APOLLO DI VEIO. ett romerskt capriccio

APOLLO DI VEIO ett romerskt capriccio ANNA BLENNOW Rom Göteborg 2011

MOT KVÄLLEN EN NOVEMBERDAG, som varit ovanligt varm till och med för att vara i Rom, lämnade Apollo di Veio den etruskiska terrakottastaty som tillhör de mest utsökta konstverken i Museo Nazionale Etrusco di Villa Giulia sin sockel och klev ut från museet bakvägen genom en liten apelsinlund. Med sitt karaktäristiska raska steg fortsatte han ett kort stycke upp längs viale delle Belle Arti och nådde piazza Thorvaldsen. Han kastade en tvekande blick till vänster upp mot den klassicerande fasad som tillhör British School at Rome, men slog cocktails och ett föredrag om den legendariske Rom-forskaren Richard Krautheimer ur hågen, bedömde att ingen av den trio spårvagnar med nummer 3 som stod på rad på piazzans vändplats skulle köra iväg inom överskådlig framtid, begrundade den till synes öde atmosfär som omgav Rumänska institutets gulvita sekelskiftesbyggnad samtidigt som han skyndade förbi dess grindar och trippade uppför den visserligen ståtligt utlagda, men sedan länge något förfallna trappan till via Omero. Målmedvetet drog han sig nu mot gatans bortre ände, där de höga fönstren i Svenska institutets bibliotek vänligt lysande avslöjade att åtminstone någon var sysselsatt därinne om det inte var så att man glömt släcka som vanligt, tänkte Apollo di Veio, medan han kämpade med den entréramp vars trappsteg även för en dödlig ter sig besvärande långa. Efter en titt på den låsta grinden, och högst ovillig att befatta sig med en porttelefon, svingade sig Apollo di Veio i kraftfull, men ändå smidig stil (trots den relativa stelheten i ett material som terrakotta samt avsaknaden av vänster arm och höger underarm) upp på den balkong, som imposant är placerad vid det mittersta av bibliotekets fönster. Det var där jag fick syn på honom genom balkongdörrens fönsterrutor, och hans ständiga leende i kombination med en naturligt befallande utstrålning lämnade få alternativ annat än att släppa in den märkvärdiga gästen i bibliotekssalen. ii

Ah, Sverige! utstötte Apollo di Veio artigt men en smula forcerat och trängde sig förbi mig genom dörröppningen. Han tycktes för ett ögonblick omåttligt stor i sin knälånga dräkt, och det var som om ett mäktigt dån vibrerade runt hans slanka, raka gestalt där han gick fram. Välordnat och trevligt. Och så mycket träkänsla. Hans gudalika aura krympte samman något; han såg sig uppskattande omkring bland läsplatserna och trampade försiktigt på det glänsande trägolvet för att inte hans ihåliga lerfötter skulle föra för mycket oljud mot golvplankorna. Märta Måås-Fjetterström! anmärkte han förnöjd vid anblicken av den stora mönstrade mattan. Jag förvånades av hans goda svenska, som dessutom hade en svag men omisskännlig klang av upsaliensiska. Nu vände sig det leende ansiktet mot mig: Du behöver inte presentera dig. Jag vet allt om dig. Hans blick fick något fjärrskådande och beslöjat siaraktigt över sig, och den dånande ljudkulissen återkom. Jag vet allt om Sverige och er vackra inredningskonst. (Det var anmärkningsvärt, tänkte jag, hur snabbt han kastade sig mellan det överjordiska och det banala.) Du kan visa mig runt i er sköna byggnad, så ska vi roa oss sedan. Hittills hade jag inte yttrat ett enda ord, och det behövdes inte heller, eftersom den klarsynte guden själv höll utförlig låda om allt han såg. Belåtet examinerade han marmorn i foajén, korridorernas boksamlingar och TV-rummets Carl Malmsten-möbler. Med sin fina perception uppfattade han tillfälligt gästande språkforskares osynliga närvaro i kvällsbestyr bakom stängda lägenhetsdörrar och det avlägsna sorlet från arkeologikursens deltagare bortifrån bostadsflygeln mot trädgården på baksidan av huset om inte någon av dem fortfarande satt försjunken vid sin lysande laptopskärm i den övre bibliotekssalen och kunde slutligen inte motstå att söka sig ut under terrassens kvardröjande kaskader av blåregn, ackompanjerade av den sorlande Milles-fontänen där nedanför på innergårdens ljusa stenbeläggning. Vi slog oss ned vid ett av de runda travertinborden i det varma kvällsmörkret. Gudens svarta lockar ringlade sig långa och vackra över iii

