PM 1 (13) Forskningspolitisk skrift inför 2012 års forskningsoch innovationspolitiska proposition 2012-02-10 Laila Abdallah, Kjell Sehlstedt och Johan Sittenfeld Så tycker Sveriges Ingenjörer inför den kommande forsknings- och innovationspropositionen 2012 Sveriges Ingenjörer är det största fackförbundet för högskoleingenjörer och civilingenjörer i Sverige. Våra medlemmar arbetar brett över arbetsmarknaden, men med en stor andel inom privata sektorn. Många ingenjörer arbetar med forskning och utveckling både inom näringslivet och inom akademin. Oavsett var ingenjörer arbetar, har de genom sina tekniska landvinningar och innovativa framsteg en avgörande betydelse för svensk tillväxt och för den svenska välfärden i stort. Ingenjörer spelar också en viktig roll i många av de samhällsutmaningar som vi i Sverige och globalt står inför, till exempel när det gäller miljö- och klimatproblemen. Ingenjörer utgör på sätt och vis samhällets mest lågmälda hjältar. Denna skrift avser att lägga fram Sveriges Ingenjörers syn på vilka satsningar som bör göras de närmaste åren inför regeringens forsknings- och innovationsproposition senare i år. Sammanfattning av Sveriges Ingenjörer föreslag Möjliggör för unga teknikforskare att göra forskningskarriär genom att till exempel skapa fler mellannivåer i tjänstestrukturen och bättre anställningsvillkor med kortare tid till tillsvidareanställning. Ställ tydligare krav i regleringsbreven att återrapporteringen till de statliga forskningsfinansiärerna FORMAS, FAS, VINNOVA och Vetenskapsrådet behandlar användandet av forskningsmedlen på lärosätena vad gäller exempelvis personaltillsättning i forskningsprojekten. Sveriges Ingenjörers forskningspolitiska skrift inför 2012 års forsknings- och innovationspolitiska proposition (slutversion)
Meritvärderingssystemet måste vidgas så att det inkluderar erfarenheter utanför akademin. Tillsätt representanter från näringslivet i tjänstetillsättningskommittéerna. Samverkan mellan universiteten måste förbättras. Avsätt särskilda statliga medel för att stimulera gästforskarutbyten, särskilt för yngre forskare, som kan skapa större rörlighet mellan forskningsinstitutioner. En kraftfull statlig satsning på strategiska innovationsområden är nödvändig för utveckling och konkurrenskraft. Få internationellt framgångsrika forskningsledare vill bli ledare för groddföretag. Tillför därför öronmärkta innovationsresurser till de strategiska forskningsprogrammen, avsedda främst för anställning av erfarna innovatörer från små och stora företag. Samverkansprogrammen ska drivas av akademi, industri och forskningsinstitut i samverkan och ge forskningsresultat som kan användas av industrin. Ställ högre krav på samfinansiering mellan stat och företag som instrument för att stimulera ökad samverkan. Premiera forsknings-, industri- och utbildningskluster vid universitet för att främja rörligheten och samverkansformerna mellan parterna. Kunskapstrianglar möjliggör att utbildning, forskning och industri kommer närmare varandra. Industriforskningsinstitutens roll i forsknings- och innovationssystemet bör tydliggöras. Den statliga basfinansieringen bör vara i nivå med institut i andra europeiska länder (dvs. statsbidragen ska utgöra ca 30 procent av institutens basfinansiering). Disputerade forskare vid instituten ska utökas. Ett prioriterat område som bör stärkas är tekniköverföringen från instituten till framförallt små och medelstora företag. 2
Viktigt att se till helheten i forsknings- och innovationssverige Den uppdelning som ofta görs i den forskningspolitiska debatten mellan den forskning som bedrivs på landets universitet och andra offentliga forskningsinstitutioner och den forskning och utveckling som drivs inom industrin anser vi väldigt olycklig. Mycket forskning sker i samverkan mellan universiteten och näringsliv och det finns många lyckade exempel. På Högskolan i Skövde arbetar forskare i nära samarbete med den regionala industrin för att ta fram nya simuleringsprogram inom datateknik för framställning av till exempel krockkuddar till Autoliv AB eller att utveckla titthålskirurgin inom sjukvården. Olika science park och liknande kunskapstrianglar fungerar som viktiga mötesplatser för akademi och näringsliv en utveckling som dock fortfarande är i sin linda. Sveriges Ingenjörer anser därför att det av ytterst stor betydelse att man ser till helheten och alla de olika delar som utgör forskning och innovation när regeringen nu lägger