Radhusliv Text: Erik Jondelius OM JAG SKA vara ärlig så tycker jag att det var en större gemenskap förr. Nu är det mer att var och en håller på sitt. Elisabet i nummer 82 hörs genom ett svagt brus i telefonlinjen. Hon är i sitt sommarhus på Bohuskusten. Den här sommaren är inte som tidigare somrar eftersom Elisabet är nybliven pensionär. Men någon brist på sysselsättning verkar inte finnas, just denna dag är hennes son Martin med familj på besök. Vädret är grått och dassigt, berättar hon och jag tittar ut genom fönstret i mina föräldrars hus i Skara och tänker att beskrivningen stämmer lika bra här; det här är ännu en sommardag utan sommarväder. Jag har ringt Elisabet för att boka en intervju med henne i hennes radhus i Skara. Hon har bott i radhuset sedan det byggdes 1970. Själv växte jag upp i radhuslängan som Elisabets hus är en del av under slutet av 80- och stora delar av 90-talet. Att Elisabet är på kusten balkonger. Från altanerna sträcker trädgårdarna ut sig, var och en cirka nio meter lång och fem meter bred. De är avskiljda från varandra med häckar. I änden där de nio metrarna tar slut reser sig en högre och bredare häck, som löper parallellt med längans långsida, sedan följer en trottoar och en gata. På den andra långsidan finns husens entréer med en för varje hus egen liten yta bredvid de små trapporna. Längs med denna yta löper en smal uppfartsväg utmed hela längan som är förbunden med husens bilparkeringar och garage, som i sin tur återfinns på ena kortsidan av längan. På entrésidan finns också en lekplats med gungor, rutschkana och en klätterställning i järn som har konturerna av ett flygande tefat. Och bortom lekplatsen, på kommunägd mark, finns en fotbollsplan, en landhockeyplan och en jordkulle. Det var ett kanonläge tyckte vi. Barnen kunde bara öppna dörborde jag ha anat. Hon och hennes familj tillbringade somrarna där redan när jag var barn. Min planerade intervju får istället genomföras per telefon. Först och främst var det en dröm om att ha något eget som fick oss att flytta ifrån lägenheten vi bodde i. Vi ville även ha lite trädgård men det skulle heller inte vara för mycket att sköta. Redan då hade vi huset här på kusten, säger Elisabet. Radhuset som Elisabet och hennes familj flyttade in i består av fyra rum och kök samt gillestuga utspridda på en källarvåning, bottenvåning och ovanvåning och med en total yta om 118 kvadratmeter. I gillestugan finns en dörr till en källargång som förenar radhuslängans alla åtta hus och som leder till ett eget förråd, en gemensam tvättstuga och en liten utvidgning av gången där cyklar kan parkeras. Utanför husen finns på längans ena långsida altaner och ovan dem Radhusliv - Landskapsobservatorium.se 1
ren och springa ut och leka, säger Elisabet. Samtidigt som hon och hennes familj flyttade in i sitt hus gjorde sex andra barnfamiljer samt en äldre ensamstående kvinna detsamma i radhuslängans övriga hus. Barnfamiljerna bestod alla av mamma, pappa och barn. En av mammorna var hemmafru. Barnen var i olika åldrar där en stor del av dem, drygt tio stycken, ännu inte fyllt sju år. Det fanns alltid något för barnen att göra. Alltid någon kamrat som de kunde leka med, konstaterar Elisabet. De inflyttade i radhuslängan lärde känna varandra. På de små trapporna framför dörrarna hände det ofta att de slog sig ned och pratade. I gången i källaren uppstod också samtal. Några av de vuxna motionerade ibland tillsammans, en gång deltog de i ett stafettlopp. Tillsammans med barnen spelade de fotbollsturneringar på fotbollsplanen. Flera av männen i längan träffades för regelbundna tipskvällar men högsta vinsten kom när en av fruarna fick ansvar för tippandet. På lucia ordnade de gemensamt firande i gången i källaren. Cyklarna rullades ut i decembermorgonens kyla och bord och stolar ställdes fram i dess ställe. De vuxna slog sig ned till lussekatt och nybryggt kaffe innan barnen gjorde entré med sång. I det lilla utrymmet i källaren ordnade hushållen också gemensamma fester. Barnen fick äta först eftersom platserna inte räckte till. När barnen ätit klart brukade de springa iväg och leka lite varstans, dörrarna till allas gillestugor stod öppna. Elisabet skrattar när hon minns festerna. De var riktigt roliga. Barnen sprang in och ut till varandra och vi vuxna hade det trevligt nere i källaren. PER-ALBIN HANSSON gjorde det. Olof Palme likaså. Och Ingvar Carlsson. De bodde i radhus. Våren 2012 köpte Fredrik Reinfeldt ett. Radhuset är en bostadsform som i olika storlekar och i olika utföranden funnits långt tillbaka i historien och över skilda platser på jorden. För svensk del är radhuset däremot en sen företeelse, de första moderna radhusen byggdes i mitten av 1800-talet. Dessa var av så kallad engelsk typ och syftet med dem var att bygga billigare och mindre markkrävande enfamiljshus. I samband med industrialiseringen kom ambitionerna i många fall att ändras och radhuset kom istället att ses som ett alternativ till flerbostadshuset med fler kvaliteter än vad ett sådant kunde erbjuda. Trots statsministrarnas val av radhus som bostad har radhuset aldrig haft en stor plats i den svenska bostadsdebatten. Inte ens inom egnahemsrörelsen under början av 1900-talets första hälft, en rörelse som genom en statlig fond gav lån till dem som ville