axlarna. De kupiga ögonen glänste mörkt, och han serverade sig av det vita vin av märket Gotto d Oro som jag tagit fram ur kylskåpet i gästrummens gemensamma kök. På ett oförklarligt sätt kunde han utan problem hålla i vinglaset trots att han fattades armar, och jag var inte riktigt säker på om jag nu skymtade ett par skugglika händer där i dunklet. I kväll ska vi ha riktigt roligt. Jag skall vara din ledsagare, din guida, din cicerone, och du skall vara min följeslagare. Vi förblir blott eviga främlingar i denna eviga stad (den återkommande banaliteten var verkligen ett oväntat inslag hos denne diktarfurste), men något i detta främlingskap för oss samman, oss och alla andra resande från fjärran land som samlas här. Rom är som en stor äng, ett stort fält... Han förlorade sig rörd i sina egna formuleringar och tystnade. Jag undrade vad en sådan som Apollo di Veio kunde tänkas mena med att ha riktigt roligt, men innan jag hunnit reflektera närmare över saken, tömde Apollo sitt glas och reste sig hastigt, uppenbarligen fylld av entusiastisk energi. Nu går vi!, förkunnade han med en ton som inte visste av motsägelser, och jag hann varken plocka undan vinglasen eller stänga terrassdörren. Apollo var redan på väg ner för trapporna och inväntade mig otåligt vid grinden. Vi gick ner mot staden genom den norra utkanten av Borghese-parken. Apollo di Veio noterade de unga männen som liksom alltid vid den här tiden på dygnet stod och hängde vid randen av parkeringsplatsen (där man om söndagsförmiddagarna istället kan iaktta otaliga helgfina familjer som lastar ut cyklar, leksaker, ballonger och barn ur sina bilar), och leddes tydligen in på en ny, mera personlig tankebana. Jag hade en historia nyligen med en filippinsk dansare som bodde i San Giovanni-kvarteren, avslöjade han medan vi svängde om hörnet in på den raka och upplysta viale Folke Bernadotte. Särskilt hans näsa var så underbar, nästan alldeles platt, såhär! Han visade genom att trycka in sin egen böjda näsa med pekfingret och skrattade uppsluppet. (Ingenting förvånade mig längre beträffande guden och hans motsägelsefulla karaktärsdrag.) Vi söker oss till varandra, vi utlänningar, forestieri, fortsatte han när vi började skymta ljusen från piazzale Flaminio vid backens fot. Romarna iv

