelse. Tillgänglighet i fokus Vi kommer att prioritera tillgänglighetsfrågorna under våren, säger Eva Norberg. Men tillgängligheten när det gäller lokalerna är inte det bästa. Som det ser ut idag är det svårt för en person i rullstol att ta sig fram mellan bokhyllorna, men det går. Det går också att stuva undan och dra bort hyllorna varje gång det ska hållas utbildning eller föredrag i lokalen. Men separat kurslokal vore toppen liksom generösare öppettider, säger Kristina Eklund. Sammantaget är personalen på Forum Funktionshinder ändå väldigt nöjda med verksamheten och Eva Norberg citerar en person som kom på studiebesök häromveckan; Tänk att i dessa tider av besparingar och neddragningar få se något nytt och positivt. Det känns nästan overkligt! föreläsningar För att kunna möta den stora tillströmningen till ADHDcenters verksamhet har man satsat på större öppna föreläsningar, två på våren och två på hösten. Text: Monica Klasén McGrath Foto: Anki Almqvist Telefonrådgivning Måndag - fredag, 08.00-16.30 tel 08-690 60 10, texttelefon 08-690 60 14 Bibliotek Måndag - torsdag, 12.30-16.30 tideliusgatan 12, huvudentrén, plan 7 tel 08-690 60 40 följande verksamheter ingår i forum funktionshinder: autismforum föräldrautbildningen Handikappupplysningen Ovanliga diagnoser e-post: forumfunktionshinder@sll.se www.habilitering.nu/forumfunktionshinder 12
ger steg mot acceptans och förståelse ADHD-center har som komplement till sin ordinarie verksamhet två öppna föreläsningar, som är återkommande höst och vår. Den ena har rubriken Barn och ungdomar med ADHD och vänder sig till föräldrar och anhöriga till barn och ungdomar med ADHD. Den andra föreläsningen har titeln Unga vuxna med ADHD och vänder sig till unga vuxna med ADHD och deras anhöriga. Man behöver inte ha remiss till ADHD-centret för att få komma på de här föreläsningarna, men det är vår erfarenhet att de flesta som kommer ändå är inskrivna brukare som tar med sig sitt nätverk, säger Agneta Hellström, som är enhetschef och som själv håller de öppna föreläsningarna. Det är förstås också här vår viktigaste målgrupp finns. Familjen, släkt, vänner eller grannar till barn, ungdomar eller unga vuxna som har ADHD. ingjuta lite hopp Föreläsningarna är välbesökta, med mellan 50 och drygt 100 åhörare. De håller sig på en grundläggande nivå, där igenkänningsfaktorn är hög. Fakta blandas med exempel och målet är att ge grundläggande kunskaper och att samtidigt ingjuta lite hopp. Man får vara försiktig så att det inte blir för tungt, varken faktamässigt eller känslomässigt. Särskilt när det gäller unga vuxna som kanske precis fått sin diagnos och deras föräldrar. ADHD är ju en allvarlig funktionsnedsättning, men jag vill samtidigt inge hopp. Det är en fin balans, som jag försöker hitta. Till föreläsningarna kommer också personer som inte får insatser hos ADHD-centret men som har misstankar kring att de själva, deras barn eller deras partner har ADHD. På föreläsningen, som handlar om barn och ungdomar med ADHD, Det är ju ganska kravlöst att komma hit och sitta bland åhörarna, man är anonym och kan i lugn och ro lära sig mer om ADHD, säger Agneta Hellström. kommer ibland föräldrar som misstänker att deras barn har ADHD. De kanske inte får stöd för sin oro av sin partner, som de tar med för att de ska lära sig mer. introducera sin problematik Ibland kommer också föräldrar med sin tonåring som fått diagnosen, men som har svårt att ta den till sig. Det är ju ganska kravlöst att komma hit och sitta bland åhörarna, man är anonym och kan i lugn och ro lära sig mer om ADHD, känna igen sig och få svar på frågor man inte haft tillfälle eller mod att ställa till någon. Bland åhörarna till föreläsningen om unga vuxna finns ibland