MÖRKRET MELLAN GAMLA STAN OCH CENTRALEN WILMA SJÖBERG
Sigrid hade alltid föredragit de gamla tunnelbanevagnarna före de nya. Hon gillade hur de skumpade fram på spåren genom Stockholm. Just nu guppade det gamla tåget över Centralbron på väg från Slussen till Gamla Stan. Det var förmiddag i början av september och föga förvånande var vagnen nästan tom. En medelålders kvinna satt på sätet mittemot, Sigrid hade inte kunnat hejda sig innan hon nyfiket studerade varje detalj på kvinnan. I Sigrids värld, precis som i många andra svenskars, var det inte normalt att sätta sig på samma fyrasäte som någon annan när vagnen var så folktom. Trots denna norm hade den andra kvinnan satt sig snett emot Sigrid. I det bortersta hörnet av vagnen satt en man som förstod sig på etik i tunnelbanan. Han var i Sigrids ålder djupt försjunken i en tjock bok, han möte ingens blick och störde inte en själ. Den gröna tunnelbanan stannade vid Gamla Stan. När dörrarna öppnades blåste en kall höstvind in i vagnen. Ljudet av bilarna från Munkbroleden letade sig också in i vagnen och Sigrid ångrade bittert att hon hade glömt sin ipod hemma. Hon tyckte om att lyssna på musik när hon promenerade eller åkte tunnelbana och buss. Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs, proklamerade högtalarrösten och tåget rullade vidare ner mot T-centralen. Plötsligt stannade tåget till, Sigrid tittade ut genom fönstret i ett reflexmässigt försök att se vad som var fel. Allt hon såg var mörker följt av ett av de modernare tågen som susade förbi. Sigrids blick mötte medelålderskvinnans, de log båda halvhjärtat som för att bekräfta att tunnelbanan stannat. Sigrids blick föll sedan på den läsande unga mannen, han verkade inte ens ha märkt att tåget stannat. När Sigrid var liten hade hon varit rädd när tunnelbanan stannat i en tunnel. Hon hade desperat tittat ut i mörkret och undrat om hon någonsin skulle få se ljus igen. Hon hade kommit över den rädslan för många år sedan men när ljuset i vagnen plötsligt försvann ryckte hon till. Det var kolsvart. Sigrid satte ner handen på det sträva sättet bredvid men kunde inte se dess brunaktiga färg. Nu önskade Sigrid att hon hade varit på ett av de modernare tågen, de var upplysta även när de stod stilla. Fast hon anade att det här var mer än så, inga lampor var tända utanför tåget heller. En mans skrik skar genom luften. Sigrid vände sig snabbt om för att se vad som hänt. Hon såg ingenting men hörde en duns. Hon hade inget minne av att någon satt på sätena i den främre delen av tåget men hon hade inte studerat vagnen så noga. En duns och ett skrik var ingen bra kombination, det visste Sigrid och hennes livliga fantasi hade redan rusat iväg för att förstå vad som hänt. Kunde det vara zombies? Tunnelbanepirater? Kanske spöken? Precis som Sigrids idéer om vad som hade hänt skenade iväg tändes ett ljus. Sigrid ögon mötte det klara skimret som kom från den läsande mannens mobiltelefon. Att Sigrid själv inte tänkt på att tända sin mobilficklampa grämde henne. Mannen med ficklampan gick med tunga steg mot ljudet och Sigrid tyckte han var modig.
Ljuset lyste över en stor skepnad, en kropp. Det var en äldre man, kanske i femtio-sextioårsåldern som låg raklång på golvet i vagnen. Han hade ingen synbar andning. Trots allvaret i situationen kunde Sigrid inte låta bli att notera hans stora mustasch som täckte överläppen. Mannen med ficklampan satte sig ner på knä och kände på halspulsen. Han andas inte men har puls, sa han och tillade sedan, tror jag i alla fall. Vad väntar du på då? utbrast kvinnan som suttit mittemot Sigrid. Vadå? Ge honom hjärt och lungräddning! Mannen lyste med ficklampan över den liggande skepnaden och verkade lika hjälplös som mustaschmannen. Vad heter du? frågade kvinnan. Johan. Jag heter Karin, berättade hon och tog ett djupt andetag. Johan nickade och Sigrid blev plötsligt medveten om att hon bara satt där och tittade på. Hon borde göra något, hjälpa till på något sätt. Med darrande ben reste sig Sigrid och ställde sig bredvid Johan. Hon höll ett fast grepp i den kalla stången som tunnelbanevagnen erbjöd som stöd. Karin böjde sig ner över den döende mannen och gav honom hjärt och lungräddning. Johan tittade med stora ögon på henne och tittade sedan ner i golvet. Tystnad och mörker omslöt dem samtidigt som Karin försökte hålla mannen vid liv. Karin blev mer och mer desperat, Sigrid märkte det på hur hon gjorde snabbare och snabbare