de är charmerande, men jag kan inte riktigt komma dem nära, de har sitt liv för sig, liksom redan på den tiden då jag fortfarande hade kvar mina åtaganden i Veio (det vill säga för två och ett halvt årtusende sedan, kalkylerade jag). De var romare då och de är romare nu. De har sin märkliga, eviga stad här, där vi vandrar som eviga främlingar (nu upprepade han sig, men det här verkade vara något centralt i hans resonemang). Jag är ju grek till ursprunget, förtydligade Apollo, men i min nuvarande gestalt har jag förstås också mycket etruskiskt i mig i fråga om utseende och karaktär. Några menar förvisso att etruskerna ursprungligen är greker jag bryr mig inte om vilket, en främling i Rom är jag i alla fall, precis som du. Medan vi stod vid den täta genomfartstrafiken på piazzale Flaminio och väntade på att övergångsställets ljus skulle slå om till grönt funderade jag ett ögonblick över vem han egentligen var, och hur han uppfattade sig själv. Hur förhöll sig själve guden till denna i högsta grad levande lerstaty hade han kanske ingen verklig gestalt i sig själv, utan var tvungen att ikläda sig detta kroppsliga skal för att kunna träda in i den världsliga verkligheten? Jag sneglade på terrakottafiguren vid min sida och på hans outgrundliga, orörliga ansikte, fyllt av beslutsamhet, och fick ingen klarhet i detta resonemang. Guden rörde plötsligt häftigt vid min arm (återigen undrade jag om han trots allt hade händer; jag kände tydligt avtrycket från hårda och ganska skrämmande lerfingrar) och lyfte blicken mot stadsporten, som vi nu befann oss mitt under. Drottning Kristina! utropade han, och ett ljus tändes i hans ögon. Er drottning! Er svenska drottning! Den vårdade rösten blev aningen gäll. Så passande, med tanke på vad jag nyss talade om! Vilket strålande exempel. Här kommer hon resande mot Rom längs via Flaminia hon är inte ens fyllda trettio år! Och hur länge har hon färdats? I över ett år har hon tagit sig fram bit för bit genom Europa i vagn, och nu, själv stigen till häst, står hon utanför stadsporten, norrifrån kommen som så många andra ja, jag själv också, om än inte så långväga. Hon ser sitt nya hem, sitt nya liv, sin nya stad, där hon skall vara poeternas drottning! Men v

hon vet djupt inom sig att hon ändå alltid kommer att vara en främling innanför dess portar! Apollo pekade euforiskt upp mot inskriftsplaketten på stadsportens insida och läste högt på ett något arkaiskt klingande latin: Ut feliciter faustumque sit intranti må det vara till lycka och välgång för den som träder in. Hela stadsporten dekorerades om inför drottningens ankomst, genom påvens försorg ja, jag vet att du redan vet det, men ikväll är det jag som är din guide. Jag skulle just påpeka att drottningen övernattade i Vatikanpalatset innan hon gjorde sitt officiella romerska intåg, men Apollo di Veio förekom mig: Visst är det magnifikt, Torre dei Venti, Vindarnas torn, där hon tillbringade natten i väntan på att den där oändligt långa, ringlande processionen skulle formera sig och ledsaga henne in genom Porta Flaminia, som den hette på den tiden. Vad tänkte hon där hon låg utsträckt i mörkret med bara ett tunt tak mellan sig och stjärnorna? Sov hon en obekymrad sömn, evigt höjd över mänskliga bekymmer genom sin status som före detta regent av Guds nåde, eller kände hon trots allt sin litenhet inför denna barockens högborg, i alla bemärkelser? Ja, jag vet hur mycket du tycker om att betrakta det där tornet med sina flagnande fasadfresker mot den blåa himlen när du är på väg över Vatikanbibliotekets innergård för att ta lunchpaus. (Den här envägskommunikationen var märklig, men jag började vänja mig. Praktiskt taget behövde jag inte yttra mig alls, eftersom guden på ett fullkomligt ledigt sätt läste mina tankar.) Apollo di Veio försjönk i den entusiasm som drottning Kristina framkallat, och det liksom strålade om hans panna när vi strök tätt förbi obelisken mitt på piazza del Popolo. Han såg upp emot de tre gator som nu låg framför oss som en utfälld solfjäder från piazzan, slog ihop händerna (ja, han hade händer, nu såg jag dem tydligt) och utropade förnöjd: Allora, cosa mangiamo? (Så pass italieniserad var han alltså.) Av de tre gatorna valde guden den vänstra, via del Babuino, mera folktom än den mittersta via del Corso, men ändå stundtals svår att ta sig fram på, eftersom trottoaren knappast tillåter två personer att mötas, och en tät rad av parkerade vespor och bilar vanligen förhindrar att man tar ett kliv ut i vi