upp forskningspolitiken de kommande fyra åren. OECD konstaterade för ett par år sedan att Sverige brister i förmåga att kommersialisera de innovationer och forskningsframsteg som vi lyckas göra. Längre fram i denna skrift presenterar vi våra visioner om hur man får bukt med den svenska paradoxen, dvs. att vi är duktiga på att ta fram ny teknik men inte lyckats få en infrastruktur som kan omvandla denna till varor och tjänster för samhället. De senaste årens satsningar på strategiska forskningsområden har varit ett viktigt framsteg i att möta de samhällsutmaningar som Sverige står inför. Nu måste klivet tas för att förbättra förutsättningarna att ta till vara på forskningens resultat i vad vi kallar strategiska innovationsprogram. Detta skulle kunna göras genom bland annat större FoU-satsningar i små och medelstora företag, en ökad samfinansiering mellan stat och företag och att, likt så andra länder har gjort, tydliggöra industriforskningsinstitutens roll i det svenska forsknings- och innovationssystemet i Sverige. EU:s forskningsprogram har över tiden blivit mer omfattande och ökar i betydelse för Sverige och den svenska forskningspolitiken. Nu har EU:s forskningsbudget nått en sådan omfattning så att Horizon 2020 kommer att bli en av de viktigaste externa finansiärerna av svensk forskning. I Horizon 2020 samlas finansieringen av forskning och innovation i ett program som består av 8:e ramprogrammet, delar av det så kallade Competitiveness and Innovation 3
Framwork Programme (CIP) och European Institute of Innovation & Technology (EIT). Förslaget till det nya utvidgade ramprogrammet för forskning och innovation har en omslutning på 80 miljarder euro, en ökning från det 7:e ramprogrammet med ca 30 miljarder euro. Nu föreslås att en prioritering görs av resurserna på tre områden. De prioriterade områdena är hög vetenskaplig kvalitet (24,5 miljarder euro), industriellt ledarskap (17,9 miljarder euro) och samhälleliga utmaningar(31,7 miljarder euro). Osäkerheten och turbulensen i alltför många medlemsländers ekonomier gör naturligtvis att osäkerheten är stor kring var nivån på EU:s forskningsbudget kommer att hamna när EU:s budget är färdigförhandlad 2013. Det är Sveriges Ingenjörers uppfattning att vad som i dag än mer behövs, även på forskningsområdet, är en politik för utveckling och tillväxt. Konkret innebär det att vi anser att forskningsbudgeten bör stärkas på bekostnad av till exempel jordbruksbudgeten. Eventuella bantningar inom den föreslagna budgeten för Horizon 2020 ska ske så att tillväxtpotentialen tas tillvara. Sverige måste koordinera sin forsknings och innovationspolitik med EU:s dito för att få en större utväxling i form av jobb, utveckling och tillväxt. Horizon 2020 har en stark fokus på samhällsutmaningar och innovation och ger möjligheter till synergier med nationella innovationsstrategier. För att bidra till lösningar på stora samhällsutmaningar är det också nödvändigt att kunskap och erfarenheter från olika områden tas till vara och integreras. Vi förordar därför ytterligare satsningar såväl på nationell som på EU-nivå för att stimulera ett brett deltagande från akademi, näringsliv, forskningsinstitut och andra offentliga aktörer i syfte att finna lösningar som har stor effekt på global nivå. Samarbeten är motorn och nationell medfinansiering är smörjmedlet. Den tekniska forskningens särdrag och villkor Sveriges Ingenjörer har ungefär 5300 medlemmar som är anställda på landets tekniska högskolor. Dessa medlemmar är fördelade på bland annat Chalmers, Kungliga Tekniska Högskolan, Linköpings universitet, Luleå Tekniska Universitet, Lunds Tekniska Högskola, Uppsala universitet och Umeå universitet. Utöver dessa lärosäten finns en jämn spridning över de flesta tekniska fakulteter över hela landet. Inom industrin och fristående 4
