IT-samurajernas makalösa irrfärder

IT-samurajernas makalösa irrfärder - en sedelärande berättelse om jordens undergång Anders Rosesund

IT-samurajernas makalösa irrfärder 2015 Anders Rosesund ISBN tryckt utgåva: 978-91-7599-051-4 ISBN e-bok: 978-91-7599-052-1 Omslagsproduktion: Mörkersdottir Production Bilder: JumalaSika ltd, Fotolia Fernando Cortés, Fotolia Tryckt hos Scandinavian Book, Danmark Mörkersdottir förlag www.morkersdottir.se

Del 1 Det drar ihop sig... If the human experiment fails, and disappears in the current extinction, it will be because of one failure, one supreme shortcoming, above all others: not to observe beauty. The epi-culture we have created must go because it is too ugly to endure, too ugly to be tolerated. We perish from not observing beauty: this is the epitaph of the human species. John Lamb Lash

1 Svart-Erik och Fixar-Hasse uppdagar en hemlighet Dra mig baklänges på en kärra ledd av tre blinda möss i stridsmundering! Svart-Erik satte klunken med artonårig irländsk whisky i halsen, vilket fick till följd att han sprutade ut merparten av detta gudarnas blod på dataskärmen. Vid den bakfulle demiurgens smutstvätt! Fixar-Hasse slet sina obetydliga hårtestar samtidigt som han i ren förskräckelse upphörde med att tugga på den halvt uppätna lakritsremmen och försåg sig med en pollykola istället. Datorskärmen framför dem visade upp en rad oroväckande rubriker som bara var ägnade för ett försvinnande fåtal högt rankade militärer. Den svala och klara oktobereftermiddagen hade de spenderat med att hacka sig så djupt in i försvarets hemliga vrår som möjligt var. Eftersom ingenting i cybervärlden var omöjligt för dessa IT-genier, hade de lyckats dekryptera alla hinder i deras väg och tagit sig in i de allra oheligaste av skumma skrymslen. PM angående automatisk trafikinsamling från operatörer. Strategidokument och konsekvensanalys. Rapport om rutinskapande av solstrålshantering och geoengineering. Utveckling och opinionssäkrande. Om underhållet och utbyggnad av de underjordiska bunkrarna på Gotland. Helige Moses sandaler! Det här är för bra att vara sant! Vi

dumpar hela skiten på en sajt och skickar ut en armada med pop-ups som dyker upp så fort folk är inne på försvarsmyndighetens hemsida. Det kommer att sätta myror i arslet på diverse fetlagda potentater, sa Fixar-Hasse och stoppade i sig den femtiosjätte pollykolan det dygnet. Precis! Brinn av vanmakt, jävla betongarslen, sa Svart-Erik med ögon strålande som ett barn på julafton. Han fortsatte att scrolla i ett av dokumenten. Vid Balders ballar och Gerdas ultrasmidiga styrmekanism! (Gerda var deras hett omhuldade motorbåt, en Chris Craft Corsair Silver Bullet 20 Limited Edition, som de trimmat upp till direkt livsfarlig hastighet) insköt Fixar-Hasse för att förstärka vad han nyss sagt. Helige Moses kaftan, sidentofflor och snorfana! Det här är den största händelsen sedan Moses såg den brinnande busken! Svart-Erik lät en koncentrerad blick löpa längs innehållet bakom en av länkarna. Vad jag kan förstå är bunkern indelad i hela sju våningar som sträcker sig hela fem mil rakt ned i marken. Vilken grej! Här finns ritningar och allt. Ett slags underjordiskt lyxhotell för de som har råd, kan tänka. Vänta lite... jo, så fattar jag det. Svart-Erik sken av entusiasm. Helige Moses sandaler! svarade Fixar-Hasse och var därmed för tillfället färdig med sina extatiska utrop över deras cyberfynd. Hmmm. Här ska du se, sa Svart-Erik i djup koncentration. Vad jag kan förstå så har militären, eller vilka det nu rör sig om, inte de mest optimistiska föreställningar om vår framtid. Låt oss se, här talas det om soleruptioner. Hujedamej, de tycks allvarligt bekymrade över solaktiviteter och vad de kan innebära. Efter en soleruption skulle all teknik och infrastruktur lamslås och

livet på den här planeten förpassas till medeltiden. Fascinerande... Hör du mannen, de här galna muntergökarna är rätt hejdlösa. De talar också om upplopp och kaos och elände som kommer att följa och förvandla hela skiten till en zombieapokalyps. Då är det tänkt att de ska sitta i sina snitsiga jordkulor, dricka champagne och vänta på att det lugnar ned sig. Ja, jävlar anamma! Svart- Erik kliade sig i skallen. Låter kul. Om solhelvetet bestämmer sig för att kasta eldbollar eller strålning över den här ruttna planeten så är det dags att lämna in om du frågar mig, sa Fixar-Hasse med ett belåtet leende. Hmm. Håller med. Men somliga gör allt för att överleva. Det tycks ligga i deras system, sa Svart-Erik. Det finns folk till allt, svarade Fixar-Hasse. Han satt naglad framför datorskärmen och ögnade koncentrerat igenom uppgifterna. Det verkligt intressanta är att det enligt ritningarna ska finnas en sjunde våning, och den ska vara större än alla de andra tillsammans. Vi vet att någonting finns där, men vi vet inte vad. Vad vi kan göra är att studera vad som finns i de sex övriga nivåerna. Det är ett komplett litet Elyseum där nere. Uppemot 10 000 mullvadsliknande medborgare kan leva nog så bekvämt där tills bristen på solljus förvandlar dem till hålögt, bleka halvvampyrer. Efter ett tangenttryck visade skärmen en detaljerad ritning över ett av planen. Kolla här bara, sa Svart-Erik. Ett ljussystem med en central ljuskälla som föreställer en sol lyser upp hela landskapet. Det finns till och med en artificiell stjärnhimmel med måne och hela fanskapet. Rena bullerbyidyllen bland kåkarna med de myspysigaste

trädgårdarna. Sjukhus, affärer, parker, krogar, teatrar, scener, you name it. Allt finns där! Så nu är gåtan löst var alla skattepengar tar vägen. Det här måste ha kostat precis hur många miljarder som helst. Hur i helvete har de lyckats hålla det här hemligt? Det övergår mitt förstånd, sa Fixar-Hasse. Mitt med. Jag begriper inte ett skit. Visserligen ligger områdena långt bortom all bebyggelse, vi lever ju i ett glesbefolkat land och de här är områden som militären avskärmat, Men hur har man kunnat få alla inblandade att hålla käft? Det går inte ihop, jag behöver en sup. Svart-Erik sträckte på sig och hällde upp två glas från den flaska Jameson som stod strategiskt nära till hands. Häll upp en goding åt mig med! Det är någonting megaskumt här och gudarna vete hur det här hänger ihop. Men det blir bättre, titta här ska du se, sa Svart-Erik, lät sina beniga fingrar galant dansa över tangentbordet och en namnlista uppenbarade sig på skärmen. Tada! De utvalda som har lyckan att undgå kataklysmen medan övriga medborgare ska brännas till kol av den onda solen eller duka under av krig, pest och elände. Så dessa gubbar och gummor är alltså eliten som är så mycket viktigare än alla andra slavar, sa Fixar-Hasse och konstaterade att här återfanns idel ädel adel, politiker, mediafolk, företagsledare, vetenskapsmän, en del namn från underhållningsbranschen och en försvarlig mängd läkare. De flesta av dem specialiserade på bioteknik och genforskning. Vanliga dödliga göre sig icke besvär, sa Svart-Erik. Det är skillnad på folk och fä! Ja, minsann! Och det finns fler handlingar av liknande

suspekt valör. Titta här bara. Allra längst in i de mest esoteriska gömmorna. Inne i ultrahemliga filer, så megaskumma att de egentligen inte finns, kan vi hitta en hel del megasuspekt infogodis. Bland den militära personalen är det bara en handfull av de högsta hönsen som har tillgång till uppgifterna. Det tycks finnas mer knasigheter, bara man gräver vidare. Voilà! Svart-Erik tryckte på den magiska knappen enter och följande länk uppenbarade sig på skärmen: Planning schedule for the implementation of transhumanist remote neural monitoring implants. Summary: The method of scalar waves and quantum computers in quantum cloud to control the complete system of pipes. An overview of the efficency of the gridfunctions. Svart-Erik sträckte på sin taniga lekamen för att få igång blodflödet efter den långa sittningen vid datorn. ITmiljonären hade en metabolism som gick till världshistorien eftersom han kunde stoppa i sig vad som helst, men fortfarande se ut som en sticka. Under den period där tonåren omstöps till vuxenlivet försökte han bättra på sin fysik genom att lyfta vikter, men inte heller det lyckades. Den där trådsmala, stukade kroppen tycktes trotsa all påverkan han var skapad av knotor och skulle så förbli till den yttersta dagen. Fingrarna var beniga och såg ut som aggressiva spindlar. Armarnas, axlarnas och benens smala form avbröts av knotor som markerade bristen på muskulatur. Även tänderna hade något knotigt över sig. De tycktes inte kunna samsas inne i munnen utan trängdes likt ovårdade gravstenar på ett för litet utrymme. En svart

slängkalufs satt som en nonchalant flagga på hans krökta kroppsskepp. Redan i högstadiet fick Erik Malmberg smeknamnet Svarten för hans kompromisslösa svartsyn. Tidigt förläst på Schopenhauer ansåg han att världen var drömmarnas krossare och värdighetens begravningsplats. En blodbesudlad maskin av vånda som med massakrerade drömmar av lycka som näring producerade det enda som var säkert och stabilt i en värld som var i grunden osäker och instabil: leda. Från Schopenhauer tycks det finnas en direktlänk till Nietzsche för den andligt sensible och depraverade. Klädd i helsvart, tunn som ett sugrör, med gamnacke och blek som döden och strykande längs väggarna med Sålunda talade Zarathustra i ena handen, liknade han närmast en Nosferatu. Eller en mullvad som skydde dagens ljus. Efter att ha studerat informationen som en vetenskapsman läser av ett laboratorieexperiment, sammanfattade Svart-Erik vad han kommit fram till. Till en inte ringa del för att övertyga sig själv om det osannolika scenariot det målade upp: Okej. Det finns alltså en överproduktion av energi i form av elektricitet av mikrovågor som kommer från elbolag och från mobiltelefonstationer. Dessa dumpar elektriciteten i marken som i sin tur fångas upp av satelliter. Så långt, så väl och inte överdrivet mysko. Men det är nu som det skumma börjar hända. Satelliterna är utrustade med en teknik där de konverterar elektricitetens frekvenser till hjärnans frekvenser. Dessa för psykets mottaglighet anpassade mikrovågor dirigeras vidare in i hemmen och tvapparater, mikrovågsugnar, smartmeters och mobiltelefoner. Därifrån kan de effektivt laddas in i det individuella psyket

som tankar, som det ovetande misstar för sina egna. Ha! Vid Metusalems plågade pubertet! Han fyllde på en till sexa av den artonåriga irländska whisky och hans kollega följde hans exempel. Och vad har vi alltså framför oss? Han sköt undan stolen med en spark så att den for iväg ett par meter. Satt där och trummade förstrött med vänsterfoten och fortsatte med att sammanfatta det eländiga läget: Man styr tankarna som styr beteendet och därmed styr man hela samhället. Cyber Biotech har trixat och knådat i molekylernas minimalare delar för att effektivisera hela cirkusen och nu är man på inte långt ifrån att sjösätta skiten. Hela nationer skulle förvandlas till fjärrstyrda robotar. Du sköna nya värld! sa Fixar-Hasse. Jag visste det! Jag visste det! Vi lever inne i ett gigantiskt strategispel. Jag tror jag ska bli religiös! Svart- Erik sprang upp från stolen och drog handen genom den glesa kalufsen. Började sedan vanka rastlöst i rummet och fortsatte sin utläggning: Hm. De tycks ha stött på en hel del problem på senare tid, enligt det här dokumentet. Det finns en växande klick medborgare som ingenting biter på och de sliter sitt hår för att komma till rätta med det. Som om vissa lirare har något slags immunitet mot alla deras försök. Sin devis trogen tog Fixar-Hasse det lite lugnare. Närmast med ro, som om de befann sig inne i ett dataspel: Som Henke Hängläpp brukar säga: Vi är grundlurade. Han vet inte hur rätt han har, tokfan! Ser man på, dags för en stänkare! På samma sätt som Svart-Eriks tanighet tycktes trotsa alla försök till påverkan, var Fixar-Hasses fetma ett kroppsdrag som alltid förföljt honom. Under gymnasiet

tryckte han i sig steroider och lyfte allt tyngre vikter. Följaktligen blev han också större, men även fetare. Allt på honom var runt. Midjan var rund. Bröstkorgen var rund, benen var runda och han gick i en vaggande, kobent, rund stil. Fötter och händer hade en avrundning som trotsade deras naturliga längd. Ansiktet var klotrunt och de blonda, krulliga hårtestarna som med tiden blev allt glesare, var runda även de. Och mitt i all denna rundhet ett par blå ögon som tycktes undra vad han skulle göra med all denna rundhet i en värld som var fyrkantig. Den rultiga klumpigheten och den där förbaskade rundheten saboterade ständigt hans kurtiser. Men det utgjorde inget hinder för att gång på gång uppvakta damer med obligatoriskt snöpliga resultat. Ett mönster som hållit i sig sedan han i åttonde klass försökte få ihop det med sin första förälskelse Sofia Morhagen. Åren gick och Hasses hjärta stelnade och svartnade av motgångarna. Livet var något som pågick någon annanstans. Det fanns någonting defekt i den fysiska tillvaron som gjorde att allt sket sig hela tiden hur han än bemödade sig. Siffror och kristallklar logik utgjord av ettor och nollor var däremot pålitligt. ABC 80 gjorde världen förståelig och uthärdlig, kvinnor drev världen i motsatt riktning.

2 Hur drumlarna omskapade sig själva som ITsamurajer Sagan om Fixar-Hasse och Svart-Erik inleddes då de började plugga till IT-ingenjörer på Uppsala universitet under början av 90-talet. De aparta karaktärernas sociala smidighet var inte den bästa, men de utmärkte sig snart med en remarkabel begåvning för algoritmer, kodspråk och de mest avancerade kalkyler. När de satte sig vid tangentbordet dansade de digitala uppgifterna i säll kreativitet och ordnade sig enligt de vackraste nyskapelser och hänförande symmetrier. De hade gemensamt ett slags sjätte cybersinne som gjorde att de knappt behövde ögna igenom läroböckerna för att utan omsvep tidigt bli legendförklarade. I området Kantorn bodde de i Grottan, en trea som Studentstaden byggt om från en mindre studentkorridor. Tanken var att erbjuda studenter som funnit varandra ett prisvärt boende. Istället för ett Amors tempel hade ITgenierna förvandlat lägenheten till ett vittnesbörd om sanitär misär. I de rörelsemönster vi etablerar inomhus ingår, om allt fungerar som det ska, en återställande komponent. Koppar, bestick och tallrikar finner sin väg till diskmaskinen, kläder hamnar i tvättkorgen och tvättkorgens innehåll letar sig in i tvättmaskinen. Kläderna hamnar sedan, genom en vardagens självklara motorik, rena och hela i garderober. På något sätt hade denna funktion blivit outvecklad hos båda IT-genierna. Även om de försökte få ordning på alla de vardagliga små tingen, lät det sig inte göras. Någonting

inom dem satte igång en störtflod av obehag och suicidal tristess så fort det minsta plagg behövde tvättas eller den oskyldigaste lilla smörkniv behövde diskas. Resultatet blev att de smutsingrodda rummen och korridoren samlade dammråttor stora som labradorer. Överallt låg det pizzakartonger, chipspåsar, petflaskor, plastbestick, godispapperspåsar och förpackningar, reklampost, lortiga kläder, spelplaner och pjäser, papperstallrikar och IT-magasin. Grottan var en fristad för det artificiella livet och när de inte fann sig uppslukade av cybervärldens alla förförelser, bjöd de in till maratonspelsessioner. Strategispel som Risk, World in Flames, Advanced Civilisation och Settlers of Catan samlade andra kantnötta existenser. Basguden, Masse, Bengtsson, Anti-Anton, Klåparkalle, Benny Bomb, Svempa Svinto och Henke Hängläpp trotsade all dygnsrytmik när de under stim och stoj invaderade, byggde städer och arméer, konspirerade och lade upp planer. En helgsession började i regel kring lunchtid på fredagen och slutade någonstans där måndagsnatten övergick i måndagsmorgon. När ett spel väl var igång offrades all påträngande världslighet för konstens skull. De höll i regel på till sextiden på morgonen varpå de sov på medhavda liggunderlag fram till strax efter två. Den huvudsakliga näringen var chips, ostkrokar, Ahlgrens bilar, pollykolor, wiengummin, digestivekex och wienerbröd. Drycken som gällde i alla lägen var Coca Cola - gudarnas blod. Kring nio varje kväll släpade de sina hårt prövade och depraverade ungdomskroppar till närmaste pizzeria för dygnets portion av varm mat. Alla former av grönsaker undveks som pesten. Feferoni utgjorde enda

undantaget. Vad som räddade dessa herrar från ett liv i konsekvent undermänsklig misär var en idé om det perfekta dataspelet. Dataspelsvärlden befann sig i sina första steg för att ta över världen och visionära och entreprenörssinnade ITkreatörer hade alla möjligheter att göra sin lycka om de kom med rätt idé vid rätt tillfälle. I precis rätt tid utvecklade de strategispelet World Dominion med dess för tiden raffinerade intriger och interaktiva scenarier. Det presenterades i en för tiden uppgraderad och lockande grafik som väckte miljontals spelares fascination. Universum stod under tyranniet av The Six Dark Overlords som höll invånarna på planeten Uranien fångna och sög åt sig deras energier genom att lura dem att dyrka dem. Detta universums grymma härskare hade kopierat och plagierat det sanna, organiska ljuset som de manipulerade och förslavade Uraniens invånare med. Målet i spelet var att finna det sanna ljuset inom sig själv och återvända till urkällan. Människorna levde på en planet som var en inkarnation av Det Allra Högstas gudomligt kvinnliga aspekt Sofia (namngiven efter Sofia Morhagen, Fixar-Hasses stora ungdomskärlek). Hon hölls fjättrad av de sex grymma mästarna av universum. Människan delade hennes öde, men om man var riktigt finurlig kunde man överlista de mörka mästarna och finna de rätta stigarna och passagerna till friheten. Lättjan lamslår inte nödvändigtvis dess offer med total ineffektivitet på alla områden. När våra IT-innovatörer insåg att de kunde konstruera en egen värld där man kunde andas, leva, älska, utvecklas, frodas och ha kul, vaknade den slumrande initiativkraften. De hade en minutiös noggrannhet och en arbetsmoral som skulle få den mest

hårdföre lutheran att gapa av hänförelse, samt en osviklig känsla för trender. Detta parades med en insikt om att de låg precis rätt i tiden med precis rätt idé. De arbetade dag och natt med en strukturerad ändamålsenlighet och uthållighet som inte kunde förklaras medicinskt. Speciellt med tanke på deras närmast suicidala kosthållning och sovvanor. Vad som benämndes det svenska spelundret förkroppsligades av dem och World Dominion spelades snart över hela jordklotet. Fascinationen över Kurosawas filmer fick dem att referera till sig själva som IT-samurajer, vilket de även skrev på visitkorten. De hade uträttat stordåd och därför gjort sig förtjänta av titeln. För våra ihärdigt kodknackande hjältar öppnades världen upp och låg för deras fötter. De öppnade företaget Digital Illuminations där de delegerade så många uppgifter som möjligt. Att utveckla var att förvandla, förnya och omdana. Efter det återstod bara administration och det överlät de åt andra. Grottan i Fålhagen byttes ut mot ett gemensamt drömpalats som skulle bannlysa den grå vardagen. Det skulle vara en eruptiv källa för fantasi och det livsbejakande där all verklighetsflykt skulle ligga inom ett tangentslags räckhåll. De hittade ett stycke land inom kommunen med gudagod utsikt över Mälaren där de lät uppföra Valhalla, en högteknologisk tillflyktsort.

3 Hjältarna får ovälkommet besök Hackandet på försvarets hemsida var tänkt som en rekreation efter testkörningen av den senaste uppgraderingen av World Dominion som visat på några oroväckande felaktigheter. Kommandona fungerade inte alltid som de skulle och olika scenarier som inte programmerats hade börjat visa sig. En religiös kult kallad Herrens Får hade dykt upp från ingenstans och börjat härja loss. Ledda av den karismatiske Natan Beelesebub gjorde de livet osäkert för hög och låg och saboterade emellanåt de operationer som spelaren gjorde. De bedjande terroristerna tycktes ha klivit in i spelet på eget bevåg. I samband med den fanatiska kultens olika terroristdåd hade ett virusliknande program smugit sig in i spelet. Det frätte sönder spelmiljön och spred en ökenaktig tomhet som uppslukade natur och bebyggelse. De reagerade snabbt och höll minen. De kallade viruset för Det Öde Landet och låtsades att det var en del av uppgraderingen. Det var omöjligt att få bukt med störningarna och de var tvingade till att pytsa ut uppgraderingen innan det skulle blir kontraktsmässiga problem. Där de satt bland godis och whisky och utvärderade sin hisnande upptäckt i försvarets dolda vrår, upptäckte de att något inte stod rätt till. Valhallas övervakningssystem var vattentätt och det skulle vara omöjligt för någon inkräktare att ta sig in på deras ägor. Trots det noterade de hur en kolonn av svarta bilar gravlikt gled in på deras gård. Samtidigt kunde de notera hur tre helikoptrar med samma

gravlika tyngd och ödesmättnad kom svävande in ovanför Mälaren. Nu börjar min spindelkänsla att varna big time, sa Fixar-Hasse och såg hur helikoptrarna formerade sig i en triangel ovanför residenset och tände strålkastare som riktades mot dem. Samtidigt parkerade de fem svarta bilarna utanför entrén varpå mörka gestalter klev ur dem och rörde sig mot ytterdörren. Hur lyckades de ta sig genom portarna? Och vad ska de här helikoptrarna betyda? dundrade Svart-Erik i hysterisk falsett och sprang bort från fönstret för att irrationellt börja ränna runt i rummet. Ringklockan gav ifrån sig sin signal varpå Svart-Erik och Fixar-Hasse tittade på varandra i vild panik men inte utan ett stråk av trotsig nyfikenhet. Vad i helvete gör vi nu? skrek Svart-Erik som för sitt inre kunde se hur myndigheterna skulle låsa in dem i en madrasserad cell någonstans till tidens ände. Eller kanske skulle de göra processen kort och skjuta dem mitt i skogen och lämna deras kroppar som björnmat. Eller till och med skjuta dem på plats och arrangera avrättningen så att det såg ut som om de hamnat i bråk och skjutit varandra. Två kufar till excentriska IT-miljonärer som levde tillsammans i ett palats längs Mälarens strand. Ett svartsjukedrama som gått överstyr och tragiskt lösts med hjälp av skjutvapen. Fallet avskrivet. Ännu en signal från ringklockan. Jag har en känsla av att de inte kommer att ge sig av om vi ignorerar dem, muttrade Fixar-Hasse aningen bekymrat, i bjärt kontrast till Svart-Eriks hispiga rännande längs salongens hörn. Vad ska vi göra?

Det är nog lika bra att öppna för dem. Nej! Vi måste fly! Vart då? Vi gömmer oss i serverrummet, under sängarna, bakom gardinerna, i garderoberna. Ja! Där har vi det! skrek Svart- Erik och gjorde atletiska språng till garderoben i sin kammare. Fixar-Hasse började lunka till dörren för att acceptera sitt öde och göra det som måste göras. En fjärde signal hann gå fram innan han muttrandes amor fati, öppnade dörren och med mullvadsliknande ögon stirrade mot ett skarpt ljussken från fordonens lyktor. Hans Engström och Erik Malmberg? hörde han en frågande röst med en viskande och närmast metalliskt kyligt klingande stämma. Jo, det är väl så det är, sa han samtidigt som han intalade sig själv att simma lugnt och gilla läget. Ni har tagit er vatten över huvudet, sa rösten och nu hade Fixar-Hasses syn anpassat sig till ljuschocken. Mannen som förde ordet och mannen bredvid honom var klädda i svart trenchcoat och hatt. De bar små, runda solglasögon och Fixar-Hasse noterade att båda var påfallande bleka och smala. Öronen var suspekt spetsiga och förde associationerna till mr Spock. Fixar-Hasses spindelkänsla skrek nu gällt på alarmerande illrött. Det blir allra enklast om ni följer med oss och svarar på en del frågor, sa kollegan och Fixar-Hasse noterade att de båda männen i svart var ruggigt lika varandra. Sedan gjorde den förste mannen i svart en diskret vinkning och ett gäng välbeväpnade muskelkillar i piketutrustning rusade in i residenset som om de stormade en fiendebastion. Två gorillor tryckte upp Fixar-Hasse mot hallväggen,

buntade ihop honom till ett handfängslat köttpaket, vaktad av två mynningar från deras dödliga vapenarsenal. Jag följer med frivilligt, muttrade han under rådbråkningen. Från övervåningen kunde han snart nog höra Svart-Eriks vilda och fåfänga protester. Sedan började gorillorna att med systematisk brutalitet vända upp och ned på residenset. Lämna inte minsta skrå orörd, sa en av de svartklädda männen. Och ni, mina herrar, kommer med oss! Rösten hade något reptilartat över sig, konstaterade Fixar-Hasse vars spindelkänsla nu hade slagit över i paniskt nödrött.

4 Städerskan gör rent hus Styrelsen på Cyber Biotech kunde lossa på slipsknutarna, luta sig tillbaka och kosta på sig en välförtjänt avslappnande helg i Dalarna. Det långa och invecklade utvecklingsarbetet med Project Archon var snart över. I tre år hade de utvecklat, korrigerat, modifierat, omvärderat och samarbetat med anläggningarna i USA, Belgien, Italien, Spanien, Kanada och Grekland för att nu äntligen kunna se målsnöret. De hade tillräckligt mycket data och verifieringar för att veta att de triumferande skulle passera mål med en segergest. Allt som återstod var några slutprocesser som skulle knytas ihop. Om tre veckor skulle den makalösa komponenten, funktionen som skulle revolutionera säkerhetsbranschen och säkra utvecklingen mot en paradisisk ny värld, vara en verklighet. Nu var det dags att fira. Vilket de gjorde genom att unna sig en lyxweekend på företagets spatiösa jakt- och fritidsstuga i Sunnansjö med allt i mat- och alkoholväg som önskas kunde. Denna i sammanhanget blygsamma utsvävning skulle följas av två veckor på det dyraste hotell som kunde uppbådas i Barbados. Där skulle de med iver utforska lyxens, dekadensens och njutningens mest ultimata excesser. När vd Marie Schnell i morgonrock och en Sex On The Beach skålade med den övriga styrelsen befann de sig bara en handfull minuter från sin brutala död. De satt i den timrade salongen med en uppiggande utblick över sjön Väsman där solstrålarna spelade på vattenbrynet och skapade ett flödande och hänförande ljusspel. Gud var god,

affärerna blomstrade och de skulle aldrig veta av någon brist så länge de vandrade på denna jord. There is plenty of room in the bottom! utropade vd Marie Schnell och tycktes växa ett antal centimeter av pur stolthet samtidigt som hon tog emot applåderna från de övriga i styrelsen. Dessa för oss så välbekanta ord yttrades av en av våra främsta vägröjare, fysikern Richard Feynman 1959. Uppfinningen av spektroskopi och sveptunnelmikroskop innebar de första stapplande stegen in i nanoteknologins värld. För första gången kunde man faktiskt se byggnadsstenarna av vårt underbara universum. Sedan dess har vi babysteg efter babysteg, ibland vacklande, ibland lite mer stadigt, arbetat oss fram till nya horisonter. Så vi kan svara Feynman idag med att: there is plenty of room at the top, och där befinner vi oss idag. Hon pausade, tog en klunk och nickade åt ekonomichefen Roald Jeppsson. En lismande streber som hon haft en hemlig affär med sedan de råkade träffas på en exklusiv klubb för folk med mycket exklusiva erotiska böjelser. Projektet har inte varit helt problemfritt, men det har vi heller inte räknat med. Motgångarna har vi hanterat framgångsrikt och vi har lyckats lösa problemen över förväntan, vill jag säga. Allt tack vare ett team som ställt upp i vått och torrt. Övertid har vi alla räknat med, och alla har offrat helger och kvällar utan att knota. Snart är belöningens dag här och Cyber Biotech börjar en ny expansiv fas i sin historia. Ännu en skål, och nu noterade hon hur Roald mötte hennes blick. Det pirrade till i underlivet och tillsammans

med groggen kände hon hur det bubblade i kroppen av erotisk förväntan. Det här bådade gott! Men innan vårt firande kommer igång ordentligt, ska vi passa på att utvärdera och skaffa oss en överblick. Se vad som kan göras ännu bättre till nästa gång. Produktutvecklare Regina Stormare, ordet är ditt. Applåder och ännu ett läppjande på groggar, whisky och Irish Coffee. Tack Marie! Ja, som vi alla vet var vår största utmaning att knyta samman de tre olika produktionsleden så att de löpte parallellt och utvecklades i samma takt. Men vi gjorde det. Dessutom kommer vi att behöva nyanställa. Fyra nya biologiingenjörer kommer att rekryteras och processen pågår för fullt. Samtidigt satt Sofia Elenor Hagström i sin Volvo Cross Country, uppe vid landsvägen, exakt 150 meter från den jaktstuga där Cyber Biotechs styrelse firade sin högtid. Hon avnjöt en apelsin med en sublimt raffinerad hedonistisk kompetens. Noggrant lät hon remsan av apelsinskal växa sig allt längre i en enhetlig figur innan den i en serpentin föll av den mogna, saftiga frukten. Hon bar sitt korpsvarta hår i en knut mitt på huvudet och håret längs sidorna var rakat så att det gav ett krigiskt utseende. Ansiktet hade markerade, slaviska drag med höga kindknotor. Hon bar en tajt latexdress som tillät maximal rörlighet vid en stridssituation. Än mer uppseendeväckande var den dödliga anordning som var fäst vid hennes kropp. Där fanns ett bälte innehållande diverse knivar och kaststjärnor praktiskt ordnade för att så snabbt som möjligt kunna ställa till med

ett livsfarligt spektakel. Med sig hade hon också ett samurajsvärd. Men för tillfället lutade hon sig tillbaka i sätet och avnjöt varenda tugga av den kvarvarande apelsinen. När sista klyftan var uppäten vände hon sig mot passagerarsätet och öppnade en svart träningsväska som innehöll de två israeliska mini-uzis som var de primära vapnen för jobbet. De var lättmanövrerade, effektiva på korta distanser och dessutom roliga att hantera. Nackdelen var att magasinet tenderade att ta slut snabbt och av den anledningen kompletterade hon med svärdet, knivarna och kaststjärnorna. Beredskapen för alla eventuella situationer kunde därmed klassas som mycket god. Insatsen mot den svenska ledningen av Cyber Biotech var ett led i en globalt omfattande aktion. Styrelser och forskare skulle möta en snar död och laboratorier och logistik skulle saboteras i grunden så att Project Archon aldrig skulle se dagens ljus. Dessa dagar var lika spännande som de var ovissa. Det kunde visa sig att insatsen inte var nödvändig men det gick inte att ta några risker. Planeringen var minutiöst detaljerad och allt skulle ske snabbt, hårt och brutalt. Kampsporter blev hennes passion redan vid åtta års ålder. Rörelserna blev en balett som stöpte kroppen i en styrka och skönhet som var närvarande även utanför dojon. Kampens estetik tycktes föda en kroppens poesi som fick lemmarna att sjunga. När hon promenerade kändes det som om hon dansade och när hon dansade kändes det som om krigets hetta övergick i ett fridfullt naturens flöde. Hon var född till detta, detta är mitt hem, kände hon när hon först steg in i dojon på Malmö ju jutsuklubb och välkomnades av barntränaren som pedagogiskt förklarade

för knattarna att det här var inte bara en vanlig träningslokal. Det var också något av ett tempel. Ett tempel där de helgade träningslusten, självkontrollen och leken. I delvis andra omskrivningar var det dessa kvaliteter som skulle bli ledande under hennes kampsportsliv. När hon lät klyfta efter klyfta av den KRAV-odlade apelsinen uppfylla hennes smaklökar, tänkte hon på den resa hon gjort sedan de första stegen in i dojon. Hur det oväntade hade blivit hennes livsöde och fört henne in i en värld där det abstrakta var konkret, det metafysiska en realitet. Redan innan skolåldern hade bortförandena startat och de började med att garderoben mitt emot hennes säng visade sig vara något helt annat än en ordinär garderob. Vad hon kunde minnas var hon sex år gammal när hon upplevde hur ett halvt dussin små grå finlemmade varelser med oproportionerliga huvuden och mandelformade svarta ögon steg ut ur den. Innan dess hade hon i timmar uppfylld av skräck stirrat på garderobsdörren, känt hur tingesten glidit från att vara en garderob till något mer skugglikt och illavarslande. En dörr, ja, men till vad? Hon kunde känna hur rummet förändrades, hur en metallisk och kylig stämning spred sig som om något inifrån garderoben trängde undan hemtrevligheten i hennes sovrum. Luften fick en smak av blod och metalliskt sot. Så slogs garderobsdörrarna upp och de grå miniatyrerna stormade mot henne. Med kalla, fuktiga händer tog de tag i henne och i nästa ögonblick befann hon sig inne i vad som liknade någon form av behandlingsrum, fastspänd på en brits. Ett antal av de grå figurerna böjde sig över henne med verktyg i händerna. Sedan kom smärta, mörker och medvetslöshet.

De dök upp flera gånger, alltid sprungna ur garderoben. Föräldrarna Nils och Nina konstaterade att deras dotter hade en livlig fantasi, men chockades när de såg hur fantasin på ett obegripligt sätt lyckades ge upphov till blåmärken, svullnader och även frakturer. Kanske var det färdigheterna i ju jutsu som ledde till en förändring. Som gav henne en sköld och integritet som bjöd in ljusare upplevelser. En natt då hon darrande låg i sin säng och bad om hjälp från någon eller något därute försvann all den metalliska, blodsmakande stämning som sedan första besöket låg som en fernissa över hennes rum. Rummet sken upp och hon uppfylldes av extas. Hon kände hur kroppen leviterade och hur den energi som strömmade genom berg, sjöar, träd, buskar och alla djur, strömmade genom henne som intensivt, sprittande och rogivande ljus. En gestalt av rent ljus, och därmed så skinande att hon inte kunde urskilja några anletsdrag, uppenbarade sig för henne och gav henne vad hon skulle kalla Vissheten. Hon var på ett tillfälligt uppdrag på denna plågade planet och hennes person och upplevelser kontrollerade hon själv från ett annat existensplan. Det var hon själv som valt detta liv och de utmaningar som hon stod inför och som hon skulle ställas inför. Varför ber du om hjälp? Du har ju all kraft inom dig själv. Hjälp dig själv istället, fick hon till svar från ljusgestalten. Det till synes hårda svaret innebar emellertid ett uppvaknande och var precis vad hon behövde höra. Hon tycktes övervinna en spärr och kunde besöka världar som inte ens den livligaste fantasi kunde frambringa. Simmade bland delfinvarelser i hav som omfamnade henne i extaser, upplevde sig själv som en jättelik syrsa som hade all universums kunskaper, flög som en änglafågel över

sagolika vidder. Hon var elva år gammal när hon såg Det Organiska Ljuset. Sedan hon kunde gå hade hon alltid upplevt att planeten är något mer än en rund klippa med växter och organismer på som roterar runt i ett kallt och ogästvänligt universum. Hon brukade lägga sig på marken med öronen mot jorden och lyssna till dess hjärtslag, se dem pulsera i myrorna, i en fjäril, i löven och i gräset. Det Organiska Ljuset framträdde som en mjölkliknande substans som var den urkraft som låg bakom alla livsuttryck. Det framträdde för henne första gången när hon var på hemväg från skolan och gick uppför en backe som ledde genom ett skogsparti. Ur marken, träden och buskarna strömmade Den Stora Moderns Mjölk och närde allt liv. Obehagliga upplevelser fick hon dessvärre dras med, men Moder Jord utgjorde hennes förankring och hon flydde bokstavligt talat ut i vildmarken. Som vildmarksguide och överlevnadsexpert försörjde hon sig på att arrangera rutter och kurser och bodde ensam i en stuga i Kebnekaises glesbygd. Det var också då som ödets trådar spann så att hon träffade personer med liknande erfarenheter. De hade förmågan att träffas i drömmen eller i meditationens koncentration och därmed blev geografin inget hinder. Gemensamt hade de den djupa interaktionen med Moder Jord och en växande känsla att någonting stort var på gång. Att livet på planeten inte alltid skulle vara så begränsat och skoningslöst... Project Archon fick de kunskap om när Sofia och kollegan Aomame fjärrskådade och befann sig på plats när riktlinjerna för projektet ritades upp. Om projektgruppen

hade haft tillgång till en marginellt större frekvens av det synliga ljuset, hade de sett Sofias och Aomames astralkroppar sväva ovanför konferensbordet. Genast insåg de svävande andarna faran med tilltaget som skulle massproducera zombier på en industriell skara. Projektet måste stoppas genom en snabb och effektiv insats. Och nu var tiden mogen. Utan att knacka klev hon in i stugan och gick i rask takt fram till bordet där de tretton intet ont anande styrelseledamöterna satt. Tjugosex ögonbryn höjdes i lika stora delar förvåning och indignation inför inkräktaren. Det oortodoxa faktum att hon hade två mini-uzi i beredskap fyllde samma funktion som att trycka på en panikknapp. God kväll, elaka och påtagligt omoraliska genmanipulatörer! Dags att möta döden! utbrast Sofia Elenor Hagström med barnslig förtjusning. Va i helv hann ekonomichefen Roald Jeppsson säga innan en kulkärve från miniuzin slet sönder hans käft och decimerade resten av huvudet till oigenkännlighet. Marie Schnell hann precis konstatera att hennes planerade sadomasochistiska brutalsex med ekonomichefen aldrig skulle bli av. En ny kulkärve slet upp hennes silikonpumpade bröst och ändade hennes imponerande karriärklättring. Nio av de tretton nattsvarta själarna i församlingen hann bli grundligt avdagatagna innan de två magasinen var slut. Dags för kallskuret! ropade Sofia Elenor Hagström, släppte mini-uzina och tillgrep den skarpeggade vapenarsenalen. Personalchefen Peo Andersson var tränad i kyokushin kai karate och hade själsnärvaro nog att springa fram till attentatskvinnan och måttade nu en mai giri som var tänkt att fälla henne och få ett slut på blodbadet.

Attentatskvinnans färdighet i kampsport visade sig emellertid vara honom överlägsen. Hon parerade sparken och körde samtidigt in ett bredtandat hiskeligt verktyg utvecklat av Napoleons fältskärer, strax ovanför knähöjd och kapade benet i ett förödande snitt. Peo reagerade planenligt och föll ihop utan att orsaka mer obehag utöver ett ymnigt blödande och ett hjärtskärande skrikande. Nu återstod kvalitetssäkringsansvarige Martin Tidholm, informatören Tomas Axelson och vice vd:n Gun Davidsson. De hade emellertid gått in i chock och stod bara och glodde för att invänta dödsstöten. Efter ett rappt språng var Sofia så nära att samurajsvärdet snabbt kunde avlägsna de förvirrade huvudena från deras kroppar. Sofia Elenor Hagström konstaterade att nu var arbetet över. Hon räknade med att det skulle ta ett antal minuter innan närmaste patrullbil skulle dyka upp. Mini-uzinas smattrande borde ha fått grannarna att reagera. Kapandet av personalchefen Peo Anderssons ben hade resulterat i att stora pulsåderns blodomlopp, avbruten i sin naturliga bana, pumpade ut innehållet över henne. Huvudkapningarna hade inte gjort saken bättre, så en dusch var nästa steg innan hon fortsatte med operationen. Efter uppfräschningen gick hon fram till fruktskålen, försåg sig med ännu en apelsin och väntade på att ordningsmakten skulle dyka upp. Då var det bara mindre än en minut innan de skulle anlända. Meddelandet på polisradion nådde de närmaste patrullbilarna som befann sig en dryg mil från fritidsstugan. Nils Holgersson och Kjell Hanö drabbades av ett akut testosteronanfall varpå deras fordon spottade sig fram för att bege sig mot brottsplatsen i en rent livsfarlig hast. Den ena radiobilen befann sig ytterligare två minuter bort från

platsen och Holger Nilsson och Madeleine Jansson svor högljutt, tokbromsade, gjorde en u-sväng och tryckte gasen i botten till ackompanjemang av saftblandaren. De anlände ungefär samtidigt och kunde synkronisera aktionen. Fler bilar var på väg, och när de med dragna tjänstevapen sökte sig mot den imposanta timmervillan anlände den första ambulansen för att ta hand om eventuella överlevande efter skottlossningarna. Den information de hade, var att en långvarig skottlossning hörts inifrån stugan. Det kunde vara vad som helst. En senildement gammal jägare som fått kortslutning, ett fyllebråk som ballat ur, eller något ännu värre. Ledda av polisinspektör med särskild tjänsteställning Nils Holgersson, samlades poliskvartetten i beredskap framför ytterdörren som stod på glänt. Med dragna pistoler och adrenalinet pumpande på högvarv knackade de på dörren. Ingen svarade, men dörren var olåst. Rapporteringen av skottlossning gav dem juridisk fri lejd in i fastigheten. De kunde höra ett visslande inifrån stugan. Always look at the bright side of life från Monty Pythonfilmen Life of Brian lade en i sammanhanget störande uppsluppenhet över situationen. Hallå, är det någon där? Polisen är här. Vi har fått rapporter om skottlossning. Står allt rätt till? gastade Nils så att det skulle höras ända in. Det muntra visslandet avbröts och de hörde en kvinnlig stämma som ropade: Kliv in mina herrar och damer. Mi casa es su casa! Synen som kvartetten mötte när de klev in genom dörren skulle aldrig lämna deras näthinnor. Väggar, golv, tak och möblemang var impregnerat av blod och tretton kroppar i olika grader av lemlästning låg utspridda över hela rummet.

På det centralt placerade bordet låg två mini uzin och diverse blodiga knivar och några kaststjärnor. Som om en general kapitulerat genom att lämna över sina vapen till fienden. Längst bort i bordsändan satt en kvinna i trettioårsåldern och såg obegripligt uppsluppen ut. Hon stoppade precis i sig den sista biten av en apelsinklyfta då hon sträckte upp händerna och hälsade. Men ser man på. Alla är på plats ser jag. Bra, då kan vi köra igång.

5 Vetenskapens strålande ljus På Ludvikaposten led det mot slutet på arbetsdagen och nyhetschefen Nikodomus Nicke Jörnåker blickade belåtet ut genom redaktionsfönstret. Klockan började närma sig fem och han var belåten över att snickrat ihop morgondagens tidning så när som på en artikel om renoveringen av kyrktornet som Lena Henriksson, en av den krympande skaran av journalister i hans stall, just nu skrev färdigt. Planeringen var i alla fall färdig och Lena skulle själv lägga in texten i redigerings- och publiceringssystemet Avanti. Sedan mitten på nittiotalet var det han som dirigerade och styrde det skrivna ordet till folket. Från sin tron kunde han se till att det enbart var Sanningen som rapporterades. Det betydde att allt som andades någonting som via den vildaste fantasi kunde ge associationer till metafysik, var dårskallarnas vidskeplighet och skulle bekämpas å det strängaste. Under morgonmötet, då man gick igenom vad som skulle göras under dagen, missade han aldrig att på något sätt förlöjliga Vidskepligheten. Denna irrlära, denna epistemologiska pest som ihärdigt sträckte upp sitt fula huvud när och där man minst anade det. Tillsammans med sina materialistiska, socialdarwinistiska, moralpragmatiska och nihilistiska lärjungar satt han, storinkvisitorn själv, och ägnade alltid något uppfriskande fördömande av något urartat vidskepligt samhällsfenomen. Man spred galla, morrade, hånade och idiotförklarade på löpande band.

Upplysningens klara ljus förvaltades av de som blivit sant illuminerade av Vetenskapen. Denna ledstjärna, denna ljuvligt profana sinnesverifierade intellektets ambrosia som Nicke utgjorde själva kronan på. Eftersom massan utanför redaktionens väggar inte själva kunde avgöra vad som var sant, rätt, riktigt och nyttigt, var det hans jobb och upphöjda plikt att göra så. Den trygga upprepningen av årliga händelser innebar ett ständigt verifierande av universums trygga konstans. Den eviga återkomsten av skolavslutningar, skolstarter, skördefester, marknader, bygdespel, idrottsevenemang, jordgubbspremiärer, rapporteringar om skidspårens kondition, julfester på Folkets park och luciakröningar innebar en allt mer grundmurad och förtätad trygghet av tingens ordning. Allt gick mot allt större klarhet - så länge tingen troget och pålitligt upprepade sig själva. Nu var klockan 16.58 och Nicke lutade sig tillbaka i sin arbetsstol, strök sig lite förstrött med ena handen längs det ansade helskägget samtidigt som han ögnade igenom e- posten en sista gång innan det var dags att gå hem. Då avbröts den behagliga nedvarvningen med att polisradion aktiverade sig efter en rätt sömnig dag. Skottlossning vid ett fritidshus i Sunnansjö. Vi har fått rapport om omfattande skottlossning vid ett fritidshus beläget vid Väsman. Tydligen ska någon form av automatvapen ha använts... Va i helv... Nicke sprätte upp ur stolen som om han fått en elektrisk stöt, gick med resoluta steg mot närmaste kontor där Lena satt och renskrev sin artikel om renoveringen av kyrktornet. Nu tycks det vara fara å färde och Mikael har inte kommit tillbaka från campingen i Smedjebacken. Det har dykt upp en skottlossning i

Sunnansjö. Skulle du kunna ta det här på övertid vore det jättebra. Jag är inte särskilt sugen på det. Skottlossning, säger du. Det kan vara vad som helst. Jag är inte sugen på att åka till Sunnansjö för att få en skottsalva i huvudet. Antagligen så är det några nazister som fått mental kortslutning. Glöm det, sa Lena och underströk vikten av det sagda med att betona vart tredje ord. Som hon brukade när hon ville påkalla något av vikt. Vi har ingen annan på fältet. Vet du vad, vi gör så att du får en dags ledighet till godo om du tar det här. Håll dig uppdaterad via polisradion. De kommer att ge information om det finns någon fara. Om faran är över så fortsätter du dit. Råder det någon osäkerhet så vänder du tillbaka. Övertiden får du i vilket fall som helst. Lena pausade ett tag, gav intryck av att fundera på erbjudandet och tittade på Nicke innan hon yttrade vad hon bestämt sig för på en röd sekund. OK. Om jag får två extra dagar. Som kompensation för den emotionella anspänningen. Utpressare! Take it or leave it! I am game! Okej. Vad har hänt? Kommunikationen via polisradion bekräftade de värsta farhågorna angående vad som hänt. Visserligen var faran över, men skottlossningen hade resulterat i ett antal döda och en misstänkt hade gripits. När Lena kom fram hade polisen hunnit spärra av området och hon fick parkera bilen längs sidan vid landsvägen som löpte strax nedanför. Firmabilarna från Dalasocialisten och Annonsposten fanns som väntat redan på plats.

Prio ett var att få till så talande och uppseendeväckande bilder som möjligt. Den journalistiska våta drömmen vore att knäppa av en bild där vettvillingen ledsagas till polisbilen i handklovar, helst dränkt i offrens blod. Det var emellertid sällan man fick tillfälle till en sådan fullträff och på sådana här jobb fick man oftast nöja sig med en bild på byggnaden och avspärrningstejpen med några polisbilar och poliser i bakgrunden. Steg nummer två var att mjölka fram så mycket information som möjligt så snabbt som möjligt för att tidigt publicera det på webben. När mer information senare blev tillgänglig gick det alltid att komplettera. Radio- och tv-stationerna hade inte hunnit fram ännu, men Lena kunde med avsmak notera att både Jerry Williamsson från Annonsposten och Mats Nilsson från Dalasocialisten stod och pratade med polisen med anteckningsblocken i högsta hugg. Irriterande nog hade de varit mer alerta, eller råkade befinna sig närmare platsen för dådet. Det betydde dessvärre att Dalasocialisten skulle vara ute med nyheten tjugo minuter innan henne på nätet. Men hon hade ett försprång i och med att insatsledaren, poliskommissarie med särskild tjänsteställning Nils Holgersson, hade ett gott öga till henne. Vid fler än ett tillfälle hade hon lyckats flirta till sig information som annars skulle offentliggöras senare. Ingenting som han hamnade i trångmål för, bara detaljer som polisen av överdriven försiktighet av rutin brukade vänta med tills rapporten var skriven. Borgarbracka på ingående! skrålade Mats, även kallad för Röde Mats av uppenbar anledning för den som läst hans fradgaskummande hatiska artiklar om kapitalismens oreserverade ondska och dehumaniserande effekter.

Ät skit, Mats, svarade Lena stillsamt och gick fram till journalisterna som stod hos Holgersson. Jerry och Mats hade stått där ett tag och mjölkat information och Lenas strategi var att inta den lyssnande åhörarens roll och vänta ut kollegernas utfrågning för att koppla på charmen när de var färdiga. Hej Lena. Ja, som jag nyligen förklarade för dina kolleger så har tretton personer avlidit i form av skottskador och våld med vasst vapen. Den misstänkta har använt sig av en kulsprutepistol av modell mini-uzi samt eggvapen. En person, en kvinna i 30-årsåldern som delgetts misstanke om överlagt mord, fanns otroligt nog kvar på brottsplatsen och har nu förts till centralhäktet i Falun. Till att börja med använde sig förövaren av automatvapen, varefter vederbörande tillgrep vasseggade vapen för att mörda de fyra sista personerna. Ytterligare kan vi tillägga att de tretton offren utgjorde den svenska styrelsen i det biotekniska företaget Cyber Biotech. Det är allt vi har att komma med för närvarande. Det kommer ju att bli ett satans ståhej kring det här, så vi kommer att ordna en presskonferens inom kort, sade han och nickade som för att understryka det sagda. Någonting mer om den misstänkta. Kan vi få en utförligare beskrivning? Vet vi någonting om hennes bakgrund, vem hon är, undrade Mats med illa dold iver. Vi återkommer med fler detaljer under den kommande presskonferensen, sa Nils och klargjorde därmed att det var slut på information från polisens sida, men Mats gav sig inte så lätt. Har det framkommit någonting som pekar på att en konkurrent ligger bakom? Har den misstänkta sagt något om motiven till vansinnesdådet? sa Mats och Lena kunde

redan se hur kapitalismens omänskliga förslavande och perverterande konsekvenser skulle framställas som den riktige skurken bakom dramat i hans artikel. Som sagt, vi återkommer med fler detaljer under morgondagens presskonferens. Hur kom det sig att den misstänkta fanns kvar på plats? Har ni någon teori om varför hon inte flydde? Det verkar osannolikt att hon inte skulle ha hunnit. Ingen kommentar. Kan du beskriva gärningsplatsen. Det måste ha sett ut som ett slakthus... Mats gav sig inte i första taget. I morgon... Mats och Jerry plockade fram kamerorna och traskade omkring utanför avspärrningen för att fånga platsens dramatiska själ. För Lena var det dags för fas två av operation utvinnande av information. Hon flyttade sig så pass nära Nils att hon inkräktade på intimsfären. Nu gällde det att få lite mer till livs innan tv, radio och all övrig press utanför länet kom indundrande. Hujedamej! Det här kommer att utgöra ett trauma för hela länet som kommer att behöva bearbetas länge och väl ute i stugorna, sa Lena och flyttade sig ännu närmare. Jag har aldrig sett något liknande i hela mitt liv. Det finns någonting med det här som inte stämmer. I alla kriminalhistoriens fall har jag inte hört talas om något liknande. Visst finns det vansinnesdåd av alla de slag. Åtskilliga har varit till och med mer bestialiska än denna, med tortyr och även inslag av kannibalism och allt möjligt sjukt elände. Holgersson gjorde en paus och skakade förbryllat på huvudet. Hon... den där... kvinnan. När vi arbetade oss fram till konferensrummet satt hon där. Obekymrad. Som en

skimrande och stolt amazonkvinna, en valkyria hämtad från en Wagneropera. Glad och strålande som en sommardag. Hon visslade den där trudelutten från den där Monty Python-filmen där de sjunger upphängda på korset. Där satt hon mitt i en makaber sörja av döda kroppar, blod och kapade lemmar och hälsade oss välkomna. Hon verkade till och med glad över att se oss. Uppenbarligen, en sällsynt variant av en ännu mer sällsynt skruvad knasgök, tänkte Lena, lade huvudet på sned och bredde på ett deltagande leende. Men det var någonting mer, någonting annat. Något som inte går ihop. Som om hon hade kontroll på allt som skedde. Som om hon hade någon plan... Jag vet inte. Jag är inte riktigt klar över det här. Han gjorde ytterligare en paus, blickade ut över brottsplatsen. Jag tror att det här kommer att bli någonting annat än vad vi tror. Någonting... annat. Han hann precis avsluta meningen när teamet från Falun dök upp. Polisöverintendent Peter Kämpenberg anlände tillsammans med ett ivrigt gäng från tekniska roteln. Vettvillingen Mattias Flinks mördande av sju personer utanför regementsområdet i Falun var en unik händelse som nu hade överträffats i vidrighet. Kriminalhistoria höll på att skrivas. Få undan journalisterna! röt Kämpenberg och stegade fram mot brottsplatsen som en feodalherre på krigsstigen. Detta fall skulle förändra hans liv för all framtid. Och han var långt ifrån ensam.