unga personer med diagnosen, som tar med sig sin pojk- eller flickvän eller kompisar. Det kan vara ett sätt att introducera sin problematik och få den andra att förstå varför man har svårigheter med vissa saker. Andra besökare kan vara föräldrar som tar med sig sin tonåring, därför att de ser att de tampas med problem som ligger inom ADHD-problematiken. Inte så sällan kommer kvinnor som tar med sig sin partner därför att de misstänker att partnern har ADHD. Bekräftelse och tröst Agneta menar att föreläsningarna kan stå för ett viktigt steg i processen mot acceptans och förståelse. Det handlar mycket om att trigga igång processer hos åhörarna själva. Man behöver egentligen inte säga allt, det behöver finnas utrymme för åhörarnas egna associationer, reflektioner och tankar. Föreläsningarna innebär en slags bekräftelse och mycket igenkänning. För många är det en känslomässig upplevelse. Föreläsningen kan bli ett steg i processen - att gå vidare med att utreda sitt barn, eller om man själv har problematiken, att känna att man inte är ensam. Att förstå att det finns andra och få bekräftelse på det man känner och tänker, kan vara en stor tröst. ADHD-center erbjuder även temaföreläsningar kring olika områden bland annat medicinering, att leva med ADHD, Tourettes syndrom och struktur och hjälpmedel i vardagen. Flera av dessa föreläsningar skulle kunna vara öppna om det fanns mer resurser, men med nuvarande kapacitet är det de här grundföredragen vi kan erbjuda. ADHD-center tar för närvarande emot 75 nya brukare i månaden och tillströmningen ökar ständigt. läs mer om Adhd-centret på www.habilitering.nu/adhd-center e-post: adhd-center@sll.se 13
goda idéer - utan remiss Vi upplever oss som en prioriterad verksamhet. Engagemanget är stort och alla är så glada åt verksamheten, säger Helena Hörkeby och Louise Plyme. På IdéTorgetär det alltid öppet hus. Hit kan besökare komma och få tips och råd kring datoranvändning, programvaror och teknisk anpassning. Vem som helst är välkommen, men flitigaste besökare är personal från habiliteringen. Text: Helene Lumholdt Foto: Anki Almqvist Efter att, på grund av trassel med datorerna, ha tvingats hålla stängt under nästan hela hösten 2009, öppnade IdéTorget åter i november. Nu kan besökare droppa in igen, få tips och stöd, prova på program och få hjälp med anpassning i program och av styrsätt. Många gör det också. IdéTorget har sedan starten i mars 2008 varit välbesökt. Lite drygt hundra personer i månaden har kommit dit. Vi har nog haft lite fler besökare än vanligt sedan vi öppnade igen, berättar Helena Hörkeby, som är logoped och delar den tjänst som verksamheten har till sitt förfogande med Louise Plyme, arbetsterapeut. Alla är välkomna IdéTorgets öppna hus tillämpar samma principer som andra öppna verksamheter. Här bokas inga tider, vem som helst är välkommen, man får vara anonym och förstås hamnar besökare inte heller i några journaler. Jag tror att det har stor betydelse för våra besökare. Vi brukar fråga varifrån, alltså från vilken typ av verksamhet de kommer. Det är det enda. Det gör vi dels för statistikens skull men framför allt för att ringa in vilka områden, vilka program som kan vara av intresse, förklarar Helena Hörkeby. Tillsammans med Louise Plyme och personal från andra enheter inom habiliteringens länscenter, sköter hon ruljangsen. Två dagar i veckan har besökare chans att droppa in på IdéTorget. Vi måste alltid vara två, helst tre 14
