En sång från havet Katherine Webb översättning Annika Sundberg historiska media
Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se Katherine Webb 2012 The right of Katherine Webb to be identified as the author of this work has been asserted by her in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988. First published in Great Britain by Orion in 2012 under the title A Half Forgotten Song Svensk utgåva Historiska Media 2015 Översättning: Annika Sundberg Sättning: Åsa Björck Omslag: cabinlondon.co.uk/åsa Björck Omslagsbilder: Trevillion Images & Plainpicture Tryck: ScandBook AB, Falun 2015 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-7545-277-7
1 det blåste så hårt att hon kände sig sliten mellan två världar, som om hon hade fastnat i en vakendröm som var så levande att konturerna först blev suddiga och sedan försvann. Stormen rasade runt stugans knutar, hummade i skorstenen, fick träden utanför att knaka. Men högre än allt annat hördes havet som slog mot klapperstenarna, bränningarna över klipporna nedanför bergväggen. Ett djupt vrål som kändes ända in i bröstkorgen och som vibrerade genom golvet och upp i skelettet. Hon hade suttit och slumrat i fåtöljen framför den falnande elden, alltför gammal och trött för att resa sig, gå uppför trappan och lägga sig. Men nu hade vinden slitit upp köksfönstret och slängde det fram och tillbaka på gångjärnen, så kraftfullt att nästa smäll skulle kunna bli den sista. Fönsterkarmen var murken och det hade gått flera år sedan ett hopvikt, inkilat papper kunnat hålla fönstret stängt. Ljudet trängde in i hennes dröm och väckte henne, och hon tvekade på gränsen mellan sömn och vaka medan den kalla nattluften vällde in och samlades runt hennes fötter som högvatten. Hon måste resa sig och stänga fönstret innan rutan gick sönder. Hon öppnade ögonen och kunde någorlunda urskilja rummets grå konturer. På andra sidan fönstret färdades månen snabbt över himlavalvet, tillfälligt skymd av molntrasor. Huttrande gick hon till köksfönstret, som hade täckts av en saltskorpa i stormen. Det värkte i fötterna när skelettet pressade mot huden. Under tuppluren i fåtöljen hade höfterna och 5
ryggen stelnat som gistet trä och det var ansträngande att sätta lederna i rörelse. Vinden som kom in lyfte hennes hår och fick henne att rysa, men hon blundade för att lukta på luften eftersom doften av havet var henne så kär och välbekant. Så luktade allt som låg henne nära: så luktade hennes eget hem tillika fängelse, så luktade hennes egen kropp. När hon öppnade ögonen flämtade hon till. Celeste var där. Ute på klippan med ryggen mot stugan, vänd mot havet, som gjuten i silver i månskenet. Vattenytan svallade oroligt, skummet på vågkammarna piskades mot land. Hon kände små, hårda och svidande droppar mot ansiktet. Hur kunde Celeste stå där ute? Efter alla dessa år, efter hennes plötsliga försvinnande? Men det var verkligen hon. Den långa, välbekanta ryggen, den smidiga svanken som övergick i höfternas fylliga kruvor, armarna som hängde rakt ner med utsträckta fingrar. Jag tycker om att känna vinden sila mellan fingrarna. Det var som om orden, uttalade med hennes underliga, gutturala brytning, kom viskande in genom fönstret. Hennes långa hår och fotsida, vida klänning böljade bakom henne, så att tyget smet åt om låren och midjan och axlarna. Sedan såg Dimity tydligt framför sig hur han skissade av Celes te, hur hans ögon flackade upp och ner med en skrämmande intensitet och en koncentration som inte gick att bryta. Hon blundade igen, hårt den här gången. Minnet var både efterlängtat och outhärdligt. När hon slog upp ögonen satt hon kvar i fåtöljen, fönstret stod fortfarande och slog och blåsten vällde fortfarande in. Hade hon inte alls rest sig? Hade hon inte gått fram till fönstret och sett Celeste? Hon kunde inte avgöra om det hade varit verkligt och det som hände nu var en dröm, eller om det var tvärtom. Hjärtat började bulta vid tanken på att Celeste hade 6
