Irland 2012. Resdagbok for arkeologiska institutionens exkursion

Irland 2012 Resdagbok for arkeologiska institutionens exkursion Per Nilsson, Anna Sörman og Marte Spangen Juni 2012

Resdagbok for arkeologiska institutionens exkursion till Irland 2012 Deltagarlista: Reseledare och guide: Stefan Bergh, Lecturer, Dept. of Archaeology National Univ. of Ireland, Galway Hans Ahlgren, doktorand, AFL Ingrid Berg, doktorand, allmän arkeologi Mats Burström, professor, allmän arkeologi Anders Carlsson, docent, allmän arkeologi Christos Economou, doktorand, AFL Elin Engström, doktorand, allmän arkeologi Ny Björn Gustafsson, doktorand, AFL Lena Holmquist, lektor, AFL Sven Isaksson, forskare, AFL Johnny Karlsson, doktorand OFL Kerstin Lidén, professor, AFL Nanouschka Myrberg, forskare, allmän arkeologi Per Nilsson, doktorand, allmän arkeologi Marte Spangen, doktorand, allmän arkeologi Anna Sörman, doktorand, allmän arkeologi Dagbok onsdag 16/5: (Per Nilsson, Anna Sörman og Marte Spangen) Resan började med en lyckad boarding på Air Lingus flight till Dublin. Väl i Dublin möttes vi upp av Stefan Bergh och vår chaufför, Richard. Första stoppet på vår Irlandsresa var vid Brú na Bóinne mer känt som den jättelika megalitgraven Newgrange. Som besökare till Newgrange leds man via ett informativt Visitor Centre där man kan fördjupa sig i en mängd information om själva Newgrange och megalitgravstraditionen på Irland, inklusive de närliggande megalitgravarna vid Knowth och Dowth. Efter att några av oss passat på att lägga en lott i Winter Solstice Lottery -urnan var det dags att borda en av de små bussarna för vidare färd upp mot själva graven. Innan inträdet i gravkammaren gav Stefan oss en genomgång av såväl Newgranges arkeologiska tolkningshistoria liksom dess rekonstruktionshistorik och gav oss en inledande inblick i den irländska megalittraditionens utbredning och datering. 2

Anna och Ny Björn på väg in mot Newgrange (Brú na Bóinne) Visitor Centre. Newgrange tillhör enligt Stefans tolkning den senare delen av megalittraditionen och dateras till ca 3 200 f Kr. En lokal guide ledde oss sedan in i gravkammaren och berättade mer om gravens konstruktion och tillkomst samt vad som framkommit vid utgrävningar av de små kamrarna längst in i graven. Förutom dess storlek är Newgrange särskilt berömd för att det endast är vid vintersolståndet som det kommer in solljus i själva gravkammaren. Vi fick dock möjlighet att uppleva detta då man gjort en artificiell ljusrekonstruktion av hur detta fenomen ter sig. Det var en mäktig upplevelse att stå i den först nedsläckta gravkammaren och se hur den svaga ljusstrålen letade sig in för att sedan lysa upp delar av gången med ett svagt, mjukt ljus. Newgrange liksom flera intilliggande megaliter är även kända för sina hällbilder som finns såväl inne i gravkammaren som på några av kantkedjestenarna samt på den stora sten som täckte ingången till gravkammaren. Dessa består framför allt av spiraler, skålgropar, cirklar och olika typer av geometriska mönster. Men inne i själva kammaren fanns även ett naturalistiskt avbildat löv vid en av gravkamrarna. Efter besöket vid Newgrange äntrade vi bussen och for vidare på de smala, stenmurskantade vägarna mot Tara. 3