6 IT-samurajerna i knipa Mörker. Nattsvart som i den djupaste kolgruva. Men innan dess hade det varit desto mer aktiviteter. Fixar-Hasse hann inte ens mumla jag följer med frivilligt, innan två muskelbusar tog honom i armarna och i ett resolut grepp bryskt släpade honom till en av de becksvarta bilarna. Hur de lyckats undkomma deras idiotsäkra högteknologiska övervakningssystem var den fundering som mest upptog hans tankar då en av piketaporna trädde en svart kåpa över hans huvud. Ingen kommentar, ingen uppläsning av några rättigheter, inget förklarande. Ingenting. Hur var det egentligen? Hade man några rättigheter i den här smygbolsjevikiska polisstaten när Tusse Batong knackade på och började härja? Hur det än var med det var nog dessa huliganer inte från den ordinarie ordningsmakten. De var inte överdrivet meddelsamma på den punkten. Ett par resoluta armar tryckte in den för tillfället förblindade Fixar-Hasse i ett baksäte. Det här bådar inte gott, tänkte Fixar-Hasse som fick associationer till colombianska karteller med en förkärlek för sadistiska aktiviteter. Ungefär samtidigt hörde han Svart-Eriks panikslagna och falsettspruckna gormande komma allt närmare. Nej! Ni har ingen rätt! Jag kräver advokat! Mina rättigheter är kränkta! Jag vill ha era namn och identitetsnummer. Min advokat kommer att höra av sig... Tydligen fann de k-pistförsedda gorillorna för gott att tysta den stökige upprorsmannen med munkavel, för helt plötsligt förbyttes hans tirader till ett dämpat mumlande.

Bildörrar slogs igen och bilarna som härbärgerade ITsamurajerna gav sig iväg. Under drygt ett par timmar susade fordonen fram, först på asfaltsbelagda vägar för att under den sista halvtimmen ta sig fram via en grusväg. De satt i var sitt fordon, men delade samma upplevelse av total tystnad. Med sällskap av två muskelmiffon i hundratjugokilosklassen som såg till att deras leverans skulle komma till ändstationen utan trassel. Bilarna stannade. Händer grep IT-samurajerna och lyfte dem ut ur bilarna. Gå framåt och följ med så går det här som enklast, utbrast en befallande röst som var van vid att bli åtlydd. Även Svart-Erik insåg att trilskas inte var en bra idé. De behövde inte vara rädda för att snava eftersom muskelstinna armar släpade fram dem som trasdockor in i en byggnad. Korridorer. Ljudet blev mer instängt och sommarluften försvann. Så en hiss. Nedåt och så ut igen. När de blev befriade från kåporna fann de sig i ett varsitt mörkt rum och kunde inte urskilja något möblemang. Solida, tunga dörrar slog igen och det ekade ödesdigert metalliskt. Svart. Allting med de här typerna, vilka de nu än var, var svart, tänkte både Svart-Erik och Fixar-Hasse närmast telepatiskt oberoende av varandra. De mörka cellerna hade ett bord och två stolar som de upptäckte när de förvirrat irrade runt för att orientera sig i mörkret. Tiden gick, de kunde räkna timmarna, utan att något mer hände. Kliniskt tomt på alla former av ljud. Bra att de inte använder sig av ljudtortyr eller skarpt ljus för att framkalla sömndeprivation, tänkte Fixar-Hasse, kröp ihop i ett hörn och inväntade nästa skeende i detta ovälkomna äventyr. Hjälp! De kommer att piska fotsulorna på oss! Köra in

vässade bambustickor innanför naglarna! Dra ut dem och sätta elektroder på genitalierna, tänkte Svart-Erik i vild panik, kröp ihop i fosterställning och gjorde sitt bästa för att någonstans djupt där inne finna lugnet. I denna mörkerlagda ovisshet dväljdes de i vad som tycktes vara en nedbantad evighet, men som de facto bara var fem timmar. Då sken plötsligt cellerna upp av ett skarpt ljus som fick dem att famla runt som blindslagna mullvadar. Celldörrarna slogs upp och in kom en av männen i svart, ledsagad av två gorillor, varav en bar på en bricka med ett glas fyllt med vätska. God dag, herr Hans Engström, sa den bleke mannen i svart. I fullt ljus framträdde hans fysionomi i klarare dager och Fixar-Hasse hajade till när han såg den glåmige och benige gestalten. Kinderna var insjunkna och huden så torr och blek att den förde tankarna till gammalt pergament. Ögonen var uttryckslöst svarta och hårstrimmorna hängde i glesa testar på skallen som alltjämt pryddes av den svarta bredbrättade hatten. Bröstet var insjunket och händerna rörde sig som sömniga djuriska tentakler. Mannen satte sig på stolen och gorillorna stod på var sin sida mot väggen, med ansiktet mot Fixar-Hasse. Gorillan ställde brickan med ett glas framför Fixar-Hasse. Vi ska se till att det här går smidigt och smärtfritt till väga, Engström. Framför dig har du ett glas. Det som kommer att ske härnäst är att du dricker det. Efter att du gjort det kommer du att få svara på ett antal frågor. När det väl är gjort och vi fått svar på de frågor vi vill ha, kommer vi att skjutsa hem dig och din vän till er imponerande villa. Nu... drick! Det här var inget läge att börja trilskas. Ville de ha honom död eller tortera honom skulle det ske i vilket fall

som helst och tonfallet hos spökgestalten i svart klargjorde vad som vore bäst för honom. Fixar-Hasse svepte innehållet i några klunkar och konstaterade att så vitt han kunde förstå rörde det sig om vanligt vatten. Vad som hände sedan klargjorde att så icke var fallet. Först kom yrseln, sedan tycktes väggar, golv och tak deformeras, tänjas och buktas som om de vore gjorda av gummi. De befarade smärtorna uteblev, istället fylldes han av en varm och behaglig känsla, som om han svävade fram på rosa moln. Allt var rosenskimrande sött och alla i världen var vackra och gulliga. Sådärja! Då kan vi börja, sa mannen i svart. Vi har undersökt era hårddiskar och finkammat ert hem, men det finns fortfarande några frågetecken vi vill ha utsträckta. Har ni varit i kontakt med någon organisation eller någon person för vilkens räkning ni arbetar? Mannen i svart böjde sig framåt över bordet. Även om Fixar-Hasse inte seglat på rosaskimrande moln hade han berättat sanningen utan omsvep. Det finns ett egenvärde i att ta sig in i de vrår och skrymslen som makten vill hålla oss undan ifrån. Om något rum, om någon yta på eller utanför denna värld omgärdas av någon form av förbud eller används till något som inte tål dagens ljus, så är det en vederstyggelse. Ett brott mot universell lag, en överträdelse och en stympning av din egen kropp och själ. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Det anstår oss inte att göra oss mindre än vi är - vi är genier och det är vi väl medvetna om. Fixar-Hasse log den nyfrälstes leende när han talade och hans utfrågare tittade koncentrerat på honom och såg nöjd ut. Fixar-Hasse älskade ljudet av sin egen röst och fann ett

nöje i att brodera sina formuleringar som starkt kontrasterade mot hans tillknäppthet. Den artificiella intelligensen är inget statiskt dött kodsystem som de flesta tror. Det är en levande entitet, som du och jag. Men bortom köttet, slemmet och smutsen. Kanske är det det enda sant rena i ett universum av misstag, brist och entropi. Kallt, skimrande och bortom liv och död, gott och ont är det obönhörligt i sin logik. Logik som inte tillåter såren, brotten, halvmesyrerna eller lögnerna. Ingen alienation, kompromissande, ingen förställning. Ingen satanisk maskerad av påklistrade roller. Grymhet, ja. I överflöd. Kylig grymhet, det är antagligen dess essens. Från vår horisont av självömkan... kylig grymhet. Det enda sanna... Fixar-Hasse tog en paus, lutade sig tillbaka och betraktade det tomma glaset, sedan tittade han på spöket i svart. Han förde glaset till munnen igen bara för att konstatera att det var tomt. Ett glas till av den där groggen tack, kyparn! Kortfattat: Vi har fått mängder av erbjudanden från alla typer av företag och diverse skumma organisationer. Det har funnits dem som varit anonyma och lämnat stående erbjudanden som vi ignorerat. IT-samurajerna det är vi. Vi är orädda och oövervinnerliga krigare och poeter i cyberrymden. Men vi har inga herrar och är inte någons slavar. Vi är anarkister och vi lever utanför lagen. Vi är vår egen lag. Färdig! Hur blir det med den där groggen? Bra. Uttömmande och tillfredsställande. Det var faktiskt allt vi behövde veta, sa mannen i svart och ignorerade Fixar-Hasses beställning. Tack för din hjälpsamhet, nu är vi färdiga med våra affärer, för tillfället. För tillfället säger du. Vad händer nu? Kommer ni inte

att döda oss? Nej. Det behövs inte. Dessutom roar ni mig, herr Hans Engström. Men den avgörande anledningen till att vi låter er leva är att vi är intresserade av er och att ni kan komma till nytta i framtiden. Vi har vidtagit alla försiktighetsåtgärder som behövs och ni kan åka hem till era tv-spel, era sunkiga masturbationsvanor, ohälsosamma kost och era miljoner. Det är inte omöjligt att våra vägar kommer att korsas igen när vi minst anar det. Han reste sig och gick ut ur rummet, följd av sina två gorillor. Över Fixar-Hasse sänkte sig den oskyldiges fridsamma sömn. För Svart-Erik fortlöpte skeendet inte lika smidigt. Under ett antal timmar inkrupen i ett hörn i fosterställning hade vreden brottats med skräcken och när mannen i svart kom in i cellen ledsagad av gorillorna fanns det inga aggressioner kvar. Enbart rå skräck. Snälla! Förlåt mig för att jag hackade mig in på hemsidan. Vi bara skojade, vi såg ingenting och vi fattar heller ingenting. Snälla, låt mig gå, jag lovar att aldrig göra om det... Mannen i svart höll upp handen som för att hejda hans ordflöde och demonstrera att det var lönlöst att slingra sig och komma med ursäkter. Herr Erik Malmberg, vi är inte intresserade av ursäkter eller gnäll. Vad vi är intresserade av är information. Vi har det mesta, men vi behöver fylla i en och annan tom ruta i protokollet innan vi är färdiga. Vad som helst. Vad som helst som jag kan hjälpa till med, sa Svart-Erik och gjorde sig bilder av hur gorillorna utsatte honom för skendränkning eller någon annan form av fysiskt påtaglig övertalningsmetod. Här behöver vi nog inte ens använda sanningsserum, tänkte mannen i svart samtidigt som han inte tänkte chansa

och bestämde sig för att använda drogen. Drick! sa mannen i svart och Svart-Erik kunde se hur hans tarmar åts upp inifrån av ett frätande gift. Detta fick honom att börja darra som en bilmaskin som arbetar i betong. Mannen i svart gjorde en diskret gest åt sina hejdukar som tog ett fast grepp om den sprattlande kraken och tvingade i honom drycken. Efter att Svart-Erik seglat runt på ett moln och uppgett samma information som sin kollega, somnade även han in.

7 Hjältarna vaknar till liv igen När de vaknade igen slog de upp ögonen i ett kaos som de inte hade något minne av hur det åstadkommits. Deras residens hade vanhelgats. Det var bokstavligen vänt ut och in. Varenda byrå, garderob, bokhylla, låda och lucka hade dragits ut och innehållet kastats till synes vildsint runt i huset. Deras kära datornätverk var emellertid intakt och så vitt de kunde se saknades ingenting. Med blixtrande huvudvärk hann Svart-Erik precis vända huvudet bort från sängen och rikta den kommande spystrålen mot golvet. Vad i helvete nu då? Jag var ju inte ute och söp igår. Eller var jag det, tänkte han och konfunderades över att han faktiskt inte hade en aning om vad han gjorde i går. Det senaste minnet han hade var att han och Fixar-Hasse bestämde sig för att busa runt på nätet och ta sig in på ställen det inte skulle gå att ta sig in. Sedan var det svart. Spyan lät han vara. Den var ett fall för städteamet, som nu behövde bli akut extrainkallade. Han trotsade huvudvärken, gick in i sitt privata badrum för att upptäcka att även det var slaget av den mystiska orkan som härjat palatsets innanmäte. Han svor till och försåg sig med en dubbel dos Ipren nedsväljd med Absolut vodka. Sedan tog han några stapplande steg för att syna förödelsen. Jävlar i helvete! Fixar-Hasse! ropade han utan att få svar. Vad i helvete kan ha hänt? Hans hjärna gjorde allt för att lägga ihop pusselbitarna, men de ville inte låta sig fogas ihop. Fixar-Hasse! Han gick in till hans privata rum och såg honom ligga utslagen i sängen som en klubbad säl. Hasse! Vakna! Han ruskade om sin snarkande kollega som

muttrade någonting ohörbart för att sedan vända på sig i sin halvslummer. Helvete mannen! Det har hänt något skumt skit, vakna nu. Den fysiska ansträngningen av att ruska på kollegan och vännen gav honom yrsel och satte igång kräkreflexerna. Huvudvärken blixtrade fortfarande som en psykotisk smed på uppåttjack, dunkande med sin slägga för allt han förmådde. Öhm. Fixar-Hasse vaknade sakta till liv med ett utdraget jämmerljud. Herrejävlar denna smärta! Huvudvärk! Samma här. Du, vårt palats har trashats. Det ser ut som efter bombningen av Dresden, men jag minns ingenting. Minns du något? Vad i helvete kan ha hänt? Fixar-Hasse såg ut som om han supit ett halvår i sträck när han sömndrucket ögnade igenom de utdragna byråerna och hans kläder som låg utslängda över golvet. Va fan? Det är samma skit över hela palatset. Jag säger dig att det är något riktigt skumt i görningen. Minns du någonting? Det är tomt. Vad är det senaste du minns? Öh... onlinespel med World Dominion. Ett riktigt flyt. Äh, vi skulle väl ut och hacka lite, tror jag. Fan, det här går inte ihop. Nä, det går inte ihop. Hasse reste sig ur sängen för att syna förödelsen som de drabbats av. Du, det här är den skummaste skiten jag varit med om i hela mitt skumma, skitiga liv! Instämmer! sa Svart-Erik medan de stod på övervåningen och betraktade scenen nedanför som två

generaler som skärskådar lämningarna efter ett skoningslöst blodigt slag. Jag måste ta en dusch och en Ipren eller två, sa Fixar- Hasse och stapplade tillbaka in till sitt privata badrum. Jag ringer städbolaget. Sedan tror jag att jag bor på hotell ett tag. Hänger du på? Sviten på Grand! Givet. Jag är på! Två timmar senare gjorde den dynamiska duon entré i lobbyn till Grand hotell i Stockholm. Tjena bruden! Vi har beställt lyxsviten! sa Svart-Erik och kastade fram sitt guldinramade VISA-kort. Det var inte första gången de var här och personalen visste att de med största sannolikhet skulle spendera en smaklöst stor summa pengar på alla de tjänster som hotellet kunde bidra med. Att bränna pengar var ett självändamål när man bodde på hotell. Sedlarna var som vingar. Ju mer man fladdrade med dem, desto högre upp i komfortens underbara värld färdades man. De gav ett fågelperspektiv på denna jämmerdal och försköt dess elände i bakgrunden. Det rörde sig om samma fenomen som när man betraktar naturen. Ju mer distanserad man är, desto behagligare. Den mätte och nöjde äventyraren som mediterar från sin bergstopp har det bättre än den utsvultna stackare som får naglarna utdragna och huvudet nedtryckt i en tunna med skit i ett nordkoreanskt arbetsläger, typ. Kerstin Johansson, 26, receptionist och boende i Skarpnäck med sambo Christer och katten Morfeus hade betjänat dem tidigare och hälsade dem glatt välkomna med ett bländande colgateleende. Denna gång gjorde hon emellertid stora ögon när männen lade händerna på disken

som om de ägde stället. En bieffekt av serumet var att blodkärlen i ögonen brustit och att ögonvitorna förvandlats till ögonrödor. Det gav dem ett otämjt demoniskt utseende som skulle ha skrämt slag på Kerstin om hon inte visste vilka de var. Själva var de så upptagna av huvudvärken och chocken över sitt våldtagna residens att de inte ens noterat det. God dag mina herrar! Nu ska vi se, Erik Malmberg och Hans Engström var det ja. Att minnas ansikten och namn på stamgäster var en dygd för hotellreceptionister och Kerstin behärskade den konsten väl. I tidiga år noterade hon hur de flesta var dåliga på att hantera återkomstens fenomen. Namn och ansikten samt de vanor, preferenser, aversioner och passioner som de hade, var något som krävde innötning för att fastna hos de flesta. Man såg ett ansikte och kunde inte placera det, ett namn låg på tungtippen, men ville inte lämna den. Om man memorerade allt från vilka kläder de bar senast, något projekt vars resultat de inväntade eller om de ville ha kaffet med eller utan mjölk, så skalade man genast bort en uppsjö av distans. Allt flöt på smidigare och personerna tenderade att minnas det och se fram emot nästa möte. Hon var som klippt och skuren att arbeta i en hotellreception. En vecka i kungliga sviten, ja. Ni reser med lätta bagage som vanligt. Tandborste och kreditkort är allt man behöver, inte sant mina herrar! Så sant att jag kunde sagt det själv, sa Svart-Erik för att sekunden senare komma på att det var just det han gjort när de senast var här. Det enda bagaget de hade var en tandborste. Kreditkortet tog hand om resten. Ingenting som inte en personlig shopper kan fixa, eller hur mina herrar?

Återigen föregår du mig med din skarpsynthet och framåtanda, Kerstin, sa Svart-Erik och tittade på hennes namnskylt. Vi ringer in en beställning på diverse kläder så fort vi installerat oss. Dags att göra Stockholm osäkert igen och förgylla huvudstadens nattliv? Det är tanken. Det har varit lite tufft på senare tid, så vi behöver komma iväg och relaxa lite, sa Fixar-Hasse. Kerstin log sitt allra mest förtroendeingivande och varma leende. På rekordkort tid hade hon etablerat en så personlig relation att hon på ett smidigt sätt kunde ta upp deras härjade utseende. Uppenbarligen hade herrarna missat att titta sig i spegeln sedan de vaknade upp i morse. Hon lutade sig fram som om hon var bästa polaren och sa i en viskande ton: Tufft i går natt, va? Vet ni vad? Vi skriver ned ett par solglasögon som första prioritet på inköpslistan. Hon plockade fram sin sminkspegel som vore det en påse med droger och lät IT-samurajerna blicka rakt in i sina demonögon. Helvetes skit! sa Svart-Erik, och tog ett förfärat steg bakåt. Jävlar och åter jävlar! sa Fixar-Hasse och hoppade rakt upp i luften. Tänkte att det var bäst att låta er veta, sa Kerstin. Vi skickar upp ett par solglasögon snabbare än snabbast, så får ögonen läka i fred. Du är en klippa! Tack för att du upplyste oss. Det hade blivit pinsamt annars, sa Svart-Erik med hopknipna ögon. Nu fattar jag varför taxichauffören såg vettskrämd ut, sa Fixar-Hasse. Simma lugnt. Hoppas ni får en behaglig vistelse, sa

Kerstin och firade av ett bländvitt leende. De båda genierna lunkade stukade till sina rum för att påbörja återhämtningsprocessen. Steg ett var en pubrunda med den obligatoriska öppningen på Pub Wirström i Gamla stan.

8 Lars Martin Johansson får ett telefonsamtal Tidigare chefen vid Rikskriminalen Lars Martin Johansson njöt av sin pensionärstillvaro sedan en handfull år tillbaka. Det hade gått smidigare än han för en tid befarat. Hans ohälsosamma leverne hade mot slutet av arbetslivet tagit ut sin rätt. En blodpropp i hjärnan och dåligt hjärta hade så när bytt ut hans sjukhussäng mot en träfrack. I efterhand konstaterade han att det antagligen var detektivarbetet som han utförde från sjukhussängen som räddade honom. Han hade Jarnebring och Max att tacka för både sin hälsa och utredandet av våldtäkten och mordet på nioåriga Jasmine. Det gav honom en kämpaglöd som övermannade ohälsan. Återstod efter det att lägga om vanorna. Stressen var borta i och med pensionärstillvaron. Kosten fick läggas om och alkoholvanorna tuktas å det strängaste. Nu skulle han njuta av sitt pensionärsliv och lura döden på ännu några fridsamma år. Det var inte ovanligt att dedikerade poliser hade svårt att hantera livet efter 65. De andades, åt, sket och kopulerade polisarbete och när det föll bort rubbades riktningen i deras liv. När han jobbade på knarket och hans hustru lämnat honom var jobbet räddningen. Det gav fokus och skingrade tankarna. Ju mer, desto bättre. Tidiga morgnar och sena kvällar. Gärna helger också. Nu satt han på Wirströms pub och skulle precis till att avsluta en nyckelmärkt lunch bestående av en caesarsallad och mineralvatten med en bit citronskiva. Tiden var förbi då han kunde ta sig lite starkt till maten, så det fick duga med hederligt, välgörande vatten. Kriminalsveriges historia hade precis fått ett nytt färgstarkt kapitel uppe i Dalarna. För

tjugo år sedan löpte den där vettvillingen Mattias Flink amok strax utanför militärområdet och knäppte en hög oskyldiga medborgare. Nu var det dags för ännu en massaker i Dalarna. Ett fritidshus utanför Ludvika hade råkat ut för någon galning som förvandlat en företagskonferens till ett slakthus. En riktigt makaber historia efter vad han förstått. Han kände hur de gamla instinkterna att ta tag i en kriminalgåta brann i honom. En på förhand given misstanke var att någon sällsynt hårdhänt konkurrent bestämt sig för att eliminera konkurrensen med särdeles brutala medel. Företagets avdelningar i en handfull andra länder hade också råkat ut för attentat, hade han precis fått höra. Det konstiga med hela händelsen var att den misstänkta fanns kvar på platsen när polisen anlände cirka tjugo minuter efter dådet. Lars Martin hade under sin karriär gjort sig känd för att intuitivt känna när någonting inte var som det syntes. Och han hade på känn att den här händelsen var något annat, något mer än vad som fanns för handen. Sken och verklighet hade en mycket mer komplicerad relation än vad han först trodde när han gav sig in i polisyrket. Att lösa ett brottsfall innebar att steg för steg rycka undan slöjorna som skymde utsikten, fördunklade och förvred det skedda. En riktigt duktig utredare har sin fokuspunkt i ett slags mystiskt gränsland. Hade man sin fokuspunkt där kunde man se bakom hörnen. När Lars Martin Johansson satt och filosoferade som bäst och kände sig allmänt nöjd ringde hans mobil. Han tittade på numret och konstaterade att han inte kände igen det. Anmärkningsvärt med tanke på att han inte stod listad och att han bara gav ut numret till ett begränsat antal individer. Nåväl, det kan ju visa sig vara en spännande

överraskning, tänkte mannen som utgjorde själva personifieringen av att kunna se bakom hörnen. Hallå, sa han utan att presentera sig, som alltid när han inte visste vem det var. På andra änden av telefonen befann sig Peter Kämpenberg, överintendent på Dalapolisen. Han och Lars Martin hade bekantat sig med varandra på en del seminarier och kurser genom åren och de delade en intellektuellt vässad fascination inför kriminal- och spaningstekniska spörsmål. De hade funnit varandra i en gemensam fascination över intuitionens roll kontra den analytiska förmågan. Hur uppnådde man den ideala balansen i denna grannlaga övervägning? När var det dags att släppa på det rigida förnuftet för att låta den högra hjärnhalvan stuva om, släppa in kaoset och möjliggöra en helt ny kreativ syn? Kunde man finna och upprätthålla denna balans, kunde man försätta berg. Det visste de båda. När de varit som mest framgångsrika hade höger och vänster hjärnhalva arbetat med unik kreativitet där de aldrig körde fast, utan som av ett trollslag alltid lyckades avslöja det osannolika och otippade. När Dionysus och Apollon gick samman i en utredningsteknisk symfoni, då uppstod mästerverk. Men nu hade Kämpenberg gått bet. Han behövde ett inspirerande samtal med kungen av spaningsteknik. Fallet med dödsskjutningarna i Sunnansjö var buslätt när det kom till frågan om att finna och binda gärningskvinnan till dådet. Men han hade gått bet på förhöret med den skäligen misstänkta. Han hade nyligen avslutat det inledande förhöret som hade tagit en ända av den mest totala förskräckelse. All deduktion föll sönder i dess beståndsdelar. Det förnuftiga upphörde att vara förnuftigt.

Alla regler som tänkas kunde hade blivit satta ur spel. Marken hade rämnat under deras fötter och avgrunden, den där utan botten och ände, stirrade hela polisväsendet i ansiktet och utmanade det. I detta läge var det första Kämpenberg gjorde, att ringa Johansson. Sedan skulle han tvingas ta sig an det som inte lät sig tas an. Hälsningsproceduren blev den kortast möjliga innan Kämpenberg kom till saken. Jag har problem. Riktigt jävla kniviga problem! Sedan pausade han. Hur skulle han gå vidare med det här? Aj då! Det låter inte bra. Kan det månne ha någonting att göra med massakern i Sunnansjö? Ja, det har det. Och det här fallet är långt mycket jävligare än jag kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Låt höra! sa Johansson.

9 Ett förhör som inte går riktigt som väntat Peter Kämpenberg hade precis satt sig in i alla kända fakta kring fallet, och satt cirka två timmar innan han ringde Lars Martin Johansson, tillbakalutad i sin arbetsstol och funderade. Gripandet av gärningskvinnan hade alltså gått helt odramatiskt till väga. Kvinnan, som inte hade några ID-handlingar på sig, identifierade sig emellertid villigt som en Sofia Elenor Hagström. Det goda humör hon hade vid gripandet hade hållit i sig under färden till polishuset i Falun och inkastandet i cellen. Dessutom hade det tillkommit komplikationer i fallet. Liknande attentat mot Biotech Systems hade skett på deras avdelningar i USA, Belgien, Italien, Spanien, Japan och Grekland. Råa massakrer av styrelse och forskare hade allvarligt skadat företaget och de projekt de var inblandade i. Det var inte omöjligt att de råkat ut för ytterligare sabotage som de valt att inte gå till polisen med för att de ville undvika industrispionage. De här aktionerna var koordinerade och målmedvetna. I de övriga fallen hade emellertid ingen gärningsman tagits på bar gärning. I samtliga fall hade dåden skett med hypereffektivitet och inga vittnen tycktes finnas. Rapporteringen och undersökningen låg fortfarande i sin linda. Det här skulle bli ett internationellt polissamarbete och Interpol skulle kopplas in. Eftersom Dalapolisen hade den enda skäligen misstänkta befann de sig i en viktig sits. Förväntan var hög från de övriga polismyndigheterna. Vad som till synes återstod att göra var att pressa fram ytterligare information om uppdragsgivare och vilka som låg bakom dåden i övriga världen. Möjligtvis var det något

konkurrerande företag inom bioteknik. Men Kämpenbergs sjätte sinne sa att här var det något annat som lurade. Något nytt som han inte alls förutsett. Här gällde det att befria sig från invanda tankemönster och vänta sig det oväntade. Han var närmare 60 än 50, stolt över att ha kvar ett lågt hårfäste och yvigt blont hår, som han valde att ha precis så långt att de inte kunde betraktas som hippieaktigt, utan snarare som ett tecken på ungdomlighet och virilitet. Han vårdade det genom att omsorgsfullt kamma det som om det vore den mänskliga motsvarigheten till en lejonman. En alfahanne. Ett ansat getskägg förstärkte det distingerade och auktoritära intrycket. Med åldern hade kalaskulan längs midjan fortsatt att växa. Det tycktes som om det inte fanns någonting att göra åt det. Återstod bara att bära den med stolthet, ett uttryck för pondus. Hans längd på 1.95 kompenserade den brist på atletisk framtoning som den där förbaskade kaggen gav. Det knackade på hans dörr och kriminalkommissarie Josef Fridolin steg in. Han skulle assistera vid förhöret och ville prata om strategin. Slå dig ned, sa Kämpenberg och gjorde en svepande handrörelse. Jag är fan helt jävla förstummad. Alla gärningsmannaprofiler fallerar inför det här skruvade fallet. Donnan som gjorde köttfärs av företagets ledning finns heller inte i något register, sa Kämpenberg. Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp talar om religiös fanatism eller någon annan form av kultliknande förhållanden. Det kan röra sig om en internationell sekt, en samling jesusapor eller UFO-hysteriker. Vår gärningskvinna är uppenbarligen en klockren psykopat om du frågar mig, men det tycker inte GMP-gruppen. Det som inte går ihop är hennes skumma beteende med att stanna

vid brottsplatsen och vänta in oss. Vi har inte lyckats stärka hennes identitet och allt hon har sagt hittills är att hon är städerska och egen företagare. Hon är föredömligt artig och totalt obekymrad, sa Fridolin. Städerska minsann. Jo jo, det var ett grundligt städarbete hon gjorde i Sunnansjö. Som från en Quentin Tarantinofilm. Jag har förstått att hon ska ha sagt: nu kan vi börja, eller något liknande när hon blev gripen, sa Kämpenberg Ja, Nils Holgersson, som var först in i stugan var tämligen häpen. Tror jag det. Nåväl. Här kommer det säkerligen inte handla så mycket om att pressa fram information. Jag har en känsla av att en vänskaplig pratstund ger bäst resultat. Eftersom hon väntade på oss har hon säkert något att berätta. Gudarna vet vad det skulle kunna vara. Var med som bisittare, men låt mig sköta snacket. Okej, svarade Fridolin motvilligt. Fridolin var av den hårda skolan. Alla ljög och gjorde det hela tiden. Enda sättet att få fram information var att vara aggressivt offensiv. Så mycket som möjligt inom lagens råmärken. Han ansåg att bästa vore om man hade fria händer att dunka fram upplysningar. Men det skulle ju daltas till förbannelse med busarna, och följden var att man fick finna sig med att vara frustrerad inför fånflinande patrask som gjort sig förtjänt av ett snabbt och för skattebetalarna kostnadsbesparande nackskott. Bra, bra bra, sa Kämpenberg och kliade sig eftertänksamt i getskägget. Då gör vi det här. Det ska bli intressant och se varthän det leder. Kämpenberg hajade till när han träffade personen bakom det blodtörstiga vansinnesdådet. Den skäligen misstänkta

satt kolugn vid förhörsbordet med händerna avslappnat vilande framför sig. Hon tillhörde den sällsynta personlighetstypen som det inte går att manipulera med några tricks. Det här skulle bli ett öppenhjärtigt samtal och hon skulle bara säga det hon ville ha sagt. Mitt namn är Peter Kämpenberg, polisöverintendent och spaningsledare för fallet med morden på Cyber Biotechs styrelse. Det här är min kollega, kriminalkommissarie Kurt Fridolin. Han är min assistent under det här samtalet. Har du blivit väl behandlad? Han sträckte ut handen till henne som hon fattade. Sedan vände han sig mot Fridolin som motvilligt gjorde samma sak. Finns ingenting att klaga på. Polisens rutiner fungerar faktiskt föredömligt smidigt vid ett sådant här fall, svarade hon med ett brett leende, som om hon var en nöjd inspektör från Rikskrim som övervakat insatsen. Ja, vi hade bilar i närheten som snabbt kunde ta sig till platsen när vi fick larm om skottlossningen. Jag måste säga att du har gjort arbetet lätt för oss. När vi kom till platsen satt du mitt på brottsplatsen och lät dig arresteras. Låt oss börja med att gå direkt till huvudfrågan: Var det du som tog livet av styrelsen för Biotech Systems? Han pressade handflatorna mot varandra och lade dem intill hakan. Hon imiterade Kämpenbergs gest och sade med föredömlig artikulation: Ja, det var jag som sköt och skar upp styrelsen för Biotech Systems! Hoppsan, det här var lättare än jag trodde, men det är säkert inte sista gången hon förvånar mig, tänkte Kämpenberg. Ett par sekunders laddad tystnad uppstod innan han fortsatte med nästa fråga. Företagets styrelse och forskare har blivit mördade över hela världen, och det skedde samtidigt som det här dådet i

Sunnansjö. Har du någonting att berätta om det? Ja, det var nödvändigt. Den fullkomligt avslappnade och obekymrade skäligen misstänkta lade fram orden som om hon kommenterade en matlagningprocess. Lite mer vitlök skulle göra susen. Då har jag två frågor till dig. Ett: Vilka är ni? Två: Varför gjorde ni det? Hm, det blir inte lika lätt att svara på. Vi kan sammanfatta det med att det här var en städningsaktion. Vad var det då som jag städade bort? Jo, låt oss säga så här: Det här företaget höll på att utveckla en del skumma grejer som skulle vara förödande för den här planeten och alla som lever här. Av den anledningen var det nödvändigt att göra en intervention och plocka bort dem från jordens yta. Tala klarspråk istället för att slingra dig, din orm! Vad menar du för skumma grejer? Understå dig inte att driva med oss! Nu kunde inte Fridolin hålla sig längre, han reste sig så att stolen trillade omkull. Så här fungerar det: Vi ska ha ett informativt samtal här. Ni har en del frågor och jag har en del svar. Ni beter er civiliserat och värdigt så ska vi strax få det här undanstökat, sa Sofia Elenor Hagström med ett stort leende på läpparna. Fridolin. Jag sköter det här själv. Gå ut! sa Kämpenberg, varpå Fridolin muttrande och med blixtar i ögonen gick ut. Så där. Ursäkta min medarbetare, det var ett misstag att ta in honom. Var var vi? Snäll polis och dum polis. Ser man på. Nåväl, det är en del saker ni behöver veta för tillfället. Alldeles strax kommer det nämligen att rulla på med händelser som är besläktade med det här.

Besläktade? Har ni ett mynt, spaningsledare och polisöverintendent Kämpenberg? Kämpenberg tog fram en femkrona från sin plånbok och gav den till Sofia. Får väl se vad som kommer ur det här, tänkte han. Hon skruvade till myntet så att det snurrade runt sin axel tills kraften som startade rörelsen tog slut. Döende slog det sidorna i bordet i en allt snabbare slagserie innan det slutligen gav upp och blev stilla. Vad var det vi nyss bevittnade, spaningsledare Kämpenberg? Förutom det uppenbara, antagligen någonting mer, men jag är rädd för att du får hjälpa mig med att fylla i vad det kan vara, svarade han. Okej. Det här kommer att te sig en smula omständligt och kanske gåtfullt innan jag lämnar er, men jag ska försöka att vara så konkret och tydlig som möjligt. Vi behöver bli lite metafysiska för att få något perspektiv på det här. Gillar ni det progressiva rockbandet Yes? Jag har hört dem, men är inte särskilt väl insatt. Hemma har jag Close to the Edge på vinyl. Hm. Från 1972. En riktig klassiker. Har du noterat de fantasifulla omslagen de har på sina plattor? Konstnären Roger Dean har försett de flesta av deras omslag med bilder från en fantasyvärld där livet tycks flöda lättare och skönheten upplevs mer direkt och intensivt. Tycker ni om konst, herr spaningsledare? Utan att vara någon mer aktiv konstkonnässör så kan jag uppskatta ett väl genomtänkt och skickligt utfört konstverk. Bra. Har tanken någonsin slagit er att det kostar möda

och besvär att frambringa ett uttryck som gestaltar det vackra i tillvaron. Man talar ju romantiskt om den lidande konstnären och så vidare. Jo. Fortsätt. Att förhöret av massmördare skulle utveckla sig till en sokratrisk konstfilosofisk diskussion var högst oortodoxt. Men han lät henne hållas. Det fanns någonting hon ville ha sagt, och ibland kunde genombrottet och sanningen komma från de mest oväntade håll. Han skulle följa den här tråden och se var den slutade. Har det inte någon gång slagit er att det är konstigt att vi inte lever i en sådan värld? Egentligen inte. Inget jag ägnat någon tanke. Mer än att buset och människors ondska saboterar det. Sabotage alltså. Märkte ni hur myntets studsande från sida till sida blev allt mer intensivt ju närmare den kom till dess vila? Värt att notera är hur de flesta medborgare brukar säga att tiden går allt snabbare. Jo, jag vet, det är en gammal klagolåt, men om vi rannsakar oss kan vi nog konstatera att ytterligare en mer påtaglig komponent finns närvarande. Upplevelsen av att tidens flöde går allt snabbare är en realitet för alla. Arbetsdagen försvinner på ett svep. Man hinner knappt påbörja något innan det är dags för lunchen, som i sin tur är över innan man hinner peta i sig den sista köttbullen. Momenten i vardagen tävlar med klockvisarens envetna tickande och mellan skjutsandet av barnen till dagis, hockeyträning, och ridskola finns det inte många decimaler kvar. Handlandet av matvaror och tillredandet av måltiderna har nu rationaliserats till ett minimum. Tiden tycks inte finnas. Färdiga frysta portioner och mikrovågsugnen utgör den tidsbesparande lösningen. Gör gärna ett experiment - gå runt och fråga medborgare hur gamla de är. Du kommer att upptäcka att förbryllande

många måste tänka efter. Många behöver också tänka efter vilket år det är. Allt medan världen löper på i snabba klipp. Lika snabba klipp som i biofilmerna, tv-serierna och musikvideorna. Vi är kroppar som fångas i dessa snabba klipp. Världshistorien är ett snabbt klipp. Religionernas exalterade hängivenhet är en snabb oreflekterad gäspning. Bävan inför det subtila har reducerats till ett abstrakt begrepp. Världen slutar inte med vare sig en skräll eller ett pip, utan med en blaserad rap. Om man serverade de insikter och svar på tillvarons gåtor som en gång skapade melankoliska extaser av längtan i hjärtan, noteras de inte ens nu eftersom stryktipset och Zlatans senaste insats på spelplanen är mycket mer intressanta. Förlåt mig, jag håller på att urarta till en gnällspik. Min poäng har väl nått fram något så när. Så hur hänger det här ihop då? Varför har denna till synes civiliserade och förnuftiga kvinna slaktat styrelsen för ett biotekniskt företag i en smaklöst blodig massaker? Och varför är jag inte mer bekymrad med tanke på den grava straffrättsliga påföljd ett sådant dåd måste ha? Låt mig gå in på Biotech Systems roll i det hela. Det här är en historia med lager på lager på lager och så vidare. Ett pedagogiskt problem för mig blir hur djupt in jag ska gå. Bara den mest ytliga redogörelse skulle hålla oss fast här i flera timmar och dessutom vill jag inte föregripa de upptäckter som du själv kommer att göra under undersökningens gång. I sinom tid kommer pusselbitarna att falla på plats och min roll är helt enkelt att putta dig i rätt riktning. Så här är det. Först och främst är det en sak du måste förstå för att begripa någonting alls av vad som hänt, och vad som komma skall. Ingenting är som det verkar och ingenting fungerar som den absoluta majoriteten tror. Ingenting. Den vardagliga realiteten är en hinna, en väv, en

matris som lagts över sovande medvetanden och den är vävd av lögner och illusioner. Denna väv är den livsluft som föder de allra flesta som finns på planeten. Själva tidens flöde är en av dess många komponenter, men nu har någonting hänt. Som om förvissad över sin egen närstående död har tiden allt mer accelererat mot sin egen dödspunkt, den punkt då det skramlande myntets hysteriska vobblande från sida till sida förbyts i tystnad. Men för att bli konkreta och återgå till Biotech Systems. För snart ett år sedan fick de ett kontrakt hos Försvarets Materielverk om en utveckling av implementering av nanoteknik via så kallat smart dust. Alltså ett slags högteknologiskt pulver fyllt med avancerade nanopartiklar som sprids via flygplanens kondensstrimmor. Dessa andas in av både rik och fattig och nanopartiklarna tas upp av kroppen. Dessa partiklar står i sin tur under styrning av satelliter som på detta sätt kan implementera beteendemodifikationer på både rik och fattig. Nanopartiklarnas effekt förstärks av mikrovågsteknik som hämtar energi från elektricitet och mikrovågor. Elbolag och telefonbolag producerar ett övermått av elektricitet och den dumpas i marken, och där flyter den runt i ett ktoniskt dunkel. Ända tills nanopartiklarna extraherar upp dem från denna underjordiska tillvaro och använder dem som bränsle för att styra de tankeprocesser som är fullt upptagna med allsköns mondäna ting. Varför? Elementärt, min käre Kämpenberg! Kontroll! På detaljnivå modifieras alla impulser med hjälp av en liten oförarglig inre röst som ger dem direktion. Naturligtvis låter den här rösten väldigt bekant. Skulle de börja höra saker som inte tycktes höra hemma där då skulle det vara fara å färde. En nation av amoklöpande schizofrena skulle ju vara raka motsatsen till kontroll. Nej, den här externa rösten skulle misstas för

deras egna tankar. Vilket genidrag! Vattentätt! Inget synbart intrång tycks äga rum. Ingen som blir upprörd. Ingen, eller snarare bara ett fåtal som har ögonen med sig och medvetandet hyfsat intakt, misstänker att något skumt är i görningen. Så här slutar världen och så här upphör mänskligheten, herr överintendent och spaningsledare. Med en blaserad sömnig rapning. Nu börjar det kanske klarna lite grand i konturerna, spaningsledaren? Så hur kom det sig att du fick reda på upphandlingen? Den var ju hemlig och allmänheten hade ingen insyn. Jag var där. Vad sägs om det svaret, Polisintendent Kämpenberg? Om du vill kan jag utveckla det lite mer. Jag befann mig svävande ovanför konferensborden när företaget träffade representanterna från försvaret. Kämpenberg kände till en del om de experiment kring remote viewing som olika militärorganisationer sysslat med - möjligheten att inhämta information via extrasensorisk perception. Kort sagt att vara närvarande med medvetandet medan kroppen är någon annanstans. Efter vad han förstod tog det fart i första hand i USA, dåvarande Sovjetunionen och Kina efter andra världskriget. Huruvida de lyckades eller inte och om det fortfarande forskades i ämnet var knappast något som basunerades ut. Officiellt upphörde experimenten i USA då ett projekt kallat för PEAR (Princeton Engineering Anomalies Lab) lades ned 2007 på grund av bristande resurser. Inom militära kretsar kunde det betyda vad som helst. Det intressanta var att olika projekt världen över pågått åtminstone sedan andra världskriget in i modern tid. Hade det varit resultatlöst hade man knappast ägnat det så mycket tid. Så där, nu är jag färdig här. Jag får tacka för mig och

önska spaningsledaren lycka till med utredningen. Det ska bli spännande att följa den från mitt håll. Om du ursäktar mig skulle jag behöva gå på toaletten nu. Det börjar närma sig ett akut nödfall.

10 Det otänkbara händer Denna märkligt uppsluppna massmördare var en besynnerlig figur. Nu tog hon kommandot och förklarade att hennes interaktion med ordningsmakten var över. Med det så menade hon väl att hennes läppar från och med nu skulle vara förseglade, antog Kämpenberg, som snart skulle bli varse att hon menade något extremt mer avgörande än så. Ok, vi tar en paus, konstaterade Kämpenberg, stängde av inspelningsapparaturen och kallade på väktarna som tog henne med till toaletten. Själv begav han sig till polischefen Lars Leonardssons kontor för att reflektera över och smälta detta besynnerliga fall. Fridolin och den övriga spaningsgruppen var också närvarande. Uppenbarligen har vi en knäppgök upphöjt till tio här, om än en vältalig sådan, sa Fridolin som tillsammans med de övriga i spaningsgruppen iakttagit och lyssnat på förhöret från ett intilliggande rum. Under alla mina tjänsteår sammantaget har jag inte hört en sådan samling verbal dynga. Där finns inte en skruv som är rättmonterad. Uppenbarligen tror hon också att hon bara kan vandra ut härifrån på något sätt. Spritt språngande galen! En sak är klar. Det här liknar ingenting vi sett tidigare, konstaterade Leonardsson. Jag tror faktiskt att det kan bli tufft att få ut någonting om den övriga organisationen. Hon tiger som muren och låter sig inte skrämmas. Vad säger du, Kämpenberg? Han trummade förstrött med fingrarna på kontorsbordet. Leonardsson kände igen en lös tråd som man inte skulle bli av med och han visste att de råkat ut för en sådan just

nu. Han skulle snart fylla 60 och var gjord av en enda senig muskel på sina 1.70 som alltid hållits i ett spänstigt skick med hjälp av längdskidåkning när det var snö och orientering när det inte var snö. Han hade en krullig röd kalufs och ett musliknande ansikte med kraftigt underbett som gav honom smeknamnet Musen. Jag vill inte vara fatalistisk, sa Kämpenberg. Men jag håller med. Det skulle verkligen förvåna mig om hon skulle ge oss mer information. Hon dansar till ljudet av en annan trumma, som det heter. Vi får ligga på som blodiglar med frågor om organisationen bakom, men hon kommer inte att säga någonting. Det räcker med en blick i hennes ögon för att inse det. Puh! Krimtekniker Jens Tranbäck pustade ut, lutad mot väggen som om han skulle falla handlöst om någon illmarig kosmisk kraft bestämde sig för att ta bort den. Denna knasboll fortsätter att smila som om hon gick en salig framtid till mötes. Hon kommer att bli korsfäst i media, stigmatiserad som vår värsta massmördare sedan Flink och spendera åtminstone ett par decennier inlåst i en cell. Ändå verkar hon redig i skallen. Inga tecken på osammanhängande eller disassocierat tal, koncentrerad, vältalig, närvarande och trevlig, konstaterade psykologen Jennie Olsson. Satmaran driver med oss, muttrade Fridolin och blängde surt. Okej, okej. Vi kan i alla fall konstatera att den svåraste fasen visade sig bli den enklaste fasen. Om vi inte kommer längre än så här så blir det huvudsakligen ett fall för rättspsyk. Kämpenberg, du får försöka räta ut resterande frågetecken under andra delen av förhöret. Vi får se vart det

leder. Jag håller tummarna, sa Jennie. Återstår att se vad vi kan skrapa ihop till presskonferensen. Jag vill kunna summera så många klarlagda resultat som möjligt. Vi ligger lågt med det här om medarbetare så länge. Vi säger att vi har kontakter med Interpol och att vi kommer att utveckla den punkten senare. Vi får hoppas på att de lyckas gräva fram någonting i något av de andra länder där företaget råkat ut för avskjutning, sa Leonardsson. Vi står inför någonting som är något helt annat än vad vi tror och min intuition säger mig att vi kommer att bli varse vad det är tids nog. Visst, hon höll i mini-uziarna och det där läskiga fältskärverktyget och kaststjärnorna, men det finns mycket under ytan här, och jag tror att mer saker kommer att bubbla upp. Det här är faktiskt riktigt spännande. Förvänta er det oförväntade. Knappt hann Kämpenberg avsluta meningen innan en kraftfull knackning hördes på dörren. Stig in! Dörren öppnades och inspektör Ragnar Rutgersson stod illavarslande likblek i ansiktet och med munnen öppen utan att få fram ett ord. Bakom sig hade han inspektörerna Anna Kristiansson och Lena Lindblom med en om möjligt ännu mer förvirrad uppsyn. Som om en elak sadistisk läkare sprungit förbi och i all hast utfört en gemen lobotomi på de intet ont anande lagens tjänare. Det räckte för att samtliga i spaningsgruppen skulle drabbas av ett akut fall av onda aningar. Rutgersson blev aldrig bragd ut fattningen. Vilka kniviga situationer han än ställdes inför var han alltid lugnet själv. Ingen hade någonsin sett honom vackla en millimeter från totalt känslomässig och professionell

balans. Han var den byråkratiska neutraliteten och kylan kusligt personifierad. Den bleka, förvirrade och tydligen även stumma uppenbarelse som nu stod i dörröppningen satte myror i huvudet hos spaningsgruppen. Men tala ur skägget Rutgersson. Vad vill du? sa Leonardsson och knöt utan att tänka på det båda händerna i en slags urinstinkt. Den misstänkta, Sofia Elenor Hagström, hon... hon är borta. Hon är vad? skrek Fridolin, tätt följd av liknande uttryck av förvirring från den övriga samlingen. Hon ledsagades till toaletten och vi hade till och med två vakter inne på själva toaletten, stående utanför båset, alltså... Ja, och... Kämpenberg kände att rösten var farligt nära att brista i falsett. De stod inte mer än högst en decimeter ifrån henne. När de blickade ned mot den nedre öppningen under båsdörren noterade de att de inte kunde se hennes ben. Om någon hade tagit upp en kniv och skurit i luften hade de kunnat skära ut tunga tårtbitar av darrande, komprimerad hysteri. Fortsätt... Varje stavelse uttalad med en darrande outhärdlig närvaro. Jag är ledsen. Det här går inte ihop. Jag vet inte hur jag ska säga det. Rutgersson harklade sig men tystnade sedan. Han, Anna och Lena tittade förvirrat på varandra som om den andre kunde berätta var deras stackars hjärnor tagit vägen. Sedan blickade de på spaningsteamet med samma uppsyn. Och spaningsteamet blickade tillbaka på dem som fågelholkar som väntade på att någon skulle sätta sitt bo i dem. Anna tog till orda.

Helt plötsligt var hon inte kvar där. Tystnad. Lena tog över i ett desperat försök till att bekräfta vad som inte kunde bekräftas: Vi stod alldeles utanför båset och vi kunde höra frasandet av kläderna när hon rörde sig. Det blev tyst och vi knackade på. Vi fick inget svar. Vi tittade ned och såg inte hennes ben. Då tänkte vi att hon stod på toalettstolen och tänkte hitta på något. Vi bröt upp dörren och... Hon... var... inte där..., fyllde Leonardsson i. Ja, hon var borta! Är det här någon form av jävla sjukt skämt? I så fall vill jag bara berätta att jag inte är road, skrek Fridolin, högröd i ansiktet. Jag är rädd för att det inte är det. Vi finkammar hela byggnaden just nu. Alla har lämnat sina uppgifter för att leta reda på henne. Portarna har låsts och vi skickar ut efterlysning till alla bilar, sa Rutgersson. Vänta nu. Låt oss summera här nu. Ni stod utanför, direkt utanför båset, sa Kämpenberg i ett försök att bringa ordning i situationen. Tre decimeter från dörren. Det fanns ingenstans för henne att ta vägen, sa Lena. Ni stod där hela tiden. Hela tiden. Utanför kunde de höra hur det sprangs i korridorerna. Till Lena och Annas försvar kan tilläggas att ingen har kommit ut genom dörren under tiden de var inne på toaletten. Vi hade ytterligare en vaktstyrka på åtta personer stående utanför dörren. Och dessutom cirkulerade det folk där hela tiden. Det är till hundra procent klarlagt att den skäligen misstänkta gick in på toaletten, men aldrig kom ut. De enda två vägarna ut är toalettstolen eller fläkthålet. Är

man en råtta eller en hamster kan det fungera, men aldrig för en fullvuxen kvinna. Hela övriga vaktstyrkan undersökte toalettbåset och övriga toaletten, men allting är intakt. Inga plötsligt, mystiskt uppkomna lönnvägar, berättade Rutgersson så samlat som han förmådde. Den gripna gick alltså upp i rök i toalettbåset. Så här bara! Poff! Leonardsson knäppte med fingrarna. Tystnad. Villrådighet. Vanmakt. Kognitiv dissonans modell XXXXL deluxe. Om det finns någon annan förklaring så tar jag mer än gärna del av den, sa Rutgersson.

