Annika Falkengren Den globala finanskrisen ur ett svenskt perspektiv

Annika Falkengren Den globala finanskrisen ur ett svenskt perspektiv Anförande på Sveriges ambassad i Helsingfors den 9 november 2010 Tack för inbjudan hit idag. Dagens tema Den globala finanskrisen ur ett svenskt perspektiv är ett ämne som bjuder in till en hel del reflektion. Vi står ju fortfarande i efterdyningarna av den första riktigt globala finansiella krisen. Det finns många lärdomar att dra. Jag skulle också säga just pga av att vi här i Norden hade vår egen inhemska fastighets- och finanskris för tjugo år sedan och drog lärdomar av den så kom faktiskt vi att stå lite starkare när de globala orkanvindarna blåst upp. Låt oss börja med att backa bandet tillbaka till början av 2007. Högkonjunkturen spirade och framtidstron för världsekonomin var minst sagt stark. Alla - från politiker, till chefsekonomer, företagsledade talade om en global superkonjunktur som det var svårt att se något stopp på. Tillgången på pengar var mycket god och priset på pengar lågt. I efterhand kan man konstatera att de låga räntorna gav två effekter dels pressades avkastningen på ränteplaceringar, vilket gjorde att många investerare blev villiga att ta mer risk, dels bidrog det i sin tur till en kraftfull kreditexpansion i stora delar av västvärlden Som alltid är det så tydligt i efterhand att det fanns många signaler som varnade för att trenden var ohållbar i längden. Det var få, om någon som förutspådde den lavinartade utveckling som väntade precis runt hörnet. Det var inte bara det låga priset på pengar, på likviditet, som ledde fram till krisen som ju tog sin början i den amerikanska sub prime-marknaden. Jag kan konstatera att det också handlade om kardinalsynder i banking, det vill säga: att låna ut pengar utan att känna till underliggande låntagares återbetalningsförmåga och att lägga alltför många ägg i samma korg. Sommaren 2007 stod det klart för marknaden att ratinginstitut/många investerare underskattat risken i subprime grovt. Investerare/banker minskade sitt risktagande och började kräva mer betalt för att låna ut, vilket snart fick hela suprime-marknaden att kollapsa. Stora välkända banker var

kraftigt exponerade och våren 2008 var Bear Sterns nära gå omkull, vilket skapade stor oro och satte hela finanssektorn i ett sluttande plan. När Lehman tilläts gå omkull den 15 september 2008 kom finansmarknaden och därmed hela världsekonomin att hamna i fritt fall. Sedan den dagen har det finansiella landskapet förändrats för gott. Många av branschens mest välkända banker och varumärken finns inte längre och andra är idag helt eller delvis nationaliserade. Förlusterna i det globala finanssystemet har varit enorma. Hittills har banker och finansieringsinstitut sedan finanskrisen början gjort nedskrivningar på över 2 300 miljarder dollar. Men hur kan en specifik händelse få så stora konsekvenser? Bankverksamhet bygger på förtroende och långsiktiga kundrelationer. På det sätter liknar verksamheten många andra verksamheter. Skillnaden är att i en bank är förtroendet avgörande - bristande förtroende skapar omedelbara problem att finansiera verksamheten och därmed svårigheter att finnas där för kunderna. Och försvinner förtroendet mellan bankerna, kan inte det finansiella systemet fungera vilket var precis vad som hände efter att Lehman ansökte om Chapter 11. Om det kunde hända Lehman kunde det hända vem som helst. Ingen visste längre vilka risker motparterna satt på. Resultatet blev att kreditmarknaden tvärnitade och det slog mot investeringar, produktion, arbetstillfällen det finansiella systemet är ju blodomloppet i samhällsekonomin. Vi på SEB påverkades naturligtvis liksom alla andra starkt av detta. Vi förberedde oss för en riktig vargavinter. I första skedet samlades vi flera gånger per dag för akut krishantering: - vilka betalningar skulle släppas iväg, hur såg vår samlade exponering ut per institut. En rad beslut måste fattas; beslut som skulle hålla akut utan att förstöra viktiga