Newgrange. Hällbilder på en av kantkedjestenarna vid Newgrange. 4

Ved Hill of Tara ble vi mött av Edel Bhreathnach fra University College Dublin, som er historiker, men har hatt et langvarig samarbeid med arkeolog Conor Newman om undersökelser av dette sagnomsuste stedet (närmest nasjonalhelligdom og obligatorisk reisemål for irske skolebarn). Hill of Tara nevnes svärt ofte i de skriftlige kildene, og Edel har gått gjennom samtlige referanser for å lappe sammen et bilde av stedet betydning, bruk og mytene knyttet til det. Siden de i Irland er så heldige å ha kilder som går tilbake til 600-tallet, er dette selvfölgelig et ganske omfattende arbeid. Edel Bhreathnach guider på Hill of Tara Tara er et av fire store kongedömmer som nevnes i middelalderkildene og Hill of Tara var etter alt å dömme stedet der kongene av Tara ble initiert. Kampen om å bli konge av Tara pågikk jevnt mellom de fem mindre kongedömmene i området, og det var en forutsetning for å ha denne makten at man ble hyllet av de andre kongene på Hill of Tara. Dette innebar blant annet også en form for forening med en mytisk dronning og gudinneskikkelse, Medb/Maeve. Vi kommer tilbake til dette i forbindelse med det mytisk kongedömmet i vest, Rathcroghan. Parallelt med Edels historiske forskning har Conor Newman drevet arkeologisk forskning på stedet, med geofysiske undersökelser og kartlegging av landskapet. Hill of Tara består av en rekke strukturer, hvorav bare en er utgravd: En haug som er anlagt over en bronsealdergrav der rundt 300 kremerte individer er gravlagt. Haugen kan väre stedet for selve initieringen av kongene. 5

Haug på Hill of Tara med rundt 300 kremasjonsgraver Opp mot denne haugen leder det en slags gröft, med voller på hver side som er gjennombrutt av åpninger. Dette antas å väre en form for prosesjonveg. Anlegget på Hill of Tara består av flere strukturer og det er også kartlagt blant annet flere ringfort (se beskrivelse i forbindelse med Rathmore) i landskapet rundt, innenfor en radius på ca. 3 km. I kristen tid ble det forbud mot initiering av konger på Hill of Tara denne seremonien ble flyttet til en av de tidlige kirkene som omkretser området. Merkelig nok er ingen tidlige kirker anlagt i umiddelbar närhet. Den kirken som ligger på selve Hill of Tara har bare rötter tilbake til 1200-tallet, noe som er sent i irsk sammenheng. Man kan undres over hvilken betydning dette har om det har värt en vedvarende respekt for en för-kristen helligdom inn i kristen tid, eller om det var snakk om en motsetning og maktkamp mellom kongene av Tara og kirken i tidlig middelalder. Det var ihvertfall fortsatt kotyme for kongene å dra opp til Hill of Tara for å samle styrke för viktige slag etc. til langt opp i middelalderen. På kvällen vankades det middag på Furey s pub i Moyvalley. Där fick vi oss en genuin pub-upplevelse med rikliga irländska pubklassiker, en pint Guinness och kunde dessutom passa på att värma oss vid den öppna spisen. Därefter begav vi oss mätta och belåtna vidare mot västkusten och Sligo 6

På vei opp prosesjonsvegen mot Hill of Tara Dagbok torsdag 17/5: (Per Nilsson) Besökta platser: - Tobernalt holy well ( utomhuskyrka fr 1700-tal till idag) - Magheraboy causeway enclosure (neolitisk hägnad) - Carrowmore passage tomb complex (neolitiska megaliter) - Creevykeel court tomb (neolitiskt långröse) - Lisnalurg henge (vallbyggnad från SN/ÄBRÅ) Dagen började med att vi lämnade Sligo stad och The Glasshouse Hotel. Ett första kort stopp gjordes vid Sligos nybyggda och första rondell, komplett med en megalit i mitten samt några kors och andra kristna symboler. Intressant att konstatera är att det inte bara är i Falköping som det finns megaliter mitt i trafiken. 7

Rondell i Sligo Efter att ha studerat detta moderna historiebruk fortsatte vi vidare mot Tobernalt Holy Well. Stefan Bergh gav en beskrivning av hur engelsmännen under 1700-talet förföljde irländska katoliker och hur de blev tvungna att fira gudstjänster på hemliga platser ute i terrängen. Även här finns intressanta paralleller till liknande platser i Sverige, tex i Tivedsskogarna. Jag tyckte det var spännande att reflektera över det sätt naturen tas i bruk och vilka platser som väljs ut, vad har de för kvalitéer (mer än att vara utom synhåll för överheten)? Holy Well är en plats dit människor fortfarande beger sig för att be och meditera och kanske framför allt för att knyta fast band eller lämna ett litet föremål i något av träden (rag trees) på platsen i förhoppning om att man själv eller någon närstående ska tillfriskna från sjukdom. Förutom fastknutna band och diverse småföremål fanns det också korta böner och texter skrivna på inplastade papper eller direkt på föremålen vilket vittnar om människors tilltro till platsens magi. 8