kommit tillbaka, att Celeste hade upptäckt vad som hade hänt och vem som bar skulden. Hon såg som hastigast den andra kvinnans vildsinta, ursinniga blick framför sig en blick som uppfatta de allt, som kunde läsa hennes tankar, och plötsligt förstod hon. En föraning, hörde hon sin mor säga och kände samtidigt hennes sura andedräkt mot sitt öra. Rösten hördes så tydligt att hon vände sig om för att se ifall Valentina faktiskt stod där. Rummens hörn låg i skugga och stirrade tillbaka på henne. Hennes mamma hade ibland hävdat att hon själv var synsk och hade alltid letat efter tecken på det hos sin dotter. Uppmuntrat minsta antydan till klärvoajans. Det var kanske det här som Valentina hade hoppats på, för i den stunden visste hon att något var på väg att förändras. Det var lika säkert som att havet var djupt. Efter alla långa år var förändringen på väg. Någon var på väg. Rädslan omfamnade henne med tunga armar. morgonljuset strömmade in genom galleriets höga fönster och reflekterades bländande i golvet. Sensommarsolens strålar var fortfarande varmt gula och utlovade vackert väder, men när Zach öppnade ytterdörren fanns en hård svalka i luften som han inte hade känt för en vecka sedan. En fuktig biton som var en föraning om hösten. Zack drog djupt efter andan och vände ansiktet mot solen en stund. Höst. En ny årstid och slutet på det lyckliga uppehåll som han hade njutit av, då han hade låtsats som om allt skulle fortsätta som vanligt. I dag var det den sista dagen och Elise skulle åka ifrån honom. Han tittade till höger och vänster. Klockan hade just slagit åtta och det syntes inte en människa på just den här gatan i Bath. Gilchrist Gallery låg på en smal sidogata, bara hundra meter från Great Pulteney Street, en av stadens huvudvägar. Tillräckligt nära för att vara lätt att hitta, hade han resonerat. 7
Tillräckligt nära för att folk skulle se hans skylt när de gick förbi och råkade kasta en blick in på tvärgatan. Och skylten syntes tydligt, det hade han kontrollerat för säkerhets skull. Det var bara det att överraskande få människor råkade titta åt sidorna när de gick på Great Pulteney Street. Det var hur som helst för tidigt på morgonen för shoppingrundor, tröstade han sig med. Människorna som korsade gatan längre bort i en jämn ström utmärktes av den sortens effektivitet och höga tempo som är typisk för folk som är på väg till jobbet. Det var vindstilla och det dämpade ljudet av deras steg letade sig fram till honom genom de nattsvarta skuggorna och lysande solfläckarna. Det var som om ljudet förstärkte den sorgliga tystnaden runt Zachs dörr. Ett galleri borde inte vara beroende av steg eller kommers, påminde han sig. Ett galleri var något som rätt sorts människor borde leta upp. Han suckade och gick in igen. Zachs galleri hade varit en guldsmedsaffär innan han hade tagit över hyreskontraktet för fyra år sedan. När han lät riva ut inredningen hittade man små metallkedjor och spännen under disken och bakom golvlisten små bitar av guld- och silvertråd. En gång hittade han till och med en ädelsten som hade letat sig in bakom en hylla i en smal springa mellan träet och väggen. Den föll ner på hans fot med ett litet men kompakt ljud när han tog isär hyllan. En liten, glittrande, klar sten som kanske var en diamant. Zach hade behållit den och uppfattat den som ett gott tecken. Den hade kanske fört med sig en förbannelse i stället, funderade han. Han borde kanske ha letat upp juvelera ren och lämnat tillbaka den. Lokalen var som gjord för ett galleri. Den låg i en sluttning och hade stora fönster som vette mot sydöst. De fångade upp förmiddagssolen men riktade strålarna mot golvet, inte mot väggarna där de känsliga konstverken hängde. Också när det var mulet ute var det 8