gatan. Jag undrade plötsligt med viss oro hur anblicken av en terrakottagud skulle uppfattas av förbipasserande. Genast började Apollo di Veio skratta på det fnissande sätt som gjorde honom mindre gudalik. Jag brukar bli tagen för romarinna! utropade han kokett, stannade upp precis utanför optikerns två små skyltfönster och vände sig demonstrativt mot mig. Inför mina ögon började den matta terrakottaytan att skimra, den arkaiska dräkten tätnade och formade sig till en knälång elegant svart klänning med diagonal drapering, de muskulösa vaderna täcktes av en tunn nylonstrumpa, och kring lerfötterna mörknade ett par skor med utstuderad, men inte alltför hög eller spetsig klack. Gudens ansikte och hår genomgick ingen nämnvärd förändring, men jag slogs plötsligt av att de skarpa anletsdragen lika väl kunde vara kvinnliga, på det där markerade och lätt teatraliska sättet som en medelålders romarinna kunde uppvisa. Han skrattade igen och grep om den kappa i tunt ylle som han nu bar över ena armen. Andiamo? Det snurrade till i mitt huvud som om jag var berusad. En metamorfos, tänkte jag, och greps av en häftig beundran som stegrade sig mot en märlig dyrkan. I plötslig skräck tog jag ett steg bakåt. Apollo di Veio slutade skratta och sträckte lugnande ut handen. Din reaktion är helt naturlig, sade han milt. Jag har sett det hända så ofta. Det är inte lätt att umgås med en gud, men var inte rädd, jag skall ta hand om dig. Hans hand kändes varm och mänsklig, och min yrsel försvann. Vi gick vidare under tystnad, förbi de många antikhandlarna med sina upplysta skyltfönster, där glänsande oljemålningar och bleka marmorbyster exponeras mot röda sammetstapeter. Apollo kastade en hastig blick på mig med ett leende som plötsligt kändes mera behagligt än förut, och hans stora ögon kisade en aning. Han gjorde sig verkligen bra som kvinna. Vi hade nått fram till det yttersta avsmalnande hörnet av piazza di Spagna när Apollo di Veio snabbt svängde om hörnet in på via della Croce. Vi måste äta på Fiaschetteria Beltramme, slog han fast, och jag tänkte för mig själv att det förmodligen inte var lämpligt att säga emot. Men vad gjorde det? Han hade valt ett av mina egna favoritställen. Jag kände mig med ens fullkomligt trygg. Inte nog med att han kunde läsa mina tankar han vii

tycktes också agera utefter dem, i en märklig symbios där jag inte längre var säker på vems vilja som styrde eller vem jag själv var. Å, Torgil! avbröt mig nu Apollo med sentimentalitet i rösten när vi stod utanför den anspråkslösa dörren till restaurangen, där en vit veckad gardin hängde för fönsterrutan. Hur många gånger har jag inte suttit här tillsammans med Torgil Magnuson men nu var det länge sedan sist. Jag såg förbluffad på guden. Visst hade jag hört att Torgil så långt tillbaka som någon kunde minnas hade ätit lunch just här, men i sällskap av en terrakottastaty? Det hade ingen sagt något om. Men Torgil är ju en av mina närmaste vänner, ja, åtminstone om man ser till senare delen av 1900-talet, förklarade Apollo. En underbar person (han lade handen mot hjärtat) som vet att uppskatta och uppfatta konst som ingen annan. Jag förstod verkligen ingenting av barockens måleri förrän han förklarade det för mig, bekände guden medan han öppnade dörren, ja, du känner till de där diagonalerna och spiralrörelserna i kompositionen, och jag har ju alltid varit mera arkaiskt stel och symmetrisk. Buonasera! Si, siamo in due. Qui va bene, benissimo, grazie. Apollo tog det lilla bordet i besittning med hela den överlägsna självklarheten hos en romersk signora. Han sträckte ut benen en aning och såg belåtet på matsedeln som lades fram i en plastficka. Mousse au castagne, myste han och kastade en blick på mig. Vi måste planera hela måltiden efter denna sagolika, ljust beigefärgade, aningen korniga kastanjemousse! Vi måste noggrant välja förrätt och huvudrätt så att moussen blir den mest perfekta final man kan tänka sig. Återigen fick jag en känsla av att Apollo di Veio hade en övernaturlig tillgång inte bara till mina tankar, utan också till alla mina erfarenheter och önskningar, och att han på sitt metamorfiska vis omedelbart anpassade sig efter dem, men med en auktoritet som om det helt och hållet rörde sig om hans egna beslut. Medan jag försjönk i detta faktum, skötte Apollo hela beställningen, och valde fettuccine med funghi porcini, därefter insalata di carciofi och slutligen mousse au castagne den är väl inte slut, försäkrade sig guden omsorgsfullt, vi har kommit hit endast för den och husets vita vin och mineralvatten leggermente frizzante, tillade han. Bara en aning kolsyra, precis så som vattnet sprungit fram ur källan, fortsatte han viii