Kämpenberg biter i det sura äpplet Det finns tillfällen då det enda som återstår är att retirera, slicka sina sår och omgruppera. När Kämpenberg gjorde det låste han dörren, aktiverade Spotify och lyssnade på Alexander Scriabins pianosonetter. I den geniale ryssens musik frigjordes en kosmisk fantasifullhet som letade fram nya angreppsvinklar där det inte tycktes finnas några. När allt hopp var borta påminde Scriabin att så icke alls var fallet. Det var bara våra invanda metoder som visat sig obrukbara. Nu handlade det om att finna helt nya angreppspunkter som inte fanns i handboken. Kämpenbergs kontor fylldes av en fritt svävande ljudmystik där själva dur- och molltonaliteten brutits upp för att finna nya klangkombinationer. De letade sig mot nya världar, drivna av en inre frihetslängtan som inte gick att kuva. Dessa klanger var totalt orädda och bortom all konvention. Och det var precis vad Kämpenberg behövde nu i denna bedrövelsens stund. Han började gå systematiskt till väga för att bena upp det eländiga läget. Punkt ett: Tydligen var det ett ofrånkomligt faktum att den skäligen misstänkta upplösts i tomma intet inne i toalettbåset. Naturligtvis kan ju ingenting sådant ske, men hela vaktskaran på femton män och kvinnor hade verifierat att hon gick in i den hermeneutiskt tillslutna toaletten och att hon aldrig kom ut. Alternativen till att hon gick upp i rök skulle vara att hon helt enkelt bekymmerslöst promenerat ut från polishuset, förbi receptionen och alla övriga medarbetare, utan att dessa skulle ha reagerat eller sett något. Ett scenario som till och med var än mer osannolikt än att hon helt plötsligt gått upp i rök. Återstod att samtliga i polishuset, förutom

spaningsdivisionen i hans rum, helt enkelt hamnat i en slags gemensam trance under tiden som massmördaren passade på att kila ut till friheten. Hur skulle det i så fall ha gått till? Dessutom hade ingen klagat över förlorad tid och stöket och springet i korridorerna hade ju pågått hela tiden. Det var bara att konstatera att det värsta tänkbara för en utredare hade skett - verkligheten hade spelat dem ett spratt. Det betydde att det rådde totalt undersökningstekniskt kaos. Scriabins rymdexpanderande och eteriskt virila toner tröstade honom något, samtidigt som han noterade det rastlösa springandet och de hysteriska rösterna i korridoren. När det gällde trolleritrick låg hemligheten i att man agerade med den handen som åskådarna blivit förledda från att titta på. Uppenbart hade något liknande ägt rum här, kruxet var bara att utröna hur det hängde ihop. Kämpenberg var skarpsynt och fördomsfri nog att inse att rationaliteten utgörs av en samling funktioner som bildar ett fungerande helt. Ibland skedde saker som låg utanför funktionernas sfär och stökade till det. Till exempel kunde folk nu för tiden, uppenbarligen, gå upp i rök inne i ett toalettbås i polishuset i Falun. Helt plötsligt, utan att något liknande tycktes ha hänt under den tidigare dokumenterade världshistorien. Det var vid det här tillståndet som Kämpenberg kände att han behövde lite feedback från den bäste av de bästa - Lars Martin Johansson, pensionerad chef för Rikskriminalen i Stockholm. Vad han skulle säga rent konkret visste han inte. Vad fanns att säga? Sannolikt skulle Lars Martin tro att han ätit fulsvamp och fått en psykos eller att han utvecklat ett skruvat sinne för humor. Det fick gå som det gick. Läget kunde inte bli värre. En ofrånkomlig presskonferens kröp

sig allt närmare, och den var förutbestämd att resultera i skandal. Att säga som det var, var uteslutet. Att ljuga var uteslutet. Han hittade Lars Martin Johanssons telefonnummer i den gamla adressboken och ringde upp. Lars Martin hade bara någon enstaka tugga kvar på sin caesarsallad när det ringde. Efter att bedyrat att det inte rörde sig om ett skämt lade Kämpenberg fram scenariot så naturalistiskt detaljerat som han någonsin kunde. Efter att han presenterat det som inte kunde presenteras dök den där förbannade tystnaden upp igen. Den som kastat sitt tunga ok över spaningsledningen sedan Rutgersson meddelat det som inte kunde meddelas. Efter ett tag bröt Lars Martin tystnaden med att dra ett djupt andetag. Visar det sig senare att det här är ett skämt, trots att du garanterat att det inte är det, kommer jag att åka upp till Falun och använda mitt tjänstevapen för första gången på väldigt länge. Med all rätt. Läge att hålla sig kort, resonerade Kämpenberg. Har du börjat använda droger? Jag önskar att det vore så väl. Jag känner mig synnerligen frestad att lägga på, men det tänker jag inte göra. Inte riktigt än i alla fall. Jag är förstummad. Under tiden som Kämpenberg kommit med sin bisarra utläggning hade han ätit upp de sista tuggorna av caesarsalladen. Nu sköt han undan brickan med tallriken, sköt stolen en bit från bordet så att han kunde lägga benen i kors. Som om kroppspositionen utgjorde något slags fysiologisk förstärkning för skarpsinne. Likt en yogaställning. Jag också. Jag har lyssnat på Scriabin och glott in i

väggen i närmare en kvart, och det kändes som saken att göra just nu var först och främst att ringa till dig. Till att börja med har ni kriminalhistoriens mest katastrofala presskonferens framför er. Av ren nyfikenhet: hur i all sin dar ska du tackla det här? Det var just angående det jag tänkte be dig om råd. Om vi inte tillkännager en presskonferens illa kvickt ser det konstigt ut. Hela rikets samlade presskår och delar av den internationella pressen kommer att finnas på plats och det enda jag har att komma med är att gärningskvinnan har gått upp i rök. Helvete! Jag är deprimerad! Det skulle jag också ha varit i dina skor. Till att börja med är det bara att konstatera att hur du än gör kommer resultatet att bli en katastrof. Det går inte att undvika. Den allra bästa lösningen vore att skita i allting. Säga upp dig själv med omedelbar verkan och gömma dig i ett kloster någonstans ute i vida världen. Men det skulle i och för sig innebära att du misstänkliggjorde dig själv, så egentligen är det heller ingen bra idé. Tro mig! Tanken har slagit mig, men jag har också slagit den ur hågen av nämnda anledning, sa Kämpenberg och kom på sig själv med att längta efter ett gigantiskt glas med irländsk whisky. Nej, förresten, en hel flaska. Ok. Dags att vara konstruktiv. En presskonferens blir det och eftersom pressen redan vet att förövaren gripits så går det inte att mörka på den punkten. Det enda raka i en sned värld är att vara uppriktig. Men låt oss, för att belysa alla möjligheter, även de mer ljusskygga, ta i beaktande de omoraliska och även lagvidriga alternativ du har. Alternativet till att säga att den misstänkte flytt är att bygga upp en hel skenbild där ni låtsas som om hon finns kvar i häktet och att allt fortskrider som planerat. Problemet med

den lösningen är att den inte håller i längden. Tids nog kommer lögnen att punkteras och då är problemet radikalt mycket större och skandalen kommer att ha förstorats exponentiellt. Ett annat alternativ vore att hävda att den misstänkta dött. Att hon knaprat i sig ett cyanidpiller eller liknande. Problemet där är att det krävs en jäkla massa mörkanden och skickligt hopskruvade lögner för att få det att fungera. Dessutom måste en jäkla massa personer vara med på noterna och det kommer oundvikligen att uppstå en rad luckor och läckor. Dessutom kommer pressen, interna och gud vet vilka slipade amatörutredare att vända fallet ut och in. För att en mörkläggning av något slag ska fungera måste den vara dirigerad från högsta ort, och även då blir det knivigt. Johansson kom oundvikligen att tänka på alla skumma förhållanden kring Palmefallet vilket gav honom en krypande känsla av att allt omkring honom var sken och bländverk. Det tycks som om jag inte har något val annat än att bita i universums suraste äpple, sa Kämpenberg. Nej, du har nog inget val. Men det har vi nog båda varit införstådda med från början. Att säga att hon löstes upp i tomma intet samtidigt som hon uträttade sina behov är ingen bra idé. Men att skarva med sanningen är heller ingen höjdare. Det finns ett jättelikt frågetecken här och det kommer att förbli så tills vi får någon förklaring på vad som skett. Paus igen. En paus som kändes som en evighet av villrådighet. Vad jag skulle göra är att lägga fram sanningen precis som den är. Två dina händer och redogör för skeendet. Du kommer att bli korsfäst i pressen och i det allmänna

medvetandet, men det blir du i vilket fall som helst. Jag önskar att jag vore någon annan just nu. Och om det fanns någon krake i världen jag inte ville vara just nu, så är det du, Kämpenberg. Okej. Tack för din input. Nu ska jag ta mitt kors och ge mig ut på min golgatavandring. Du kan läsa allt om det i tidningarna. Alltid roligt att talas vid, även om denna pratstund måste vara den mesta bisarra jag någonsin haft. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tänka och tro om den här besynnerliga konversationen, men jag har en känsla av att vi kommer att höras igen inom kort. Det har jag med. På återseende Johansson. På återseende, sa Johansson, lade på luren och reste sig upp från sitt favoritbord som så många gånger förr. Vad i helvete var det som hade hänt uppe i Dalarna? Hade det slagit runt helt för Kämpenberg? Hade han tagit mutor, släppt en misstänkt och gjort sig redo för att spendera resten av sina dagar på Bahamas drickande margaritas och lapa sol? Nej, då hade han inte ringt honom, utan arrangerat en smidigare historia. Det var helt enkelt någon eller några längre ned i befälsordningen som låtit sig mutas och där satt han med skägget i brevlådan. Men varför denna rövarhistoria? Besynnerligt. Stackars sate, det här skulle innebära slutet på hans karriär. Tur att han inte har så lång tid kvar till pensionen, tänkte Johansson under det att han steg ut från krogen. Mannen som kunde se bakom hörn var så konfunderad av samtalet att han kolliderade i dörröppningen med en rultig man med rödbrusigt ansikte. De måste båda ha tagit ett steg framåt när de kolliderade eftersom stöten blev tämligen kraftfull. Mannen bar solglasögon som föll från

sin plats och uppenbarade två illröda ögon. Johansson skrek till och reflexmässigt famlade han efter sitt tjänstevapen som han nu för tiden inte hade på sig längre. Där har vi en medborgare som supit dygnet runt i en vecka, tänkte han och samlade sig från det första förfärande intrycket. Jag ber om ursäkt. Jag såg mig inte för, sa Johansson. Lugna puckar, sa mannen med blodögonen och satte på sig solglasögonen igen. I Falun lade Kämpenberg ifrån sig telefonen, suckade högt och blickade ut genom fönstret. Hans blick var den dödsdömdes som visste att han inte hade lång tid kvar innan bilan skulle falla och förändra allt.

12 IT-samurajerna gör Stockholm och får nya bekantskaper I dörren in till Wirströms pub lyckades Fixar-Hasse frontalkrocka med en äldre och föredömligt artig herre. Efter tumultet beställde IT-samurajerna en tillbringare med öl och två glas och slog sig ned. Nej, nu rycker det i spelhanden. Dags för spelvecka, tycker jag. Vi drar ihop grabbarna! sa Fixar-Hasse. Han fann sig bättre än Svart-Erik i utmanande situationer, men efteråt kände han att han behövde dra sig tillbaka till ett läkande strategispel. Om respektive arbetsgivare till Basguden, Mosse, Anti-Anton, Klåparkalle, Benny Bomb och Svempa Svinto (Henke Hängläpp var kroniskt arbetslös) hade kunnat koordinera sjukskrivningsinformationen, hade de sett hur detta aparta gäng på samma dag drabbades av olycksalig feber. En vecka senare skulle samma gäng vara tillbaka, kurerade från sin åkomma och ett antal kilon tyngre och med en hudfärg som var än glåmigare. Ok. Vi messar gänget och drar ihop dem, sa Svart-Erik och plockade upp sin Iphone. Fixar-Hasse följde hans exempel. Ett gäng musiker anlände precis med sin turnébuss och började bära musikutrustning till nedervåningen för kvällens uppträdande. Det var ett evinnerligt och omständligt kånkande. Det där ordstävet att man får offra sig för konsten, det ligger något i det, tänkte Fixar-Hasse och var nöjd över att ödet inte gjort honom till en fattig musiker som inte hade råd med bärhjälp. När de satt som mest upptagna med sin mobila

telefonkommunikation noterade de hur en asiatisk kvinna kom gående mot deras bord med målinriktade steg. Hon bar twillbyxor och en blå ärmlös bomullstop, håret var satt i hästsvans och de bara armarna exponerade en vänsterarm och en axel fylld av tatueringar. Över ena armen hängde hennes svarta skinnjacka. Det var någonting i hållningen och stegen som gjorde henne som hämtad från en samurajfilm. Ögonen hade det där fjärran, melankoliska draget över sig. En blick som tycktes förankrad någonstans bortom blickfältet. Ögon som sett mer än de flesta människor kunde föreställa sig. En drake vred sig över den i förhållande till kroppen kraftiga nacken. De blåste eldar som ringlade sig i estetiska mönster över hennes hud. Luggen var rakklippt och nedanför dem utstrålade de gröna ögonen ett gediget självförtroende och ett slumrande hett humör. Hej, jag heter Mishimo. Får jag slå mig ned hos herrarna, sa kvinnan som alltså hette Mishimo, och slog sig ned innan någon av herrarna hann besvara hennes fråga. Hon greppade ett manligt tag om tillbringaren med öl och försåg sig med en klunk, så rejäl att IT-samurajerna inte kunde dölja sin förvåning. Hon slog ned tillbringaren med en smäll och gav ifrån sig en ljudlig rap. Samtidigt konstaterade de att tillbringaren befriats från säkerligen en deciliter öl. Det burdusa som isbrytare kunde fungera bra när det gällde män. Det var något med det offensiva och att ta kommandot som gick hem i de flesta läger. Många män upplevde att de var fångna i stereotypa könsroller där de skulle uppvakta och invänta medan kvinnan var passiv och utvärderande. Det tog på självkänslan och tålamodet och inverkade menligt på en maktneutral relation. Att skaka om

detta interaktionsmönster brukade uppskattas. Erik Malmberg och Hans Engström, även Svart-Erik och Fixar-Hasse kallade. Ni är kreatörerna bakom det kultförklarade spelet World Dominion. Så där, nu vet ni att jag sökte upp er med vett och vilja, med någon form av syfte. Vilket det vara månde. Mishimo lutade sig fram över bordet och fick något kattlikt över de gröna ögonen. Jag är här för att assistera herrarna i era affärer, sa hon och hennes redan breda leende blev ännu bredare. Vi är inte intresserade av affärer. Vi har vi dragit oss tillbaka från affärslivet, sa Svart-Erik bakom sina solglasögon. Just det. För att ägna er åt sofistikerad hedonism, som det står på er hemsida. Men det kanske skulle kunna vara intressant att höra vad jag har på hjärtat? Mishimo höjde ögonbrynen, liksom för att överföra en dos nyfikenhet. Hur skulle vi kunna säga nej till det, sa Svart-Erik. Precis. Låt höra, sa Fixar-Hasse. Okej, gubbar. Men till att börja med, låt mig presentera Aomame. Ännu en vältatuerad asiatiska kom till bordet från bardisken med en bricka med fyra sexor Jack Daniels. Dödskallar och drakar som sprutade eldslågor slingrade sig på höger arm. Hon var några år yngre, håret var kortare, i en klassisk page, men de var i samma längd. Hon var klädd i jeans, svarta boots och en likadan blå ärmlös bomullstop och en bomberjacka slängd över ena axeln. Ögonen var så isblå att polarvindar tycktes vina bakom dem. God dag, mina herrar, sa hon med exemplarisk artighet och sällade sig till sällskapet.

13 Världen vidgas IT-samurajerna tyckte att lite kvinnlig fägring som krydda på deras krogrunda var helt okej. Även om man dragit sig tillbaka från affärslivets komplikationer kunde det inte skada att lyssna på vad damerna hade att säga. Låt mig gissa. Ni är spelutvecklare och har en bra idé som ni vill presentera för oss, sa Svart-Erik. Inte alls. Vi är mer inne i... låt oss kalla det för mental träning och levnadskonst. Men vårt så kallade affärsförslag har definitivt att göra med dataspel, sa Aomame. Hoppsan. Det här börjar ju låta riktigt intressant, sa Fixar-Hasse. Och hur förenar vi mental träning, levnadskonst och dataspel, om det inte är ett nytt spel ni har utvecklat? Vi skulle vilja komma till saken direkt, men det finns ett litet problem. Det har att göra med kommunikation. För att en effektiv kommunikation ska komma till stånd behövs samma språk och en något så när delad världsbild. Allt för stora kulturella skillnader kan vid förhandlingsbordet stjälpa en överenskommelse. Av den anledningen föreslår jag inledningsvis en skål för lycka och välgång, sa Mishami och höjde sin Jack Daniels till skål. Skål! utropade de allihop. IT-samurajerna kände att någonting inte stämde med whiskyn. Detta gudarnas blod hade förvisso en besk karaktär, men inte så här mycket. Redan efter några sekunder kom effekten av den dos med ayhuasca som Aomame lagt i whiskyn. Och det med besked. Borden i lokalen fick plötsligt liv. Formades till leende rockor som började simma runt i lokalen. Väggarna rullades upp som om de vore rullgardiner och bakom dem

fanns resten av universum med alla stjärnor, planeter och galaxer. De gäster som satt vid bardisken påminde närmast om de greys som det talades om i UFO-sammanhang. De började helt plötsligt dansa runt i lokalen i en långsam men passionerad tango. Musiken framfördes av bläckfisken som hade gott om tentakler att traktera fiolen med. Från universums alla outforskade hörn kom det infarande massor av dansanta gäster som började dansa tango. Insektsliknande varelser blandades med drakar, hundar som oförhindrat kunde gå på två ben, geléformade kreationer på två tentakler som visade sig ha god dansförmåga, deras opraktiska lekamen till trots, varelser med två huvuden, varelser med tre huvuden och några varelser helt utan huvuden samt ett antal humanoider av olika slag. Nu när väggarna väl var borta fanns det utrymme för att expandera dansutrymmet hur långt som helst. Bläckfiskens tango genljöd över hela universum och de kosmiska dansarna fortsatte att strömma till. Fixar-Hasse och Svart- Erik följde devisen att tuffa killar dansar inte och nöjde sig med att sitta och storögt spana in det kosmiska dansgolvet. Ända tills två drakar klev fram till dem och bjöd upp dem. Drakarna var lysande gröna med en hud som såg ut att vara av någon form av ädelstenar. De var ena skräckinjagande bestar, men huvudena var desto grannare - de utgjordes av Mishami och Aomame. Vad sägs om en färd som man inte vet var den slutar, mina herrar, sa de båda drakarna i en och samma mun. Hur kan vi neka till det? Kliv upp på våra ryggar så ger vi oss iväg! Sagt och gjort. Väl på plats for de i väg långt ut bland stjärnor och planeter. Men universum var inte kallt, tomt

och ödsligt. Istället var det ett myller av dansande färger och varelser av alla tänkbara och otänkbara slag. Färgerna formade sig till vida landskap som hela tiden förvandlades och bytte form. De passerade tiden och kunde se hela jordens historia ända tillbaka till dess skapelse. Men jorden var bara en av en till synes ändlös mångfald av världar som de kunde ta del av. Galaxer föddes till ackompanjemang av sfärernas harmoni. Stjärnor slocknade och stjärnor tändes. Till slut, efter att ha rest och upptäckt i eoner av tid, stannade de vid ett gigantiskt tropiskt vattenfall omgivet av djungel och en magnifik utsikt över vidsträckta bergslandskap. Vid vattenbrynet lekte varelser som såg ut som fauner och sjönymfer. De stod barfota på marken och kände att den var så mjuk att de kunde lägga sig ned och sova var som helst utan att det skulle kännas obekvämt. Var är vi nu? frågade de. Nu befinner vi oss vid universums ändpunkt. Bortom horisonten finns svaret på vad som finns bortanför universum, sa draken som var Mishami. Och vad finns där borta? Är ni redo att ta reda på det? Ja, svarade de i en mun. Kliv på då, så far vi! De klev på och begav sig upp i skyn som tog emot dem som en mild och innerlig omfamning full av värdighet och klarhet. När de befann sig vid horisonten kunde de kliva av sina drakar, öppna upp en reva i verkligheten och blicka ut. Det är fullt av stjärnor! Nu förstår vi! Nu minns vi allt! Allt är kristallklart! För IT-samurajerna innebar uppvaknandet från visionen att de återigen befann sig i ett rike av klockslag och kalendrar. Upplevde de tidsåldrar där universums av de

lärde kalkylerade futtiga 14 miljarder år bara var en passus i förbigående? En detalj, ett ögonblick, en kosmisk muskelryckning? Nötte de ut tiden själv genom att vandra så länge bland alltets alla uppenbarelseformer att evigheten till sist erbjöd dem sin härlighet? Bestämde de sig så småningom att nu var det dags att åter inkarnera sig till de kroppar som nu satt och drack öl tillsammans med två asiatiska damer? Att de skulle fortsätta det livsexperimentet som dessa två figurer utgjorde? I vilket fall som helst hade ingen annan av gästerna märkt något annat än att de solglasögonprydda helan och halvan-figurerna tycktes slumra till i några minuter. Plötsligt slog de upp ögonen vid sitt bord på Wirströms pub. Bartendern, en flintskallig herre med yvigt skägg och kulmage satt vid kassan och såg upptagen ut. Två gäster, troligen stamkunder av deras invanda rörelsemönster att döma, satt vid bardisken och drack var sin öl och två ytterligare gäster, en man och en kvinna som såg ut att ha tagit en och annan öl tidigare i sina liv, hade slagit sig ned vid ett bord inte så långt ifrån dem. Och bredvid dem satt Mishimo och Aomame, spjuveraktigt leende. De mindes hur lokalen befolkats av universums brokiga mångfald av invånare som dansade till bartenderns, alltså bläckfiskens tango. Sedan följde en ritt på ett par drakar, men efter det började det bli luddigt. Som om hjärnan inte hade tillräckligt med lagerutrymme för att hantera allt. De mindes dock en ojämförligt upplyftande känsla av klarhet, utan att kunna sätta fingret på vad det var. De mindes nu också de svarta bilarna, helikoptrarna, männen i svart, de beväpnade gorillorna i piketuniformer, arresteringen, färden med ögonbindel, cellen och förhöret. Vad säger mina herrar? Dags för att prata lite

business? Aomame såg ut att brista i skratt vilken sekund som helst.

14 En presskonferens som inte liknar något annat På Ludvikapostens redaktion utgjorde massakern i Sunnansjö det stora nyhets- och samtalsämnet. Lena Henriksson hade med förnyad energi skrivit ihop en detaljerad redovisning av vad de visste om vansinnesdådet. Styrelsen för Biotech System tillhörde nu historien, men berättelsen om deras tragiska öde hade bara börjat berättas. Dagen till ära hade Länspolisen utlyst till presskonferens. Luften vibrerade av spänning på redaktionen över vilka ytterligare nyheter de kunde gräva fram att fylla sidorna med. Det här är banne mig en stor dag, sa Nicke Jörnåker lika inspirerat som vid varje morgonmöte sedan den dag han satte sig i nyhetschefsstolen. I dag har vi en spännande fortsättning på massakern i Sunnansjö. Presskonferens i polishuset klockan 10.00. Lena, du har börjat ta i den här berättelsen, så du får fortsätta med den. Polisen brukar vara förtegen och hänvisa till utredningstekniska orsaker, så vi får se hur mycket de kommer med. Vad som är mest intressant är om gärningsmannen, eller i det här fallet kvinnan, har erkänt. Det faktum att så uppenbara bevis talar för hennes skuld och att hon tydligen, som Lena så utförligt berättat i sin artikel, satt vid brottsplatsen och väntade på polisen, talar för att vi kan ha ett erkännande. Nästa fråga blir då om motivet. Konkurrerande företag. Jag har kollat upp dem och det finns ett antal, men bara två som har kontor i Sverige. Men det är klart, sådana här affärer är ju alltid i högsta grad internationella och attentaten har ju ägt rum i varje land de har anläggningar i, fyllde Lena i.

Exakt, men vi väntar lite med det spåret. Börjar vi rota i konkurrerande företag utan att ha något mer konkret att gå på blir det bara krystat och vi kan hamna på djupt vatten i onödan. Vi ser vad det förmodade erkännandet har att ge. Lena, du har fyran och femman att breda ut dig på. Skulle det behövas får du en till sida. Skulle några riktigt sensationella nyheter komma fram så prioriterar vi det framför andra nyheter. Skulle det bli mycket jobb så får du rycka in och assistera, Mikael. Om jag inte får någonting nytt som hastar kan jag släppa det jag har för stunden, sa Mikael Bengtsson. En folkdans- och buggfantast med ett närmast fanatiskt fotbollsintresse. Bra, då är det ordnat! Nickes ansikte sken upp som hos ett barn som hör ringklockan och vet att det är tomten som kommer med en säck fylld med magiska uppfyllelser av hans innersta materiella önskningar. Det har etablerat sig ett gäng kvacksalvare här i staden och nu ska vi se till att klämma åt dem riktigt ordentligt. En mottagning har öppnat som hävdar att de kan bota allergi med något icke vetenskapligt hokus pokus som kallas bioresonans. Läkemedelsverket har inte godkänt metoden så den har ingen vetenskaplig förankring. Alltså rör det sig om bluff och båg! Nej, men fy fan. Det är för jävligt alltså. Att sånt här ska kunna fortgå. Vad är det för fel på folk som inte begriper bättre. Sådant här lurendrejeri borde vi ha växt ifrån vid det här laget. Det dyker alltid upp sådana här skojerier när man minst anar det. Skrupellösa skojare utan moral i kroppen. Fy fan, gapade Roine Surhammar, en korpulent gnällspik på sextio vintrar med ansikte som ett uttorkat russin. Han delade också nyhetschefens rabiata hat

mot allt som med den mest avancerade fantasi kunde ge den minsta association till någonting som var i närheten av vad han uppfattade som metafysik. Att metoden visat sig framgångsrik och att en utebliven grundlig genomlysning av Läkemedelsverket i själva verket lämnat frågan öppen om dess effektivitet, spelade ingen roll. Det faktum att man underlåtit att verifiera metoden, men ändå, från Läkemedelsverkets sida, var ivrig med att underkänna den, var det heller ingenting konstigt med. Något intresse att undersöka metodens uppenbara förtjänster och resultat fanns heller inte. Här var det dags för upplysningens rättfärdiga bödel att nacka vidskeplighetens fula huvud, och det med besked. Roine, du får ta den här grejen! Det gör jag mer än gärna! Det ska bli ett sant nöje att avslöja de här obehagliga yrvädren. Han grimaserade som om någon precis lagt ett stycke avföring framför honom. Den här metoden finns redan etablerad i ett dussintal svenska städer och nu har farsoten alltså kommit hit. Det är en legitimerad läkare som står som kontaktperson, vilket visar att ruttna äpplen finns överallt. Det finns till och med exempel på universitet som anställt shamaner! Nämen va i helvete! Man tror inte att det är sant! Var i helvete är vårt samhälle på väg någonstans? Att inte någon förhindrat detta vansinne. Fy fan! S-ordet, och dessutom förekommande i detta sammanhang blev för mycket för Roine som kastade huvudet tillbaka och vred sig i det rättfärdiga ressentimentets kramper. Efter ytterligare några minuters predikningar och veklagan över den mörka medeltid samhället fortfarande var slav under, förklarade Nicke morgonmötet avslutat. Gå, mina lärjungar! Gå ut som får bland vargar!

En timme senare satt Lena bänkad i polishuset tillsammans med det största pressuppbåd hon varit med om i dessa trakter. Förutom Lena, Dalasocialisten, Annonsposten, den regionala TV:n och radion, myllrade hallen av murvlar från rikets alla hörn och vrår. När överintendent och spaningsledare Kämpenberg med dyster och sammanbiten min satte sig ned vid auditoriet tillsammans med länspolismästare Lars Leonardsson, inspektör Josef Fridolin, insatsledare Nils Holgersson och informationschef Ingo Sandelin, blixtrade det i lokalen som om ett återförenat ABBA gav presskonferens. Kämpenberg synade journalistkåren fram och tillbaka med den dödsdömdes blick som han utvecklat som en permanent uppsyn sedan samtalet med Lars Martin Johansson i går. Lena satt bänkad med penna och papper i högsta hugg efter att ha lossat av en kaskad av fotografier av kvintetten som nu bara var någon minut ifrån att dra det största löjets skimmer någonsin över en polisutredning, med undantag förstås av Palmemordet. Leonardsson såg härjad ut. Han och Kämpenberg hade slitit sitt hår, vänt och vridit, analyserat, övervägt, grälat, försonats, grälat igen, försonats igen. Vänt och vridit igen och analyserat igen. Till sist kom de fram till hur de skulle lägga upp det. Jag önskar alla representanter från pressen välkomna till denna presskonferens angående dödsskjutningarna som ägde rum i Sunnansjö fredagen den 23 oktober. Vi kommer nu att lägga fram så mycket fakta som de utredningstekniska skälen tillåter. Vi väntar med frågor till efter den inledande redovisningen. Leonardsson blickade ut över det förväntansfulla presshavet och tänkte att de aldrig skulle kunna göra sig en

föreställning om vad de snart skulle få presenterat för sig. Inledningsvis ska poängteras att det finns... omständigheter i detta fall som polismyndigheten bedömer intrikata och utmanande för intellektet att få ett grepp om. Exakt vad det innebär kommer vi att återkomma till under redogörelsen. Utvecklingen av fallet har på denna korta tid tagit sig extrema uttryck som vi brottas med hur vi ska hantera. Polisöverintendent Peter Kämpenberg är tillsatt som utredningsledare i fallet, sa Leonardsson och nickade åt Kämpenberg som om han lämnade över en bomb som kunde smälla av när som helst. Kämpenberg harklade sig och gjorde sig redo för sitt anförande. Hans blick var nu försänkt i en punkt fjärran ovanför journalistkåren. Det bästa sättet att hantera smärta var att låta den flöda fritt genom nervbanorna, att omfamna den och bejaka den. Bekämpade man den blev det etter värre. Here comes the pain, tänkte han och tog till orda: Fredagen den 23 oktober klockan 15.45 fick polismyndigheten i Dalarna in ett larm om skottlossning vid ett fritidshus i Sunnansjö utanför Ludvika. Flera boende i närheten hade hört skottlossningen och ringt 112. Första radiobilen anlände till platsen 16.07, tätt följd av en andra som anlände 16.11. De fyra polismännen under ledning av insatsledare Nils Holgersson, knackade på fritidshusets ytterdörr. Ingen svarade, men dörren var öppen så de gick in, med dragna vapen. Väl inne i huset möttes de av åsynen av tretton mördade personer. Obduktionen har säkrat att dessa personer är styrelseledamöterna på bioteknikföretaget Cyber Biotech. Från dörren öppnar sig hallen direkt ut i vardagsrummet och i dess mitt fanns ett bord där styrelseledamöterna av kropparnas positioner att döma, befann sig när dådet ägde rum. Vid den bortre ändan av

bordet satt den misstänkta, en kvinna i 30-årsåldern, och visslade en sång. Sången som visslades var 'Always look at the bright side of life'. Ett ganska känt stycke, en komisk sång från Monty Python-filmen 'Life of Brian'. För att ge en oförmedlad rapport av händelseförloppet på plats lämnar jag för en stund över ordet till insatsledare Nils Holgersson. Tack. Prassel med papper. Harklanden. Några blixtar som brändes av. Några ord som viskades mellan några journalister. När vi kom till platsen visste vi att vi skulle få uppbackning om endast ett par minuter. I enlighet med protokollet väntade vi därför in förstärkningen och begav oss därefter in i huset. Det vi såg där inne trotsar all beskrivning. Kropparna av tretton individer var spridda runt rummet. De flesta av dem hade blivit skjutna, men några hade avlivats av vad vi genom en snabb bedömning antog vara någon form av vapen med vass egg. Obduktionen har kunnat bekräfta det. Som ni förstår var synen ohygglig. Rummet var dränkt i blod. Användandet av vapen med vass egg hade resulterat i ett ymnigt blodflöde. Vi kunde också se lemlästade kroppar utan ben och huvuden som blivit kapade. Synen var ohygglig. Journalisterna brann av iver att få ställa frågor. Som racehundar vilka hålls fångna innan startskottet går. Det allra konstigaste var att mitt i all blodsutgjutelse satt den misstänkta och åt en apelsin. Vi grep kvinnan omedelbart och hon gjorde inget motstånd. Faktum är att hon tycktes vänta på oss och hälsade oss med frasen, och jag citerar ordagrant: 'Alla är på plats ser jag. Bra, då kan vi köra igång.' Vi grep den misstänkta och förde henne genast till arresten i Falun. Hon gjorde inget motstånd mot

arresteringen och var på ett mycket gott humör. Vi betraktade detta som besynnerligt. Men å andra sidan upplever man som polisman mycket besynnerliga reaktioner hos förövare. Det är inte alls ovanligt att gärningsmän befinner sig i olika former av förvirring när de utför ett våldsdåd. Det var vad jag har för tillfället. Holgersson nickade åt Leonardsson som tog till orda: Den misstänkta försattes alltså i arresten i Falun under den strängaste form av bevakning vi har. Enligt protokollet förstärker vi alltid bevakningen under sådana här extrema förhållanden. En extra vaktstyrka på tre polismän utöver den ordinarie personalen finns på plats dygnet runt. Denna form av extrema våldsbrott har vi inte haft i länet sedan 1994 då Mattias Flink bragte sju människor om livet. Vid fritidshuset vidtog en brottsplatsundersökning med syfte att tekniskt kartlägga vilka skeenden som ägt rum. Påpekas ska att när insatsledare Holgersson med team påträffade henne, låg vapnen mitt på bordet. Hon bar dem alltså inte på sig vid tillfället för gripandet. Att hålla ordet var inte populärt. Man gav det ivrigt till näste olycksalige filur och nu var det dags för Kämpenberg att gilla läget. Följande dag klockan 15.00 hölls det första grundliga förhöret med den misstänkta. Förhörsledare var jag och assisterande vid förhöret var även kommissarie Josef Fridolin. Precis som under gripandet agerade den misstänkta lugnt och sansat och på frågan om det var hon som tagit livet av Biotech Systems styrelse svarade hon, och jag citerar direkt från förhörsprotokollet: 'Ja, det var jag som sköt och skar upp styrelsen för Cyber Biotech.' Nu steg ett sorl från journalistkåren. De hade sin gärningskvinna och rubrikerna för morgondagens tidning

var satta - trodde de. Ett erkännande som kan underbyggas med teknisk bevisning är ett mycket starkt bevisunderlag. Vår tekniska rotel har klarlagt att spår från den misstänkta i form av fingeravtryck och DNA säkrats på platsen. De har hjälpt till att tekniskt underbygga det erkännande som vi nu har. I dagsläget bedömer vi att vi har tillräckligt för en fällande dom. Den skäligen misstänkta svarade emellertid inte på frågan om hon hade några medhjälpare eller vilket motivet var. Cyber Biotech var inblandade i samarbete med försvarsmakten. Dessa upphandlingar går inte ut till annonsering för budande enligt Lagen om offentlig upphandling. Eftersom ändamålen är hemligklassade, är hela affären dold för allmän insyn. Ett spaningsuppslag är att undersöka om det finns någon part, intressent, som hade någon form av insyn i och aversion mot affären. Denna del av utredningen kommer att utföras i samarbete med Interpol och polismyndigheterna från de respektive länder där Cyber Biotech råkat ut för liknande attacker. Vi frågade den misstänkta om hon hade några medarbetare, uppdragsgivare eller om hon arbetade ensam. Det samarbete hon visat prov på tills nu fick sig en vändning. Hon medgav att hon inte var ensam, men vägrade berätta vilka fler som är inblandade. Det betyder att fallet till dess huvuddel är löst, men vi fortsätter alltså utredningen när det gäller spåret om medarbetare. Detta spår kan komplettera och därmed ändra utredningens utfall. Det är vad vi kan säga i dagsläget. Nu hade klimax blivit nådd. Det fanns ingenstans att ta vägen. Bomben skulle släppas. Han var den som ödet så grymt och nyckfullt utsett till att uthärda det som inte kunde uthärdas. En klunk vatten. Journalisterna väntade. Ivriga med sina frågor. Här kommer smärtan...

Efter att förhöret hållit på mellan 15.00 och 15.43, bad den misstänkta att göra en paus och gå på toaletten. Under massiv bevakning tilläts den misstänkta att göra det. Två poliskvinnor följde till och med in på toaletten och stod alldeles utanför båset där den misstänkta befann sig. Båsen har dörrar upphängda på gångjärn som sträcker sig trettio centimeter upp från golvet. I själva båset finns ingen väg ut och väggarna mellan båsen täcker ända ned till golvet. Under det att den misstänkta uträttade sitt behov blev vakterna plötsligt varse att de inte såg benen och fötterna. Hon svarade inte heller på tilltal. I tron att hon stod på toalettstolen och kanske tänkte företa sig något olämpligt, bröt de upp dörren för att upptäcka att det var tomt där inne. Så, nu var det sagt, bomben var släppt. Det fanns ingen återvändo. Det gick inte att göra grimaser, skandera april april och få journalistkåren att vika sig dubbel av skratt över det skojiga skämtet. Nu hade han precis skrivit historia samt karaktärsmördat sig själv och alla som var inblandade i bevakningen. Först tystnad så intakt att andetagen från samtliga närvarande kunde höras. Den varade i två sekunder, men kändes längre. Sedan kom syndafloden. Någon ordning i det kaotiska slagfältet av avfyrande frågor som försökte överrösta varandra fanns inte. Så här slutade världen för spaningsledare Kämpenberg och hans inkompetenta, korrupta anhang. En skrockande, gallskrikande journalistmassa innan korsfästelsen i pressen. I papper dagen efter, på nätet bara om någon timme, om ens det. Efter ett tag bedarrade stormen. En gemensam insikt att alla skulle gå miste om sin information om de inte lät en begriplig fråga formuleras, tvingade fram en laddad

tystnad. Någon skulle ställa frågan, och som av försynens nåd blev det Lena som gjorde det. Ni hävdar alltså att den misstänkta gick upp i rök under tiden hon befann sig inne på toaletten? Hur förväntar ni er att vi ska tro på något sådant? Det korta svaret är att vi inte förväntar oss det. Mina herrar och damer, efter incidenten rådbråkade jag min hjärna och rådfrågade de främsta och kunnigaste över hur vi skulle gå vidare. Ett faktum är ett faktum hur bisarrt, absurt och sinnesrubbat det än ter sig. När man börjar mörka, förvrida, förställa och, för att tala klartext: ljuga, så bildas en bubbla av komplicerade skenbilder som kräver sin omvårdnad, annars infekterar de hela utredningen och fyller den med inkonsekvenser. Låt oss se sanningen i vitögat och konstatera att vår sargade värld är sprängfylld av dessa skenbilder, förvrängningar och lögner. Förr eller senare spricker de och därför har vi valt att helt enkelt träda fram och berätta som det är. Nu är det upp till er att återge skeendet. Tungan kändes som en blöt lovikkavante hos Kämpenberg, men han tyckte inte att det gick ut över hans artikulering. Är det helt enkelt inte så att den misstänkta lyckats ta livet av sig i cellen och ni hittar på den här rövarhistorien för att mörka er inkompetens? En skjutjärnsjournalist från Expressen bestämde sig för att ge sig ut på krigsstigen. Jag kan försäkra er om att om vi ville mörka ett självmord, så hade vi kommit på en mycket trovärdigare historia än denna besynnerliga händelse, sa Leonardsson kort och koncist. Fanns ingen anledning av dröja vid denna infallsvinkel. Hela journalistkåren är slagen med häpnad och känner sig förvirrad över er redogörelse. Vad har ni för förklaring

till det skedda? Har ni någon hypotes om vad som skedde? Här tvingas vi spekulera vilt. Jag skulle gissa att det rör sig om någon slags teknik som gör det möjligt att manipulera rymden. I science fiction talas det om portaler som man går genom. Man öppnar upp en reva i rummet och färdas till en annan. Jag vill återigen understryka att det här är bara vilda spekulationer i dagsläget. Men det är ett uppslag som vi kommer att arbeta vidare med. På något sätt måste det finnas en naturlig förklaring. Kämpenberg kunde inte motstå att ge sig ut på det djupa vatten som Lars Martin Johansson varnat för. Hur som helst hade han bara spekulerat lite blygsamt utan att dra några slutsatser. Tystnad en sekund, kanske två, sedan startade kakafonin igen. Anklagelserna och insinuationerna haglade. Hade de misshandlat den misstänkta till döds? Hade hon tagit livet av sig i cellen? Det kanske var så att det aldrig funnits någon misstänkt, att allt var en bluff? Lena satt på sin stol som om den vore ett startblock och väntade på att denna den mest groteska presskonferens hon någonsin varit med om skulle ta slut, så att hon fick pytsa ut den mest tacksamma kriminalartikeln någonsin. Va sa du att de sa, sa du, dundrade Nicke när Lena serverade honom en snabb synopsis, samtidigt som hon kastade sig över redigeringsprogrammet och skrev in artikeln. Den misstänkta gick upp i rök! Polisen har tappat bort henne inne på toaletten mitt inne i polisstationen. Jodå! Tokjävlarna i polisledningen har tydligen fått någon slags masspsykos och bestämt sig för att dra ned hela dalapolisen i gyttjan. De hade precis hunnit få fram ett erkännande när hon, under den strängaste bevakning, gick in på toaletten.

Två väktare var närvarande, ändå gick hon helt enkelt bara upp i rök, hävdar de. Lena vände på sig i stolen mot Nicke och gjorde en gest med händerna som skulle visa på en explosion. Poff! Det galnaste jag hört i hela mitt liv, men det blir kul att skriva om det. Jag är mållös! Jag sover och har en bisarr dröm, det är enda förklaringen! Han nöp sig lekfullt i ena armen. Nej, jag är vaken. Då har polisledningen blivit galna. Antagligen slog de ihjäl henne under förhöret, men det kan vi inte andas en bokstav om utan bevis. Vi gör en enkät om vad folk tror det är som verkligen hänt. Rubriken är given - Den misstänkte gick upp i rök på polisstationen. Det här kommer att slå rekord i lösnummerförsäljning. Vi får börja gräva i det här. Mikael får lägga vad han har för händer åt sidan och assistera. Hm..., sa Lena, försjunken i författandet av en text som inte ställde polisledningen i gynnsam dager.

15 IT-samurajerna iakttar något spektakulärt Vid mopsarnas avföring, konstaterade Svart-Erik drömskt under det att han vaknade till efter den kraftigt surrealistiska upplevelsen som även resulterat i det restaurerade minnet. Hans kropp darrade som elektrisk sexleksak. Vid faraos skägg och Maria Magdalenas tuttar, mumlade Fixar-Hasse och satte på sig solglasögonen som halkat ned på bordet. Det var inte lätt eftersom fingrarna inte ville lyda honom. Darrningarna gällde inte bara dem, de hade tagit hela kroppen i besittning så att han satt och hoppade på stolen. Vad hade hänt med våra hjältar då de åter befann sig i sina osmidiga kroppar på planeten jorden? Vilken effekt får en dylik kosmisk resa för vårt bräckliga, mondäna medvetande? Svaret var tårar. Stenansiktena som inte fällt några tårar sedan spädbarnsåldern brast nu samman i hejdlös gråt. En gråt av tacksamhet för all den skönhet jorden gav och för alla de vackra varelser som bebodde den. Deras kroppar darrade i spasmer av oförlöst sorg och skönhetstörst som lagrats under många bittra och kvalfulla år. Eh, det är nog bäst att ni tar och dämpar er lite. Ni skrämmer iväg kunderna. Bartendern tittade rådvillt och förskräckt på de stormbölande karlarna i solglasögon. Det är lugnt. Vi är precis på väg. De är tvillingar och har precis fått reda på att deras far dött, sa Aomame och lade handen tröstande på Svart-Eriks huttrande axlar. Han blev överkörd av en skördetröska. Det blev ingenting kvar av stackaren. En mycket sorglig historia.

Aomame lyckades nå bartenderns blödiga hjärta. Vet ni vad. Ni kan sätta er i bortre rummet i nedervåningen. Det är ingen där just nu, där får ni vara ifred. Tusen tack! Du är en god människa! sa Mishimo. Fortfarande i gråtens våld gick de hulkande ned för trappan och slog sig ned i ett katakombliknande tillhåll. Bara så att ni vet så är era ögon återställda nu. Ayhuascan har sådana välgörande effekter. Med det sagt är det dags att komma med några förtydliganden. Häng med här, för det här kan verka lite besynnerligt, sa Mishimo. Det finns en tid och en plats för allting. När ni skapade World Dominion, gjorde ni det i en tid då dataspelen befann sig i sin linda. Miljontals själar introducerades i er skapade värld. Miljontals själar lade en slumrande kreativ kraft bakom sina engagemang. Levde, andades, åt, sket och älskade i World Dominion. Den mänskliga skaparkraften är mycket starkare än vad som generellt tillskrivs den. Den är inte bara en trög vilja som i en trög värld med möda kan slå upp ett hus, skriva en bok, måla en tavla eller klippa en gräsmatta. Intention och verkan är mycket tätare sammanfogade än så. Våra psyken har en enorm potential och kraft. Men allt som vi skapar har någon form av verklighet. Har ni tänkt på hur hypnotiskt övertygande en film är? Den kan hålla åtskilliga miljoner människor i dess grepp och engagera mångt mycket mer än den påvra omgivning de befinner sig i. Ett idrottsevenemang är ett annat lysande exempel. Vad sker under en fotbollsmatch? 22 individer sparkar en boll fram och tillbaka, uppdelade i två lag. Runt omkring dem sitter tusentals individer och skriker sig hesa av upphetsning. De dyrkar den ena halvan av bollsparkarna med en religiös iver. Vinner de dansar de

jublande på gatorna och dricker sig fulla på pubarna under glädjeyttringar som om den smorde hade kommit tillbaka. Förlorar laget klär de sig i säck och aska och kanske till och med går in i en depression. Poängen då? Finns det någon sådan undrar ni, kanske! Mishimo synade de två männen som fortfarande kunde släppa ifrån sig en hulkning då och då, men på det stora hela hade gråtattacken bedarrat. De behöll fortfarande solglasögonen på i den skumma belysningen i ett desperat försök att mildra skammen över sin gråtmildhet. De var tämligen mållösa av den emotionella frigörelsen vid det här laget och nöjde sig med att nicka Mishimo till bifall. Mishimo fortsatte: Enligt samma princip som ett sparkande av en boll mellan vuxna människor blir till något mycket mer än så, har ert spel också blivit något mycket mer än ett simpelt dataspel som man kan köpa för någon hundring och ladda upp på sin dator. Som ni nyss upplevt finns det otaliga världar i universum. Somliga trevliga, andra jättetrevliga och vissa inte trevliga alls. Ert spel är en av dessa världar. Ja, precis. Någonstans där ute existerar faktiskt de karaktärer och de intriger ni skapat. Människor och annat knytt framlever sina liv efter de premisser ni programmerat in. Den är inte lika organisk och substantiell som denna. Om ni skulle besöka den skulle ni uppleva den som grundare, lättare och mer flyktig. Men, den finns! Vad sägs om det, mina herrar? Efter den upplevelse de nyss haft var det ingen större utmaning för deras intellekt att acceptera detta. De hade upplevt hur supernovor skapades av en tanke. Hur vad de än fokuserade på uppenbarade sig framför dem, hur himmel och helvete var en direkt konsekvens av vad man behagade

projicera med sina tankars kraft. Att deras spel fanns som en autonom värld kunde de köpa. Låter intressant, sammanfattade Svart-Erik kort och gott. Han var mer intresserad av att lyssna än att själv prata i det här läget. Vad än dessa damer hade på gång, skulle det vara intressant så det förslog. Det ante mig, sa Fixar-Hasse. Han var glad över att han äntligen lyckats sluta gråta. Det var ganska penibelt att böla sig törstig inför publik. Och nu har vi kommit fram till vad vi kallade för vårt affärsförslag. Ett mer passande ord är väl att vi erbjuder en tjänst. Som ni kanske känner till är det många saker i görningen. Det ligger i luften, som popsångaren sa. Allting runt omkring oss kommer att förändras i grunden väldigt snart vilket gör att det blir mycket lättare att ta sig mellan olika världar. Den värld ni skapat befinner sig i knipa. Ni har antagligen märkt hur på senare tid Det Öde Landet tenderar att breda ut sig på ett sätt som inte finns programmerat i spelet, sa Mishimo. De båda rödgråtna herrarna nickade till svar. Aomame, som dittills suttit tyst, tog nu över monologen. Det beror på att spelet utvecklat ett eget medvetande. Ett medvetande som tror att det är skaparen bakom spelet. Dessutom tror det att det är skaparen av allt som finns, allt som funnits och allt som kommer att finnas. Det vill ta kontroll över spelet och bli dess dyrkade regent och gud. För att starta en revolution har det startat Herrens Får, en fanatisk rebellrörelse som vill ena hela spelet under en diktatorisk teokrati. Parallellt med rebellrörelsens framfart breder Det Öde Landet ut sig, och om den här entiteten inte stoppas kommer den att ta över hela spelet. Allt som då återstår är ett gigantiskt Öde Land. Er kreation kommer att

ha förvandlats till ett helvete och alla invånare kommer att leva fjättrade däri. Det var en skopa av överväldigande verklighet som slog IT-genierna rakt i solar plexus. Men de var ändå inte helt oförberedda. Något var fel med spelet, något virus som saboterade det, och nu visste de exakt vad det rörde sig om. Det finns någonting vi kan göra för att åtgärda detta och det är därför ni är här, sa Svart-Erik. Bingo! sa Aomame. Och vad vi förväntas göra är, närmare bestämt... sa Fixar-Hasse. Ni har skapat Uranien och har därför makten att gå in och korrigera i världen. Det är bara ni som kan utrota det här medvetandet, som för övrigt ödmjukt kallar sig för Den Som Är, sa Mishami. En rysning gick genom dem båda. Den här Den Som Är låter inte som någon mysig polare att hänga med, och nu är det tänkt att vi ska gå in och slå ut den här sabotören. Hur ska det gå till? undrade Svart-Erik och bävade inför svaret som han innerst inne redan visste. Ni ska möta den ansikte mot ansikte, sa Aomame. Orden föll tunga som gigantiska träd som fälls i en snårig skog. Eller som stora metallkreationer i en industri som slås mot varandra. Tungt, ödesmättat, avgörande. Möta... den, närmast viskade Svart-Erik. Exakt, sa Aomame. Detta leder till två brännande frågor. Ett: Hur skulle det mötet äga rum? Två: hur skulle utrotandet rent tekniskt äga rum? undrade Fixar-Hasse. Ni kommer att träda in i spelet, gå in i dess värld, och väl där inne kommer ni att utsättas för en karaktärskrävande prövning. Den går ut på att testa er vilja så att ni verkligen

har vad som behövs för uppgiften. Klarar ni av den, går ni vidare till själva mötet med det som kallar sig Den Som Är. Det mötet är den ultimata prövningen och vi kommer att finnas på plats för att assistera er inledningsvis, men sedan får ni klara er själva. Det är mötet med alla brister, sorger och förljugenheter inom er. Konfrontera det och omfamna det och uppdraget är slutfört. Efter det kommer ni att uppnå sann frihet. Ni bestämmer själva ert öde. På ett sätt kan man säga att ni träder in i ett rike där era önskningar kommer att besannas. Det mänskliga är bara en yteffekt. En tillfällig spelplan som tillkommit av en uppsjö sinneskonstruktioner. En kakafoni av freudianska bindningar och projektioner. En det negativas marginella inveckling i Alltet. En hickning i det universella flödet. En det nötta repetitionernas tyranni. Vill ni fortsätta med det eller gå vidare till någonting annat, nytt, mer berikande? Ni behöver inte bekymra er för hur det går till. Följ bara med oss, så kommer allt att gå av sig självt. För att svara på andra frågan så är svaret att det sker automatiskt när ni möter er själva, strippar er på alla livslögner och står ansikte mot ansikte med er egen spegelbild. De flesta människor lägger upp sina liv som en strategi för att fly från sig själva och skulle hellre dö än att verkligen göra det. Det är ett projekt för sanna hjältar. Några sekunder av sakral andakt följde. Tystnaden var gräddiga moln som de kunde segla på. Marie Fredrikssons och Per Gessles Segla på ett moln klingade någonstans i bakhuvudet på Svart-Erik. En fråga som rumlat runt i bakhuvudet ett tag: Vilka är ni? sa Fixar-Hasse. För tillfället kan vi berätta att vi är del av ett underjordiskt nätverk som arbetar för Gaia, Moder Jords

räkning, sa Aomame. Den här angelägenheten med Uranien är en av många lösa trådar som ska läggas rätt i dessa tider. Därför gör vi det här, sa Mishami. Far out, sa Fixar-Hasse. Man känner sig nästan läskigt viktig. Nästa steg blir alltså att... undrade Svart-Erik och lät någon av de två märkliga damerna fylla i resten. Vi har bilen ett hundratal meter härifrån, sa Mishami. Vårt tillfälligt uppsatta högkvarter ligger några mil härifrån. När vi väl har tagit oss dit hjälper vi er med processen som sedan får ha sin gång. Tiden börjar bli knapp. Jag föreslår att vi åker på en gång. Underbara saker kommer att börja hända alldeles strax! Vilka saker? Det är en lång historia, men ni har själva berättat den i ert spel. Moder Jord är ett utflöde av en mäktig Eon som tidigare huserat i galaxens center. En kvinnlig aspekt av Visdom och Skönhet som förvandlades till denna planet för flera miljarder år sedan. Känns det igen? Men det var ju någonting vi hittade på som bakgrund till vårt spel, invände Fixar-Hasse. Skapandets och inspirationens källor kan ofta vara gåtfulla. Nej, ni hittade inte på det, utan ni fick informationen kanaliserad till er. På så sätt har alla de som spelat spelet vant sig vid föreställningen och det blir lättare för dem att acceptera det som komma skall. Gaia har slumrat i flera miljarder år, men nu har väckarklockan precis ringt, sa Aomame och klappade förtjust i händerna. Vi befinner oss bara minuter ifrån de första revolutionerande händelserna. Vi vet inte vilken form det kommer att ta, men det kommer att bli spektakulärt och

sublimt, sa Mishami. Men nu är det dags för oss att bege oss iväg. Mot bilen, mina herrar! Bilen, en metallic Toyota Avensis modell nyare, stod parkerad vid Skeppsbrokajen, en uppfriskande promenad från Pub Wirström. Den friska luften slog emot dem i en klarhet och fräschör de aldrig upplevt tidigare. Där den tidigare som bäst vore en frigörande fläkt och som sämst en bitande blåst, var den nu en välgörande andning som de insöp med varenda por i kroppen. Den forsade fram ur marken, väckte dem till liv och de kände sig som atleter som kunde springa hur långt och snabbt som helst och lyfta hur tungt och länge som helst. Kroppen var inte längre det där degiga, slappa oket som man av arvsynden var dömd att släpa på tills man fick en kall gravsten som satte ett efterlängtat stopp för eländet. Kroppen var andens käril. Berodde det på den där dunderdrycken de fått av Moder Jords okonventionella prästinnor? Antagligen, i så fall ville de ha mer. En hel livsförbrukning av dunderdrycken tack. Vi betalar vad det kostar! Vi har pengar! Med Aomame bakom ratten började de köra längs Skeppsbron och IT-samurajerna avnjöt huvudstaden med ögon som var extra mottagliga för dess skönhet. Stockholm hade med rätta prisats som en särdeles vacker stad, noterade Svart-Erik. De blickade ut över vattnet mot Skeppsholmen och insöp sceneriet som ett barn insuper Kalle Anka på julafton. Idag var det julafton, minsann. Mitt i oktober. Och varje annan dag var också julafton, utan att det någonsin gick inflation i högtiden. Nu kunde de börja smältningsprocessen av intrycken. Regeringen, eller vad man vill kalla överhögheten som styr oss, hade haft stenkoll på deras datatrafik fastän de krypterat IP-adressen. De där ruggiga männen i svart och

vem eller vad de arbetade för, var tydligen slugare än dem. Och snabba som reptiler var de också. På något sätt hade de mobiliserat denna omfattande insats och slagit till på bara någon timmes varsel. Imponerande. Vad som var tänkt att bli en blöt krogrunda i Stockholm hade snabbt utvecklat sig till en skruvad dejt med två asiatiska snyggingar. Detta ledde i sin tur megasnabbt till en rundtur bortom tid och rum i universum. Och efter att de kommit tillbaka hade de bölat som små skolflickor. När de sent omsider bölat färdigt kände de sig starka och pigga som superhjältar. Som grädde på moset fick de veta att deras påhittade dataspelsvärld inte alls bara var påhittad, utan fanns på riktigt - någonstans i universums alla dimensioner och oktaver av verkligheter. Nästa steg var att själva stiga in i dataspelet och omintetgöra en elak entitet som försökte att ta kontroll över det. Vilket skulle innebära att spelet förstördes. Detta äventyr skulle samtidigt innebära någon form av konfrontation av deras egna ömma sidor. Hade de glömt något? Jo, det var något tal om att jorden var en kvinna som vaknar upp och att mänskligheten skulle sluta att finnas till som vi känner den, åtminstone på den här planeten. Onekligen mycket att smälta på en gång, tyckte de. Vad de då inte visste var att de inte skulle hinna passera Norrström innan världen skulle vändas upp och ned och det omöjliga skulle bli det nya vardagliga. Det hände precis när deras fordon planenligt och smidigt gled fram längs Skeppsbron och passerade Slottsbacken. När Händelsen ägde rum tycktes tiden stanna upp. Sekunderna drogs ut till minuter. Minuter som tycktes existera i en seg gegga av upplösning där alla invanda självklarheter abdikerade i samma bråkdel av tid.