skaffa sig ett egnahem, diskuterades radhuset seriöst. Man förhöll sig snarare avvisande. Inte heller småstugerörelsen under 1920- till 1940-talet, som syftade till att bygga billiga egnahem för arbetare och lägre tjänstemän med stöd från staten, var till en början, förutom i Göteborg, positivt sinnad till radhuset. Den första folkrörelse som kom att stödja ett ökat radhusbyggande var istället Kooperativa Förbundet, KF. På 1930- och 40-talen lyckades deras arkitektkontor introducera radhuset som folkbostad. De främsta förespråkarna var just arkitekterna som utifrån rationella och estetiska värderingar propagerade för radhuset framför småstugan. Svaret på varför många under denna tid hade en avog inställning till radhuset beror på vad radhuset har jämförts med; som alternativ till det friliggande enfamiljshuset eller som alternativ till flerbostadshuset. Att radhuset inte vann gehör som alternativ till enfamiljshuset beror främst på en kulturfråga. Inom den folkliga egnahemsrörelsen eller arbetarrörelsen var det friliggande enfamiljshuset, småstugan, ett djupt förankrat bostadsideal. Radhuset saknade en liknande kulturell rotning. Arbetarna förknippade istället radhuset med en ofri och underordnad ställning eftersom det påminde om de radhusliknande bostäderna vid bruken och storgodsen; statarlängorna. Inom medelklassen verkar däremot radhuset tidigt ha blivit omtyckt som ett alternativ till enfamiljshuset, det första stora genombrottet för bostadsformen kom när radhus byggdes som medelklassbostäder i Änggårdsområdet i Göteborg år 1923. Radhuset rimmade bra med medelklassens bostadsvanor och behov; att ha en stor och representativ bostad var viktigt medan trädgårdens storlek var av underordnad betydelse. För arbetarklassen var vanorna och behoven nästintill de omvända. De var vana att bo litet, många gånger i ett rum och kök, och de efterfrågade en stor trädgård eftersom de ville förbättra sin levnadsstan- 2 Landskapsobservatorium.se - Radhusliv
dard genom att odla köksväxter. Att radhuset inte började byggas som alternativ till flerbostadshuset är svårare att förklara. Framförallt två faktorer tycks ha varit betydelsefulla bromsklossar. Den ena faktorn handlar om arbetarklassens låga bostadsstandard. Först i slutet av 1950-talet var den gängse lägenhetsstandarden för en familj tre rum och kök. Ända sedan radhuset började diskuteras som alternativ till flerbostadshuset verkar det ha funnits en medvetenhet om att tvåvåningsformen av radhus är den mest ekonomiskt lönsamma. Men för att göra det möjligt att ha två plan behöver bostaden åtminstone bestå av tre rum och kök. Allt som allt gjorde detta att radhuset först i slutet av 1950-talet kunde börja konkurera med flerbostadshuset på allvar. Den andra faktorn gäller bristen på mark, som framförallt var påtaglig i de större städerna. Fram till 1960-talet planerades radhusbebyggelsen nästan alltid efter trädgårdsstadens ideal. En stadsdel med radhus planlagda efter detta ideal fick lägre exploatering än om området bebyggts med flerbostadshus, och därmed blev stadsplanekostnaderna per bostad högre. Det här gynnade givetvis inte radhusbyggandet. Arkitekternas och planerarnas förslag för att lösa problemet blev en mer koncentrerad bebyggelse, låg och tät. Tillsammans med en ökad opinion under slutet av 1960-talet mot höghusmiljön som 50- och 60-talets flerbostadshusbyggboom skapat, gav förslaget förutsättningar att under 70-talet ersätta flerbostadshusbyggandet med bland annat radhus. Någon exakt uppgift om hur många radhus som finns i Sverige är svår att få fram. Statistiska centralbyrån gör i sin statistik ingen skillnad på rad-, par- och kedjehus. Istället kan man konstatera att det år 1970 fanns lite mindre än 120 000 rad-, par- och kedjehus i landet. 1990 var antalet cirka 350 000 och 2011 drygt 400 000. Högst byggnadstakt rådde under 1970-talet. Det var ju under detta årtionde det låga och täta byggnadssättet blev aktuellt. Ungefär 136 000 rad-, par- och kedjehus byggdes då, uppdelat årsvis blir antalet 13 600. 2011 stod 1447 nya rad-, par- och kedjehus färdiga för inflyttning. Henrik Persson, utvecklingschef för småhus på Sveriges största byggnadsföretag Peab, uppskattar att ungefär 500-800 av dessa var radhus. Statistiken är inte så tydlig. Förutom att rad-, par- och kedjehus klumpas samman beror oklarheten också på radhusets upplåtelseform. Om radhuset är en bostads- eller hyresrätt klassas det som ett flerbostadshus medan det räknas som ett småhus om de boende har äganderätt. Sammantaget gör detta det svårt att ta fram en siffra som enbart gäller radhus och som samtidigt omfattar alla former av faktiska radhus, säger Henrik Persson. Radhusets upplåtelseform får stor betydelse för dess utformning och underhåll. Om det upplåts som bostads- eller hyresrätt kan en rad problem lösas lättare jämfört med äganderätt. Bland annat kan ledningar dras friare och källarplanet utformas och nyttjas oberoende från de som bor ovanför. Detta kan också göras vid äganderätt men förutsätter i så fall att särskilda servitut upprättas eller att samfälligheter som tar ansvar för drift och skötsel av gemensamma anläggningar bildas. Äganderätten ger å sin sida en direkt kontroll över bostadens ekonomi och skötsel och det tycker många är