Anna o Marte vid Tobernalt Holy Well Ny Björn vid Tobernalt Holy Well 9

Rag Tree Nästa stopp var Magheraboy Causeway Enclosure, en neolitisk hägnad som det idag inte finns många spår kvar av. Delar av den kom dock att undersökas i samband med ett av alla de motorvägsbyggen som utförts på Irland under senare år. Den ca 160 m breda hägnaden är den hittills äldsta daterade på Irland (ca 4 200 f Kr). Hägnaden bestod av två diken och en pallisad och utifrån de utgrävningar som gjorts verkar den varit i princip tom inuti. Själv tyckte jag det var intressant att den var placerad i anslutning till en naturlig åssträckning i landskapet som i mångt och mycket påminde om en långhög i gigantformat. Från den neolitiska hägnaden hade vi en magnifik utsikt mot en havsvik som ledde in till Sligo stad och som en fond i bakgrunden reste sig det platåliknande berget Knocknarea. På toppen av berget fanns ett neolitiskt storröse, i vars närhet bland andra Stefan Bergh och Anders Carlsson undersökte bosättningar på 1970-talet. Berg med rösen eller megaliter på toppen återkommer på ett flertal platser i landskapet kring Sligo. Stefans tolkning av landskapet är att det har en tydlig tredelning, bestående av; berg med röse/megalit på toppen, megalitgravar i det flacka landskapet nedanför och hägnader i form av enclouseres. 10

Magheraboy enclosure Efter att ha äntrat bussen fortsatte vi vidare mot Carrowmore. Carrowmores megalitgravar har haft en särskild betydelse för studenter och forskare vid Inst. i Sthlm pga Göran Burenhults och Stefan Berghs arbeten i området. Många svenska studenter och arkeologer har varit med vid utgrävningarna vid olika tillfällen, något som gör sig påmint än idag. Ett exempel är att jag fick ett stort antal nostalgiska kommentarer från andra arkeologer när jag la ut bilder från platsen på Facebook och ett annat att pubägare i Sligo fortfarande minns tiden då svenska arkeologer brukade besöka dem. Ytterligare ett exempel var att den äldre gentlemannen i Sligos främsta tweedaffär hade full koll på vilka olika kvalitéer som föredrogs av olika ledande arkeologer. Själva Carrowmore är ett ca 500 m x 1 km stort område med ett stort antal megalitgravar (dösar och gånggrifter) från neolitisk tid. Sammanlagt finns ett 60-tal megalitgravar och ett röse i området. De ligger placerade i landskapet på ett sätt som gör det troligt att de legat i anslutning till någon form av färdväg. Vi gjorde ett kort besök i det lilla EU-sponsrade besökarcentret innan Stefan guidade oss till några av de mest markanta och delvis även undersökta megaliterna i landskapet. Ett 10-tal av megaliterna har grävts ut under ledning av Göran Burenhult som arbetat i området i omgångar (1978-83, 1995-98). Stefan gav oss en god och reflekterande inblick i problematiken kring såväl dessa undersökningar som problematiken i att datera megalitgravar. Flera av de undersökta gravarna hade gett mesolitiska dateringar, vilket gjorde att man under en period tolkade dem som gravar från en jägar/samlarkultur och inte en jordbrukskultur. 11

Megalit vid Carrowmore Stefan Bergh med megalit o berget Knocknarea i bakgrunden 12