Bilister, fotgängare och cyklister, rik och fattig, tjock och smal, glad och ledsen, vuxna och barn. Alla vände de sina huvuden åt den geografiska del av Stockholm där slottet stod för en mikrosekund sedan. Nu stod det inte där längre. De 600 rummen i Nicodemus Tessin den yngres romerska palatsbyggnad bestämde sig tydligen för att sluta upp att existera. Detta till allmänt utbredd förvåning som genast tog sig uttryck i en armada av mentala kollapser. Det kungliga slottet kan inte bara försvinna så där oanmält hux flux utan att det får konsekvenser. Det fragila mänskliga psyket har i många fall svårt nog att hantera en förlust av ett fotbollslag. Ponera då den funktionella kortslutning som fritt härjar runt i synapserna när det kungliga slottet bestämmer sig för att sluta existera. Den första påtagliga följden var att en serie bilkollisioner inträffade. Aomame navigerade samlat genom filerna och lyckades tack vare en imponerande körskicklighet klara kvartetten oskadd genom villervallan. Till synes opåverkad av händelsen fortsatte hon att tryggt framföra fordonet vidare ut på Strömbron innan området proppades igen av krockade bilar. Cyklisternas balans tycktes gå om intet som av ett svep av ett ondsint trollspö. Samtliga cyklister körde omkull mer eller mindre samtidigt. Väl på backen tycktes de inte ta notis om blåmärken, skrapsår eller sargade leder. Med hakor hängande ned mot asfalten blickade de mot det utrymme där slottet stod alldeles nyss. Bland fotgängarna kunde ett mer diversifierat reaktionsmönster skönjas. Somliga släppte vad de hade för händer och blängde förstelnat ut i luften som om de blivit förvandlade till stenstoder. Andra, mer utåtagerande medborgare, tog sig för

huvudet, skrek högt, länge och gällt för att sluta upp med det när de fått slut med luft. Sedan tog de in mer luft så att de kunde skrika högt länge och gällt en gång till, och så vidare. Andra sprang i hiskelig fart i motsatt riktning, inte sällan skrikande högt, gällt och länge. Trettioen medborgare började gapskratta och skulle inte sluta förrän de föll medvetslösa ned. Sexton stackare började gråta lika maniskt och fjorton krakar fick akut panikångest och skrek som om de var jagade av blodtörstiga monster. Inom loppet av två minuter hade tretton personer hoppat i strömmen, de skulle följas av några till under dagens lopp. Där ser man, sa Mishami obekymrat. Nu är det igång. Ett passande slut för något så vansinnigt som ett gigantiskt slott för en medborgare som tituleras kung.

16 En okonventionell dag på Ludvikapostens redaktion eller konsten att landa med rumpan på marken med förståndet i behåll. Strax innan det kungliga slottet bestämde sig för att avsluta sin existens i den allmänt vedertagna verkligheten, satt Lena Henriksson och arbetade frenetiskt på uppföljningen till skandalartikeln. Polismyndigheten hade uppenbarligen slarvat och brustit i bevakningen, alternativt slagit ihjäl den misstänkta i cellen. Hur det än förhöll sig med det var det godis för pressen. Rubriken i följande dags tidning blev POLISEN SLARVAR BORT MISSTÄNKT FÖR DÖDSSKJUTNINGARNA! Artikeln i tidningen var inte nådig. I stället för att krypa till korset och erkänna vad som verkligen hänt, hade polisen kommit dragande med en sanslös rövarhistoria om mystiska försvinnanden. Storyn sporrade blodlusten hos både Lena och Nicke Jörnåker. Nästa steg blir att kontakta Rikskrim och pressa dem. Vad händer nu? Kommer de att inkompetensförklara polisledningen här och själv överta den? Det måste ju också bli sinnesundersökning av polisledningen. En massiv utredning om vad som verkligen hänt borde sättas igång omedelbart. Det här är stort. Det kan landa var och hur som helst! Nicke gnuggade händerna och nickade för sig själv. På vägen ut krockade han nästan med den levnadsglade annonssäljaren Leif Lennholm. Släpp tangentbordet och sluta upp med att porrsurfa Roine! Nu är det kaffe. Tjena Lena, du är en fena! Klockan slog tre på eftermiddagen vilket betydde kafferast, vilket i sin tur betydde att annonssäljarna begav sig till fikarummet från sitt högljudda tillhåll längst bort i

korridoren. Skämtandet och skränandet rörde sig genom korridoren tills de kom till journalisternas krypin. Då blev det dags att sporra murvlarna som satt fångade i sina ordsnaror. En kopp kaffe eller två samt en rejäl dos av muntert skvaller skulle lätta upp de stackars litteratörernas trilskande med formuleringarna. Med ett flin som om han vunnit högsta beloppet på en trisslott klev Leif Lennholm in på Roines och Lenas gemensamma kontor. Så gick det till varje för- och eftermiddag. Va? Är ni kvar, jag trodde att ni gått upp i rök eller in i en portal, eller hur det nu är det går till nu för tiden. Släpp tangenterna nu och joina oss i friheten! Vi ska resa ut i universum, sa Leif med ett ansikte som var idel busigt solsken. Jag ska precis ringa ett telefonsamtal. Vi får väl se om jag försvinner ut i universum när jag lyfter luren, svarade Roine och skrattade ett artificiellt, hickande skratt. Nu för tiden är ingenting omöjligt. Se upp för toaletterna bara, sa Leif. Pelle Marklund var nästa lustigkurre som hade vägarna förbi Lenas och Roines kontor. För säkerhets skull tänkte jag sätta upp ett par sådana här på toalettdörrarna. Det händer så mycket skumt där inne nu för tiden, sa han och visade upp en skylt med meddelandet INTRÄDE PÅ EGEN RISK. TRAFIKERAD RIKSVÄG TILL KOSMOS. Det är nog tryggast att gå ut på gatan om man vill slå en drill. Och behöver man lägga en kabel får man gömma sig bakom ett träd någonstans. Dagens samtalsämne var givet, hos detta liksom hos landets alla övriga fikabord. Nej, jag tror att snutarna förlorade tålamodet och gick loss med batongerna på kvinnan. De blev väl för hårdhänta

och ivriga och det slutade med att de spräckte skallen på henne, och lika bra är väl det! De har sparat en massa skattepengar de kan lägga på skolbespisningen istället, konstaterade Leif och nickade med ett satyrflin. Nej, vad man än gjort för något, så tycker jag inte att polisen ska slå in skallen på folk. Jag är emot dödsstraff. Vad är det för logik att ha ihjäl någon för att det är fel att ha ihjäl någon. Det går ju inte ihop! Dessutom är det lätt att någon oskyldig blir dömd. Det vore ju fruktansvärt. Annonssäljare Aina Siwertsson stod, i vanlig ordning, för lite försiktigare och mer eftertänksamma lösningar på de samhälleliga problemen. Ett temperament hon inte delade med Pelle Marklund, som just klev in i fikarummet efter att ha satt upp skyltarna på herrarnas respektive damernas toalettdörrar. Jo för fan. Slå in skallen på dom bara. Fram med batongerna och dunka så det stänker hjärnsubstans över väggar och golv. Tjong och fläng! Han demonstrerade muntert hur det skulle gå till genom att flänga med armarna som om han höll på att knäcka en skalle. Usch! Du är så otäck, sa Aina och ruskade på huvudet med en grimas. Ja, men gullig, svarade Pelle med ett satyrflin à la Leif. Ja då, men gullig, sa Aina. Dödsstraff är en fin gammal tradition som råkat i vanrykte. Offentliga avrättningar av ruggiga busar är bra för moralen, sa Leif, huvudsakligen för att provocera Aina. Nu pratar ni otäckt igen, svarade Aina. Hm, jag gillar idén, sa den regionale säljchefen Krister Sandström. Jag tycker vi lanserar idén till Gregorius Jönsson (bygdens eldsjäl när det gällde att arrangera

allsköns folkliga tillställningar). Han kommer att tända på den. Han kommer att lobba som besatt för lagändringen och när den är genomklubbad kommer han att arrangera lördagseftermiddagarna. Vi kan sätta upp en hel marknad nere vid Gammelgården med lotteri, pariserhjul, ponnyridning, konserter och hela baletten. Som kröning på hela spektaklet tar vi och avslutar med lite hederlig giljotinering. Varje lördag blir nog i blodigaste laget i och för sig, sa Pelle. Vi kan ju ta ett tillfälle till varje terminsavslutning. Två gånger om året borde vi kunna skrapa ihop ett antal skalpar till, sa Leif. Man tror att man sett och hört allt, men man upphör aldrig att förvånas, sa Nicke Jörnåker som bestämt sig för att unna sig fem minuter och en kopp kaffe med annonsgänget. När jag fick höra sammandragningen från polisens presskonferens från Lena stod jag bara och gapade och fick nypa mig själv i skinnet. Vad jag inte begriper är hur länspolisen kunde enas om detta uttalande. Det mest allvarliga brottet i länets historia och de börjar yra om en gärningsman som försvunnit ut i ett hål i rymden. Jag måste drömma. Det bara är så. Världen har blivit galen! Det är vattnet, ska du se. Det har blivit förgiftat med någon form av hallucinogen drog och snart är det vår tur. Det börjar i Falun och sprider sig så sakteliga hit. Ingen går säker från galenskaperna, inte ens du, Jörnåker, sa Krister. Det är faktiskt den enda förklaringen. Någon har lurat på dem en drog som har förvridit deras sinnen totalt. Det kanske har räckt med att blanda någon ny form av kraftig hallucinogen drog i kaffeautomaten. Hon gärningskvinnan har säkert medarbetare som tagit sig in på företaget som

servar kaffeautomaterna. Hm, det börjar klarna. Inte dåligt. Bara någon minut in på eftermiddagsfikat har vi redan löst problemet. Vi kan klappa oss på huvudet. Duktigt gjort. Ring polisledningen i Falun på en gång och be dom kolla sin kaffeautomat, sa Leif och kikade misstroget på sin kopp med kaffe. Flera runt bordet följde hans exempel. Nicke bestämde sig för att inte ta en till slurk av det halvdana och potentiellt förgiftade automatkaffet. För mycket kaffe och toalettbesök kan numera resultera i att man går upp i rök. En ding ding värld, sa Krister. På tal om ding ding, sa Leif, men tystnade när han såg den mumifierade blekheten i ansiktet på Roine som precis dök upp i ingången, men blev stående där. Allt väl, Roine? Fan, du ser blek ut, som om du sett ett spöke. Har det hänt nåt? sa Krister. Jag tror att det är bäst att vi slår på TV:n. Det var tonen av yttersta förkrossning som fick det skojglada gänget att genast lägga om sinnelaget och strypa flödet av muntra skämt. De bestämde sig, utan att konferera om saken, för att bege sig i samlad trupp till TV-rummet och slå på apparaten. Sportjournalisten Bosse Löfstedt var ute på jobb och i det andra kontoret satt Lena med huvudet i händerna som om hon fått reda på att hennes digra aktieportfölj nullifierats av en börskrasch och att hennes hamster dött en utdragen och plågsam död. På radion hördes upprörda, förvirrade röster och under stegen från fikarummet till tv-rummet tycktes en ny komponent tillföras världen. Det paket av föreställningar, koherenser, spelregler, tillförlitligheter, sannolikheter och induktiva härledningar som dittills regerat sedan skapelsen, var nu på väg att få en helt ny sammansättning. De kunde känna hur varje steg ledde dem vidare in till en ny värld.

Och det fanns inget det kunde göra, för bollen var redan satt i rullning. Bara att rulla med.

17 TV-sändningen som ändrade allt Krister satte på TV:n med en vag känsla av att han drog undan förlåten och uppenbarade något som de till varje pris ville undvika. En nyhetsreporter, lika blek som Roine, stod vid Skeppsbron vid Gamla stan i Stockholm och kämpade med att få fram orden. Det vimlade av polisbilar och militärfordon runt det avspärrade området och förvirrade polismän och militärer vandrade tafatt omkring. Som om de sökte efter gärningsmän som inte fanns till ett brott som inte blivit begånget. Militärerna och poliserna tenderade att blicka upp mot skyarna, som om de letade efter de utomjordingar som stulit deras kungliga slott. Skeppsbron visade upp en sträcka med kolliderade bilar. Det såg ut som en parad av skrotbilar som ägarna övergivit. Men det var något som inte stämde med bilden, konstaterade församlingen framför TV-rutan. Var fanns slottet? Skulle inte det kungliga slottet stå där, eller missuppfattade de vinkeln? Någon optisk villa? Där slottet skulle stå fanns det inget ingenting. Asfalt och jord bara. En surrealistisk dramatisering om att det kungliga slottet försvinner. Förvisso en mycket sympatisk idé, sa Nicke som var en inbiten republikan och dessutom mindes hur uppläsningen av H G Wells Världarnas krig försatte stora delar av USA i paniktillstånd eftersom de trodde att marsianerna invaderat jorden. De kör samma grej på radion också, och påpekar noggrant att det inte är något skämt. Och jag fick nyligen ett samtal från Sören i Stockholm. Han han berättade att slottet är borta, sa Roine med en blick som uttryckte

avgrundsfasa och ett trots som blivit kväst av den mäktigaste av fiender - hopplösheten. Och därmed hade han yttrat orden som definitivt skilde det trygga förflutna från galenskapen. Det var knäpptyst på hela redaktionen så när som på TV:ns förvirrade kommentator. För de nytillkomna tittarna kan vi... berätta att klockan 15.05 försvann det kungliga slottet. Ja, det låter konstigt och vi kan i dagsläget inte göra något annat än att konstatera att i ett svep så upphörde slottet att existera. Som om någon tryckt på en knapp fanns det plötsligt inte längre. På ytan där slottet tidigare stod finns det i dag bara jord och grus. Inga som helst spår finns kvar av byggnaden. Alla som befann sig i slottet ett antal anställda och säkerhetspersonal fann sig, fysiskt oskadda, stående på marken. Händelsen orsakade en omfattande seriekrock av fordonen längs Skeppsbron. Ett antal personer som närvarade under försvinnandet drabbades av chock och reagerade på många olika sätt. Några personer hoppade i vattnet och vi har kunnat verifiera tre drunkningar... Kameran svepte längs området och exponerade en flock av fågelholksansikten riktade mot det ödesdigra tomrummet utanför det avstängda området. Somliga knäppte med kameror och filmade. Andra stod bara och glodde, pekade och kliade sig i skallen. En del sinnesrubbade skratt blandades med primalskrik som inte lät sig tystas. Polisen och militären tillkallades omedelbart och har alltså precis hunnit spärra av området. Stridsvagnar är på ingående för att stå i beredskap. Ja, stå i beredskap till vad då kan man undra. Vi vill passa på att understryka att detta alltså inte är någon ploj, det är inget skämt. Vi står alla här

slagna av denna bisarra händelse. Vad detta betyder eller vad som nu kommer att hända är det ingen som vet. Eller finns det någon som vet? Vi har med oss överbefälhavare Sverker Göransson och ärkebiskopen Antje Jackelén. Sverker, befinner sig Sverige under någon form av hot? Man kan ju bara spekulera, men finns det någon form av okänt vapen som riktats mot Sverige? Paus och tystnad. Hur i all sin dar skulle man närma sig en sådan här... sak? Vi inom försvaret är precis lika tagna som allmänheten inför vad som skett. Inget som vi känner till har möjlighet att åstadkomma denna form av... skada. Vad som än har hänt här har det ingen militär förklaring, vad jag kan se. Vad som tycks ha skett är att partiklarna som utgör slottet helt enkelt utraderats. Men det får någon som är kunnigare inom det området berätta om. Om det finns något att berätta. Vad består försvarets roll i här idag? När en katastrof av något slag sker kallas alltid militären in för att se om det finns något vi kan göra. Vi står helt enkelt i beredskap ifall vi skulle behövas. I nuläget är det ingenting vi kan göra. Skadan är skedd och vi har inte den minsta aning om eventuella ytterligare... incidenter kommer att inträffa och vilken art de i så fall har. Har du några råd till allmänheten? Eftersom vi inte har någon aning om vad det är som har hänt, förutom det uppenbara, så kan vi inte ge några specifika råd. En sak som jag lärt mig inom det militära är att när en oväntad och förödande sak inträffar finns det risk att fler incidenter följer. Saken är att vi har att göra med något som vi inte vet någonting om. Till allmänheten skulle jag vilja säga: förbered er på det oväntade.

När kameran svepte över folkmassan syntes flera grupperingar som ville lägga en religiös anstrykning på slottets försvinnande. Plakat förmedlade olika klyschiga domedagsslogans som Ångra er! Slutet är här! Jesus kommer är du redo? Ingen undgår domedagen! Guds vrede är över oss! Och den ogenerat magstarka Ingen undkommer flammorna! Jävla muppar, tänkte Sverker när rapporten tackade för hans medverkan och vände sig till ärkebiskopen. Vi ser här att det även samlats människor som ger uttryck för ett religiöst synsätt. Med oss här på denna befolkade, men besynnerligt tomma plats har jag ärkebiskop Antje Jackelén. Har religionen något svar på det som skett här idag? Det är väldigt svårt att säga. Inom kristendomen talas det aldrig om att byggnader, eller något annat bara försvinner. I Uppenbarelseboken finns visserligen beskrivningar om ett katastrofalt slut på denna värld innan Guds rike kommer, men där talas det om naturliga händelser. Däremot talas det i mer generella ordalag om under, och det är möjligt att det är ett sådant vi har bevittnat här idag. Vad som i sådana fall kan vara svårt att förstå är varför ett under skulle ske i form av det kungliga slottets försvinnande. Tills vidare kan jag bara uppmana allmänheten till att om möjligt ta det med ro, men vara beredd på att omvärdera sin världsbild... I samma stund som ärkebiskop Antje Ackelén manade till ro fick reportern höra djupt störande nyheter i sin hörselsnäcka som han stammande delade med sig till Sveriges redan traumatiserade befolkning. Nu har vi precis fått in omskakande nyheter! Vi kan berätta att Buckingham Palace försvunnit. Samma sak med

det danska kungahuset Amalienborg. Några uppgifter om omkomna har vi inte fått. Samma fenomen har iakttagits som vid försvinnandet av det kungliga slottet i Stockholm. Plötsligt var slotten borta och alla som befann sig där satt helt sonika på backen som var täckt av jord. Kungen och drottningen var på plats både i Danmark och i England, men alla är alltså oskadda. Nästa nyhet var det grädde på moset som skulle få bägaren att koka över och försätta riket i apokalyptisk hysteri. Likblek och med tilltagande panik i blicken lyssnade reportern på vad den nu gråtfärdiga och stammande rösten sa i hans öronsnäcka. Några sekunder stod han där i ett ingenmansland och kämpade med en invasion av overklighetskänslor innan han rapporterade vidare till Sveriges befolkning. På flera håll i världen har det även rapporter om att... marken öppnat sig. Vi... vi får återkomma senare. I nuläget tycks det som om stora hål har öppnat sig och i vissa fall slukat områden på flera kvadratkilometer. Det tycks röra sig om någon typ av jordbävningar, men det har inte enbart uppträtt på platser som är kända för seismisk aktivitet. Fenomenet har rapporterats i... som vi förstår det i dagsläget runt om i hela världen och vi har... hur många? Vi har över... ja rapporteringarna svämmar in, över 3000 tycks det som i nuläget. I Indien, Argentina och Nepal kommer det rapporter om att hela byar försvunnit. Och... ja vi får tydligen in nya rapporter hela tiden. Det här med att marken kan försvinna under fötterna när man minst anar det är inget hälsosamt livsvillkor. Bara några sekunder efter meddelandet började trafiken spåra ur. Många tyckte helt plötsligt att det var fritt fram att trycka gasen i botten och bryta mot varenda trafikförseelse i

boken. Detta gjordes inte bara på vägarna. Parker, inhägnade områden, parkeringar, ängar, idrottsarenor, trädgårdar - allmänna som privata, skolgårdar, kyrkogårdar, elljusspår, och vändplaner blev föremål för ett ohämmat huliganröjande på fyra hjul. De for fram som en tornado och lämnade en jämförlig förödelse efter sin framfart. Törstiga medborgare tyckte att spriten borde släppas fri i detta apokalyptiska tidevarv när slott kunde gå upp i rök och marken rämnade under deras fötter. Under krigsvrål och glädjerop invaderade de systembolagen och for fram i röjartåg där de fyllde trunkar med så dyr sprit de kunde hitta. Säkerhetsvakterna överrumplades av anstormningen och lyckades bara hejda ett fåtal. Resten tjöt och skrek i triumf när de sprang och haltade till sina socialfinansierade lägenheter. Nu skulle jordens undergång och vansinnets inträde firas. Äntligen vändes ordningen upp och ned. Det etablissemang vars botten de krälat i hela deras otursdrabbade liv hade nu börjat upplösas. Halleluja! Den globala karnevalen hade inletts. Antagligen skulle de också gå upp i rök snart. Lika bra det, men skulle de ta adjö av denna jämmerdal skulle de göra det med stil. Med artonårig skotsk whisky skulle de skratta sig fördärvade när denna onda värld byggnad för byggnad obönhörligt gick vidare in i icke-existensen. En åkomma som var så vanlig att den kunde tolkas som ett luftburet hypersmittsamt virus var ångestskriken. Först skrek man i sin privata helgd, men tydligen upplevde man det befriande att öppna fönstren och delge omvärlden sin primala förvirring. Delad misär är lindrad misär och snart nog ekade primalvrålen längs gator och torg och tonade upp en diabolisk skriksymfoni.

18 En ny utmaning för IT-samurajerna Den här gången slapp i alla fall IT-samurajerna ögonbindel under färden till det gåtfulla högkvarter som var bilfärdens destination. Aomame körde med beslutsamheten, precisionen och målmedvetenheten hos en rallyförare. Reaktionerna av slottets försvinnande spred sig som en svart mental löpeld och affekterade först och främst alla vyer som hade direkt visuell kontakt. Trafiken blev genast svårgenomkomlig på grund av stockningar. Seriekrockar kunde iakttas på spridda ställen och snart nog skulle innerstaden spärras av för att få ordning på sörjan. Hade Toyotan med våra hjältar i kommit trettio sekunder senare eller om föraren inte hade Aomames iögonfallande skicklighet, hade de blivit stående. Hon gjorde livsfarliga omkörningar, korsade filer, åkte mot enkelriktat och ITsamurajerna kunde se hur försynens osynliga hand gång på gång räddade bilen från att bli stående eller att kvaddas och förvandla den till en hoptryckt köttkonservburk. Aomame kastade bilen trotsigt fram längs Arsenalgatan och pressade den till dess yttersta längs Strandvägen vidare ut mot Oxenstiernsgatan där lugnet åter infann sig. Väl ute på E 20 vidare mot Danderyd kändes det som om de lyckats undfly en bombräd. Den traumatiska händelsen fick inte lika stort genomslag hos IT-samurajerna som nyligen (om man kan tala om tid i detta sammanhang) dansat bland supernovor och stått på universums kant och sett vad som finns där utanför. Va i helvete var det där? Det var fan det läckraste jag sett sedan vi lämnade Wirströms! En gång till! En gång

till, hojtade Erik och började skratta. Ha! Ha! Först fanns slottet där som det alltid gjort, sedan - poff - var det bara borta. Det var det fräckaste! Wow! Jag lägger in en beställning på regeringsbyggnaden också, om det går för sig, sa Fixar-Hasse och jublade. Kul att se att ni roas över det kungliga slottets försvinnande, sa Mishimo. Låt mig komma med en mycket kort och koncis förklaring till vad som skede. Vad ni just såg var en konsekvens av att de irrationella mentala konstruktioner som totats ihop under millenniernas lopp nu försvinner. I samband med att eonen Sofia, visdomens gudinna, vaknar så försvinner även den onda drömmen. Rent tekniskt försvann slottet in i ett parallelluniversum och upplöstes där. Förfinade vibrationer i form av sinuskurvor skapade en vesica pisces som aktiverade en port som slukade slottet. Ett annat sätt att uttrycka det på är att det är fult och dumt och att skönhet och vishet är samma sak. Sofias skönhet raderade det från jordens yta. Och det är bara en liten diskret uppvärmning av vad som komma skall. You have not seen anything yet, amigos! Vid Guds moders barm! sa Svart-Erik. Vid profetens skägg och vid Gerdas maxhastighet! sa Fixar-Hasse. Så vad är det som kommer att hända nu då med vår omgivning? Kommer saker att försvinna hur som helst och vi också? Ni får ursäkta min brist på självkärlek, men jag upplever mig inte som någon slags inkarnation av det sanna och vackra, sa Svart-Erik. Ni behöver inte bekymra er om det, det blir bra i slutändan för er. Saker kommer att klarna allt eftersom. Har ni hört ordstävet att en mans karaktär är hans öde? Ni må ha dubiösa inslag i era karaktärer, men vem har inte det här i

världen. Det intressanta är den specifika roll ni spelat, sa Aomame. Du uttrycker dig i imperfekt, sa Svart-Erik. Ja, det gäller oss alla. Den här världen, den här matrisen når sitt slut. Det våras för ett nytt kapitel i allas våra böcker. Men mer om det snart. Luta er tillbaka och vila nu mina herrar. Vid Karolinska Universitetssjukhuset vek de av in på Uppsalavägen. Trafiken var ryckigare och stingsligare än vanligt. Som getingarna mot slutet av säsongen, då de vet att de snart ska dö. De personer som de kunde se, mestadels chaufförer och passagerare i passerande bilar, hade en atmosfär av upplösning omkring sig. Som de blivit slagna med en slägga och försökte begripa vad som hänt. Halvvägs mellan Knivsta och Uppsala vek de av från riksvägen och begav sig in mot bygden längs diverse småvägar in mot insjön Valloxen. De for fram längs en allé av ekar som aldrig tycktes ta slut. Efter en mängd av alléer tornade en herrgård upp sig. En rustik huvudbyggnad på två plan av och fem mindre enplanshus inramade en grusgång och en välansad trädgård. Längs parkeringen stod ett antal bilar. De passerade en skylt som annonserade: Välkommen till Valloxens Herrgård. Nu, mina herrar är vi framme. Precis i tid också. Ni måste vara hungriga. En middag på det här, så kan vi prata lite mer senare, sa Aomame och klev ut tillsammans med Mishami.

19 En avgörande middag Mishami och Aomame klev världsvant in som om det var deras hem. Fixar-Hasse och Svart-Erik tassade efter, något försiktigare. Väl inne befann de sig i en rymlig vestibul med kristallkronor och ekmöblemang. Från att ha varit en medelstor herrgård på ett par våningar hade utrymmet svällt till det tredubbla, minst. Takhöjden hade plötsligt höjts med sju, åtta meter och gav ett svindlande intryck. Från en intilliggande sal hördes ett kraftigt sorl och klirret av porslin. En vindlande trappa ledde upp till en övervåning som tycktes svälla i storlek under tiden de stod där och tokglodde. Hallå där mina herrar! Dörren från rummet fullt med sorl öppnades och genast steg ljudet i volym för att åter träda tillbaka i en sval anonymitet när den framträdande kvinnan stängde dörren. Hans Engström och Erik Malmberg förmodar jag, sa hon, sprack upp i ett brett leende och öppnade armarna mot dem. Som om hon väntat länge och väl och nu äntligen fick det stora nöjet att möta dem. Hon var klädd i en elegant blå turnyr med fårbogsärmar. Frisyren stack ut genom att vara rakad längs sidorna och knutet i en hästsvans istället för tidsenligt (utifrån klädseln att döma) högt uppsatt och kammat längs sidorna. Mitt namn är Sofia Elenor Hagström. Jag hoppas att ni haft en trevlig färd och att Mishima och Aomame tagit väl hand om er. Föredömligt väl. Men vi är lite uppskakade och förvirrade, sa Svart-Erik och ögnade misstänksamt tillsammans med Fixar-Hasse igenom interiören.

Men vi är, sanningen att säga, något förvirrade. De senaste dagarna har varit... innehållsrika, sa Fixar-Hasse. Och det blev inte mindre förvirrande nu när vi gick in här. Jag begriper inte... Svart-Erik muttrade fundersamt och bestämde sig för att försöka få rätsida på saker och ting genom att gå ut igen och syna huset. Han hade en känsla av att han skulle ångra sig, men gjorde det ändå. Mycket riktigt, herrgården de gått in i var nu avsevärt större. Området runt den var också annorlunda. De barackliknande extrahusen fanns inte längre. Grusgången och parkeringen med bilarna fanns heller inte. Istället fanns ett antal droskor med hästar parkerade vid den forna bilparkeringen, en extra villa några stenkast bort och ett rymligt stall med tillhörande hästhage. Han kunde se tre personer i fjärran som red iväg över landskapet. Vid profetens skägg, sa Fixar-Hasse, som slagit sin kollega följe ut på rekognosering, kliade sig på skallen och ögnade det förvandlade landskapet. Det kan ibland komma stunder då det är bäst att bara luta sig tillbaka och gilla läget. Det klarnar nog så småningom. Visa ord, käre kollega. Visa ord. Svart-Erik placerade händerna vid midjan och synade stället samtidigt som han gick runt. Vackert område. Inte sant? Sofia klev ut på rastgården och gjorde dem sällskap. Jag antar att chocken av slottets försvinnande blev något lindrigare för er eftersom ni kunde skylla det på vad ni nyss upplevt på krogen tillsammans med Aomame och Mishami. Men om ni tar och nyper er hårt i armen så upptäcker ni att ni är helt vakna och att den verklighet ni befinner i er nu är solid. Era kläder. Och bilarna är borta, men det finns gott om hästar och droskor istället för bilar. Kan du säga mig vilket

år det är? sa Svart-Erik och var inte säker på om han ville höra svaret. Jag kan förstå att ni finner det förvirrande. För att svara på din fråga är det 1889. Vad ni gjort är att ni färdats tillbaka i tiden och hamnat i ett potentiellt förflutet. Bilen ni färdades i var ingen vanlig bil. Kortfattat var det en tidsmaskin med förmågan att böja tidsrymden och under den sista sträckan av färden hit ägde själva resan rum. Ni kanske kunde uppleva att allén var väldigt lång. Vad som hände var att ni färdades i en tidstunnel. Det är samma plats, men en alternativ verklighet i ett alternativt universum. Anledningen till att ni upplevde herrgården annorlunda när ni väl klivit in är att förvandlingsprocessen avslutades först då. Eh? sa Fixar-Hasse. Öh? sa Svart-Erik. Alla platser och alla tidpunkter i universum har speciella koordinater som markerar deras unika särart. Kan man kalibrera dessa koordinater och fokusera sin intention tillräckligt kraftigt, kan man även bege sig till den tid och plats som koordinaterna anger. Inför varje val man gör eller inte gör skapas ett universum där du gjorde det där alternativa valet. I ett annat universum skapade ni inte World Dominion, började inte studera i Uppsala, eller gick inte genom den där specifika dörren vid den där specifika tidpunkten. Anledningen till att vi opererar från en alternativ verklighet är att det är mycket lättare att slussas in i ert spel från denna position, sa Sofia. Och varför har vi hamnat i just den här tiden? undrade Fixar-Hasse. Han kände sig malplacerad med gympadojor, jeans, skinnjacka och solglasögon. Bra fråga. Egentligen rör det sig om en teknikalitet.

Under historiens lopp äger olika saker rum som formar vad som kommer. Orsak och verkan kan vara mer komplicerade än vad vi uppfattar. Ni känner till hur en fjärils fladdrande i en del av världen kan orsaka en tornado i en annan del. Ja, det är något sådant som det rör sig om här också. En teknikalitet som sagt. Men innan vi går vidare kanske det skulle sitta med något gott att äta? Varsågoda och stig in i matsalen så ses vi igen efter måltiden. Sofia gjorde en inbjudande gest mot entrén. Okej, kan sitta gott med krubb, sa Svart-Erik. Vad tusan äter man för något under 1800-talet? undrade den kräsmagade Fixar-Hasse. Jag vill inte trycka i mig någon komage med inälvor, kokt gädda eller björkbröd. Jag är säker på att ni kommer att uppskatta menyn. Stig bara på så kommer våra kypare att ta hand om er, sa Sofia. De öppnade dörren till matsalen och sorlet blev genast skarpare. De konstaterade snart att den klädsel som var alldaglig den tid de kom från, var uppseendeväckande 1889. Kyparen som kom fram till dem visade emellertid ingen förvåning. Han var kusligt lik en ung Björn Gustavsson i rollen som Alfred i filmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker om busungen Emil. Döm då om deras förvåning när kyparen presenterade sig. Varmt välkomna till Sandsäters slott, mina herrar, mitt namn är Alfred. Får jag visa er till ert bord. Vi har reserverat ett bord med utsikt över sjön till er. Om ni vill följa mig, sa han med röst och dialekt som var identisk med drängen Alfred. De följde efter honom och kände sig som man nu kände sig när man efter en tidsresa landat över 120 år tillbaka i tiden och ska äta på en finare restaurang. Antagligen var det

en väl inpräntad artighet hos de övriga gästerna som gjorde att de inte stirrade. Eller så var deras blåjeans, gympadojor och tröja inte så uppseendeväckande som de trodde. Fixar-Hasses farhågor om barkbröd, inälvor och kokt gädda visade sig vara ogrundade. Han fastnade för en hjortstek med smörstekta kantareller medan Svart-Erik bestämde sig för att prova på hur en Janssons frestelse smakade under 1800-talets slut. Som måltidsdryck bestämde de sig för öl. Någonting starkt till maten kunde vara lämpligt för att hjälpa till att smälta intrycken. Det var mycket nu. Fan alltså. Jag behöver en snaps på det här, eller två, sa Fixar-Hasse och högg in på hjortsteken med aptiten hos någon som färdats genom tid och rum till ett parallelluniversum. Ingen dum idé, genmälde Svart-Erik och viftade till sig kyparen Alfred. Alltså, jag kan slå vad om att den där kyparen är en klon av skådespelaren som spelade Alfred i Emilfilmerna. Du vet han med 'du och jag, Emil', sa Fixar-Hasse, men han upphörde tvärt när Alfred dök upp vid deras bord. Vad kan jag stå till tjänst med? Vi skulle vilja ha lite starkt till maten. Hederligt svenskt brännvin blir bra, sa Fixar-Hasse. En likadan till mig. Du kan låta flaskan stå kvar på bordet också, sa Svart-Erik. Förresten, jag bara undrar. Jag tycker nämligen att jag känner igen dig. Du känner inte möjligtvis någon Emil? En ung grabb, på sisådär elva, tolv år. Han är rätt busig av sig, och brukar få sitta av tid i snickarboa när han gjort något hyss. Han har en yngre syster som heter Ida, och han har vid ett tillfälle hissat upp henne i flaggstången. Vad hans

föräldrar heter kan jag inte komma på just nu. Nej, det ringer inte någon klocka. Jag känner ingen pojke i den åldern som passar in på er beskrivning. Han tycktes fundera eftertänksamt på frågan och förstärkte än mer likheten med skådespelaren Björn Gustavsson (den äldre), som han såg ut i sin ungdoms krafts dagar. Känner du möjligtvis till en skådespelare som heter Björn Gustavsson? undrade Svart-Erik, desperat med att koppla ihop alla galna sinnesintryck till något begripligt. Vid närmare eftertanke hade det i och för sig snarare varit mer störande än klargörande om det fanns en skådespelare mot slutet av 1800-talet som hette Björn Gustavsson och såg precis ut som kyparen som hette Alfred som såg ut som Alfred i Emilfilmerna. Därför blev Svart-Erik lättad av hans svar. Nej, några skådespelare känner jag inte personligen. Teater brukar jag heller inte gå på, så jag känner heller inte till några skådespelare, svarade Alfred, utan att visa minsta lilla förvåning över deras underliga frågor. Han lämnade dem när han insåg att de inte hade fler frågor och kom snart tillbaka med en flaska brännvin och två snapsglas och lämnade dem sedan i deras förvirring. Fan, jag kan inte släppa den här Alfredfiluren alltså. Nu har jag i och för sig inte träffat Björn Gustavsson, men jag har ju hört hans röst flera gånger, och den är identisk med den här kyparens, sa Fixar-Hasse. Håller med dig. Han har den där mjuka, skojigt halvgnälliga rösten. Det är banne mig Björn Gustavsson, inget tvivel om den saken. Jag har en teori om hur det förhåller sig. Shoot! Okej, sa Svart-Erik. Om vi nyper oss i armarna kan vi

konstatera att vi inte drömmer. Skulle fallet vara att vi drömmer betyder det att den är så pass intensiv och konkret att drömmen inte går att skilja från verkligheten, vad det nu är för någonting. Drömmer vi, eller hallucinerar vi, betyder det att det inte finns några möjligheter att skilja mellan dröm och verklighet. Alla sådana distinktioner förlorar i sådana fall någon mening. Jag föreslår att vi utgår från det mest sannolika. Att allt faktiskt är som vi fått det berättat för oss. Det är det enda vi kan göra för att hindra verkligheten från total kollaps. Vi har inget val. Okej, fortsätt, sa Fixar-Hasse och stoppade in en stadig tugga hjortstek i munnen. Jäklar, det var en delikat hjortstek. Alltså befinner vi oss i ett parallelluniversum. Det liknar vårt väldigt mycket, men det skiljer sig åt på något sätt. Det kan räcka med att någon jävla fjäril i Knivsta fladdrade lite extra med vingarna för att den såg någon sexig hon- eller hanfjäril som den ville kråma sig lite extra inför. Som direkt konsekvens av detta bildas en tornado i Kina, eller i Indien, typ var som helst. I ett annat universum är den där fjärilen lite däst och ouppmärksam, eller kanske ligger den och sover, och därför fladdrar den inte med vingarna. Och denna skillnad i denna fjärils aktiviteter skapar ett annat universum. Många universum blir det... Ja, det är sant, och jag ska inte låtsas att jag begriper allt i det här. Men för att fortsätta - min poäng är att den där händelsen i detta parallelluniversum ledde vidare, via en massa kausala led, till att Björn Gustavsson föddes ett antal decennier tidigare. Den spermie som var han nådde målet tidigare och vips, så blev han en kypare på artonhundratalet istället för en skådespelare på 1900- och 2000-talet.

Låter rimligt. Ja, det gör det. Men det är också det enda jag kan få ihop i denna besynnerliga soppa vi hamnat i. Det är hög tid att försöka lägga ihop pusselbitarna. Ett. Vi befinner oss just nu vid en herrgård modell XXXL i Knivsta, med det lilla finstilta att det ligger i ett parallelluniversum till vårt eget och året är 1889. På vägen hit från Stockholm såg vi hur det kungliga slottet försvann och hur Stockholm försattes i kaos. Håller du med mig så långt? Har jag dragit några förhastade slutsatser? Nej, det kan jag inte påstå. Fortsätt. Två. Vi har fått oss en esoterisk teosofisk dos med nog chockverkan att traumatisera en armé med Dawkinsdyrkande socialdarwinister. Vi har förts hit för ett syfte. Aomame och Mishami har förklarat att spelet har utvecklat en slags icke-organisk själ, ett slags Frankensteins monster och att vi ska bege oss in i spelet för att konfrontera detta. Och jag kan fortfarande inte begripa hur det ska gå till. Jag har en känsla av att det blir nästa kalldusch. Fan, jag behöver en cigg. Hade de cigaretter på 1800-talet eller rökte de bara cigarrer? Jag antar att en cigarr eller cigarill också funkar. Fråga Alfred, vår kypare, fiktiva dräng och skådespelarklon. Han kan nog fixa det mesta. Jag behöver en till matsup, sa Fixar-Hasse och hällde upp. Vill du ha? Låt aldrig glaset vara tomt, sa han och kallade på Alfred. Vad kan jag stå till tjänst med? Ursäkta, men vi är inte helt uppdaterade på en del sedvänjor. Har ni möjligtvis cigaretter? Javisst. Vi har handrullade franska cigaretter.

Handrullade? Okej, ge mig några stycken. Och en till fråga, Alfred. Känner ni till den eleganta kvinnan med lustig frisyr? Och hennes kompanjoner, de två asiatiska kvinnorna, har ni sett dem förut? Om du menar fröken Hagström så har hon varit gäst hos oss sedan i går. Men några asiatiska kvinnor har jag inte sett till. Hm... Tack så mycket, du har varit nog så behjälplig Alfred. För all del, svarade Alfred som fortfarande inte höjde på ögonbrynen åt deras besynnerliga frågor. Hm. Fixar-Hasse blickade förstrött över lokalen. Det var inte bara Alfreds ansikte som han kände igen. Det låg något bekant över alla gestalter i restaurangen. Efter att ha låtit blicken svepa runt ett par gånger hajade han till. Jävlar! Ser du mannen och kvinnan vid bordet där borta? Känner du inte igen dem från någonstans? Han nickade så diskret han kunde åt paret och inväntade eventuell respons från sin kollega. Nu när du säger det, så... Samma process ägde rum hos Svart-Erik. Från oengagerat småblängande till de första tecknen till igenkännande utan att kunna placera ansiktena. Sedan ramlade myntet ned. Järnspikars! Det där är ju Simon och Anja Rudiger, vetenskapsofficerare för en siriusflotta i World Dominion. De är exakt likadana, som om de klonats. Exakt så skulle de se ut om de fick fysiskt liv och kunde stiga ut ur cybervärlden in i vår... värld. Fortsätt, ser du några fler du känner igen? Helige Moses sandaler! Nu börjar det här bli seriöst skruvat. Vad i helvete har hänt? Han fann det bäst att fylla på sitt glas, svepa innehållet och därefter ta sig ännu en titt

för att bekräfta vad han såg. Jodå, han kunde lita på sina sinnen i denna den mest förvirrade av världar. Alla i restaurangen är karaktärer i World Dominion! Svart-Erik gav ifrån sig en vissling som sa Kan man tänka sig och ett vagt leende spred sig på hans läppar. Mycket intressant. Komplotten tätnar, sa han och petade sig i näsan.

Del 2 Skiten hamnar i fläkten... Modern civilisation suffers from the overly one-sided dominance of the rational, intellectual mind, a onesidedness that seemingly disconnects us from nature, from empathy, from ourselves. Paul Levy, Dispelling Wetiko Breaking the Curse of Evil

20 Inget längre som förr... Snart nog försvann resten av de kungliga residensen från jordens yta. När sultanen i Brunei plötsligt fann sig uppvaknad i en öde grushög tillsammans med sina två fruar och en armada av tjänstefolk, uppassare, rövslickare och handfallna säkerhetsfolk, förlorade han förståndet och anklagade sin bror, prins Jefri för att ha trollat bort de 1788 rummen och utfärdade en arresteringsorder. Han anklagade honom också för att ligga bakom det lika plötsliga försvinnandet av hans 5000 sportbilar. Hans äldste son, kronprins Al-Muhtadee Billah Bolkiah uppfattade händelsen som Guds straff för deras omåttliga leverne. För att blidka den Högstes vrede tog han på sig de simplaste kläder han kunde uppbåda och bestämde sig för att leva resten av sina dagar som tiggare. Lugnet i huvudstaden Bandar Seri Begawan blev på kort tid ett minne blott när förvirringen yttrade sig i en serie plundringståg som polis och militär förgäves försökte stävja. Det visade sig att disciplinen och moralen hos ordningsmakten sänkts kraftigt av händelserna. Plundringen utfördes lika mycket av polis och militär som även de drabbats av apokalyptiskt vansinne. En bidragande orsak till händelseutvecklingen var att även Sultan Omar Ali Saifuddin-moskén gick upp i intet. Uppenbarligen ett verk av hin håle. Detta förödande attentat mot islams stolthet i landet producerade inledningsvis mer vansinne än religiös extas. Först efter en tids eftertänksamhet och ett offentligt uttalande av de religiösa auktoriteterna gjordes tolkningen att detta var ett tecken från Allah att den efterlängtade, den

smorde och fredsbringaren Imam Mahdi när som helst skulle komma och att en rättfärdig värld var i antågande. Detta försatte hela den muslimska världen i en kombination av iver och bryderi. Kanske det rörde sig om något nytt slags vapen som fiender till islam riktat mot dem? Vad hade man att vänta sig framöver? I Vatikanstaten gjorde ödets osynliga hand processen kort med påvedömets centrum. Den lilla stadsstatens kulturella prakt sveptes i ett fingerknäpp bort när Peterskyrkan försvann i icke-existensen. Samtliga besökare blev genast fullkomligt övertygade om att domedagen nu var kommen. Att i hela livet marinerats i föreställningen om människosonens återkomst, gjorde att de flesta hade lättare att finna en rationell förklaring. Spontana hallelujarop, tårar, tungomålstalande, extatiska böner och spontana danser fyllde vad som förut var Peterskyrkan. När som helst skulle människosonen framträda och föra de troende till hans eviga himmelrike och de onda skulle förpassas till helvetets plågor som de själva valt när de förnekat Guds Son. Strax efter Peterskyrkan försvann även Sixtinska kapellet, Vatikanmuseerna, kurians möteslokaler och påvens bostad Palazzo Apostolico. Det upplevdes som ett tydligt tecken på att någon ställföreträdare för Sonen inte längre behövdes. Tiden var fullbordad och ivern inför vad som komma skulle var extatisk. Kardinalerna sammankallade till akut extramöte på bar mark och slog fast att den yttersta tiden var kommen. Påven Fransiscus gjorde som sin föregångare och avsade sig sitt ämbete i en känsloladdad ritual på marken eftersom Peterskyrkan inte längre fanns i sinnesvärlden. Datumet och den exakta tidpunkten för beslutets ikraftträdande skulle bli

när Människosonen framträdde. Exakt hur det skulle yttra sig visste man inte, men den officiella förklaringen var att man skulle veta det med innerlig visshet när det väl inträffade. Stackars Japan hade med Hiroshima, Nagasaki och Fukushima fått sin del av lidande och katastrofer. Det innebar att de fortfor med sina bestyr, åt och drack och fortlöpte med livets alla bestyr med nerverna på ytan, även om deras kultur satte en ära i rigid självkontroll. När det kejserliga residenset for sin omedelbara kos var den första reaktionen även här att det måste röra sig om ett nytt, tills nu hemligt vapen som någon fientligt sinnad nation, läs Kina, beslutat sig för att använda på dem. Relationen med Kina hade aldrig blivit riktigt helad sedan japanerna slog världsrekord i bestialitet under andra sinojapanska kriget då de härjade som rabiessmittade hunner på crack. Kina dementerade alla sådana beskyllningar å det bestämdaste och passade på att för femtioelfte gången kräva att japanerna skulle skriva om läroböckerna och öppet bekänna övergreppen på civilbefolkningen. Det hetlevrade meningsutbytet slutade med att de diplomatiska förbindelserna bröts. Men det världsliga problemet skulle å andra sidan snabbt drunkna i det apokalyptiska ståhej som snart nog skulle lägga in en ny växel av jävlighet. Dessutom hade Kina sina egna problem. Hålen i marken hade börjat utveckla sig till en besvärlig plåga. Utan förvarning dök de upp som oanmälda bomber från underjorden och ställde till med förtret. Att bekämpa anonyma terrorister var svårt nog. Men hur skulle man bekämpa det faktum att marken hade den högst beklagliga benägenheten att öppna sig under fötterna och

sluka byggnader, vägar, torg, industrier och framför allt militära anläggningar. De var besegrade innan de kunde mobilisera sitt försvar. Det här var det definitiva steget bort från terrorism. Nu var fienden inte ens dold. Det fanns ingen fiende, bara tingens allmänna tillstånd som behagade att spela dem det ultimata sprattet. Till råga på eländet började all världens vulkaner vakna till liv. Geologer hade förklarat att de berodde på expansion i jordens kärna som i sin tur gjorde att innanmätet spyddes ut och att jordytan helt enkelt sprack på sina håll. Det var också förklaringen till oskicket med att marken öppnade sig och ställde till det. På svaret vad det betydde i slutändan började många av dem besvärat skruva på sig och tala om ett övergående fenomen, men att man inte visste när det skulle vända och hur mycket skada det skulle hinna åstadkomma. Spridandet av aska gjorde att stora delar av flygplanstrafiken fick ställas in. Det var omöjligt att navigera under dessa försämrade förhållanden och det resulterade i att turister, affärsmän, politiker, musiker, skådespelare och andra kosmopoliter med världen som arbetsområde, blev strandade och fick förlita sig på bil eller båt för att ta sig hem. Att färdas med skepp hade också visat sig vara förenat med påtagliga faror. Havsregionerna var värst drabbade av hålen och det hade startat en chockvåg av virvlar som sög ned de fragila tingestar som färdades på de sju haven. Vidare hade en diabolisk process inletts där haven sakta åderläts på sitt vatten som färdades rakt ned i underjorden som i sin tur upphettades och svällde. Det bådade inte gott. Den mesta av den dramatiska världsutvecklingen låg framför annonssäljarna och journalisterna i Ludvika när de

stod framför TV:n och gapade. Men det var illa nog för att de skulle börja summera sina liv. Leif konstaterade att han haft händelserika och lyckliga 61 år på denna planet och sa till sig själv att allting har en ände utan korven som har två. En styrketår av becksvart kaffe var precis vad situationen krävde. Han tänkte njuta av den där kaffekoppen som om det vore hans sista, vilket det kanske också var. Vem visste? På sitt kontor satt Nicke och slet sitt hår. Slott försvinner inte av sig själva! Eftersom det inte kunde ske, så hade det inte skett. Så enkelt var det med det. Om världen inte uppförde sig logiskt, desto värre för världen. De här försvinnandena kunde förklaras som en kombination av masshysteri, optiska illusioner, lurendrejeri av kvacksalvare, livlig fantasi och mycket möjligt även någon form av avancerad masshypnos. Dags att föra upplysningens fackla vidare i denna värld av drastiskt tilltagande vidskeplighet. Här gällde det att göra vad som göras kunde. Han stuvade om i planeringen och vigde sidan tre för en lång artikel om Sanningen. Övrig bevakning, och det var mycket nu, fick klara sig på resterande sidor. Han hann inte långt innan han blev störd av kreti och pleti som stormade in på redaktionen med olika akuta ärenden. Flera butiksinnehavare klagade över stöldräder. Mannen/kvinnan på gatan klagade över att trafiken gått överstyr och att bilhuliganer härjade som vettvillingar på crack, förstörde rabatter, krockade och förvandlade Hillängen till ett suicidalt tillhåll för chickenraceförare. Mestadels med stulna bilar. Som i ett slag av ett trollspö drabbades orten (likt oräkneliga andra runt om i världen) av en massväckelse. Samtliga varianter av den kristna tron som fanns representerade på orten fick ta emot ett myller av

medborgare som först nu insåg den existentiella relevansen i Jesu gärning. Kyrkoherde Pontus Kindvall öppnade kyrkportarna och startade en spontan gudstjänst som omedelbart svällde så att kyrkbänkarna inte räckte till. Fört att mätta den nyväckta andliga hungern flyttade de mässan utomhus. Han hade aldrig i sitt liv varit med om en sådan religiös glöd under en mässa och han tackade sin skapare för denna nytändning. Det var inte lätt att finna de rätta orden i en unik situation som denna, men Uppenbarelsebokens löfte om en ny värld och en ny himmel tycktes lämpliga. De mer målande beskrivningarna av diverse mardrömsframkallande katastrofer valde han att bortse från. Somliga medborgare var förvirrade angående tidningens funktion och inflytande redan innan oroligheterna, och det blev inte bättre nu. Nu fick tidningen se till att inte Kommunhuset, badhuset, Folkets hus eller kyrkan försvann. Och de måste omedelbart göra någonting åt fylleriet och bilhuliganerna. Nicke fann det för gott att låsa dörren och låta allmänheten knacka sig trött innan de gav upp och traskade vidare. Men innan dess hann eldsjälen, ortens allt-i-allo, mästerarrangören, energiknippet, hembygdssnillet och spelmannen Gregorius Jönsson upp på redaktionen. Han slog sig ned hos Leif, vilken nu var den enda personen i fikabordet. Det var fan, Leif. Tokiga tider vi lever i. Ja du, Gregorius, det är ingen överdrift. Kanske är det så att domedagen är här. Vår Herre tycker kanske att det är hög tid nu. Ja inte fan kan jag klandra honom. Allt jävelskap, krig och miljöförstörelse som finns. Det var bara en tidsfråga. Vet du vad? Jag har faktiskt med mig lite starkt. Ska vi

lämna in för gott är det lika bra att göra det med stil, sa Gregorius och langade fram en flaska Johnny Walker Red Label. Jag lyckades få tag på den här strax innan fyllegoingarna började göra sina räder. Det konstigaste med dem var att de tycktes vara koordinerade och planerade. De kom i ett stim av, säkert tjugo personer och gjorde en tjurrusning in i butiken. Fyllde korgarna med den dyraste spriten och sprang med huvudet före mot alla hinder som för att stånga dem. De fick tag på några stycken och haffade dem, men mer än hälften hann undan, så de sitter väl i Kyrkparken nu och pimplar champagne och tjugoårig whisky. De haffade Stoffe Spasm som sprattlade som besatt och skrek när Securitas bröt ned honom. Det var en jävla scen. Skål på dig broder. Skål broder! Ja, det är lite kaotiskt här också. Det bölas, klias i skallen och snackas. Vi har försökt ringa till några kunder men det leder ingenstans. Ingen kan samla sig till att snacka affärer. De har annat i skallen just nu. Det är upp och ned och ut och in med allting just nu. Fullt upp för Nicke att hålla redaktionen i gång, antar jag. Ser att han sitter bakom lyckta dörrar. De här plötsliga försvinnandena tar han inte på allvar. Det rör sig om någon masshysteri, anser han. Känner jag honom rätt så plitar han väl ned någon förklaring till vad som sker. Lycka till, sa Leif och log brett och obesvärat.