positivt. ELISABET ÄGER SITT radhus. Det är en del av en samfällighet. Totalt består samfälligheten av fem radhuslängor. På ena kortsidan av Elisabets länga spänner en annan ut sig och sedan följer de andra tre. Någon gång har jag hört att hela komplexet kallas för kinesiska muren. Tillsammans delar radhusägarna på de gemensamma kostnaderna. I dem ingår bland annat försäkringsavgifter, sophämtning och utgifter för yttre underhåll. Värmekostnaderna har också delats mellan de boende i alla fem längorna. Det var när en gemensam oljepanna fanns i en av längorna som sände ut värmen till de andra. Men i slutet av 1990-talet installerades fjärrvärme direkt till varje länga. Nu delar de boende inom varje radhuslänga på värmekostnaden. Denna förändring har medfört att hela samfällighetens värmeförbrukning minskat till drygt hälften. Även vattenförbrukningen har halverats. För fem år sedan sattes vattenmätare upp vid varje hus, tidigare delades också vattnet lika mellan alla boende i samfälligheten. Det nya systemet tycker de boende känns klart rättvisare. Samfällighetens styrelse består av sju boende från radhusen, fem Radhusliv - Landskapsobservatorium.se 3
ledamöter och två suppleanter. Styrelsens uppgift är att leda underhåll och drift av radhuslängorna. Under många år bestod styrelsen av äldre herrar, berättar Elisabet. Dessa lade ned mycket tid och arbete ideellt. När de efterhand lämnade sina uppdrag tog nya och yngre boende vid. Elisabet säger att de hade en annan inställning till arbetet, de ville ha betalt för tiden de satsade. Det hade vi aldrig funderat på förut. Tidigare frågade man bara någon om man behövde hjälp och så fick man det. Vid sidan av kostnaderna har de boende också gemensamma sysslor att sköta. Bland annat ska tvättstugan och gången i källaren städas och gräsytor vid lekplatsen och runt garagen klippas. Arbetet är fördelat mellan de boende i tvåveckorsperioder. Förut var perioden bara en vecka men sedan det började slarvas med sysslorna för några år sedan, förlängdes den. På en vecka syns det inte så mycket om man missat att klippa eller städa. Men det syns på två, förklarar Elisabet. För att alla ska veta när det är deras ansvarsperiod finns en kalender i gången i källaren. Numera har man också infört en stafettpinne för att påminna varandra, när man är klar med sin period lägger man pinnen i brevlådan till den som ska överta ansvaret. Varje år har de åtta hushållen också en gemensam städdag. Den sker på våren och då utför de lite extra arbete, bland annat grovstädar de tvättstugan, kantbeskär gräsmattan och rensar ogräset i lekplatsens sandlåda. Efteråt fikar de tillsammans. De som inte kan delta i arbetet brukar bidra med fika. Ett par gånger de senaste åren har fikat ersatts med knytkalas. Förr brukade vi också prata samman oss om när var och en skulle klippa sina häckar. Vi kunde exempelvis säga att nu klipper alla sin häck i maj och så gjorde man det. Eller så kom det en lapp från styrelsen om det. På ett sätt blev det kanske lättare för alla att hålla ordning och reda då, tror Elisabet. Elisabet berättar att hela radhuslängan sågs som en enhet förr. Idag tycker hon att den synen inte längre finns kvar, hon säger att det blivit mer uppdelat, att var och en sköter sig själv och att det medfört en sorts revirtänkande. Ändå känner Elisabet att grannarna finns nära. Det gör henne trygg. Efter att jag blivit änka tänker jag väldigt mycket på att det är skönt att jag bor i ett radhus och inte i en villa. Bara att veta att det finns någon på andra sidan väggen känns tryggt. Så även om jag är ensam känner jag mig inte så ensam. Grannarna hörs ju ibland och det tycker jag bara är mysigt. ELISABETS SON MARTIN har hunnit ge sig iväg till familjens sjöbod när jag ringer honom. Det svaga bruset i telefonlinjen låter högre nu, som om havsvindarna förstärker det. Martin berättar att han tänkt ge sig iväg och fiska men den grå väderleken gör att han avvaktar. Vi får tid att prata. Jag tror barnen sammanband de vuxna. Därför är dagens gemenskap inte i närheten av vad den var då. Åldern hos de boende varierar ju betydligt mer nu, säger Martin. Han börjar prata om en, som han själv kallar det, otrolig gemenskap. Vi barn umgicks ju med varandra oavsett ålder. Jag minns en gång, det var -79 när jag hade brutit benet. Vi spelade brännboll och jag gick på kryckor men var ändå med. Jag fick slå bollen och sedan lyfte de andra mig och sprang med mig runt. Martin är född 1971. Han var ett av de yngsta barnen i radhuslängan under 1970-talet. Det gjorde att han blev omhändertagen säger han, samtidigt som han snabbt mer eller mindre tvingades att lära sig det de äldre redan kunde. Barnen i längan lekte röda-vitarosen och en lek som i denna del av landet kallas dunken. De spelade landhockey och fotboll. Från husen bar de ut mattor och hoppade höjdhopp. Lekplatsens sand användes som längdhoppsgrop. På vintrarna åkte de längdskidor på åkrarna bortom landhockeyplanen och skridskor på en damm någon kilometer ifrån längan. Inomhus spelade de coronne och bräd- och kortspel. Och de hade turneringar i Yatzy. Det fanns en påhittighet hela tiden. Utan datorns värld var det enormt vilken kreativitet som föddes, säger Martin. En lek som Martin inte nämner men som jag senare får berättad för mig från en annan person som var barn i radhuslängan under denna tid, var influerad av Ingemar Stenmark. Tillsammans brukade barnen se Stenmarks åk. Efteråt gjorde de upp egna slalombanor. Inte utomhus och nedför en backe utan inomhus. Utlagda tröjor i olika rum fick agera slalompinnar och sedan åkte (sprang) varje unge hela banan 4 Landskapsobservatorium.se - Radhusliv
