GRATISTIDNING. Claes Malmberg Tommy Körberg

Nr 9 januari 2007 Claes Malmberg Tommy Körberg Jan Guillou Ernst Billgren Bodil Malmsten Karolina Westberg Hans Alfredsson Calle Hesslefors krönikor recensioner m.m. GRATISTIDNING

Nr 9 januari 2007 Chefredaktör och ansvarig utgivare Lars Yngve lars@nyaupplagan.se Administrativt ansvarig Maria Yngve maria@nyaupplagan.se mark goldsworthy grafisk formgivning fotografi 0708-223299 www.bopp.se Form o foto Mark Goldsworthy mark@nyaupplagan.se Kultur o musik Thomas Millroth thomas@nyaupplagan.se Sport o musik Graham Bowers graham@nyaupplagan.se Trädgård Madeleine Tunbjer mad@nyaupplagan.se Skribent o inspiratör Tord Johnsson tord@nyaupplagan.se Vill ni komma i kontakt med redaktionen mejla till redaktionen@nyaupplagan.se eller ring: 0733-867666 Medverkande skribenter: Lars Yngve, Thomas Millroth, Graham Bowers, Tord Johnsson, Alexander Bing-Ohlsson, Jan Guillou, Bodil Malmsten, Hans Alfredsson, Madeleine Tunbjer, Nils-Ude, Per Arnesson, Mikael Håkansson-Askaner, Jonas Jonasson, C J Charpentier, Joanna Swica, Robin Nilsson, Jacob Folbrycht. Foto: Mark Goldsworthy, Tord Johnsson, Madeleine Tunbjer, Calle Hesslefors, Irmelie Krekin Illustrationer: Margot Q Knight, Benjamin Ahlman, Madeleine Pyk, Mark Goldsworthy Typografi: 9/11pt The Serif och The Mix av Lucas de Groot Nya Upplagan använder Apple Computers, Lidl s Deluxe starkkaffe och TRACKS 90 minuters kassettband. Tryck: Bold/Sydsvenskan Tryck AB. Upplaga: 20 000

Det finns ingenting surare än en skånsk åker i februari, eller? Det har regnat och blåst nu i...?...ja, så länge jag kan komma ihåg - vilket i och för sig kanske säger en del om mitt minne! Sicken vinter. Jag minns från min barndom att vintrarna var vintriga och somrarna somriga. Ordning och reda. Men som sagt: minnet är dåligt men med tiden blir det sämre! Jag var hur som helst tvungen till att ta cykeln härom dagen till ett sedan länge bestämt möte, och naturligtvis regnade det från alla håll. Av princip har jag ingenting emot regn eftersom den typen av väderlek gör att jag vanligtvis har stor glädje av mitt paraply. Det som knäcker, är blåsten, de så kallade: hurrevingarna (för dem som inte förstår lokal dialekt så innebär det att det blåser oberäkneligt från alla håll). Jag klädde mig varmt i en lantarbetaroverall med reklam för en lokal maskinstation tryckt på ryggen, ett par stövlar av lätt lantlig prägel, en pälsmössa och ett par redigt håriga lovikkavantar. Men jag borde även gjort som förr i tidens motorcyklister gjorde, nämligen stoppat tidningar innanför ytterkläderna och därmed gjort det svårare för vind och kyla från att tränga igenom kläderna. För det gör den. Förr eller senare. Ett annat knep för motorcyklister var att knäppa skinnjackan bak o fram, ett knep som alla slutade med då en av knuttarna körde av vägen och låg medvetslös när ambulansen anlände. Det sägs att då ambulanspersonalen misslyckades med att örfila honom till medvetande så fann de inget annat råd än att helt enkelt vrida huvudet rätt på stackarn! Jag genade genom att ta till vänster vid sköveln och cykla in på en grusväg som består av mer hål än väg, men är man född och uppvuxen i regionen så vet förutsättningarna, det bara är till att bida ihop. Ett par kråkor kraxade i ett naket spretande träd när jag cyklade förbi, undrar vad de sa? Ett hus mitt ute på en åker hade på grund av regnet fått strandtomt. Undrar vad skatteverket sagt om det om de visst? Ute på regnblank asfalt igen kämpade jag mig framåt, vinden slet och drog i overallen, ljuspunkten under hela färden var faktiskt då grisbilen susade förbi så att jag fick några sekunders lä och, kändes det som, lite värmande avgaser, i cyklandet. Man funderar och fantiserar för att stänga ute väder och vind; ett tag var jag en av Fåglum-bröderna i lagtempoloppen vid OS i Tokyo 1964 men oftast hjälten Gustaf Stålfarfar Håkansson ute på Österlenrundan, minus alla hurrande vägkantsentusiaster. Under hela vägen i motvind hade jag tanken: Bara vinden vänder tills jag ska cykla hem igen. Jag tänkte även lite sommarlovspigga tankar och på George Baker Selections spralliga flöjt i introt på Paloma Blanca. Bara en sån sak - att jag kom till att tänka på den. Jag skrattade högt för mig själv när jag kom till att tänka på då J Geils Band-sångaren Peter Wolf förkunnar för den ljublande publiken på plattan Full House, att: This used to be called - Take out your false teeth mama... I want to suck on your gums. Jaja, det är under prövningar man lär känna sig själv. Mötet visade sig vara med två personer med vitt skilda personligheter, nästan som två magneter som glider ovanpå varandra, om ni förstår. Mannens val av slips gav en indikation på att han haft mardrömmar och kvinnan var välmejkad men hade sura mungipor, och en frisyr som rymt från en gammal skolkatalog. Det framgick under samtalets gång att hon beställt skidresa men att snöbristen grusat semesterplanerna och att det var därför hon var pist-off. Under mötet satt hon tyst som en tyst buktalardocka vilket gjorde mig lite nervös och fick mig att be en tyst bön till min deodorants effektivitet. På bordet stod en karaff med felvirvlat vatten, lite skruvat, men gott. Mötet avslutades och jo, någon hade hört mina förhoppningar, vinden hade vänt, jag fick som jag ville: motvind. Det hade dessutom börjat snöa Jag väntade bara på att få en blåsande vägpinne i in ekrarna. Det hände inte och jag slapp att stå på huvudet rakt ner i väggropen - den dagen. Alltid är det nåt! Den värsta skandalen är Schlagerfinalen där menlösa får visas upp varenda år. Schlagerfestival brukar innebära ett startfält av intet ont anande måltavlor med påklistrat känslosamma sångare/ sångerskor som framför låtar med multipla tonartshöjningar och intelligensbefriade refränger. Men det behöver inte vara så. Ta en sån som Magnus Uggla, förra gången han var med och framförde Johnny the rocker kom han sist trots att han var bäst, och det kan ju inte gå sämre den här gången. För kung och fosterland, är en låt som är skriven i både dur och moll och som både går fort och långsamt, den har med andra ord allt. Själv hoppas jag på en rejäl dos av tappade texter och vingliga felsteg från schlagerrookies. Är ni inte redan insnöade men känner att det mycket väl kan vara på gång, så vill jag rekommendera er att införskaffa Willem Jan Ottens roman Specht och son. Den handlar om en målarduk av linneväv som blir köpt av konstnären Felix Vincent, men tavelduken, eller bäraren, som den kallas i fackkretsar, kallar Felix för skaparen. Målarduken är berättarjaget och filosoferar hej vilt och bevisar att även målningar kan ha ett liv efter döden. Läs den. Riktigt bra. På tal om riktigt bra låtar man hör alldeles för sällan: The Triffids - Hometown Farewell Kiss The Church - Under the Milkyway The Go-Betweens - Finding you Philip Lynott _ Kings Call The Smiths - There Is A Light That Never Goes Out Lars Yngve

Min vän Bodil Malmsten Foto: Irmelie Krekin Det finns författare som ligger i väskan och väntar, åker upp på bussar, tåg och tunnelbana. Till slut blir man så förtrogen med dem att det liknar förtrolighet. Kalla det gärna ett slags vänskap. Så här kan det stå på en tummad sida: Den som inte vågar gå vilse kommer ingenstans. Att vara vilse är att veta hur det är. Att vara vilse är att vara sig själv. Sådana rader gillar jag. De får kallsvetten i pannan att torka. Lugnet sprider sig som en kopp starkt kaffe i hela kroppen. Det är Bodil Malmsten som skrivit. Henne känner jag inte. Men jag känner igen mig. Först fastnade jag i hennes språk för att det tog sats i samma erfarenheter jag gjort. Vi grävde samma mullvadsmörka gångar i stockholmsförorten Vällingby på 50-talet. Då och då sprängde vi jordskorpan för litet ljus. Vi kunde ha träffats. På biblioteket till exempel. Eller Rikards Skivbar. Ja, till och med Kvickly vore tänkbart. Antagligen har vi varit på samma ställe samtidigt. Men det spelar ingen roll, för jag skulle aldrig vågat tala till den där rödhåriga flickan, som var tre år äldre än jag. Men jag tror jag vet vad vi skulle talat om. Hur fult allt var till exempel. Allt detta glittriga, imiterade, oäkta. Som bara låtsades vara på riktigt. Och om böcker De där Dagermanböckerna jag köpte på bokrean i Vällingby bokhandel Om mörkret. Jag skulle frågat om hon tyckte om Kafka. Eller King Oliver och Louis Armstrong. Bodil Malmsten har skrivit romaner, berättelser och dikter. Hennes nya bok har den underbara titeln Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig. Där läser jag, att hon förgäves försöker skriva den bok, som redan är färdig i huvudet, hennes nästa roman. Men hon hittar inte tonarten. Så väl jag känner igen det. Berättelserna som bor i en och vägrar flytta. Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig är som en samling dagboksanteckningar och reflexioner. En mellanbok, skulle man kunna säga. Men inte jag. För Bodil Malmsten är vännen jag inte känner, som alltid skriver så att jag inte tänker på om det är dikt, roman eller dagbok. Ungefär som hon var en brevkompis. Alla rader blir lika viktiga. Plötsligt bränner orden till, de tvinnar sig till löpsnaror för dumhet och ondska; också personlig. De snörs åt och med ett ryck upptäcker jag en horisont, där jag först bara såg rött eller svart. Det handlar om något så alldagligt som livet. Och jag delar den skräck för mörkret, som får henne att klamra sig fast vid det påtagliga. Mina hyllor fylls av mappar, häften med anteckningar, datorn med foton och dokument. Lagrat för användning senare. Om jag bara hittar det igen. Med arkivdamm i näsa och ögon har jag ofta varit tvungen ge upp: nej, jag har nog inte sparat det tidningshäftet, trots allt. Någon annan gång, när jag inte behövt det, har det dykt upp i stället för något annat som jag inte heller funnit. Skratta ni. Det är allvarligt. Denna kamp för att behålla det påtagliga, så att inte hela ens värld glider isär. Bodil Malmsten skriver i Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig: Det finns bara ett sätt att lagra och hantera information och det är att lägga allting på minnet för att sedan vid behov ta fram det. För att kunna göra det är det bara tre saker man måste lära sig. Tyvärr är det ingen som vet vilka de är. Bodil Malmsten är inte en människa som nöjer sig med vad hon är van vid. Vid 55 års ålder flyttade hon till den franska byn Finistère. Inte för att hon var bra på franska. Hon lärde sig ett nytt språk vid en tidpunkt i livet, då man inte förväntas göra det. För mig är det ett föredömligt sätt att ge efter för de starka intryck som tränger på från alla håll och vill göra sig gällande. Ingen är bara ett. Din person består av många. Det kan kallas rotlöshet. Det är ett slags trolöshet Bodil Malmsten återkommer till gång på gång. Ovan vid trädgård skaffar hon sig buskar, blommor och grönt, men blir ändå inte den frälste nyodlaren. Hon har modet att beskriva det glapp mellan ambitioner och verklighet, som brukar kallas misslyckande. Men - alla misslyckanden måste vara personliga. Utan den risken skulle inte många artiklar, tidningar, böcker, målningar, musikstycken komma till. Det är förutsättningen för all konst och skapande. Personlig, det är Bodil Malmsten. I Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig reflekterar hon över händelser i tiden, upploppen i de franska förorterna, politik, hastiga reflexioner om nationalkaraktärer, ja, sådant som tränger på från alla håll. Det blir tidens solkatter på hennes vardagsrumsvägg. Och ständigt återkommer hon till den oskrivna romanen den som skulle vara mittboken, inte mellanboken. Den som inte vill lämna henne. Hon kallar det för insikten om ett livslångt fiasko. Att hon inte kan skriva sin riktiga roman. Hon sitter där vid sin dator i Finistère och skriver. Det är hennes normala tillstånd. Hon berättar om den sorg, saknad och det missmod som rasar i kroppen inför nyheterna om upploppen i de franska förstäderna, vid tanken på den oskrivna romanen. Men snart förstår jag, att det faktiskt är den jag läser. Mellanboken, den viktiga. Det var så här den skulle bli. Som ljudet av ett hjärta som bultar i författaren. Det hörs sida upp och sida ner i denna makalöst varma och utmanande bok. Som så rasande beskriver fiasko så att det vänds i sin motsats. Jonas Ivarsson 0414-163 50 jonas.ivarsson@nordea.se