personer. Så vi har inte möjlighet att ha öppet mer även om vi skulle vilja, berättar Louise. letar nya program Hon och Helena förfogar över några timmar var, när IdéTorget inte är öppet. Den tiden går snabbt åt till förberedelser av olika slag. De har etthundrasjuttio program att lära sig och att uppdatera, dessutom skriver de lathundar, författar manualer och informationsblad. Och så letar vi hela tiden efter nya användbara program. Det finns rätt gott om gratisprogram till exempel. Det gäller bara att hitta dem, säger Helena. Intresset för gratisprogram är stort bland besökarna. På fritidssidan finns rätt mycket gratisprogram att ladda ned och de väcker alltid intresse. Det kan vara både lek- och spelprogram, säger Louise. Bildstöd mest efterfrågat Allra mest frågar annars de besökande efter program för bildstöd, de undrar över olika alternativ och hur man kan tillverka egna bilder. De pedagogiska programmen är också populära. En del besökare väljer att komma till IdéTorget, istället för att låna program från Datateket. De tittar, bekantar sig och köper kanske sedan ett eget program. Datateket vänder sig ju till dem som är upp till arton år, här kan vi också hjälpa till att anpassa program till dem som är lite äldre, säger Louise. De flesta besökarna är personal från habiliteringen och från skolan, framför allt särskolan men personal från gruppbostäder och dagliga verksamheter hittar också hit. Föräldrar och närstående till personer med funktionsnedsättning likaså, ibland kommer de själva, ibland med personal och då och då tillsammans med personer med egen funktionsnedsättning. Genom besökarna får personalen en uppfattning om vilka vidare behov som finns. Dessutom träffar alla de som bemannar IdéTorget personer med egen funktionsnedsättning på sina ordinarie enheter och tar med sig många idéer och tankar därifrån. Önskar mer personal IdéTorget är synonymt med det öppna huset. Någon verksamhet utöver den öppna finns inte idag. Ändå upplever vi IdéTorget som en prioriterad verksamhet. Alla vill delta. Engagemanget är stort och alla är så glada åt verksamheten, men alla enheter har knappt om resurser. Det vi framför allt skulle önska oss i dagsläget är utökade personella resurser så att vi förutom det öppna huset kunde ha tid för bokade besök och utbildning. Det är efterfrågat, säger Helena. Under våren kommer idétorget, plan 7, rosenlund att hålla öppet: onsdagar klockan 9-12, 13-16 samt torsdagar klockan 13-19. e-post: idetorget@sll.se www.habilitering.nu/idetorget Värdefullt att komma hit Gertrud Kristoffersson Grip är lärare. Hon har kurser i omvårdnadskunskap på en skola som utbildar personal och de som ska bli personal inom omsorgen. Under kursen kommer de att ägna en heldag åt kommunikation. Jag kom hit för att lära mig mera om kommunikation och vilka möjligheter som finns. Jag råkade ha en dag ledig och då passade jag på att gå hit på eftermiddagen. Jag har hunnit med både Klara Mera och Hjälpmedelsinstitutet tidigare under dagen. Allt på Idétorget är inte nyheter för Gertrud Kristoffersson Grip. En del material känner hon redan till från habiliteringens hemsida. Men en del är nytt. Allt kan man ju inte se på hemsidan, programvaror till exempel. Det är kul och värdefullt att komma hit och att själv få erfarenhet av vad de har att erbjuda här. Jag har pratat med personalen om möjligheter för mina elever att göra studiebesök. Och jag bär med mig en hög med broschyrer och en hel del ny kunskap härifrån. Gertrud Kristoffersson Grip besökte IdéTorget. 15