ljust inne i galleriet, som dess utom var precis lagom stort för att man skulle kunna backa och titta på de större tavlorna på lite avstånd. Inte för att det för tillfället hängde särskilt många större tavlor på väggarna. Veckan innan hade han äntligen sålt Watermanlandskapet ett verk av en av hans samtida, lokala konstnärer. Det hade hängt så länge i skyltfönstret att Nick Waterman hade börjat klaga på att färgerna skulle blekna. Om försäljningen inte hade gått i lås skulle konstnären ha bytt gallerist och flyttat hela sin samling. Hela sin samling, tänkte Zach och fnös. Tre stadsbilder på Bath från olika utgångspunkter på de omgivande kullarna samt en lite sötsliskig målning på en flicka som promenerade längs en strand med en röd setter. Hundens färg var det som hade förmått honom att ta sig an verket. Det var en fantastisk, kopparröd nyans, ett färg sprakande och livfullt inslag i en i övrigt ointressant scen. Pengar na för målningen, som hade delats lika mellan galleriet och konst nären, hade nätt och jämnt gjort det möjligt för Zach att betala bilskatten och börja köra igen. Han hade hunnit ta med sig Elise på några ordentliga dagsutflykter. De hade åkt till grottorna i Cheddar, till Longleat och på picknick till Savernake Forest. Han vände sig långsamt om och tittade på resten av sina konstverk. Blicken gled över några små men fina verk av olika nittonhundratals målare och ett fåtal nyare akvareller av lokala konstnärer, innan den stannade på samlingens skälvande hjärta: tre teckningar av Charles Aubrey. Han hade medvetet hängt dem intill varandra på den bäst upplysta väggen, i perfekt höjd. Den första var en grov blyertsskiss som hette Mitzy plockar. Motivet satt klumpigt på huk med ryggen vänd mot konstnären, knäna brett isär och den enkla kjolen hängande mellan dem. Hennes blus var slarvigt ned- 9
stoppad i kjollinningen och hade glidit upp så att man såg en liten bit av ryggen. Teckningen utmärktes av snabba konturer och flyhänt skuggning, och trots det återgavs den lilla glipan och ryggradens kotor så vackert att Zach alltid fick lust att sträcka fram handen, smeka partiet med tummen och känna den lena huden och de hårda musklerna under den. Den fuktiga fläcken där hon hade blivit svettig i solen. Flickan sorterade uppenbarligen något slags kvistar i en korg som stod på marken mellan hennes knän, och det var som om hon kände betraktarens granskande blick och halvt om halvt förväntade sig den ovälkomna beröringen, för hon hade vänt ansiktet åt sidan så att man såg ena örat och kindens kontur. Ögat syntes inte, förutom en liten antydan till ögonfransar ovanför kindknotan, men trots det uppfattade Zach hennes medvetenhet, kände hur uppmärksam hon var på personen som stod bakom henne. Den sentida betraktaren eller den samtida konstnären? Teckningen var signerad och daterad 1938. Nästa verk var en svartvit kritteckning på brungult papper. Det var ett porträtt av Celeste, Charles Aubreys älskarinna. Celeste efternamn okänt var av fransk-marockanskt ursprung, hade slät hy och tjockt, svart hår. På teckningen syntes bara hennes huvud och hals ner till nyckelbenen, men på det lilla utrymmet hade konstnären fångat kvinnans ilska med en sådan intensitet att Zach ofta såg hur folk ryggade tillbaka när de såg porträttet för första gången, som om de förväntade sig en utskällning för att de hade dristat sig att titta på henne. Zach undrade ofta vad som hade gjort henne på så uselt humör, men den eldiga blicken gjorde honom övertygad om att konstnären hade varit ute på djupt vatten när han hade valt just det tillfället att avbilda henne. Celeste var vacker. Alla Aubreys kvinnor hade varit vackra, och även i de fall då deras skönhet var 10
okonventionell hade han fångat tjusningens själva essens i sina porträtt. Men det fanns inget tvetydigt med Celestes perfekta, ovala ansikte, stora, välformade ögon och svallande, becksvarta hår. Hennes ansikte och blick var djärva, orädda, rakt igenom fängslande. Det var inte konstigt att hon hade lyckats hålla fast Charles Aubrey under så lång tid. Längre än någon annan av hans älskarinnor. Den tredje Aubreyteckningen sparade han alltid till sist för att kunna titta på den mest ingående. Delphine, 1938. Konstnärens dotter, tretton år vid tidpunkten för porträttet. Han hade tecknat henne från knäna och uppåt, även här i blyerts. Hon höll händerna knäppta framför sig, bar en blus med sjömanskrage och hade samlat sitt lockiga hår i en hästsvans. Hon stod trekvartsvänd mot konstnären med stela axlar och rak rygg, som om hon precis hade blivit tillsagd att sträcka på sig. Teckningen liknade ett skolfoto som flickan besvärat hade poserat för, men en antydan till ett nervöst