Direktörerna tror de är Mats Sundin Den största eller kanske näst största förmögenhetsbildningen i svensk historia inträffade på 1600-talet. Det är därför vi har så många slott i Sörmland. De återvändande adliga krigarna byggde sig ståndsmässiga bostäder. Vad 1600-talsherrarna gjort rent konkret för att bli så kolossalt rika är inte svårt att förstå. De slog ihjäl och rånade i främmande land, vilket var en laglig form av brottslighet. Utomlands såg deras gelikar på dem med visst upphöjt förakt. Svenska adelsmän var inte särskilt förfinade och många av dem dessutom uppkomlingar, det vill säga nyadlade. Somliga fifflade därför med sin stamtavla, till exempel familjen De La Gardie som hittade på ett uråldrigt franskt ursprung. Bluffen avslöjades visserligen till stor smälek för dåvarande riksrådet De La Gardie. Men vad gjorde det om hundra år. I vår egen tid, just i dag, har vi sett den största eller näst största förmögenhetsbildningen i svensk historia. Och lustigt nog har det blivit på mode inom denna direktörsklass att flytta in i slott och herrgårdar i Sörmland och hitta på nya namn, exempelvis Ramqvist. Men vad våra direktörer gjort rent konkret för att bli kolossalt rika är inte lätt att förstå. I korthet kan man väl säga att de har bytt papper med varandra, vilket är en laglig form av brottslighet. Det behövs ideologi för att upprätthålla ett system med gigantiska klasskillnader. På 1600-talet menade adeln - på fullaste allvar - att adliga människor var mer begåvade, på allt, än icke adliga. De hade liksom avlats fram som rashästar under hundratals år (det var därför De La Gardie hittade på ett längre adligt Jan Guillou släktskap). Således kunde man utan vidare ta en adlig jurist som aldrig varit till sjöss, friherre Lorentz Creutz, och göra honom till riksamiral och fartygschef på världens största slagskepp Kronan. Ty som adlig jurist kunde han givetvis segla bättre än alla sjöofficerare i svenska flottan. Visserligen lyckades han genom en fantastiskt klumpig manöver segla omkull och förinta sitt slagskepp mitt framför den häpne fienden, den danska flottan (som därmed vann sin största seger till havs någonsin). Men ideologin om adelns andliga överlägsenhet påverkades inte ens av denna katastrof. Det var nämligen Gud som låg bakom den adliga överlägsenheten, trodde man. Det var Guds vilja att adelsmän var totalt överlägsna alla andra människor. Nutidens direktörer tror inte annat än i undantagsfall på Gud. De hävdar istället att det är någon som heter Marknaden som har bestämt att de ska vara hundra eller tusen gånger mer värdefulla än alla andra människor. Och precis som sina gelikar på 1600-talet menar de att en direktör kan allt, det spelar ingen roll om han ska leda ett företag som tillverkar salamikorv eller ett som tillverkar elektronik eller uppfinner medicin. Som på 1600-talet alltså, då en jurist som ledde häxprocesser kunde bli riksamiral i en handvändning. Som Ramqvist när han seglade omkull med industrins slagskepp Ericsson. Ehuru ideologin om direktörers andliga överlägsenhet inte påverkades ens av denna katastrof. Marknaden (Gud) har alltså skapat vår nya slottsherreklass. Jag såg en direktör på Securitas förklara för en tv-reporter att hans bonus på hundratals miljoner berodde på att han var som Mats Sundin. Vilket är en extremt korkad jämförelse. Mats Sundin tjänar tvivelsutan sina stora pengar på en marknad där vartenda mål, assist och slagskott bokförs. Liksom för övrigt författare tjänar sina pengar på en riktig marknad, vill jag påpeka på förekommen anledning (min samlade inkomst över alla 34 böcker är jämförelsevis extremt hög, men den motsvarar exakt en årsinkomst för försäkringstjänsteman Petersson på Skandia). Övermänniskoideologin på 1600-talet fick sitt första grundskott i och med Karl XI:s reduktion och där började föreställningen om den totala adliga överlägsenheten att vittra sönder. Men någon motsvarande förändring finns inte i vår tid. Tvärtom heter det nu att till och med statliga Vattenfalls direktörer måste ha förmåner som ramqvistare. Marknaden påstås, till skillnad från Vattenfalls ägare, kräva det. Och fd statsminister Göran Persson (den Socialdemokratiske partiordföranden!) har, liksom Ramqvist, Sören Gyll och Bengt Braun, skaffat herrgård i Sörmland. Försök att föreställa er Ingvar Carlsson utföra det klippet. Vad just slottsherre Ramqvist beträffar tycker särskilt hans meddirektörer att det är lite synd om honom nu. Han är en man i vanära, liksom De La Gardie på 1600-talet. Men inte kommer ätten Ramqvist på slottet Näsby att lida särskilt mycket av det om hundra år. Ringormen hallå där Ernst Billgren Finns det något sammanhang som det inte lämpar sig med konst? Dykning Hur går det med ditt och Olle Ljungströms band Oslo? Lugnet före stormen Kan vi förvänta oss en liveplatta? Liveplatta och best of Vad är god konst för dig? Sådan jag uppskattar Snor du någonsin idéer från din hustru och tvärtom? Vi ger varandra idéer nästan varje dag. Vad har ramsan: Den franska räven rev en annan räv, betytt för dig? Insikten om att Jarl Kulles storhet Du påstås själv ha suttit med i en hemlig kommitté, hur går snacket på ett sådant möte? Vi listar ut vem som är bäst? Hårt slit med stor integritet Vad är viktigast: personen eller produkten, eller går det hand i hand? Olika hos olika konstnärer Hur hittar du kreativiteten: sitter du och väntar? Nix, jag jobbar Om jag säger att du är en filosoferande dagdrömmare, vad säger du då? Huvudet på spiken Är det intressant när folk tolkar din konst fel och förklarar för dig vad du egentligen menar? Mina målningar är inga rebusar, så tolkningar kan inte bli fel Om du inte varit konstnär, vad hade du då sysslat med, tror du? Lekt med något annat, arkeolog? Vad krävs för att bli en bra konstnär? Vilja Måste man lida...mycket? Helst inte Vad anser du om August Malmströms Grindslanten, i korsstygn? Har aldrig sett, men jag uppskattar korsstygn När lanserar du ett eget klädmärke? När jag får tid När betalade du för ett biografbesök senast? För någon vecka sen, Marie Antoinette Har du gjort någonting som du själv anser så dåligt att du blir darrig när det förs på tal? Vissa tennis och golfslag Vad har du på gång just nu? Operera knät (tennisskada) Lars Yngve

Hazeldonk Express Hazeldonk är en fullständigt charmlös rastplats på gränsen mellan Hollandoch Belgien. Här börjar C-J Charpentiers nya bok Hazeldonk Express som utkommer under våren på förlaget Gondolin. I följande stycke är han på väg ut ur Belgien: Min barndom minns mig. Alltmera minns jag skaren, blåmånen och dunkandet från mjölkmaskinen och separatorns surr när jag var ung och lagårdslukten kalvarna och svinen alltmera söt den lukten rofylld, tung NORRUT, via Kortrijk, Waregem, Nazareth och Gent mot nederländsk söder. Jeans och skinnpaj, behaglig morgonvärme. Någonstans står det Astridlaan på provisoriska blekröda skyltar, indikerar vägbygge; deviation, Umleitung. Astridlaan; det betyder Astridesplanaden. Astrid Bernadotte (1905-35), dotter till prins Carl och prinsessan Ingeborg, förmäldes 1926 med prins Leopold och blev 1934 drottning av Belgien - mor till Joséphine, Baudouin och Albert. Hon omkom när maken rattade sin Packard och träffade ett päronträd i schweiziska Küssnacht, och var under sin livstid oändligt populär i det nya hemlandet. Efter den tragiska olyckan blev hon närmast helgonförklarad, fick ge namn åt gator, torg och parker i praktiskt taget varenda stad, och är alltjämt hågkommen i ett särskilt skimmer. Båda sönerna blev senare kungar; Baudouin efterträdde Leopold - som tvingades abdikera 1951, och Albert efterträdde brodern 1993. Päronträdet rämnade för övrigt vid ett blixtnedslag året innan. Leopolds tronavsägelse bottnar, förutom ett mäkta impopulärt andra äktenskap, bland annat i att han lät Belgien kapitulera mot regeringens vilja 1940; följt av husarrest och deportation till Tyskland och Österrike. Efter kriget tillbringade han sex exilår i Schweiz innan en folkomröstning återförde honom till Bruxelles, där massiva protester snart gjorde situationen ohållbar. Men även Baudouin tvangs abdikera. Fast bara under ett dygn (!) i april 1990, då hans ärkekatolska tro hindrade honom från att godkänna en ny abortlag. Astrid. Själv förknippar jag henne enkom med ett glas vodka i det ockuperade Kabul - eftersom lejonparten av flaskan tömdes av en belgare. Dessutom är jag totalt ointresserad av kungligheter. Vodkan. Det var mitt under den hyllade Gorbatjovs glasnostkrig, då en miljon civila dödades och halva Afghanistans befolkning tvangs på flykt, och Kabul var en belägrad stad. Antalet västerlänningar i synfältet var oändligt lätt räknade och de få man såg kollaborerade på något sätt med marionettregimen, eller var ditskickade av pro-kommunistisk press för att lovsjunga revolutionens obefintliga framsteg. En eftermiddag, kort efter den i afghanska media helt bortcensurerade Tjernobylkatastrofen, gick jag till Kabul Hotel för att få en drink, och i baren fick jag syn på en litet rundnätt man med yvigt mörkt hår tillsammans med två politruker. En västerlänning, tänkte jag nyfiket och såg fram emot en pratstund. Jag slog mig ned bredvid honom, insåg att han just beställt flaska nummer två, presenterade mig och fick ett halvt dricksglas. Han var belgare och hette Tindermans, berättade att han var textilingenjör med uppdrag att utveckla Afghanistans väverier i Gulbahar. Och han var duktigt på röken. Vodkan var billig rysk, anonymt namnlös och relativt fri från finkel. - Charpentier, sa han efter en stund. Français? - Delvis, svarade jag men jag är svensk medborgare. Då reste sig heer Tindermans, svepte sitt glas, slog armarna om mig och vrålade ASTRID tre gånger. Därefter däckade han på golvet och fick bäras upp till sitt rum av politrukerna. - Så är det varje eftermiddag, anförtrodde de mig när bördan var sänglagd. Vi hämtar mister Tindermans klockan sju varje morgon och kör honom till hotellet vid tretiden. En timme senare är han så full att han slocknar. Men vad var det han skrek? Jag svarade att jag inte visste, att det nog var fylleskrål. För att undvika Ring Antwerpen tråcklar jag mig fram till Lier, ser ett avtag som säger Grobbendonk, fortsätter i riktning mot Oostmalle, Rijkevorsel, Merksplas och Zondereigen - väljer medvetet allt mindre vägar för nöjet att åter köra genom jordbruksmark och bekräftande tysta byar. Och hojen skumpar som vid Passendale, hoppar på sönderkördgropig-knölig beläggning. En magsur mackgubbe med en enda pump på sin rostiga station säger att bensinen är slut när jag vill tanka, och något koffie har han inte heller. Det är första gången jag ser en rostig bensinmack, och jag tror inte ett dyft på hans påstående om drivmedelstorka. Möjligtvis kan han i sin skumögdhet ha uppfattat min registreringsskylt som tysk. Kaffet får jag ta någon annanstans. C-J - antropolog, författare och knutte bosatt i Järrestad - rider sin Harley på småvägar genom västliga utmarker där gravplatserna från första världskriget strösslar landskapet, medan han funderar om kultur, kaffeautomater, valutor, språk och mentalitet. Alltmera doftande den färska träklabben på kapen jag travar färska travar vinterved och jag är åtta år nu nästan nio och inte ett av vedträna får ramla ner Alltmera minns jag brunkullan vid källan alltmera dyrbar med sin smak av svart choklad och kallkällan den bottenlösa, blodriskan och murklan och aspens darrande och gula blad Och mjuka tunnbrödskakan varm som heta handen och björklövsmattorna som mormor band midsommarblommen och potatislanden och frosten i midsommarnattens blåfrusna potatisland Och alla lingonen i lingonplockarn och alla blad och skaft som måste rensas ut och spritärter och när vi åt på gården inunder rönnen innan rönnen blommat slut Och morfars långa döende och mormorskinden alltmera minns jag närmare ändå och hjortronmyren myggen nordanvinden och vådaskottet ådern midnattsblå Så minns jag barndomen min enda barndom linnea pyrola, förgätmigej förgätmigej för det är inte jag som minns min barndom det är min barndom som alltmer minns mig Bodil Malmsten Annonsera i Nya Upplagan Ring 0733-867666 www.nyaupplagan.se På fälten runt Passendale i Vlaanderen stupade mer än en halv miljon soldater under första världskriget. Här gör motorcykeln en paus medan föraren tär en pilsner utanför bilden. (Foto: C-J Charpentier) Christina Nilsson 0414-163 58 christina.m.e.nilsson@nordea.se