Vila mycket så lär du dig bäst En pedagog som tycker att en del elever lär sig bäst direkt från facit, borde använda miniräknaren oftare och ta fler pauser i skolarbetet Nog kan man tänka sig att specialläraren Barbro Bergman uppfattas som kontroversiell. Hon föreläste på föräldrautbildningens temadag om epilepsi, kognitiva svårigheter och skolan. Text: Helene Lumholdt Foto: Anki Almqvist Barbro Bergman, nu pensionerad speciallärare med specialintresse för läsoch skrivinlärning, har rört till det i huvudet på en del av de lärare som undervisar i våra skolor. Hon har inte bara ifrågasatt nyttan av läxor och talat sig varm för användandet av miniräknare. Hon har också fört fram sina funderingar på om kunskaper verkligen är det viktigaste för en lärare att bry sig om i alla lägen. I många år arbetade hon som speciallärare på Folke Bernadottehemmet i Uppsala men de senaste åren har man hittat henne på BarnReHab Skåne i Lund. Under alla år har hon främst arbetet med barn och ungdomar med förvärvade hjärnskador och deras förändrade förutsättningar för inlärning. Tillsammans med barnneurologen Maria Dahlin och neuropsykologen Karin Molin stod hon för innehållet i den temadag om epilepsi som habiliteringen anordnade. saknas kunskaper Även om Barbro Bergman, som hon själv uttrycker det, inte är något egentligt proffs på just epilepsi, så tillhör hon ändå, genom sitt arbete med barn och ungdomar med påverkan av hjärnskada, en av de få speciallärare som har tillräckligt med kunskaper och tankar inom området att förmedla till föräldrar och andra pedagoger. Det är klent beställt med kunskaper kring området i skolans värld, berättar hon. Varken på lärarutbildningen eller på nedlagda specialpedagogiska institutet (numer specialpedagogiska skolmyndigheten) förmedlas någon särskild utbildning när det gäller elever med förvärvade hjärnskador. Många av de barn och ungdomar som drabbats av en hjärnskada efter ett drunkningstillbud, en trafikolycka eller strålning av hjärntumör drabbas också av epilepsi. Det är ofta svårt att förstå deras speciella svårigheter och de står ofta utan adekvat hjälp i skolan. Visserligen är det är svårt att generalisera kring de här barnen och ungdomarna. Man måste alltid utgå ifrån individen, hur det är för just det här barnet. Likafullt finns det vissa svårigheter som de allra flesta med svårbehandlad epilepsi drabbas av, förklarar Barbro Bergman. hinner inte med Den långsamma processhastigheten är en sådan svårighet. Processhastighet är alltså den tid det tar för hjärnan att bearbeta och sortera information. Många av eleverna är normalbegåvade men hinner inte med. Eftersom processhastigheten är långsam så tar det mycket längre tid för dem, förklarar hon och ger flerfaldiga exempel på elever hon mött som ohjälpligt hamnat efter i skolan, sin normala begåvning till trots. När eleven har processat informationen och är redo att lämna en kommentar så har de andra sedan länge lämnat ämnet och gått över till något helt annat. Elevens kommentar framstår då, tagen ur sitt sammanhang, märklig och rent av obegriplig. Problemet med den långsamma processhastigheten kan bli svårbemästrat i undervisningen. Elever som inte hänger med i undervisningen får ibland till uppgift att ta igen hemma det de missat och när det inte fungerar får de kanske gå om en årskurs. Så var det för en pojke som Barbro Bergman berättar om. Pojken var elva år. Han hade fått gå om fjärde klass eftersom han inte hann med. Han hade fått byta lärare och tvingats byta klasskamrater men han hann inte med nu när han gick om heller. Han var normalbegåvad men hade långsam processhastighet. 16
För honom var det ingen lösning att gå om. Han var normalbegåvad, man behövde inte sänka nivån för honom men man behövde minska andelen information. I det läget måste man fundera över vad en grundkurs måste innehålla och det här med att hinna med allt skolarbete, är det så viktigt egentligen? Tydlig början och tydligt slut Varje individ är förstås unik och dagsformen är betydelsefull för vad individen kan prestera, men Barbro Bergman har en favoritbeskrivning, en bild som hon menar ändå gäller alla. Bilden utgörs helt enkelt av ett streck med en tydlig början