leende lekte på hennes läppar, som om uppmärksamheten hade överraskat henne och gjort henne oväntat glad. Hennes ögon och hår blänkte i solen, och med hjälp av ett fåtal skuggor hade Aubrey så tydligt återgett flickans osäkerhet att hon såg ut att när som helst kunna röra på sig, dölja leendet med handen och blygt vända bort ansiktet. Hon saknade självförtroende, var osäker och lydig, och Zach älskade avbildningen med en häpnadsväckande intensitet som var delvis faderlig och beskyddande, delvis något helt annat. Flickans ansikte var fortfarande ett barns, men hennes min och blick gav en föraning om den kvinna som hon skulle bli. Hon förkroppsligade den tidiga ung domen, ett löfte om det som skulle komma, våren som väntade på att gå i blom. Zach hade stirrat på porträttet i flera timmar och önskat att han hade fått lära känna henne. 11
Det var en värdefull teckning och om han bara kunde tänka sig att sälja den skulle han kunna hålla konkursen stången ett tag till. Han visste till och med vem han kunde sälja den till och det redan dagen därpå om han ville. Philip Hart, en annan Aubreyentusiast. Zach hade bjudit över honom när teckningen auktionerades ut i London tre år tidigare och sedan dess hade Philip kommit på besök två eller tre gånger för att se om Zach var redo att sälja den. Men det var Zach aldrig. Och så skulle det troligen förbli. Under sitt senaste besök hade Hart erbjudit honom sjuttontusen pund och för första gången någonsin hade Zach tvekat. Även om de var underbara skulle han ha accepterat halva det beloppet för teckningarna av Celeste och Mitzy, det som annars återstod av hans allt mindre Aubrey bestånd. Men han kunde inte förmå sig att skiljas från Delphine. På andra skisser med henne och de var inte många var hon ett spinkigt barn, en bakgrundsfigur, överskuggad av sin syster Élodies utstrålning eller av den djärva Celeste. Bara på den här teckningen var hon sig själv, livfull och på tröskeln till vuxenlivet. Vad det nu kunde ha medfört för hennes del. Det här var Aubreys sista bild av henne innan han fattade sitt katastrofala beslut att ta värvning och ge sig av till kontinenten under andra världskriget. Zach stod och betraktade henne nu, på hennes vackert återgivna händer och korta, trubbiga naglar, på vecken i sidenbandet runt hästsvansen. Han föreställde sig att hon hade varit en pojkflicka, och tänkte sig hur hon hastigt och vårdslöst hade borstat sitt ostyriga hår. Hon hade vandrat längs klipporna den morgonen och letat efter fjädrar eller blommor eller något annat som var värt att ta med sig. Hon var inte en pojkflicka, men samtidigt inte en flicka som alltid brydde sig om sitt utseende. I blåsten hade hennes hår fått tovor som skulle ta flera dagar att reda ut, och Celeste hade skällt på henne för att hon inte hade haft en scarf 12
på sig. Élodie satt på en stol bakom deras far medan han skissade. Hon sparkade med benen och surade svartsjukt. Delphines hjärta höll på att spricka av stolthet och kärlek till fadern, och medan han tecknade med rynkade ögonbryn hoppades hon tyst att hon inte skulle göra honom besviken. I det upplysta galle riet stirrade Zachs spegelbild på honom i glaset, precis lika synlig som pennstrecken bakom det. Om han skärpte blicken kunde han se båda samtidigt hans ansiktsuttryck som täckte hennes, hennes ögon som blickade ut från hans ansikte. Han tyckte inte om det han såg. Plötsligt fick hans koncentrerade, fundersamma min honom att verka äldre än sina trettiofem år, och i samma stund kände han sig också gammal. Han hade inte kammat sig än och håret stod rätt ut. Det var länge sedan han hade rakat sig. Ringarna under ögonen kunde han inte göra mycket åt. Han hade sovit dåligt i flera veckor, ända sedan han fick veta vad som skulle hända med Elise. Det hördes dunsande steg och Elise dundrade nedför trappan till galleriet från lägenheten ovanför. Hon svingade sig in på dörrhandtaget, strålande av glädje och med det långa, bruna håret flygande efter sig. Men hallå där! Jag har ju sagt att du inte får hänga i handtaget så där! Du är för tung, Els. Gångjärnen kommer att lossna, sa Zach. Han fångade in henne och lyfte bort henne från dörren. Ja, pappa, sa Elise, men den eventuella ångern omintetgjordes av hennes breda leende och det lilla skrattet när hon svarade. Kan vi äta frukost nu? Jag är så hungrig. Jaså, så hungrig? Det låter allvarligt. Okej då. Vänta en sekund, bara. En! ropade Elise och rusade sedan nedför den lilla trappan till butiksgolvet, där hon hade gott om plats att snurra runt med armarna ut åt sidorna, hela tiden farligt nära att 13