Mera Mac. imalmö. ilund. imac Skärmen är datorn! Och vilka datorer sedan! 17, 20 eller 24 tum. Inbyggd isight-kamera. Från 9.695:- MacBook Pro. Revolutionära, en tum tunna MacBook Pro. Nu i 15- och 17-tumsmodeller med widescreenskärmar. Ofattbar prestanda och grafik, med kraften hos Intel Core 2 Duo. Kristallklara så att du knappt tror dina ögon. Inbyggd isightkamera. Från 19.595:- AppleCenter MacBook. Nya 13 tums kraftpaket. Intel Core 2 Duo under huven, supertålig plast och 2,75 cm tunn. Unik kombination av prestanda och bärbarhet! Från 10.795:- Baltzarsgatan 18, Malmö. 040-660 16 40. Mårtenstorget 6, Lund. 046-150 400. ipod. Världens hetaste prylar för musik, bilder, videoklipp och nu också spel! ipod, ipod nano (bilden) och ipod shuffle. Från 795:(iPod shuffle) MacSupport

I en container EINARS TRÄDGÅRD! Under våren kommer jag att berätta om hur Einars trädgård blir min trädgård. Dagen före nyårsafton stod det på pränt att så ska bli. Det höll på att bli ett annat ställe men omständigheterna ville annorlunda och jag är glad att det blev Einars trädgård. Det är som ett nästan blankt papper som jag kan rita min bild av en trädgård på och ändå inte. 1032 m2 i längsgående sydriktning utan växter. Man kan undra varför en person som just jobbar med trädgård väljer en så naken plats som denna. Kanske är det just det. Att mina egna val kan styra. Som att gå in i en urstädad ateljé med enbart en vit uppspänd duk och några tuber färg. Nästan. För som överallt finns även här en berättelse, ett nutidsarkeologiskt avtryck. Det måste man läsa av innan man gör något överhuvudtaget. Einar var bestämd. Han gjorde som han tyckte var bäst. Att döma av hans trädgård så var han pragmatiker. Nyttan och funktionen fick styra liksom ett behov att klara sig själv, vara självförsörjande. Einar hade varit åkare och där man inte körde och ställde fordon där odlades det främst potatis. Hallon och vinbär ser jag också. Efterrätter eller sylt! Einars annars enda extravaganza verkar ha varit hans vinstock. Ett helt eget litet växthus har det fått. Ingen har skördat det i år så det ligger högar av druvor på golvet. Einar skötte det väl tills han kom på hemmet. Det verkar som om hela byn fick smaka av de syrliga klasarna. Einars vardagslyx. Resten lämnar ett strävsamt eftermäle. Tre björkar resten jord. Hit flyttade Einar när han var trettio. Här har hans barn vuxit upp. Ett helt liv har myllats ner i jorden genom åren som gått. Nyttan gick före nöjet eller var det kanske nyttan som var nöjet! Så ser det nutidsarkeologiska avtrycket ut. Inget som verkar ha imponerats av vår tids stressade dekadens. Jag lyssnar till platsens berättelse och går och grunnar på hur min dionysiska lättsinnighet ska kunna interagera med platsens strävsamhet! Jag vill inte bara köra över Einars liv med min bobcat och mina fina idéer. Å andra sidan är jag konstnär och köper potatisen på ICA. Var ska jag dricka mitt morgonkaffe och var ska jag dricka mitt kvällsvin? I Einars trädgård satt man inte, man arbetade. Och när man inte längre kunde arbeta jag då tog livet slut. I min trädgård finns det sittplatser överallt och promenadstråk för upplevelser. Vi är varandras motsatser. Einar och jag. Vad mer berättar platsen? Det blåser kraftigt. Västan vräker in och ingen växtlighet silar den i sitt grenverk. Det känns kärvt så här års. Horisontellt oväder. Hur ska mina växter stå ut här? Jag själv? Kraftig blåst hela vintern, brännande sol på sommaren. Jag som älskar syresatt lummighet! Men om det är lätt är det heller ingen utmaning. Det ska kärva för att besluten ska bli starka och klara. Det finns något holländskt över stället. Kanske var det det som fick mig att stanna upp. Där har jag ju ändå tillbringat halva mitt vuxna liv. Det är vattennivån i den anlagda våtmarken jag ser ut över, som triggar hemkänslan. Den, vattennivån alltså, ligger högt över min tomt. Det är klart den ska göra det, det är jag ju van vid. Bakom går tåget mellan Simrishamn och Malmö. Åkrarna tar vid bortom rälsen. Det här är kulturmark rakt igenom. Ingen natur. Precis som hela Holland. Jag måste erkänna att det verkligen inte var kulturlandskapet som fick mig att stanna där så länge, det var staden. Men här är jag nu. Det som jag förut ansåg omöjligt har plötsligt blivit möjligt. Jag vet inte varför. Så är det med massor av företeelser. En ökad tolerans inför livet självt. Så som det ter sig i verkligheten! Ja, just här ska jag bo ett tag och anlägga mig en trädgård. En trädgård som representerar mig och vad jag blivit. Referenser till det som inspirerar mig. Ansatser som får mig att tänka nya tankar. Det händer bara om utmaningen är stor. Det är den. Tveklöst. Om hur en samtida trädgård växer fram ska jag berätta. Fortsättning följer Är det någon som minns SOS? Alltså tredje filmen byggd på Sällskapsresan. Stig Helmer och Ole är på väg hem genom en tidig morgon en av årets längsta dagar. De har varit på maskerad som stålmannen och en rosa kanin. Även om man bara sett ettan eller är bekant med rollfigurerna går det att räkna ut vem som är vem. Ole kastar en plastpåse med lite prylar i till Stig Helmer som i sin tur kastar den tillbaka. De lattjar sig fram på en bro anslutentill någon holme mitt i huvudstaden. Ole skickar i väg påsen i en båge mot Stig Helmer som backar med händerna uppsträckta tills kroppen tar stopp mot räcket och tyngdlagen för honom över på fel sida. Han faller, men inte i vattnet. Precis då kommer en pråm fullastad med soppåsar. Där ligger nu kaninen och påsen med en del viktiga attiraljer, tillsammans med en stor mängd lika dana dagligvarupåsar. Tjaa, det är bara att börja leta. Ibland överträffar verkligheten dikten. Bilen är fylld med återvinningsskräp prydligt sorterat efter konstens alla regler; avsköljda och tvättade, makrillsburkarna är till och med körda i diskmaskinen för att inte lukta. Tidningar för sig, och mjölkpaket, hårdpapp från Ginza och CDON i en annan papperskasse. Var sak på sin plats på rad i baksätet. Ofärgat och färgat glas på golvet mellan sätena. Travar av lättölsbackar fyller kombibagaget. 290 spänn borde det inbringa. Innan anhalten biblioteket i Simrishamn, efter soprundan, går vägen över JHL då ett akut behov av yxa infinner sig till hushållet. Lika bra att stanna till vid återvinningscentralen utmed järnvägen i Tommarp. Ska nycklarna få sitta kvar i bilen? Nej, det är en dum vana. Med nyckeln i högerhanden greppar jag tag om den tunga tidningskassen. I vänstran den lättare kassen med kartonger. Rutinerat slinker den smidigt in i rätt container. Med den nu lediga vänsterhanden under den tunga kassen hivas den upp mot den lilla hyllan och så några rejäla tryck, så där ja Ett klonk hörs! Fan, fan, fan!! Bilnyckeln!!! Helvete! Och så fortsätter en ännu fulare ramsa. Jag trycker in gummiskyddet till containern och kikar ner bland papper i alla möjliga format. Ingen nyckel syns. Inte en människa i närheten, inte en bil. Försöker lyfta upp det tunga järnlocket, men kommer bara några decimeter upp. Det är i alla fall uppehållsväder för omväxling skull. Blicken far hit och Peter Andersson 0414-16109 peter.l.andersson@nordea.se dit efter något eller någon. Efter flera minuters vankande fram och tillbaka bryts tystnaden från det för stunden tomma Tommarp. Ut kommer en kvinna från den gamla nedlagda Kalles livs. Jag går fram till henne och berättar lite generat om vad som hänt och frågar efter någon kratta eller en regel. Vi går in och letar. Hon håller på att anpassa lokalen till utställningar framöver. Där står ett kvastskaft som kanske kan komma till användning. Det går att peta lite bland det översta i containern. Så slår det mig. Den nyköpta yxan. Om jag bara orkar lyfta upp locket tillräckligt högt kan hon kanske hjälpa mig med att spjärna fast yxan. Det fattas ett par decimeter och jag orkar inte en centimeter till. Som på beställning kommer en ung mamma med barnvagn förbi. Skulle du kunna hjälpa till lite? Det är den kraft som fattas. Yxan kommer på plats. Nu gäller det bara att ta sig in i containern utan att järnlocket far igen som en giljotin. Det finns inget val, rädslan för eventuella följder förträngs. En yxa med hickoryskaft måste bara hålla. Osmidigt men försiktigt kravlar jag mig upp och in i containern. Stående där, rotande i papperssopor far tankarna iväg till kaninen Stig Helmer då han vred och vände på påsarna i soppråmen. Tänk om nyckeln suttit i en nyckelring som ger signal då man visslar på den. En hopplös panikkänsla börjar infinna sig. Händerna far runt i fickorna. Har jag kollat byxorna innan jag tog mig in i järnburken? Snacka om pinsamt om nyckeln legat där. Mobilen är i alla fall med mig, tänker jag och plockar fram den. Nähe, batteriet är slut. Tänk logiskt, tänk logiskt innan nyckeln blir bortrotad ännu mer. Det sa klonk, alltså borde den inte ligga i mitten. Den måste hamnat i någon av kanterna. Gräv, gräv, gräv. Jag lyfter på en bunt mot botten och hör ett ljud som inte kommer från papper. Under nästa tidning på botten ligger nyckeln och väntar på mig. Vilken lättnad. Den låg nedanför öppningen rakt ner. Så börja leta där om du hamnar i samma knipa. Jahopp, då gäller det bara att ta sig ur också utan att klyvas på mitten eller halshuggas om locket smäller igen Tusen tack till de två kvinnor som hjälpte mig in och ur containern. Puss och kram. Mikael Håkansson-Askaner