och ett tydligt slut. Strecket representerar individens mentala kapacitet. För oss alla, men för personer med påverkan av hjärnskada i synnerhet, gäller det att utnyttja den begränsade mentala kapaciteten på bästa sätt. Barbro Bergman tar exemplet med huvudräkning och de fyra räknesätten. För många av eleverna går det åt orimligt stor kapacitet av det mentala utrymmet till att behärska sifferräkningen. Även om jag brukar säga att division är barnens första räknesätt så ställer det till besvär eftersom man ska ha tre räknesätt aktuella och det stjäl mycket kapacitet. Det är inte det att de inte förstår själva divisionstanken. Det tar bara så lång tid för dem att räkna ut. Om de får använda miniräknare istället så spar vi tankeutrymme och frigör kapacitet som kan användas till annat viktigare, menar hon. Tid för återhämtning Barbro Bergman talade under dagen också en hel del om andra svårigheter som elever med påverkan av hjärnskada kan dras med, som att ständigt ha en hög uppmärksamhetsnivå som i sin tur kan leda till mental uttröttning. Svårigheter som ger avtryck inom såväl det pedagogiska som det sociala fältet. Jag har arbetat för att sudda ut många åsikter om när man ska göra vad och hur i skolan, när det gäller elever med hjärnskada, säger Barbro Bergman. Istället för extra uppgifter och hemläxor behöver de här eleverna tid för återhämtning. De behöver ta igen sig och kanske lämna klassrummet en stund före de andra för att orka med den ansträngning och anspänning det kan innebära att ha rast. Att ta paus är otroligt viktigt. Det kan handla om att gå ett varv runt skolgården, att vila huvudet mot bänklocket eller att lyssna på musik en stund. Att pausa mer i inlärningen gör att du lär dig mer och fortare, berättar hon. Barbro Bergman kallar sig själv för en fruktansvärt bortskämd pedagog. Jag har haft förmånen att arbeta tillsammans med ett fullständigt team, med samtliga kompetenser från arbetsterapeut till neuropsykolog. Kanske just därför är hon noga med att betona det stora värdet av neuropsykologiska utredningar. Det tar bara några timmar för en psykolog att skaffa fram den information som det tar oss pedagoger en eller till och med två terminer att få fram, med all vår fingertoppskänsla. Och då har vi ändå inte adekvat terminologi för det vi fått fram. En utredning ger till exempel upplysning om hur elevens inlärningsprofil ser ut, vilka delar av minnet som är påverkade eller om hur barnets/elevens uppmärksamhetsstörning ser ut. Om man delar upp begreppen och benar ut problemen blir de lättare att åtgärda, konstaterar hon. I sina resonemang utgår Barbro Bergman, i sin egenskap av speciallärare, naturligtvis ifrån skol- och undervisningssituationen. Många av hennes kunskaper och erfarenheter är likafullt översättbara och användbara också i andra sammanhang, till exempel i hemmet hos de knappa fyrtio föräldrar som bevistade temadagen. 17
Visuellt, individuellt och strukturerat för vuxna med autism Genom att hitta styrkor och färdigheter hos vuxna med autism och utveckla dem kan man skapa en mer meningsfull tillvaro på den dagliga verksamheten eller i hemmet. På Autismcenter för vuxna arbetar man med det så kallade VISAA-programmet. Text: Monica Klasén McGrath Foto: Anki Almqvist Ann-Britt Hällgren och Leif Ekström är båda specialpedagoger och arbetar på Autismcenter för vuxna. I början av 2000-talet utvecklade Autismcenter för vuxna det så kallade VISAA-programmet. VISAA står för Visuellt, Individuellt, Strukturerat, Arbetssätt för personer med Autism och programmet är inspirerat av den så kallade TEACCH-metoden som utvecklades i North Carolina och som kom till Sverige i mitten på nittiotalet. TEAcch utgör grunden När Leif Ekström i slutet