medan de andra tog tid. När Martin och de andra barnen inte kunde enas om vad de skulle sysselsätta sig med röstade de. Sysslan som inte blev vald gjorde de ofta nästa gång. Det är ju helt makalöst hur bortskämda vi var. Inte materiellt sett utan socialt med alla barnfamiljer som bodde där. Det var bara att gå ut och knacka på hos grannen. Eller så gick man i gången i källaren och hälsade på hos varandra. Om någon fick för sig att flytta blev det ju ett ramaskri. Den materialistiska bristen kompenserade barnen genom att bland annat ordna ett gemensamt bibliotek. Hos en av pojkarna i längan lämnade de in sina egna böcker och lånade sedan andras. Pojken som tog emot och lånade ut böckerna registrerade allt i en särskild bok. Ungdomsböckerna med grön pärm var populära, Bröderna Hardy och Vi fem. Vi samlades ofta hos honom. Det var själva gettot. Exempelvis möttes vi där en gång i veckan i flera år för att rösta på vilka tio musikgrupper som var bäst. Pojken som registrerade allas bibliotekslån bokförde också musikgruppsröstningarna. Något av en evighetslista uppstod. Kiss var nummer ett, Judas Priest tvåa. Att bilarna hölls längs radhuslängans ena kortsida och inte framför entréerna har Martin reflekterat över som vuxen. Det var så genomtänkt utifrån ett barnfamiljsperspektiv. Idag är jag nästan livrädd när mina barn ska ut och leka. I radhusen behövde man inte vara orolig för där fanns inga bilar. Det gjorde det väldigt tryggt, säger Martin. Å andra sidan känner han inte igen samma trygghet inuti husen. Om man tänker efter så är ju själva radhuset helt vansinnigt byggt ur ett barnperspektiv. Vem bygger ett hus i tre våningar med två jättetrappor? Det är ju katastrof egentligen. Men man ramlade ner en gång och sen lärde man sig. Jag minns nästan traumatiskt hur jag ramlade ner för trappan till gillestugan som fyraåring. Martin berättar att hans föräldrar inte hade några grindar eller staket framför trapporna. När han själv däremot kom på besök med sina egna barn fanns grindar uppsatta. Det är intressant hur inställningen till att skydda har ändrats med tiden. När jag frågar Martin om han tror att de vuxna kan ha känt en press från varandra om de sett att något av husen klippt gräsmattan eller häcken eller liknande säger han nej. Han pratar långsammare och gör små pauser som om han noga tänker efter när han förklarar varför. På den tiden var ju socialdemokratin nästan kommunistisk. Allt skulle vara lika. Alla hade likadant inne hos sig. Alla hade de här plastmattorna, det var ju inget val. Med den lilla gräsmattan kunde du inte göra så mycket. Om du ville bräscha någon så var det väl med en bil kanske. Det fanns en socialdemokratisk anda där alla skulle kunna leva gott på ett eller annat sätt. Så nej, jag kan inte tänka mig att det fanns någon press bland de vuxna. Idag är möjligheterna till att göra som man vill och därmed sticka ut så många fler menar Martin. Det är ju trender i allt nu. Inredning och trädgård med mera plus att utbudet är enormt. Och dessutom är det billigare mot förr. På den tiden var ju urvalet begränsat. Man köpte några stolar till en uteplats, först var de i trä och sedan kom de i plast på 80-talet. Idag är det ju rotting och allt möjligt. Valen är så himla många nu. Min son ska köpa en cykel, han vet inte vad han ska välja bland alla sorter. Förr var det Crescent, Monark eller DBS. På något sätt tycker jag att det var mycket lättare då. Men om det betyder att det var bättre kan jag inte svara på. Martin flyttade hemifrån och därmed ifrån radhuslängan 1990. Idag bor han i villa. När han och hans fru köpte den tog de hjälp av samma tankesätt som hans föräldrar haft när de köpte radhuset. Vi sökte efter ett litet hus med tegelfasad och med liten gräsmatta. Det skulle inte vara för mycket att sköta. Vi vill kunna tillbringa tiden här ute vid kusten istället, säger Martin. Att bo i radhus igen skulle han inte kunna tänka sig. Han tror, och han låter lite förvånad när han säger det, att det beror på att han inte vill kunna höra grannarna. Han vill vara mer självständig. Men jag ångrar inte för en sekund att jag bott i ett. Varenda sten utanför det där radhuset har jag ett förhållande till. Det var en fantastisk uppväxt. DET KÄNNS LITE pirrigt när jag rör mig mot radhuslängan. Även om jag åkt förbi den många gånger sedan jag flyttade därifrån, kan jag Radhusliv - Landskapsobservatorium.se 5