snubbla på sina egna fötter. Zach tittade på henne ett ögonblick och kände hur strupen snördes samman. Hon hade bott hos honom i fyra veckor nu och han visste inte hur han skulle klara sig utan henne. Elise var sex år, beslutsam, frisk och full av energi. Hon hade exakt samma färg på ögonen som Zach, men hennes var större och piggare, vitorna vitare, och de växlade ständigt mellan att vara uppspärrade av förundran eller ilska och att plira av skratt eller trötthet. På Elise var hans bruna ögon vackra. Hon bar lila jeans med hål på knäna och en tunn, grön blus som var uppknäppt över en rosa T-shirt med en bild på Gemini, hennes älsklings ponny på ridskolan. Det var ett foto som Elise själv hade tagit och det var inte särskilt bra. Gemini hade höjt mulen mot kameran och lagt tillbaka öronen och blixten reflekterades otäckt i ena pupillen. Det hela resulterade i att han enligt Zach verkade ilsken, onatur ligt långsmal och till på köpet ondskefull. Men Elise älskade T-shirten lika mycket som hon älskade ponnyn. Klädseln kröntes av en illgul plasthandväska. Det omaka klädvalet fick Elise att se lika brokig och välsmakande ut som en mångfärgad karamell. Ali skulle inte gilla utstyrseln som Elise själv hade valt, men Zach hade inte minsta lust att börja bråka och tvinga henne att byta om deras sista morgon tillsammans. Läckra kläder, Els, ropade han ner till henne. Tack! flämtade hon och fortsatte snurra. Zach kom på sig med att stirra på henne, med att lägga hennes utseende på minnet, medveten om att massor av småsaker skulle ha förändrats nästa gång han såg henne. Hon kanske till och med skulle ha vuxit ur T-shirten med den fula grå ponnyn eller helt enkelt inte skulle intressera sig för Gemini längre, även om det senare verkade osannolikt. För tillfället var hon lika ledsen över att behöva lämna ponnyn som 14
över att lämna sina vänner och sin skola. Sin pappa. Det fick väl tiden utvisa, tänkte han. Snart skulle han få veta om hans dotter var den sortens människa som glömde bort det som inte var omedelbart närvarande, eller den sortens människa vars kärlek växte sig starkare med avståndet. Han hoppades innerligt på det senare. Zach hällde i sig kaffet, stängde och låste ytter dörren och tog tag i sin dotter runt bröstkorgen så att hon tjöt av skratt. De åt frukost vid det enkla furubordet i köket som hörde till våningen ovanför galleriet, till tonerna av Miley Cyrus på cd-spelaren. Zach suckade lite när den låt han tyckte sämst om på skivan spelades igen. Till sin fasa insåg han att han motvilligt hade lärt sig hela texten. Elise gungade med axlarna i ett slags sittande dans medan hon åt sina flingor, och Zach sjöng med i refrängen med hög falsettröst som fick henne att sätta i halsen och mjölken sipprade ner på hakan. Ser du fram emot att resa? frågade han försiktigt när Miley äntligen hade tonat ut och tystnat. Elise nickade men sa ingenting, utan jagade runt de sista flingorna med skeden och öste upp dem ur mjölken som om hon fiskade grod yngel. Så här dags i morgon kommer du att sitta på flyget, långt upp i luften. Det ska bli kul, eller hur? envisades han. Samtidigt hatade han sig själv när han såg att Elise inte visste vad hon skulle svara. Han visste att hon var spänd, rädd, förväntansfull, ledsen över att åka därifrån. En blandning av känslor som hon var för liten för att behöva hantera, än mindre uttrycka. Jag tycker att du ska följa med, pappa, sa hon till slut, sköt undan skålen, lutade sig tillbaka och dinglade besvärat med benen. Jag tror kanske inte att det är någon bra idé. Men vi kommer att träffas på loven, och jag kommer att hälsa på massor av gånger, sa han automatiskt och svor sedan inom- 15