industriforskningsinstitut har förbundet uppskattningsvis 9100 medlemmar som sysslar med forskning och utveckling. Tillsammans utgör det ca 14 400 medlemmar, ungefär 10 procent av totala antalet medlemmar i förbundet, som är direkt berörda av Sveriges forsknings- och innovationspolitik. Om resurser och kvalitet Den tekniska forskningens finansieringsvillkor ser annorlunda ut än vid andra vetenskapsområden, eftersom en större andel är externfinansierad. Den externfinansierade forskningen utgör ungefär två tredjedelar av den totala finansieringsvolymen vid de tekniska lärosätena. Endast drygt en tredjedel av forskningsmedlen inom det tekniska vetenskapsområdet är finansierade av direkta statsanslag (Vetenskapsrådets rapport 1:2008). Det innebär att forskare och forskningsgrupper inom teknikområdet i högre grad än andra forskare forskar på externa medel (dvs bidragsintäkter från både statliga forskningsfinansiärer och uppdragsforskning från industrin). En annan högaktuell fråga handlar om fördelningen av basresurserna mellan forskning och forskningens administration. Otydligheter i hur man betecknar olika drifts och OH-kostnader har gjort det svårt att sätta fingret på hur stora de administrativa kostnaderna egentligen är vid lärosätena, något som SUHFmodellen har försökt klargöra. Den springande punkten i detta består ändå i vad basresurserna egentligen ska gå till. Om målet är forskning borde budgetplaneringen vid lärosätena utgå från behov och inte, som idag, vara resursstyrt. Att vara finansierad med externa medel har andra förutsättningar än om man är finansierad med universitetsmedel. Externa anslag, framförallt de som kommer från statliga forskningsfinansiärer, innebär forskarnas planeringshorisont begränsas till ungefär tre år. Det innebär att en forskare måste ha uppnått intressanta resultat att redovisa efter ca två år för att kunna få nya medel. Med externfinansieringen framtvingas därför relativt kortsiktiga resultat och säkra projekt. med extern finansiering resonerar tydligare och gör bedömningar av forskningens framtidsutsikter och understryker mer den samhällsnyttiga aspekten i forskningsprojekten än vad forskare gör som är finansierad på universitetsmedel (KVA FFSKs rapport 2012). 5
En invändning mot externfinansieringen torde därför vara att förutsättningen för långsiktiga och mer riskabla projekt försvåras genom externa medel. Många teknikforskare ser dock en tillfredställelse i att ett utökat finansieringsutrymme skapar samarbeten med näringslivet. De tekniska lärosätena är också mindre benägna att samla forskningsmedel på hög än andra lärosäten, konstaterar Rikrevisionen i en rapport (Riksrevisionen 2011). En förklaring kan vara att det finns fler finansieringsmöjligheter för teknikforskarna och att man därför inte behöver trygga forskningsförsörjningen på samma sätt som forskare inom andra vetenskapsområden. I forskningspropositionen 2008 Ett lyft för forskning och innovation klargjorde regeringen att man tydligare ville koppla resurstilldelningen till forskningens kvalitet och att en omfördelning av resurserna mellan lärosätena bör ske i konkurrens och baserat på utvärderingar av forskningen. Redan då aviserades två komponenter som viktiga - externa medel och vetenskaplig produktion och citeringar. Nyligen har utredningen Prestationsbaserad resurstilldelning av universitet och högskolor (U2011/7356/UH) lagts fram som föreslår en ny modell där samverkan med omvärlden och nyttiggörande av forskningens resultat utgör ny indikator. Även om det fortfarande finns en del att klara ut hur man praktiskt ska gå tillväga för att mäta kvaliteten och tilldela resurserna efter prestation, så välkomnar förbundet regeringens avsikter med detta införande. Om teknikforskarens vardag villkor, meriteringsstrukturer och karriärvägar Ett problem som forskare ständigt brottas med är balansen mellan forskning, utbildning och administration. Forskare inom teknikvetenskap har dock bättre möjligheter att ägna mer tid till forskning än undervisning jämfört med andra vetenskapsområden (Högskoleverkets rapport 2010:4 R). En anledning kan vara att lärosätenas uppdrag skiljer sig åt, där ett tekniskt lärosätes uppdrag tydligare betonar forskningsuppdraget, men också att externfinansieringen skapar detta utrymme. Särskilt teknikprofessorer kan forska mer än inom andra vetenskapsområden. Lektorer i teknik undervisar också något mindre än inom andra vetenskapsområden, enligt samma rapport från Högskoleverket. 6