Konsten att äta och dricka Per Arnesson Vad är nu detta, att äta och dricka kan vi väl alla och speciellt skåningarna? Ack nej, det kan vi alls inte om vi skall följa de anvisningar som jag hittade i boken med denna titel, utgiven i nådens år 1936 på Natur och Kultur. Författare är sexmästaren Marius Wingårdh (Vilket betyder att vi intet vet om hans sexliv, men att han däremot har en bakgrund som ledare för finare middagar, baler, jubileum och annat. Vidare hade han ett vinassocierat namn, men är mer intresserade av matens förtäring och dess yttre former än av själva vingården i vilket vinet vuxit) Målsättningen med boken anges därför vara Gastronomiska strövtåg i menu och vinlista med utflykter på bordskulturens område För att ge en sammanhållen bild berättar förf om berömda antika seder och middagar, bland annat om att ordet symposium har en trevligare bakgrund än vad det brukar associeras till idag. Det betyder att ligga till bords och dricka, framför allt det drickande och pokulerande som sker efter själva middagen. Hamnar ni i detta trevliga läge kan ni alltid i förtroende nämna att ni varit på ett ovanligt bra symposium för några dagar sedan. Den festmåltid som satt störst spår i författaren är de berättelser som finns om den svenske pfalzgreven Carl Gustafs festmåltid i Nurnberg 1649 till minne av westfaliska freden. För att inte förblekna författarstilen citerar jag därför ett stycke ur boken. Denna festmåltid grundlade tvivelsutan för århundraden framåt det svenska kökets rykte och den svenska törstens okuvlighet. Vad svenska olympiamästare presterat på arenan under senare decennier förbleknar och blir matt mot vad svenska krigare och diplomater 1649 åstadkommo vid bordet till häpnad för ett kräset Europa med dess otaliga mästare i ätandets konst och med män, vars strupar och magar sakna jämförelsemått. Denna berömda festtillställning började tidigt på dagen och pågick oavbrutet till sent på natten. Man hann med att konsumera 120 rätter mat, förutom ett otal skåderätter, vilka senare de främmande sändebuden sannolikt tacksamt noterade med ett tyst Te Deum laudamus. Man hade i fönstren till festlokalen uppställt ett par lejonstatyer, vilka genom hela måltiden igenom sprutade ur sina öppna gap strålar av vitt och rött vin över Nurnbergs torg. Man serverade mellan rätterna icke blott nya stolar utan även ymnigt med kräkmedel och pumpade ur väldiga fat ideligen nya viner i de kärl varur gästernas glas flitigt påfylldes av den uppmärksamma betjäningen. Att stämningen framåt den 75:e rätten blev ganska ledig tarvar ingen närmare förklaring, och att man efter måltiden nödgades framåt morgonsidan fösa iväg gästerna genom att avlossa en muskötsalva förklaras av det svenska skämtlynnet, vilket redan på den tiden icke försmådde något för att roa gäster. Aftonen var emellertid glad och inga tänder blev utslagna. Vad dagens lärdom är av denna utsvävning kan kanske vara att måttlighet faktiskt kan vara en vettig dygd i en del sammanhang. På ett annat ställe i boken berättar författern om att det på kunglig middag på 1500-talet inte var tillåtet att lämna bordet, icke ens för att gå på toaletten. Han berättar därvid att Tycho Brahes dödsorsak skulle ha varit sprucken urinblåsa under en kunglig middag. Jag vet inte om detta verifieras av dagens historiska etablissemang. En liknade notis ges om följande dagsaktuella i Stockholm på 30-talet En engelsk gesant i Stockholmanhöll vid taffelnom ursäkt för sitt illamående, bröt bordet och gick ut för att nedfalla död av slag. Detta är urtypen för elegant uppfostran. Det är icke ens tillåtligt att utan ursäkt avlida vid bordet. Detta hände den engelske ministern Sir Howard Kennard vid en bankett på Hasselbacken år 1931. På 30-talet var det mycket viktigt att följa etikettens bud och boken vimlar av olika exempel på hur man skall uppträda respektive definitivt inte uppträda. Bara ett exempel, kuvertbröd som ligger framme vid ens plats på bordet får man under inga som helst omständigheter bita i, det skall brytas i små bitar med en hand. Citat igen I det gamla Ryssland där brödets symbolik pietetsfullt bevarades, råkade en officer vid Tsarens bord bita av sitt bröd under måltiden, varpå han omedelbart sändes till Sibirien, varest dylika vanor ansågs ursäktliga Idag har jag hållit mig mest i historiens dunkla hörn, skall man göra en koppling till idag så kan en vinkling vara att fundera på vilka viner som finns idag som fanns ungefär på samma sätt förr i världen. Då skall man börja tror jag med de italienska vinerna från Romtrakten, de har gjorts i samma trakt på samma druvor i flera tusen år. Rhen och Mosel samt Frankenviner har också en gammal historia liksom Tokajer från Ungern. Som bekant är ju inte Champagne av något äldre datum, enda anledningen till att nämnas här är att jag i boken ovan hittade den för mig äldsta benämningen på svenska på svenska för Champagne, och det är det läckra ordet SMÄLLKORK! Ha det bra och låt oss hopoas de ljusa tiderna kommer snart EUROPEISK LEKTION För den som gör anspråk på att vara europé är det minst lika viktigt att veta att det var Leo Marfurt som ritade Belgaflickan, som att Alphonse Mucha skapade en av reklambilderna för cigarrettpappret JOB. Belga är förutom en nyhetsbyrå och en svunnen myntenhet - den belgiska nationalcigarretten, och den började tillverkas 1923 av tobaksfabrikanten vander Elst i Merksem nära Antwerpen. Från början var Belgapaketen skäligen fantasilösa men så, någon gång i mitten på trettiotalet, överläts formgivningen till den schweiziskbelgiske affischkonstnären Marfurt (1894-1977), och därmed föddes den klassiska Belgaflickan. Som med hatt, gul plym och scarf fortfarande gäckar oss med sin ursprungligen charlestonartade framtoning. Belgaflickan blev sin tids Mona Lisa, och hon är still going strong, en designikon som blivit närmast kultförklarad. Och som dessutom fött en hel kår av samlare, på ständig jakt efter cigarrettpaketets olika skepnader, färgsammanställningar och grafiska former. Plus allt det andra som bär hennes bild: affischer, emaljskyltar, tändsticksaskar, engångständare det finns faktiskt en hel Belgamarknad bortom Sveriges gränser! Under årens gång har Belgaflickan både krympt och genomgått ett antal ansiktslyftningar, bytt färg på läppstiftet, vridit huvudet och ändrat fokus för sin blick bort från det oskuldsfulla och numera med ett sexigare anslag. Däremot har fabriken i Merksem lagt ner, och sedan drygt två år produceras nationalcigarretten i Nederländerna av ett brittiskt-amerikanskt konglomerat. Som tillhandahåller rökverket i röd tjugofempack för fyra euro och åttio cent. Dessvärre är asken förstörd av förfulande varningstexter som berövar det grafiska konstverket mycket av dess klassiska charm. Lilla fröken Belgas namne, den märkliga valutan belga, är också värd ett par tankar. Den konstruerades 1926 och fungerade ungefär ett tjog år. Varvid en belga var fem francs, eller ett trettiofemtedels brittiskt pund d v s omkring 0, 2 gram guld. Och för att krångla till det ytterligare kunde man exempelvis på dåtidens femtiolapp samtidigt läsa att den var en tia, beroende på vad man valde att kalla den! Sedan kan man ju undra om inte namnet på betalningsmedlet var ett smart sätt att marknadsföra cigarretten med reklamplats på landets sedlar Cigarrettpappret JOB, slutligen, har inte ett smack med den bibliske profeten att göra, utan står för J B efter den Jean Bardou som drog igång produktionen 1838. Varefter Mucha (1860-1939), liksom Jules Chéret (18361932), så småningom belönade världen med sina förföriska Jobflickor. Detta är ungefär vad en europé bör veta för att kunna kalla sig informerad. Själv köper jag mina Belga på macken strax väster om Minderhout. C-J CHARPENTIER

10 En nobel fest Lars Bergström Så är då årets Nobelfest över! För oss i Kungl. Vetenskapsakademins kommitté för fysikpriset markerar den festliga veckan inte bara kulmen på arbetet under året, utan också startskottet inför arbetet att utse nästa års pristagare. Det finns knappast någonting inom forskningen som är så tydligt cykliskt som det löpande arbete med att utse Nobelpristagare. Det finns inte heller något vetenskapligt pris som kan mäta sig med Nobelpriset när det gäller prestige, ära och berömmelse för pristagarna men också för lilla Sverige som lyckas placera sig på den vetenskapliga världsscenen varje oktober (när pristagarna offentliggörs) och i december när Festen med stort F går av stapeln i ett annars mörkt och gråkallt Stockholm. Varje Nobelfest är utan tvekan unik, och därför hittar man personer som tillhör den utvalda skaran att bli inbjudna varje år (i år: kuvertavgift 1500 kr) som utan vidare kan ha 20-30 besök på festen bakom sig. Maten, underhållningen, vinlistan, gästerna ja allt varierar mellan åren och förväntningar är höga och infrias för det mesta. Jag går inte in så mycket i detalj på årets fest, utan konstaterar bara några höjdpunkter. För mig och vår egen familj var det extra roligt att vår äldsta dotter Joanna blev utsedd av Nobelstiftelsen att bli en av de 4 marskalkarna som utses direkt av stiftelsen (övriga c:a 30 utses av Studentkårerna vid Stockholmstraktens universitet och högskolor). Hon fick först leda in pristagarna på Konserthusets scen vid prisutdelningen och sedan leda processionen nerför stora trappan i Blå Hallen i Stadshuset till honnörsbordet. Vi var imponerade av att hon skakade av sig all nervositet och kunde glömma alla kompisars välmenta men inte helt ofarliga kommentar se bara till att du inte snubblar utför trappan. Maten var som sig bör utsökt, en fräsch förrätt, en mosaik av lax och pilgrimsmussla med Kalixrom, följdes av delikata örtkryddade lammryggfiléer och en uppfriskande efterrätt, ananasparfait inburen på det klassiska sättet för Nobelfesten med pyrotekniska effekter på vägen nerför trappan. Många hade stora lovord att fälla över kvällens röda vin, Vennwouden Classic 2002 Paarl, men med risk för att trampa in på Nya Upplagans vinskribent Per Arnessons marker vill jag nog hävda att fjolårets Penfolds RWT 2001 var strået vassare ett av de godaste viner jag någonsin smakat. Dansnumren som utgjorde underhållningen mellan rätterna var säkert bra, men avnjuts nog uppriktigt sagt bättre i teverutan om man inte är placerad riktigt nära Blå Hallens stora trappa. Nobelpristagarnas tal var faktiskt ovanligt varierade och välkomponerade, och nog kunde väl vetenskapsmännens tal mäta sig med litteraturpristagarens i litterära kvalitéer den här gången? Man blev verkligen bortskämd med den eleganta inramningen, där ljus och ljud var perfekta och de 10000 blommor som staden San Remo (där Alfred Nobel tillbringade sina sista dagar) skänkt gav den perfekta feststämningen. Sådan var alltså festen, höjdpunkten på Nobelåret, men hur kom vi dit? Det började ungefär ett och ett halvt år tidigare, då Nobelkommittéerna för fysik och kemi vid Kungliga Vetenskapsakademin (KVA) bestämde vilka universitet, forskningsinstitut och andra vetenskapsidkare som skulle bjudas in att lämna förslag, nomineringar, för nästa års pris. Enligt de mer än 100 år gamla reglerna räcker det med en handfull universitet, men numera är det hundratals. Jag kommer nu att beskriva fysikkommitténs arbete, men liknande arbete utförs i princip också vid Karolinska Institutets Nobelförsamling för priset i fysiologi eller medicin, Svenska Akademien för litteraturpriset och Norges storting för fredspriset. När nomineringarna kommit in innan den sista januari, börjar det egentliga och omfattande arbetet för kommittén (i fysik bestående av 5 ledamöter valda tre år i taget, och ofta ett par adjungerade ledamöter, som kan variera år från år). Efter de första sammanställningarna av nomineringar inom olika delområden kommer de första viktiga besluten om vilka som är tillräckligt intressanta för att utredas närmare. Dessa expertutredningar utförs oftast av internationella specialister med största möjliga integritet och kompetens inom sina respektive specialområden. Sedan följer ett spännande, men mödosamt, arbete då utredningarna sammanvägs och där en dialog förs med KVAs klass i fysik (med 18 ledamöter under 65 år, och ungefär lika många över den åldern). Så småningom utmynnar det hela i en rekommendation från kommittén om årets pris. KVAs fysikklass kan då acceptera förslaget, med eller utan förändringar av prismotiveringen. Klassen kan också föra fram ett eget förslag, som då ställs mot kommitténs förslag vid den slutliga omröstningen i Akademin. Helt andra förslag kan i princip också väckas vid detta KVA-sammanträde, något som säkert skulle ge upphov till omfattande skriverier och analyser 50 år senare, när handlingarna blir offentliga. Den 50-åriga sekretessen håller KVA och ledamöterna mycket strikt på, och det är inte utan stolthet man kan peka på ytterst få brott mot den. Ja, sådan är alltså proceduren som har flera inbyggda spärrar mot subjektivitet och godtycke. (En regel är exempelvis att ingen får nominera sig själv.) Det är ju faktiskt så som Nobelpriset i fysik har fått den närmast ofantliga prestige det har att man har lyckats pricka in de flesta av de största upptäckterna och uppfinningarna inom fysiken område, och därmed fått en lista av pristagare som innehåller namn som Röntgen, Einstein, Bohr, Heisenberg, Feynman, Men vad hade årets pristagare John Mather och George Smoot gjort som kunde föra in dem i denna lista bland illustra vetenskapsikoner? Årets pris gäller ny kunskap om det allra tidigaste universum. När amerikanska rymdflygstyrelsen NASA i början på 1970-talet tillkännagav att man kunde tänka sig att finansiera ett satellitprojekt inom grundforskning, närmare bestämt i kosmologi, fick man in över hundra olika förslag. Efter hård gallring identifierade man tre starka grupper vars idéer slogs ihop grunden till COBE-samarbetet (Cosmic Background Explorer) hade lagts. Efter en lång och besvärlig utvecklingsfas där den första tragedin med rymdfärjan Challenger 1986 gjorde att man fick göra om hela designen och anpassa instrumenten till en vanlig Deltaraket i stället sköts satelliten upp 1989. Snart kunde de känsliga instrumenten mäta upp den fantastiska rest av värmestrålning Hela stjärnhimlen sedd i mikrovågsljus. De olika färgerna representerar ytterst små variationer i temperaturen, som är 2,7 grader över absoluta nollpunkten. Detta är med all sannolikhet fröna till det som sedan blev våra galaxer och galaxhopar i universum. Bild: COBE-teamet, NASA. En av fysikpristagarna, George Smoot, fotograferas för Kungliga Vetenskapsakademins räkning. värmen från den Stora Smällen, Big Bang, som har öppnat ett helt nytt forskningsfält inom astrofysiken och gjort kosmologin till en precisionsvetenskap. Mather ledde den grupp inom COBE som undersökte värmestrålningens fördelning på olika våglängder och upptäckte att den helt och håller stämmer med vad Max Planck hade förutspått redan år 1899 att man får från något som är hoppressat och varmt. Smoot ledde med tålamod det arbete som krävdes för att hitta de små variationer i strålningens temperatur i olika riktningar, som anses vara fröna till våra galaxer och de galaxhopar som existerar idag. När strålningen skickades ut, för 13,6 miljarder år sedan, var universum en tät, hoppressad och 3000 grader varm gas och inga solar, planeter eller liv kunde existera. Sedan dess har universum utvidgat sig och blivit större med en faktor 1100, och temperaturen hos ljuspartiklarna har sjunkit med samma faktor och är nu bara 2,7 grader över absoluta nollpunkten. COBEs karta över hela himlen som visar temperaturvariationerna är en ögonblicksbild av hur vårt universum såg ut 380 000 år efter Big Bang för 13,6 miljarder år sedan. Det var första bilden av universum som baby, som sedan dess har förfinats av många olika forskargrupper och en ny NASA-satellit, WMAP. Europa kommer om två år att skicka upp ytterligare en, Planck-satelliten, som kommer att ge ännu större detaljskärpa. Men pionjärerna var alltså John Mather och George Smoot, årets Nobelpristagare. Lars Bergström, professor i teoretisk fysik, Stockholms universitet, vetenskaplig sekreterare i Nobelpriskommittén för fysik Lena Lowén 0414-163 55 lena.loven@nordea.se