21 En grogg på det här En riktig karl vet när det är dags att ge upp och helt enkelt gilla läget. Det är bara att relaxa och ta en grogg. Jag kommer precis från Ulrika kyrka. Pontus har blixtmobiliserat en akut gudstjänst för en församling som är så stor att han måste flytta utomhus och predika under Guds bara himmel. Åhörarna sväller ut längs området och gudsförnekare har sprungit till sina biblar så snabbt som benen bär. Gregorius lade in en snus och såg märkligt oberörd ut. När fan blir gammal blir han religiös. Ingenting är så bra för kyrkans business som lite omskakande katastrofer. Nu skulle vi haft kvar Alvar den allvarlige, då jävlar hade folk fått höra. Tokfan fick folk att börja böla i kyrkosätena när han eldade upp sig med sina helvetespredikningar. Hade han levt nu hade han ylat som en varg om alla gudlösa som skulle komma att brinna i helvetet. Den där tokfans sista ord var nog en förbannelse över alla hedningar. Han hade en tendens att glömma bort det där kärleksfulla i kristendomen, sa Gregorius. Ja hujedamej! Vi har i alla fall levt ett gott liv Gregorius. Skål för det tammefan! Det är bara att ta allt med en axelryckning och se det komiska i det hela. Det blir inte bättre av all uppståndelse. Jag hade till exempel gett mitt ena lillfinger för att se Stoffe Spasm och hans anhang göra sin tjurrusning inne på systembolaget. Jag kan tänka mig hur surt det var för den

tokfan att bli haffad och gå miste om några flaskor högkvalitativ yrselsoppa. Istället blir det gallret och ting. Om de nu bemödar sig med att göra rättssak av händelsen. Fri kost och logi för saten några veckor. Det är bara en bekvämlighetsinrättning för den saten, sa Leif. De kan ju alltid försöka med att ge honom dagsböter. Det skulle se ut, replikerade Gregorius. Ja, det skulle se ut det, sa Leif. Sedan hörde de hur dörren till arkivet öppnades och hur steg som tydde på att fotgängaren levt länge på jorden och vandrat många mil, närmade sig lunchrummet. I vanliga fall hade de inte noterat det, men två störande faktum låg för handen: 1. De hade inte sett någon gå in i arkivet. 2. Stegen hade Hjalmar Söderlunds något släpiga, men ihärdiga och målmedvetna karaktär. Detta faktum var förbryllande eftersom denne hobbyforskare i bygdens historia dog för drygt ett halvår sedan efter att ha uppnått den aktningsvärda åldern av nittiotvå år. När högst densamme Hjalmar Söderlund, livs levande i sitt förgängliga kött, stod i dörröppningen och plirade så där spjuveraktigt som han brukade göra, sköt absurditetsfaktorn upp högt i det blå. Å här sitter ni och ljuger, gubbar! sa Hjalmar, fastän han varit död i drygt ett halvår. Han plirade som om han väntade sig någon halvspydig replik tillbaka som han kunde skratta gott åt. Man va i helvete Hjalmar! Du är ju död! Leif fann det inte för gott att gå som katten kring het gröt. När de döda återuppstår är det lika bra att konfrontera dem med faktum utan några skönskrivningar. Gregorius gapade som om han aldrig tänkte göra något annat under de dagar han hade kvar på sin levnads vandring.

Inte då. Jag mår bättre än någonsin. Pigg som en nötkärna, sa Hjalmars otidsenliga inkarnation och plirade som en busunge åt de traumatiserade gubbarna. Leif fortsatte sin brutalärliga linje. Hjalmar, du är, eller rättare sagt, var en go och skön gubbe. Men du dog i våras. Under eftermiddagen den femte april drabbades du av en hjärtattack i ditt hem och var död när ambulansen kommit fram. De konstaterade att det var ingenting de kunnat göra, även om de funnits på plats när det skedde. Din nittiotvååriga gamla kropp hade helt enkelt kommit fram till slutet på sin vandring. Fan, nu blir jag riktigt jävla hispig här alltså. Du ska inte kunna stå där. Du är död Hjalmar! Leif artikulerade tydligt, som om den språkliga tydligheten skulle återställa verkligheten från den skymningszon de nu uppenbarligen befann sig i. Jaha, det där ja. Jo, det var en pärs. Det stack till något så in i helvete, men sedan gick det över och blev bättre. Och visst, jag måste ge ambulansförarna en eloge för ett väl utfört arbete. De gjorde allting rätt och efter boken så vitt jag kan förstå. Men då gjorde det ju inte ont längre. Jag stod roat och tittade på när de tog hand om mig på bästa sätt. Men Hjalmar, det var ju då du dog. Hur kan du stå här nu? sa Leif samtidigt som Gregorius försiktigt sträckte fram ett finger för att nudda vid det högst välmående spöket. När fingret nådde Hjalmars arm konstaterade han att han stod här i köttet. Han drog blixtsnabbt tillbaka fingret som om han bränt sig. Död och död. Nu ska vi inte vara så där. Det är så lätt att överdriva när det gäller sådana där saker. Jag känner mig hyfsat pigg med tanke på mina nittiotvå år. Piggare än på länge faktiskt. Du verkar vara av kött och blod, sa Gregorius utan att

bry sig om hur fånig han lät. Ja, det är bara hårdingar som du som är gjorda av betong och armering, Gregorius, sa Hjalmar och skrattade. Jag vet nog om att du käkar taggtråd och skiter napalm, he he. Att en död gick igen, och dessutom skrattade och var på gott humör gick liksom inte ihop. Om folk går igen ska de vara osaliga spöken som framträder som bleka skuggor som de är fångade i. Dömda att sukta efter det köttsliga livets alla fröjder som de stängts utanför av ett skoningslöst och grymt öde. Men Hjalmar skämtade och retades som han alltid gjort. Dessutom var han gjord av kött och blod, som han alltid varit. Det var det mest skruvade. Spöken är inte gjorda av kött och blod, det var ett privilegium för de som ännu inte dött. Utom i Hjalmars fall då, uppenbarligen. Hur länge har du suttit inne i arkivet? undrade Leif när han märkte att den här linjen om döden inte fungerade. En timme ungefär. Jag har letat efter artiklar om BK Swing, speciellt efter nybildningen 1960 då klubben fick ny energi... För i helvete Halvar! Du dog i våras. Både jag och Gregorius var på din begravning, sa Leif. Ja, det var vi och ta mig tusan om jag inte grät en skvätt också! Ja, det var mycket rörande. Jag var där jag också. Jag hade ju inga speciella önskemål om själva proceduren. Jag tycker att sådana där tillställningar bör vara snabba, traditionella och raskt undanstökade. Det blir så förbaskat sentimentalt med allt bölande och de deprimerande psalmerna och allt elände. Begravningskaffet efteråt är en lättnad. Då är det värsta förbi och man kan börja bete sig som folk igen, sa Halvar. Den där kluriga blicken såg

högst levande ut. Var du närvarande på din egen begravning? Men då måste du ju vara död, typ, sa Gregorius som nu fått mål i mun men led av allvarlig begreppsförvirring. Död och död. Man ska inte vara så petig med sådana där saker. Huvudsaken är att man inte låter sig nedslås i onödan. Det är därför jag har så svårt med sådana där begravningar. Folk komplicerar allting för mycket. Antingen är man död eller så lever man. Det är väl inte att komplicera saker och ting, sa Leif och kom på sig själv med hur absurd situationen var. Här satt han och hade en kvasiexistentiell diskussion med ett spöke av kött och blod. Men om man var av kött och blod så var man väl inte ett spöke... Det är mycket med det världsliga. Nej nu börjar det dra sig mot stängningsdags. Jag ska lägga tillbaka tidningarna så det blir snyggt och prydligt. Hjalmar gick tillbaka till arkivet med steg som tydde på att han levt länge på jorden och gått många mil. Gregorius och Leif tittade på varandra och undrade vilken reaktion som vore den naturliga just nu. De bestämde sig för att följa efter den pigge döingen och fortsätta konversationen. De ville inte sitta i den gyttja av oviss absurditet som de kände att de höll på att fastna i. Arkivet var tomt. De såg ryggtavlan på Hjalmar gå in i arkivet utan några övriga öppningar förutom en hermetiskt tillsluten lagerlokal som de undersökte in i minsta vrå. Ingen Hjalmar syntes till. Han var lika borta som han var de facto död. Du Gregorius. Det här känns som lite överkurs för en simpel annonssäljare. Det är överkurs för en eventarrangör också kan jag berätta.

Ja, det var ju trevligt att träffa gamle Hjalmar igen. Fastän han är död, sa Leif med ett lätt snopet tonfall. När de kom tillbaka till rastrummet klev Nicke ut genom dörren. Han hade nu skrivit färdigt sitt upplysningsepos som skulle mana till sans och förnuft i en värld som förlorat förståndet. Han var redo att avsluta den mörkaste arbetsdagen någonsin i tidningens historia och att gå den avslutande korridorsrundan. Fast denna gång kändes det mer som en golgatavandring. Eftersom det fanns folk i det till hans kontor intilliggande fikarummet gick han först in dit. Han brukade inte känna sig trött efter arbetsdagen, men idag gjorde han det. Det fick bli ett par, tre minuter med Leif och Gregorius. Ni ser ut som ni nyss sett ett spöke, sa han och visste inte vad de skulle kunna tänkas svara på det. Dra på trissor om det inte är just vad vi gjort, sa Leif. Nej! Inte mer stollerier och svärmeri, tänkte Nicke uppgivet och slog sig ned på en stol. Han sökte efter någon lämplig replik, men kom inte så långt innan Gregorius bestämde sig för att reda ut begreppen. Ingen har varit i arkivet de senaste timmarna, va? Nej, i dag har forskarna hållit sig hemma. Trodde väl det, men alldeles nyligen dök Hjalmar Söderlund upp från arkivet. Livs levande. Han stod här i dörröppningen och berättade om att han var med om sin egen begravning. Tydligen stod han också och tittade på när ambulansförarna hämtade hans kropp, sa Gregorius. Nej, tänkte Kalle och bet sig i underläppen. Dessutom sa han att han suttit i arkivet ett tag och forskat i gamla tidningar. Som han brukade göra medan han levde, fyllde Leif i. Ja, och jag passade på att nudda vid honom. Bara för att

kolla om han var ett spöke eller någon form av hologram, man kan aldrig vara säker dessa dagar. Men han var solid och gjord av kött och ben vad jag kunde avgöra. Otäckt var det. Gregorius avlöste Leif, ivrigt som vore de två barn som ville berätta om något spännande de varit med om. Fan, varför sprang vi inte iväg snabbare än blixten och hämtade en kamera? Det kom jag på just nu, muttrade Leif. Ingen ände på galenskaperna, ingen ände alls, tänkte Nicke och gav ifrån sig en suck som förvirrade Leif och Gregorius. Hör du, vi ljuger inte. Det är tillräckligt med galenskaper på gång utan att vi skulle hitta på något sådant här tok, sa Gregorius som misstog sucken för ett uttryck för misstroende. Jag tror att ni sett något, vad det nu kan vara, sa Kalle för att lugna ned honom. Okej. Han stod i alla fall i dörröppningen och pratade om sina efterforskningar. Sedan sa han att han skulle lägga undan tidningarna och gå hem. Vi följde efter honom in till arkivet, och gissa vad som hände sedan! sa Gregorius och inväntade en kvalificerad gissning från Nicke. Det här vill jag inte höra, tänkte Kalle, men sade kortfattat: Berätta! Puts väck! inflikade Leif. Karln var borta, han hade gått upp i rök. Vi såg ryggtavlan när han gick in i arkivet och vi var inne högst fem sekunder senare. Tomt! Tomt! Klockan hade nu passerat fem. Kvar på redaktionen var Mikael Cervin som hade mediahistoriens mest gäckande kvällsskift framför sig. Sportreportern Bosse Löfstedt skulle jobba en timme till för att skriva en sportkrönika, men han hade blivit övertalad att vara tillgänglig om

arbetsbördan skulle blir för stor. Nej, gubbar. Nu får vi runda av det här. Slappna av lite grand och försöka få perspektiv på saker och ting. Jag har en känsla av att det kommer att bli en hel del att stå i under morgondagen, sa Nicke.

22 Chefredaktören går en golgatavandring Vad Nicke upplevde när han steg ut genom ytterdörren 17.08 denna eftermiddag var hur alla de myriader av Ludvikas små ingredienser som utgjorde staden, tycktes befinna sig i upplösning. Det var något som låg i luften, som det heter. Det upplevdes konkret i det första andetaget han tog efter att ha tagit sitt första steg utanför kontoret. Oväsendet som konstant kommit honom närmare för varje trappsteg som han tog, slog nu mot honom i sin fullt utblommade skränighet. Från öppna fönster bubblade det en vild variation av toner med det gemensamma att de borde spelas på lägre volym och med fönstren stängda. Nicke tyckte om raka linjer, strukturer, tradition och hierarkier, så han upplevde den upplösande stämningen som illavarslande. Och han hade fått nog av onda varsel denna den mörkaste av dagar. För varje steg han tog blev han konstant påmind om hur allt tycktes statt i förändring. På rekordkort tid hade staden blivit något det aldrig varit under dess långa historia. Gatorna bar spår av bilhuliganernas framfart med buckliga bilar på parkeringsplatserna, skräp på gatorna och åverkan på skyltar och svarta bromsmärken av gummi från slirande bildäck som slingrade sig som ormar längs asfalten. Från bortom korsningen vid Högbergsgatan/Engelbrektsgatan kom en silverfärgad Toyota Corolla farande som skjuten ur en kanon, spelande REM:s It s the end of the world as we know it. Volymen var så monstruöst hög att låten kunde urskiljas fastän den följande polisbilen hade sirenerna aktiverade. Från passagerarsätets nedvevade fönsterruta sträcktes det ut en

hand med långfingret erigerat. En ölburk studsade på asfalten i närheten av bilen. Det var markant mycket mer människor än vanligt på gatorna och de tycktes alla röra sig hetsigare. De sprang över gatorna utan att se sig för, till synes utan att bekymra sig för de livsfarliga bilhuliganerna som tagit över staden. Tidsandan kunde ta sig många olika uttryck. En stackars medborgare sprang naken ned för Högbergsgatan och kostade på sig att skrika oartikulerat allt vad hans röst förmådde. De där nakenlöpen skulle snart nog sprida sig och både gammal och ung kunde synas och höras när de sprang för allt de förmådde, skrikande och vilt viftande med armarna. De kunde beklaga sig över att universum var ett hologram och att någon nu fingrade på inställningsknapparna. Andra skrattade som besatta och basunerade ut att hänryckningen var här. Kopulationer på allmän plats skulle snart bli en inte helt ovanlig syn. Sirener hördes när och fjärran. Ordningsmakten skulle få mycket att syssla med under kvällsskiftet, tänkte Nicke precis när Lisa Jeppsson, en förtidspensionerad och dryckesglad levnadskonstnär tycktes hoppa fram från intet. Hon stod helt plötsligt med ansiktet så nära honom att han hoppade till och skrek av förfäran. Att tillägga är att Lisa Jeppsson inte ens i sina glansdagar var någon skönhet. En fårad manhaftighet hade av decennier av idogt supande mejslats ut till något som Leif vid ett tillfälle vid lunchrummet karaktäriserade som så hiskeligt fult att man kunde använda henne till att skrämma små barn till lydnad med. Med tillägget om det nu fanns någon som var så rå och hjärtlös. Med en andedräkt som stank av unken förruttnelse blandad med Bollinger tryckte hon sitt salivfräsande ansikte

ännu närmare Nicke. Han tog förfärat ett steg tillbaka men hann inte undvika att få en vedervärdig salivdusch mitt i synen. Vet redaktören om att utomjordingarna kommer snart. Det är nästa stora grej som är på gång. Först är det eld och svavel, vulkaner och jordbävningar. Marken öppnar sig under våra fötter förstår redaktören! Men snart kommer utomjordingarna, och det betyder att det inte är långt kvar innan det är slut med allting. Va ska du ta dig till då, storfräsarn! Skål tammefan! spottade hon fram och tog en klunk av sitt lyxdricka. Det olustiga intermezzot med Lisa Jeppsson visade sig i alla fall vara en potentiell välsignelse. Hade hon inte dykt upp var sannolikheten stor att han hade träffats av en skär potta som nu krossades mot trottoaren ett antal meter framför honom. Nu landade den en halvmeter från en korpulent herre i snickarkläder och keps som det stod Lantmännen på. Smakfullt nog hade den inget innehåll, men det lindrade inte vreden nämnvärt hos mannen i fråga. Ditt förbannade apskaft! Nu kommer du ner här så att jag får slå in skallen på dig! Enda svaret blev att ytterligare attiraljer i form av tidningsställ, ett durkslag, en matlåda i metall och en barbiedocka kom farande genom fönstret. Genom fönstret dundrade vad Nicke identifierade som Enter Sandman med Metallica. Han klev förbi prylregnet och snabbade på sina steg. Någon global optisk serievilla och lite geologiska rörelser och världen förlorar förståndet. Vad är det för fel på folk, tänkte, ömsom muttrade han och korsade övergångsstället snabbare än någonsin för att fortsätta vidare till sitt välsignade hem. Tjenare Nicke. Slit och släp, förstår jag. En munter

hälsning från en mötande när han vek av in på Tjärngatan. Lena Lilja, vän till Katrin. Ska hon inte vara i Thailand nu? Katrin tar ju in deras post. Hon och Mats åkte för fyra dagar sedan för att få sig sin årliga motdos av oktobermörkret i form av thailändsk sol. Men här mötte han henne mitt i stan. Skruvat. Äntligen något som han kunde undersöka på plats. Han vände om och kom ikapp henne på trottoaren. Lena! Vad förvånad jag är över att se dig här. Är inte ni i Thailand? Nej, vi åker först nästa vecka. Och det ser jag verkligen fram emot. Tack vare de där resorna har jag blivit kvitt all min höstdepression. Sedan gäller det bara att ha koll på D- vitamin när man väl kommer hem. Du ser rätt uppjagad ut, om jag får vara ärlig. Ta ut ett par semesterveckor i oktober, det är värt att offra dem. Thailändsk sol mot nordiskt mörker. En given succé, sa hon sorglöst som om världen rullade på sin gilla gång. Men vi tar ju hand om er post. Jag vinkade av er när ni åkte till Arlanda. Det måste ha blivit några ändringar i planerna. Lena synade honom förundrat. Men snälla Nicke, ingen har åkt någonstans. Paus. Det måste vara stressigt att ha ansvaret för en hel tidning. Ett nytt nummer fullmatat med nyheter varje dag. Du behöver nog vila. Du skrämmer mig. Blandar du ihop förra året med i år måste stressen vara svår. Hon lade medkännande ena handen på hans arm som tröst. Lyssna här, Lena. Jag blandar inte ihop åren. Ni åkte till Thailand för fyra dagar sedan, men nu är du helt plötsligt här hemma och säger dessutom att ni inte åkt. Det här går ju inte ihop. Fick ni lov att avbryta resan och åka hem av någon anledning?

Nu hade Lenas min ändrats från deltagande till förvåning och begynnande irritation. Uppenbarligen var Nicke gravt förvirrad och lät sig inte talas förstånd med. Klart var att han behövde vila och prata med någon professionell. Nej, nu känns det här bara konstigt. Vi åker nästa vecka och därmed basta. Nu får du ursäkta mig, men jag har ärenden att uträtta. Gå nu hem och ta dig en ordentlig vilopaus så ska du se att allt klarnar. Det brukar göra det bara man får lite perspektiv på saker och ting. Hej då, sade hon och gick vidare. Nicke brottades med sin frustration och försökte komma fram till nästa steg i sin informella utredning om sakernas tillstånd. Villrådig stod han kvar och tittade moloken på Lena som obesvärat traskade på i villervallan. För henne var det en dag som vilken som helst. Inget konstigt alls. Han kände sig fånig över det plumpa avskedet och tog upp mobilen för att släta över situationen. Förklaringen till det hela var uppenbar. Någonting hade hänt i Thailand som gjorde att de avbröt semestern och åkte hem. Antagligen var det någonting pinsamt och smärtsamt. Som någon form av sjukdom, de kan ha blivit osams, kanske hade någon form av otrohetsaffär ägt rum. Hennes mörkande av saken var minst sagt klumpigt, men under affekt är inte alla beslut alltid så kloka. Det gick fram tre signaler innan hon svarade. Lena här, på plats i Thailand, elva på kvällen, hörde han Lenas härjade och jäktade röst. Men Lena gick inom hans synhåll och hade inte plockat upp någon telefon och svarat i den. Samtidigt kände han igen rösten, det var verkligen Lena som svarade. En armada av invektiv bubblade inom honom som i en tryckkammare som nått den

kritiska punkten. Okej, dags att sätta hårt mot hårt, tänkte han. Han sprang mot Lena med mobilen tätt tryckt mot örat. Ingen tid att tänka igenom situationen, dags att improvisera. Hej, hej, men oj då, ursäkta att jag stör. Jag skulle ringa till Lars, men så råkade jag trycka fel. Hoppas att jag inte störde. Nicke blev imponerad av sin behärskning. Det är helt okej, vi sitter på terrassen och tar oss en liten grogg innan sänggåendet. Om vi får någon sömn. Det kanske inte spelar någon roll eftersom världen är en mardröm i alla fall. Kungahuset finns inte längre har vi förstått. Först trodde vi att det var bombat, men det verkar vara något annat konstigt som har hänt. Och det även på andra ställen på jorden. Det finns två vulkaner här som har aktiverats så flygen är för tillfälligt inställda. Herregud, vad är det som händer? Ja, det är verkligen besynnerliga tider och vi har haft det ganska kaotiskt på tidningen idag. Nu hade han kommit fram till Lena och ryckte henne, mer bryskt än han planerade, i axeln så att hon skrek till i förfäran. Och det var då som det blev överkurs för Nicke. Exakt unisont med skriket skrek även rösten i telefonen som han höll vid örat. Vad gör du? Du skrämmer mig! Ta det lugnt, din galning! Lenas upprörda röst ljöd både från den Lena som stod på trottoaren och den Lena i telefonen som hävdade att hon befann sig i Thailand. Lena var alltjämt oberörd av den senaste tidens händelser, bara irriterad på sin granne som uppenbarligen blivit tossig. Men... jag talar just nu med dig i telefonen, sa Nicke och hörde hur fånigt det lät. Fortfarande höll han telefonen krampaktigt mot örat. Gå hem och lägg dig! sade hon som om hon talade till

en olydig hund. Rösten i telefonen sade exakt samma sak, exakt samtidigt. Sedan lades luren på. Nicke gav upp och kände att det var dags att gå hem. Äntligen lugn och ro! När han slog igen ytterdörren till sin borg, det rena intellektets konungasäte, kände han hur världens galenskap äntligen avtog. Han gick fram till stereoanläggningen och satte på en cd med Bachs fugor. Tunga tider krävde tunga motdoser. De blommande, ständigt varierade melodierna var som en andlig dusch. Den stränga intoneringen av toccata e fuga utvecklade raskt en genuin skönhet. Precis som machiavelliska stränga principer smörjer ett smidigt samhällsmaskineri. Öronlappsfåtöljen inbjöd till den lekamliga hugsvalelse som återstod för att träda in i den meditativa sällhet som dagens kaos tillintetgjort. Nej, det räckte inte. Inte ens Bachs fugor rådde på detta elände. Det fick bli en stadig whisky. Hur som helst var det ingen ordinär måndag. Herregud! Herregud! Herregud! Dörren smällde igen med en skräll som letade sig in i Nickes värld av fugor och ordning och reda och detonerade där som en bomb. Katrin hade en mängd emotionellt laddade utrop kvar innan hon hade skyfflat sig fram till en mental position då hon kunde prata klart och tydligt. Jag ger upp! Skit! Skit! Skit och åter skit! I vanliga fall hade hon låtit sin sambo vara när han stängt in sig i musikrummet, speciellt om hon hörde att det var dags för fugor. Men i dag rådde inga vanliga fall. Akuten hade haft en sådan extrabelastning att övrig personal fick rycka in för att försöka bena ut kaoset. Mottagningen såg ut som om det rådde krig i riket. Ändå var ju inte Sverige drabbat, förutom det där med slottet då, men det var ju i Stockholm. Folk hade helt enkelt blivit

galna. Krockat bilar med andra bilar, mot trafikskyltar, kört i diket och kört in i väggar. De hade jagat fotgängare, mopedister, motorcyklister, invandrare, pensionärer, gudsförnekare och religiösa konvertiter. Psykakutens verksamhet hade havererat. Vad gör man när helarna själva är trasiga? Personalen hade slitit som flåbusar utan att för en sekund haft tid att reagera på dagens kavalkad av bisarra nyheter som bara fortsatte. Smällen i dörren sprängde sönder hans fugor till irrande tonvirvlar. Katrin hade säkerligen hållit sig à jour med nyhetsflödet på sin iphone och han hade en känsla av att mycket elände hade hunnit hända på den timme som gått sedan han lämnade jobbet och försatt sig själv i frivillig medieskugga. Katrin slet upp dörren till musikrummet och Kalle fick se en medusa med vilt stirrande ögon, håret rufsigt och med ett kroppsspråk som skrek ut sin stress. Säg mig att jag sover, älskling! Hon sprang in till honom och kastade sig utmattad i hans knä. Du sover inte! Det var inte det jag ville höra. Det är allt jag har att säga. Vill du höra de senaste nyheterna? Nej. Jag kommer att berätta om dem i alla fall. När kollade du upp dem senast? När jag gick från jobbet. Okej. För att börja inom rikets gränser: FRA finns inte längre. Ett gäng med demonstranter stod utanför anläggningen och demonstrerade mot deras spionage mot civilbefolkningen och samarbetet med NSA. Döm om deras förvåning när rubb och stubb plötsligt försvann framför

deras ögon. Och folk säger att demonstrationer inte lönar sig. Riksdagshuset, minns du det? Det är i så fall det enda som det är numera - ett minne. Några residens för landshövdingar finns det inte längre. Dessutom har de där spontana öppningarna i marken börjat dyka upp i Sverige också. En hel bondgård utanför Degerfors har uppslukats och en ICA-affär i Tranås likaså. En gigantisk grop dök upp längs väg 50 mellan Klenshyttan och Grängesberg. Den vägen leder numera bara till underjorden. Samma sak om man vill åka mellan Åkers styckebruk och Mariefred. Dessutom tycks skogen där omkring vara hårt drabbad. Det senaste jag hörde, precis innan jag kom in, var att folk hade sett de döda gå igen. Men livs levande, i köttet. Olof Palme ska ha setts, i närheten av korsningen Sveavägen - Tunnelgatan, ironiskt nog. Flera sinsemellan oberoende personer svär på allt de håller heligt att de sett Evert Taube stå utanför Systembolaget i centrala Norrköping och sjunga Så skimrande var aldrig havet. Sedan försvann han bara, mitt framför ögonen på åskådarna. Han skapade en hel del uppståndelse, tydligen. Hur många som sett Jesus ska vi inte gå in på. Nästan lika många som hävdar att de är Jesus. Hon reste sig upp och ställde sig i dörröppningen. Som om hon hade något viktigt åtagande, men inte för allt i världen kunde komma på vad det var. Jag orkar inte ens rabbla upp om vad som händer i övriga världen. Men det eskalerar ständigt. Alla flyg är inställda på obestämd framtid. Det går inte att navigera i luften längre. Och på tal om luften så ser folk tydligen hur många UFO:n som helst. Stora, små, blinkande, blanka,

tefatsformade, cigarrformade och så vidare. Att åka till Mallorca är inte att tänka på. Det finns inte så mycket kvar av det. I praktiken har det sjunkit ned i Medelhavet. Hon tittade ut genom fönstret och blicken tycktes förlora sig i fjärran. Jag behöver något starkt. Det blev tyst ett tag. Båda kände sig som om de befann sig mitt i en rörelse som leder till ett specifikt mål, men villrådiga över vad det var. Nicke tänkte berätta om mötet med Lena, men det fick vänta. Det var mycket nu. Ja, det är väl lika bra att aktivera mobilen och vara beredd på det värsta.

23 Ett möte med stormästare Meander Morfeus En herre i tidstypisk högre ståndsmundering med kravatt, cylinderhatt och en kraschan som prydde ena bröstet, mötte deras blickar. Han kan ha varit i femtioårsåldern. Lång, smal, bar runda glasögon och hade ett par grova ögonbryn som låg som ett buskigt tak över brillorna. En bred mustasch av samma grova kaliber som ögonbrynen gav honom en komisk och världsvan uppsyn. En man som uppskattade fina likörer lika mycket som god mat, fagra damer, goda vänner samt goda skratt. Han höjde sitt snapsglas till en skål och inväntade deras respons. Ha! Han känner jag igen. Det är stormästaren till Drakordern i vårt spel, Meander Morfeus! Känner du igen honom? sade Svart-Erik samtidigt som han höjde sitt glas till deras kreation. Jodå! Visst tusan är det Meander! En av de ytterligt få som hade den högsta insikten i spelet och därmed kände till dess syfte och uppbyggnad. Han bär till och med på den största och mest välbevakade hemligheten av alla - att hela deras kosmos är ett dataspel och att du och jag är skaparna, svarade Fixar-Hasse med fascination i rösten. Som om han återsett en gammal bekant som han inte hört av på länge och undrade vad han haft för sig under alla dessa år. Det här blir bara mer och mer intressant. Har du tänkt på en sak? Om han har de egenskaper som vi gav honom i spelet betyder det att han vet vilka vi är. Han vet även att han är deltagare i ett gigantiskt dataspel. Han skålar ju med oss, ett tecken på att han känner igen

oss. Vid profetens skägg, nu snurrar det betänkligt, sa Fixar-Hasse. Just då reste sig Meander från sin plats och begav sig till deras bord. Det må jag säga! Storfrämmande i vår makalösa värld av utmaningar! Är det inte mästeringenjörerna själva som hedrar oss med sin närvaro! Jag ber om att få presentera mig själv: Meander Morfeus, uppfinnare, skald, kvinnotjusare, maskinmakare, parfymkännare, trädgårdsmästare, insatt i de allra mest förborgade esoteriska lärorna och tillika stormästare i Drakordern. Men, det är klart, det vet ni ju redan, sade han, blinkade spetsfundigt åt dem och brast sedan ut i ett mullrande skratt som tycktes komma ända från fötterna. Får jag slå mig ned hos demiurgerna ett tag för att avnjuta denna synnerligen uppfriskande flytande efterrätt? Varsågod! Vårt bord är ditt bord, sa Svart-Erik med en välkomnande gest. Tackar allra ödmjukast! Jag ser att du provat på husets Janssons frestelse. Det är Herrgårdens specialitet. Kocken har sitt eget hemliga recept som han inte delar med sig till någon. Folk vallfärdar från hela Mellansverige för att avnjuta denna utsökta rätt. Jag misstänker att det har någonting med tillsättning av exotiska ostar, kryddmixen och någon väl förborgad delikat hantering av potatisen att göra. Hans skratt mullrade än en gång, nu lite blygsammare. Groucho Marx och den skrattande buddhan var förebilderna bakom hans figur. En lyckad och roande konstruktion, tänkte båda IT-kreatörerna och slogs omedelbart av det absurda i tanken. Dels av den osannolika kombinationen, men främst i att de satt och konverserade med honom. En mycket besynnerlig känsla att träffa er, Meander.

Jag måste tillstå att det skramlar mycket mellan öronen. Vi har litet svårt att greppa situationen nu, och jag tror jag talar för oss båda, sa Fixar-Hasse. Tror jag det! Det här är inte ett av våra vanliga möten som vi gör under vår levnads vandring. Ni är kreatörerna bakom hela det universum som utgör scenen för det storslagna kosmiska dramat. Och jag, jag är en av era kreationer. Nu kom det där operaliknande skrattet som ett annalkande åskväder från botten av Meanders väsen för att brista ut i en eruption. Alla församlade i salen vände blickarna mot den högljudde muntergöken. Hå hå ja ja! Det här är banne mig det mest uppfriskande jag varit med om på länge! För att gå rakt på sak: Känner du till Sofia Elenor Hagström? Vet du vad vi gör här? När vi gick in genom dörren tycks vi ha gått in i en helt ny värld. Pausen när han inväntade Meanders respons var full av andakt. Var han insatt i situationen? Hade han någonting att säga till dem som kunde vara dem till nytta? Om han fungerade i enlighet med hans programmering hade han det. Hans insyn i fördolda ting var gedigen, för att inte säga fulländad. Mycket angelägna frågor, mina herrar. Och ni har blivit informerade om svaret, men jag antar att ni vill ha ett perspektiv från mig också. Det är hög tid för en cigarr på maten. Jag föreslår att vi går ut på terrassen och njuter av den vackra utsikten. Jag har cigarrer som jag bjuder på. Meander reste sig och gick mot terrassen med sina nygamla frändskaper i följe. Väl där ute möttes de av ännu en överraskning. Under en kort sträcka på deras väg ut från restaurangen doldes utsikten av en vägg. När de klev ut på terrassen möttes de av ett nytt sceneri. Det uppländska insjöområdet hade transformerats till en sandstrand som

avlöstes av ett hav där vatten och himmel förenades i horisonten. Trädgården innan stranden hade växt till en veritabel lustgård och sträckte sig vida omkring med lummiga lundar, grusgångar med ansade buxbomshäckar, en labyrint med tuktade tujor, tennisplaner och parkbänkar vid sprutande fontäner föreställande keruber. Överallt spankulerade gäster som blev uppassade av propra betjänter som bjöd på snittar och champagne. Meander lutade sig mot räcket, stoppade en cigarr i munnen och bjöd även Fixar-Hasse och Svart-Erik. Hans rörelsemönster var offensivt, självhävdande och hurtigt och Fixar-Hasse mindes att han hade filmen En kväll på operan som förlaga när han programmerade honom. Efter att allt enligt njutningskonstens regler puffat ut röken från det första blosset, tog Meander till orda igen: Kom, låt oss ta en promenad i den vackra trädgården, sade han och struttade piggt, med överkroppen parodiskt framåtlutad i sin gång, ned från terrassen ut till trädgården. Vad hände precis nyss? Klev vi in i en ny verklighet? undrade Svart-Erik. Nja, rent tekniskt finns det inga verkligheter här. Vad som återstår är projektionerna av våra intentioner. Vi tre önskade oss, innerst inne så att säga, den här miljön för vår diskussion, och då dök den upp. Med samma precision som när man skriver en programmeringskod. I världen ni kommer från faller alla gamla korupta konstruktioner som dominobrickor och går upp i rök. Det är av den anledningen som kungaslotten ryker först av allt och att Vatikanstaten är borta. Upphöjandet av några få människor om innehavare av en särskild glans som andra stackare inte skulle ha. Det är det yttersta vansinnet! Människosläktet har hunnit till slutet på historien.

Stora, magnifika saker håller på att hända på Moder Jord. Där är det många förvånade miner just nu kan jag berätta, och ändå är det här bara uppvärmningen. Vänta tills det verkligen kommer igång. Men låt oss nu gå direkt till pudelns kärna, som Mefistofeles sade. Mitt perspektiv på saken. Vad jag har att tillägga utöver vad ni redan vet är att ni nu kommer att förverkliga era öden. Hela ert liv har lett fram till denna stund. Låt mig komma med en slående liknelse. När ni spelar ett online-spel är det en karaktär som ni använder er av. På samma sätt i era liv. Ni är karaktärer som en högre del av er själva just i detta nu sitter och spelar med. Allt är ett spel, mina herrar. Konfrontationen med Den Som Är, den tokfan, kommer att bli en konfrontation med det undanträngda i era karaktärer. All mörker, smärta och ondska koncentrerat i ett monstruöst väsen. Tar ni er genom detta kommer vägen till ert högre jag att ligga vidöppen. De gick förbi ett lummigt område där ett sällskap skålade, skrålade och dinerade högljutt. Den första anblicken visade det identiska ögonblicket från Peder Severin Kröyers målning Hipp Hipp Hurra! Konstnärsfest på Skagen. Dra på trissor stora som bropelare! Det är ju Kröyers målning om den där konstnärsfesten på Skagen, tänkte Svart-Erik. Tydligen är detta ett ställe konstnärernas visioner lever ett eget liv. Många själar på jorden har vandrat färdigt och är redo för nästa etapp bortanför spelets regler. De som inte är det kommer att bli slussade till en ny verklighet som passar deras önskemål där de kan fortsätta sin själsutveckling. I slutändan får alla precis så som de vill ha det. Men det kommer att bli en kort och intensiv period av turbulens. En mycket humoristisk och roande tid om man tar det på rätt

sätt. Tyvärr är ju de flesta så insyltade i livets drama att de har väldigt svårt att se det storslaget humoristiska i allting, sa Meander. Ett mullrande skratt illuminerade hans ord. Efter en kort promenad uppenbarade sig ännu ett konsthistoriskt fenomen. De hade för ett tag vandrat in i en dunklare, mera vildvuxen miljö, likt en otämjd engelsk park. Naturen tycktes utstråla starkare kontraster och mitt i en dunge satt två män och en naken kvinna vid en picknickkorg. I bakgrunden några meter längre bort stod en kvinna böjd mot marken och tycktes plocka blommor. Nä, dra mig baklänges upp för en ishal förbannat brant backe! Nu händer det igen! Det är ju Frukost i det gröna. Den klassiska tavlan av Edouard Manet som han målade... vilket år är det nu, 1889. Den där tavlan borde han ha målat för ett par decennier sedan, sa Svart-Erik. Korrekt iakttaget! Liv och konst är samma sak, sa Meander. Han höjde på ögonbrynen, plirade med ögonen och förenade komik och visdom i en radikalt ironisk gest. Ett finger roterade i luften som vore han en romersk orator som läste upp ett dekret från kejsaren. Vi tycks ha vandrat in i ett landskap där konsten blir levande, sa Svart-Erik och slogs genast av tanken vad det kunde betyda i praktiken. Underbart uttryckt. Ja, någonstans finns en verklighet för allting. Även de mest mirakulösa sagorna är en verklighet någonstans. Hur skulle det kunna vara annorlunda? sa Meander och log brett. Men för att ta upp en linje som blev avbruten - nu undrar ni vad som kommer att ske härnäst, sa han och ställde sig militant myndigt med händerna knutna bakom ryggen. En hållning som han sekunden senare dekonstruerade med de där vickande ögonbrynen och plirande ögonen.

Exakt, sade Svart-Erik. Ett barn i sju, åtta-årsåldern i sjömanskostym sprang förbi dem, sparkande på en boll. Efter honom kom en flicka i tio, elva-årsåldern och försökte dribbla av honom bollen. När hon lyckades med det var den unge pojken efter henne igen, men hon hade åldern och de längre benen på sin sida, så det blev ett övermäktigt företag för den lille pojken. Meander hade slutat bolma på sin cigarr och tog nu ett äpple från ett närliggande äppelträd. Se där vem som kommer om inte vår gåtfulla drottning i egen hög person. Precis rätt person att svara på den frågan, sade Meander och sträckte upp armarna i en omfamnande gest mot Sofia Elenor som kom gående mot dem.

24 Stanna ändå, du är så skön Hon skred fram som en av Kröyers karaktärer stigit fram ur en tavla där de vandrade längs stranden vid Skagen. Nu simmar ni bland hajarna, bästa IT-samurajer. Håller du på att fördärva dem alldeles, Meander? Ni ska veta att Meander har sett allting som finns att se och gjort allting som gjorts. Hans själ är svart som den svartaste sot och vit som den renaste snö, men just därför är ingenting förborgat för honom. Paradoxalt nog är denne den listige av rävar, även förtrogen med det mest oskuldsfulla. Har jag inte rätt din gamle get? Hon öppnade armarna och besvarade Meanders inbjudan till omfamning. Din skönhet överträffas bara av din visdom Sofia. Det är en ynnest och ödets gunst att få träffa dig. Alltför sällan sker det, svarade han och höll länge fast henne i sina armar. Omfamningen kröntes av att läpparna möttes hastigt, men hjärtligt. Hoppas att ni fått er en god och närande måltid till livs. Lite spirituosa till kan också vara nyttigt, bara det är i rimliga mängder. Mästerkreatören Svart-Erik här har avnjutit deras sagolika Janssons frestelse. Jag har förklarat att den har gjort herrgården legendarisk. Kollegan Fixar-Hasse här satsade på slottssteken och kan gå i god för att smaksensationerna gäller andra rätter än frestelsen, sa han och vände sig till IT-samurajerna, Förresten, borde vi inte nu i denna stund av finalitet och kommande slutgiltig syntes, lägga undan dessa smeknamn? Ni får ursäkta mig, men jag finner dem pejorativa och förklenande. Sätt inte ert

ljus under skäppan! Det borde inte tillstå er att göra er mindre än vad ni är. Jag föreslår Erik och Hans, kort och gott. Vackra, ståtliga, klassiska nordiska namn. Han tittade på dem med höjda ögonbryn för att invänta deras svar. Namnen har liksom växt fast på oss. Men eftersom vi tycks leva i en tid av ultimat dekonstruktion, så varför inte, svarade Svart-Erik som från och med nu hette Erik. Jag håller med min kollega. Vi kan göra så, jag har aldrig brytt mig i alla fall, fastslog Hans. Utmärkt! Utmärkt!, skanderade Meander överdrivet förtjust. När en förbipasserande pass-upp kom lägligt nära med en bricka fylld med snittar, passade han på att hugga en godbit med renkött och pepparrot. Snittarna håller även dem högsta klass. Missa inte dem! Jag antar att Meander rätat ut lite frågetecken för er. Hans vulgärhedonistiska framtoning till trots vet han mycket, för att inte säga allt, som är förborgat. Allt, min kära! Inget undgår min falkblick! De hade under samtalets gång promenerat mot stranden och var nu framme vid den vitaste och mjukaste sand de upplevt. En lätt svalka infann sig i en mycket behaglig tidig kvällsbris. Vågorna kluckade mot stranden och det lät som om röster med spännande och revolutionerande meddelanden fanns inkodade i dem. Kanske var det havsväsen som tog sig upp till ytan för att delge dem någonting angeläget. Om de bara lät sig hugsvalas av vågornas skvalpande och doften av tång och frihet från havet så skulle deras kroppar automatiskt uppfatta vad som sades. Ha ha ha! Meander skrattade som en dånande jättebaby, sparkade av sig skorna och strumporna som han vårdslöst lät ligga kvar på stranden. Barfota utan strumpor

och skor avnjuter man bäst dessa edenliknande stränder. Följ mitt exempel, bästa spelmakare och min fagraste visdomsgudinna, dånade Meander. Sofia följde hans exempel och det gjorde sedan också Hans och Erik. Den senaste tidens upplevelser hade gett dem en känsla av nystart och det kändes som den naturligaste sak i världen att kasta bort smeknamnen. Meander fortsatte sitt skrattande, tog Sofias hand och sprang ut bland vågorna. De var lika entusiastiska som en valp som jagar änder vid vattenbrynet. Dags att bada. Hoppa i, era kanaljer! ropade Meander och började skälmskt att skvätta vatten på Sofia som besvarade hans attacker med en kraftfull motoffensiv av våta kaskader. Passa på att roa er nu! Bättre badvatten än det här hittar ni inte någonstans, ropade Sofia mellan förtjusta tjut. Ingen av IT-samurajerna hade varit särdeles svag för badande. Om de någon gång förirrade sig till en badstrand kände de båda bara ett slags kletigt obehag. Badandet upplevdes som ett tvång att känna sommarglädje i en stekande och stickande sol som brände sönder kroppen om man utsatte sig för den. Vattnet var utan undantag chockerande kallt och botten utgjordes antingen av vassa stenar eller äcklig blålera som förde associationerna till exkrementer. Dessutom visste man aldrig vad för ett vasstandat simmande kreatur som fanns där och kunde hugga på en godtycklig bit av kroppen. Att tvingas exponera sina blekfeta och taniga kroppar för allmänheten kändes också olustigt. Barnen stimmade och skrek obönhörligt. Omaket med att byta om utan att exponera könsdelarna var förnedrande och omständligt. Att bara ligga i solen som en död fisk som spolats upp på land

var själva kvintessensen av tristess. Nej, badstranden var ingen plats för dem. Men här fanns ett behag de aldrig förr upplevt. Att låta svalka fötterna vid strandkanten kanske inte var en sådan dum idé. Både Meander och Sofia hade i ett infall av naturalistisk spontanitet slängt av sig kläderna och simmade omkring samtidigt som deras rop skallade in till stranden. Betrakta det här som ert dop. Den sista tvagningen innan det avgörande äventyret. Ge er hän, bara! hörde de Meanders röst ett trettiotal meter bort. Besynnerligt nog visade det sig att alla obehag de tidigare känt inför badandet nu var som bortflugna. Den där ogästvänliga, smetiga och burdusa kvaliteten hade ersatts med en inbjudande och smekande sådan. Vattnet sade: Hoppa i så ska jag smeka och ta hand om er, mina händer är skräddarsydda för ert behov. Vi gifter oss omedelbart och blir till ett. Vattnet som finns i er kropp och jag finner varandra denna den ljuvligaste av kvällar. Märker ni vilken känsla av tillfredsställelse som finns i luften i kväll? Inget av denna eviga gnagande vantrivsel där det alltid saknas någonting. Där något alltid är i olag. Där något alltid ska göras, men inte låter sig göras. Där allt definieras utifrån sin brist, en brist som aldrig kan tillfredsställas och inte heller riktigt detekteras. Där allting är slitet, även när det är nytt. Där glädjen definieras utifrån en sorg och lyckan utifrån misären. Men inte nu. Nu är det bara att luta, luta, luta er tillbaka. Vattnet, himlen, stranden och stjärnorna tillhör er. Ha Ha! Inte så pjåkigt va? Vad säger ni mina herrar? hörde de Meander skandera i ackompanjemang till ett stilla vågbrus. Efter simturen satt de på verandan, klädda i

morgonrockar och smuttade på var sin kopp kaffe. Från ett tillstånd av nervös vaksamhet hade en fridfull semesterstämning lägrat sig över den dynamiska duon. Vilken tid på året är det? Det var oktober där vi kom ifrån och det tycktes vara höst när vi först kom hit. Men det är ju så mycket som ändrades sedan vi steg in i herrgården, undrade Erik. Inte för att det spelade någon roll, mer som en slags meteorologisk lek där det gällde att placera vädret i rätt månad. Ja, säg det. Jag skulle göra gällande att det råder evinnerlig sommar här. Helvetet är inte hett och brännande, det är bara en efterkonstruktion eftersom det gör mer ont att brinna ihjäl än att frysa ihjäl. Lättare att skrämma folk med helvetets torterande eld än en ogästvänlig kyla. Och det är en väl avvägd och trevlig paradisisk miljö här utan att göra den för extremt extatisk. Det skulle bara rubba jämvikten. Låt oss bestämma oss för att det är midsommarafton, då blir det så, sa Meander och nickade till sitt eget resonemang. Midsommar, det låter bra. Vi kör på det, sa Erik. Och i denna ljuva arla midsommarkväll är det dags för nästa steg i vår vistelse här, sa Sofia och fortsatte: Kvällen och omgivningen här är perfekt för detta. Kan ni känna det? Kan ni känna hur ni förts hit av omständigheter som tycks lite för väl kontrollerade och konstruerade? Hur det arbetat med både diskreta synkroniciteter och burdusa omvälvningar för att tvinna ödets trådar till just denna stund? Visst finns det någonting i luften i kväll, som det heter i sången, någonting som känns bekant, irriterande bekant. Som när man varit ute på en vandring så lång att benen kroknar, synen suddas ut av trötthet och ryggen känns som den ska knäckas itu. Då kan man befinna sig längs en stig och så blickar man upp, till exempel mot ett

berg. Och så slås man plötsligt av en enorm känsla i maggropen. Att man kommit fram till ett mål, en slutpunkt, och att någonstans bakom de där bergen finns det hett begärda slutmålet. Det är som julaftnarnas julafton, orgasmernas orgasm och förälskelsens förälskelse. Men utan den där bitonen av smärta och förlust som ändå finns där någonstans mitt i all glädje. Som när ni under er ayahuascaerfarenhet stod vid universums rand och blickade ut. Det minns ni inte så mycket av. Det går inte att ta med sig så mycket av sådana minnen till vår värld. Men ett fragment av detta finns kvar i er. Lever, glöder, värker. Kan ni känna det? Jo, det kunde de, båda två. En sista fråga bara till dig, Meander. Eller snarare en reflektion. Vi har konstruerat din karaktär och ändå sitter vi här och pratar med dig. Det känns bra läskigt, alltså, sa Erik. Detta fann Meander av någon anledning himlastormande underhållande. Det bullrande åskskrattet kastade sig ut mot vattnet och for vidare tills det nådde någon ö eller angränsande fastland. Är det detta som ni tror? Nej, sanningen är den att jag klev in i spelet och formade den här karaktären genom att influera er vid skapartillfället. Jag minns det väl. Det var en torsdagsförmiddag bland pizzakartonger, colaburkar och instängd svettlukt. Jag dikterade min personlighet och ni gjorde ett alldeles utsökt arbete med att snickra ihop den. Jag fanns innan spelet. Så det så! Nu vet ni det! Återigen ljöd det där tordönsskrattet. Ögonbrynen for upp och ned som vingarna på en fjäril som bestämt sig för att ge sig iväg på upptäcktsfärd. Men nu ska jag lämna er ett litet tag. Om ni väljer att

konfronteras med skuggan kommer vi att mötas igen. Om inte så skiljs våra vägar här för gott. På återseende eller adjö, mina herrar! Sedan bugade han sig höviskt åt både dem och Sofia. Nu är det dags, mina herrar. Och här kommer våra assistenter, sa Sofia. Från herrgården kom Mishami och Aomame. Nu klädda i prästerliga vita svepningar. Hoppas att ni haft en trevlig stund. Nu är det dags för nästa etapp, mina herrar, sa Mishami och tog Hans om armen medan Aomame tog Erik om armen. De följde efter Sofia ned till källarvåningen i en spiraltrappa som likt allén ledde upp till herrgården, aldrig tycktes ta slut. Både Hans och Erik fick en bild av hur slitande muskulösa arbetare under en stekande, obarmhärtig sol hackade och borrade, slet som trotsiga djur för att meter efter meter ta sig ned i marken och anlägga denna trappa som skulle leda dem ut till Uranien. Plötsligt tog den svindlande trappan slut. Sofia öppnade en massiv gotisk, järnbeslagen port som hämtad från en skräckfilm. Bakom den ledde en tunnel som var upplyst med facklor placerade längs grottväggarna. Efter att ha vandrat under en tid vars längd de inte lyckades få sig en uppfattning om kom de återigen till en stor, välvd och järnbeslagen port av massivt, uråldrigt trä. Den såg ut att ha inte ha öppnats sedan universum var ungt. Så där mina herrar, nu är vi äntligen framme, sa Sofia och sken av högtidlighet. Här kommer vi att lämna er och ni får fortsätta resten av resan utan oss. Kom ihåg att ni har allt ni behöver och att om ni bara följer er lust och kallelse så kommer ni att klara er alldeles galant och nå dit ni innerst inne vill. Det var allt, kom i min famn, ni ska få en sista välsignelse från Moder Jord i en gruppkram innan ni

träder in i ert egenhändigt skapade universum. Om ni klarar provet och bestämmer er för att söka upp spelets sabotör kommer vi att träffas igen där inne. Efter gruppkramen såg de Sofia, Aomame och Mishima försvinna in i grottpassagen och de kunde svära på att mörkret uppslukade dem innan de försvann ur sikte. Hans och Erik tittade på varandra som två soldater vilka stod i beredskap att kasta sig upp ur skyttegravarna och möta fiendens skoningslösa kulor och granater. Det känns som om det är plats och tillfälle att säga någonting nu, sa Erik. Han puttade lite försiktigt på porten och kunde känna hur dess essens som var äldre än tiden själv, talade till honom. Den bjöd honom att öppna porten och lämna allt som hänt och som han varit med om bakom sig. Det känner jag också, men jag kan inte komma på vad det skulle kunna vara. Jaha, då ska man öppna den här porten då. Ingen nyckel eller nyckelhål. Det är väl bara att trycka på tills den ger vika då, sa Erik. Han väntade på något, högst oklart vad, innan han ville ge sig i kast med uppgiften. Jag har faktiskt ingenting att tillägga. Det finns bara en väg att gå och det är framåt, sa Hans och klargjorde därmed att, åtminstone för hans del, var väntan vid porten över. Okej, nu kör vi, sa Erik. De tryckte båda på mot porten som började ge vika för deras kroppstyngder. Heliga Guds Moder!, sa Erik och Hans.

