Vem har makten att berätta? En konferens om normer och föreställningar om homogenitet anordnades den 16 september 2014 i Söråkers folkets hus av Länsstyrelsen Västernorrland, Murberget Länsmuseet Västernorrland, Landstinget Västernorrland och ABM Resurs. Söråkers Folkets hus Märta Molin Välkommen Dagen inleddes av att kulturchefen på landstinget Märta Molin hälsade varmt välkomna och betonade att denna dag känns mer angelägen än någonsin, med det valresultat vi just fått att förhålla oss till. Inom länet har vi en styrka i att vi träffas, byter erfarenheter, stärker varandra och blir starka tillsammans. Märta lyfte fram folkbildningen och länsbiblioteket som goda exempel. De arbetar redan på med frågorna om allas delaktighet och om hur vi ska få en helhet och en gemenskap för alla i det här landet. Hon fortsatte att berätta att landstinget precis har processat fram en ny kulturplan och att jämlikhet och jämställdhet skrivs tydligt fram i planen. Detta är inte bara ord utan det förpliktigar alla inom den regionala kulturen att arbeta med dessa frågor. Den här dagen kan däri ses som en avspark framåt. Konferensserien Vem har makten att berätta? Dagens moderator Anna Molin från länsstyrelsen tog därefter ordet. Hon arbetar med projektet Kulturarv i utveckling, som drivs av länsstyrelsen, landstinget och länsmuseet. Projektet har sin utgångspunkt i länets kulturarvsprogram med samma namn och syftar till att skapa förutsättningar för ett demokratiskt, tillgängligt och attraktivt kulturarv samt bidra till att kulturarv fungerar som en resurs för besöksnäring, företagande och entreprenörskap i Västernorrland.
Anna Molin För några år sedan anordnade länsstyrelsen konferensen Att störa homogenitet i Sundsvall. Det blev en lyckad konferens som sedan togs upp både i Stockholm och Västra Götaland. Man ville gärna fortsätta att lyfta samma frågor och i projektet Kulturarv i utveckling har man därför dragit igång konferensserien Vem har makten att berätta, som startar idag. Första träffen har fokus på normer och föreställningar om homogenitet. Nästa tillfälle blir den 11 november på Murberget i Härnösand i samband med att utställningen Queering Sápmi invigs. Därefter följer två tillfällen under 2015. Utställningen Novolanda - historiesamlarna Bettan Edberg och Cia Andersson arbetar på det kommunala museet Örnsköldsviks museum och konsthall. De var på plats för att berätta om ett arbete med en basutställning. Uppdraget man fått var att göra en basutställning för barn om barn förr. Den arbetsgrupp som tillsattes för att arbeta med utställningen bestod till stor del av erfaren personal som är duktiga på att diskutera och inte duckar för svåra frågor. Man har som museum redan tidigare engagerat sig i frågor som hbtq, mångfald osv. Arbetsgruppen tänkte att man måste ha kul annars blir det tråkigt! Om man inte själva kan tycka att det är roligt att arbeta med utställningen (eller vad det nu är man jobbar med) så blir det inte roligt att besöka den. Man ville också satsa på att få in olika lärstilar samtidigt som man bestämde att inte satsa på att nå skola, utan bygga för barnet och dess vuxna. Tillgänglighet var också en viktig ingång, inte bara fysisk tillgänglighet (även om den är mycket viktig) utan även att göra det lätt och självklart vad man ska göra i utställningen även för dem som aldrig tidigare har varit på ett museum. Man bestämde sig också för att alla etniciteter ska lyftas fram utan att det ska bli utpekande. Alla som har bott här under historien ska finnas med på ett naturligt sätt och inte bara i en specialutställning om den etniska gruppen. Basutställningen består av fem utställningsrum med olika teman och olika tider under 1800- och 1900-tal. För att binda rummen samman uppfann man Nolavonda, en