11 februari månads horoskop av O. Rakel Vattumannen 20 jan 18 feb. Du ser fram emot att få börja ett nytt liv på det nya året. Ingen fara. Det kommer att bli precis som det förra, och alla andra tidigare också, nämligen totalt värdelöst! Fiskarna 19 feb 20 mars. Du drömmer om att få se lite nya vatten i framtiden. En utflykt till Hoby mosse blir det närmaste du kommer det! Man får vara glad för det lilla Väduren 21 mars 19 april. Zodiaken ser inte bra ut för vädurar under det nya året. Inte för resten heller för den delen! Du bör akta dig för skorpioner som är extra retliga så här års. Oxen 20 april 20 maj. Du som sett fram emot lite lata dagar kan glömma det. För en oxe finns ingen vila. Tecknet heter inte latoxen, eller? Tvillingarna 21 maj 20 juni. Du ser lite dubbelt under årets första månader. Du kan dock vara helt lugn, det är bara ett alltför häftigt nyårsfirande som har satt sina spår på synnerverna. Titta dig i spegeln och du har fått sällskap! Du kommer dock snart att vara helt återställd, och lika ensam som förut. Kräftan 21 juni 22 juli. Ditt yrkesval kommer att visa sig vara helt åt skogen. I alla år som du trott dig vara ett ämne till en framgångsrik IT-tekniker har du varit helt fel ute. SanITetstekniker skulle det vara! Lejonet 23 juli 22 augusti. Modefixerad som du är har du inte börjat inse att tiden springer ifrån dig nu. Nä, axelvaddar, piratbyxor och bandana KOMMER inte att bli modernt igen! (Gud förbjude!) Det som gäller är, som alltid i ditt fall, brun gabardin. Jungfrun 23 augusti 22 september. Du har vågat släppa loss lite under förra årets sista helger i tron om att ta igen det du missat under resten av året. Tyvärr kommer du att bli påmind om dina pinsamma eskapader under just dessa få veckor av dina bekanta resten av hela 2007. Vågen 23 september 22 oktober. Dina dåliga ekonomiska avvägningar gör att du kommer att få det tufft under de kommande månaderna. Var det verkligen nödvändigt att köpa ett gigantiskt komplett hemmabiosystem på kredit i julkapp, till dig själv? Till en etta med kokvrå? Jag ser en kronofogde inom en snar framtid. Skorpionen 23 oktober 21 november. Du har gjort dig omöjlig i hela din bekantskapskrets. Var det så klokt att pinka i värdinnas champagneglas på nyårsfesten? För att inte tala om fyrverkeripjäserna på toaletten Vädurar kommer dessutom att undvika dig. Skytten 22 november 21 december. Nyårsraketerna fick dig att leva upp, du blev som ett litet barn på nytt. Men man undrar vad grannen säger om sin totalt nerbrunna villa? Det lär finnas hus till salu i Svappavaara. Där lär han inte hitta dig än på ett bra tag, i alla fall! Stenbocken 22 dec 19 jan. Du kommer att få se fram emot ett lyckosamt år framöver. Din potential är oöverskådelig. Personer i din närhet kommer att få glädjas åt din frikostighet, men man får hoppas att de verkligen visar dig den rättmätiga uppskattning som du faktiskt förtjänar! Din ödmjukhet och blygsamhet hindrar dig dock från några större förhävelser. NU på allas läppar

12 Spel_/_Film Sonic the Hedgehog (Xbox 360) Med sitt senaste äventyr bevisar världens snabbaste igelkott ännu en gång att han fortfarande inte bemästrat övergången till 3D. Det började ganska lovande med Sonic Adventure till Segas numera insomnade Dreamcast, men efter det så har det gått rakt åt pipan för Sonic i tredimensionell tappning. Den ena halvtaskiga produktionen har avlöst den andra och urusla Sonic Riders har varit sämst av alla. I spelet finns det tre spelbara igelkottar: Sonic, Shadow och Silver. Var och en har sin egen stil och uppsättning av attacker, men att spela med Silver eller Shadow gör ingen glad. När du spelar med t.ex. Shadow får du bara puttra omkring i urtrista fordon genom tråkiga och oinspirerade banor. När det sedan kommer till gästspelande som Tails, Knuckles, Amy, Blaze eller Rouges blir det sju resor värre då kontrollen i fråga är smärtsamt usel. Spelkontrollen i Sonic the Hedgehod är nästan samma som i Dreamcast-spelet. Du hoppar med A-knappen och med ett tryck till får du Sonic att ge sig på, lådor och andra föremål i en snurrande attack. Den pinsamt dåliga kameran gör dock att du oftast inte har en aning om var igelkotten är på väg och förtvivlat kastar ut handkontrollen genom fönstret när kameran inte ens hänger med i ett enkelt hopp. Men botten nås inte förrän det visar sig att de gäspningsframkallande försöken till rollspelselement från Sonic Adventure har återvänt. Mellan de riktiga banorna tvingas du nämligen traska omkring i en ful och livlös stad för att prata med stela och plastiga stadsbor, utföra sunkigt genomtänkta uppdrag och köpa nya egenskaper till kottarna. Här är grafiken fullkomligt kräkframkallande, underhållningsvärdet bortblåst och laddningstiderna alldeles för långa. Grafiskt sett måste Sonic the Hedgehog vara det ojämnaste spelet jag sett till Xbox 360. Vissa delar i spelet kan jag tro att jag spelar Sonic Adventure på min gamla Dreamcast, medan andra bitar är väldesignade och vackra. Sega sa under utvecklingen att de ville ta oss tillbaka till rötterna med Sonic the Hedgehog, men vad dom levererar är en produkt som får vår kära fartdåre till igelkott att krypa ännu längre in i skamvrån. Snälla Sega, ta tillbaka skrotet, gör om och gör rätt! 2/5 Alexander Bing-Ohlsson Canis Canem Edit (PS2) Ett spel som utspelar sig på en internatskola med bråkiga elever. Hur roligt kan det bli? Riktigt underhållande om du frågar mig! Spelets huvudfigur heter Jimmy Hopkins och har ett brokigt förflutet. Hans mamma och hennes nya man bestämmer sig för att internatskolan Bullsworth är rätta stället för Jimmy. Som färsk elev börjar han från noll, utan vare sig status eller respekt. Det är nu upp till dig, med handkontrollen i ett fast grepp, att ändra på det hela. Detta genomförs lättast med en skaplig dos våld och bråk. Något som tillhör Jimmys främsta talanger När du kommer igång med spelet känner snabbt igen dig. Tänk Grand Theft Auto i ny kostym så förstår du ungefär vad det handlar om. Uppdragssystemet är mycket likt, men det nya är att det hela förlagts till en skola, vapenutbudet har förändrats från automatvapen till slangbellor och bilstölderna lyser med sin frånvaro. Uppgifterna är varierande, både i upplägg och i underhållningsgrad. Det kan gå ut på att skydda en nörd som inte vågar gå till toaletten, knycka underkläder från tjejernas byggnad åt en gubbsjuk lärare eller bryta sig in i andra elevers skåp. Vissa är riktigt roliga medan andra inte kräver någon större ansträngning från dig som spelare. Precis som i verkligheten finns det olika grupperingar på skolan. Det gäller att visa alla dessa var skåpet ska stå och varje gäng har en självutnämnd ledare som du ska sätta på plats. Tyvärr blir huvudobjekten mest något som måste utföras för att komma vidare i spelet. Det är istället de små sakerna som gör det hela roligt. Slagsmålen fungerar fint och roligare blir det då du lär dig nya attacker efterhand. Kameran är emellertid spelets akilleshäl och hänger ofta inte med. Värst blir det när det ska smitas från vakter och det hela ofta slutar med att du åker fast då du sprungit rakt in i en vägg på grund av kamerans placering. Gillar du konceptet med internatmobbning och kanske har fått mersmak efter att ha läst Jan Guillous Ondskan? Ta en titt på Canis Canem Edit... Rocky Balboa Drama, Regi: Sylvester Stallone En av de bästa sportfilmerna genom tiderna Rocky från 1976, följs nu upp för sjätte gången av Rocky Balboa. Som en avslutande saga på en fantastisk boxares karriär, fokuserar den avslutande filmen på The Italian Stallions efter tiden som slagskämpe då han numera driver en restaurang där han gärna delar med sig av sina gamla boxarhistorier med gästerna. Rockys blyga fru Adrian är numera avliden och den gamle fightern tampas med inre demoner, bland annat i form av ett trassligt förhållande med sin son, och lägligtvis diskuteras det i media om den gamle Balboa skulle kunna ha en chans mot dagens tungviktsmästare - Dixon. En datorsimulerad match utser Balboa till vinnare, och självklart börjar ryktena flöda. I princip alla de fem uppföljare till Rocky som kom under 70- och 80-talet har varit skräp i jämförelse med ettan, och ärligt talat såg inte oddsen särskilt mycket bättre ut för denna film. Det är lätt att tro att Sly försöker klämma de sista dropparna ur en av filmhistoriens största hjältar, den fattige italienarsonen som blir bäst trots alla odds, men filmen gav inte mig det lömska intrycket. Den största anledningen till att ettan var bäst i jämförelserna med uppföljarna var att den verkligen koncentrerade på kärlekshistorien och för att den gav publiken ett helhetsintryck av Rocky, då i princip 90% av filmen består av dialoger mellan de olika karaktärerna istället för hårda slag mot tinningen. Producenterna bakom ettan trodde att det var fighterna som fängslade publiken men där gjorde de ett kolossalt magplask, bland annat representerat av Dolph Lundgren i form av en ryss med blonderat hår. Att försöka matcha ettan är självklart en anmärkningsvärd bedrift, men det gör tyvärr inte denna filmen. Rocky Balboa har kvar många av de drag som gjorde ettan så pass bra, men de känns lite tunna i längden. Det finns en del emotionella scener med riktigt starka fraser och punchlines, men jag tror inte de kommer kommas ihåg som några stora filmrepliker i historien. Lyckligtvis insåg även Sly att felet bakom de misslyckade uppföljarna var de utdragna slagsscenerna, så han valde att själv skriva, producera och regissera Rocky Balboa helt själv. Manuskriptet ratades av alla stora filmbolag, men efter det att frun till MGM:s direktör läst det, så blev den verklighet. Filmen kan på många sätt jämföras med ettan då de båda har en ganska djup dramaturgi med mycket relationsdraman som sagt, men också för att Rocky får mycket tid i rutan under sin lediga tid som boxare. När han går med hunden, när han jobbar på restaurangen, när han går upp på morgonen etc. Dessutom så är alla dessa scenerna riktigt långa, men de blir konstigt nog aldrig tråkiga. Jag menar, att titta på en till synes helt vanlig person göra helt vanliga saker i en helt vanlig miljö tenderar oftast att bli ganska tråkigt. Men det är något i Stallones sätt att gestalta Rocky, någon obemärkt originalitet som gör det fantastiskt intressant att bara se på honom som en vanlig person. Sylvester Stallone är ingen dålig skådespelare utan betydligt bättre än sitt rykte (Copland). Jag grät under slutscenen. Jag vet att det är töntigt, men just slutscenen efter att det unga friska lejonet (Dixon) jabbat och stångats med det malätna gamla lejonet är så galet stark rent emotionellt. Stallones något sneda blick täckt av blåtiror och blod är också helt ovärderligt. Dessutom vill jag passa på att ge Bill Conti en eloge för en mästerlig hantering av det välkända Rocky-soundtracket som han gjuter helt rätt in i våra 2000- tals hem. 4/5 Jacob Folbrycht The Departed Drama, Regi: Martin Scorsese Jag tror inte man kan hitta en enda riktig filmälskare som inte sett någon av mästerregissören Scorseses filmer. De är helt enkelt moderna klassiker som på många sätt påverkat filmhistorien, med den enkla anledningen att de alla var råa action/ dramafilmer med mycket realistiskt blod, fast med ett djup som inte ens Östersjön har. Även denna smarta film vid namn The Departed är av sådan kaliber. Filmen handlar om två poliser, en från början gangster som infiltrerat Bostons poliskår, och en hederlig snut som infiltrerat Bostons undre värld. Dilemmat är självklart, fast ack så komplext. Trots att de är bröder i lagens namn så jobbar de hela tiden mot varandra. Filmen har en drös celebra skådespelare, gangstern spelas av den sköne Matt Damon som styrs med järnhand av stadens gangsterboss nummer ett Jack Nicholson. Hela Bostons undre värld styrs av irländska män med amerikanska revolvrar och det är just detta som ger filmen en genuinitet av sällan skådat slag. Den irländska accenten sitter perfekt och det känns faktiskt aldrig överkrystat. Även det faktum att Nicholson lyckats koppla på alkoholrösten i klass med Al Pacino är också en bidragade faktor. Den hederlige snuten spelas av den arge Leonardo DiCaprio som tog mig helt på sängen genom att spela en dödscool snut, men samtidigt en blodstörstig gangster på samma gång. Dennes filmer på senaste tiden har inte varit alla filmrecensenters våta dröm direkt, och som följd av detta så har olika internetsidor startats där de är villiga att betala DiCaprio att sluta skådespela. Självklart överbevisar han alla i denna dödliga filmen. Titanicstjärnans överhuvud spelas dock något haftsigt av Martin Sheen i form av en förvirrad polischef. Scorseses känsla för att ge biroller en kraftig underton på skärmen är inte bara fantastiskt bra, utan också riktigt intressant. En annan mycket höjande faktor är Scorseses förmåga att se vinklarna från allas perspektiv t.ex så kan man inte låta bli att sympatisera med den onde Damon, för att i nästa scen tycka synd om den undertryckta DiCaprio. Det är en dramaturgi som heter duga, minst sagt. 4/5 Alexander Bing-Ohlsson 4/5 Jacob Folbrycht