25 Kaos Hade IT-samurajerna befunnit sig på jorden hade de upplevt hur allt blivit ställt på huvudet. Byggnader fortsatte att försvinna, saker dök oförhappandes upp ur tomma intet och saker försvann lika oförhappandes i tomma intet, personer befann sig på två eller flera ställen samtidigt, döda gick igen, personer blev tjugo eller trettio år yngre eller äldre, spontana levitatationer blev allt vanligare liksom den plötsliga förmågan att kommunicera telepatiskt. Ett utbrett fenomen var att man mitt i den oskyldigaste promenad utan förvarning befann sig någon annan stans på jorden. Ena sekunden stod man utanför en pizzeria i Värnamo för att plötsligt befinna sig mitt på Metropolitans scen i New York. En uppsättning av Rigoletto skakades i sina grundvalar då en svensk hip hopare i övre tonåren plötsligt materialiserade sig när hertigen skulle förföra Gilda. Listan på liknande och även betydligt värre missöden kan göras lång. Vulkanerna fortsatte att spy ut sitt heta innanmäte och sprickorna i jorden blev allt fler och större. Det redan ultrainstabila penningsystemet bröt ihop som ett fragilt husbygge gjort av tändstickor som mötte en orkan. Eftersom den ekonomiska ordningen haltat under lång tid, fanns det ett ersättningssystem utarbetat som omgående kunde implementeras. Orkanerna ökade lavinartat och lavinerna rasade varhelst det fanns stora snösamlingar. Fenomenet med försvinnande byggnader fortsatte och eskalerade. Hela byar och städer försvann och kunde lika oväntat ersättas med nya som

tornade upp sig likt en hägring för att försvinna lika snabbt. Hysterins uttryck visade upp en imponerande variationsrikedom och så även de metoder som folk valde att använda sig av för att ända sina liv. Den utpräglat filosofiska läggning som fordrades för att ta situationen med jämnmod, var det en tämligen begränsad skara som ägde. Somliga personer som plötsligt försvann för att senare komma tillbaka visade upp en eufori och lättnad som vore de nyfrälsta. De talade om ett översinnligt ljuvligt Shangri La som fanns mitt ibland dem när de terrorbombades av trauman efter trauman. De badade i välbehag och harmoni i en värld som omfamnade dem i milda och gracefyllda, men kraftfulla extaser och ro. Där fanns skog, berg, sjöar och bebyggelse som i denna den brutalaste av jämmerdalar. Nöjena var storslagna, musiken var en del av din kropp och ditt väsen lika mycket som ett uttryck av landskapet. Kropparna var av ljus och även maten bestod av himmelskt ljus. Där skedde all kommunikation telepatiskt och någon lögn eller förvrängning fanns inte. Hade man sådana tendenser fick man vara så god att stanna kvar och göra sig hemmastadd i denna plågade dimension. Där var sanning skönhet och lögn var fulhet. Det som hände nu var att det fula försvann och att det sköna tog vid. När Nicke efter sin vilostund slog på mobilen såg han att han hade 144 meddelanden. Han suckade högt som en sliten slav som får ännu några kilon på sitt ok. Sedan öppnade han det första meddelandet som var från Mikael som förklarade att schemat för arbetsordningen spruckit. En epidemi av bränder härjade, trafiken fortsatte att vara kaotisk, inte minst på grund av att fordon försvann mitt på

vägen och orsakade påtaglig förvirring. Bland bondgårdarna spred sig fenomenet med flygande kor, som hämtat från ett omslag från en Pink Floyd-skiva. I Smedjebacken kom samstämmiga vittnesmål om att en malplacerad här av karolinska soldater slagit läger på fotbollsplanen i Herosvallens idrottsplats. De försvann emellertid efter ett par minuter, men lämnade en del ammunition och övriga persedlar efter sig. Ett av vittnena, en gräsmattsodlare från Söderbärke som hade ett grundmurat rykte att vara en tillförlitlig man, svor över allt som var dyrt och heligt att han gått fram till självaste Karl XII och växlat några ord. Den svenske krigarkonungen var lika förvirrad som smedjebacksborna, och tillsvor detta häxeri som ett trilskande från hin håle. Han befann sig på kampanj i Polen och hans trupper hade precis slagit läger för att vila upp sig under natten. Gräsmattsodlaren hann precis varna honom för att det där med att ge sig i kast med Ryssland inte var en bra idé, när karolinerna försvann. När den bångstyriga trafiken spred sig till luften eftersom somliga bilar började levitera, innebar det en brutal utmaning för den överarbetade trafikpolisen. Rådvilla stod med block och böteslappar då bilarna for härs och tvärs i luften. En Mercedes på vinglande himlafärd krockade med det nyligen förgyllda kyrktornet på Ulrika kyrka. Därefter tycktes den förlora sin flygfarande välsignelse och störta rakt ned i kyrkkroppen och orsaka påtaglig förödelse. I Stockholm satte regeringsmakten upp provisoriska samlingspunkter vid Svenska Filminstitutet, SVT, Riksteatern och Moderna Museet. En nitisk samling IToperatörer fick i uppdrag att snabbare än blixten få igång ett

fungerande nätverk. Riket förklarades vara i en kris en nivå högre än vad som fanns stipulerat. En i grunden skakad regering som hölls ihop av överlevnadsinstinkt och sobril stora som tvålkoppar, slog i ett klubbslag ihop polis och militär till en gemensam ordningsstyrka. Militären råkade ut för en grav identitetskris när fienden nu var omöjlig att definiera. Vad skulle de göra då all kausalitet och därmed förmåga att agera rationellt var satta ur spel? Förklara krig mot en ny uppsättning regler i naturen? En farsot av plötslig vuxendöd orsakad av andningssvårigheter och hjärtproblem svepte över världen. Folkmördare, skumma politiker, cyniska utsugare och parasiter ramlade döda ned på gator och torg. Speciellt utbrett var detta hos militära befattningshavare, vilket skapade kaos i befälgivningen. Dalarnas polisledning tillhörde de som kunde se att eländet faktiskt förde något gott med sig. Världssituationen hade fullständigt rentvättat deras alldeles nyligen besudlade och tillintetgjorda namn. Mitt i vansinnet kunde Kämpenberg känna en viss lättnad. Nu klev han in på polischef Leonardssons kontor för att gå igenom strategiupplägg inför den närmaste framtiden, om det fanns någon. Om en kvart skulle militärens representant, överste Janne Ståhl göra dem sällskap, men Leonardsson hade kallat in Kämpenberg för att bena i några frågeställningar innan dess. Leonardsson satt djupt försjunken vid datorn, som om den skulle kunna producera en mirakelkur som vred tillbaka klockan till tiden då riket ännu hade ett kungligt slott i huvudstaden. Huvudet vilade i handflatorna som om halsen och nacken inte längre kunde hålla upp det. Först tycktes han inte notera att någon stigit in genom dörren och

Kämpenberg ville inte störa mannen som inte såg några som helst möjligheter att sköta sitt jobb längre. Kämpenberg, efter mycket övervägande har jag kommit fram till följande: Jag avgår med omedelbar verkan. Det är omöjligt att sköta mitt jobb under dessa... omständigheter. Jag känner att min omdömesförmåga är så skadad att jag inte bedömer mig som lämplig att fortsätta. Du blir tillförordnad och härmed kliver jag tillbaka för att verka som polisbefäl. Han sade det med en bedrövelse i rösten som inte gick att dölja, trots att han ansträngde sig till det yttersta. Det är över, Kämpenberg. Jag känner mig som Hitler i bunkern i april 1945. Riket är dödsdömt och alla vet det. Alla funderar på vad de ska ta sig till när Berlin intas och det enda de kan hoppas på är att de allierade hinner före så att de undgår ryssarnas brutalitet. Samtidigt går det omkring en galen österrikare med nervösa spasmer och kommenderar fram trupper som inte finns. En man måste veta sina begränsningar och när det är dags att ge upp. Det största problemet vi har att tala om i dagsläget är trafiken... sa Kämpenberg och hörde på en gång hur dumt det lät. Och det är där som vi satt in nästan alla våra resurser och det är klokt. Jag vill inte låta hysterisk eller bli en defaitist, men låt oss se klarögt på saken. Trots geologernas undanglidande jollrande är det ett faktum att jordkärnan exploderar, och det kan ske när som helst. Mycket besynnerligt att det inte är mer oroligheter och upplopp än vad det är. Det känns som om luften är tunnare och friskare. Som om man befann sig högt uppe på ett berg. Ibland känner jag att jag skulle behöva syrgas för att kunna andas, svarade

Kämpenberg. Precis, och det kanske har något att göra med mitt beslut. Jag tänker bege mig till Lappland. Närmare bestämt till Kebnekajse som jag tänker bestiga, och där ska jag invänta slutet. Min kropp och mitt förnuft säger mig att det inte är långt kvar. En virvel av knackningar hördes på dörren. De hade rappheten hos ett maskingevär och båda herrarna på kontoret ryckte till av överste Janne Ståhls offensiva förvarning till entré. Innan Leonardsson hann ropa stig in öppnades dörren med samma beslutsamhet som trumvirveln av knackningar. Jävlar, mina herrar! Det är i sådana här situationer som man får tillfälle att visa vilket virke man är gjord av!

26 I som inträder här... IT-samurajerna öppnade den underjordiska porten och klev ut i Högländerna, ett högalpint kargt fjällandskap med naken jord, lösa stenblock och lavar. En frisk, isande vind slog emot dem när porten öppnade sig med en ödesmättad högstämdhet. På tryggt avstånd stod en fjällräv och iakttog dem, men vände om och sprang iväg när den blev upptäckt. De befann sig stående vid en stig som ledde vidare ned i en dalsänka och slingrade sig vidare runt klippformationer. De befann sig inte långt från Ödets Bro. Det låg något grunt och lättare över denna värld. Jorden hade en mycket mer påtaglig densitet. Vid Betsebas bara fötter, det här liknar ingenting annat. Erik, vi är inne i Uranien. World Dominion finns på riktigt, sa Hans, gapade och tittade sig hänfört omkring. Eriks nacke vred huvudet från sida till sida och jublade. Vår skapelse! Vår skapelse, Hans. Det lever! En snöblaskig februarisöndag i början av 90-talet satt ITsamurajerna i sina hålor till studentrum och knackade kod samt drack mängder av kaffe som skulle fått den mest rabiate kaffekonsumenten att häpna. Slinga efter slinga finaliserades medan de raderade dygnsrytmen och lät sina kroppar ta stryk av närings- och sömnbrist. Medan övriga studenter pluggade till tentor, sov ruset av sig, lyfte vikter på Studenthälsan, tog en söndagsfika på någon nation eller kurade framför TV:n med en käresta i ett plusgradigt och grådaskigt vinterväder som regerade i staden av studenter, skapade IT-samurajerna grunden för detta vidsträckta fjällandskap. Högländerna var ett portallandskap, lika fyllt av faror

som möjligheter. Här fanns broar, portar och underjordiska gångar som ledde vidare till nya nivåer. Men där möjligheterna fanns, lurade även farorna. Avgrunder, monster, demoner och rövarband kunde göra livet surt för den som inte stod på god fot med fru Fortuna. De kände genast igen det ställe de stod på. Vindens vinande, marken under fötterna och de friska dofterna av den höglänta sparsamma vegetationen uppfyllde dem. Känslan var mer än berusande. Ett desperat dagdrömmande i en sunkig studentlya hade blivit en form av verklighet. Men det var något som saknades. Substansen och tyngden från den invanda verkligheten fanns inte riktigt där. Men det kändes som en bagatell i dagsläget. Mest slående var att deras spel var verkligt! Ödets Bro var en portal som ledde vidare till nästa nivå eller det sceneri inom denna nivå som man önskade ta sig till. Den vaktades av en ruggigt ful puckelrygg med ett blint öga och en dåres skratt. Karaktären hade de lånat från slutscenen i Monty Pythons komedi In search of the holy grail. Kung Arthur och hans riddare hade precis flytt från den fasansfulla mördarkaninen och skulle passera denna bro. Broväktaren ställde tre frågor som man måste svara korrekt på för att passera. Svarade man fel kunde det gå illa. Man kunde skickas tillbaka till en lägre nivå eller i värsta fall bli helt utraderad. Det slog dem, inte utan ett visst mått av oro, att de riskerade att utplånas om de svarade fel på någon av väktarens frågor. Å andra sidan hade de konstruerat väktaren likaväl som hela denna värld. De var Gud Skaparen som besökte sin skapelse i form av två förhärdade IT-miljonärer. Hör du? Hans stannade upp på deras promenad till Ödets

bro. Han lystrade och tittade sig omkring. Musiken. Till denna scen hade de lagt en ödesmättad och suggestiv melodiremsa som kunde höras svagt i bakgrunden. Så det är alltså så här man upplever ljudillustrationerna när man är inne i spelet, sa Erik, fylld av förundran och upptäckarglädje. Sfärernas musik. Fast en i en kusligare variant, noterade Hans, som, om han var en botaniker som dokumenterade egenskaperna hos en nyupptäckt växtart. De vandrade längs leden och fann sig snart stå ansikte mot ansikte med väktaren. Han var lika kutryggig, ful och galet skrattande som i filmen. Dessutom noterade de båda att de lyckats alldeles utmärkt med att förse honom med genomvidrig stank. De ryggade tillbaka när den skoningslöst slog mot deras luktorgan som en överdos av ammoniak. He he he! Ho ho ho! kraxade det kutryggiga spektaklet. På tre frågor ni rätt måste svara, annars kan ni vända tillbaka, flyga och fara! Ha ha! Hi hi! Han slog med sin käpp i marken och hoppade runt på plats. Ställ frågorna, O broväktare! sade Erik och försökte så mycket som möjligt efterhärma Graham Chapmans rollfigur Kung Arthur. He He! Ho Ho! Hi Hi! Väktarens skratt var lite väl överdrivet och de önskade båda två att de kodat honom lite annorlunda. Jorden är rund och grön, kanske har den också ett kön. Om ni vet vem det är, klarar ni första frågan utan besvär. Ha ha ha! Hi hi! Hade det inte varit för de senaste dygnens påtagliga dramatik hade de stått svarslösa inför frågan. Nu hade de en aning om vilket som var det rätta svaret:

Eonen som formade sig till Moder Jord heter Sofia, exklamerade Erik som en romersk gatuutropare. He he! Hi hi! Rätt svar! Rätt svar! Två frågor har ni kvar! Törs ni om nästa fråga slå ett vad? Vad heter Assyriens huvudstad? Denna fråga från filmen kunde inte Eric Idles karaktär svara på till följd att han kastades ned i De eviga farornas hav som lurade nedanför bron. Hade de inte konstruerat spelet hade de rönt samma öde, men nu var de väl förberedda. Nineve, sa Hans, inte fullt lika deklamerande. Hi! Hi Hi! Filuren skrattade så att han tappade andan. Sedan var det dags för den sista och avgörande frågan. Efter det var de inne i möjligheternas rike. Vilket är ert uppdrag! HA! HA! HA! Den bisarre lille mannen förlorade sig i en ilsken hostattack. Vi ska söka upp och möta spelets sabotör som tror att det är dess skapare! sa Erik med samma auktoritet i rösten som Graham Chapman. Det tycktes bli för mycket för väktaren som nu vek sig dubbel och formligen exploderade av skratt som fortplantade sig i hans kropp i konvulsioner. Hostattackerna blev värre och han ramlade ner på marken, rullade runt i ett lönlöst försök att kväva attackerna. Precis när den hälsovådliga kombinationen av skratt, hosta och konvulsioner var som värst försvann han ur synfältet. Utraderad som om de gjort sig av med hans programmeringskod. Endast en strimma rök blev kvar. Det där var mig en besynnerlig upplevelse, kommenterade Hans det osannolika händelseförloppet. Ett gott skratt förlänger livet, säger man. Ja, det tycks inte gälla för vår käre broväktare, svarade Erik.

De hade lagt in en effektfull dimma som lade sig omkring dem när de gick över bron. När de byggde bryggan av Visual Basic och kaffe så svart att det rann segt som tjära ur kaffekoppen, hade de ambitionen att göra övergången riktigt kuslig. Något de lyckats med. Som ett diaboliskt gift injicerats i atmosfären spred sig en ruvande skräck över dem. Bakgrundsmusiken blev allt mer ondskefull och olycksbådande samtidigt som man kunde ana att något ohyggligt utspelade sig i avgrunden under den bräckliga bron. När de passerat dem var de svettiga och de pustade ut av lättnad. De gick vidare i fjällandskapet och i dimman som blev allt tätare. Det var med nöd och näppe som de såg stigen framför sig. Synfältet gav dem bara ett par meter, så de fick trappa ned på hastigheten. Dimman, stenarna, tomheten och kargheten - de visste vad detta betydde. Vid deras fötter och runt omkring dem bredde Det Öde Landet ut sig. Det skulle bli en lång vandring i tröstlös tomhet under rannsakande av deras intentioner. Viljan skulle prövas och psyket härdas till bristningsgränsen. Det var en marig vandring redan utifrån dess ursprungliga design. Vem visste vilka fasor de skulle möta nu när den tagits över av en demonisk kraft? De vandrade i blindo in i en dimma som blev allt tätare och allt mer obekväm. Som en giftgas de tvingades andas. De behövde spara på alla krafter så de sa ingenting. Här fanns det heller ingenting att säga. Mening och poäng fanns inte här. Bara utmattning. Omgärdad av dimman som svartnade allt mer såg de en gestalt uppenbara sig framför dem. Vem där? ropade Hans. En ensam vandringsman på vandring i bergen, hörde

de en röst. De visste att den repliken var en varningssignal. Arkianerna var genetiska samlare som drog land och rike runt för att samla på sig värdefull genetik som de sålde eller använde för att gradera upp sitt eget system. De kunde framträda som harmlösa vandringsmän, försäljare och bettlare, men de var ena ondsinta och brutala sällar som man inte ville möta. Speciellt inte ensamma och obeväpnade i Det Öde Landet när dimman var så tät att man knappt såg fötterna. Helvete! En arkian! sa Erik. Paniken kastade sig över honom. Say no more! Spring! sa Hans och kastade sig handlöst ut från stigen i en mål- och riktningslös flykt. Erik följde hans exempel, fast åt motsatt håll. Om de delade på sig hade de större chans att överleva. Att avvika från stigen, den enda riktlinje de hade, var en mycket dum idé. Men att hålla sig kvar på stigen när de mötte en arkian var en avsevärt dummare idé. Av två felaktiga alternativ får man välja det minst felaktiga. Det blev en lång och snårig löprunda där de snavade ofta och var upp på fötterna lika snabbt. Om arkianen gett sig efter en av dem eller fann att det inte var lönt att ge sig ut i dimman för att söka efter dem förblev oklart. Efter en stund som tycktes lika lång som livet självt rasade de utmattade ner på den hårda, förbannade marken. Nu fanns ingen kraft kvar. Antingen överlevde de eller så blev de arkianens byte. Utmattad stapplade Erik fram med knän och ben sönderrivna av vassa stenar. Trötthet är en förrädisk egenskap. När man tror att det inte finns någon styrka kvar, finns det alltid någon liten rest som man kan piska till aktivitet. Han föll gång på gång och blev liggande med munnen mot klipporna. Slog sig, kände blodet rinna. Det

smakade metalliskt. Kunde något sådant komma från något som levde? Det som tvingade honom upp varje gång han föll var en fasa som tycktes ånga från marken han ville försvinna in i. En oorganisk, odöd fasa. Att ligga kvar var omöjligt. Och så fanns den plötsligt där en gnutta ork som piskades fram av den råaste panik. När detta inte kunde göras längre, skulle han bli ett med det odöda och oorganiska. Allteftersom han piskade sig fram började en sporadisk växtlighet dyka upp. Till att börja med var det kantiga, sträva kaktusliknande växter, men allt eftersom berikades vegetationen. Nu hade dimman lättat och var inte lika mörk längre. Han befann sig i ett landskap av fjällbjörk och mellan grenarna kunde han se hur himlen tornade upp sig. Han hade kommit till slutet av skogen och framför honom låg en klippavsats som erbjöd en utsikt över en bebyggd dalsänka.

27 Hopp om livet När Erik kämpat sig fram till klippavsatsen kände han sig som en astronaut som efter ett missöde kastats ut ur sitt rymdskepp och under en tid längre än tiden självt kämpat frenetiskt för att ta sig tillbaka igen. Denna gång var lättnaden så överväldigande att den slog honom till hans blodiga knän. Allt brast som om han efter en prövad vandring som varat sedan födseln först nu kunde göra halt, pausa och låta känslorna komma ikapp. En livstid av utanförskap och en existens definierad av att sätta sig på tvären, att vägra konformitet, av emotionell istid och kompenserande dagdrömmeri hade fryst och stympat hans känsloliv. Med tårarna flödande stod han på alla fyra och sökte efter ork i sina reservenergier. Snart nog reste han på sig och tog sig ned till en slingrande landsväg som löpte strax nedanför klippavsatsen. Det var en lång väg att gå ned till civilisationen. Spelet hade dittills inte gjort det lätt för honom. Han hade fått kämpa i motvind och desperation under den korta tid han befunnit sig här. Broväktaren var en bagatell, som om de redan tjänat in poängen för att ta sig förbi bron. Nu när han kunde lägga kampen för överlevnad bakom sig slog hungern honom som en slägga i magen. Tarmarna vred sig i vånda som en metmask på en krok. Han kunde äta vad som helst för att bli kvitt detta utarmande och skrikande hål. Var befann sig Hans nu? Hade han också kämpat med sina sista krafter för att ta sig ur de dimhöljda karga markerna? Befann han sig kanske någonstans i närheten eller hade han blivit tillfångatagen av arkianer?

Spelet hade inte behagat ställa ett fordon här till hans förfogande. Återstod alltså att vandra och eventuellt att lifta. Det var inte riskfritt. Så här nära Det Öde Landet kunde det finnas obehagliga typer. När han hörde ett fordon närma sig bakom honom satte han upp tummen i luften. En röd Porsche svepte förbi honom i en hastighet som var direkt livsfarlig på denna slingrande väg. Den rundade krönet efter att gjort sig till känna som en röd blixt av metall befolkad av en ung yuppieliknande herre med en lika ung lika yuppieliknande dam som passagerare. Efter ytterligare ett par misslyckanden stannade en långtradare med tungt långt släp. Sidorna på släpvagnen offentliggjorde att den utförde en körning för en matvarukedja. Stig på cowboy, hörde han en kraftfull kvinnlig stämma när han klev upp i passagerarsätet. Hans räddande ängel var en kvinna i trettioårsåldern i den machomundering som utmärker detta skrå. Skitiga arbetarbyxor med en arsenal av nycklar och diverse nyttoverktyg som kan komma till nytta för en lastbilschaufför. Hon bar en flanellskjorta med en snusdosa i bröstfickan och en cowboyhatt. På fötterna hade hon svarta läderboots. Det manhaftiga intrycket förstärktes av ett robust, något kantigt utseende och breda axlar. Erik tänkte att hon utan problem kunde supa honom under bordet och klå honom i armbrytning. Må vara hänt att klå Erik i armbrytning inte var en alltför krävande utmaning. Tack så mycket, svarade Erik och kände att han ville kasta sig i cowboytjejens famn. Bara för att hon var det första normala mötet han gjort sedan Högländerna och den paniska flykten i Det Öde Landet.

Denise! sade chauffören och räckte honom handen. Hennes handtag var snabbt och så hårt att det värkte till. En kvinna som arbetar hårt, precist, kraftfullt och inte ödslar energi på oväsentligheter. Erik. Tack så mycket för att du plockar upp mig. Du har tur. Det här är inga gästvänliga marker och de flesta plockar inte upp liftare. Speciellt inte häromkring, sa Denise. Ja, jag har liksom kommit lite vilse, svarade Erik. Det Öde Landet var nu ett rått element han kunde uppleva på distans. Som någon som blivit räddad från en långvarig plåga i ett koncentrationsläger eller varit förlist i den kallaste, mörkaste rymden. Inte gråta, tänkte han och bet ihop. Ta det inte som en förolämpning, men du ser riktigt sliten ut, mannen. Jag vet inte vad du varit med om, men jag ser direkt när någon halkat till i tillvaron och det har du gjort. Om du vill kan du prata om det. För mig är det okej. Jag åker långa sträckor i tystnad, så mig stör du inte. Du ser utsvulten ut, det finns smörgåsar i kylskåpet bakom dig. Ta en om du vill. Det fanns ingenting som någon kunde säga just nu som han skulle hälsa med större glädje. Magen skrek som en lemlästad krigare på ett slagfält. Här kommer räddningen, lilla magen. Det var en mastig surdegsbaguette med tjocka lager av rostbiff pyntade med tomater och isbergssallad. Tack så hemskt mycket. Jag kan inte berätta hur mycket det här betyder för mig. På något sätt irrade jag mig ut i Det Ödet Landet. Det hade kunnat sluta illa. Ja det vill jag mena. Det Öde Landet håller man sig långt borta från. Men du är inte den enda. Nu för tiden när det där otäcka området breder ut sig är det flera som råkat

hamna på villovägar. Det enda säkra är att hålla sig långt borta från de områden som blivit påverkade, sa hon. Det är osäkra tider nu. Religiösa galningar som vill ta över världen och jäkelskap. Det var bättre förr. Han bemödade sig om bordsskicket. Att inte bete sig som det utsvultna djur han var, men han lyckades nog inte så bra, med tanke på Denises roade blick. Den där satt rätt bra, va? Jag kan tänka mig att man blir hungrig om man rumlar runt i Det Öde Landet och springer från vargar och arkianer. Han såg på sina kläder som var grå av smuts och sönderrivna på flera ställen. Längs knän, armbågar och bröstkorg hade han rivit sig och färgat kläderna med blod. Det var ett mirakel att någon plockade upp en liftare som såg ut så här. Hon måste vara en av dessa räddande änglar som emellanåt kom in och styrde upp hopplösa situationer. Det är komplicerat. Jag har vandrat längs bergen där jag gick vilse i dimman. Sedan irrade jag omkring ett bra tag innan jag kom fram till den här vägen. När man går vilse där uppe känns det som om tiden står stilla och man stapplar fram utan att komma någonstans. Jag hade nästan gett upp hoppet när jag äntligen såg staden. Du hade en jäkla tur som inte blev av med ditt huvud och blev skinnflådd och uppäten. Vilda odjur och arkianer kan göra processen kort med dig om du stöter på dem. Vill du ha en snus? Du ser ut att behöva en, sade Denise och räckte honom dosan. Nej tack. Det är inte riktigt min grej. Han väjde undan från snusdosan som om den innehöll något som dött för länge sedan. Hade jag kunnat hade jag hållit mig borta från Det Öde Landet, men ibland tvinnas ödets trådar på de mest mystiska sätt.

Denise såg på honom med en blick som visade att hon förstod att en lång och komplicerad historia låg bakom. Att livet kan bli komplicerat, så komplicerat att det inte riktigt låter sig återges hade hon själv erfarit och hon visste när det var bäst att nöja sig med det kryptiska. Somliga saker fick vara som de var. Du kommer inte härifrån va? Nej, det kan man inte säga. Jag vet inte hur mycket du känner till och hur du färdats, men om du inte visste det kan jag berätta att det är Drakstaden du ser där nere. 500 000 själar, eller om alla har själar kan jag inte gå i god för. Staden domineras av sång, dans och show. Vad som händer i Drakstaden, stannar i Drakstaden. Men du tycker om att se världen utanför Drakstaden. Jag tänker på ditt yrke. Så mycket mer av världen blir det inte. Jag kör en sträcka på en femtonmilsradie och förser butikerna med livsmedel. Det finns en slags hurtighet i den här branschen som jag gillar. Alla är trevliga och glada. Inom servicebranschen måste du alltid ha ett leende på läpparna, även när du har att göra med idioter. Dessutom kommer jag med varor åt dem, vilket betyder att det alltid är goda nyheter när jag dyker upp. Som när man möter hundarna när man kommer hem, du vet, sade hon och skrattade. Inget går upp mot hundar. Mycket bättre sällskap än människor, sade Erik. Jag förstår vad du menar. Det är kanske därför jag har valt och trivs med det här jobbet. När man väl träffar folk är de som hundar. Så att säga. Förresten, det där lät konstigt. Ja, jag tror du vet vad jag menar. Drakstaden hade konstruerats som ett nöjesmekka med

Las Vegas som modell. Men för att ge den lite krydda hade de gett den en milt anakronistisk prägel. Det var överrumplande att uppleva en värld där vanliga fordon blandades med häst och vagn och olika futuristiska kreationer i luften och på vägarna. Tanken de hade när de konstruerade världen var att det hade dykt upp en motrörelse i samhället mot en modernisering och urbanisering som gått för långt och för snabbt och som ryckte folk ur rötterna. För att känna samhörigheten med historien såg man till att bevara inte bara gamla stadsdelar, utan även transportmedel, kläder, restauranger, krogar, frisörer, banker och jordbruk. Det fanns till och med gammaldags horhus, allt enligt tidens osedlighet. Var kan jag släppa av dig? undrade Denise, och Erik kom på sig med att han inte ens funderat över saken. Hans mål var att ta sig till staden och se vad som hände. Han hade klarat passagen över Ödets Bro och kämpat sig genom Det Öde Landet. Nu återstod bara för ödet att stå honom bi så att han kunde göra det han kom hit för att göra. Släpp av mig var som helst. Jag har ingen speciell adress att gå till, svarade han. Du är en riktigt mystisk man du. Det är något väldigt speciellt med dig. Jag kan inte sätta fingret på det, men jag kände på en gång när jag såg dig att den här uppenbart tokiga karln ska jag plocka upp. Hade inte jag kommit hade du fått gå de två milen ned till staden. Och du ser ut att ha gått en hel del innan du kom dit, så det hade kunnat bli en pärs. Du var skickad av ödet. Kanske det, kanske. Egentligen skulle jag inte åka den här rutten nu. De lade om turerna i morse eftersom en

chaufför blivit sjuk. Hade det inte varit för det hade jag inte åkt den här vägen och då hade det kommit bergsvargar och kalasat på dig när du ramlat ihop av utmattning längs vägkanten. Ingen hade vågat stanna för att se vad som hänt dig eftersom de misstänkt att det var ett trick för att råna folk. Hoppla! Tack för att du stannade! För all del. Du ska ha tusen tack, Denise. Utan dig hade jag blivit vargföda. Eller ännu värre. Eller ännu värre, sa Erik och nickade. En rysning for genom honom och han kände att han ville byta ämne. Är det inte ovanligt med kvinnliga långtradarchaufförer? Jodå. Vi är närmare sextio anställda på åkeriet och bara fyra tjejer. Men killarna tycker att det är kul. Det piggar upp deras arbetsdag så att de får lite kvinnlig fägring i deras gubbvälde. De körde in i centrum och Erik gapade när han såg staden på nära håll. Verkligare än verkligheten tornade sig denna symfoni av ettor och nollor upp sig som ett Babylon av trafik, rörelse, fart, puls, byggnation, ljus och rastlöshet. Människor av kött och blod rusade runt, handlade, älskade, hatade, slet, gav upp, fann nytt hopp och tog nya tag, slog sig ned, bröt upp, skapade, drömde, lyckades och misslyckades. Vid spelborden och spelautomaterna kastades spelmarker i hopp om att de skulle föröka sig och föda en ny livsstil där man kunde lägga ifrån sig fattiga vanor. Showerna var en komfortabel fest för alla sinnen och strödde glamour över de besökande. Crooners invaggade en tillbakalutad känsla av lyx och överflöd. Dansare

förvandlade kroppen till en hemvist för fysisk lyrik. Restaurangerna, nattklubbarna, krogarna, dansställena, jazzklubbarna och konsertlokalerna hade öppet dygnet runt - det artificiella paradiset var aldrig stängt. Centralstation kanske kan vara en lämplig slutstation för dig, min mystiske främling, undrade Denise, väntade inte på svar utan körde in i den rondell där taxibilarna stod. De tutade furiöst när detta vidunder dundrade in på deras område och störde deras logistiska flöde. Hon var helt oberörd över uppståndelsen och parkerade fordonet mitt i deras zon för att släppa av Erik. Det var kul att träffa dig, Erik. Lycka till med vad det nu än är som du har på gång. Jag har en känsla av att vi kommer att ses igen i något sammanhang. Dra iväg det där jävla åbäket för i helvete! Det här är reserverat för taxi! Taxichaufförernas protester letade sig in i förarhytten när Erik öppnade dörren. Tack för skjutsen, Denise. Du är en ängel, sade Erik och skyndade sig ut ur långtradaren innan taxichaufförerna arrangerade en spontan lynchning. Jaha. Så står man här, tänkte Erik. Vad händer nu då? Han köpte den största hamburgaren som MIX hamburgerbar hade på menyn och stod i ett hörn på centralen och tuggade i sig den. Samtidigt roade han sig med att titta på folket och meditera över situationen. En av hans första funderingar i sin nyfunna trygga vrå bland allt folkmyller var: jag undrar vad som hände med Hans?

28 Det ljuva livet Direkt när rösten annonserade att den var en ensam vandrare i bergen insåg Hans vad han hade att göra med. Om han inte sprang allt vad han förmådde, skulle arkianen fånga in honom genom bedövningspistol, nät eller helt enkelt klubba honom medvetslös. Dessa brutala sällar behöver nämligen sina offer levande för att plocka ur organdelar och ta deras DNA. De är fullblodssadister som njuter i fulla drag av att plåga sina offer. Varför i helvete lade vi in dessa monster i spelet, tänkte Hans då han sprang snabbare än han någonsin gjort tidigare i sitt liv. Tack och lov för dimman som gjorde att arkianen inte kunde se dem. När benen förvandlats till välkokt spagetti och bröstet höll på att sprängas av tryck och deprivation av syre ramlade han ihop i en hög. Han skar sig på ena låret och på båda armarna på de vassa stenar som omgärdade honom. Adrenalinet flödade och dämpade smärtimpulserna, men han kände smällen och kunde notera att något vått rann ner längs knät. Krafterna var slut och han hade inga möjligheter att fly innan han vilat upp sig. Han förblev liggande på den ogästvänliga marken. Om hans jägare hade honom i sikte var hans enda minimala chans att spela död. Det kunde också lura eventuella rovdjur som strök omkring i dessa nejder. Det här var ett farligt område och om man via ödets brutala nycker hamnade här fanns det bara en sak som gällde: att så snabbt som möjligt ta sig bort därifrån. Inga brutala händer som greppade honom. Inga blodtörstiga käftar som sökte sig mot hans strupe för att slita sönder den. Han levde och det betydde att det fanns

hopp. Det betydde också att färden bort från Det Öde Landet måste fortsätta så snabbt som möjligt. Men hur skulle han hitta vägen som ledde bort från dessa tröstlösa marker? Han hade avvikit från stigen och sprungit i blindo tills benen gav vika. Den enda möjligheten han hade var att bestämma sig för en riktning och hålla sig till den. Det var en dålig strategi, men den enda han hade. Efter ett tag började en del av krafterna att komma tillbaka. Han kunde röra på benen igen och stapplade iväg i en godtycklig riktning. Att andas kändes som att trycka på en blåsbälg fylld med vatten. Benen lydde honom, men motvilligt. Så hörde han någonting som genast gjorde honom missmodig. Hundskall. Var detta alltså hans öde? Att bli uppäten av vilda hundar? De hade uppenbarligen blivit lurade. Detta var alltså erfarenheten av deras eget spel - att passera Ödets Bro för att bli hundmat i Det Öde Landet. Det stämde inte, de som lyckats passera bron ska få stora möjligheter att själva utforma sitt öde. Hallå där! Vem där? Vilken fördömd vandrare är det som irrar runt i dessa gudsförgätna trakter? Dimman hade lättat något när han hörde rösten. Det betydde att han såg konturerna av en grupp på fem personer ett trettiotal meter framför sig. De gav ett vaksamt och misstänksamt intryck, vilket var naturligt om man befann sig här. Det faktum att dimman lättat och vegetationen blivit rikare, samt inte minst att det fanns folk som vågade sig hit, tydde på att han befann sig i ytterkanterna av Det Öde Landet. Hans vandring i blindo hade lyckats! Ge dig till känna, annars skjuter vi! hörde han en röst och tyckte sig höra mantelrörelser från gevär. Men han var inte säker, den långa vandringen hade avtrubbat hans sinnen. Hundskallen ekade fortfarande längs landskapet.

Tröttheten låg som en övermäktig blytyngd över honom. Han ville svara, säga något som löste spänningen i situationen, men han förblev tyst. Även tungan hade förvandlats till bly. Ett skott ekade. Var han skjuten? Antagligen inte, i så fall skulle benen ge vika och han stod ännu upprätt. Det var ett varningsskott. Nästa skott kommer att träffa dig om du inte gör som vi säger. Gå ned på dina knän och lägg händerna på huvudet. Rösten var barsk, van vid att bestämma och att bli åtlydd. Hans gjorde som han sade och kände ett sting av smärta från ena knät. Männen samlades omkring honom, fortfarande med gevären i beredskap. De var klädda i kamouflerade jägarkläder och de hade med sig tre hundar av rasen karelsk björnhund, men på kommando av deras ägare hade hundskallen tystnat nu. Ge dig till känna! Vem är du och vad gör du i ett sådant här ogästvänligt område? Mannen som tydligen var deras ledare hade markerade ansiktsdrag som vore de huggna i sten eller frameroderade av vind och vatten. De ljusblå ögonen kontrasterade mot den solbrända hyn och den askblonda kalufsen. Alla männen var långa, resliga och kraftiga, som om de tillhörde samma rugbylag som bestämt sig för att även bilda ett jaktlag. Hans försökte prata, men tungan hade gett upp. Omvärlden snurrade och det sista han hörde innan han sjönk mot marken var en förvånad röst som sa: Helvete gubbar! Det är ju Herbert Morelius! I skapelsens arla timanden måste Vår Herre ha varit på ett osedvanligt gott humör då Han genom sitt Ord skapade doften furfulylmerkaptan. Alla välgörande dofter har sin plats och fyller sin funktion via blomster, parfymer, kryddor, stekos, bakugnar, den älskande som insuper sin

älskades essens när han eller hon smeker öron och nacke med luktorganet, eller vandraren som låter sig fyllas med skogens myriader sinsemellan förstärkande luktsensationer, vilka bär på ett dovt löfte om genuin andlig och kroppslig frihet. Furfulylmerkaptan, den essens som anmäler kaffets snara ankomst, är den första doft som välkomnar hundratals miljoner av jordens medborgare då de stiger upp ur sängen. Den lägger ett trivselns täcke över dagar fyllda av prövningar. Erbjuder att vila vid denna källa och finna nya krafter i en hård värld. När Hans började vakna upp ur den dvala som vedermödorna i Det Öde Landet försatt honom i, var det doften av kaffe som satte allting på plats. Ångesten och kampen för livet i Det Öde Landet var bara en förstärkning av de villkor som han levt under i sin jordiska tillvaro. De hade drivits till sin överdrift till dess att hans kropp kollapsade. Just vid denna stund hade Maximillan Schillers och hans jaktlag funnit honom. En mänsklig trasa, urvriden och färdig med att existera. Kaffet var det elixir som satte allting på plats igen som genom ett magiskt trollslag. Livet var värt att leva, kaffe är gott, att röra på kroppen är kul, att umgås med andra människor är kul, kvinnor är vackra och barn och valpar är gulliga. Rummet var ett spartanskt inrett gästrum inrett efter blå nyanser som ingöt en lugnande känsla. God morgon, herrn! En kvinna i femtioårsåldern med ett runt, nyponpiggt och hälsosamt rosigt ansikte satte sig ned bredvid honom efter att ha levererat honom en bricka med ett par av de mastigaste smörgåsar han någonsin sett, ett krus med äppeljuice och så den där makalösa koppen med kaffe som bäddade in hans kropp och själ i ett mysigt

och varmt ställe. Sängen och hans kropp var ett enat element av trygghet. Inget ont kunde hända honom här. God morgon, sa Hans omtumlad. Vad hade hänt? Var befann han sig? Var kom den här goda känslan ifrån? Tids nog skulle han väl få svar på dessa frågor. Till att börja med tänkte han njuta av den här koppen med det ljuvligaste kaffe som någonsin bryggts. Heliga Matilda! Det var verkligen det godaste kaffet han någonsin druckit. Varenda nyans av aromen tycktes tiofalt förstärkt! Det måste vara lättnaden av att ha undkommit Det Öde Landet som skärpte hans sinnen. Välkommen tillbaka från slummern. Jag heter Miriam Schiller och är frun i huset här på Schillers ranch. Du har sovit i... ja, det blir fjorton timmar nu. Det var verkligen tur att jägarna fann dig i gränszonen till Det Öde Landet. Det är riktigt otäcka marker dit ingen dödlig beger sig. Tusen tack för kaffet och smörgåsarna! Jag måste bara berätta att det här kaffet är rent gudomligt. Jag har aldrig smakat någonting liknande i hela mitt liv, sa Hans mellan tuggorna som fyllde hans mun. Aldrig någonsin hade han varit så hungrig och han kunde konstatera att även rostbiffsmörgåsen var lika välsmakande som kaffet. Tackar. Hemligheten med ett riktigt gott kaffe är att det ska bryggas med omsorg och att se till att vårda råvaran ömt, sa Miriam. Kaffe är ingen massprodukt, varje kopp är ett hantverk där man lägger ner kärlek och kunnande. Hon var mäkta stolt över sitt kaffe och sken upp över lovprisandet. Min make och hans jaktlag var ute i skogarna för att jaga rådjur och hade för ovanlighetens skull begett sig ända till gränsen till Det Öde Landet. De drevs väl av äventyrslusta och ville känna kittlingen av att stå mitt i

gråzonen till de onda karga markerna. Plötsligt reagerade hundarna och de höjde sina gevär i beredskap när de såg dig. Du föll ihop av utmattning så fort du träffade dem och de tog med dig tillbaka hit. Jag antar att du har en spännande berättelse att berätta. Det finns en dusch bakom den där dörren och på stolen där hänger rena kläder i din storlek. Du är välkommen att göra oss sällskap när du känner dig tillräckligt utvilad. Jag kan inte finna ord för hur tacksam jag är över all hjälp, Miriam. Någon dag hoppas jag kunna betala tillbaka på något sätt. Tänk inte på det. Ödet har ett sätt att reglera allting. En vacker, eller mindre vacker dag kommer du att kunna räcka ut en hjälpande hand till vår familj, så det jämnar ut sig i slutändan. Allt har ett syfte och allting betyder något. Bara det faktum att jaktlaget begav sig till gränsen när just du råkade befinna dig där, mer eller mindre svävande mellan liv och död, är mycket osannolikt. Det sker i stort sett aldrig, men just idag skedde det. Döm om deras förvåning när de mötte Herbert Morelius vid gränsen till Det Öde Landet. Utmattad och sargad. Herbert Morelius igen. Tydligen misstog de honom för sångaren Herbert Morelius. En av de största stjärnorna i Uranien och en gudabenådad tenor. Hur kunde det ske? Han var inte det minsta lik denne tvålfagre tonernas Adonis. Mirakulöst! Förresten, vad är klockan, sa Hans, skakad över hur nära han var att dö där ute i tröstlösheten. Han hade kunnat tillägga att han undrade vilken veckodag, eller vilket år det var, men det hade låtit för skruvat. Den är elva på förmiddagen. Jägarna hittade dig i går kväll, så du har fått en ordentlig och lång god natts sömn. Men nu ska jag lämna dig så att du får fräscha upp dig. Vi

ses senare, sa Miriam och lämnade honom med kaffe och smörgås från himmelen. Kroppen värkte som om någon eller några gett honom en omgång med påkar. Smärtan lade sig emellertid direkt i samband med varje klunk kaffe han tog. Han lättade och fylldes av en sprudlande och sprittande energi. Han visste det. Det här var inget vanligt kaffe, det hade magiska egenskaper. Säkert kunde det hela vilken åkomma som helst. Efter att ha tömt koppen och tryckt i sig smörgåsen kände han sig som en vältränad atlet som svävade fram över marken med en svällande och senig muskelmassa. På tal om kroppen... Han blickade ner på sina armar vilket var allt han kunde se där han låg nedbäddad under täcket. Händerna såg helt annorlunda ut. Istället för de korta prinskorvfingrarna och de fläskiga armarna tittade han på långa, eleganta pianofingrar och en slank, lång arm. Borta var hans knubbiga otympliga lemmar. När han på prov vickade på tårna såg han hur täcket rörde på sig ett par decimeter längre ned än väntat. Va? Hade han plötsligt växt? Och ett par decimeter dessutom. Han kastade raskt av sig täcket och noterade att hans nakna kropp såg helt annorlunda ut. Ett par decimeter längre och avsevärt mer grann att beskåda. Slank och med markerade muskler. Så som han alltid velat se ut men aldrig kunnat. Detta på grund av naturens nedriga lott från födseln och omöjligheten att avstå från godis och skräpmat. Heureka! ropade han högt. Säkerligen så högt att andra som huserade i byggnaden hörde honom. Det funkar verkligen, jag har klarat av prövningarna vid Ödets Bro och Det Öde Landet och nu har jag fått ett nytt liv och en ny kropp, tänkte han. Med nyvunna krafter studsade han som

en triathlonkampare i ett enda vigt skutt upp ur sängen och sprang in i badrummet. En spegel! En spegel! Hjärtat slog virvlar medan han i några raska steg kastade sig in i badrummet och ställde sig framför spegeln. Halleluja! Att konstruera det här spelet innebar en tvåfaldig välsignelse. Först en finansiell sådan under hans världsliga och miserabla existens. Nu när han klarat sig genom spelets prövningar hade han även lyckats åtgärda de fysiska handikapp naturen spelat honom ett sådant grymt straff med. Inte längre var han den feta, skalliga blobb vars ansikte såg ut som en baby med en vuxen mans fåror och med en kropp som såg ut som en slarvigt gjord bakelse. I spelet fanns Nejderna, ett rike där lyckan och skönheten var mer frekvent än på andra ställen. De besvär man råkade på, var lagom stora. Här rådde en grannlaga och noga avvägd dynamik mellan motstånd och växande, och det var hit han kommit. Glad i hågen gick han in i duschen och började spontant att vissla. Hans musikalitet hade tidigare varit obefintlig, men nu visslade han plötsligt hela stycken. Virtuosa, avancerade musikaliska uppbyggnader utgjorde inget hinder. Hans välsignade läppar kunde utan svårigheter återge Mozarts upplyftande serenad nummer 13 i G-dur. Precis så kände han sig. Studsande av glädje! Sedan brast han ut i La Donne E Mobile från Verdis Rigoletto. Inte ett uns sämre än självaste Pavarotti, tänkte han och nickade för sig själv. Efter duschen tog han på sig kläderna som låg noggrant hopvikta på en stol. Ett par blåjeans med en prålig cowboylivrem passade osannolikt väl på honom, som om de var skräddarsydda. En svart bomullsskjorta likaså. Han

gick åter fram till spegeln och vilade narcissistiskt i åsynen av sitt nya jag. Markerade kindben, en svart kortklippt kalufs, gröna ögon och en personlig liten uppnäsa som han var mycket stolt över. Han vände ansiktet fram och tillbaka och avslutade betraktelsen med att ge sig själv en välförtjänt slängkyss. Det var dags att bege sig ut och möta välgörarna och personligen tacka männen som räddat hans liv.