intervaller av hjärt och lungräddningen. Till slut så slog hon på mannens bröstkorg i ett förtvivlat försök att få liv i honom. Stå inte bara där va! skrek Karin plötsligt och Sigrid hoppade till. Allt kändes så overkligt, så surrealistiskt. Karins tillrop fick Sigrid att inse att det som skedde var på riktigt. Gör nåt! tillade Karin med arg röst och böjde sig åter över mannen. Sigrid tittade på Johan, han stirrade ut i tomma intet. Det var som att han gjort allt han kunde och nu hade han ingen energi kvar att använda i den här bisarra situationen. Plötsligt slog det Sigrid som en blixt från klarhimmel. De må var ensamma i vagnen men tåget hade definitivt en förare. Hon tog upp sin egen mobil och tände ficklampan. Ljuset letade sig över väggen och dörrarna och stannade slutligen på nödtelefonen. Sigrid höll knappen intryckt i några sekunder men fick inget svar. Hon tryckte igen och igen. Hon svor. Argt tryckte hon in knappen i ett sista tröstlöst försök att få kontakt med omvärlden. Varför kunde inte saker bara fungera när man behövde
dem som mest? Sigrid sjönk ihop på golvet och tittade skuldmedvetet på Karin och mannen. Det var inget hon kunde göra för att hjälpa till, ingenting! Johan satte sig bredvid henne, hans blick var fäst någonstans långt bort i fjärran men att han var där hjälpte henne. Närheten av en annan människa. Sigrid funderade över hur konstigt allt var. Här satt hon bredvid en man hon aldrig träffat förut och kände lättnad av hans närhet. Bara en meter eller två bort låg en kvinna böjd över en man med en alldeles för stor mustasch och försökte rädda hans liv. De vara alla omslutna av mörker och tystnad. Sigrid var tvungen att stänga ögonen när ljusen plötsligt tändes. Försiktigt öppnade hon dem och tittade ut över vagnen i hopp om att allt skulle vara normalt. Det var det inte. Karin satt ihopsjunken bredvid mannen med mustaschen. Längs Johans kinder rann tårar och hans hand höll om hennes. Sigrid ville inte titta på mustaschmannen, det var alldeles för jobbigt. Istället betraktade hon Johan. Han hade en rak näsa, helskägg och ljust hår, en rödrutig skjorta och svarta jeans. Såg inte ut att vara mycket äldre än hon var och Sigrid tyckte han var fin, att han grät och att han satt sig bredvid henne för att ge henne stöd. Eller var det kanske så att han satt sig där för att få stöd från henne. Sigrid visste inte men blev plötsligt medveten om att allt var förändrat nu. Nu när ljuset var på. Tack för ert tålamod, annonserade en högtalarröst. Vi hade ett elavbrott på grund av arbetet med citybanan men om bara någon minut ska vi rulla igen. Sigrid och Johans ögon möttes och de log mot varandra. Snabbt reste sig Sigrid och tryckte igen på knappen för nödtelefonen. Den här gången fick hon svar. Det är en man i vår vagn som, jag vet inte riktigt, men han andas inte tror jag. Han bara föll ihop. Karin gjorde första hjälpen men jag vet inte om det har hjälpt, berättade Sigrid snabbt och lokföraren var tyst ett tag. Oj, sa han sedan och kom på sig med att vara oprofessionell. Vi är på Centralen om några minuter, jag ringer ambulans direkt nu. Försök prata med honom och håll honom vid liv. Sigrid nickade till svars trots att föraren inte kunde se henne. Karin verkade ha väckts från sin känsla av hopplöshet och fortsatte med hjärt och lungräddningen. Vad heter han? frågade Johan. De visste inte men Sigrid tittade snabbt igenom hans väska och hittade ett pass. Det var inte ett svenskt pass utan ett brittiskt. Fergus Miller, svarade Sigrid och kunde inte låta bli att tycka ännu mer synd om mannen bara för att han inte var svensk. Fruktansvärda saker ska aldrig hända men speciellt inte när man är på semester. Tunnelbanan började äntligen röra på sig. Sigrid reste sig upp och hjälpte Johan på fötter. Ljuset och rörelsen gjorde Sigrid mer hoppfull. Massa stressade människor skynda fram på perrongen. Några med stora resväskor andra med matkassar. Alla verkade ha ett mål, alla verkade ha bråttom. Tåget stannade
äntligen vid perrongen och utanför vagnsdörrarna stod två sjukvårdare med en bår mellan dem. Dörrarna öppnades och de skyndade fram till Fergus Miller, mannen med mustaschen. Sigrid och Johan tittade på medan Fergus kördes iväg på båren och Karin svarade på massa frågor. Hennes hand och Johans hand omslöt varandra och trots all rädsla, förvirring och oro kände sig Sigrid glad och lättad nu. Hon log mot Johan. Ett svag men hoppfullt leende.