planet långt, långt borta. Nolavondierna har landat med sitt rymdskepp på museet och man kommer in i utställningen genom deras skepp. Nolavondas livkartläggare vill se hur vi lever, särskilt hur barnen har det. I sitt stora rymdskepp har de samlat ihop lite av varje. Nolavondier har kopierat rum från olika platser och tider och stoppat in i sina containers. I rummen finns också ett barn från den tiden och miljön, inte ett levande barn, ett avtryck. Det finns inga texter med information i rummen, men barnen som finns där berättar om sina liv. Varje container har en kontrollpanel där man, om man skriver in det årtal rummet kommer från, får fram nycklar till Nolavondiernas alfabet så att man kan läsa deras skrifter. Cia Andersson Bettan Edberg Hela utställningen är till för barn och det är fritt att röra och leka med allt. För de vetgiriga finns mer information på läsplattor som är placerade i en soffa, där man kan sätta sig och läsa mer. Material om sverigefinnar och samer är framtaget i samarbete med, och faktagranskat av, föreningarna för samer och sverigefinnar i Örnsköldsviks kommun. Det har däremot varit svårare att få till samarbetet med den romska gruppen, eftersom det där inte finns någon tydlig samarbetspart. Bettan konstaterade att vi, som kunniga kulturarvsarbetare, måste våga berätta även där vi inte har alla fakta och prata om det vi bara vet lite grann. Annars fortsätter mångas kulturarv att vara tysta. Man har därför även tagit med romernas historia i utställningen. Utställningen invigdes i maj 2014 och besöksantalet har varit bra och ökat under sommaren, trots det vackra vädret. Även de äldre besökarna uppskattar utställningen, ofta ur ett igenkännande perspektiv. Basutställningen hade inte varit möjlig att genomföra om man inte besuttit de kompetenser som behövs i arbetslaget. Kunskap och trygghet i fältet gör att man vågar öppna samtalet och låta andra vara med och berätta.
Kulturarv, svenskhet och mångfald Efter en kort bensträckare välkomnades Charlotte Hyltén-Cavallius att prata om kulturarv, svenskhet och mångfald. Hon arbetar som forskningsledare på Mångkulturellt centrum i Botkyrka. Charlotte Hyltén-Cavallius Charlotte började med att visa bilder på vad som lyfts fram som kulturarv. På Andaman-öarna utanför Indien fanns under den Brittiska tiden en Brittisk fångkoloni och centralfängelse för indiska fångar. Ön övergavs av britterna på 1940-talet. På en av öarna i ögruppen, Ross-Island, står de brittiska byggnaderna (till exempel en anglikansk kyrka, en tennisplan och en handelsbod) helt övergivna och överväxta. Varför har dessa byggnader inte bevarats? Vad är värt att bevara och varför? Det är en fråga om plats och politik. Den indiska staten är inte intresserad av att bevara dessa brittiska lämningar. Däremot vårdas och visas centralfängelset på samma ögrupp, som en symbol för den indiska frihetskampen. Att bevara kulturarv är en fråga om val. Händelser, föremål och monument ordnas i sekvens och skildrar berättelser om hur det var eller är. Man kan därigenom påstå att kulturarvsinstitutionerna inte bevarar kulturarv, de skapar kulturarv genom sina val. I Sverige har det alltid funnits ett flertal minoriteter (tornedalingar, samer, finnar, romer, judar). Det har alltid funnits invandring och utvandring och varit ett mångkulturellt samhälle, men det är först efter 1940-talet som invandringen varit större än utvandringen. Idag sker migrationen över större områden och invandrarna kommer från längre bort ifrån än förut. Sverige har fått en ny befolkningssammansättning, men den har inte påverkat landets själbild som understrukit kulturell homogenitet. Invandrare och minoriteter har inte inkluderats i den svenska historieskrivningen och i den beskrivning som kulturarvsinstitutionerna erbjudit. Den etniska mångfalden har