Stefan poängterade att det är i princip omöjligt att datera själva tillblivelsen av megaliterna, då det är mycket osäkert varifrån det kol man använder sig av egentligen kommer. Dessutom finns få tecken som tyder på att det funnits träkonstruktioner i megaliterna. Han hade därför arbetat mer med att datera själva användningsperioderna, fr a utifrån brända bennålar. Baserat på dessa dateringar menar Stefan att megaliterna använts ca 3700-3300 f Kr och att mindre megaliter (som de på Carrowmore) är föregångarna till de enorma megaliterna som tex Newgrange. Intressant var också att man trots alla undersökningar vid Carrowmore ännu inte hittat några kremeringsplatser. Dock har de flesta undersökningar varit inriktade på området innanför den avgränsande stencirkeln, varför mycket skulle sägas om platsen om det fanns möjlighet att ta upp sökschakt i megaliternas närområde. Carrowmorebesöket avslutades med vid ett enormt, rekonstruerat röse från neolitisk tid. Mitt inne i röset fanns en liten gravkammare som gjorts tillgänglig för besökare genom att en gång tagits upp. Stefan gav oss en intressant berättelse kring rösets rekonstruktionsproblematik, och hur man lämpligast kan visa upp denna typ av lämningar för besökare utan att förstöra upplevelsen av fornlämningarnas placering i landskapet. Röset har undersökts men få fynd påträffades. På några av blocken i röset fanns hällbilder, bl a en ankarliknande figur på insidan av gravkammaren. Röset hade använts även under senare perioder vilket såväl koldateringar som en tärning från järnåldern visade. Något jag särskilt bär med mig från besöket vid Carrowmore är diskussionen kring det landskap som ursprungligen omgav megaliterna. Pollenanalyser i intilliggande mossar har visat att de troligen var placerade i en ekblandskog, vilket starkt måste ha påverkat såväl deras tillgänglighet som visibilitet. Det är nästan svårt att föreställa sig en tät ekskog när man rör sig i dagens hårt betade och lätt framkomliga landskap. Ingång i röset 13

Stefan berättar om röset i bakgrunden Gravkammare med hällbilder i röset 14

Lunchen avnjöts i den lilla kustbyn Strandhill där jag själv åt Seafood chowder, en redd fisksoppa som återfanns på de flesta pubmenyerna i området. Vid vårt bord fick vi även lyssna till vår irländske chaufför Richards ungdomsminnen kring Guinnessindränkta tjuvfiskafängen i den intilliggande viken. Färden ledde sedan vidare utmed den dramatiska kustlinjens skivformiga klippor. Mot horisonten skymtade ett diminhöljt slott från 1800-talet, där enligt ryktet vår nuvarande monark tillbringat ett antal kalla nätter tillsammans med sin blivande gemål. Nätterna lär ha varit så kalla att han köpte en tweednattskjorta av den ovan nämnde gentlemannen i Sligo. Nästa fornlämningsstopp var vid Creevykeel, ett så kallat Court Cairn (av långrösetyp) från neolitisk tid. Då dagen dessutom var Norges nationaldag hade Marte Spangen vänligheten att bjuda på champagne och i sann systra/brödrafolksanda stämde vi upp i Ja vi elsker dette landet till de amerikanska turisternas förvåning. (Jodå Marte, det är förevigat på film). Röset hade under järnålder/medeltid utnyttjats för att anlägga en smedja, vilket som på så många andra platser på Irland återspeglar det kontinuerliga återbrukandet av äldre platser i landskapet. Chowder och julmust av irländsk typ 15

Slottet där Estelles morfar bodde Creevykeel court cairn 16

Marte bjuder på 17-maj-champagne Medeltida smedja inne i långröset 17

Stefan visar Lisnalurge henge Sista platsen för dagen var Lisnalurge Henge, en vallanläggning belägen i en annan landskapskontext än megaliterna. Vallanläggningen daterades till SN/ÄBRÅ och var 160 m i diameter med enormt tjocka yttre vallar och även inre vallar inuti. I mitten fanns en fördjupning som troligen varit vattenfylld, något som är vanligt inom henges från denna tid. Antingen har de vatten inuti, eller vallgravar runt. På samma sätt som megaliterna fanns dock en koppling till det ständigt närvarande berget Knocknarea då ingångarna i vallanläggningen vette mot berget. Den sena eftermiddagen avslutades med shopping inne i Sligo. Vissa lyckades bättre än andra och kom åter till Glasshouse Hotel stilfullt draperade i ulltröjor och vaxbehandlade huvudbonader. Själv misslyckades jag helt med mina planerade inköp men fick i alla fall prova på en klassisk irländsk sausage roll, (uttalad zo ro ). Den mikrovärmda delikatessen inmundigades med bränd tunga i kontemplation framför en staty av Sligos store son, poeten William Butler Yeats. Statyn över Yeats står placerad framför Ulster Bank och har faktiskt en direkt koppling till Sverige och Stockholm. Yeats fick nobelpriset i litteratur 1923 och lär ha sagt om utsikten från sitt rum på Grand Hotel att Stockholms slott påminde honom om Ulster Bank i barndomsstaden Sligo. 18