långsiktiga relationer. Från första dagen var det två huvudprioriteringar som styrde vårt agerande. Det första var att säkra banken, dvs att säkerställa att SEB inte i något tänkbart scenario kunde äventyra sin verksamhet. Bland annat sköt våra aktieägare därför till mer kapital i banken. Det andra berör just relationen och partnerskapet med våra kunder. Under krisens mest akuta fas var det oerhört viktigt för oss i SEB att vi kunde hålla banken öppen för alla våra kunder. När kapitalmarknaderna delvis var stängda och våra kunder inte kunna finansiera sig den vägen ökade vi vår balansräkning med över SEK 200 mdr. När världsekonomin föll, drabbades också industrinationen Sverige abrupt med vårt stora exportberoende. Under 2009 föll BNP med nästan 5 procent, det största tapp som uppmätts sedan andra världskriget och arbetslösheten steg kraftigt. Ändå kan man säga att Sverige kom relativt lindrigt undan. Såväl statsfinanser som svenskt näringsliv och banker var väl rustade denna gång inte minst som en följd av

saneringspolitiken efter den inhemska finans- och fastighetskrisen i början av 90-talet och de lärdomar som då drogs. Vidare agerade den svenska centralbanken, Riksbanken, snabbt och sänkte reporäntan i stora kliv ned till rekordlåga 0,25 procent den reala ekonomin tyngdes därmed inte av höga räntor såsom under 90-talskrisen. Fastighetsmarknaden i Sverige klarade sig betydligt bättre än t ex i grannlandet Danmark, där räntan låg kvar på en högre nivå. Och till skillnad från länder som Spanien och Danmark där hus ofta köpts på spekulation och hyrts ut, så bor vi svenskar i våra hus vi äger inte flera och utlåningen är baserad på faktisk återbetalningsförmåga och inte framtida värdestegring. Sverige gynnades även av kronan som försvagades under krisen och höll uppe den svenska exporten. Banksystemet var också i betydligt bättre skick än förra krisen. I efterspelet till krisen har det visat sig vara lätt och fel att man drar alla banker över en kam när vi såsom idag diskuterar lärdomar av den globala finanskrisen. Bilden skiljer sig ganska markant mellan olika delar av världen. Alla begick faktiskt inte de där kardinalfelen jag tidigare beskrev. Här i Norden hade vi i stor utsträckning hållit oss borta från de komplexa paketerade värdepapper som bidrog till att investerare eller ratinginstitut inte förstod vilken risk som de faktiskt innebar. Däremot har svenska banker en exponerig mot Baltikum. I SEB uppgick vår utlåning i Baltikum till som mest drygt 15 procent av vår låneportfölj. För vår del hade vi byggt upp den baltiska verksamheten under en tioårsperiod. De hade nyligen kommit från planekonomi och det fanns en stark optimism i landet och vilja att komma ikapp. BNP steg med runt 10 procent per år och kreditgivningen som oftast går hand i hand med den ekonomiska utvecklingen steg. När finanskrisen slog till varde kraftigt överhettade baltiska ekonomiera redan på väg in i en kraftig inbromsning. Nu förvärrades utvecklingen kraftigt. Regionen såg BNPfall på kring mellan 15 och 20 %. Vi började bromsa expansionstakten i vår kreditgivning tidigt under 2006 och 2007 och tappade också marknadsandelar. Vi satte in work-out team för att med lärdomar från den svenska krisen så tidigt som möjligt och tillsammans med kunderna hantera problemkrediter. Vi tog höjd för en mycket mörk utveckling i regionen och har ackumulerat reserverat 12 miljarder kronor för befarade kreditförluster. Det är dock mycket glädjande, att utvecklingen i Baltikum tagit en betydligt mer positiv utveckling idag det har gått snabbare än vad de flesta bedömare förutsåg det makroekonomiska läget har stabiliserats. Även om många hushåll har det rejält jobbigt och arbetslösheten är hög så går det nu åt rätt håll, om än från höga nivåer Återbetalningsförmågan hos kunderna i regionen har visat sig vara betydligt bättre än vad räknade med för bara ett år sedan. Vidare så har Estlands kommande euro-inträde stärkt det nationella och hela regionens självförtroende och optimism.