13 Simrishamn egna lilla köpcentrum, vi har: Film Godis Telekort Spel Tobak Internet Café och allt till skitbra priser Nyhetsfilmer 1 st 39kr. 3st i 3 dagar 99kr Övriga filmer 1 st 29kr. 4st i 7 dagar 99kr Varje gång ni hyr film hos oss så bjuder vi på en valfri kaffe. Vardags special: Måndagar/tisdagar/onsdagar 1 film 25kr. 2 filmer i 2 dagar 45kr (gäller alla filmer) Take away erbjudande valfri kaffe 10kr eller kaffe + kanelbulle 15kr alltid på filmis (välj mellan kaffe, latte, cappuccino, chokokaffe, espresochoko, winer melange, te eller varm choklad) 300 sorter lösgodis av högsta kvalite från de största svenska leverantörerna. Nu 4.99kr/hg max 3kg/kund 50 naturgodissorter av högsta kvalite Nu 8,99kr/hg max 1kg/kund Skånes absolut billigaste tobakspriser, några ex: General portion 239kr/stock, Lös 289kr/stock Ld, Knox, Level och Kronan 149kr/stock Prince 379kr/limpa -- Tamar 325kr, Paramount 299kr, Corner, Next 339kr/limpa SURFA eller spela på data från tokbilliga 10kr/tim Utförsäljning av alla vhs filmer 10kr/st, först till kvarn Fyll på mobilen hoss oss och vi bjuder på valfri kaffe eller läsk Alltid hos filmgiganten: Dom bästa filmerna i massor Det godaste godiset kakorna o kaffet Den kallaste läsken De lägsta priserna Dom bästa öppettiderna FILM-GIGANTEN Simrishamn har öppet alla dagar 10.00 24.00 St. Torget 5 Tel 0414-446406

14 Nice Guys Claes Malmberg tillhör landets mest rutinerade komiker. Hans stil på scenen är rolig, oefterhärmlig, explosiv och improvisatorisk. Det började i Göteborg då den 20 år unge plåtslagaren Claes Malmberg lämnade plåten och gick upp på scenen med ett program om stand up-legenden Lenny Bruce. Därefter varvade han sina enmansshower med inhopp som skådis på olika göteborgsteatrar. När Claes uppfann den osannolike hårdrockaren Ronny Jönsson som komisk figur, blev han snabbt en landsplåga, för dittills hade väl ingen sett maken till kombination av improvisatoriskt ordspruteri och gestaltning av en karaktär. Tommy Körbergs musikaliska meritlista börjar 1966 i bandet Maniacs, sedemera Tom & Mick med hiten Somebody s Taken Maria Away, via soloplattor, Eurovision Son Contest, Hasse å Tage, Made In Sweden, Uppsala Stadsteater, Dramaten, Chess, BAO --- o s v. Tommy är utan tvekan landets främste sångare och tillsammans med landets snabbaste komiker kan man se de båda herrarna i uppsättningen av Guys and Dolls som har premiär den 25:e januari på Slagthuset i Malmö. Vi träffas i Malmö under pågående repetitioner. Det är ett myller av folk, det ligger kablar och rekvisita huller om buller. Det är förberedelser. Allt gås igenom. Folk är klädda som om det vore uttagning till Flashdance: man småpratar i grupperingar, någon stretchar spänstigt mot en ledstång, mobiltelefonerna kvillrar oavbrutet, en del övar på koreografin, och mitt i allt detta kaos sitter en till synes trygg och lugnt tillbakalutad Stefan Ljungqvist och vilar sig i form. Man kan kalla Tommy och Claes för naturbegåvningar eftersom de inte har någon formell utbildning inom sina yrken: Tommy har ingen skolad röst och lägger inte ned någon tid på att stå och öva skalor eller dricka honungsvatten innan ett framträdande: Jag harklar mig, och går därefter in och sjunger. Inget märkvärdigt med det, menar Tommy, och visar på lite nyttig distans till sig själv och sitt yrke. Claes äntrade ofta scenen som Ronny, iförd skinnkeps, utan något manus, och utan en susning om vad han skulle snacka om, en sorts komikens motsvarighet till musiken frijazz. De båda lärde känna varandra 1990 då de medverkade i musikalen Les Miserables, på Cirkus i Stockholm. Många tvivlade dock på att deras olika och starka personligheter skulle klara av att konfronteras med varandra. - Det var ganska märkligt faktiskt, folk i och utanför branschen, var helt övertygade om att vi inte skulle kunna komma överens och att det skulle bli ett jävla liv när vi möttes. Men när vi väl träffades så kunde jag inte förstå vad folk menade? Hur skulle jag kunna komma på kant med denne snälla, rolige och kvicke man, säger Tommy och tittar på Claes varpå de båda börjar skratta? När vi började prata så framgick det dessutom att vi båda hade samma syn på musikaler och en gemensam kärlek till Hasse & Tage. Vi körde dessutom Mercedes båda på den tiden, minns Tommy. - Utöver det så handlar det om ömsesidig respekt och en professionell inställning, vi är dessutom inte inne på varandras områden, fyller Claes i. Det är ju onekligen så att det ofta blir löpsedlar när ni uttalar er. - Vi talar i rubriker. Jag ser inget fel med att ha en åsikt och ett genuint engagemang, säger Claes. Folk borde tvärtom engagera sin ännu mer. Vad gör att man blir bra som sångare resp komiker? - Man måste naturligtvis ha den rätta känslan, intuition och ett sväng, annars funkar det inte, lägg dessutom till en välbehövlig dos intellekt. Det finns många professionella musiker som spelar för jävla illa, säger Tommy, och ryser. - Ja, det är samma sak med stand up: man måste ha en oerhörd känsla för tajming. Ofta när jag ser på humor så är skämten skrivna så att man kan räkna ut vad som komma skall långt, det är tråkigt. Man riktigt hör hur de tar ansats för att leverera poängen. Styrkan med komik och stand up, är att det aldrig får bli förutsägbart, men vi är på väg dit nu. - Ta ett program som Hey Baberiba, som sägs vara satir. Det är ingen satir de håller på med. Frank Gunnarsson sysslar med satir, och kan med ett vårdat, finurligt vasst språk sätta fingern det han vill ha sagt. På tal,om satir och en som var vass: har ni läst Groucho Marx själbiografi? - O ja, det är ruggigt bra svarar Claes och Tommy nickar instämmande, och citerar från Grouchos Brevställning... Men det där med humor och satir på tv. Jag irriterar mig själv oerhört på pålagda skratt. - Ju sämre manus, desto fler pålagda skratt, konstaterar Claes krasst. Kan man säga att Chess banade väg för musikaler i Sverige? - Kanske på ett vis men inte på ett annat. Musikaler har ju funnits sedan 1896, men,

15 dessvärre har det lagts fisförnäma pälsmössor över genren, vilket har gjort att det känts lagom kul. Men det beror även på att man tidigare nästan helt koncentrerade sig på sången och därmed slarvade bort handlingen. Det handlar åter igen om att smälta samman musikalisk intelligens och att ha tajming i skådespeleriet, hävdar Tommy. - Bristen på detta har gjort att folk haft svårt för när folk plötsligt brister ut i sång. Man måste liksom höra skillnad på när folk pratar och sjunger, i mitt fall kan det kanske vara svårt ibland, skrattar Claes. Att de två herrarna trivs ihop råder det inget tvivel om, de skrattar ofta och hjärtligt. Vad fick dig Tommy att hoppa på just Guys and Dolls? - Det var Claes som tjatade på mig, men jag var tveksam väldigt länge innan jag tackade ja. - Egentligen så visste inte jag heller så mycket om Guys and Dolls. Det var Anders Aldgård (regissör), som jag tidigare jobbat i hop med i Kuta & Kör, som föreslog Guys and Dolls för mig. Jag åkte till London och såg den men blev egentligen inte riktigt tänd på den då, men jag blev å andra sidan inte speciellt tänd på Les Miserables när jag såg den heller. Men jag litar på Anders, eftersom han är någonting så ovanligt som en regissör som förstår komik. Vi hade tidigare framfört Hotelliggaren tillsammans på utescen inför jublande folk från alla samhällsklasser - vilket för övrigt är det närmsta känslan jag någonsin kommer att få av hur det är att vara ett fotbollsproffs - men när jag fick frågan så fick jag gå och grunna på projektet ett tag innan jag till sist sa ja. Jag kände dock att det behövdes en person som var oerhört musikalisk, och då föll det naturliga valet på Tommy. En stor fördel med Tommy är att han, förutom det faktum att han är en fantastisk sångare, har starka åsikter, och dessutom oftast har rätt i sina åsikter, plus att han är väldigt noggrann, professionell och lätt att jobba med, säger Claes. - Jag velade, fram och tillbaka, men sedan tänkte jag: hm, jobba tre dagar i veckan det är helt okej, då kan jag dessutom åka ut med mitt band någon gång emellan, säger Tommy. Upplever ni någon skillnad på att spela i Malmö och i Stockholm? - Ja, här är en annan kultur: lite vänligare, positivare och vänskapligare. Nackdelen är att det tenderar att bli lite väl slappt ibland. Vi är 47 man vilket innebär att det inte finns utrymme för att det blir alldeles för anarkistiskt, påpekar Claes. Sjunger ni i duschen? - Aldrig. Det är en myt att folk sjunger i duschen. Jag har aldrig träffat någon som sjunger i duschen, hävdar Tommy. Du Tommy: Du har uttalat en antipati gentemot dansbandsmusik, hur är det nu med det? - Jag har inget mot dansbandsmusik där den fyller sin funktion, jag har däremot lite svårt för att Christer Sjögren åker runt som Elvis och sjunger i kyrkorna. Du är ju med i BAO, kan man kalla BAO för Sveriges bästa dansorkester? - Ja, definitivt, om man räknar BAO för en dansorkester. Jag har fantiserat om att BAO skulle spela i hamnen i Simrishamn, där Sillafesten var förr i tiden. - Ja, en fin sommarkväll så hade det säkert blivit oerhört lyckat, du får boka oss, säger Tommy. Vi har rubbet med oss dit vi kommer, dansbana, scen och kulörta lyktor och ett förbaskat bra orkester. När blir det melodifestival för er igen? Jag var ju med som pausunderhållning tillsammans med Kurt Olsson, och det var samma år som Christer Björkman vann, så jag har väl gjort mitt i de sammanhangen, säger Claes. Och du Tommy? - Jag har ju skojat och sagt att jag bara ställer upp vart nittonde år, men det blir ingen festival i år för mig. Björkman har visserligen skickat en hel del låtar men ingen som riktigt passat mig. Han frågar: Vad vill du ha får typ av låt?, och jag svarar: Ja, en låt som passar någon i min ålder. Det mest patetiska som finns är när äldre män sjunger om tonårskänslor, det vill jag inte befatta mig med. Aldrig, säger han bestämt. Det måste vara trovärdigt. Men visst, får jag en bra låt som jag kan stå för, så utesluter jag inte att medverka i festivalen igen. Hur är det med Ronny Jönsson, är han lagt i malpåse för evigt? - En fem barns far kan inte åka runt som Ronny Jönsson. Man skulle kanske i och för sig kunna göra tantrisk komik av en åldrad Ronny och om vad som hänt under årens lopp, men det är ingenting som jag planerar. Känner du till Morrissey, Tommy? - Ja, det gör jag. När han spelade i Göteborg så kom han in och presenterade sig som Tommy Körberg, och mitt namn stod i rinnande lampor. Först trodde jag att det var en form av skämt, men det har visat sig att han är ett fan. Han älskar Judy min vän och sägs lyssna på den dagligen. Många drar sig ut mot Österlen, när köper du hus på Österlen? - Aldrig. Det är alldeles för kallt i vattnet. - Det är ju det som är själva grejen, att det ska vara kallt i vattnet och varmt uppe på stranden, inflikar Claes. - Det går fint att hyra en stuga på sommaren, men restan av året skulle jag inte vilja bo där. Töser och pågar, Guys and Dolls. är en musikal att bli frälst av. Text: Lars Yngve Foto: Mark Goldsworthy