Samtidigt har teknikvetenskapen bland den högst meriterade personalen i undervisningen, 9 procent av den undervisande personalen är professorer. Endast naturvetenskapen har fler professorer som undervisar på grundutbildningen med 14 procent. Den nuvarande tjänstestrukturen för forskare i Sverige brukar generellt anses platt. Organisationsstrukturer medger få större forskningskluster som ger akademisk auktoritet jämfört med exempelvis USA. Detta lämnar lite utrymme till akademiskt ledarskap och försvårar möjligheten att ligga i den internationella forskningsfronten annat än i smala spetsområden. Samma strukturproblem finns alltså inom teknik som för forskare inom andra vetenskapsområden och leder till ineffektivt resursutnyttjande. I det rådande befordringssystemet i Sverige har den öppna konkurrensen delvis satts ur spel eftersom det är mycket liten rörlighet mellan universitet och dagens forskningsinstitutioner är relativt slutna forskningsmiljöer. Ingången till en forskningskarriär efter doktorsexamen är särskilt känslig. Oftast är vägen in till en forskningskarriär via post dok eller en tidsbegränsad anställning i ett forskningsprojekt. Vidare meriteringstjänster är forskarassistent eller biträdande lektor, men dessa tjänster finns i ringa omfattning. Vanligast är att man efter två år som post dok erbjuds en tidsbegränsad forskningstjänst. För att universiteten ska kunna rekrytera goda forskare och lärare bör man ha ett fungerande system för rekrytering, lönesättning, karriär och befordran, frågor som måste prioriteras eftersom det påverkar hela forskningssystemens uppbyggnad och påverkar effekterna av forskningen. Sveriges Ingenjörer skulle därför gärna vilja se en mer differentierad tjänstestruktur med fler mellannivåer som bättre fångade upp unga forskare i början av deras karriärer. Högskolorna måste utveckla sin förmåga att tidigare bedöma vilka forskare som lämpar sig för en akademisk karriär, och inom ett par år efter doktorsexamen erbjuda dessa tillsvidareanställningar. Detta är avgörande för akademins konkurrenskraft och är sannolikt av betydelse också för en mer jämställd rekrytering. 7
Om samverkan och rörlighet mellan akademi och näringsliv En ökad personrörlighet mellan akademi, näringsliv och industriforskningsinstitut är gynnsam för alla parter. Det leder till en ökad förståelse för de olika förutsättningar som råder i näringslivet och akademien, vilket i sin tur underlättar samverkan. Det är genom en större rörlighet på människor som dynamik uppstår när idéer och kunskap med olika infallsvinklar får nötas mot varandra, vilket också ökar chanserna till kreativa möten. Och ju vidare ett kontaktnät är desto bredare erfarenhets- och kunskapsbas får man. Detta är gott för alla parter. Rörligheten är låg mellan olika högskolor. Ett mått på det är att knappt var fjärde disputerad högskoleanställd arbetar på ett annat lärosäte än där de doktorerade. Den rörlighet som trots allt finns mellan högskolor är i första hand inom regionen. Det antyder att det är personens bundenhet till en viss region som avgör, snarare än en högskolas attraktivitet. Externa medel från det lokala näringslivet kan också innebära en inlåsningseffekt på rörligheten, eftersom forskare med specialistkompetens knyts hårt till det närmaste lärosätet. Inom teknik finns en initial rörlighet från högskolan i form av att drygt hälften av de tekniska doktorerna återfinns i näringslivet fem år efter disputation. Motsvarande siffra för övriga vetenskapsområden tillsammans är var sjätte individ. Därefter är dock rörligheten låg och det är särskilt svårt att gå från näringslivet till akademien. Högskolans meritvärderingssystem har svårt att hantera kunskaper förvärvade utanför universitetsmiljön. Det är nödvändigt att värderingssystemen ändras så att personer med gedigen forskningserfarenhet från näringslivet får möjlighet att konkurrera med dem som har större vetenskapliga meriter. Högskolorna har stor möjlighet inom nuvarande regelverk att värdera meriter utanför högskolan högre, men det skulle underlätta om statsmakterna gav tydliga signaler om att det är en önskvärd riktning att gå i. Adjungerade tjänster och företagsdoktorander är instrument för att åstadkomma rörlighet utan att personen behöver ändra sin formella anställning. I ett längre tidsperspektiv har antalet adjungerade professorer inte ökat men under de senaste åren märks en tydlig förändring på de största tekniska högskolorna att 8