drömmande, när servitören försvunnit. Precis så. Det får mig att minnas tidiga morgnar i bergen i norra Grekland för tusentals år sedan doften från de gröna bladen skuggan under träden Tanken svindlade. Här satt jag mittemot en gestalt som kunde beskriva kulturens gryning i detalj ur minnet. Plötsligt såg jag också den där bergssluttningen framför mig, hur några herdar satt i gräset och roade sig med sin uråldriga växelsång, medan Apollo di Veio lyssnade till dem utan att ge sig tillkänna, till hälften dold bakom ett olivträd. Restaurangens sorl tonade bort, och jag var omfluten av kryddiga dofter och ett gyllene morgonljus som ett dis genom lövverket. Det här är poesins plats, mumlade jag, och ljudet av min röst blandade sig med herdarnas sång. Ett får bräkte, och Apollo di Veio hällde upp vin till mig och sade: Attenzione, arrivano le fettuccine! Visionen försvann, och jag var tillbaka vid det lilla restaurangbordet. Apollo pratade i ett medan han åt sig igenom rätt efter rätt, gestikulerade, hälsade på några bekanta som kom in genom dörren, förhörde sig om kastanjemoussen och anmärkte på servitörens skägg. Jag lyssnade bara med ett halvt öra, fortfarande betagen av den paradisiska drömsynen, som tycktes mig vara det mest fulländade jag sett, och kom inte riktigt till sans igen förrän Apollo betalat notan ( du bjuder nästa gång ), och insisterat på att vi skulle röka en cigarett utanför restaurangen. När jag vände blicken mot Apollo där vi stod ute på via della Croce, förändrades han plötsligt igen. I det svaga ljuset från gatlyktorna blev ögonen nu mörkt blå, han blev längre, smalare, och förlorade något av sin arkaiska muskelmassa; de långa lockarna försvann, och ersattes av en kort frisyr, som delvis doldes av en hatt av femtiotalssnitt. I ett slag hade han också nya kläder: en tunn grå kostym och en nonchalant uppknäppt vit skjorta. Nu grep han mig i handen och drog med mig runt hörnet, där en oändlig rad motorini stod parkerade längs trottoaren. Apollo böjde sig lite krumryggat fram och kontrollerade håret i backspegeln till en av dem, rätade sedan snabbt på sig och låste upp vespan. Han log, och hans befallande leende hade inte förändrats. Nu åker vi någonstans och tar ett glas, bestämde Apollo di Veio. Jag höll mig fast kring hans fortfarande något terrakottastela midja, medan vi for fram längs Corso Vittorio ix