inte minnas när jag senast var där. Egentligen är det märkligt med flyttar, hur man lämnar en plats som varit en del av en och sedan sällan eller aldrig återvänder. Innan jag kommer fram åker jag förbi platsen där kiosken stod. Idag kan man inte se några spår av den, byggnaden är borttransporterad och ytan fylld med jord till en liten kulle där buskar och träd växer. Både Elisabet och Martin nämnde kiosken. Den var ju service för alla oss som bodde i området, menade Elisabet. Det var standard att cykla dit. Vi köpte bugg, konstaterade Martin. 2001 slog kiosken igen. Att livsmedelsbutikerna i Skara först började med söndagsöppet och sedermera kvällsöppet till 22.00 var de främsta orsakerna till stängningen. Den första sidan av längan jag ser är den där altanerna, balkongerna och trädgårdarna finns. På två av balkongerna hänger tvätt. Panelen på husfasaden verkar nymålad. Den är grå nu, förut var den röd. Det grå känns behagligt och inte lika alarmerande som det röda. Ovanför balkongerna har den drygt meterhöga fasadplåten, som löper som en bård runt längans kropp, däremot kvar samma gulgröna färg som jag minns. Två av husen har satt upp staket där trädgårdarna angränsar till trottoaren och gatan. De flesta andra har bytt ut den tidigare höga men något risiga kornellhäcken mot en mer kompakt och lågväxande måbärshäck. Jag ser också att ett av husen fått en utbyggd altan sedan jag bodde där. Vid garagen har en stor förändring skett. Ny panel har satts upp och garagedörrarna bytts ut. De ger ett modernt och robust uttryck; en stor skillnad mot plåtdörrarna som fanns när jag var barn. En av de boende i den intilliggande längan är i färd med att stänga sin garagedörr. Jag minns honom sedan min tid här och efter att jag presenterat mig och han förstått vem jag är byter vi några ord. Det visar sig att han och hans fru bott i sitt hus sedan radhuslängorna byggdes. När jag frågar honom hur trädgårdarna såg ut när de flyttade in svarar han att de var gräsytor som i många fall snabbt kom att planteras med fruktträd. Han är tyst en stund och säger sedan att det är skillnad i tillgången till trädgårdsredskap idag jämfört mot förr. Nu har många av de boende sina egna uppsättningar, tidigare lånade alla redskapen som man köpt in gemensamt och som förvarades i ett förråd i källaren. Utmed uppfartsvägen står en rad med brevlådor. Den sattes upp någon gång under andra halvan av 90-talet när Posten effektiviserade. Varje hus har fortfarande kvar sin gamla brevlåda. Den står närmre respektive dörr och däri läggs morgontidningarna. Att Posten effektiviserar är inget specifikt för radhuslängan men det visar ändå, precis som kioskens försvinnande, på saker som påverkat livet i radhuset. När längan var alldeles nybyggd delades posten inte ut i, de idag gamla, brevlådorna utan då klev brevbäraren av sin cykel och la in den genom varje dörrs brevinkast. På entrésidan har den putsade lättbetongen på fasaden fortfarande samma gula färg. Den målades på 90-talet, innan dess var den vitbeige. Ovanför varje dörr finns ett litet betongtak och under taket är väggen täckt med klinker i antingen gulbrun eller grön färg. Det känns 70-tal. Dörrarna däremot är nya och vita, till skillnad mot de gamla, som var oljade. Nummer 72:s dörr står öppen. De små ytorna bredvid dörrarna som tillhör varje hus är täckta av markbetong. Betongens kulörer skiftar mellan ytorna, några är grå, någon har stänk av rött. När jag bodde i husen var de flesta av dessa ytor gräsbevuxna. Från början var de rabatter. På lekplatsen ligger tre plasthinkar, två små lekspadar och en sandkaksform i sandlådan. Jag sätter mig på en av gungorna. Kvinnan i nummer 72 kommer ut. Hon bodde i längan när jag bodde där. Nu tittar hon på mig, hejar kort och går mot raden med brevlådor. Det är något dröjande och avvaktande i hennes uppträdande och jag förstår att hon inte känner igen mig. Jag förklarar vem jag är. Jaså är det du, säger hon, tittar i brevlådan och tar upp en bunt post. Rösten är annorlunda nu, mer familjär. Hon går tillbaka mot sin dörr. Tittar du inte på OS-simningen? fortsätter hon. Den är igång. Jag håller på och målar så jag måste in förstår du. Hon försvinner, men dörren förblir på vid gavel. Jag reser mig från gungorna och tar de få stegen till fotbollsplanen. Där växer gräset högt, hundäxing och timotej når mig till midjan. 6 Landskapsobservatorium.se - Radhusliv
Fotbollsmålens nät är sedan länge borta, kommunen slutade sätta upp dem på vårarna redan när jag var barn i början av 90-talet. Framför varje mål har gräset växt över de tidigare nednötta ytorna. Det skulle min pappa se, tänker jag. Han brukade strö ut jord och så gräs över dessa ytor för att planen skulle bli jämn och fin för mig och mina fotbollsspelande kompisar. Vid landbandyplanen är träplanket och basketkorgen som fanns längs dess ena kortsida borta. Också trästaketet som omgärdade planen är borta. Kvar är däremot två järnramar till landhockeymål som saknar stålnät. Det ena av målen ligger slängt en bit ut i gräset vid sidan av planen. Bredvid landbandyplanen fanns förut en stor lekplats med bland annat gungor och klätterställningar. Den revs 1991. Dagmammorna i området samlades då i protest och kallade lokaltidningen till sig. Något stopp på rivningen blev det inte men kommunen lät bygga en sandlåda under förutsättningen att dagmammorna ansvarade för dess skötsel. Då dagmammorna antingen kom att flytta ifrån området eller gå i pension upphörde skötseln. Nu ser jag att sandlådans träram är borta. I den växer hög björksly och en liten tallplanta. Bortom landbandyplanen och ytan där lekplatsen stod breder slätten ut sig, allra närmast i form av ett fält med korn. Deras långa spröt svajar sakta i vinden. MAN MÅSTE VARA på ett visst sätt för att bo i radhus. Marika säger