Staty av Yeats Kvällsaktiviteterna startade med After-dös hemma hos Stefan Bergh, som bor i ett vackert beläget gammalt stenhus i nära anslutning till en havsvik med kökkenmöddingar åt ena hållet och en brant klippväg åt den andra. I det Berghska residenset bjöds frikostigt på goda viner och tilltugg innan bussen rullade åter mot byn Strandhill där vi åt middag på restaurangen The Venue. Själv tog jag en hummer- och mangofylld kyckling och provade en pint av den lokala alen, Smithwicks. Efter en välmatad och diskussionsfylld middag lyssnade vi en kort stund på en lokal pubmusikant som enligt Sven (tror jag det var som sa det?) hade spelat med The Waterboys. Åter vid hotellet återvände de flesta av oss till sina rum via korridorens sjögångsmatta medan några få tappra med Stefan Bergh i spetsen avslutade kvällen med besök på den traditionella Hargadons Pub, vars ägare höll extra öppet efter den tidiga stängningen och underhöll gästerna med berättelser om tidigare arkeologers besök i Sligo. /Per Nilsson 19

Anna, Marte o Ingrid på Afterdös Berghska residenset 20

Hotellmatta med sjögångskänsla Dagbok fredag 18/5: (Marte Spangen) Stoppesteder: -Rathcroghan Mound (mulig sted for initiering av kongene i vest) -Den andre verden (hull i jorden med mytisk innhold) -Rathmore (spesielt ringfort som må ses i sammenheng med Rathcroghan Mound) -Roscommon Friary (dominikanerkloster fra 1200-tallet) -Roscommon Castle (imponerende slottsruin fra 1200-tallet) First things first: 18. mai startet utmerket i Sligo med at hotellet hadde glemt å registrere mitt kjöp av cava dagen för og derfor böd på begge flaskene 17. mai-spruddel i stedet for bare en av dem. Takk til The Glasshouse! Oppmuntret av denne glade starten, hoppet jeg inn i bussen og vi satte kursen mot Rathcrogan i Roscommon County. Som under hele turen guidet Stefan også underveis i bussen med mange interessante opplysninger om både fornminner og nyere historie i området. Vi kjörte blant annet forbi Markree Castle, som ble anlagt på 1500-tallet da Cromwell tok land fra katolikkene i Irland og samlet til store gods. Vi fikk også noe mer informasjon om kartleggingen og utgravningene på fjellet Carrowkeel, der det er gravd ut en rekke döser. Like ved disse dösene er det registrert 153 runde hustufter som er hugd ut i et kalksteinsplatå. I de senere år er flere av dem utgravd. Husene har vært brukt i perioden ca. 3100-2900 BC, 21