Emanuele, som vid den här tiden på dygnet låg nästan öde. Efter bara några kvarter girade Apollo in i en gränd, tappade hatten och fortsatte i mera modest hastighet. Vi befann oss i kvarteren väster om piazza Navona, där gatorna är smala och slingrande, och väderstreckens lagar tycks satta ur spel. Där passerade vi Caffè della Pace, innanför vars fönster gyllene, upplysta ansikten och en gigantisk bukett liljor skymtade mot den mörka jugendinredningens kuliss; där nådde vi piazza der Fico med sitt fikonträd och den vita neonskylten utanför trattoria Da Francesco; där rullade vi runt hörnet under de hängande trädgårdar som skapades av de grönskande krukväxterna på en balkong på första våningen, och Apollo fick sätta ned ena benet för att stödja vespan som nu höll mycket låg fart. Jag tappade riktningen för jag vet inte vilken gång i ordningen, och just då öppnade sig en liten piazza framför oss, inte mycket mera än gatans omärkliga vidgning mellan två husväggar. Människor med plastglas i händerna stod överallt, pratade, skrattade och rörde sig in och ut från en lokal över vilken stora röda bokstäver annonserade: Société Lutèce. Apollo di Veio såg sig hastigt om för att kontrollera att jag följde efter, och vi gick in i baren. Här har jag varit så ofta det senaste året, berättade Apollo och lutade sig mot disken. Förra gången blev jag bestulen på min väska, och jag tänkte att jag aldrig skulle komma tillbaka jag undrade vad han kunde ha haft i väskan, och reflekterade över det märkliga i att en gud kunde vara beroende av jordiska ägodelar men sedan tänkte jag, vad fan, någon idiot ska inte få hindra mig från att gå hit. Hans språk hade tydligen också förändrats tillsammans med utseendet, men han bevarade samma arkaiskt stela attityd som tidigare. Apollo beställde två vodka lemon och såg belåtet på hur åtskilliga centiliter vodka fylldes på i glasen. Hans ögon var mörkt blå, och pupillerna var stora och svarta. Apollo drog artigt ut en pall åt mig. Nej, vi kan väl hellre ställa oss ute på piazzan, sade jag, lite förvånad över att förekomma honom för första gången under kvällen. Vi gick ut med våra glas och stod tysta bredvid varandra. Himlen var mörk i det smala gattet ovanför, och några få lyktor satt fästade på fasaden och spred sitt gula ljus. Här står jag bredvid tvåtusenfemhundra år, tänkte jag upprymd, här står jag bredvid staden Rom! Veio erövrades av romarna år 396 före vår tideräkning, själva inledningen till det romerska väldet, det sista lokala x

hindret att överbrygga för att Rom skulle skapas. Och redan då fanns han, Apollo di Veio. Redan när romarna krossade allt motstånd bland de etruskiska bergen log han och trädde fram i sin evigt stelnade, evigt dynamiska position. Rom blev till under hans blick, och nu var det samma blick som såg ut över den lilla piazzan där vi stod. Så underligt det var att han trots alla förvandlingsnummer var igenkännlig: kindernas lätta rodnad påminde om terrakottan, som liksom skymtade fram under den solbrända huden; ögonen, som glänste och levde, hade en fasthet och en skarphet i sig, som aldrig vek åt sidan, som låg fasta och uttryckte skulpturens hela frontalitet. Och precis som i antikens beskrivningar av gudar och gudomliga gestalter gav Apollos figur, om än vid första anblicken i mänsklig storlek, intryck av att vara större än alla andra runt omkring: det var som om ett förstorande sken lyste kring honom. Jag undrade om de andra också kunde se det, men de tycktes mest ägna honom den korta uppmärksamhet som vilken välklädd, blåögd ung man som helst skulle generera. Jag antog att detta var vad Apollo önskade, och att han på gudars vis kunde förklä sig till oigenkännlighet, undgå granskning, smälta in i omgivningen, för att plötsligt låta sin sanna, förskräckande gestalt lysa fram när det passade. Veio jag tänkte på hur romarna på andra sidan floden, i Trastevere, traditionellt hävdade att de, som en gång tillhört det etruskiska Veio, var för evigt annorlunda och väsensskilda från andra romare noiantri, vi andra. Kommen så långt i mina tankar märkte jag att Apollo betraktade mig med ett roat uttryck i ansiktet, och jag såg att våra glas var tomma. Vi tar och åker över floden, föreslog han. Vi gick tillbaka till vespan, och jag tänkte att en gud förhoppningsvis kunde framföra motorfordon även efter ett större alkoholintag. Tiberön skymtade upplyst nedåt floden då vi passerade ponte Garibaldi; Tiberns vatten, grönbrunt, långsamt flytande, fångade upp tusen gula reflexer från stadens ljus. Jag antar att vi är på väg till piazza San Calisto, tänkte jag, och gudens nacke nickade instämmande strax ovanför mitt ansikte. Hans kavaj fladdrade i den svaga brisen som drog längs Lungotevere, genomfartsgatan utmed floden. xi