meningen i ett stim av formuleringar. Min penna väser när jag hastigt tecknar ned orden. Från 1995 till 2011 bodde hon, hennes man Patrik och deras två döttrar i nummer 70. Nu bor de i villa. Vi tyckte att radhuset passade som ett bra första boende. Vi ville inte dra på oss för mycket utan det var lagom med en liten täppa och egen dörr. Och planlösningen var bra, säger Marika. Både Marika och Patrik var med i samfällighetens styrelse. De turades om att delta och deras gemensamma tid kan summeras till femton år, bara ett år mindre än den totala tiden de bodde i radhuslängan. Patrik var med i styrelsen först. Då, i mitten på 1990-talet, var det en brytningstid. Det var många gubbar som var med. De hade suttit länge och flera av dem hade bott i huset ända sedan det byggdes. Att komma in där och ge nya åsikter var svårt, berättar Marika. Flyttar och dödsfall gjorde att de äldre männen byttes ut. Att skaffa nya styrelsemedlemmar var inte det lättaste. När kassören skulle sluta frågade vi en kvinna som vi visste hade erfarenhet av liknande arbete. Men hon svarade nej. Hon ville inte boka upp den fritid hon hade sa hon. Själv hade jag småbarn och la ner en massa tid på styrelsearbetet, säger Marika. Kvinnans svar gjorde Marika irriterad. Så hon skrev en motion om att styrelsen skulle få en mindre ersättning för arbetet de la ner. På årsstämman, då inte bara styrelsen utan alla boende samlades, togs motionen upp. Det blev ju gnöl såklart. Men då sa jag varsågoda, ställ upp. Vi måste ha en styrelse, ska vi köra rullande schema? Att ge ersättning för styrelsens arbete var enda möjligheten Marika såg för att få nya medlemmar till den. Tanken med samfälligheten är ju att vi som bor här ska göra området och boendet trevligt. Det är allas gemensamma intresse att det blir så. Och då gäller det att alla jobbar mot samma mål och att alla ställer upp. Tyvärr så har det urholkats lite med tiden. Många av de som flyttar in skiter i det, det är nästan så de tror att det är en hyresrätt. De bryr sig inte om de yttre områdena eller så mutar de in och stänger in sig i sitt eget. Marika berättar om häckarna. Att det sedan länge fanns ett gemensamt beslut om att ha en enhetlig häck. Men några av de boende började sätta upp staket. Till slut togs staketens vara eller icke vara upp på årsstämman. Det var för två år sedan. Majoriteten av de boende röstade för att var och en själv fick välja häck- eller staketsort. Det ser ju snart ut som Villa Villekulla, säger Marika. Styrelsearbetet beskriver Marika som en balansgång. Samtidigt som styrelsen måste försöka behålla grundstommen för vad en samfällighet är måste den också vara lyhörd för de åsikter som kommer in. I takt med att fler nya flyttade in i längorna kom fler nya och annorlunda åsikter och önskemål in. Vi lyckades ju hålla fast vid att varje länga ska målas enhetligt. För det var flera som ville måla sina hus i egna färger. Det är sådana som Radhusliv - Landskapsobservatorium.se 7
bara ser till sitt egna lilla och inte till helheten. Ofta är det de nyinflyttade som inte förstår detta, säger Marika. Hon tror inte att alla nyinflyttade inser innebörden av att bo i en samfällighet. Hon tror att många likställer det med en bostadsrätt. Men så är det inte. Vi äger vår del i fastigheten, vi har lagfart, det har du aldrig för en bostadsrätt. Att byta ut dörrarna togs inte som ett beslut av samfällighetens styrelse. Det togs som ett beslut av de boende i längan. Marika berättar att de åtta hushållen samlades i källaren för att rösta om byte eller inte. Majoriteten av rösterna föll på byte och en dörrmodell som är vit med runda fönster. När Skaras stadsarkitekt såg dem tyckte hon inte att de passade. Egentligen får du inte ändra något utan att ha bygglov när du bor i en samfällighet och husen ser likadana ut. Men eftersom bytena redan gjorts hos några kunde de inte göras ogjorda. Samtidigt kan jag förstå stadsarkitekten för de nya dörrarna harmoniserar inte alls med resten av entrépartiet. Under de sexton år Marika och Patrik bodde i längan upplever de att gemenskapen förändrades. Patrik, som lyssnat till samtalet, delar med sig av sina erfarenheter. Det var mycket öppnare när vi flyttade in. Vi kom in bra i längan, kanske berodde det på våra döttrar som var små då. Men allteftersom det byttes ägare kände jag att den här vi-känslan försvann. Det blev en ny vi-känsla som var mer att vi har det gemensamt men ändå eget, att vi exempelvis städar en gång om året och har det trevligt då. Men även den känslan tyckte jag ebbade ut. Marika ser också en förändring i barnens aktivitet i området. Hon säger att den avtog med åren och att det bara var några enstaka barn som spelade på landbandybanan de sista åren hon bodde i längan. Men förändringen tycker hon främst hör ihop med att kommunen slutade sköta landbandyplanen och upphörde med att klippa gräset på fotbollsplanen. Vi skrev skrivelser till kommunen men det var blankt nej. Det var tråkigt för fotbollsplanen var ett bra ställe för barnen att vara på, säger Marika. MARIKAS OCH PATRIKS äldsta dotter Michelle, född 1994, berättar att hon och hennes kompisar brukade spela brännboll på fotbollsplanen. Men när gräset blev för högt sa jag till dem att det inte gick längre, säger Michelle. Ibland hängde hon och