bronsealder og dessuten i middelalder. En lignende bosetning med 150 hus er registrert på Turlough Hill. Vi kjørte dessuten forbi en såkalt crannóg, en menneskebygd øy, som jeg skal komme tilbake til. På veien mötte vi også professorene John Waddel og Charlotte Damm fra Universitetet i Galway (NUIG). John skulle være vår guide første del av dagen. Förste stopp var det mytiske kongedömmet i vest. I likhet med Hill of Tara, som vi besökte den förste dagen rett etter at vi landet i Dublin, er Rathcroghan, eller Ráth Crúachan, et av fire store kongeseter som nevnes i de irske middelalderkildene. Stedet beskrives der som et samlingssted/tingsted ( assembly ) og en viktig gravplass. Crúachain betyr muligens sted med gravhauger og Ráth er et irsk ord for et såkalt ringfort, en form for sirkulär befestet struktur fra jernalderen/tidlig middelalder (se under). Mange av mytene om Rathcroghan er knyttet til den berömte fortellingen Tain Bó Cúailnge, eller The Cattle Raid of Cooley, som går tilbake til minst 700-tallet. Her fortelles det hvordan dronning Medb (eller Maeve) diskuterer med sin mann Ailill hvem som brakte mest inn i ekteskapet. De kommer fram til at begge eide nöyaktig like store verdier, bortsett fra at Ailill hadde en större og bedre okse. Det kan ikke Maeve leve med, og dermed starter et kapplöp og en rekke stridigheter for å få tak i en berömt stor okse i Ulster. Prof. John Waddel guider på Rathcroghan Mound. 22

Ailill fikk kongemakten i Connacht (navnet på området) på grunn av ekteskapet med Medb, som tidligere hadde värt gift med en rekke andre konger av Connacht og Ulster. Hun antas å ikke väre en historisk person, men en gudinne hvis navn også er knyttet til beruselse (for eksempel eng.: mead). Man ser derfor for seg at Connachts konger ble innsatt gjennom et mytisk ekteskap med Medb, kanskje gjennom en seremoni med en form for hellig beruselse. Denne foreningen var en forutsetning for å kunne ta makten, og gudinnerollen skal visstnok forklare Medbs mange ekteskap. Den samme historien om innsettelse gjennom ekteskap med Medb ble også fortalt om kongene på Tara, men der ble det antydet at det var snakk om en seksuell forening, ikke bare et drikkerituale. Det var imidlertid ikke så lett å fiske ut hva det sto i kildene som ledet til en slik tolkning. Vi fikk selvfølgelig bare en overfladisk gjenfortelling av historien, men på meg virket tolkningene litt preget av en nåtidig oppfatning av det sömmelige. Det slo meg som underlig at det var så usannsynlig at en kvinne i förkristen tid kunne ha flere suksessive ektemenn at det måtte forklares med en gudinnestatus, uten at tolkningen nødvendigvis er feil av den grunn. Rathcroghan Mound Vårt förste stopp i Rathcroghan var Rathcroghan Mound, en stor rundhaug med avflatet topp. I öst og vest var det spor av ramper som var kuttet inn i haugen, antagelig for å gi lett adgang til flaten, der det lå en lav haug på toppen. Det er ikke gjort utgravninger her, men geofysiske undersökelser har vist at haugen omfatter minst to konsentriske sirkelstrukturer av stein. I tillegg kan en dobbel sirkel av groper representere en monumental struktur av trepåler på toppen av haugen. Anlegget omsluttet av en gröft på 360 m i diameter som er kuttet ned i 23

kalksteinsgrunnen. Det er sannsynlig at materiale fra denne ble brukt til å bygge haugen, da det ellers bare er rundt 30 cm torv over grunnfjellet i området. Det antas at denne haugen kan ha vært stedet der kongene i vest ble initiert. I nærheten ligger en avlang steinblokk, antagelig en veltet bautastein, som på folkemunne kalles Miosgan Meva. Den kan også ha värt knyttet til de kongelige inistieringene. I kildene heter det at de skulle sette foten på Medbs stein. Rathcroghan Mound er sentrum for et större landskap med en rekke andre strukturer i umiddelbar närhet. Neste stopp var inngangen til den andre verden. I motsetning til hva man kunne forestille seg er denne ganske unnselig. Et lite hull i bakken er murt opp med tre steinheller. Det var imidlertid mange myter knyttet til åpningen, som i tidlige skriftlige kilder benevnes Oweynagat/Úaim na Cat, Kattehulen. Her kunne det komme ut grusomme skapelser som hunvarulver og ondsinnede fugler og svin. Beliggenheten nær kongesetet stemmer bra med tanke på at de kongelige var ansvarlige for å kommunisere med guder og ånder og for å opprettholde balansen i verden. Miosgan Meva 24

