Slå följe Stig Claesson Han var på väg till sin flicka, och klockan kvart i sju skulle hon stå utanför biografen Saga. Hon hette Karin det mindes han tydligt. Han skulle hinna precis. Klockan var bara halv vid Slussen. Karin hette hon och rödhårig var hon. Han var ung. Det var onsdag och onsdagen innan denna onsdag hade han träffat Karin. Han hade blivit kär. Endast en kort stund hade han träffat Karin men blivit kär. Han hade talat med henne och hon ville träffa honom. Också hon hade blivit kär. På onsdag utanför biografen Saga hade han sagt och hon hade sagt ja. Ja hade hon sagt. Han skulle hinna precis. Han hade förberett detta möte noggrant. Han hade träffat sin Karin och från och med nu skulle han inte släppa henne. Detta var det första egentliga mötet. Han skulle hålla hennes hand. Han skulle inte släppa den handen. Tunnelbanetåget stannar vid Gamla stan och klockan är tjuguåtta minuter i sju. Om några minuter Centralen och sen Hötorget. Han skulle hinna precis. Han kände sig varm. Han kände kärlek. Han log. En mycket gammal dam som med sin sköterska stigit på vid Slussen log tillbaka. Hon nickade. Han nickade mot henne och fortsatte att le. Den gamla damen hade missuppfattat leendet vilket han inte tyckte gjorde något. Kanske hon förstod att han var kär. Hon såg ut att vara hundra år. Strax innan Centralen förberedde sig sköterskan och den gamla damen att stiga av. Han var tvungen att flytta sina ben och till och med stiga upp.
Den hundraåriga damen log mot honom. Sköterskan, inte heller hon ung, tackade honom. De vandrade skrämda mot utgången. Han ser på de gamla kvinnorna och förstår att han kanske är mycket ung. Tåget stannar och dörrarna öppnas. Sköterskan kliver av och väntar på den långsammare gamlingen. Den gamla damen blir förvirrad. Hon stelnar och liksom ursäktande sin långsamhet vänder hon sig mot den unge mannen och nickar. Han nickar tillbaka. Då slår dörrarna igen och tåget börjar rulla. Den gamla damen är nära att falla. Genom fönstret ser han sköterskan hjälplöst vinkande. Sköterskan pekar på honom. Hon skriker nånting. Den unge mannen tror att han förstår. Han går fram till den gamla damen och tar henne under armen. Jag skall hjälpa er, säger han. Den gamla damen nickar. Vid Hötorget hjälper han den gamla damen av och står ett ögonblick tvekande tittande på klockan. Klockan är tjuguen minuter i sju. De sätter sig på en bänk. Han säger till den gamla damen att om hon nu bara sitter här alldeles lugnt så kommer sköterskan med nästa tåg. Han förmodade att det var det sköterskan hade menat när hon pekade på honom och skrek nånting. Sköterskan hade förstått att han hade uppfattat händelsen. Alltså måste hon tro att han skulle hjälpa henne. De skulle gå av vid nästa station och så skulle sköterskan följa efter. Det var enkelt och logiskt. Om bara ett par minuter skulle det komma ett tåg till. Han skulle vänta. Så hjälplös och skröplig som den gamla damen verkade kunde han inte gärna lämna henne. De väntar. När klockan är nitton minuter i sju ser sig den unge mannen om efter en spårvägstjänsteman eller en polis. Tåget kommer. Han kommer att bli tvungen att springa till Saga.
Tåget stannar och folk går av och folk går på. Ingen sköterska. Snabbt för han den gamla damen ombord på det motsatta tåget. Nu har han förstått situationen så här: Sköterskan hade pekat på honom och menat att han skulle återvända till Centralen med den gamla damen. Hon själv skulle stanna där hon var. Det var kanske mycket begärt av en främling, men vad skulle sköterskan göra. Kanske hon inte var så van vid stan. Han skulle alltså ta tåget till Centralen, lämna av den gamla damen och försöka ta nästa tåg tillbaka. Det kunde inte ta så lång tid. Han svettas. Han måste hinna till Karin. Han måste. Vid Centralen ser han inte till sköterskan. Han står stilla med den gamla damen under armen och hör hur tåget sätter igång igen. Han går över till den andra sidan där han förmodar sköterskan väntar. Ingen sköterska. Han börjar bli förtvivlad. Han måste bli av med damen. Den gamla damen börjar se vilsen ut. Hon verkar trött. Oändligt långsamt rör hon sig. 104 Han för henne, han vill nästan bära henne. Det enda jag kan göra är att lämna henne vid utgången, tänker han. Detta är inte mitt problem. Han vill inte titta på klockan. Han skall lämna henne till spårvägspersonalen vid utgången och sedan sätta en fruktansvärd fart. Karin väntar. Han känner på sig att hon kommer att vänta. Det är mycket folk vid spärren och de måste stå i kö. Oroligt dunkar hans hjärta. Hans nerver är spända. Bara fram till spärren sen skall han sätta fart. Han säger till spärrvakten: Den här damen har förlorat sitt sällskap. Kan ni hjälpa henne." Vill ni vänta ett ögonblick, säger spärrvakten, så jag får släppa fram folk. Ett ögonblick bara så får ni förklara." Han väntar. Den gamla damen håller hårt i hans arm. Han får springa.