ökat från efterkrigstiden och framåt men samtidigt har bilden av att vi varit homogena i historien ökat. Idéerna om kulturell homogenitet får konsekvenser, inte bara i högerextremistiska kretsar. De får människor att känna sig antingen innanför eller utanför i många delar av samhället, inte bara kulturellt och historiskt. Med kulturarv som redskap kan vissa grupper i samhället skapa splittring, dela in människor i de som hör hemma och de som inte gör det. Många försök att bemöta diskussioner om det svenska kulturarvet hamnar ofta i homogenitetsfällan. Det innebär att man bekräftar frågeställningar och agendor genom att argumentera emot dem. Ett exempel som Charlotte gav var åsikten att julgranen inte är en svensk tradition utan den kommer från tyskland. Är det inte en svensk tradition när den används i Sverige? Homogeniserar man inte om vad olika kulturarv är när man säger att den är tysk? Vi måste klara av att förmedla kunskapen om att kulturer och kulturarv finns och görs samtidigt. Sedan pratade Charlotte om stadsplaneringen i Fitja. När Fitja byggdes på 1970-talet planerades bara en samlingslokal och den skulle ägas av svenska kyrkan. Man tänkte då inte på vilka som skulle bo i stadsdelen och vilka behov de skulle ha. Nu finns en moské, en katolsk kyrka, en syrisk ortodox kyrka med flera. År 2013 lyftes en fråga till kommun och polis om att hålla böneutrop från moskén. Myndigheterna fann inget som talade emot det och tillstånds gavs om 3-5 minuter böneutrop en gång i veckan, fredagar mellan kl. 12 och 13. Det blev den första moské i Sverige som fick tillstånd. Sverigedemokraterna och andra har protesterat mot beslutet och uppmanat medborgare att överklaga det. Det har bildats Facebookgrupper och hållits protester. De som är emot böneutropen menar att de stör ljudbilden och inte är en del av det svenska kulturarvet. Charlotte menade att det egentligen inte finns någon homogenitet att störa! Sverige är och har alltid varit präglat av mångfald. Det finns de som för fram idéer om homogenitet och om vad som är svenskt och inte är det. Därför är det viktigt att utveckla synliggörandet av mångfald och störa homogenitetsidén. Det är viktigt för oss som arbetar med kulturarvsfrågor att använda omvärldsanalys och hålla koll på aktuella frågor. Vi får inte bara trampa på i samma gamla spår, vi måste uppdatera svenskheten. Våga fråga och borra i frågan om vad som stör och varför. Ta in information från andra sektorer än kulturarvssektorn. Lyft upp det osynliggjorda och bryt upp homogenitetstänkandet. Kulturarvssektorn bör enligt Charlotte jobba med inreach istället för outreach, se publiken som en aktiv medproducent som kan bidra med kunskaper som institutionerna inte har. Men arbetet med medborgarna måste få varaktiga konsekvenser. Det får inte bara vara projekt som inte påverkar linjeverksamheten. Det är också viktigt att vi arbetar med självreflexion och främjar interagerande. Se över sådant som personalens sammansättning. Vilka är vi som gör saker inom kulturarvssektorn? Ofta är det en väldigt homogen grupp och för att bryta detta måste man arbeta proaktivt.
Myten om den gyllene tidsåldern Efter en god lunch med många givande diskussioner om både det ena och det andra var det dags för Heléne Lööw, docent vid Uppsala universitet att tala om myten om den gyllene tidsåldern. Heléne Lööw Heléne inledde med att prata om att det handlar om hur vi gestaltar en nations historia och om hur människor uppfattar det. Vi har alla en period i våra liv då allt bara flyter på, en tid man kan blicka tillbaka till, då livet var som bäst, en gyllene tidsålder. Detta är något mycket centralt som alla bär med sig och som vi sällan reflekterar över. Det är en tröstande nostalgi, det fanns i alla fall en tid då allt var bra. Innehåller också ibland en vrede över att någon har berövat oss denna tid och en längtan tillbaka. Samma föreställning finns också på ett lokalt, regionalt och nationellt plan. Det handlar då ofta om att någon yttre kraft har tagit ifrån oss det som varit väsentligt. Kan föreställas vara inflyttade människor, en centralmakt, huvudstaden, ett ekonomiskt system, eller en kombination av flera av dessa. Föreställningen manifesteras ofta i sådant som vi gör; utställningar, skrifter, stadsvandringar och så vidarekring denna gyllene tidsålder. Man vill skapa sig en plats i historiens rum, en plats att visa upp och känna stolthet över som gör att man blir en del av den stora berättelsen. Vad som lyfts fram som den gyllene tidsåldern varierar genom tiderna. Historien förskjuts hela tiden och därmed vad som är värt at berätta, vem man reser statyer över etcetera. Men vad som är en gyllene epok för majoriteten är det naturligtvis inte för alla. Det finns alltid grupper som betalar framgångens pris och som är exkluderade ur samtiden. Det finns ofta en nedärvd myt om hur den centrala händelsen och tidsåldern egentligen var. När man börjar gräva i arkiven ser man ofta