16 Chet Baker, Frankfurt am Main Det värsta som kan hända en trumpetare är att förlora sina tänder. Chet Baker fick Foto: Mark Goldsworthy sina utslagna av en heroinlangare och flera gånger var han nere för räkning. Ett år efter förlusten av framtänderna spelade han igen. En timme skulle jag få med honom för porträttfotografering före konserten Klockan åtta, en timme försenad började konserten - utan Chet. Halv elva steg han upp på scenen. Lite sent men han kom som han lovat. När han sjöng My Funny Valentine glömde publiken både förseningen och hans drogproblem. Han tittade förvånad på mej och studioblixtarna när han gick in i rummet bakom scenen efter konserten klockan två på natten, men kom genast ut med ett halvlitersglas fyllt med whiskey. I m sorry, sa han, men du förstår, dom hade inget bra stoff i Paris, så vi åkte till Amsterdam, men sedan vågade vi inte köra över holländsk-tyska gränsen utan körde till Italien och sedan in igenom Österike, - ge mej tio minuter, ok! Nästa dag åkte han till en studio för att spela in CDn, My Funny Valentine. På kvällen gick han ut på den nybyggda hotellbalkongen i Amsterdam. Räcket var inte klart och han föll huvudstupa sex meter ner. Ej påverkad av droger stod det i obduktions-rapporten. Mästerfotografen Calle Hesslefors har arbetat för de flesta stora tidningar och bildbyråer, både i Sverige och i världen. Dagens Nyheter, Expressen, Frankfurter Allgemeine, Stern, Pressens Bild, Time, Life Magazine är bara några och många fler. Numera bor han i Örum utanför Löderup. Calle har träffat de tunga giganterna. I Sverige blev han kanske mest känd som fotografen som tog de första officiella bilderna på den då okända fröken Silvia Sommerlath. Han har fotograferat världskändisar under decennier. När Calle Hesslefors fotograferar handlar det alltid om genuina möten. Fantastiskt räcker inte på långa vägar till för att beskriva hans bilder. Mystik, personlighet, integritet, och konsten att kunna fånga just rätt ÖGONBLICK, att få personerna som porträtteras att slappna av och känna ett tillräckligt stort förtroende för att släppa en fotograf och hans kamera ini på livet - det är en stor konst. Mina damer och herrar: Calle Hesslefors. Joanna Swica En shopoholics bekännelser Igår hände det igen. Jag lämnade en butik med en kasse i ena handen och en ekande plånbok i andra. Det var meningen att jag bara skulle titta, det är det alltid. Bara titta lite. Men istället kom den magiska förvandlingen över mig som vanligt i provrummet, ni vet den som gör en totalt hänslynslöst oekonomisk. Så fort klänningen gled på min kropp såg jag bara mig själv med en perfekt makeup och en drink i handen. Som i en trans sträckte jag fram kortet och betalade. Sen var det över. Slut. Finito. Jag gick ut ur butiken och fick ett brutalt uppvaknande. Därefter ägnade jag resten av eftermiddagen på jobbet att intala mig själv att jag förtjänade inköpet och att det sannerligen var längesen jag handlade något åt mig själv. Hade tv programmet lyxfällan granskat mitt liv hade de bara skakat på huvudet och bett mig sälja min garderob så jag hade haft en chans att komma på fötter igen. Något som är helt otänktbart för mig då jag har ägnat många timmar åt att skapa den perfekta garderoben. Trots allt kommer den aldrig kommer bli fulländad då man varje dag hittar något att fylla ut den med. Jag lever med mottot det löser sig och ser inget problem att leva på nudlar och vatten i en månad efter att jag har köpt de perfekta jeansen. Ska jag vara riktigt ärlig så vänjer man sig ganska fort med att äta samma typ av mat flera dagar i rad. Skippar man dessutom mjölken i några veckor kan man inhandla en snygg ögonskugga på Åhlens. December månad är nog min värsta månad. Inte nog med att jag hatar julstämningen, jag blir dessutom ond på alla julklappar som ska inhandlas åt folk. En otrolig egoisim drar över mig och för varje julklapp jag inhandlar hör jag klirr i kassan och ser ett par skor flyga iväg. December månad ska egentligen innebära noll shopping åt mig men slutar oftast som det gjorde idag. Några veckor i Augusti hade jag en ekonomisk kris och då mitt konto endast hade ynka 500 kr att stoltsera med två veckor efter löning. Jag såg mig själv leva i en pappkartong på gatan säljandes mina smycken för att överleva. Jag ransonerade mina inköp och samlade rabattkuponger på hemköp. Så kom det till den dagen då jag låg och slötittade på ordjakten på tv3. P-i-.c-k-n-i-.c-k-k-o-r-g era puckon. Det ska vara picknikkorg låg jag och skrek i min soffa samtidigt som jag åt en övermogen banan och drömde om en rik snygg man. Det slutade med att jag ringde in och bokstaverade ordet och vann 3000 spänn. Därefter titulerade jag mig själv som lyxlirare och beställde kläder på nätet. Det löser sig kom till användning igen.

17 Mina möten med kompositören Karl-Erik Welin Rune Skarvik Vid föreningsbildningar behövs som regel pengar till verksamheten. Denna fråga diskuterades livligt för ett antal år sedan inom det nybildade Gösta Werner Sällskapet. Vid tillfället åtog jag mig att kontakta den världsberömde kompositören Karl-Erik Welin, som ibland hade sin sommarvistelse i Skillinge. Förslaget accepterades, men alla undrade: Hur kan du vara bekant med honom? Karl-Erik Welin var son till en folkskollärare i Genarp, en ort där jag ibland under mina första år som polis varit semestervikare. Vid dessa tillfällen informerade den ordinarie polismannen om lokala frågor. Vid ett tillfälle nämnde han: Om nu något händer i byn, så är det skollärarens pojkar som varit framme. Jag lade upplysningen på minnet. Det skulle inte dröja många dagar, förrän kyrkogårdsmuren sprängts i luften så att de stora stenarna farit all världens väg. Den smällen gav mig tillfälle att få möta Karl-Erik Welin. Nästa sammanträffande med Welin var många år senare. Då var han en världsberömd kompositör och uttolkare av egna och andras verk på piano och orgel. Vi råkade träffas vid en påskfrukost hemma hos gemensamma vänner i Skillinge. När Welin steg in i rummet sträckte han upp sig och slog klackarna samman, bugade och räckte fram handen mot mig och sade: Karl-Erik Welin! Som brukligt svarade jag med mitt eget namn. Ögonblicket senare erinrade jag honom om att vi tidigare träffats. Han visade upp ett ytterst förvånat ansiktsuttryck mig hade han då inte något minne av, påstod han. Jag berättade om den unge polismannen, som för så många år sedan förhört honom om en sprängd kyrkogårdsmur. Upplysningen utlöste en omedelbar kontakt och utmynnade i ett skratt över pojkstrecket. Snart var vi inbegripna i ett intressant samtal om gamla tider i Genarp, om människorna där och inte minst om en annan välbekant genarpsbo, regissören Lars Norén, som liksom Welin nått stora framgångar i livet. När jag erbjöd mig att kontakta Welin, var det min avsikt att fråga honom om att genomföra en konsert i Simrishamns kyrka. Vid tillfället bodde han på Mallorca. Hans sommarhyresvärd i Skillinge tillfrågades. Hon lovade att förhöra sig med Welin, som varit vän till konstnären Gösta Werner och då kunde kanske deras vänskap bidraga till ett positivt svar, antog jag. Efter några veckor fick jag ett besked. Jo, Welin ställde upp för en konsert. Fantastiskt! Dagen för konserten, 30 juli 1991, hade kommit. Kyrkan var fylld med folk, alla var förväntansfulla. Klockan var 19.00, men ingen Welin var tillstädes! Vad hade hänt? Så plötsligt stannade en personbil. Welin steg ur bilen och fortsatte på ostadiga ben in i kyrkan, ställde sig framför altaret, vänd mot publiken berättade han om sin nyligen avlidne vän Gösta Werner, redogjorde för sitt program och så fortsatte han upp till orgelläktaren. Welin tog mig genast ur villfarelsen om att orgelmusik var tung och tråkig. På det sätt han framförde sin musik på den mäktiga orgeln, väcktes genast mina sinnen, ty aldrig tidigare hade jag upplevt något liknande. Konserten blev en oförglömlig upplevelse för alla, helt fantastisk och jag kan ännu minnas hans sätt att behandla instrumentet. Efter framförandet sprang (!) han ner från orgelläktaren, klappade i händerna, tackade för entréavgifterna och applåderna och tillade: Nu skall vi insamla kollekt! Det ekonomiska resultatet blev överraskande 8.000 kronor ett gott tillskott i den nybildade föreningens kassa. Efter konserten inbjöd Welin mig och min hustru samt ett antal andra personer till sin sommarbostad i Skillinge. Där serverades en egenhändigt tillredd måltid, under vilken han berättade om sitt liv och sina försök att förkorta detta, men också om hur han återhämtat sig och kunnat fortsätta sin verksamhet. Welin levde säkert under en stor psykisk press och hade nog en svår tillvaro, inte minst av sin alkoholism. Han var en fascinerande person att lyssna till både som musiker och i sitt sätt att berätta om sitt liv. Några år senare deltog Welin i TV-programmet Här är ditt liv. Efter ytterligare några år påträffades han död i sitt hem på Mallorca. Mina möten med den världsberömde kompositören Karl-Erik Welin glömmer jag aldrig. Han var en stor konstnärlig personlighet. Annonsera i Nya Upplagan Ring 0733-867666 www.nyaupplagan.se Från succé i Nya Upplagan till succé i Manchester United Möte på tåg En väninna till min mamma, hon hette faktiskt Elsa Olson, åkte på tåget mellan Helsingborg och Malmö. Mitt emot henne i kupén satt en ganska voluminös zigenarmamma och ammade en liten baby. Bredvid henne satt en 10-årig pojke och läste Kalle Anka. När babyn somnat mätt och glad reste sig 10-åringen upp och ställde sig mellan mammans ben och sa: Nu är det min tur mamma. Den store gossen lät sig väl smaka och snuttade en 5-6 minuter på moderns innehållsrika bröst, var efter han torkade sig med ärmen över munnen och sa: Tack så mycket morsan!. Därefter tog han upp en fimp ur bröstfickan och gick ut i korridoren och tog sig ett bloss. - Tänk va skönt det var på den tiden när man fick röka i korridoren på tågen efter maten! Hans Alfredsson 117-295 pluggannons.indd 1 06-11-14 16.53.11