Han räknar ut att om han springer direkt ut och tar en bil så kommer han att hinna. Om inte precis i tid så innan sju. De skall gå på bio. Karin måste vänta till klockan sju. Jag älskar Karin, tänker han. Jag älskar dig Karin, säger han. Den gamla damen ser på honom. Hon nickar. Den unge mannen får tårar i ögonen av någon slags ilska. Av förtvivlan. Den här gamla damen, säger han till spärrvakten, har kommit ifrån sin sköterska. Jag har hjälpt henne hit. Kan ni ta hand om henne." Det förstår ni väl," säger spärrvakten, att ni skulle stannat på Hötorget. Sköterskan gick förstås bara och ringde till Hötorget och meddelade där att hon skulle komma. Att man skulle säga er det. Ni har varit alldeles för otålig. Det här har ni inte skött något vidare. Åk nu tillbaka med henne." Jag hinner inte, säger han. Jag måste till Saga. Hon ska ju hit. Sköterskan gick av här." Ja men det förstår ni väl att sköterskan väntar vid Hötorget. Det är väl ingen som kan begära att ni skulle ha åkt tillbaka. Det förstår ni väl att ingen har begärt." Den unge mannen vänder sig till den gamla damen och säger: Kan ni åka ensam tillbaka till Hötorget." Den gamla damen ser skrämd ut, och innan hon hinner svara säger spärrvakten: Aja, var inte så förbannat egoistisk. Ni ser ju att damen är gammal. Ni ska ju själv till Hötorget." Den kö som har bildats mumlar någonting om ungdomen nu för tiden. Den unge mannen kan inte längre spilla tid på förklaringar och samtal. Tillbaka till Hötorget. Klockan är nu två minuter i sju. Oändligt långsamt rör sig den gamla damen och först fem minuter över sju kommer de med tåget mot Hötorget, Det har börjat värka i den unge mannens bröst. Han har börjat hata. Detta förstår den gamla damen. Hon säger ingenting, men hon ber om överseende och förlåtelse genom att verka frånvarande. Hon suckar. Hon gnäller. Den unge mannen vet inte längre vad han skall göra. Han tänker lämna damen och sen bege sig till Saga och se om Karin väntar.
Han tror någonstans inom sig att hans kärlek till Karin är sådan att hon förstår att han är försenad. Att hon därför väntar. Ingen sköterska väntar vid perrongen. Inte heller i spärren. Han säger till spärrvakten: Den här damen har kommit ifrån sitt sällskap. Vill ni hjälpa henne? Jag lämnar henne i er vård." Vad vill ni jag skall göra?" Hjälp henne. Inte vet jag. Hennes sköterska ska finnas nånstans. Dom kom ifrån varann på Centralen." Ja men då ska hon väl till Centralen." Vi har varit på Centralen. På Centralen förmodade man att sköterskan ringt hit. Har ingen ringt hit." Hit har ingen ringt. Ni kan väl inte bara lämna den gamla damen här i spärren." Kan ni klara er själv, frågar spärrvakten damen. Den gamla damen skakar på huvudet. Hon verkar förvirrad, säger han till den unge mannen. Var bor ni, frågar den unge mannen. Vid S:t Eriksplan, Strax vid S:t Eriksplan, " säger den gamla damen. Vad skulle ni då av vid Centralen för," frågar spärrvakten. Vi skulle köpa frukt, säger den gamla damen. Jo det här var ljusblått, säger spärrvakten. Det är ingen idé att du åker till Centralen med henne," säger han till den unge mannen. Sköterskan trodde naturligtvis att hon fortsatte hem. Åk till S:t Eriksplan och lämna henne. Om sköterskan inte väntar där så får du väl ta hem henne." Käringen är ju nästan tusen år, viskar han. Den unge mannen andas flera gånger. Jag hinner inte, säger han. Jag hinner inte." Har du baxat henne hit kan du väl alltid baxa henne en bit till. Jag kan ingenting göra." Klockan är mer än halv åtta. Mer än kvart i åtta. Snart åtta. Plötsligt har den unge mannen all tid i världen att hjälpa damen mot perrongen. På tåget lutar han sig mot henne och frågar: Heter ni möjligen Karin." Nej," säger den gamla damen. Helena, viskar hon i hans öra. Helena." Vid utgångsspärren vid S:t Eriksplan vägrar spärrvakten att släppa ut den gamla damen. Hon har ingen biljett.
Den har antagligen sköterskan," säger den unge mannen förklarande. Här kommer ingen ut utan biljett," säger spärrvakten. Var kommer damen ifrån?" Från Slussen," säger den unge mannen. Ja här kommer ingen ut utan biljett. Ni får betala fem kronor för den gamla damen. Ni får kvitto på det och så får ni skriva och överklaga. Ni står i vägen for kön." Den gamla damen beklagar sig nästan gråtande. Jag skall hjälpa er," säger den unge mannen. Jag lämnar er aldrig." Vid S:t Eriksplan tar de en taxi den lilla bit som är kvar. I huset där den gamla damen bor finns ingen hiss och fyra trappor upp bor damen. Den unge mannen förstår att det är mycket sällan som damen orkar gå ut. Han hjälper henne av med kappan och hänger upp den. Han hänger upp sin egen rock. Den gamla damen vet att hon är hemma men är mycket trött. Han måste hjälpa henne till den korgstol som står vid fönstret. Hon nickar och tackar honom. Nickar och tackar tills hon till slut somnar. Den unge mannen sätter sig på en stol och betraktar henne. Klockan är närmare nio när sköterskan kommer. Hon heter inte heller Karin.