värdera detta inslag högre. Antalet har också ökat dessa år och den utvecklingen bör fortsätta och spridas till fler lärosäten. Det är främst inom teknikvetenskapen det finns företagsdoktorander, vilka bidrar till att skapa kunskap som är värdefull för såväl näringslivet som akademien och dessutom själva blir attraktiva att anställa i båda miljöerna. Antalet företagsdoktorander bör därför öka. Ett sätt att öka möjligheten för disputerade att meritera sig för anställning i såväl akademien som näringslivet är att erbjuda postdoctjänster inom näringslivet, med samma vetenskapliga krav som för postdoc på lärosäten men inom för företaget relevant område. Forskningsfinansiärerna bör således stimulera framväxten av kombinationstjänster genom att inrätta program. Efter strategiska forskningsområden satsa på strategiska innovationsprogram När SFO (Strategiska forskningsområden) lanserades i senaste forsknings- och innovationspropositionen var en av poängerna att de skulle resultera i samverkan mellan universitet och högskola, företag och andra aktörer. Samverkan var också ett viktigt kriterium för bedömningar av SFOansökningarna. VINNOVA har på regeringens uppdrag utvärderat SFOsatsningen och slutsatsen är att den inte kommer att bidra till innovationer i någon högre grad. Satsningen har inte medfört nya, utökade eller fördjupade samverkansrelationer mellan universitet och högskolor, företag och andra aktörer. SFO har därför många likheter med konventionell universitetsforskning, inte minst när det gäller kommersialisering av forskningsresultaten. Den sker enligt den modell för nyttiggörande av forskningsresultat som alla universitet och högskolor har byggt upp och som oftast bygger på att framgångsrika forskare ska lämna sin forskning för att bli entreprenörer. Detta kan bara fungera undantagsvis. Näringslivet måste på ett helt annat sätt involveras i innovationsprocessen. 9
Vår slutsats är att det behövs andra typer av satsningar för att stärka svenskt näringslivs innovationskraft. För Sveriges internationella attraktivitet för lokalisering av forskningsbaserad innovationsverksamhet i företag är det avgörande att samverkansrelationerna är väl utvecklade vid svenska universitet och högskolor. Sveriges Ingenjörer föreslår därför att det inom områden som svarar mot viktiga samhällsutmaningar formuleras strategiska innovationsprogram, som kan generera kraftsamling för ökad innovationskraft och stärkta drivkrafter för ökat nyttiggörande av all forskning. Dessa ska vara utformade av akademi, företag och forskningsinstitut i samverkan. Näringsliv och samhällsaktörer bör få huvudroller i forskningsprioriteringarna för de strategiska innovationsprogrammen på motsvarande sätt som universitetsforskare har huvudroller i SFO-prioriteringarna. Satsningar på strategiska innovationsområden måste göras med utgångspunkt i industrins och samhällets behov av ny kunskap. Målet är att forskningsresultaten på sikt ska kunna nyttiggöras i form av varor och tjänster. De statliga FoU-satsningarna måste i högre utsträckning än idag syfta till att öka utbytet mellan de akademiska och industriella FoU-systemen. De måste säkra och utveckla tillgången till kompetens och kunskap inom industrirelevanta områden där Sverige är eller kan bli internationellt konkurrenskraftiga. Företag och samhälle behöver i större utsträckning än i dag involveras i vilka forskningssatsningar som görs. Det är därför avgörande att en kraftfull satsning på strategiska innovationsområden genomförs, där statligt finansierad forskning samordnas med satsningar på implementering och införande av ny teknik och nya metoder. En sådan gemensam satsning från staten och näringslivet ger avkastning i form av utveckling, tillväxt och arbetstillfällen. Industriforskningsinstituten De svenska forskningsinstituten utgör en liten del av det svenska forskningslandskapet. Kompetensen hos de anställda är hög, 33% är disputerade, men kan bli ännu högre. Att institutssektorn är underfinansierad innebär att det finns en outnyttjad potential där instituten skulle kunna arbeta 10
med att stärka små- och medelstora företags utveckling. I flera av Sveriges konkurrentländer spelar instituten en viktig roll i innovationssystemen, inte minst för de mindre företagens behov av forskning. En uppgift för instituten är att de kan vara en viktig länk för kunskapsöverföring mellan akademisk forskning och industrins behov av forskningsresultat. Speciellt för små- och medelstora företag är implementering av forskningsresultat ofta en övermäktig uppgift. En annan uppgift för instituten är att vara en kontakt mot viktig europeisk forskning. Det kan innebära allt från att vara koordinator för projekt till att stärka EIT:s arbete med kunskapstrianglar. Av största vikt ur ett svenskt perspektiv är att instituten, universitet och högskolor och företag kan göra gemensamma satsningar som ökar möjligheten till nyttiggörande av svenska forskningsresultat som främjar utveckling och tillväxt. Fler innovationer i små- och medelstora företag (SME) De svenska företagens FoU-satsningar som andel av BNP ligger i den internationella