Vi ser nu åter positiva rörelseresultat från vår baltiska verksamhet båda för och efter kreditreserveringar för första gången på två år och under de närmaste åren förväntas samtliga länder i regionen generera en BNP-tillväxt på ca 4-5%. Så såsom man ser till vänster på bilden - kreditförlustnivåerna för nordiska banker som helhet utgör endast en knapp femtedel av de förlustnivåer som amerikanska banksystemet fått utstå. Den nordiska kreditkvaliteten har varit mycket hög. Så kombinerar man faktumet att Sverige stod väl rustat för krisen med att Baltikum nu är på väg tillbaka så beskrivs Sverige.. Norden idag som något av ett safe haven Sverige är dock, precis som Finland, ett exportland och i stort beroende av utvecklingen i den globala ekonomin som helhet och den europeiska i synnerhet, även om en allt större andel går till främst Asien. Och det ser idag lite mörkare ut i en stor del av världsekonomin! För även om världsekonomin som helhet återhämtat sig och de mörkaste scenarios som målades tack och lov inte realiserats, skulle utvecklingen som vi sett hittills aldrig varit möjligt utan de massiva stödåtgärderna från centralbanker och regeringar. Låt mig ge er några exempel som visar på magnituden av den globala finansiella krisen: - Enorma mängder kapital både privat och publikt har injicerats i banker världen runtom. Bara i Europa har över 130 miljarder euro statligt kapital investerats i banker som annars inte skulle ha funnits kvar idag. - Centralbankernas extra likviditetsstöd under krisen kan räknas ihop till det hisnande beloppet av över femton tusen miljarder svenska kronor. Ovanpå detta har vi det senaste beslutet från USA och Fed förra veckan att pumpa in ytterligare 600 miljarder dollar i systemet för att stimulera ekonomin (ca. 4% av BNP). Det är upplagt för en del anspänningar på G20-mötet i Sydkorea som börjar på torsdag när obalanser i världsekonomin står i fokus. Det är faktiskt en ganska osäker utveckling vi ser framför oss under de kommande åren och det finns inte mycket mer krut att bränna av om kurvorna börjar peka åt fel håll igen För ett år sedan när det årliga IMF- och Världsbanksmötet hölls gav regeringar och centralbanker uttryck för en mycket stor lättnad för att världen räddats från kollaps genom den omfattande och samordnade stödpolitiken. Det pågick ett intensivt arbete för att hitta nya samarbetsformer och för ett sätta ramverket för ett nytt finansiellt landskap. Det fanns ett positivt sentiment kring konjunkturutvecklingen. Många bedömare pekade på att vi gick mot ljusare tider. När jag nu för några veckor sedan var på IMF- och Världsbanksmötet var stämningen överlag betydligt mer dämpad.