John presenterer Úaim na Cat Hulen var også knyttet til den fryktinngytende krigsgudinnen Morrígan, og i en oghaminnskrift (en form for irske runer) på innsiden av overliggeren til inngangen står det: [the stone] of Fraoch, son of Medb. Fraoch var en legendarisk kriger. Tre andre mytiske krigere skal også ha blitt testet i denne hulen gjennom kamp med et trehodet monster. Samlet kan opplysningene tyde på at hulen ble brukt til initiering av krigere. Etter å ha fått beskrivelsen av strukturen som en inngang som förer ned til en större naturlig hule i kalksteinsgrunnen, forsvant fem av ekspedisjonsmedlemmene ned i hullet. De kom heldigvis opp igjen, formodentlig ferdig initierte, og kunne melde tilbake om gjörmete forhold og lite lys. Såkalte souterrains er for övrig en vanlig struktur å stöte på under tidligmiddelalderske ringfort i Irland og regnes vanligvis som lagringsrom. Denne hulen ville imidlertid egne seg dårlig for lagring, siden den er så fuktig. Derimot kan den ha vært knyttet til en form for lagringsritualer. Det fantes myter om at the fruits of summer kom ut av hulen 1. november (siden alt er motsatt og opp-ned i den andre verden). 25

Fryktlöse svensker på vei til den andre verden Neste stopp langs veien var det spesielle ringfortet på Rathmore. Det skal finnes 40-50 000 av disse ringfortene i Irland, men Rathmore har en særegen utforming. Det består av en oppbygd rund haug omgitt av en gröft som er skåret og hugd ut av steingrunnen. Toppen er relativt flat, men med rester av en steinmur langs ytterkanten og en mindre sirkulär forhöyning midt på. Geofysiske undersökelser har vist at det også har stått en sirkulär tömmerpalisade rundt denne forhöyningen. Det er en åpning i vollen på haugen der det er bygd en opphöyd vei over gröfta rundt og ned til bakkenivå (en slags causeway ). 26

Ringfortet Rathmore Elin på vei opp til toppen av ringfortet/haugen Rathmore 27

Elin og Ny-Björn rusler rundt Rathmore John antok at ringfortet var anlagt i middelalderen, basert på en sammenligning med en pålestruktur i Skottland som var datert til 1300-tallet. Det var ikke gjort noen arkeologiske undersökelser i Rathmore utover den geofysiske kartleggingen. Dette er en påfallende forskjell mellom irsk og skandinavisk arkeologi. Et gjennomgangstema på hele turen i Irland var geofysiske undersökelser, mens det sjelden var utfört utgravninger eller andre undersökelser. Dette virker litt underlig på for eksempel Rathmore, der en mindre sjakt gjennom den registrerte trestrukturen burde kunne gi både materiale for datering og mye annen interessant informasjon. I fölge Stefan gjöres det i liten grad forundersökelser eller slike små inngrep i Irland. Her står man tydeligvis ovenfor to helt forskjellige fagtradisjoner. Fra Rathmore bar det til Roscommon og en solid buffetlunsj på The Abbey Restaurant, der dr. Kieran O Conor, lektor ved NUIG, sluttet seg til selskapet. Han skulle guide oss på de to neste stoppestedene, Roscommon Friary og Roscommon Castle. Passende nok er Kieran etterkommer etter O Conor-kongene som henholdsvis anla og innehadde klosteret og slottet. Roscommon Friary ble anlagt i 1253 i det som allerede var en liten by. Klosteret var dominikansk, og ble initiert av den davärende kongen i området, Feilim O Conor. Klosteret lå på grensen mellom de davärende irske og anglonormanniske områdene. Dominikanerne var stöttespillere for de anglonormanniske kongene og kan ha blitt brakt inn av O Conor for å demonstrere godvilje i forhold til disse og dermed bevare freden. 28