18 Snacketoppen 1. Det är värst vilken tid det tar innan nya rondellen i Gärsnäs blir klar. Men å andra sidan kan vi glädja oss åt inte mindre än tre rondellhundar. Och en av dem sitter på en stol! Kära Hjärtanes! 2. Angels in Jail. Jullåten med tjejerna från Kriminalvårdsanstalten i Ystad. Allt var äkta och upplevt. Starkt. Mer kommer på deras CD, som släpps i vår. Malmömusikerna Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén tillsammans med Kenden Bhutia hjälper sina änglar att göra vardagsnära, tung musik. 3. Gunillas skivshop lägger ner i Ystad. Synd. Myspace och nätet i all ära, men det är inte samma sak. 4. Den rosa dörren hos salong Bergman i Ystad behöver inte målas om. Äntligen har man klubbat ett förnuftigt beslut hos en befängd och hårresande långbänk. Kära Kära Hjärtanes. Usch, vad jag har blivit deprimerad! Det är så att min man glömde köpa julklappar till mig. Jag fick visserligen en ny potatisskalare men den kan väl knappast räknas, eller? Jag hade köpt jättemånga, jättefina till honom, alla köpta med stor omtanke och mycken kärlek. Han påstod att han inte haft tid att julshoppa och fick rusa iväg på julaftonsmorgon för att köpa något. Det enda han fick tag på var nämnda potatisskalare. Han menar att det är väl ändå tanken som räknas. Ska jag förlåta honom? Fortfarande lite ledsen. Kära Fortfarande lite ledsen. Förlåt att jag frågar men vilken tanke är det som ska räknas enligt honom? Behövde du en ny potatisskalare, eller? Jag kan på rak arm tänka ut minst ett dussin MYCKET smärtsamma användningsområden för en potatisskalare, som du skulle kunna demonstrera för din man! Om jag var honom skulle jag tassa mycket försiktigt runt dig just nu! Om du ska förlåta honom? Behöver jag säga det? Du ska helt sonika samla in samtliga av dig till honom givna julklappar, lägga dem i en hög och elda upp skiten! Om han undrar varför, säger du bara att det är tanken som räknas! Han ska räkna med att få ligga i topp på shitlistan VÄLDIGT länge! Behöver jag säga att du ska hålla ihop knäna för en väldigt låååååång tid. Kära Hjärtanes! 5. Radiovågorna har under årens lopp fått svallande hård kritik, men de vågor man kritiserar numera är den glupska sorten som tuggar i sig av kustremsan. På andra sidan af nummerbytet Återigen skola hvi mötas å andra sidan ett nummerbyte. Då skola man lofva både än det ena och än det andra som man ändå icke kunna hålla. Hvad hgöra att hvi sätta så mycken tilltro till att hvärlden skola blifva ett bättre ställe bara för att man gingo in i ny tideräkning. Äro icke hvärlden trots allt densamma som för en eller två veckor sedan? Nej, skärp upp eder och inse att om hvärlden skola blifva ett bättre ställe att lefva på måste NI börja med ER själfv, hvarje sekund, hvarje minut, hvarje timma, hvarje dag, hvarje vecka, hvarje månad, hvarje år. Det är aldrig försent att ge upp! Hvärlden blefvo dock en lite mörkare plats att lefva på alldeles nyss då en af svart musiks stora föregångare gingo ur tiden i hjulhelgen, nämligen James Brown. Denne man som aldrig upphörde att ta en ny hvänstersväng när hvägen hvore som rakast. Då och då hafver han dock gjort en del alster som hvarit riktigt bra. Inte så få gånger hafver undertecknad i egen hög person skakat loss till: Get on up, stay on the scene, like a Sex Machine. Ni finge tänka eder själfva huru detta taga sig ut Därför viljen undertecknad till tidigare nämnd JB:s ära, och för att dana hvår hvärld till en bättre plats att lefva uti, att hvi alla gemensamt stämma upp till: I feel good, dadadadadada, like I knew that I would, dadadadadada o.s.v. Tills hvi höres igen: Adieu! Test-Fnisse En fredag på Bar á bar Då var det dags igen tänkte jag när jag stod där framför spegeln med en växande skoångest. Hallen såg ut som den hade varit med om 2 världskrig och på min säng låg där ett tiotal slängda plagg som inte hade passat för the night. Två tomma martiniglas stod på bordet och i hallen befann sig min vän Anna som gång på gång försökte att få mig att skynda på. Skynda dig nu för fasiken Joanna väste hon mellan sina hårt sammanpressade men ack så vackert målade läppar. Halv tio kom vi iväg, dock inte till Bar a bar, vi hade en förfest att besöka först. När klockan var runt 00:30 stapplade jag ut ur taxin på mina vingliga klackar och satte kurs mot Bar a bars trappa, väl där log vakten igenkännande mot mig och vips var jag inne. Ibland är det bra att dra på charmen lite extra tänkte jag och drog iväg mot baren för att kolla läget. På vägen dit slog det mig hur väl jag gillar Bar a bar och deras härligt inredda lokal. Många har sagt att de har fått dejavu känslor av Lauras men jag själv har aldrig förknippat stilrena skinnssoffor med slitna heltäckningmattor. Bar a Bar är nytt och fräscht, Lauras var gammalt och kräkframkallande. Jag slog dock snabbt bort tankarna av Lauras när jag väl kom fram till baren där jag snabbt beställde en cider för att sedan fortsätta min mingelrunda. Efter en snabb vända uppe på terassen där Dj Figge spelade skön house musik bestämde jag mig för att det var alldeles för lugnt för mig och jag halvsprang ner för att inta dansgolvet på första plan. Lyckan var stor när höstens bästa låt, David Guetta - love don t walk away spelades och jag skänkte Dj Alpar en väldigt tacksam och uppskattande tanke. Härligt, nu var man igång tjöt jag till min vän Anna som just då dansade någon konstig hoppsadans med vännen Stefan. Jag själv hade hittat mig en helt okej hunk som jag la vantarna på och dansade mig igenom en, två danser med. Jag menar, man ska väl inte verka sämre? Efter en stund bestämde jag mig för att ännu en mingelrunda satt på sin plats och jag begav mig mot sofforna där jag skymtade min vän Patric i full färd i att agera pimp med ett gäng Skurupstjejer. Jag log i för mig själv och försökte klä honom i päls och bling bling i mina tankar. Det blev dock för mycket för mig och en kall kår ilande längs min ryggrad. Snabbt som tusan vände jag på klacken och trippade iväg för att leta upp mina vänner. Jag blickade ut mot dansgolvet och konstaterade att folkmassan hade blivit större. Låtar som Fedde de la grand - put your hands up for detroit och Depeche Mode - Just can t get enough hade satt igång folket rejält. Jag hoppade snabbt in i folkmassan och höll på ramla raklång över en massa tomma cider och ölflaskor som sparkades omkring och hamnade just under mina högklackade skor. Jag kom på fötter efter att ha huggt tag i en och annan axel och satte kurs mot Anna som stod och dansade för fullt. Luuuuft väste jag till henne och vi begav oss mot utgången där Carolin och Filippa stod och hade pusskalas. De såg att ha förjäkla roligt ut, vilket uppskattades, det är ju fredag för guds skull! Efter en och annan hälsning till vakterna och en stor nypa luft gick vi upp igen för ännu ett besök hos baren. Det var dock svårare att ta sig fram och jag kämpade tappert med att trycka in mig mellan två stora killar som stod och drack öl. De var dock jäkligt hyggliga och flyttade på sig snabbt när jag tryckte in min hand emellan dem. Shotsrace! skrek någon och innan jag hann vända mig om hade jag en shot upptryckt i ansiktet. Det var bara att tacka och ta emot och efter några härliga kollade jag på klockan och upptäckte till min fasa att klockan började närma sig två. Det var dags att planera efterfest tänkte jag och började titta ut över folkmassan, vem skulle bli våran värd för inatt? Vi fick ihop ett gäng ganska snabbt och jag begav mig mot den redan så långa kön för att hämta min jacka och vännens väska. Medans jag stog där och trängdes med minst 40 andra pers tänkte jag bittert, varför är det alltid jag som ska hämta ut våra saker. Humöret ändras dock snabbt när vi kom ut och den vanliga proceduren som bestod av att hälsa och snacka skit med alla som stod och planerade efterfest på gågatan satte igång. När klockan var runt 02:30 kunde man se ett gäng glada ungdomar med två trippande tjejer i mitten sätta kurs mot stortorget. Denne fredagsnatten var inte slut än, det visste vi alla. Joanna Swica

19 ETT KLOKT VAL! VÄLJA ELLEVERANTÖR? Österlens Kraft är ett energiföretag på Österlen, ägt av våra medlemmar. Vi köper elkraften på elbörsen, Nordpool, som andra aktörer på marknaden. Testa oss - vi tar hand om allt krångligt pappersarbete. Ta chansen handla Din elenergi av oss. Ditt energiföretag - bli medlem Du också! 0414-285 51 www.osterlenskraft.se RING OSS!

20 Ledarskap och grupputveckling Det ligger i tiden att gå kurser - trivseldagar: man ska lära sig att kommunicera, eller som vi i dagligt tal brukar kalla det: att prata, och gärna med varandra. Det ordnas den ena kursen efter den andra där man finklädd sitter och snackar väder, där kursledare gnisslar med dåliga tuschpennor på en whiteboard och levererar den ena floskeln efter den andra: man ska umgås, lära känna sig själv och andra, utvecklas, lära sig att förankra saker, komma vidare, vara överens om att alla har sina fel och brister och att ingen är perfekt men att man kan jobba med sig själv, få insikt, se helheten, övergripande ansvar, delegera, kompetensutvecklas, aurafotograferas, energimasseras, Tupperware:as, Oriflamas...HJÄLP!... och bara inväntat på att kaga och kaffe först ska serveras innan det är dags att stämma upp i We shall overcome. Därefter klappas det på ryggen, alla är bästa vänner, åtminstone för resten av den dagen eftersom man lärt sig att ha överseende med en del kollegers fel och brister. Så långt allt väl, om det nu bara inte hade varit så att verkligheten, det vill säga, dagen därpå hade infunnit sig, och vi ändå tvingas till att sitta lyssna på den där dumma jävelens korkade åsikter på arbetsplatsen. Alla som suttit på den typen av kurser och bara längtat hem räcker upp en hand nu. Någon? Alla? Bra, då är vi på...eh, samma planhalva. Personligen så nöjer jag mig inte med den typen av relationsrespirator, jag vill veta hur man kan utvecklas på riktigt. Därför besökte jag Jarl Silfverberg i Tommarp, han kan sånt. Han arbetar på Försvarshögskolan i Stockholm och håller utbildningar i grupp och ledarskap, UGL. Jarl har bland annat pratat med/inför Kungen, Prinsen, utbildat ledare inom IKEA, arbetar för närvarande bland annat med Nordic Battle Group, och har fått en förfrågan från Olof Palme Centrat om han kan tänka sig att utbilda en grupp som består av hälften palestinier och hälften israeler. Det sistnämnda låter som någonting att bita i? - Ja, det stämmer. Just i detta fallet handlar det mycket om att man ska personifiera varandra. Har man träffats och pratat så är det svårare att göra personen i fråga illa. Hela terrorn bygger ju på att människorna man skadar eller dödar är ickepersonifierade. Hur gör man? - Det är komplicerat. Man kan säga så här: Folk bygger upp en bild av omvärlden i sin hjärna och tror att bilden i deras hjärna är verkligheten. Så är det ju inte. Alla har naturligtvis sina upplevelser och dessa är privata men de stämmer sällan överens med andra Nedan finns lite information om den kurs som Jarl arbetar med i sitt arbete på Försvarshögskolan. Kursen heter Utveckling av grupp och ledare, UGL Den pedagogiska ansatsen under UGL kallas upplevelsebaserad inlärning och bygger på Kolbs teorier om inlärning. Man delar upplevelser som genererar grupprocesser vilka gemensamt undersöks. Utifrån detta bygger man upp allmängiltiga teorier om upplevelsernas innehåll och verkan. Vedertagna teoribildningar, med vetenskaplig grund, belyser som jämförelse de gjorda upplevelserna. Reflektion och reflektiva diskussioner bygger på inlärningseffekten och utvecklingen såväl hos deltagaren som hos gruppen. Man lever i sin egen inlärningssituation och handlar sig in i nya sätt att tänka och förhålla sig i relation till andra. Inledande punkter: 1: Hur tror jag att andra ser på mig? 2: Jag måste höja mig över mig själv. 3: Hur kan jag förstå ditt förstående? Kursen skall genomföras under fem sammanhängande dagar och bör äga rum under internatform. Det är inte möjligt att komma och gå under kursens gång eller att utföra annat arbete eller studier. Om man av något skäl behöver avbryta kursen bör denna genomföras, från sin början, vid annat tillfälle. Andra än kursdeltagare har inte tillträde som observatör eller i någon annan funktion. Olikheter berikar, och så i allra högsta grad i inlärningssituationer. Gruppen bör därför sammansättas av människor av så skilda kategorier som möjligt; efter ålder, kön, yrkesbakgrund etc. Detta benämns ofta som s.k. Främlingsgrupp i motsats till etablerade grupper Familjegrupper där det redan finns mer eller mindre utvecklade relationer. människors bilder av verkligheten. Särskilt om denna verklighet ger utrymme för många tolkningar eller innehåller en myckenhet av stress. Och då gäller det att verkligen möta den andre och skapa en relation och jämföra verklighetsbilderna Men du, ledarskap? - Man måste skilja på chefsskap och ledarskap. Chefsskap är en formell position men ledarskap kräver andra egenskaper. Bara för att man är chef behöver man nödvändigtvis inte vara en bra ledare. Ställs det höga krav på chefer? - Ja det gör det. Förr i tiden var chefen chefen, oemotsagd, nu måste man ha en annan typ av ledarstil. Det är där du kommer in i bilden. -Ja. Hur vet man om man är en bra utbildare? Om, låt säga, att du anlitas till ett företag där personerna ligger i luven på varandra, och det visar sig att chefen är själva problemet. Det är ju trots allt chefen som anlitat dig och betalar dig, vågar du konfrontera? -Självklart konfronterar jag honom. Men i sådan fall får jag coacha chefen. Men visst, du har en poäng: en kollega brukar skämtsamt peka på företag och säga Där släpps jag inte in fler gånger, skrattar Jarl. Är det ett bra betyg? - Ja. Man måste vara rak direkt, annars fungerar det inte. Ibland måste man påtala obehaglig fakta, men det är ju därför folk anlitar mig. Kommer du alltid fram till en lösning? - Det måste naturligtvis finnas en ömsesidig vilja av deltagarna till att börja förstå varandra annars är det i stort sett omöjligt. Är det dyrt att anlita dig? - Tja, allting kostar ju. Men man kan säga att jag arbetar åt en del företag i förebyggande syfte eftersom det är billigare än att vänta att anlita mig till det har gått galet. Får du ut något av ditt jobb, då, rent personligt? - Man måste ju vara intresserad av människor. Jag började i marinen och läste därefter psykologi. Jag har alltid varit intresserad av människor och relationer, men man måste nog ha en lust i att medla och att utveckla människors relationer. Men en sådan som Saddam Hussein. Skulle du kunna medlat i ett sådant fall? Jag kan förstå de människor som ville se honom hängd, med tanke på vilka brott han har begått, men jag är i princip mot dödsstraff. Det hade varit bättre att låst in honom och bara släppt ut honom vid de tillfällen då nya åtalspunkter hade framkommit. Har du någon förebild? - Nelson Mandela, svara Jarl snabbt. Han är ett moraliskt geni. Tänk att efter 27 år - helt ofattbart - i fängelse komma ut och i stället för att känna hat, ta itu och hela landets sår. En fantastisk människa som vi alla kan lära oss mycket av. En bra avslutning av en helt vanlig eftermiddag i Tommarp. Text: Lars Yngve Foto: Mark Goldsworthy