av nittiotalet arbetade på Team autism Örebro, kom han, som så många andra, i kontakt med TEACCH. TEACCH-metoden var revolutionerande som pedagogiskt arbetssätt för personer med autism, säger Leif. För första gången fick man riktiga verktyg som gick att anpassa både till miljö, ålder och förutsättningar hos brukaren. När jag sedan kom till Stockholm började vi arbeta med att utveckla en egen modell för TEACCH här på Autismcentret, fortsätter han. En modell som passar våra förhållanden och vårt sätt att arbeta. Det var detta som sedan blev VISAA. visaa ger struktur Alla på Autismcenter för vuxna är utbildade i TEACCH och har varit med och utvecklat VISAA-programmet. Det utgör idag en del av Autismcenters utbud. Vi tyckte att våra insatser var splittrade, att det gick lång tid mellan träffarna och att man egentligen inte riktigt visste hur det gick i boendet eller på den dagliga verksamheten, säger Ann-Britt Hällgren. VISAA var ett sätt att strukturera våra insatser och göra dem mer sammanhållande. Vi ville ge föräldrar och personal utbildning och verktyg att arbeta med i vardagen. Till godo både för personal och brukare. VISAA-programmet innehåller tio steg, där informationsinhämtning om brukaren utgör en viktig del av inledningen av programmet. Den sker bland annat genom att personal och föräldrar/gode man fyller i ett frågeformulär vars syfte är att kartlägga personens färdigheter. Testa färdigheter Den centrala delen av programmet består av en bedömning av brukarens förmågor inom olika områden, som återföljs av en rapport till föräldrar och personal kring rekommendationer. Sedan följer uppföljning i flera steg. Tanken är att vi ska hitta ett sätt att använda den här pedagogiken, som passar personen i fråga och som kan höja både funktionsförmåga och livskvalitet, säger Ann-Britt. Bedömningen av en brukares funktionsförmåga genomförs i några specialinredda rum på Autismcentret. Personal och ofta även föräldrar eller god man kan vara med under bedömningen som pågår under en hel dag. Personal och föräldrar får tips och inspiration till vad som kan göras på boendet, den dagliga verksamheten och i hemmet, säger Leif. Genom att testa personens färdigheter, kan man gå vidare med olika uppgifter. Utveckla styrkor I rummen finns material att arbeta med, bland annat i form av de klassiska lådorna, som innehåller olika typer av sorteringsarbeten eller finmotoriska arbeten, där klädnypor ska sättas fast 18
Leif Ekström och Ann-Britt Hällgren är båda specialpedagoger och arbetar på Autismcenter för vuxna. på ett snöre, muttrar ska skruvas på skruvar och liknande. Det finns också uppgifter som syftar till att bedöma på vilken förståelsenivå personen ligger, om han eller hon förstår symboler, föremål eller bilder. Uppgifterna hänger samman med sådant som kan genomföras i vardagen på boendet eller i den dagliga verksamheten. I ett rum finns hyllor med vanliga skafferivaror. Här, i ett träningskök och vid sopsorteringen i nästa kvarter, kan man utveckla de färdigheter som man testat att personen behärskar till riktiga sysslor; klarar personen att sätta klädnypor på ett snöre, hänger man tvätt på torkställ senare under dagen, klarar personen att sortera, sopsorterar man i nästa steg och så vidare. Färdigheter som man märker att personen saknar eller har svårt med lägger man åt sidan, säger Ann-Britt. Här handlar det om att utveckla styrkor och därmed få en högre livskvalitet. Det tydliggörande förhållningssättet finns med hela tiden. Arbetet sker från vänster till höger, det finns scheman med bilder och så kallade transportkort som symboliserar att det är dags att bryta aktuell aktivitet och förflytta sig till schemat för att se vad som är näst på tur. Arbete varvas