Roscommon Friary Kieran guider i Roscommon Friary 29

Kieran viser fram forfaderens grav I dag står bare ruinene av kirken igjen. Den har minst to bygningsfaser, som avsløres av blant annet huggmerkene på steinblokkene: De eldre fra 1200-tallet har skrå huggmerker, mens de yngre fra 1400-tallet er prikkhugde. De originale smale lansettvinduene er synlige som gjenmurte spor i steinveggene, men ble erstattet större vinduer over inngangen i vest og koret i öst på 1400-tallet. Deler av rammene til store glassmalerier er bevart. I en nisje i nordveggen i koret sto sarkofagen til Feilim O Conor, d. 1265, med en forseggjort statue av ham på lokket og en senere tilföyd frontal med soldater i 1400-talls ringbrynjer og hjelmer. Selve klosterdelen er kun synlig som voller i marken sør for kirken. Det ble i teorien opplöst av engelskmennene sent på 1500-tallet, men den dominikanske ordenen ble opprettholdt og dominikanske munker har faktisk fremdeles tilhold i området. 30

A series of small walls... (for de som kjenner Eddie Izzards parodi...). Kieran beskriver hvor munkene har gått, sovet, spist, hatt hage og kontemplert. Området er undersökt med georadar og grunnplanen for klostre i middelalderen var standardisert Sörsiden av kirken til Roscommon Friary. På veggen synes restene av gavlen til et av husene i klosteret som lå inntil kirken i sör, og forsenkningene og vollene i gressmatten markerer andre bygningsdeler 31

Turen gikk nå videre til Roscommon Castle, en imponerende slottsruin. Kieran lot seg ikke affisere av et tett og gjenstridig regnvär, men fortalte detaljert om slottets historie. En vennligsinnet grunneier kom til og tilböd ham å stå under en paraply, men som han sa: It s too late now, anyway. Det er for øvrig grunneier som må gi tilgang og tillatelse til undersøkelser av kulturminner i Irland og ikke alle var nødvendigvis av den hjelpsomme sorten, fikk vi forståelsen av. Området ved Roscommon Castle har antagelig värt et viktig politisk og ökonomisk senter allerede för byggingen av slottet startet. Det er gjort funn fra yngre bronsealder og av flere mynter fra vikingtid. Vest for slottet var det opprinnelig en innsjö, Lough Nea, der det tidligere lå en såkalt crannóg, en menneskebygd liten öy. Vi så som nevnt en slik fra bussen samme morgen. Andre steder har slike öyer blitt datert helt tilbake til mesolittikum. Fra bronsealder har de vært befestet, og i jernalder og middelalder synes det å ha värt forbundet med höy status å bo på disse öyene. Det er sannsynlig at kongeslekten O Conor hadde sin residens på crannóg en i Lough Nea. Det var imidlertid anglonormannerne som anla det sterkt befestede slottet ved bredden av selvsamme sjø. Roscommon var som nevnt et grenseområde med mange sammenstöt mellom irer og anglonormannere. Per tråkker akkurat i gröfta som opprinnelig var en vollgrav rundt Roscommon Castle Mens Feilim O Conor hadde prövd å holde seg inne med anglonormannerne, blant annet ved å anlegge dominikanerklosteret, var sönnen Aedh en mer opprörsk sjel som angrep de anglonormanniske bosetningene i området så snart han fikk sjansen. 32

Byggingen av slottet startet i 1269 for å stagge angrepene fra Aedh og for å beskytte to nye anglonormanniske bosetninger i området. Aedh angrep slottet flere ganger under byggingen, men etter hans död fikk de det endelig ferdig. Fölgende O Conor-generasjoner fortsatte imidlertid å angripe slottet, fram til det kom på O Conor-slektens egne hender på midten av 1300-tallet. De holdt det i 200 år, en periode der det skjedde få endringer i bygget. Dette kan forklares med at den irske arveordningen ikke prioriterte eierens egne barn. Dermed var det lite attraktivt å investere i verdier som bygninger, som til syvende og sist kunne havne i hendene på en hvilken som helst fetter av en fetter. Heldigvis var slottet helt fra begynnelsen av relativt komfortabelt etter tidens standard, med ildsteder og latriner i hver etasje. Det var også solid befestet, blant annet med et såkalt Murder Hole i taket over inngangsporten, der man kunne slippe steiner eller kokvarm olje i hodet på inntrengere (etter alt å dömme som regel en O Conor). Rundt slottet lå det en vollgrav som ble fylt med vann fra den davärende sjöen. Slottet hadde også en såkalt barbican, en ytre beskyttende mur foran inngangen. Mudrer Hole over inngangsporten 33