Trastevere var livligt som alltid nattetid via della Lungaretta var full av folk, och på piazzan framför S. Maria in Trastevere draperade sig alla sorters individer kring fontänen och på uteserveringarna runt om torget. Apollo parkerade vespan i ett gathörn och vi vek om hörnet in på piazza San Calisto. Den lilla platsen hade all karaktär av baksida till sin större, praktfulla torggranne precis som så många piazzor i Rom var den här mest en aningen breddad korsning av flera gränder, där husen stod asymmetriskt placerade och skapade en brännpunkt naturlig att uppehålla sig vid. Baren i dess fond var oansenlig även den, fri från de moderniseringar som många barer i centrum genomgått de senaste åren. En oinsmickrande lokal med gröngult ljus, som fick gästerna att se lätt illamående ut, träpaneler i en tråkig ljusbeige färg, och urblekta fotbollsvimplar här och var. Jag undrade om Apollo var medveten om fenomenet fotboll, och om en gud kunde ha favoritlag, och jag hoppades att han i alla fall inte var laziale. Imorgon, fortsatte Apollo min tankegång, om du vill, skulle vi kunna gå på match. Det är så sällan jag träffar någon som verkligen älskar fotboll; hela den här säsongen har jag väntat och väntat på rätt tillfälle. Det är ju inte så kul att gå själv. Och jag behöver en ny Roma-halsduk; min senaste tappade jag bort någon kväll på vinerian på Campo de Fiori. Vi hade satt oss ned med varsin drink vid ett av de små borden som stod hopträngda ute på piazzan. Apollo drack ganska hastigt ur sitt glas. Jag lade märke till att hans ögonlock blivit lite tyngre, och att blicken inte var riktigt fokuserad. Kunde gudar bli påverkade? Du har rätt, sade han efter en stund, det är dags att ta sig i kragen. Det är en dag imorgon också, och jag ska träffa soprintendenten ganska tidigt på förmiddagen i Villa Giulia. Han reste sig, och jag lämnade mitt glas till hälften urdrucket och följde efter. Vi promenerar tillbaka, föreslog Apollo. En gång gick jag från piazza Trilussa och hem till valle Giulia på tjugofem minuter. Det är inget avstånd, och det är en så trevlig väg. Jag kan hämta vespan någon annan dag. Vi strosade sakta genom gränderna. Det hade blivit ganska sent. På bron över Tibern stannade Apollo upp, och jag såg nu att han återgått till sitt ursprungliga utseende terrakotta, svallande lockar och en tunn tunika. Han vände sig mot mig, och återigen blev jag lite svag i knäna av den xii

arkaiska frontaliteten. Samtidigt fylldes jag av en svårdefinierad lyckokänsla jag kunde inte bedöma om vår stadsrundtur varat i timmar, eller kanske dagar; jag visste inte längre vilken årstid det var, eller hur länge jag varit i Rom, och när jag skulle resa därifrån. Allt detta blev oviktigt, och tiden smälte ner till ett enda oerhört närvarande nu, utan vare sig forntid eller framtid. Apollo lyfte blicken snett uppåt, mot den mörka stjärnhimlen, och ett svagt sken genererades i hans dunkla ögon; så vände han åter synen nedåt, ned mot floden som flöt fram under oss. Han öppnade munnen, och jag ryste och tänkte på hans siargåvor, hans uråldriga orakelmakt. Nu talade han, och sade: Roma möter Atalanta imorgon. De vinner alltid över Atalanta hemma. Han gned händerna i förtjusning vid tanken, och sade: Jag tar med lite pizza bianca som vi kan äta i pausen. Och bry dig inte om biljetter, jag har haft min egen bänkrad i stadion sedan den byggdes. Apollo såg på mig ett ögonblick och rörde hastigt vid min arm i något som jag tolkade som ett känslouttryck. Det har varit en trevlig kväll, sade han. Jag känner igen så mycket i dig jag har sett det hos så många andra. Du är en av alla dem som söker sig hit, hit till min stad ni vet inte varför ni kommer, ni vet inte vad det är som trollbinder er så, vad det är för osynligt band som håller er fångna. Jag vet inte heller varför. Jag är bunden till den här platsen genom ödet jag är inte heller någon romano di Roma, ja du vet ju hur mitt ursprung ser ut. Men romarna erövrade mig, de intog Veio och de fraktade Veios gudabilder till sin stad. Och det är erövrarens rätt, det är krigets lag att gudarna följer med den som segrar. Så här är jag, och här är du. Nu hörde jag det svaga dånandet igen, som förkunnade hans gudaväsen. Nedanför bron strömmade Tiberns vatten över en låg barriär och förlorade sig i brusande virvlar innan det vällde vidare och delade sig runt ön i mitten av floden. Apollo sträckte ut sin imaginära, slanka terrakottahand och pekade mot en samling föremål som dansade över vattenytan: bollar i varierande storlek, tomma mineralvattenflaskor i grön eller blå plast, grenar och kvistar, några trästycken. Hopdrivna av strömmarna dök de ned under vattenytan och vändes upp några meter längre bort bara för att åter sugas tillbaka mot virvlarnas mitt. Det statiska skådespelet var märkligt fängslande just för att ingenting i det tycktes xiii