toppen. Men endast 18 % av dessa görs i små- och medelstora företag. Brister i kompetens, tid och finansiering är några av de största hindren för investeringar i FoU. Nya och växande företag skapar nya arbetstillfällen och bidrar till förnyelse av näringslivet. För det lilla företaget är utvecklingen av en ny produkt eller process så osäker att företag ofta avstår från att utveckla idéer även när de har en potential. Det är därför viktigt att skapa bra förutsättningar att satsa på innovationer för små och medelstora företag som kan och vill växa. Om samhället kan bidra till att mindre företag utvecklar fler innovationer leder det till ökad sysselsättning och snabbare ekonomisk tillväxt. Få småföretag har samarbeten med andra företag (annat än som underleverantör) och mycket sällan med forskningsinstitut, universitet och högskolor. De saknar viktiga nätverk och har oftast inte heller en grundläggande beställarkompetens. En nyckelfaktor för att fler SME ska öka sitt innovationsarbete är att de finns effektiva länkar in i forskning som bedrivs vid institut, högskolor och universitet. Regionala aktörer med nära kontakt med företagen kan spela en viktig roll i detta. 11
Ingenjören är med sin kompetens en nyckelperson för utveckling av företag. Ingenjören är bärare av ingenjörskompetens, men i många olika roller, tex som anställd, som konsult, forskare på högskolan och i industriforskningsinstituten. Samarbetet mellan det lilla företaget och relevant industriforskningsinstitut underlättas av att ingenjören samarbetar med en annan ingenjör. Industriforskningsinstituten är en resurs med såväl specialist- som generalistkompetens och som kan leda komplexa projekt. Det är viktigt för mindre företag som måste kunna förlita sig på instituten som kunskapsresurs. Sveriges Ingenjörers fokus är framförallt på att ny teknik och nya forskningsresultat i högre grad ska komma till användning i de mindre företagens utvecklingsarbete. Kopplat till dessa frågor är hur olika insatser lättare ska nå fram till de mindre företagen. Det handlar om att utforma insatserna så att de matchar de mindre företagens särskilda förutsättningar. Insatser för att stödja innovationer i SME måste vara lokalt och regionalt förankrade. För att nå in i företagen med externa insatser måste det finnas någon som med goda kunskaper om företaget kan bidra till att bygga förtroendefulla samarbeten. Ett nationellt innovationssystem måste omfatta både erfarna aktörer som arbetar nära företagen och kvalificerade resurser på nationell nivå. Industriella utvecklingscentra (IUC) är exempel på regionala resurser, medan industriforskningsinstituten och universiteten finns som nationella resurser. Statens fokus har ofta legat på innovationer som ha ett ursprung inom högskolans forskning. Det är här man antagit att den viktigaste potentialen funnits och det har också avspeglats i att de insatser som gjorts fått sin bas i universitetsvärlden. Exempel på sådana åtgärder är de innovationskontor som nyligen upprättats vid ett antal universitet, samt de kapitaltillskott till universitetens holdingbolag som beslutats. Vår utgångspunkt är att befintliga företag som regel har en betydligt större potential i att lyckas med innovationer, dvs. att knoppa av idéer att utvecklas och introduceras på marknaden. Vi kan konstatera att denna uppfattning även har betydande stöd inom forskningen om innovationer. Inom bland annat IUC-programmet lyftes denna typ av avknoppningar fram genom utveckling av verktyg för att effektivisera processen vid avknoppningar 12
från befintliga företag. Det ena står inte nödvändigtvis i motsättning till det andra, men för närvarande är inte resursfördelningen mellan dessa insatser rimlig. Potentialen för avknoppningar från befintliga företag kan utvecklas mer än som sker idag. Ett uppdrag bör ges till industriforskningsinstituten att i samverkan med andra lämpliga aktörer utveckla fler avknoppningar. Sveriges Ingenjörer föreslår således att utveckla modeller för att underlätta anställandet av ingenjörer i SME. Vidare bör man förbättra möjligheterna till små och medelstora företags finansiering av innovationer och tillföra ytterligare medel till Forska & Väx (VINNOVAs program). Man bör också stimulera små och medelstora företags deltagande i kunskapsnätverk. Industriforskningsinstituten ska också stimuleras att utveckla fler avknoppningar. Slutligen bör man använda innovationsupphandlingar för att öka företags innovativitet. 13