Den bild som framträdde var att världsekonomin befinner sig långt från ett jämviktsläge där det finns en samsyn på de stora frågorna. Det som jag tog med mig hem var: - För det första - hur skör konjunkturen är och hur många det är som ser på 2011 som ett svagare år än 2010. Globalt och då i synnerhet i USA och Europa är vi fortfarande i krisen. Problemen har varit större än vad många kunnat förutse. Sammanräkningar visar att globalt har krisen kostat 30 miljoner jobb. Fokus är helt klart att i första hand skapa tillväxt de så kallade exitstrategierna för regeringar och centralbanker dröjer därmed - För det andra - Kinas starka frammarsch världens näststörsta ekonomi som inom loppet av 10 år väntas gå om USA. Redan idag är fyra av världens största banker kinesiska. - Och för det tredje.det är svårt att se att vi verkligen får ett harmoniserat global regelverk för den finansiella sektorn; det är stora skillnader mellan USA och Europa. Ska man sammanfatta detta är det att 2011 ser ut som ett svagare år än 2010 när det gäller tillväxt och konjunktur. Det kommer att dröja innan stimulanserna från centralbanker och regeringar kan dras tillbaka. Tittar man dessutom på skuldsättningsgraden i västvärlden som ni ser på bilden, så kommer det ta ca 20 år innan vi kan vara tillbaka på de nivåer som rådde innan finanskrisen. Förutom osäkerheten kring den makroekonomiska utvecklingen i västvärlden i stort, finns det en stor grad osäkerhet inom finansbranschen när det kommer till regleringar, även om bilden så sakteliga börjar klarna. Med det nya regelverken går kostnaden för råvaran pengar, dvs banksystemets finansieringskostnad, upp, bland annat genom att. banksystemet måste ha en mer långfristig finansiering. Det här innebär att allt annat lika blir det dyrare att låna. Många banker kommer att behöva se över sin kapitalsituation - det såg vi inte minst i samband med de europeiska stresstesterna i somras. Om kraven satts mer i linje med "den nya världen" hade häften av bankerna inte klarat sig. Hur mycket ytterligare kapital som kommer att behöva tillföras banksystemet går inte riktigt att räkna samman idag. Det beror på de nya myndighetskraven, nivån på de slutliga värderings- och kreditförlusterna och självklart också på hur intjäningen utvecklas i banksystemet. MEN - om man tittar på de cirka 50 största europeiska bankerna hamnar man i häraden 200 till 300 miljarder euro som måste tillföras för att de ska upp på den nya nivån. Om vi då tittar på den nordiska finansmarknaden hur påverkar nya regelverk oss? Vad blir det för effekter för kunderna?

Som jag tidigare nämnde har nordiska banker klarat krisen väl och flertalet nordiska banker är bland de bäst kapitaliserade bankerna i Europa. Vidare har många av de internationella konkurrenter som tidigare verkade i Norden har dragit sig tillbaka efter att ha haft stora problem. Nordiska banker kan också finansiera sig relativt sett billigare. Sammantaget innebär det att nordiska företag och hushåll har bland världens lägsta finansieringskostnader. Men självklart kommer vi även här märka av att råvaran pengar blir dyrare framöver det kommer att påverka nordiska företag och det kommer att påverka nordiska hushåll. Jag skulle vilja avsluta med några reflektioner kring vad jag ser att detta sammantaget innebär för oss som är aktörer på den nordiska bankmarknaden. Jag brukar sammanfatta det med att det blir mer av back to basics mer av det vi kallar relationship banking. När jag blickar framåt och på det finansiella landskap som nu tar form så tror jag starkt på att det är just detta förmågan att hela tiden anpassa sig till kunders behov, förmågan att fördjupa relationen till dem och att hela tiden jobba för att minska komplexiteten i kundernas ögon. Det ska alltid vara enkelt att göra affärer och lösa finansiella behov. Som bank kan du inte göra det utan att hela tiden ha en långsiktigt sund och solid bas att stå på och du måste ha omvärldens förtroende. SEB är en företagsbank. Vi är en relationsbank Vi har en unik relation till de stora svenska och nordiska storföretagskunderna liksom institutionerna och merparten av våra intäkter tre fjärdedelar är också företagsrelaterade. Under finanskrisen så har tex SEB i Finland mer än fördubblat sin utlåning och är mer än någonsin med och finansierar finska företag. Vi är relationsbanken i vår del av världen. För att återknyta till de mörka höstdagarna 2008 efter Lehman banker gick inte omkull då på grund av bristande soliditet, utan på grund av bristande likviditet. Ingen vågade låna ut pengar till en bank som man inte var säker på skulle finnas där imorgon. Vi finns här idag och imorgon! Tack!