förändras, och återigen visste jag inte hur lång tid som passerat under det att vi betraktat den virvlande punkten i floden, Apollo fortfarande med sitt lerfinger befallande utsträckt. Han lade sin andra hand lätt på min arm, samtidigt som han vände sig halvt bort från mig och började tala. Hans röst hade en metallisk klang, entonig, dov, men med en obeskrivlig klarhet. O mondaine inconstance! Du betraktare, som lutad mot broräcket förlorar dig i dessa obetydliga föremåls dans! Din flyktiga tillvaro i denna stad, liksom tusen och tusen andra öden som passerat och skall komma att passera, är lik denna samling av gagnlösa ting i den evigt gula floden: ni återkommer, ni återkommer, ni rycks bort av en tillfällig stormvåg, men återkommer likväl ständigt. Han gjorde en konstpaus och fortsatte: Så har Tiberns gudom ordnat det, att det som sker och har skett i denna stad inte flyter bort mot havet och försvinner, utan samlas vid broarnas fästen till fåfäng lyst för dem som passerar och kommer att passera förbi. Apollo drog efter andan, ryckte på axlarna och konstaterade: Men nu behöver vi un caffè. Vi lämnade bron och strövade in i det mörka gattet vid via dei Pettinari och en nattöppen kaffebar, och stod bredvid varandra, terrakottaaxel mot människoaxel, vid den blanka bardisken. Apollo rörde tankfullt med skeden i sin kopp. Sju år var du, när du var i Rom för första gången, sade han och riktade sin genomträngande, mörka blick mot mig, och bodde med din familj här i närheten på via Giulia. Du minns det inte, men jag gick förbi er en kväll, jag var ute på stan helt utan förklädnad den gången det var lättare förr, faktiskt och du såg på mig och log. Sju år var du. Han drack upp sitt kaffe och fortsatte: Det påminner mig om att jag ska ta och titta förbi i Trastevere hos en bekant, greven av Monte Beni, ja du vet, förebilden för Hawthornes The Marble Faun. Han har lovat visa mig en Romkarta från 1600-talet... A domani, ciao! Han kysste mig på kinden med sina stela, brända läppar och var borta. Märklig tid att titta förbi hos en bekant, tänkte jag och gick åter ut i den kyliga natten. En nästan tom nattbuss förde mig hem längs Lungotevere. Genom fönstret betraktade jag oseende den mörka floden, det teatraliskt upplysta Castel Sant Angelo, platanernas höstlöv som färgades än gyllengulare av gatlyktornas sken, medan mina tankar sysselsatte sig med en ständigt leende terrakottastaty. xiv

Bussen svängde vid Marinministeriet. Jag hoppade av och gick till fots den sista biten uppför viale delle Belle Arti. På Villa Giulias fasad var en stor banderoll uppsatt, som annonserade visningar av den nyrestaurerade statyn av Apollo di Veio. Inte konstigt att han varit i så fin form just ikväll, tänkte jag. Medelhavshimlens främmande stjärnbilder hängde kalla och gnistrande över Svenska Institutet. Det var släckt i biblioteket. xv