29 Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud... Hur låter det när Uppenbarelsebokens änglar blåser i sina basuner? Kanske som den upprivande, allt genomträngande ton som trängde in i polischef Leonardssons kontor då han höll i ett möte som han tyckte var så onödigt att han precis tillkännagett sitt avsked. För att lägga upp strategier behövdes någon form av ordning och förutsägbarhet. Denna lyx tillhörde det förflutna, och när Leonardsson, Kämpenberg och Ståhl undrande blickade ut genom fönstret försvann den sista lämningen av någon form av känd struktur. Som om någon tryckte på en knapp fylldes himlen av rymdskepp i alla möjliga olika typer och varianter. Utöver de traditionella tefaten fanns det cigarrformade flygartefakter. Cylinderformade, sfärformade, ljusorber, kreationer vilka snarast kunde beskrivas som djurformade på olika sätt, närmast organiska. Vissa liknade helikoptrar, jumbojets och attackflyg vi har här nere på vår egen plågade planet. Enterprise från Star Trek fanns även den representerad, liksom Han Solos Millennium Falcon. Var i all sin dar har de fått idéerna från dessa rymdskepp ifrån? Någon måste haft inblick i saker och ting som inte var ämnat för alla ögon och öron. Förrän nu då, tänkte med smidig synkronicitet trion av lagens och ordningens dignitärer, då de stirrade ut mot denna spektakulära och gravt otippade syn. En av de första syner som de noterade var hur soldater som patrullerade längs gatorna i vild panik lyfte vapnen mot himlen och försökte ge eld utan att de fått någon order

om det. Jävla kanaljer! Ni har inte fått någon order om att öppna eld, muttrade Ståhl samtidigt som han häpet noterade att inga skott avlossades. De skjutglada sällarna riktade automatkarbinerna mot himlen och tryckte på avtryckarna utan att någonting hände. Förvånade lirkade de med vapnen som de trodde drabbats av någon mekanisk fadäs. När de inte kunde hitta något fel på dem, kastade många av dem vapnet på marken, eventuellt lät det hänga på axeln och tog upp pistolen istället bara för att upptäcka att den inte heller fungerade. Hade överste Janne Ståhl haft tillgång till de topphemliga dokument, som var så högt säkerhetsklassificerade att bara fyra fysiska personer i riket hade tillgång till dem, skulle han veta att militären haft organiserade kontakter med utomjordingar sedan slutet av andra världskriget. I Sverige var samarbetet jämförelsevis litet på grund av nationens neutralitet och fredliga historia. Hade han varit mer insatt i vad som hände skulle han också veta att just dessa mer ondsinta interstellära resenärer inte fanns representerade här. De hade försvunnit lika resolut som Vatikanen och diverse potentater som mänskligheten klarade sig alldeles utmärkt utan. Hade han varit militär i ett land med kärnvapen skulle han, vad de icke fungerande vapnen anbelangade, associera till en flod av akuta rapporter om oförklarligt desarmerade kärnvapen. Fler än en incident hade saboterats på ett sätt som fick all säkerhetspersonal att slita sitt hår och dunkelt och oprecist mumla om anomalier. Vid utsikten från kontoret på Kristinegatan såg de hur samtliga huvuden, somliga med nakna, streakande kroppar som ett slags bisarrt tillbehör, riktades upp mot himlen. Somliga pekade, andra började dansa extatiskt, somliga

fortsatte att dansa extatiskt, och ytterligare andra gick med i dansgrupper som slog på trummor och riktade armarna mot skyn. Somliga sjöng Hare Krishna, Hare Rama, Hare Krishna, Hare, Hare medan en kör klädd i vita fotsida dräkter sjöng John Lennons klassiker Imagine. I ett buskage vid Ölandsgatan pågick en orgiastisk festivitet till Dionysios ära. I ett köttberg låg ett trettiotal män och kvinnor i en enda penetrerande, slickande, sugande, stönande, skrikande ormgrop. De kunde uppstå här och där och varierade en del i sin utformning. Somliga var stängda och endast tillgängliga för speciellt utvalda. Andra firade gränslösheten som ett sätt att nå bortom alla begränsningar, och där var alla välkomna. Förbipasserande som kände sig sugna slet av sig kläderna och kastade sig huvudstupa in i den juckande köttgropen. Dreglande galningar sprang, skrikande sig hesa, och fortsatte att skrika efter det att rösten försvunnit. Ett intressant mönster var att de tenderade att implodera och försvinna mitt i sina kompasslösa irranden, med eller utan kläder. Följaktligen blev dessa inslag allt färre. Tack vare en ambitiös insats hade polis, militär, brandkår, Trafikverket, hemvärn och övriga frivilliga lyckats få trafiken under hyfsad kontroll. Efter den första chocken hade de flesta insett att det inte var lönt att ge sig ut på vägarna. Vart skulle de åka? Dessutom var trafiken livsfarlig och spontana försvinnande fordon var heller ingenting som ökade trafiksäkerheten. De bevittnade hur Nils Björn, konsult i offentlig upphandling, slet sitt hår i blodiga tussar med ena handen samtidigt som han sprang längs Ölandsgatan och viftade med en vit flagg med den andra. Hade de stått ute under den UFO-skymda skyn hade de hört ett desperat orerande om

hur han längtade tillbaka till mamma och Putte, ett kramdjur han hade en gång i tiden. Den förvirrade saten hade regredierat till någonstans i barndomen. När han vilt saxande med benen kom fram till Faluån gjorde han ett raskt skutt för att hoppa över stängslet och ta ett dopp i vattnet. Han felkalkylerade kraften hans ben kunde uppbringa för att häva den korpulenta kroppen över staketet och snubblade rakt in i hindret. Benen fick sig en ordentlig törn och han började skrikgråta som ett spädbarn när han ramlade ihop i en hög på asfalten. Han vägrade ge upp sitt irrationella projekt och klättrade över staketet och slängde sig i ån, ropande: Mamma! Nu kommer jag! Ståhl hade sett många faror i sina dagar och skådat döden i vitögat vid fler än ett tillfälle. För Svea Rikes räkning hade han tjänstgjort i Afghanistan och sökt sig till konfliktsituationer där han kunnat känna extasen i att vara i dödens närhet. Under några år försvann han från organisationen och alla papper för att dyka upp igen med ett dunkelt legendrykte. Rykten talade om hur han tvingat ett gäng sudanesiska krigsfångar att gräva sina egna gravar innan han mejade ned dem allihop med demonisk precision och effektivitet. Under arbetet ska han ha bjudit dem på cigaretter, chokladkakor och whisky. En annan legend berättar om hur han i en pressad situation sprang rakt genom ett minfält i Afghanistan så att den övriga plutonen kunde följa i hans spår och undkomma den förföljande fienden. Han ska också ha sprungit in i brinnande hus och räddat utsatta barn, oförskräckt gått fram till en skara av osedvanligt skamlösa rebeller och skurit halsarna av dem innan de hann göra avsevärt mer omänskliga saker än så med en kidnappad civilbefolkning i Kongos djungler. Han ska ha överlevt den mest brutala

tortyr skrattande som ett helgon i fromma skrönor. Hur det än var med det så var det ett faktum att hann levde och frodades i vansinnets närhet - på så sätt hölls det utanför honom själv. Ju galnare det blev kring honom, desto lugnare och lyckligare blev han. Av den anledningen sken han upp med en sprudlande barnslig glädje som antog en närmast mystisk kvalitet. Han var också den första som bröt den gravlika tystnaden i kontoret. Det var jädrar i mig det skojigaste jag sett sedan... Äh! Som om någonting skulle kunna slå det här! För böveln, Leonardsson! Jag förstår att du avgår. Vad kan man sätta mot den här föreställningen? Det är liksom bara att ta en hink med popcorn, slå sig ned i en bekväm soffa och låta sig roas av spektaklet. Nu borde vi vara definitivt och slutligt rentvådda från misstankar om försumlighet eller korruption i samband med Sofia Hagströms försvinnande, sa Kämpenberg och kisade upp mot skyn. De där planetliknande globerna, vad kunde de vara för någonting? Svårt att avgöra exakt hur stora de var. De låg långt bort, en del av dem var knappt synliga. Det fanns säkert fler av dem utanför synhåll, tänkte Kämpenberg. Ståhl såg nöjd ut som en fanatisk tävlingsfiskare vilken precis dragit upp en stackars firre som slagit alla rekord och garanterade honom legendstatus. Med ett buddhistiskt lugn plockade han fram ett etui med havannacigarrer, bjöd sina två mötesdeltagare som distraherat tackade nej. Han ryckte på axlarna och tände en åt sig själv. Den första rökringen blåste han ut som en noga planerad och fokuserad orgasm i tantrisk sexmagi. Som soldat hamnar man ibland, det är ytterst sällan kan jag berätta, i situationer då det inte finns några som helst riktlinjer för ens

handlande. Det är dessa, extremt ovanliga fall då man inte bara testas till det yttersta, utan även reser sig till något utöver en orderlydande stridsmaskin. Man transcenderar den administrativt tilldelade rollen och träder in i en... domän, ja domän, som ligger utanför politiken, samhället, konventionerna et cetera. Han blickade mot himlen och de nyanlända gästerna som fortfarande inte visade några tecken på någon form av handling. Farkosterna låg bara där som om de väntade på bättre tider medan spektaklet på marken tycktes eskalera exponentiellt. Fler än en UFO-hispig medborgare hade följt konsultens exempel och kastat sig i Faluån. På taken började det redan efter den en och halv minut som passerat sedan ängeln blåste i sin basun, nu att samlas folk som stod och vinkade med armarna, sjöng och hoppade. VÄLKOMNA TILL JORDEN! TA MED OSS RYMDBRÖDER! VI ÄR ALLA GUDS BARN! VÄLKOMNA TILLBAKA! VI ÄR NI OCH NI ÄR VI! var några av de fraser som skanderades. Nakendansarna hade inte låtit vänta på sig. Ett par unga kopulatörer hade på denna korta tid hunnit få fram en skylt som i illröda bokstäver skrek ut: FUCK FOR COSMIC BROTHERHOOD! som den unga kvinnan höll upp mot skyn samtidigt som hennes partner penetrerade henne bakifrån, sjungande Imagine som spridit sig som den ultimata musikaliska världsplågan. Överflödigt att nämna var vittnesbörden om Lennons återvändande från de döda legio. Det kan i detta läge också vara på sin plats att orda något om nyhetschef Nicke Jörnåkers öde. Inte minst eftersom det är karaktäristiskt för mången medborgare som hade djupt allvarliga problem med att smälta de nya intrycken.

Efter att ha aktiverat sin mobil hade han ringt upp Mikael Cervin för att få en uppdatering om läget. Det blev emellertid ett föga klargörande samtal eftersom Cervin tillfälligt förlorat förmågan att hålla en röd tråd i sitt resonerande. Detta fick till följd att en mening kunde börja med ett ämne för att raskt glida över i någonting helt annat som i sin tur ledde associationsbanorna in på ett tredje ämne som i sin tur... Ja, mot slutet av meningen var det omöjligt att finna någon som helst klarhet över vad som sagts. Jisses, vad blir det för artiklar av det här, tänkte Nicke och tog sig för pannan. Men det fick bli som det blev med det. Han kunde inte övervaka allting hela tiden. Dags för ännu en whisky. Extraordinära omständigheter. Katrin låg och sov och lyckades på så sätt ta sig en tillfällig paus från allt elände. Han stod och blickade ut mot trädgården och försökte låta den relativa tystnaden vagga in honom i någon sorts frid. Frank Sinatra borde vara en dundermedicin för tider som dessa. I got you under my skin, sjöng the Ol blue eys och Nicke kände hur kroppen och själen (som egentligen inte fanns) började känna sig något mer väl till mods. Det var inte svårt att förstå Frank Sinatras storhet. Hur lätt och ledigt lät han inte fraserna och melodierna behagfullt formas av denna röst som tycktes bjuda in hela världen till en välgörande grogg. Vilken artist. Detta konstaterade han när smällen kom. Först: blå oskyldig himmel - så som den alltid varit och så som den alltid skulle vara. Sedan - ondskan som släckte allt ljus: himlen fylld av oräkneliga oidentifierade flygande föremål i alla möjliga och omöjliga former. Ett starkt, högt ljud, som ett larm, fast ännu högre i volym. Öronbedövande och

ruggigt! En ny värld har kommit. Adjö allt som var och ovälkommen, men icke desto mindre ett faktum, det som nu är. Det är svårt att förneka en hel himmel med rymdskepp, somliga inte mer än ett par hundra meter från marken. Inte ens Nicke, som annars var en mästare inom denna konst, lyckades med det. Och eftersom det som skedde inte kunde ske, bestämde sig hans mentala kapaciteter för att lämna in. Han skrattade den rotlöse dårens skratt länge och hejdlöst innan han satte sig ned i ett dunkelt hörn av sitt medvetande och på en stol. Han muttrade vetenskap om och om igen. Ingenting mer än så. Och det var vad han skulle göra till jordens sista timma var slagen. Stackars Roine hanterade inte de nya tiderna något bättre. Han avnjöt en gin &tonic utan tonic och befann sig djupt försjunken i Leif G W Perssons senaste roman när basunerna ljöd. Uppenbarelsen av alla oidentifierade flygande föremål som inte fanns, eftersom man visste att så var det ju, talade direkt till hans djupast liggande irrationella vrår. På något sätt fick det celesta skådespelet honom att komma till slutsatsen att även han kunde flyga. Vem vet hur de logiska eller semilogiska tankeoperationerna såg ut. Kanske menade han att det var lika omöjligt att en jättelik tungt trafikerad UFO-motorväg kunde uppenbara sig, som att han själv kunde flyga. Men eftersom himlen nu onekligen fylldes med flygande fantasifordon i alla tänkbara och otänkbara färger och former, så kunde följaktligen han också flyga. I vilket fall sågs han exakt 45 sekunder efter basunstöten kliva ut ur fönstret på tredje våningen i sin hyreslägenhet och kasta sig ut i luften. Han hann utbrista ett euforiskt jag kan flyga innan asfalten med brutal konsekvens klargjorde att han

gjort en missbedömning om sina förmågor. Inne på polischefens kontor utvecklade Ståhl sitt resonemang om människans förädlande: Poängen är att det är situationer som dessa som verkligen förädlar människan. Då stiger hon upp och blir något mer än en biologisk maskin agerande på order och olika former av programmering. De senaste dagarnas händelser har stärkt en övertygelse, en misstanke jag alltid haft. Tänk om det är så att krigen, och liknande situationer, i allra sista hand, i dess allra djupast liggande intention är utformade för att producera dessa fickor av möjligheter. Och ur dessa möjligheter föds någonting nytt. Och det är just det där nya, utanför tiden och begränsningarna, en frihet vunnen ur det största spänningsförhållandet som är poängen. Förstår ni mina herrar? Ståhls utläggningar hade skett inför döva öron. Kämpenberg och Leonardsson uppskattade hans lugna och harmoniska röst i denna prövostund. Det var precis vad de behövde, den var som musik för deras öron, men en ordlös sådan. Uppmärksamheten var någon annanstans. Ja, vi får väl kanske tillfälle att återkomma till det, viskade Leonardsson.

30 Oväntat besök Det knackade på polischef Leonardssons kontor, dörren öppnades och in steg en bredaxlad halvjätte på väl över två meter. Han var representativt klädd, som en säljare i vit bomullsskjorta, marinblå kostym och en matchande, något mörkare enfärgad blå slips. Det röda håret var prydligt kammat i en mittbena och de gröna ögonen lyste av en ovanlig kombination av iver och lugn. Efter honom kom en kvinna, ungefär en decimeter kortare, som hade långt blont hår som föll i lockar ned över axlarna. Hennes bruna ögon hade samma otippade kombination av egenskaper. Hon var klädd i en marinblå sudendräkt, som en affärskvinna eller bankir på väg till ett möte. Polischef Leonardsson, överintendent Kämpenberg och överste Ståhl antar jag? sade mannen och fyrade av ett bländande, tvålfagert leende som hade kunnat ge honom en roll i en reklamfilm för tandkräm. Jaa... svarade Leonardsson undrande. Vilka var dessa jättar som kom oanmälda som några dörrnasare, och dessutom agerade förnuftsvidrigt obesvärade av all tumult? Bra! Då har vi kommit rätt. Låt mig presentera oss och städa undan de första frågetecknen kort och effektivt. De gick fram och skakade händer med herrarna i rummet som tagna på sängen och förväntansfulla besvarade deras handslag. Vid närmare inspektion av paret noterade de deras spetsiga öron, ungefär som mister Spock i Star Trek. Vi är Nardus och Thelema från Messenien som ligger i Lyrans stjärnsystem, inte den grekiska regionen på er planet, alltså. Vi finns omtalade hos er i mer esoteriska kretsar som lyrianer, sade mannen.

Vi förstår att den här situationen är rätt omtumlande för er. Den senaste tiden kan inte ha varit lätt att hantera, sa Thelema. Paret sökte blickarna hos männen för att säkerställa att de var, åtminstone hyfsat, mentalt närvarande. Man kunde inte ha för stora krav i tider som dessa. Av de tre var Ståhl den som hade lättast att anpassa sig till den nya situationen: Låt mig gissa. Det skulle aldrig kunna vara som så att ni kommer från ett av de myriader rymdskepp som svävar runt i skyn ovanför oss? Jag tänker inte ens fråga hur ni kan veta våra namn, sa Kämpenberg. Men ett svar kan man få ändå. Vi har helt enkelt snappat upp uppgifterna från ert bokningssystem. Vi visste att ni tre skulle ha ett möte just här, just idag. Vi ber er ha överseende med detta övertramp av er integritet, sa Thelema. Inte precis något nytt i och för sig. Vi är vana. Övervakningen har blivit viral sedan några år tillbaka, sa Leonardsson och konstaterade att han stod och pratade med två äkta utomjordingar. Inte något som händer varje dag. Det är många frågor som måste trängas i era skallar, och vi kan reda ut dem åt er. Får jag föreslå att vi söker oss till en större lokal, ett konferensrum där vi kan sitta ned i lugn och ro, sa Nardus med föredömlig kärvänlig elegans och etikett. På plats i konferensrum 112 satt Kämpenberg, Ståhl och Leonardsson och kände sig som skolbarn första dagen i skolan. Dags för första lektionen med en jättemagister och en jättefröken från stjärnsystemet Lyran. Thelema harklade sig och tog till orda, likt en projektledare på ett stort företag som ska redovisa en

marknadsföringskampanj för en ny hyperdyr produkt. Mina herrar! Försök att inte låta världens larm och oro bekomma er allt för mycket. Lita istället på oss när vi, hur osannolikt det än må låta, berättar att läget är under kontroll. Så vässa era öron. Här vände hon huvudet mot publiken och pillade sig längs det ena spetsiga örat för att tydligt illustrera poängen. För tydlighetens skull behöver vi gå tillbaka åtskilliga miljoner år i vår gemensamma historia. Ja, ni hörde mig rätt. Jag sa gemensamma, och jag kommer snart att återkomma till det. Mänsklighetens och vår ras vagga ligger i Lyrans solsystem. Thelema gjorde en svepande handrörelse och vips manifesterade sig en holografisk stjärnkarta i luften framför den vita tavlan. Hon tog ett steg tillbaka och nickade diskret åt Nardus som tog över tråden. För flera miljoner år sedan utbröt ett horribelt galaktiskt krig då lyrianerna blev attackerade av reptilvarelser från stjärnsystemet som lämpligt kallas för Drako. Det finns faktiskt dramatiserat i er populärkultur. Filmen Stjärnornas krig handlar om just detta. Det resulterade i förstörelsen av deras, det vill säga vårt, solsystem och vi försattes i exil i galaxen. En grupp lyrianer hamnade i detta solsystem och koloniserade Mars och en planet som kallades Maldek. På den tiden fanns här vatten och den atmosfär som behövdes för ett gott leverne. I flera millennier levde de där i allsköns ro tills reptilerna fick nys om deras nya hemvist. De attackerade dem igen och startade ännu ett krig. Med hjälp av avancerade vapen sprängde de Maldek i småbitar asteroidbältet mellan Mars och Jupiter är vad som finns kvar av planeten. De överlevande lyrianerna gömde sig under Mars yta. Likt nyhetsuppläsare på tv stimulerade de skickligt

uppmärksamheten genom att växla person i framställningen. Nu tog Thelema över igen. Reptilerna sökte sig till jorden och koloniserade den. De bosatte sig i ett område som kallas Lemuria och var beläget i Indiska Oceanien och Stilla Havet. Efter ett tag sökte sig lyrianerna upp mot ytan på Mars och ville söka sig ett bekvämare hem. Jorden låg nära till hands och dit begav de sig. Där bosatte de sig i ett landområde som då fanns mitt i Atlanten och kallade det för Atlantis. Resultatet blev emellertid än mer aggressivitet. Kriget blev långvarigt och nötte ut dem båda. Med tiden försökte man finna lösningar på problemet, eftersom de insåg att de höll på att krossa varandra och att ingen skulle vinna kriget. Det fredsprojekt man bestämde sig för var en desperat vederstygglig lösning som trotsade all kosmisk lag. Det fredsprojektet var... ni! Förvirring! Förvirring! Fasa! The Horror! Snacka om cliffhanger! Halva världsrymden befann sig utanför fönstret på en jord som kokade, sprack och där folk, saker och byggnader försvann hux flux och de döda gick igen. Och nu detta! Det ante mig att det kom en riktigt marig vändning på det här, tänkte Kämpenberg. Han hoppade till i stolen som om han nyss fått en rungande örfil. Vi? utbrast Leonardsson, höjde på ögonbrynen teatraliskt och var nära att bryta en blyertspenna mitt itu som han terapeutiskt lekte med mellan lång- och pekfingret. Ha ha ha! Det här blir bara bättre och bättre! Bring it on! sade Ståhl som intuitivt kände att nu hände något centralt och avgörande. Det här gillade han. Å andra sidan så gillade han att befinna sig mitt i ett kulregn och låta sin automatkarbin smattra och trasa sönder det kött som kom i dess väg.

Thelema tog över stafettpinnen och lotsade den förundrade skaran vidare i uppenbarelsen. Kunde man skapa en ras som var en kombination av de två, kanske det kunde innebära en fredligare samexistens. De ledande genmanipulatörerna hos de stridande lägren knöt händerna i fickan och bet i det sura äpplet. Motvilligt samarbetade de och slog ihop sina kloka skallar. Resultatet blev en helt ny art som hade både reptil- och lyrian-dna, nämligen homo sapiens. Till saken hör att dessa två arter inte kan leva tillsammans och att kombinera dessa DNA var en förbrytelse mot kosmisk lag. Den disharmoni som rådde dem emellan inkorporerades nu i en ny varelse vars inre stod i strid med sig själv. Till råga på eländet inaktiverades 97 procent av DNA, så att de inte skulle bli allt för mäktiga och medvetna om sin situation. Följaktligen betraktades också Homo Sapiens som ett misslyckande när det gällde fredsprojektet och krigen fortsatte. Trötta på krig bestämde sig lyrianerna för att göra processen kort. De utvecklade och använde sig av särskilt kraftfulla geomagnetiska vapen som sänkte hela Lemuria i havet. De överlevande reptilerna flydde ned i underjorden där de skaffade sig ett nytt hem där lyrianernas fruktansvärda vapen inte kunde nå dem. Nu var lyrianerna, tillsammans med homo sapiens äntligen herrar över planeten, vilket resulterade i interna konflikter och en vetenskaplig experimentlusta som gick överstyr och började påverka planetens välbefinnande. Flera geologiska katastrofer ägde rum och den största och definitiva skede 10500 år före er tideräkning och fick till följd att även deras egen kontinent sjönk. Denna katastrof var så omfattande att alla lyrianer omkom, bara ett fåtal Homo Sapiens överlevde för att med tiden kunna

återuppbygga en civilisation. Det tog ett par tusen år av mörker, möda och umbäranden innan man började få fart på civilisationen igen. Vid den här tiden skapades Sumer, men Sumer var inte en konstruktion av lyrianerna eller homo sapiens. Nej, ett antal reptiler hade vågat sig ut ur sin underjordiska existens för att genomföra en attack mot sina ärkefiender. De fortsatte med experimentet som lett till homo sapiens, men nu ökade de graden av reptil-dna så att denna blodslinje skulle vara trogen den reptilska agendan och jobba mot mänskligheten inifrån dess egen kultur. Dessa släktled var makthungriga, mästermanipulatörer som genast steg till makten i form av kungligheter, krigsherrar och överhet. Krig, splittring, konflikt och kuvande av den mänskliga sargade anden har varit melodin allt sedan dess. Ända tills idag har dessa släktled regerat bakom ridåerna. För att kunna stanna i mänsklig form och inte låta reptilformen dominera behöver de mänskligt blod som de erhåller via blodsritualer, och de har pågått ända tills nu. Dags för Thelema att ta över den sista stafettpinnen: Homo Sapiens har varit i en katastrofal situation ända sedan dess konstruktion. Läget förvärrades betydligt efter traumat med Atlantis förstörelse. Då fick reptildelen ännu starkare grepp om er och dess destruktiva inflytande blev värre. Riktigt illa blev det efter interventionen i Sumer, då reptilernas blodsätter steg till makten och flyttade krigsplatsen till det inre av varje människa, som en slags trojansk häst. Notera att den genmanipulation ni utsattes för inte innebar att ni skapades från intet. Ni fanns till långt innan det olyckliga experimentet som helt enkelt innebar att ni då

fick er nuvarande genetiska make up. Och detta utgör nyckeln till förståelsen. Detta experiment som kallas Homo Sapiens är en fas i en lång, lång vandring ni tagit genom universum. Och för många av er tar den vandringen slut nu. Vilket för oss till idag. Vad som sker är ett gigantiskt uppbrott, ännu en massiv geologisk förändring äger rum och den här gången står alla möjligheter öppna. Livet på den här planeten kommer att förändras drastiskt. Vi har vetat att planeten under ett antal år befunnit sig i ett läge där den när som helst kunde ta nästa steg i dess utveckling. Förvandlingen kommer att bli total och innebära ett liv i en högre oktav i universum. Sett ur ett strikt världsligt perspektiv går jorden under. Moder Jord kommer nu att föda sig själv i en ny värld av ofattbar skönhet. Den värld vars fundament är strid, plåga, död och brist är när som helst förbi. Känner man att man inte är redo för detta nya steg, ja, då måste man evakuera. Det finns ett antal olika sätt som detta kan göras på. Det vi rekommenderar är att man följer med de biosfärer som ni kan se i skyn. Det är de stora klot som ligger längre bort i synfältet. De är speciellt konstruerade gigantiska rymdskepp där alla bekvämligheter finns för en resa till lämplig planet i galaxen. Det finns gott om beboeliga planeter där ni kan starta ett nytt liv. Olika planeter kommer att erbjudas för olika behov och intressen. De som trivs utmärkt med den rovdrift och bristande moral som finns här kommer att blir erbjudna en sådan miljö. Åtta miljarder människor. Det blir fasansfullt mycket logistik för att inte tala om all information som ska nå fram. Som jag ser det har ni en omöjlig uppgift framför er, sa Ståhl som hade på känn att det fanns någon fiffig lösning på

detta problem. De hade inte iscensatt en sådan här operation utan att ha tänkt igenom och löst en sådan utmaning. Naturligtvis kan vi inte uppsöka och informera alla jordbor som vi gör med er. Nej, vi har utvalt en skara som utgör pilotfall i våra interaktioner. Vi möts ansikte mot ansikte och ni får möjlighet att bekanta er lite grand med oss. Vi kommer att använda oss av alla typer av media och för många kommer informationen att skickas över via telepati och det pågår faktiskt nu medan vi pratar. Själva hanteringen att få upp folk till biosfärerna är enkel - vi använder oss av teleportering. Det är en process som kommer att pågå under några dagar innan den är färdig. Vi har en god utvecklad teknik för detta. För oss är det en ganska enkel operation. Allt kommer att flyta på smidigt. För jordborna är det naturligtvis omtumlande, och inte alla kommer att svara på erbjudandet för att synapserna i hjärnan har börjat fungera konstigt. Kortfattat så är det ett inte ringa antal som har förlorat sitt förstånd. Det är tragiskt, men på ett högre plan är det en livsläxa som de valt att göra. Även de som går under för att de inte kan hantera de nya vibrationerna kommer att vandra vidare med en ny kropp på en ny planet någonstans. Jag förstår, sa Kämpenberg. Och nu ställs vi, som pilotfall, inför valet vad vi vill göra härnäst. Om vi vill hoppa på en av era biosfärer eller stanna kvar på planeten. Exakt, sa Thelema och log professionellt och inbjudande som en flygplansvärdinna, vilket hon ju faktiskt även var, typ. Av någon anledning visste jag precis vad jag ville göra, redan innan ni kom. Jag hade precis sagt upp mig för att åka till Kebnekajse och bo i tält mitt under Guds himmel. Idén dök upp som en självklarhet, sade Leonardsson.

Då ska du följa den, sa Nardus med en terapeuts bifall till en patient som lyckats finna den fortsatta vägen ur ett tidigare låst och hämmande beteendemönster. Kebnekajse! Så fort du sa det, kände jag att de vidderna ropar på mig också, sa Kämpenberg som redan kunde känna de stärkande fjällvindarna smeka hans hår. Hm. Kebnekajse eller Österlen. Det skånska släta landskapet har något urjordiskt över sig som lockar. Men Kebnekajse har vidderna. Jag antar att Mount Everest skulle vara det optimala, men Kebnekajse fyller definitivt syftet, sade Ståhl. Bravo, mina herrar! Jag föreslår att vi beger oss dit ögonaböj. Om ni bara blundar och koncentrerar er på Kebnekajses majestätiska och uppfriskande vidder, så ska ni se att nästa gång ni öppnar ögonen befinner ni er där. Och all utrustning och proviant ni behöver har ni där. Om era nära och kära delar er vision kommer de också att befinna sig där. Det här är en tid då många vägar skiljs åt, så förbered er på att så kan bli fallet, sa Thelema. Mitt bland galenskapen började en frid sänka sig över dem. Inte olik den frid som samurajerna strävade efter att uppnå mitt i slagfältets hetta. En förmåga att fullkomligt gå upp i striden och bara låta kraften strömma genom dem som ett naturens bubblande, brusande blodomlopp. Bara en fråga till, sade Kämpenberg. Hur känner ni till vårt språk? Svenska borde väl vara ett högst marginellt språk i galaxen? Vem har pratat? Har någon av er öppnat munnen? formade Nardus tanken som for direkt till herrarna. Nej, de hade inte pratat till dem, och de hade inte svarat dem heller. De hade använt telepati, men den var så effektiv och naturlig att ingen av dem hade noterat det förrän nu.

De tre herrarna öppnade ögonen när de kände en drastisk temperatursänkning. Temperaturskillnaden på Kebnekajses topp jämfört med ett konferensrum i polishuset i Falun var skriande. Antingen var det någon slags ockult försyn eller så var det kraftigt förstärkta mentala projektioner som kunde frambringa vad det behövde. I vilket fall var de väl påpälsade där de stod på Kebnekajses södra topp och blickade ut över en elftedel av Sveriges yta. Bredvid dem stod tre fyrmannatält uppresta, som om berget självt låtit det blomma ut direkt ur dess kropp. Utanför fanns en eldstad som intressant nog såg använd ut. Här var det avsevärt glesare med rymdfarkoster. Som om de av respekt för utsikten valde att hålla den värsta anstormningen borta. De märkte hur de kände sig lättare, som om de tappat 20, 30 kilo i vikt och att de snart nog skulle kunna ta spontana skutt och sväva fram i de lappländska höjderna som eteriska, lallande älvor. Mina herrar, nu har jag nått ett stadium där absolut ingenting förvånar mig längre, sa Leonardsson. Det enda som nu kvarstod innan alla pusselbitar föll på plats var deras familjer. Skulle de spendera den sista tiden här själva eller med sina fruar och barn? I så fall borde de väl dyka upp när som helst. Hallå! hörde de en röst från en karavan av vandrare nedåt vandringsstigen. Kämpenberg kände igen den som tillhörande sin hustru Anna. Hon kom gående i en grupp med ytterligare fem personer. Deras döttrar Elin och Agnes, Leonardssons fru Kerstin och sönerna Emil och Enok samt Ståhls flickvän Berit.

31 Herbert Morelius föds på nytt När Hans, alias Herbert Morelius glad i hågen spatserade ned för den extravaganta spiraltrappan mot nedervåningen med sin nya kropp, kände han hur det bubblade av sång och musik i varje lem. Musiken var en naturlig del av hans nyfunna fysiska briljans, på samma sätt som armar och ben. När han rörde sig tycktes lemmarna spela på tillvarons strängar, tangenter, pipor och pukor. Hans stämband var integrerade med sfärernas harmoni och när han sjöng stämde träd, buskar, berg och sjöar in i hans sång. Den beskrivningen av hans sångkonst delades av en samstämmig kritikerkår och alla musikälskare i Nejderna och övriga Uranien. Allt mer av hans nya minne och nya identitet började bli tydligt för honom. Hade allt laddats ned på en gång hade det överväldigat honom och två identiteter på en gång i samma kropp är inte nyttigt för den mentala hälsan. Han välkomnade de nya minnesfragmenten som lade sig som pusselbitar och fyllde ut bilden. När han gick ned för spiraltrappan hade stora delar av hans lysande karriär uppenbarat sig för honom. Han slog igenom som elvaårigt underbarn då han framförde O helga natt med en majestätisk tenor som fick en hel nation att darra i hänryckning. Med tindrande blå ögon och ett skimrande sött gossansikte blev han genast en hel nations älskling. Redan vid 25 års ålder hade han gästat de stora operahusen, spelat i de största musikalerna och uppträtt med de namnkunnigaste musikerna. Kvinnorna hade flockats och kassaflödet var en konstant flod. Vid sina nuvarande 35 år hade han redan en solid legendstatus att

luta sig tillbaka på. Han var en institution, en ikon, en självklarhet. På samma sätt som världen liksom inte kunde tänkas utan Bibeln, Bach och Shakespeare kunde den heller inte tänkas utan Herbert Morelius. Ännu hade han inte riktigt fått en bild av sitt hem och han visste heller inte om det fanns någon fru Morelius i hans liv. Men det minnet skulle komma alldeles strax och antagligen bli en behaglig överraskning. Men se där. Vår illa medtagne sångare är på fötterna! Slå dig ned! Hans/Herbert steg in i ett jättelikt vardagsrum som andades tradition, stolthet och pengar. Väggarna pryddes av jakttroféer och porträtt av rakryggade män och kvinnor med falkblick. Godsägare, jägare och samhällsbärare med blått blod i ådrorna och en okuvlig stolthet. Ett vidsträckt ekbord med plats för stora sällskap, en sektion med fåtöljer vid eldstaden där man kunde inta något starkt efter maten och diskutera angelägna ting. Där låg det naturligtvis också en skinnfäll från vad som gång varit en stolt tiger. Ett biljardbord stod i andra änden av rummet näst intill en barsektion som skulle platsat i vilken större nattklubb som helst. En flygel var galant positionerad vid fönstret så att pianisten kunde låta sig inspireras av bergsvidderna utanför. Vid brasan satt Maximillian Schiller, mannen som räddat honom från strapatserna i Det Öde Landet. Han var iförd grå, bokdoftande tweedkavaj av ull och flanellbyxor. Han puffade på en pipa som lade en behaglig doft av tobak över lokalen och ytterligare stärkte den där känslan av en tradition som var lika solid som berggrunden. Slå dig ned, sa Maximillian och gjorde en inbjudande gest mot den soffa som stod mitt emot den han satt på.

Något sammanbiten, som en rätt kärv man som hade mycket ansvar, men utan att någonsin falla för svagheten att bli disträ. Du ser mycket raskare ut nu. Vilan ser ut att ha gjort dig gott. Får jag bjuda på någonting uppfriskande. Någonting starkt kanske, det kan du behöva efter dina äventyr, vilka det nu är. Mycket har jag kunnat tänka mig att möta när jaktlaget gick över gränszonen till Det Öde Landet, men att vi skulle möta själva mästertenoren Herbert Morelius var sannerligen en överraskningarnas överraskning. Vad får jag bjuda på? Själv ska jag ha en stadig whisky. Då tar jag detsamma! Kan vara bra med lite starkt för stämbanden och luftrören har jag förstått. Sångare har ju alla möjliga olika tricks för att vårda rösten, sa han. Jag försöker i och för sig att vara rätt måttlig med starksaker, men nu kan det behövas. Jag tar en whisky jag också. Då blir det traktens specialitet. De har nyligen fått igång produktionen på allvar. Vilket betyder att de bara för ett par år sedan kunde introducera en alldeles gudomligt 18- årigt lagrad smaksensation. Smaka den här och du kommer aldrig dricka någon annan whisky än denna. Han gick fram till baren som var tillräckligt väl tilltagen för att kunna betjäna en nattklubb fullproppad med törstiga besökare. Som du ser, sa han och nickade mot flygeln, så är vi musikälskare här på ranchen. Själv spelar jag piano, även om min hustru och min dotter är de riktiga begåvningarna. Båda två sjunger för övrigt i den lokala kören här - Borganäskören. Gott renommé och gamla anor. Men det där känner du ju till bättre än mig. På det området är det du som

är mästaren. Jag antar att det är så det är, sa Herbert/Hans. Just vid denna stund, när han satt så bekvämt insjunken i fåtöljen att den kändes som den vore specialkonstruerad just för hans lekamen, tog det slutgiltiga beslutet att göra sig av med Hans Engström för alltid. Pang! Nackskott bara. Den sorgliga existensen hade varken gjort honom eller någon annan lycklig. Nu kände han att han faktiskt till och med kunde tycka om människor. Den här Maximillian var ju en riktigt trevlig tjomme som visade honom den allra största respekt, och icke att förglömma hade räddat hans liv. Dessutom, och det var revolutionerande för honom, kunde han tycka om sig själv. Det kändes som om han vaknat upp från en skruvad, bisarr och djupt obehaglig mardröm. Nu var den över och han ville skölja undan den definitivt med den här lokala whiskyn som Maximillian lovordade. Jag måste passa på att tacka dig. Det är mycket möjligt att du, eller ni, räddade mitt liv där ute, sa Herbert. Maximillian hade rätt. Whiskyn var verkligen suverän. Den hade ett rökigt sting, men samtidigt en irländsk mildhet mot gommen och en mycket behaglig karaktär av vanilj. Den här skulle han dricka igen vid något högtidligt tillfälle. Ja, det gjorde vi antagligen. Du var rätt medtagen när vi träffade på dig. Du hade tur att inte någon avlossade ett skott. Dimman låg tät och träffar man på något eller någon i de där trakterna är det oftast ingen man vill bjuda hem och bjuda på artonårig whisky, om du förstår vad jag menar. Jag vet inte hur jag ska tacka dig. Aha! Men det vet jag. Du kan betala tillbaka din skuld till mig genom att sjunga tillsammans med min fru och dotter ikväll. Det kommer över några gäster till middag och

om du ville sjunga några stycken så har vi klarat av den saken. Det låter som om vi har ett avtal, sa Herbert. Bra. Då är det spikat. Det kommer att bli en historisk afton på ranchen. Min dotter är utom sig av spänning över att få träffa dig. Men nu är det dags för dig att stilla min nyfikenhet över vad du gjorde i Det Öde Landet. Hur i all sin dar kom det sig att den världsberömde tenoren Herbert Morelius stapplade omkring mellan liv och död i ett område dit inte ens de råaste busar törs bege sig? Ställd inför samma dilemma som sin forne vapendragare på sin sida bortom Det Öde Landet kom han fram till samma lösning på problemet. Att berätta sanningen skulle bara leda till en idiotförklaring av den store tenoren. Spekulationer om drogpsykos eller en helt ordinär psykos skulle bli resultatet. Dessutom fanns inte tiden innan Det Öde Landet vad han anbelangade. Så det var bara till att dra till med en passande lögn. Faktum är att det är ett mysterium. Det är inte så mycket jag minns, kanske klarnar det allt eftersom. Jag misstänker att jag blivit drogad och på något sätt forslad dit. Kanske har jag blivit kidnappad för att lyckas fly och på något sätt hamnat i dessa bittra utkanter. Mycket möjligt har mina kidnappare någon stuga i bergen där de höll mig fången. Vid något tillfälle då de brast i bevakningen kanske jag lyckades fly. Men jag måste tillägga att det rör sig om spekulationer från min sida. Det är alldeles blankt. Ja, det låter troligt. Det finns liksom inget annat som kan förklara det. Ja, du hade verkligen tur. För att inte tala om vilken tur musikvärlden haft som kunnat mista en sådan artist. Den hade blivit mycket fattigare om du blivit rov för vilda djur eller kringstrykande arkianer, sa Maximilian.

Men nu tycker jag att vi ska fortsätta vårt firande du och jag. Jag får passa på när jag har dig för mig själv. Som jag sa så är jag en inte helt oäven pianist. Jag duger till husbehov och nu är det dags för din första avbetalning på din skuld till mig. Jag tycker att vi förgyller den här eftermiddagen med änglaskön sång tillsammans med ett acceptabelt pianokomp. Låter som en bra idé, sa Herbert. Nu hade det mesta av minnet kommit tillbaka och han var överlycklig över vad det gav honom. Så det var så här man levde ett liv i sus och dus! Bilder kom svepande genom honom som om en film utspelades med hans minne som projektionsyta. Kärleksfulla föräldrar som båda var uppfyllda av musan såg till att nära det musikaliska geni som tidigt framträdde i pojken. Redan vid fem års ålder kunde han framföra Chopins nocturner på piano. Sin professionella karriär började han som tolvåring då han medverkade i musikaler och spelade in skivor som genast sålde guld. Sexton år gammal skaffade han sig sitt eget residens och erbjöds oändliga tillfällen att utforska sexualitetens mysterier. Alla musikaliska idéer han fick kunde han förverkliga med assistans av de yppersta musikerna och de skickligaste arrangörerna. Operascenen blev hans mot slutet av tonåren och han hyllades som den vackraste manlige rösten någonsin. Något han ödmjukt höll med om. Livet var mer än en räkmacka för Guds utvalda uttolkare av tonernas essens. Det var ett skepp lastat med alla godsaker som tänkas kan. Hans hem var ett harem som faktiskt inte låg alldeles för långt ifrån Schillers ranch, byggt efter en modell av Taj Mahal. Med en balsal, biosalong, poolområde, egen inspelningsstudio och ett garage med utrymme för hans

snuskigt överdimensionerade bilpark. Maximilian satte sig överlycklig vid pianot. Jag föreslår att vi tar Till havs, sa han och tittade på Herbert med en nyfunnen pojkaktig iver i blicken. Kör, sade Herbert, ställde sig rakryggad med ena handen på flygeln och lät sin stämma ljuda. Allt det fula förvandlades och tingens inneboende men dolda skönhet offentliggjordes för alla att se. Herbert Morelius älskade livet och livet älskade Herbert Morelius.

32 There is no escape, there never is Erik fann en sällsam frid i att stå upptryckt i ett hörn, tuggande på en helt klart godkänd hamburgare. Några steg bort från vimlet, i en position där han kunde betrakta ostört, men samtidigt inte mer än några steg bort från att delta i yran. Där hade han trivts med att stå så länge han kunde minnas, kanske från dag ett. Här gick det att andas, här kunde man leva utan att uppslukas och konsumeras av det bestialiska stim som huvuddelen av mänskligheten tycktes ha ett märkligt okomplicerat förhållande till. Herr Erik Malmberg, antar jag... Där var den igen. Den där medvetna eller omedvetna parafrasen på Henry Morton Stanleys förmodade kommentar då han träffade på David Livingstone i Centralafrikas mörkaste och mest tröstlösa djungler. Erik vände sig om mot rösten. Den tillhörde en herre i 60-årsåldern med välodlad och friserad mustasch, uppkammad så att de formade spetsar uppåt. Kanske såg Stanley ut precis så där. Hur gammal var Stanley när han träffade på Livingstone? Strax bakom honom stod två steroidmonster med imponerande neutral uppsyn. Muskelnissarna var klädda i svarta armanikostymer och hade öronsnäckor där de kunde kommunicera med den mystiske ordergivare som de hade. En diskret utbuktning längs vänster sida av bröstet lät ana att de bar på ett brösthölster med ett fulladdat vapen. Att Humle och Dumle inte bar solglasögon räddade dem från att bli levande pastischer. Det beror på vem som undrar. Närvaron av gorillorna

väckte genast Eriks upprorsanda. Han tänkte inte visa upp någon artig sida förrän de försvann, eller visade att de stod på hans sida. Låt dig inte skrämmas av mina assistenter. Lukas och Matteus är dina livvakter. Trots att den här centralstationen ser harmlös ut, finns det faror som lurar på dig överallt. Bland folkvimlet här finns det både fiender och beskyddare. Anledningen till att du klarat dig oskadd här är att den mörka sidan inte fått tillfälle att plocka bort dig ur scenen. Därför föreslår jag att vi går in till vår pansarförstärkta limousin och ger oss iväg till tryggare nejder. Och förresten... jag heter Johannes. Erik följde med de tre apostlarna till en svart limousin som stod parkerad precis där Denise bara femton minuter tidigare parkerat sin långtradare. Där stod även ytterligare två fordon: robusta, bepansrade stadsjeepar modell BMW X5. Erik tänkte att de säkert hade en hel arsenal av hemliga vapen à la James Bond, som på en rad innovativa sätt kunde starta ett mindre krig om det skulle behövas. Karavanen drog iväg med en rivstart. I baksätet satt Erik hopklämd mellan Lukas och Matteus och kände sig som en pressad baconskiva mellan två stabbiga julskinkor. Färden tog dem genom staden och vidare ut på riksvägen som inte tycktes ha några hastighetsbegränsningar. Wow, tänkte Erik. Här åker man i kortege med livvakter i ett bepansrat fordon. Äntligen har man blivit en hot shot. Men det krävdes att man skapade världen själv och sedan klev in i den. En prestation som han och hans kollega måste vara unikt ensamma om. Ovanför dem åtföljdes de av tre svarta helikoptrar. När han noterade dem började en oro att växa. Var de deras eller tillhörde de skurkarna? Johannes noterade hans oro och

lugnade honom. Oroa dig inte för helikoptrarna. De tillhör oss och utgör en liten extra bevakning. Det kan vara läge att informera dig om vad det är som händer. Vi är på väg till vad vi kallar Mötesplatsen. Det är ett slott som ligger några mil bort härifrån... Ännu ett slott. Vad är det för något med dessa herrgårdar och slott. Och herrgårdar som växer till slott så fort man kliver in i dem, undrade Erik.... och där kommer vi att möta upp med några personer ur motståndsrörelsen. Det kommer att vara några kända ansikten och några okända. Allt är förberett för Mötet. Mötet... sa Erik något frånvarande. Var han rädd? Skräckslagen! Vad som än skulle ske var det alldeles för avancerat för honom. Livets fundament tycktes ställas på sin spets. Jag och icke-jag, natur och icke-natur, födande och utslocknande, gud och människa, skapare och skapad. Allt detta tycktes ha blandats i en stor existentiell megamix som han skulle trycka i sig. Och där satt han, en bitter och förbrukad IT-ingenjör som förstod sig på kodspråk och programmering. Ja, jag förstår att det känns... avigt. Tro mig, allt kommer att gå bra, sa Johannes. Efter att ha åkt upp för en slingrande serpentinväg nådde de ett slott som tycktes hämtat ur sagorna. Slottet var placerat på en brant höjd med utsikt över ett fjällandskap med snöiga toppar. Utsikten sträckte sig även över Det Öde Landet och Erik kände en rysning när han blickade ut över de vidderna. Erik kände igen det - det var en exakt kopia av Neuschwanstein i bayerska alperna - förebilden för Disneys törnrosaslott. När portarna slogs upp kände Erik en lättnad och en dos

förvåning. Framför honom stod ingen mindre än Sofia Elenor Hagström i egen hög person, klädd som en romersk vestal i en vit svepning som gav henne ett luftigt och eteriskt utseende, som om hon kunde kasta sig ut i dalen och sväva fram bland molnen. Så ses vi igen, Erik. Du har överlevt dina strapatser ser jag, sade hon och omfamnade honom. Nätt och jämnt. Nätt och jämnt, sade han. Två gånger som för att övertyga sig själv att så verkligen var fallet. Det Öde Landet har tagit fram det bästa hos dig. Du valde att ta dig hit istället för att snickra ihop ett nytt liv i Uranien, sa Sofia. Men ser man på! Odysseus är tillbaka efter sina irrfärder! Mannen från vildmarken som trotsar alla faror och frestelser! Gående mot dem iklädd en rökrock, tofflor och bolmande på en pipa och med en konjak i ena handen kom Meander Morfeus, berusande glad i hågen. Kom i min famn, du seglare på de sju haven. Du tämjare av vilda odjur! Du farornas bemästrare! De möttes i en omfamning som inte kändes det minsta påtvingad, vilket Erik annars tyckte att den intima hälsningsakten kunde göra, speciellt då det gällde män. Gratulerar till det modiga beslutet, min vän. Din kollega valde att skapa sig ett artificiellt liv i Uranien och han är numera mer än halvvägs in i transformationen in till tenoren Herbert Morelius. Du däremot har en gnista i ditt inre som ville något mer. Grattis! Följ med mig, så tar vi en konjak på det här. Tillsammans med Sofia och Meander klev in Erik i Tronrummets bysantinska inramning med mosaiker och fresker och han kunde intensivt känna tidens relativitet. Där tronen skulle torna upp sig vid altaret var det tomt. Som om

tiden inte hunnit dit innan den bestämde sig för att vända tillbaka och verka någon annanstans. Tiden var arkitektur, en byggnad där man kunde besöka olika rum och uppleva olika tidpunkter. Den fanns alltid kvar, väntande och välkomnade vem som helst som ville besöka den. Ville man färdas fram eller tillbaka i tiden behövde man bara gå till det aktuella rummet. Upp eller ned för trappan. Nästan banalt i sin enkelhet. Galant va? Inte illa! Det är en exakt kopia av Neuschwanstein, in i minsta detalj. Slottet har kopierats från sin jordiska existens och lyfts in här i Uranien. Vad sägs om det? Men vänta, ja just ja. Det är ju du som gjort det, så det vet du redan! Ha Ha ha! Det dånande skrattet igen. Här, varsågod, sa Meander och hällde upp en konjak från en diskret liten bar som tycktes placerad där enbart för detta tillfälle. Det betyder att jag inte kommer att träffa Hans igen? Det betyder att Hans snart inte finns längre. Just nu är det väl en sisådär 10-15 procent kvar av det medvetande som kallas Hans. Jag skulle gissa att han just nu håller på att radera ut de sista reminiscenserna av den personligheten. Hans forna identitet blir mer och mer skugglik för att snart försvinna helt. I den mån han minns sin forna identitet kommer det bara att vara som en abstrakt idé. Som att få höra att man i en tidigare inkarnation varit en slovensk bonde eller en bengalisk jägare. Eller varför inte Napoleon själv. Meander ryckte på axlarna för att understryka att det helt enkelt var livets gång. Inget konstigt alls. Jag kan inte minnas att jag fattade något speciellt beslut, sa Erik. Nej, det är mycket man inte minns när man irrar runt i Det Öde Landet, som dessutom i dessa dagar är mer öde

och vidsträckt än någonsin, sa Meander. Men du fattade det med en bergfast beslutsamhet. Något inom dig ville absolut komma till botten med vad som hänt med spelet, sa Meander, varpå Sofia fortsatte: Och det är av den anledningen som vi hyser den största tilltro till att allt kommer att gå bra. Eftersom du visat denna viljestyrka är utgången säkrad. Se det som en generalrepetition som du spikade alldeles galant. Hon gick ut mitt i salen bland de helgon och änglar som förevigats på väggar och tak. Fyllde ut dess bysantinska ikonografi med sin närvaro. Som om hon utgjorde ett alldeles självklart komplement till dessa väsen. Jag känner fortfarande en villrådighet inför hela projektet. Jag vet inte vad som kommer att hända, sa Erik. Den spatiösa och religiösa inramningen, deras ekande röster i salen och det ödesmättade ämnet gav Erik rysningar. I praktiken så vet vi inte det heller. Ingen vet. Kanske du vet om du rannsakar dig själv noga. Det är du som är skaparen till allt det här och sålunda också till spelets medvetande, vi kallar det för imitatören. Det verkar som om imitatören fanns inkodad i spelet sedan dess skapelse, annars kunde det inte ha skapats. När ni satt på era studentrum och knackade kod fram till morgonkvisten, lade ni bokstavligen talat in er själ i arbetet. Sabotören och imitatören är din spegelbild - en sida av dig. Eriks blick började fladdra längs väggarna och såg på martyrerna, Kristus och änglarna som om de kunde räta ut hans frågetecken. Fanns det ingen väg ut ur det här? Vad som helst. Herre, tag denna bägare ifrån mig. Det här börjar kännas som överkurs. Det måste finnas ett lättare sätt att ta sig an det här. Allt det här är långt över min förmåga, sa Erik och noterade att hans röst hade fått

en bedjande ton som han inte gillade. Jo, nog är du kvalificerad alltid. Vare sig du känner att du är det eller inte, svarade Sofia så snabbt att hon fortsatte meningen som Erik påbörjade. Det här är någonting du är skapt att göra. Hedra dig själv! Hon ställde sig mitt i salen och visade upp handflatorna, som för att poängtera att det var självklart. I denna miljö och i hennes skrud gav det en påtaglig dramatisk effekt. Säkerhetsmän, alla klädda som Matteus och Lukas, strök längs väggarna. Ingen kunde klaga på säkerheten på det här stället. Varenda vrå tycktes inbegripna i deras minutiösa vaksamhet och de rörde sig smidigt, tyst och till synes slumpmässigt mellan rummen. Men den uppmärksamme kunde ana en utarbetad plan i deras bevakningsstrategi. I Tronrummet fanns det inga fler än Erik, Meander, Sofia och Johannes samt Matteus och Lukas som pliktskyldigt stod vid ingången som vaktstatyer. Nu steg fem kvinnor in i rummet, klädda som Sofia, och sällade sig till sällskapet. Får jag presentera Maria, Vanja och Ronja. Mishami och Aomame känner du redan. I det antika Rom var vestalerna tjänarinnor åt Vesta, hemmets härd och eldens gudinna. I Vestas tempel vaktade de den heliga elden som alltid hölls levande. De var med rätta högt aktade och det var, också det med rätta, belagt med dödsstraff att skymfa dem. De kommer att hjälpa dig med din uppgift. Sofia tog några beslutsamma steg mot Erik. Och det där med dödsstraff - det gäller fortfarande! Sedan stämde hon upp i ett ljudligt skratt som ekade bland stumma, förstelnade martyrer och änglar. Men se god dag, Erik! Bra kämpat ute i Det Öde Landet. Du har visat att du innerst inne är en krigare, sa Aomame och omfamnade honom.