att det kanske inte var riktigt som man trodde, utan man får fram en mer diversifierad bild. Man kan aldrig komma ifrån myterna, de är en central del, men den stora utmaningen är att inkludera hela historien där alla får plats. I den stora historien får ofta de marginaliserade grupperna inte plats, utan de får vara med i en egen utställning eller i en specialbok. Det är sannerligen utmanande att berätta en historia där alla är inkluderade och vad den gyllne tidsåldern innebar för olika människor. I dagens Europa frodas en dröm om en återkomst av föreställning om de gyllene tidsåldrarna. Det finn en längtan tillbaka till urhemmet och tiden innan urkatastrofen första världskriget. Man längtar efter återkomst av det gamla Europa på tvärs med de gränser och stater som finns idag och som ritades efter första världskriget. Detta syns bland annat i att religiösa manifestationer, pilgrimsvandringar och så vidare som plötsligt lockar hundratusentals människor. Separatistiska rörelser, där man vill bryta sig loss från en centralstat, har återvänt. I de processer som äger rum i Europa nu finns många sådana strömningar. I denna mytologi finns en enorm kraft. Vi tror ofta att vi jobbar med en avslutad historia, men det gör vi inte, det är ett ständigt pågående skede. Vi tror ofta att vi har nått historiens slutpunkt och att vi är de mest toleranta och upplysta människorna någonsin. Så är det naturligtvis inte, men det har vi svårt att acceptera. I Sverige finns en stark föreställning om Sverige som det goda landet och svensken som den goda människan. Denna föreställning började konstrueras 1945. Man intalade sig att det som hade hänt i övriga Europa aldrig hade kunna hända här. Svenskarna hade aldrig gått med på folkmordet och aldrig angett våra grannar. Vi kan säga så för att vi aldrig blev prövade. När vi medvetet låter oss inlemmas i dessa föreställningar börjar vi förskjuta det faktum att antisemitism och rasism var en naturlig del av vårt samhälle innan 1945. Vi skapar oss en uppfattning om att det bara var samhällets extremer som hade sådana åsikter; överklassens dekadenta medlemmar eller arbetslösa outbildade slagskämpar. En bild byggs upp att 50- och 60-talets Sverige var en gyllene tidsålder. Men det var det naturligtvis inte för alla. Sverige ses som det toleranta och solidariska samhället med företrädare som Olof Palme. I realiteten handlar det främst om en abstrakt solidaritet inte en praktisk. Heléne menar att man börjar se ett uppvaknande och en insikt om att detta bara är förställingar, men vi har inte riktigt vaknat än. Svenskarna måste inse att vi är som alla andra européer och inte hade agerat annorlunda under världskrigen om vi prövats. När man ska gestalta exkluderingens process så har vi problem att göra det, för då ska vi gestalta oss själva. Det är lättare att gestalta skurkarna, de andra. En favoritskurk som ofta får gestalta de rasistiska strömningarna i Sverige är Rasbiologiska institutet. Men man måste inse att det är ett politiskt system och inte en institution som implementerar tvångssterilisering, registrerar människor och att det är ortens läkare och socialsekreterare som genomför det. Det är inget avlägset och abstrakt utan nära och vanligt. Hur väver vi in alla delar och gör det i samma berättelse? En grundläggande bild av främlingsfientlighet är att det onda kommer utifrån och det bestyrker vi när vi målar upp att de intoleranta är de andra. Det är ett skydd, för vi vill inte att det oönskade ska komma från oss själva. Vi måste gestalta de gyllene tidsåldrarna för de för med sig en positiv kraft, men kom ihåg att det finns många gyllene tidsåldrarna och att ingen tidsålder är gyllene för alla.