med vila och både inne- och utevistelse. Förhoppningen är förstås att man även tillbaka på boendet eller den dagliga verksamheten försöker att översätta de enklare uppgifterna som personen får göra i lådorna till verkliga sysslor, säger Leif. Det kan annars lätt bli att personen blir sittande med lådor även på arbetet. Motiverande Därför är också uppföljningen från Autismcenter så viktig. Vid ett par tillfällen kommer Leif eller Ann-Britt ut i verksamheten för att följa upp hur man använt sig av de nya kunskaperna och hur brukaren verkar trivas. Det blir ofta väldigt motiverande för personalen att se hur man kan arbeta, säger Ann-Britt. Man kanske aldrig tidigare förstått vilka färdigheter personen har. Här får de också se att det vid autism krävs repetition för att utveckla en färdighet. Den personal som är med vid bedömningstillfället har till uppgift att vidarebefordra de rekommendationer som sedan framförs av Ann-Britt eller Leif. Det är viktigt att man arbetar lika kring en person med autism, säger Leif. Att skapa rutiner och långsamt introducera förändringar ger trygghet som är viktig för att personen ska utveckla färdigheter och må bra. Som det är nu, används VISAA-programmet när den typen av insatser efterfrågas. Det kan handla om att föräldrar kontaktar oss och är oroliga för att deras vuxna barn inte har det så bra i den dagliga verksamheten, eller att det inte fungerar i boendet, säger Ann-Britt. Både Ann-Britt och Leif tror på VI- SAA och ser att programmet på sikt blir en allt viktigare del av Autismcenter för vuxnas utbud. 19
Struktur och tydlighet ger resultat Personalen på Nynäshamns dagliga verksamhet har genom VISAA-programmet på Autismcenter för vuxna lärt sig hur man kan arbeta mer strukturerat och tydliggörande med Marcus, som har autism. Text: Monica Klasén McGrath Foto: Anki Almqvist Det är roligt att se hur mycket han kan lära sig och hur han utvecklas, säger Carina Fager, som arbetar på den dagliga verksamheten. När vi kommer till Nynäshamns dagliga verksamhet är stämningen uppsluppen. På morgonen har det skett ett genombrott för Marcus, som är 28 år. Marcus har ett schema som visar vad som ska hända under dagen och idag är förmiddagen lite förändrad därför att vi är på besök. I vanliga fall tar Marcus en promenad med Carina Fager, som arbetar på den dagliga verksamheten, vid den här tiden. När det istället satt en bild som betyder rast på schemat, utbrast Marcus promenad och skrattade. Trots att Marcus inte pratar så mycket och aldrig har visat att han har någon tidsuppfattning, visste han att det var dags för promenad och att det nu alltså inte skulle bli som vanligt, berättar Carina. Att Marcus Larsson har fått mer förståelse för sin vardag och sin dag på den dagliga verksamheten är ett resultat av att han tillsammans med personal och sin mamma Margareta under Marcus Larsson med en av sina arbetsuppgifter. När han är färdig med en uppgift ställer han den i hyllan till höger. Principen är att arbetet sker från vänster till höger. Utbildning för utveckling Margareta Larsson, som är Marcus mamma, tog för knappt två år sedan kontakt med Autismcenter för vuxna och efterfrågade utbildning för personalen i hur de skulle kunna arbeta med Marcus. Jag har läst mycket själv om autism och olika pedagogiska metoder, säger Margareta. Jag vet hur viktigt det är med struktur och visuell inforåret genomgått det så kallade VISAAprogrammet på Autismcenter för vuxna. Programmet syftar till att skapa en strukturerad och individanpassad tillvaro för brukaren. Nu arbetar vi på ett medvetet strukturerat och tydliggörande sätt med Marcus och det har gett stora effekter, säger Miriam Konradsson, som tillsammans med Carina arbetar med Marcus. 20