hennes kompisar i fotbollsmålen istället. Det gick lätt eftersom det inte fanns några nät att fastna i berättar hon. Annars brukade de leka på lekplatsen framför längan och på uppfartsvägen vid husdörrarna där de spelade ett bollspel som kallas King. När Michelle pratar om sina första år i längan minns hon bland andra mig och mina syskon. Vid denna tid fanns det barn i tre av de åtta husen. Michelle berättar att jag och de andra äldre barnen bland annat lärde henne cykla och att hon brukade få följa med någon av oss till kiosken. Hon minns också att hon och hennes syster ofta sprang och hälsade på hos min familj och den andra barnfamiljen. Och att hon och systern ibland knackade på hos ett medelålders par för att få lite sällskap om föräldrarna inte var hemma. Till en början ville inte Michelle flytta från radhuset till villan. Det var för att jag tyckte om gemenskapen. Men när vi till slut ändå flyttade var det skönt för de sista åren var det bara min familj och de boende i tre av de andra husen som kunde sätta sig ned utomhus och prata med varandra. Michelle blir tyst en stund och säger sedan: Jag tycker det blev lite instängt och ensamt de sista åren. De nya som kom från villor och lägenheter kanske inte var vana vid att man hjälps åt lite mer i radhus, att man gör saker tillsammans. Helhetsmässigt tycker Michelle ändå att radhuset var ett väldigt bra boende. Precis som hon gillar villaboendet. Hon säger att det är lika bra. I framtiden kan hon tänka sig att bo i radhus igen. Det är bra om man har barn för det kan vara rätt skyddat. Man har många omkring sig och om de är öppna av sig kan man prata med dem. Och göra saker tillsammans. MED TANKE PÅ att statistiken för radhusbyggandet är vag är det svårt att ta stöd mot den i syfte att se hur framtiden kan te sig för bostadsformen. Peab, och även Sveriges andra respektive tredje största byggföretag: Skanska och NCC, för ingen egen statistik över 8 Landskapsobservatorium.se - Radhusliv
hur många radhus de bygger. Men inom företaget har vi en uttalad tro på radhuset, säger Henrik Persson på Peab. Behovet av radhus kommer enligt Henrik Persson främst att öka i landets tre storstadsområden plus Norrköpings - Linköpingsområdet. Radhuset är yteffektivt, det ger billigare uppvärmningskostnader och skapare en tätare stad som kortar ned sträckor till exempelvis skola och dagis och på så sätt gynnar cykling och promenader. Därför kommer radhuset behövas för att nå de uppsatta miljömålen. Henrik Persson berättar att morgondagens radhus utvändigt kommer att påminna om de äldre, men att de invändigt kommer att ha en helt annan teknik och detaljeringsgrad. De radhus som byggs idag gör inte av med mer än en fjärdedel av den energi som ett 70-talsradhus förbrukade. Framtidens radhus kommer att bli ännu mer energieffektiva, de kommer att bli riktiga lågenergihus, säger Henrik Persson innan han avslutar: Så radhuset står helt klart inför en renässans. NÄR MELKER FÖDDES i februari 2010 kände Jesper och Emelie att deras hyreslägenhet på två rum och kök blev för liten. De letade först boende i Skövde eftersom det var där de bodde, men alternativen var för dyra. Istället blev det i Emelies barndomsstad Skara de fann sitt hus. Ingen av oss är någon stor trädgårdsmänniska men en liten gräsplätt och en uteplats ville vi ha så att vi bland annat kan gå ut och grilla, säger Jesper. Under sommaren 2010 flyttade familjen in i nummer 76 i radhuslängan. Vi sitter i deras kök och pratar. På golvet leker Melker med leksaksbilar som han parkerar i ett bilgarage av plast. Ytterdörren är öppen och utanför fläktar en loj sensommarvind över lekplatsen och fotbollsplanen. Jesper tycker att det är skönt att få sätta sin egen prägel på sitt boende. Som hyresgäst kände han att han inte gjorde omtapetseringar och andra förnyelser riktigt åt sig själv. Han trivs bra i radhuslängan och han tycker att han fått en mycket bättre kontakt med de boende i längan jämfört med grannarna han hade i hyreshuset. Dels flyttar människor oftare i hyreslägenheter. Dels ser vi varandra så mycket mer i radhuset. Emelie och jag är ju ofta utomhus med Melker och då stöter vi på de andra och så blir det att man pratar lite. I trädgården har Jesper och Emelie satt upp ett staket längs kortändan för att förhindra att Melker springer ut på gatan. Emelie minns grannarnas reaktioner på staketet som positiva och kommentarerna löd ofta att det var bra med tanke på Melker. Hon minns också att det inte dröjde lång tid förrän ett annat hus i längan kopierade. Fast de byggde ett som är högre än vårt, säger Emelie. Jesper berättar att de nog inte vågat sätta upp staketet om de först inte gått en promenad längs alla längorna. Under promenaden såg de nämligen att det fanns två andra hus som hade staket. Också när Emelie och Jesper byggde ut trädäcket på sin altan, gick de längs de andra längorna för att se hur andras uteplatser såg ut. En kvinna i en annan länga sa att hon tyckte att det ser illa ut med alla olika altaner. Och att det skulle se väldigt illa ut om alla fick välja egen fasadfärg. Men det beror ju på, säger Emelie. Emelie berättar att hon har en kusin som är designintresserad. För ett tag sedan träffade kusinen samfällighetens ordförande och passade då på att föreslå några förändringar