Den dolda staden Dagens sista föreläsare var Malin Palmkvist som fanns på plats för att berätta om sitt projekt Den dolda staden. Malin började jobba med projektet 2009 i Östersund. Idén var att samla in minnen från medborgarna, minnen starkt kopplade till en plats. De satte upp affischer i staden för att be om folks minnen och spred också information via sociala medier. De flesta minnena har kommit in via mail eller den blogg som projektet använder, men också via handskrivna brev. Av de insamlade minnena från Östersund gjordes en guidebok som gavs ut i december 2013 under namnet Den dolda staden. I år har man börjat jobba med att samla in minnen om Sundsvall och kommer så småningom att ge ut en guidebok även där. Sociala medier har viktigt för insamlandet. Här når man ut till många människor på ett smidigt sätt. Man har också samarbetar med lokaltidningar som har uppmanat sina läsare att lämna in minnen. En del av de minnen som kommer in publiceras också på kultursidorna i tidningarna. P4 har också medverkat till att sprida information om insamlandet och ett samarbete har också funnits med Jamtli och Sundsvalls museum. Minnena som samlas in läggs ut på projektets blogg. Minneslämnarna får välja om de vill vara anonyma eller inte. Andra personer får kommentera minnena på bloggen och ofta triggar ett minne andra att lämna in sina minnen om samma plats eller tid. Man försöker vara med och träffa människor för att inspirera fler att dela med sig av sina minnen. Man vill gärna blanda nya minnen med gamla minnen från samma platser för att få in tidslager som finns på samma plats. Malin Palmkvist
Malin berättade att man också vill nå de som inte är bekväma att själva skriva sina minnen. I dessa fall kan projektet skriva åt dem och läsa upp det för att kolla att det stämmer. Under sommaren har man hållit stadsvandringar i Östersund utifrån guideboken och de inlämnade minnena. Ofta resulterar det i att de som går med på stadsvandringen delar med sig av sina minnen och det blir mer som en dialog än som en guidning. Malin konstaterar i sitt slutord att man självklart inte fångar hela sanningen med denna bok, men att den i alla fall ger plats åt fler röster och olika personers minnen. Är det ett nostalgiprojekt? Visst blir det nostalgiskt, men man försöker få med alla slags minnen, inte bara de om en gyllene tid utan även fula minnen och tråkiga händelser. Projektet vill gärna fortsätta samla in minnen från andra städer eller landskap. Gå gärna in på http://dendoldastaden.se för att läsa mer. Refletioner i slutet av dagen Dagen avslutades med reflektioner i dialogform av Anna Molin, Märta Molin och Assar Häggbladh, utvecklare integration på länsstyrelsen. Assar Häggbladh Assar inledde med frågan: Hur sammanfattar man en sån här dag? Den har varit fantastiskt intressant, djuplodande och berörande på många plan. Uppfodrande till hur vi ska förhålla oss och uppmuntrande och inspirerande. Det handlar om människor först som sist och om information, kommunikation och relation människor emellan. Vi vill så väl, men är inte så sällan ängsliga att inte göra rätt. När en människas berättelse möter en annans berättelse blir det två människor som möter varandra. Det handlar ganska ofta om vad man gör i vardagen. Våga! Märta valde att förhålla sig kring perspektivet som kulturbyråkrat. Det finns en frustration för de som jobbar med kulturarvsfrågor att de inte hinner med att
reflektera. Tacksamma att vi kan få ta del av många års forskning och erfarenhet i ett koncentrat som denna dag erbjudit. Hur ska vi gå vidare? Det här perspektivet och inkluderande tankesättet är otroligt viktigt. Problemet är bara att det är så många perspektiv inom vår verksamhet och i våra styrdokument som är otroligt viktiga. En grundbult är att om kulturen ska vara till för alla så måste vi tänka till så att den blir det. Vi behöver få perspektiv på den här dagen och få tid att reflektera och se på problemen, men framförallt lösningarna. Anna avslutade dagen med att tacka alla som deltagit och bjuda in till att fortsätta arbeta ihop med frågorna. Nästa konferens på temat äger rum den 11 november i Härnösand. Antecknat av Lina Marklund