för längorna. Min kusin sa att de skulle bli väldigt fina om man målar plåten i mörkgrått och sätter plexiglas framför och sedan målar resten av fasaden vit. Han svarade aldrig i livet att vi förstör så. Och jag som skulle tycka att det vore jättefint, säger Emelie och suckar innan hon fortsätter: Det finns verkligen olika viljor i samfälligheten. Även om Jesper och Emelie tycker att stämningen är bra i längan - båda betonar att alla hejar på alla - känner de att flera av hushållen saknas i gemenskapen. Sedan de flyttade in har det hållits ett källarknytkalas. Då deltog ungefär hälften av hushållen i längan. De som deltog då har Jesper och Emelie lärt känna bra, bland annat brukar de ta in posten åt paret i 78:an när de är bortresta. Och ibland skottar de åt varandra. Att det finns en annan trygghet i radhus än hyreshus känner Jesper tydligt av. I radhuslängan berättar de boende för varandra när de ska resa bort så att de andra kan hålla koll på de bortrestas hus. Här i radhuset har jag också blivit mer nyfiken på vad de andra Radhusliv - Landskapsobservatorium.se 9
gör. Det kanske hör ihop med att man kommer varandra lite närmre, säger Jesper. Radhuslängornas placering har Emelie och Jesper funderat kring. De tror att det hade varit bättre om längorna placerats i ett rektangulärt eller cirkelformat mönster och inte som nu med kortsidorna mot varandra i en lång rad. Ett annat mönster hade gett möjlighet att placera en lekplats och gräsmatta centralt som därmed kunde ha varit samlingspunkt för alla i längorna. Som det är nu vet jag inte vilka som bor i de tre bortre längorna, säger Jesper. Det finns ju lekplatser framför två av de andra fyra längorna också. Så nu är det nästan som att vi har en egen lekplats här eftersom vi är enda barnfamiljen i vår länga, fyller Emelie i. I ett närliggande område bor Emelies föräldrar. De bor i villa. Emelie berättar att hennes mamma sagt att hon gärna skulle vilja bo i radhus eftersom det innebär mindre skötsel. Men att där ändå finns en liten trädgård. Om tio år tror jag det kommer vara annorlunda här. Många yngre tror jag har flyttat in. Fast å andra sidan kanske det blir äldre som mina föräldrar. De har ju råd, säger Emelie. Att man idag behöver betala 15 procent i kontantinsats av totalkostnaden för en bostad tror både Emelie och Jesper gör det svårt för många unga att ha råd att köpa radhus. När jag frågar dem om de har kompisar som skulle kunna tänka sig att bo i radhus men saknar pengar till insatsen svarar de ja. Dessutom kan nog inte många unga, eller så vill de inte, renovera själva. Och att anställa folk till det kostar ju också, säger Emelie. Emelie och Jesper hoppas ändå på fler barnfamiljer i framtiden. Att fotbollsplanen inte klipps tycker de är väldigt tråkigt. Jag får försöka klippa själv nästa år, jag blir ju tvungen. Framför ett av målen i alla fall. Grabben tycker ju det är kul att sparka lite boll, säger Jesper och tittar ut på fotbollplanens höga gräs. EFTER SAMTALET MED Emelie och Jesper dröjer jag mig kvar vid radhuslängan. Jag skrapar lite lätt med foten i lekplatsens sand innan jag går över fotbollsplanen till landbandyplanen. Där är målen borta. Jag letar efter dem. Jag går till och med ut i det höga kornfältet för att se om de ligger där. Det gör de inte. På jordkullen sätter jag mig ned och tittar ut över alltsammans, på bandy- och fotbollsplanen, på lekplatsen, uppfartsvägen och garaget. Och på radhuslängan. Några pojkar, kanske sju eller åtta år gamla, kommer gående från en villa. De ser mig inte där jag sitter i skydd av det höga gräset. Pojkarna går förbi landbandyplanen och stannar framför en rönn mellan fotbollsplanen och bandyplanen. Den har ett märkligt växtsätt med en stam som först är rak och upprätt och som sedan sprider sig i grenar som tvärt ändrar riktning och drar sig ner mot marken. Rönnen ger inget behagligt intryck, den ser nästan missbildad ut. Som om den ständigt är utsatt för stormvindar som trycker ner grenarna mot marken. När jag var barn var rönnen bara något jag passerade på väg till eller från landbandyplanen. Nu är stammen riktigt grov och från min skyddade plats ser jag att pojkarna klättrar upp i trädet. Där grenarna tvärt vänder är det som att en avsats bildats. Där ställer sig pojkarna. De greppar de böjda grenarna och drar i dem. Det verkar som att de leker att de är på en farkost. De gör olika ljud, trycker på låtsasknappar och fortsätter att dra i grenarna. En av pojkarna hoppar plötsligt ner från trädet och går in genom draperiet av grenar. Det är nästan som ett rum därinnanför. Han slår på något och det låter metalliskt och jag ser att det är bandymålen han slår på. Bandymålen! Efter en lång stund har pojkarna lekt färdigt. Den ena av dem klättrar ned från trädet och den andre kommer ut från grenrummet. De börjar gå tillbaka mot villan de kom ifrån. En av pojkarna gräver i sin shortsficka och tar fram en mobiltelefon. Den andre hänger sig över kompisens ena axel, tittar på skärmen och skrattar. Båda skrattar. Koncentrerade på den lilla svarta apparaten försvinner pojkarna bort från rönnen och radhusområdet. Erik Jondelius är landskapsarkitekt. Källor radhusets historia och upplåtelseformer: Hans Arén Radhuset som folkbostad (1980). 10 Landskapsobservatorium.se - Radhusliv