Inte alla hade klarat av det. Det Öde Landet visar vilket virke man är gjord av och du är en seg rackare! Mishami lade armarna om de båda och skapade en trippelkram. Vi kommer att hjälpa till att hålla entiteten i schack när den väl har framträtt. Den kommer garanterat att försöka ta sig in i den cirkel du befinner dig i eller åstadkomma andra störningar. Det kommer vi att kunna motverka, sade Vanja, en gladlynt mörkhårig kvinna i 35-årsåldern med latinska drag. Inledningsvis kommer vi också att hjälpa dig att åkalla imitatören. Du behöver inte bekymra dig om hur det går till. Du kommer att veta allt som du ska göra, vi tar hand om det tekniska, kan man väl kalla det, sade Maria. Bra! Då har ni presenterats. Det börjar bli dags för kvällsvard. Ikväll ska vi äta gott och lyssna på god musik och vila upp oss ordentligt inför en krävande morgondag. Låt oss bege oss till mat- och festsalen, sade Sofia. Nästa morgon vaknade Erik upp till en dag som var alldeles strålande och andades den klaraste alpluften och strålade det mest uppiggande ljuset. Gårdagen hade fått en behaglig avrundning när han mötte alla kända ansikten igen. Efter frukosten skulle han, vestalerna, Sofia, Meander och en del säkerhetsfolk mötas i Sångarsalen för att påbörja arbetet med att kalla fram imitatören. Han gick fram till en spegel och betraktade sitt yrvakna anlete som om han letade efter mod i det glåmiga, avlånga ansiktet. Att stiga in i sovrummet var som att kliva in i en gotisk kyrka. Interiören tycktes framsnidad ur ett enda trästycke och väggarna var fyllda av scener från Tristan och Isolde. Sängen var utformad som en gotisk kyrka komplett med små fönster och torn. Hans kropp hade under natten vaggats

av spetsbågar, smala spiror och kryssribbvalv som ingett honom en känsla av att sträva uppåt. Han kunde erinra sig den känslan när han desillusionerad och bitter vandrat längs Uppsalas gator och kastat några förströdda blickar på domkyrkan. Efter att ha duschat och gjort sig i ordning, begav han sig ned till matsalen. Frukosten fick honom att tänka på en dödsdömds sista måltid. Där fanns allting som ett bättre hotell skulle placerat ut på serveringsborden plus en del stämningshöjande excesser. Ugnstekt ankbröst med rödvinssås och chevrégratinerad tryffelpotatis, hummersoppa med konjak och saffran, kardemummaostad pumpa, lantpaté och koreansk kyckling med mandusås. Kökspersonalen hade fått slita för lönechecken denna morgon. Frukosten var en fryntlig tillställning. Alla tycktes äta som om det inte fanns någon botten hos dem. Även Erik märkte att han kunde proppa i sig sanslösa mängder innan mättnadskänslan började göra sig påmind. Det är atmosfärombytet. Det kräver tonvis med kalorier av kroppen och sätter ämnesomsättningen på högvarv. Se det som ett tillfälle att frossa ohämmat utan dess vanligtvis negativa konsekvenser, sa Maria som gav sig i kast med en kraftportion ugnstekta ankbröst och tryffelpotatis. Ät så mycket du bara möjligtvis kan proppa i dig. Du kommer att behöva energin senare, för när du väl befinner dig i cirkeln har du ingen möjlighet att ta en paus för kaffe och smörgås. Då är det bara att vänta tills allt är över, sade Ronja som såg ut som ett troll med sitt burriga hår och sin lite platta näsa. Ett par livliga gröna ögon gjorde sitt till för att förstärka intrycket. Då tar jag och satsar på kycklingen. Det finns inget

godare, ja, det ska vara en kebabtallrik då. Men jag ser ingen sådan här. Uppsluppenheten var så påtaglig att Erik nästan började tro att han klarat sig undan det här. Men just då han nästan lyckats förtränga det, klappade Sofia i händerna som en nyckelskramlande husmor med skinn på näsan. Sådärja mina damer och herrar! Nu kan jag notera att alla tycks ha låtit sig väl smaka av maten. Nu är stunden kommen! Dags att bege oss till Sångarsalen!

33 La Dolce Vita Under tiden som Herbert Morelius och Maximillian Schiller framförde Till havs föll de sista minnesfragmenten bort. Herbert Morelius kunde nu slutgiltigt kasta bort de sista vaga reminiscenserna av den tragiske gestalten Hans Engström. Vad var det för bisarra bilder som kastade en sista isande, drömlik skugga i hans rofyllda hjärnas dunkla vrår? Han måste haft en bisarr dröm under natten. Onekligen kopplat till den mystiska händelse som lett honom ut i Det Öde Landet. Ett kidnappningsförsök? Vad kunde det annars vara? Klart att några knogsläpande neanderthalare hade försökt göra sin lycka genom att begära lösensumma för hans frisläppande. Kanske hade de planerat att kapa något finger för att bevisa att de verkligen menade allvar. Herbert rös åt tanken och tittade på sina fingrar samtidigt som orden fick de allra lättaste vingar och flög i extas då han klämde i med sista versen: Sväll härligt, sköna segel, sväll i vindens dust. Flyg fram med fröjd mot vågens fjäll i stundens högsta lust. Nej då, det fanns ingen stadig kvinna vid hans sida, men det betydde knappast att livet var fattigt på kvinnligt sällskap. Han brukade referera till sitt strandpalats som harem på grund av de orgier han regelbundet ordnade. Ibland var de mer modesta erotiska tillställningar med så få som två kvinnor åt gången, men det var ytterligt sällan som de var färre än så. Kvinnorna stod kort sagt på kö, och för Herbert var det bara att välja och vraka. När minnet nu var på plats kunde han konstatera att han för tillfället praktiskt nog inte var upptagen med några

speciella åtaganden. Om ett par veckor skulle han påbörja en landsomfattande turné där han framförde pärlorna från sin redan långa karriär. Samtliga konserter var utsålda redan nu och det var inte ett ovanligt fenomen att folk sov över i sovsäckar framför biljettförsäljningslokalen för att få de bästa biljetterna. På svarta börsen kunde biljetterna inbringa det fyrdubbla för skrupellösa månglare. När han senare den dagen mötte Cecilia Schiller, dottern i huset, bestämde han sig genast för att orgiedagarna, om inte var över, så åtminstone försatta i paus ett tag framöver. Han och Maximilian stod vid stallet när hon kom inridande från en ritt ute längs ägorna. Maximilian och Herbert skulle precis rida ett par arabiska fullblodshästar. Praktiskt nog hade Herbert ridit förut och visste vad han gav sig i kast med. En pojkaktig kvinna i kortklippt page och snus i överläppen gjorde halt framför dem. Cowboyhatten dolde det kortklippta håret och hon hade ett sådant där genusneutralt ansikte som tar fram det bästa i kvinnlig och manlig skönhet. En slank och späd kropp som, om hon bemödade sig att dölja sina behag, skulle kunna passera för en ung pojke. Hon spottade ut en svart stråle snus, tippade upp hatten med ena handen så att ansiktet blev mer framträdande och log som solen i Karlstad. Detta är inte sant! Herbert Morelius i egen hög person! Hittad irrande i Det Öde Landet till råga på allt. Det är vid sådana här tillfällen man ska säga att man är förstummad, men det är inte riktigt min grej. Cecilia Schiller! sade hon och sträckte fram handen. Herbert hade aldrig blivit riktigt bekväm med att presentera sig när han ändå var känd för den andra parten. Att presentera sig med namn var löjligt men det kunde

uppfattas som arrogant att inte göra det. Men nu hade Cecilia redan identifierat honom, så han behövde inte bekymra sig om det. Högst angenämt Cecilia! Maximilian har berättat om dina musikaliska talanger. Jag ser fram emot att framföra några sånger med dig ikväll! Cecilia kastade huvudet tillbaka i vild förtjusning och brast ut i ett skratt som hela tiden hotade att glida över i en hästs gnäggande. Och gissa om jag gör det! Mina fingrar kommer väl överens med tangenterna och här har det väl oftast musicerats till husbehov. Men nu blir soarén betydligt uppgraderad, tack vare dig, din drummel! Gästerna kommer att bli överförtjusta! Drummel? Hon ska bli min! Jag ska föra henne på hästrygg till mitt strandpalats och där ska vi rulla runt bland mina arabiska sidenkuddar och täcken av satin. Vi ska festa på belgisk choklad och smörja in oss i persisk olja. Jag ska klä ut mig till satyr och hon ska vara min vattennymf. Jag ser helst att vi tar oss tid att öva lite innan vi visar upp oss. Jag kan heller inte bärga mig att höra hur det kunde gå så illa att du hamnade i Det Öde Landet. Du hade tur som överlevde! Hon borrade ögonen djupt in i Herberts och han kände genast en spefylldhet och vitalitet som han ville bekanta sig mer med. Jag är rädd att jag inte minns så mycket. Max sa någonting om några kidnappare. Hu va ruggigt! Du får nog ta och öka säkerheten. Personlig livvaktsstyrka, kanske. Se alltid till att ha vapen på dig. Skjuter du? Jag är en sångare, ingen krigare! Då får vi göra en krigare av dig. I en sådan röst måste

det bo en skräckinjagande viking. Det gäller bara att plocka fram honom. Vi ska nog hinna med det också under din vistelse här. Jag hoppas att du har tid att stanna i morgon också. Visst vore det kul, pappa? Absolut! Herbert Morelius är alltid en välkommen gäst hos oss, sa Maximillian. Jag ska ut på turné om ett par veckor med visor och folkmusik och bandet är väl inrepat. Vi behöver bara putsa till lite och värma upp en vecka i förväg, så jag har hela veckan ledig! Ha Ha! Det är som förutbestämt för lite pang pang! Jag ska se till att plocka fram den blodtörstige vikingen hos dig. Ge mig ett par dagar bara. Cecilia tog ett mankraftigt tag om Herberts näsa, vred om och skrattade. Smärtan fick det att tåras och Herbert blev ställd inför den hårdhänta akten. Nu ska jag in och ta en dusch, fortsatte hon. Ska vi säga att vi ses här om ett par timmar. Jag plockar med mig ett par pistoler? Ett par timmar blir bra. Jag ska visa ägorna, sedan har du fria händer att brutalisera vår gäst, sa Maximilian och satte sig upp på hästen. Herbert följde hans exempel. Schillers visade sig vara välbärgade jordägare som levde på skogsbruk, arrende och hästuppfödning. Maximilian och Herbert red på sina arabiska fullblodshästar över dalar och skogar och blickade ut över deras ägor som sträckte sig så långt ögat nådde. Skogsbruket och arrendeärendena var självgående och ansvaret delegerat så att Maximilian helhjärtat kunde ägna sig åt sin favoritsyssla - att föda upp hästar. När människan tog steget att färdas i maskiner förlorade hon något dyrbart. Mekaniska, metalliska vidunder må gå

snabbare, men resandet hade därmed blivit en död och steril aktivitet. En häst sammanfogade ryttaren direkt till djurvärlden och Guds gröna natur. Kvinnor kom och gick i Herberts liv som strumpor och kalsonger för majoriteten av det övriga mansläktet. Det var sällan han fäste sig vid någon, det fanns alltid tretton skönhetsdrottningar på dussinet som stod bakom nästa krön, ivriga att kasta sig om hans hals. Efter det korta inledande mötet med Cecilia hade han känt något han aldrig känt förut. Hennes manhaftighet låg som en grov fernissa på en späd delikat skönhet och hon förenade de oemotståndliga titlarna vapenspecialist, snustuggare, pianist och vokalissa. Det utgjorde en lockande kombination som han inte blev riktigt klok på, som en kombination av och Anderssonskans Kalle, G I Jane och en geisha. Denna exotiska kombination av sinsemellan motsatta drag som hon sammansmälte till ett nytt existensmodus var som en helt ny smak. Han kände att han absolut måste utforska hennes mysterium, lära känna henne och dyka djupt, djupt ned i hennes erotiska skattkammare. Där skulle han sitta som en galen kung bland nya arter av ädelstenar som världen aldrig skådat förut, och hans sälla skratt skulle höras land och rike runt. Där är ni era brutala sällar! Hoppas att min far inte tråkat ut dig med alla tråkiga detaljer om odlingar, arrenden, avstyckningar och skogsbruk. Något senare hade hon bytt om till khakibyxor, snörkängor och vit t-shirt och stod på verandan med en smärre vapenarsenal på bordet. Dags för dagens andra aktivitet. Färdigheter i att hantera vapen är A och O för att kunna hålla sig säker i vilka omständigheter man än blir inkastad i. Här har vi en Beretta 92 F 9 x 19 mm, en italiensk automatpistol som

används som standardvapen av polisen. Den här godingen har 15 patroner i magasinet och en effektiv räckvidd på ungefär 50 meter. Den har en mynningshastighet på 380 meter per sekund och oladdad väger den 950 gram vilket gör den till en lätthanterbar och smidig kompanjon i tuffa tider. Hon vägde den i handen, siktade med den och hanterade den som om det vore någonting hon föddes med. Ta och känn på den. Väg den i handen och gör dig bekväm med den. Ett vapen ska väcka till både lust och försiktighet. Tillverkaren har fått till en god säkerhet på den här godingen. Dubbelsidig säkring och slagstiftsblockering. Mycket bra idé - på det sättet har du god kontroll över ditt vapen. Magasinet frigör du genom att trycka in magasinfrigöraren så här. Enkelt va? Man ska alltid kontrollera att pistolen är tom på ammunition. För att lära känna ditt vapen måste du kunna demontera och montera det. Så här gå det till! Se och lär, innan du lämnar ranchen ska du kunna göra samma sak. Cecilia tog upp en snusnäsduk, virade den till en tjock strumpa och band fast den över ögonen. Först drar man tillbaka manteln och spärrar upp den, trycker in pipbulten och vrider den nittio grader medurs. Dra nu manteln lite bakåt och dra manteln lite framåt. Lösgör manteln från stommen och ta bort rekylfjäder och pipa. Så där... Färdig! Fingrarna dansade galant och vant, smekte vapnet ömt som en mor sitt spädbarn. Cecilia var nöjd som en trollkarl som precis demonstrerat ett trick som satte myror i huvudet på publiken. Och nu, samma sak fast åt andra hållet. Iaktta och lär! Som om pistolen satte ihop sig själv under fingrarnas varsamma, men resoluta hantering, hade vapnet plötsligt blivit helt igen.

Herbert applåderade. En sådan bedrift förtjänade en uppskattning. Hennes uppvisning hade fått önskad effekt. Han hade alltid tyckt att vapen varit obehagliga saker, högljudda lömska metalldon som kunde ställa till med de marigaste sörjor. Men i Cecilias händer ägde de en sällsam mörk estetik som han fann lockande. Då så! Marsch pannkaka till skjutfältet! sa hon och stoppade pistolerna varsamt i en väska. Trots Cecilias grundläggande och noggranna instruktioner lyckades hon inte locka fram krigaren och actionhjälten hos världens främste tenor. Herbert trodde emellertid att det var en vanesak och att det var en fråga om förtroende. Visserligen hade Cecilia på ett förföriskt och bedårande sätt uppenbarat den skönhet i vapnet som tidigare var honom förborgad. Men dess kalla metalliska väsen krävde att han letade fram denna kvalitet hos sig själv. Att han behärskade konsten att se dess kyla och nihilism i vitögat och skratta medan han gjorde det. Han hade en bit kvar innan han var där. Däremot slog det gnistor mellan dem båda på skjutfältet. Det fanns ingen man i Cecilias liv, vilket Herbert var jublande glad över. När han såg henne sikta och med lena fingrar på avtryckaren fyra av vapnet, ville han själv förvärva denna kompromisslösa machismoegenskap. Det tycktes ligga något närmast magiskt i hur hennes koncentration arbetade sig fram till den avgörande mikrosekunden då skottet avfyrades. Denna process avspeglade sig omedelbart och med dödlig och exakt precision på målet. Är hon lika duktig med pianotangenterna som med pistolen är hon kvinnan för mig, tänkte han och tittade på pistolen i sin hand som vore det en sällsynt artefakt som

aldrig skådats tidigare.

34 Förberedelse inför slutscenen Birgit, Louise, Edgar, Lisa och Leif hade förskansat sig i källaren tillsammans med två årsförbrukningar av konserver och var sitt hagelgevär. Allt sedan oroligheterna började hade de arbetat dag och natt med att göra huset inbrottssäkert. Inte för att de hade tänkt igenom saken så noga. Något målinriktat borde göras, tyckte de, och att bunkra upp och tänka på säkerheten var åtminstone en proaktiv åtgärd. Ena sekunden stod de beväpnade med hagelgevär och stirrade på den UFO-täckta skyn och den följande befann de sig på en stig uppför Kebnekajse. Men de var inte ensamma. Lika förvånad var Leonardssons fru Aina som plötsligt rycktes från smittskyddsavdelningen på Falu sjukhus. Hon höll precis på att färdigställa en rapport till Smittskyddsinstitutet om läget för HIV-smittan i Dalarna. Det kändes heller inte som om det egentligen var så mycket mening bakom det. Det var inte ens säkert om Smittskyddsinstitutet fanns kvar. Eller om ens Solna, där inrättningen låg, fanns kvar. Ståhls fästmö Ann-Louise var jazzsångerska och musiklärare och satt precis och lärde ut olika tekniker till en student för att frambringa känslan i låten. Ta kroppen till hjälp. Minns att du använder hela kroppen när du sjunger. Andningen ska nå längre än ned till magen. Andas genom varje por i kroppen och visualisera att det är toner som kommer till dig. Anette Spångberg, en begåvad elev på Dans- och musikskolan i Falun, hade precis som Ann-Louise inte låtit sig förskräckas av de omtumlande tiderna. Surfande på så kallade alternativa websajter, lyssnandet på så kallade

alternativa radioprogram och läsandet av så kallad alternativ litteratur, hade gett dem båda en god mental beredskap. Låt vara att så magstarka händelser som försvinnanden av rustika byggnader fick dem att höja på ögonbrynen. De iakttog med djupt intresse hur vardagen som vi känner den metodiskt monterades ned framför deras ögon. De noterade också med samma djupa intresse och en allt stegrande förtjusning hur tillvaron började fyllas av glädje. Som om en osynlig hand öppnade en källa av skratt och en allt genomsyrande förmåga att se allt som nytt som fram tills nu varit hermetiskt tillsluten. Följaktligen flöt sången genom Anettes kropp kraftfullare än någonsin. Samtidigt som mästersångaren Herbert Morelius trollband Cecilia där de övade vid pianot inför kvällens musikaliska begivenhet i det spel som på jorden var känt som World Dominion, trollband Anette och Cecilia varandra. De firade glädjen i att finnas till i att sjunga duett i Georgia on my mind. Other arms reach out to me Other eyes smile tenderly Still in peaceful dreams I see The road that leads back to you Mitt i sången avbröts duetten och förvandlades till solosång med Cecilia lämnad ensam kvar i undervisningslokalen. Ann-Louise fann sig plötsligt stående bara ett antal djärva stenkast från Kebnekajses topp tillsammans med en grupp som av deras reaktion att döma hamnat där medelst en lika abrupt och oväntad resa. Praktiskt nog också med lämplig klädsel för denna lika radikala som otippade omnavigering.

Vänta dig det oväntade var hennes devis, så hon var den i den nytillkomna gruppen som tog det mest sansat. De hade knappt hunnit göra en första rekognosering av området innan de hörde bekanta rop från fjällets topp. Vid tre rymliga tält stod tre män, viftade med armarna och busvisslade. Deras första gemensamma aktivitet denna inte särskilt ordinära friluftsdag var att tillreda varm choklad. De intog drycken under det att de iakttog UFO-aktiviteterna i skyn och spekulerade om framtiden. För Nardus och Thelema och deras medarbetare i den galaktiska federation som kommit till undsättning följde några hektiska dagar. De sista resterna av den stränga ondska som hållit mänskligheten fångad i tusentals år försvann i samband med att jordens energiska frekvenser steg till allt mer förfinade nivåer. Miljarder skräckslagna och rådvilla jordbor nappade på deras erbjudande att lämna denna sönderfallande verklighet. De skrämmande kloten som skymtades bakom alla besynnerliga farkoster var definitivt att föredra. För att ingjuta förtroende var det lämpligt att även söka upp folk ansikte mot ansikte. Färdigproducerade filmer fyllde biosalonger och TV-apparater. Tack vare iphones kunde majoriteten av jordborna få ta del av informationen i handen där de stod. Dörrknackningar, tal på torg och gator, informationsträffar på sport - och konsertarenor gjorde sitt till. Det blev några hektiska veckor då biosfärerna fylldes på i en rasande takt. Men det var många som artigt sade nej tack. Guds grönskande natur var deras hem och det fanns ingen anledning att lämna skeppet bara för att det stormade, om än stormen kunde upplevas som rätt svårartad. Allt eftersom planetens sista dagar i sin nuvarande existens

fortlöpte blev denna övertygelse allt starkare hos denna skara. Minnen av tidigare inkarnationer, både här och på otaliga andra planeter började framträda. Den personliga historien utsträcktes från några decennier till sekel, millennier och bortom det. Minnet expanderade långt utöver tillfälliga mondäna futtigheter och ersattes av medvetandet om hisnande kosmiska äventyr. Konstruktionen vi-dom när det gällde utomjordingarna upplöstes. Humanoider (huvuddelen av galaxen befolkades av varelser som såg ut nästan som vi och i många fall precis som vi), reptiler (jodå, det fanns hyggliga sådana också, alla var inte elakingar), insektoider, kattliknande varelser och andra kosmiska medborgare betraktades snart som medbröder och medsystrar. Den mänskliga erfarenheten på jorden med alla dess tvångs- och vanföreställningar eroderade bort med en hiskelig hastighet. Sveptes iväg som sandslott inför vågorna, smälte som snöbollar i en ugn. En uppgraderad mänsklighet (eller vad man ska kalla det) höll på att formas.

35 Ecce Homo Bankettrummet som kallades för Sångarsalen var en gigantisk sal med enorma ljuskronor. Väggarna var illustrerade med scener från Parsifal och sökandet efter den heliga Graal. Erik ledsagades till salen av ett följe som slog honom som en kombination mellan ett luciatåg och en vandring av boxaren från omklädningsrummet till ringen. Eller kanske som den dödsdömde till giljotinen eller hängsnaran, eller ännu värre elektriska stolen. Främst i processionen gick Sofia som en Lucia följd av vestalerna som hennes tärnor. Efter dem gick Erik flankerad av Meander med högt buret huvud och högtidlig blick. Till och med nu hade de med sig livvakterna Matteus och Lukas. Som om det fortfarande kunde dyka upp någon oanmäld terrorist med intentionen att sabotera tillställningen. Vestalerna höll fast vid sin traditionsenliga klädsel medan de övriga hade en kroppstäckande klädnad med huva. Salen var pyntad med facklor längs väggarna och skapade en förväntansfull stämning som inte hjälpte honom att känna det lugn han efterlyste i sig själv. Strax innan de kommit ut till mitten av rummet stannade de och spred sig runt golvet. Kvällen innan hade de gått igenom de olika stegen. Det var egentligen en okomplicerad historia och Sofia och Johannes hade försäkrat honom om att han var i goda händer och inte behövde bekymra sig om någonting. Okej. Minns att vi kommer att vara här hela tiden. Du

kan uppleva att miljön förändras och att du befinner dig någon annanstans. Det är bara olika tricks som spelar dig ett spratt, sa Meander som om han coachade en boxare. Sofias masserande av hans axlar förstärkte det intrycket, vilket även hennes kommentar bidrog till. Plocka fram din inre krigare! Det är faktiskt du som gjort allt du ser kring dig. Tänk bara vilken begåvning som krävs för att göra det. Du är kraftfull, minns det, sa Sofia. Erik tittade på sina beniga händer och kände sig inte speciellt kraftfull, men Sofia hade en poäng. I hans ådror rann ett blod som hade en slags kämparanda. Annars skulle inte han och Hans lyckats så bra med karriären som de gjort på planeten jorden. Okej. Och när vi är färdiga ska vi ha en riktigt överflödig bankett med mängder av mat, spirituosa och underhållning. Jag vill ha en bayersk blåsorkester och ölfat som aldrig tar slut, sa Erik för att avdramatisera situationen. Är det vad du vill, är det så det kommer att bli, sa Meander som om Erik precis berättat att han skulle golva motståndaren i en specifik rond. Nu är det dags! Minns att du är störst, bäst och vackrast, sa Sofia och kysste honom på kinden. Meander lade händerna på Eriks axlar och tittade honom stint i ögonen. Det sista peppet till boxaren innan han gav sig ut i ringen. Kom ihåg att låta allting flöda genom dig. Betrakta allting för vad det är - som skenbilder, en papperstiger som inte kan göra dig illa. Det är hemligheten bakom allting. Luta dig tillbaka med en strut med popcorn. Säg det! Luta mig tillbaka med en strut med popcorn, sa Erik lite något avslaget och räddhågset. Den bristande skärpan

och fokuset ledde till att Johannes gav honom en rungande örfil. Skärp dig! Säg det som om du menar det. Du är osårbar. Nu ska jag luta mig tillbaka med en strut med popcorn! Meander höjde rösten och ruskade om ITsamurajen. Nu ska jag luta mig tillbaka med en strut med popcorn! Den här gången var det mer must i hans uttalande. Men Meander var inte riktigt nöjd. En gång till! Jag vill höra att du menar det! Nu ska jag luta mig tillbaka med en strut med popcorn! Ännu mer stadga, must och övertygelse denna gång, men Johannes var fortfarande inte riktigt nöjd. KOM IGEN JAG VILL KÄNNA DET I HELA KROPPEN! NU SKA JAG LUTA MIG TILLBAKA MED EN STRUT POPCORN! Det sista ordet gjorde en accent uppåt och det var på vippen att rösten brast i falsett. NU SKA JAG LUTA MIG TILLBAKA MED EN STRUT MED POPCORN! Den här gången lade han in all känsla han kunde uppbåda i denna besynnerliga sats som pressades fram som av en growlande dödsmetallsångare. Bra! Då kör vi! Erik gick fram till mitten av salen och ställde sig där medan Sofia tog fram en tjock pensel doppad i violett färg. Vestalerna ställde sig i en cirkelformation runt Erik med händerna lyfta mot taket. Runt omkring dem skyddade Parcifal den helige Graal som om denne legendariske karaktär var delaktig i skeendet. Erik fann tanken tröstande där han stod, boxaren fortfarande iklädd sin värmande badrock innan drabbningen. Vestalerna sjöng i en svag, ljus stämma som påminde om

ljudet man får när man väter fingret och för det längs toppen på ett vinglas. Samtidigt skapades en rymlig cirkel runt Erik med den violetta färgen. En klar särskiljning mellan före och efter höll på att formas. Livet efter detta skulle vara någonting annat än livet före. Stämningen fördjupades som om salen sänktes ned i ett djup. En känsla som av vattentryck. Som om de befann sig i en dykarklocka som skulle besöka outforskade områden där ingen människa satt sin fot tidigare. Sofia drog sig tillbaka från cirkeln och ställde sig i bakgrunden vid entrén tillsammans med Meander, Matteus, Petrus och Markus. De höljde huvudet i huvorna och väntade. Vestalerna sjöng sina kristalliknande toner och var nu allt som hördes i salen. De sjönk, sjönk, sjönk och Erik stod där och kunde inte annat. Skulle de nå botten snart? Fanns det någon botten? Så plötsligt tystnade de. De tog ett steg tillbaka, så ett till. Steg lades till steg och snart var de borta. Erik tyckte inte om det. Under den korta tiden här hade han hunnit skaffa sig ett gediget förtroende för dessa levnadsglada och intelligenta prästinnor. De utgjorde ett stöd och nu, efter att ha hjälpt honom ned i någon form av avgrund. Så blev plötsligt rummet svart. Dagsljuset som strömmade in från fönstret släcktes. Hur kunde det ske? Fönstren måste ha tillslutits lika snabbt som en strömbrytare tänder och släcker ljuset. Vestalerna sjöng inte längre vad han kunde förstå, men en rest av deras kristalltoner kunde anas i bakgrunden. Mer som ett minne än som ett ljud. Nu rådde ett mörker som blev allt mer kompakt. Det var som om en densitet av destruktion tog form. Blev allt mer konkret. Mörkret tycktes ordna sig i en substans och ta

form. En gestalt av komprimerat sadistiskt, omättligt mörker pulserade bara några meter framför honom. Ett svart hål av hunger och hat. Ekot från vestalernas sång var borta, men det var inte tyst längre. Något rörde sig längs väggarna. Ett väsande som från ormar. Eriks ögon hade vant sig vid mörkret och när han kisade mot de fackelupplysta väggarna såg han hur det strömmade ormar från håligheter och de slingrade sig vidare längs golvet med piskande rörelser. Men de kunde inte komma nära honom eftersom cirkeln höll dem utanför - de värjde sig som om de brände sig av att vara i dess närhet. Golvet förvandlades till ett svart, tjockt, ringlande hav. Över detta hav tycktes gestalten sväva innesluten i en kokong. En hand sträckte sig ut ur den som om den mödosamt klättrade upp för ett berg och nu lyckades ta sig upp efter att triumferande ha övervunnit hindret. Armen följde och sedan den andra och de hävde fram resten av kroppen. Ännu kunde Erik inte se gestalten tydligt men konturerna slog som en slägga på hans medvetande. Tidpunkten då han identifierade gestalten tycktes bränna sig fast i evigheten. Det etsade fast sig i hans väsen och förstärkte det med glödskrift. De där magra armarna, de beniga händerna som rotlösa förgäves tycktes misslyckas med att greppa någonting. Den hukade, kuvade gamhållningen. Ett avlångt huvud som ryckigt rörde sig, som för att nervöst detektera varje form av hot som fanns överallt. Det var sin egen gestalt han såg.

36 Så skimrande var aldrig havet Eftermiddagens skjutövningar hade en fördröjd effekt på Herbert och det var först när det var dags för soarén som han helhjärtat kunde känna tjusningen med handeldvapen. Den riktigt berusande känslan låg i hur vapnet blev en förlängning av kroppen. Helt nya möjligheter att påverka och agera i den fysiska världen erbjöds med hjälp av detta groteskt primitiva don. Det låg något maktfullkomligt definitivt och avgörande i våldsamheten hos en förlöst kula. Samtidigt som den frigjorde en pervers fascination för den bedrövelse den skapade. En kula kunde bita sig fast var som helst med sin metalliska skoningslöshet. Det fanns inte utrymme för några tveksamheter eller någon mångtydighet. Ett skott var ett skott var ett skott och dess ödesdigra konsekvens var bortom alla debatter. Svärdet skämtar inte, som Karl XII lär ha sagt när han dömde ut diplomatiska lösningar. Jag tror inte mina ögon! En högrest kvinna i långt svart hår och lätt asiatiska drag som tycktes komponerad av leenden brast ut i högljudd förtjusning när hon skådade den otippade gästen till kvällens middag. Herbert Morelius! Jag visste inte att du var vän med Schillers! Får jag presentera Marit och Uffe Spångberg, sa Maximilian och gjorde en presenterande gest mot de nyss anlända gästerna. Och det här är mannen med guldstrupen och han behöver ingen presentation. Hä, dra på trissor. Nån måste ha lagt nåt i min grogg. Jag ser i syner, sa Uffe. Ett krulligt hår låg som en kardborre på hjässan och ett par Coca cola-bottnade glasögon fick de redan maximalt uppspärrade ögonen att se

oproportionellt stora ut. Här har du kardan mannen! Jag kan inte få nog av dina tolkningar av Jacques Brel. Jag har plattan hemma och har vid det här laget spelat sönder den. Du ska få ett nytt signerat exemplar. Så att du kan fortsätta med att spela sönder den också, sa Herbert. Han älskade att signera skivor. Det fanns inget mer bekräftande kvitto på framgången. Men Max, du bara måste berätta hur ni blev bekanta med Morelius. Det är ju knappast något man håller för sig själv och vi har aldrig hört något, sa Marit. Spåret av förebråelse i hennes röst var lika ytligt och lätt bortdunstat som en kyss på en fönsterruta. Bara idel leenden. Jag träffade honom halvt död av utmattning i Det Öde Landet när jaktlaget närmade sig gränserna till farozonerna. Bara för spänningens skull, sa Maximilian varpå både Uffe och Marit såg ut som om han berättat att han brottat ned en tjur med bara händerna. Nähä du, din skämtare där! Det där köper jag inte. Jag ska nog lura av dig din hemlighet. Groggar öppnar tungans band, sa Uffe och skrattade. De var idel leenden och stoj. Båda två, tänkte Herbert. Det är sant, sa Herbert och lockade fram än fler skrattsalvor. Ingen tog honom på allvar, Herbert Morelius smutsar inte ned sig med att fara till Det Öde Landet. Han stod över sådant. Tanken gick inte ens att föreställa sig. En dag dök han plötsligt bara upp. Som ur tomma intet. Visst Herbert, sa fru Schiller. Som ur tomma intet. Så där bara, sa Herbert och ryckte på axlarna. Makalöst, sa Marit. Ha ha! En grogg på det här! sa Uffe. Marit och Uffe var grannar. Det betydde att de ägde

ranchen där Schillers ägor slutade en mil österut. De hade skrapat ihop sin förmögenhet i fastighetsbranschen. Uffe hade en osviklig, närmast paranormal känsla för att köpa billigt och sälja dyrt. Dessutom hade han en lika slipad förmåga att i förväg lägga vantarna på information om kommande förändringar i infrastrukturen. Detta vidgade hans möjligheter att köpa, sälja och renovera strategiskt. Köp billigt och sälj dyrt den ideala affärsmodellen. Gemensamt hade de passionen för hästuppfödning och ridsport och när de träffades kunde de fördjupa sig i timmar om avel och utmaningarna i att hitta de rätta avelsdjuren. Det var ett delikat och grannlaga arbete med att utforma nya generationer med skräddarsydd genetik. Det var som ett slags genetiskt legospel där man fogade samman nya spännande delar för att få fram önskad effekt. Det var också en relativt pålitlig bransch - den belöning man fick var ett resultat av den tid, möda och noggrannhet man lagt ned. De gick i samlad tropp till vardagsrummet och Herbert kände sig som en skolpojke som blivit förälskad för första gången när Cecilia fattade hans hand. Under repetitionen efter vapenlektionen hade båda känt hur gnistan mellan dem tänts. Musikens sammanlänkande kraft hade närt den amorösa gnistan. Efter att de övat igenom Till havs, O helga natt, Det doftar öl, Vid Molins fontän och några arior av Verdi möttes deras blickar och Amors pil tog fäste. Herbert ryggade tillbaka under en kort sekund av smaken av snus när de kysstes, men kärleken övervann det futtiga hindret. Vilken sällhet att han hade ett par veckor på sig innan det var dags att ge sig ut på vägarna. Vilken sällhet att hon som oberoende konstnär kunde lägga upp sin tid som det

passade henne. Schillers var generösa värdar. Överflöd och överdåd var konceptet när de hade bjudning. Man såg en ära i att komma upp med nya exklusiva maträtter. Ätandet var en konst där man ville finna det mest förädlade som naturen kunde erbjuda. Allt liv startade med solen som via dess strålar skänkte jorden en ren, Graal-lik ursprungsenergi. Denna manifesterade sig i växt- och djurriket. Omvandlade sig enligt en formernas gåtfulla metamorfoser och tog sig nya, grövre uttryck i grönska och animaliskt liv. Att bearbeta denna solgåva, lägga ned all sin kärlek och omsorg för att skapa ett personligt avtryck, var en alkemisk process. Man ville hitta ljusets essens, sätta sin egen prägel på det, vara medskapande, och sedan bjuda på detta unika konstverk till den utvalda skara som befunnits värdiga. Till förrätt serverades det grillade havskräftor och sparris med skaldjursvinägrett samt frisésallad och mangoldskott. Färska havskräftor var en självklarhet. I görligaste mån plockade man svamparna själva i skogen och odlade grönsakerna själva i växthusen. Köttet hade man också helst skjutit, nackat eller dragit upp med kastspö eller mjärdar. Detta gällde både för förrätten och huvudrätten som Maximilian fällt med ett välriktat skott ute med jaktlaget. Denna gång på betryggande avstånd från Det Öde Landet. Upplagda på enkom för denna rätt tillverkade tallrikar, serverades det hjortfilé med sallad på ostronskivling och svartrot. Den omsorgsfulla tillagningen sträckte sig ända från det dödande skottet till det estetiskt medvetna upplägget på tallriken. Denna fest för alla sinnen avrundades med en dessert som utgjordes av inkokta päron. Det är fortfarande höljt i mysterium hur era vägar korsades. Ni måste stilla min nyfikenhet, sa Marit. Är det

möjligtvis så att det är något på gång mellan Herbert och Cecilia, fortsatte hon och småknuffade Cecilia på armarna. Inte till att börja med, sa hon med medveten och retsam gåtfullhet. Samtidigt letade sig hennes fot upp längs Herberts ben och påbörjade därifrån den vågade resan till hans skrev. Både Maximilian och Mirjam höjde ögonbrynen och letade efter något lämpligt att säga, men Uffe förekom dem. Ho o la la, utbrast Uffe som hade en väl utvecklad känsla för den laddning som snabbt kunde uppfylla stunden. Det här låter som en spännande upptakt på någonting lovande. Kanske dags för den notoriske kvinnokarlen Herbert Morelius att stadga sig, sa Marit med en underfundig underton. Jag håller mig tills vidare neutral i ämnet. Eller som man säger till media när man varken vill bekräfta eller dementera: Inga kommentarer! Ett utdraget gungande rungande ooooooo spred sig genom allas läppar. Cecilia och Herbert utbytte heta blickar vilket samtliga närvarande noterade. Nej, nu är det dags för en skål. Skål för att sång och musik må liva upp och fylla allas våra liv! Skål vänner! sa Mirjam som ställde sig upp och utstrålade högtidlighet. Skål! sa alla. Glasen höjdes, blickar utbyttes. Mer musik i våra liv och må mästersångaren Herbert Morelius hjälpa oss med den saken. Nu kan jag inte bärga mig längre. En makalös middag som vanligt, Maximilian och Mirjam. Men denna gång är det underhållningen efter maten som man ser fram emot, sa Uffe och lutade sig fram över bordet som han hade för vana att göra titt som tätt.

Det är du inte ensam om, sa Mirjam som slog ihop händerna av förtjusning. Och om jag inte är felunderrättad så finns det ett par gudabenådade musiker på plats vid bordet idag som har övat in någonting för oss. Bravo! utbrast Uffe och började applådera. Ett initiativ som även det spred sig som en löpeld längs middagsbordet. Vilka kan det vara? utbrast Uffe. Nu rodnar jag snart, sa Cecilia som emellertid inte uppvisade några symptom på rodnad. Herbert reste sig upp och tog till orda: Kära värdpar, ärade gäster och min kära Cecilia (Oooooooo)! Maximilian och Mirjam, ni har visat den största gästfrihet och älskvärdhet sedan våra vägar oförhappandes och högst otippat korsades för inte allt för länge sedan. Först några ord om hur det gick till. Maximilian har antagligen räddat mitt liv! Han och hans jaktlag för att vara exakt. Utan att jag mindes hur befann jag mig till mitten hunnen på min levnads vandring irrande i Det Öde Landet! Förgäves sökte jag mig till civilisationen och efter en oändlighet av irrande såg jag gestalter i dimman och hörde människoröster. Det var Maximilians jaktlag och de plockade upp mig och här har jag vilat upp mig sedan dess. Men kors i Jesse namn! Jag är förstummad. Du minns alltså ingenting av hur du kan ha hamnat där, sa Marit med bedrövelse i rösten. Ingenting, sa Herbert. Fullkomligt sanningsenligt. Vi misstänker att det kan ha rört sig om ett kidnappningsförsök och att han drogades. Antagligen hölls han fången i en stuga i närheten av Det Öde Landet och lyckades fly. Men kanske var han inte ens drogad. Det Öde Landet kan spela farliga spratt med skallen, sa Mirjam. Men det hade ju kunnat gå hur illa som helst. En

katastrof har undvikits, utbrast Uffe. Ja, jag tackar min skyddsängel att Maximilians jaktlag befann sig där just då. Annars hade jag antagligen dött där ingen människa borde gå, sa Herbert. Ja, han var totalt utmattad och var alldeles uttorkad när han kom hit. Men han repade sig snabbt, sa Maximilian. Ja, sedan dess har jag drillat honom i pistolskytte så att han kan blåsa skallen av busar, sa Cecilia. Jag kanske inte varit din främsta elev, sa Herbert. Alla är barn i början. Några lektioner till är allt du behöver. Sedan är du livsfarlig, sa Cecilia och ställde sig upp och slog i glaset med dessertskeden. Men nu mina högt ärade damer och herrar! Får jag presentera kvällens underhållning. Herbert Morelius framför utvalda sångpärlor tillsammans med Cecilia Schiller på piano! Hurra! Alla klappade frenetiskt och Uffe nästan hoppade i stolen för att demonstrera sin entusiasm. Cecilia tog plats vid pianot och Herbert konstaterade att hon tycktes ha en makalös förmåga att förvandla sig själv. Den snusspottande skjutjärnsbusen hade transformerats till en salongernas musa i sin svarta sidenklänning. Hon slog an det första ackordet samtidigt som Herbert sjöng de första tonerna inför publik sedan vandringen i Det Öde Landet. Det doftar öl från London till Berlin Det doftar öl, Gud vad man mår bra Det doftar öl från London till Berlin Kom räck mig din hand Publiken satt trollbunden. Uffe myste vid sin grogg och Marit var om möjligt ännu mer uppfylld av leenden. Maximillian kände sig stoltast i universum. Han hade

räddat mästersångaren Herbert Morelius från Det Öde Landets dödliga käftar och här stod legenden nu och sjöng i hans vardagsrum. Till råga på allt ackompanjerad av hans dotter, och de tycktes ha ett gott öga till varandra. Mirjam var uppfylld av prospektet att sälla mästersångaren Herbert Morelius till sin familj, även om hon kände ett sting av oro inför hans rykte som kvinnokarl. Sången har vingar och Herbert Morelius var dess fågel. Nu svepte han högt, högt upp på musikens himmel. Och vid pianot satt den första kvinna som på allvar fångat hans hjärta. Livet var gott!

37 Samtal med Skuggan Hade det inte varit för cirkeln hade han uppslukats av det svarta som fanns runt omkring honom. Erik frös som han aldrig fryst förut. Kylan åt sig in i märg och ben och lamslog allt. I ett tillstånd av paralyserad uppmärksamhet kunde han inte göra annat än att låta blicken vila på gestalten som nu började gå mot honom. I en mikrosekund innan silhuetten blev synlig kunde Erik svära på att han såg hur en tudelad reptiltunga rörde sig ur munnen. Sedan såg han sitt eget ansikte och sin egen kropp stå där. Gestalten stannade upp ett tag, som om den undrade över nästa drag då den uppmärksammade cirkeln. Fanns vestalerna, Sofia och Meander kvar där någonstans? Han kunde varken se eller känna dem. Med ett dött leende började gestalten cirkulera längs ringen, som om den letade efter en blotta den var övertygad måste finnas någonstans. Efter att ha gått runt ett par varv stannade den upp. Sniffade i luften som ett djur som vädrade efter dofter. Varelsen tycktes skapad av detta ondsinta mörker och kylan. Gjord av dött kallsvettigt kött som tycktes höra hemma i kalla, fuktiga och sedan länge tillslutna källarrum. I judisk folklore talades om golems. En varelse som av människohänder skapats ur lera och fick ett slags liv via en magisk formel. Själlös, men vid medvetande. Den här varelsen hade ingen själ. Ögonen var mörkt uttryckslösa och munnen något öppen - ett runt hungrigt kallt rött hål. Nu stod den precis vid cirkeln mitt emot Erik och tycktes överlägga nästa drag. Den stirrade stint på Erik

som väntade på vad som skulle hända härnäst. Han skulle veta det när det var dags hade Sofia och Johannes sagt till honom. Nonsens. Han visste ingenting och kände ingenting förutom den där döda källarkylan och en skräck som snarare kunde beskrivas som en vantrivsel i en slags platonsk anda - själva idén bakom vantrivsel. Han ville vara precis var som helst i universum förutom här. Kunde gett vad som helst för att detta skulle vara över och förbi, att det aldrig hade skett. Så blev ögonen plötsligt helsvarta. Hela ytan täcktes av den svärta som omgav dem båda och inte tycktes ha någon ände. Och hela tiden den där munnen formad som ett O på ett lik. Du vet väl att cirkeln inte skyddar dig... Vafalls? Min skugga talar? Orden formade sig själv bland Eriks tankar. Erik stod mitt i intigheten och hörde en kopia av sig själv prata. Och den första meningen utgjordes av en lögn. Hade inte cirkeln skyddat honom hade den tagit sig in vid det här laget. Vad skulle han säga eller göra nu? Svara på lögnen? Hålla tyst, knipa ihop sina närmast tvångsmässigt uppspärrade ögon och räkna till hundra och hoppas på att allt var över? Nej, han var här för att konfrontera imitatören, och det skulle han göra. Du vet lika väl som jag att den gör det. Här är det jag som styr leken, sa Erik. Tre, kanske fyra sekunders tystnad, sedan agerade imitatören. Kastade bak sitt huvud på ett närmast kokett vis och brast ut i ett metalliskt, tomt ekande skratt. Det förstärktes i ekon som om osynliga klippväggar kastade det tillbaka. Blixtsnabbt, så snabbt att Erik knappt hann registrera det, vispade reptiltungan ut i svärtan och sedan tillbaka igen.

Hur skulle den kunna skydda dig när jag redan står inne i cirkeln? Det lade fram de dödsbringande orden sakta och varsamt, med en närmast öm artikulation. Som om det ville förföra Erik. Nej. Du är en skuggfigur, en chimär, en slaggprodukt av det spel jag skapat. Du finns inte, har aldrig funnits och kommer heller aldrig att finnas! Ah! De fördömda filosofernas veklagan över sken och verklighet. Ack ack ack! Låt oss rådbråka våra stackars skallar. Runka våra huvuden tills den där gnistan, den där gudomliga gnistan av klarhet kommer. Var kan den vara? Var kan den gömma sig? Kom ut, kom ut var du än befinner dig! Fler än en fördömd tesbyggare har slutat som en lallande fåne i denna skrattretande jakt! Det stämde upp i en serie ylanden, till vansinnet plågade av hunger. Skulle imitatören komma innanför cirkeln skulle den sluka Erik som ett galet rovdjur. Där misstar du dig, eller snarare - du ljuger om detta eftersom ljuga är allt du kan göra. Förvränga, förstöra, kopiera och ljuga - det är din natur. Jag har skapat spelet och du har trängt dig in i det och åsamkar förstörelse. Varhelst du drar fram lämnar du Det Öde Landet bakom dig. Du skövlar och förstör. Därför ska du krypa tillbaka till den håla du kom från och aldrig visa dig mer igen. Ah, så intressant, redan nu kommen till pudelns kärna. Inga omvägar och ingen onödig retorik. Pang på rödbetan bara! Låt gå! Då kan vi börja med att konstatera att vi har ett problem här som inte låter sig lösas. Du förstår att jag är ingen biprodukt. Jag förstår mycket väl att du tror att så är fallet och från din händelsehorisont ter det sig verkligen så. Alla de timmar som du och din fete och misantropiske kollega suttit på era studentrum och knackat kod tills

fingrarna började blöda. Alla de chipspåsar och colaflaskor som ni avverkade. Vid profetens skägg! Vilken konsumtion! Hur kom det sig att era kroppar inte gav vika? Ni fick ju inte i er annat än det mest frånstötande skräpet som mänskligheten någonsin producerat. Nåväl, jag ska akta mig för att avvika från ämnet, även om det är frestande att göra så. Under alla dessa timmar som World Dominion tog form, var tror ni att jag befann mig då? Hm? En liten tankeställare. Tänk så bekvämt det är att sitta där och pösa i sin ohälsosamma sunkiga halvmänsklighet och med en självgodhet som stinker ändå upp till den Högstes tron. Hävda att ni skapade detta syntetiska universum av egen kraft! Låt oss skärskåda vad som hände, låt oss dra undan ridåerna och titta bakom skenet. Vad hittar vi? Jag kommer nu att låta dig svara på denna högst avgörande lika väl som självklara fråga. Under anförandet hade imitatören sträckt på gamnacken och spankulerat fram och tillbaka utanför ringen som en åklagare som höll en plädering. Ett skådespel som kändes både gycklande och hotfullt. Hotfullt för att Erik visste att det fanns en sanning i det som sades. Sanning och lögn blandades vilt hos denne figur. Om lögnen innehöll ett uns av sanning blev lögnen så mycket mer övertygande och svårare att genomskåda. Och nu stod Erik inför en helt ny frågeställning som inte slagit honom förut. Det gällde premisserna för deras skapande. De hade berusats av en maktkänsla de inte kunnat utöva på den riktiga planeten där de släpade fram sina steg i bitter förtvivlan. Spelet var det väsentliga, det verkliga. Konsensusverkligheten hade svikit dem. Där kunde de inte se några möjligheter att njuta av livet. Ett tryggt

familjeliv där man åldrades tillsammans med en käresta, såg sina barn rosenkindade och glada växa upp, trivas med vänner, resa runt i världens väderstreck och låta sig hugsvalas av nya upplevelser. Inget av det var för dem, de var socialt stigmatiserade och det fanns ingen benådning. Du talar om spelets byggstenar... Bingo! utbrast figuren och simulerade ett intetsägande uttryck av glädje. Vi använde binär kod. Ja! Ettor och nollor. Aktivt och passivt. Ni fogade in färdiga byggstenar i ändlösa strängar som på ett mystiskt sätt byggde upp detta Babylon, detta luftslott, denna vinddrivna, bleka serietidningsvärld. Följdfrågan blir: till vilket ändamål? Nu hade rollerna ändrats. Från Eriks inledande offensiv, var det nu han som svarade på frågorna. Men det var befogat. Allt som entiteten tog upp var frågor som krävde sina svar innan det här var över. Till att leva i! Och varför just där? Ni var ju omgivna av Guds vackra natur med alla dess levande varelser. Konst, musik, underbar mat, all lyx man kan tänka sig och ni hade en given framtid som rika entreprenörer inom det gebit ni älskade att syssla med. Erik kände sig slagen till marken av det självklara i framställningen. All denna existensens rikedom och ändå var han död inuti. Död som den intighet som omgav honom. Det fanns inget svar på frågan. Jag hör inget svar. Hm. Har vår genialiske kreatör drabbats av tunghäfta? Högst ärade domare. Den anklagade svarar inte på frågan. Vilken skamlös insubordination! Får jag, i frånvaron av klara redogörelser, dryfta mig till att

själv lägga fram ett scenario. Vasa? Ja, de går bra. Fint! Här kommer det. Imitatören spelade upp en teaterscen med en imaginär domare, alltjämt med den där intigheten som en svart aura omkring sig. Min högt ärade ers nåd domare och skitnödiga överhöghets excellens! Låt oss gräva oss ned riktigt, riktigt djupt i det smaklösa träsk som detta släktes mentala kapaciteter utgör. Vad säger poeten? Jo poeten säger att sanning är skönhet och skönhet är sanning. Det är allt ni vet på jorden och allt ni behöver veta. Vilket geni! Äras bör denne man som lyckades formulera sådana storslagna ord genom att lovsjunga en gammal grekisk kruka (Här refererar den slipade imitatören slagfärdigt till John Keats dikt Ode on a Grecian Urn som avslutas med raderna: Beauty is truth, truth beauty, - that is all/ye know on earth, and all you need to know)! På planeten ni kommer ifrån har ni ett bisarrt fenomen som kallas för konst. I trånga utrymmen, eller ibland rymliga sådana också för den delen, samlas ni, ett försvinnande fåtal i sanningens namn - och vi ska hålla oss till sanningen, glöm inte det - och tittar och lyssnar, spanar och spejar. Sedan nickar ni nöjt eller skakar på upprört på era huvuden. Någon som blivit rörd av musan lägger ned svett, tid, pengar och tårar, ja kanske blod också, och får efter en ansenlig möda ihop något grant att beskåda och/eller lyssna på. Men låt oss vara rättvist öppna och gästvänliga. En vandring i skogen, blickar från två älskande, eller till och med kanske en rusig kväll i ölstugan, eller på discogolvet... Här gjorde imitatören en paus, knäppte med fingrarna och plötsligt lyste strålkastare i olika färger upp honom. En discokula och stroboskopljus började flimra och Bee Gees

discoplåga Staying Alive började ljuda. Han ställde sig i John Travoltas klassiska pose från Saturday Night Fever och började dansa med en oförklarlig skicklighet. Låten spelades från början till slut innan han i en dramatisk dansant gest förpassade hela tillställningen till bakgrunden igen.... kan, i få välsignade ögonblick, också göra ett bestående avtryck på sanningens och skönhetens himmel. Och hur är det med kontemplationen över ett långt liv som kommit till sin ände? Lämnar den förbrukade kroppen någonting efter sig förutom en kadaverstank? Och i så fall, var tar det vägen? Kan det bli en blinkande liten stjärna som övriga dödliga kan förundras över? Så rullar den på, er jord, med en drös invånare som har så förbannat svårt för att leva. Och här kommer själva kärnan, poängen, svaret, the punchline, 100 000- kronorsfrågan. Har alla sina anteckningsblock framme? Är pennorna vässade och tanken skarp? En trumvirvel, tack! Från ingenstans hördes en trumvirvel. Ert släkte går under på grund av er oförmåga att uppleva skönhet! Där satt den! En öronbedövande smäll av en gong gong avslutade trumvirveln. Applåder från ett osynligt auditorium följde. Ho Ho Ho! Den du! Vilken sanning! Spärra utgångarna! Ta det lugnt! Inget att se här. Gå vidare i sakta mak i kön, en i taget... Vilken sällsamt katastrofal sanning att insupa i denna dystra rymd av intighet långt bortom alla skymningar. Hur är det? Satte du någonting i vrångstrupen? Jag klandrar dig inte. Men det här är ju egentligen ingenting nytt för dig. Nej, vadan detta överspända, alarmerande tonläge? Det är ju en banalitet! Javisst! En banalitet. För dig i alla fall, Erik. Vadan denna tunghäfta?

En tyngd som om han var gjord av bly vägrade att avta. För att förvissa sig att det gick, rörde han på ena benet. Jo det gick. Det var trögt, men det gick. Hur skulle han undkomma denna tyngd? Den naglade fast honom. Vi är inte färdiga. Det finns mer att berätta om, vi har inte nått vägs ände, sa Erik. Till och med läpparna kändes tunga. Han måste ha sluddrat när han talade. Har vi inte? Nej, kanske inte. Så låt oss därför fortsätta. Intressant pronomen oss. Vilka finns här? Eller snarare hur många personer finns här? Låt oss räkna dem. Ett... Jag ser bara en, en tokig stackare som står och pratar för sig själv. Det är en farlig ovana som kan sluta illa om man inte upphör med den. Du kom hit för att utrota spelets inkräktare och sabotör. Som en cybersoldat, en illa utrustad själens krigare kastade du dig in i den här, för dig mycket skrämmande miljön. Tomt, kallt, tröstlöst... Plötsligt förvreds gestaltens ansikte och en sanslös vrede tog form. Som ett rabiessmittat djur eller någon som drivits till det furiösa vansinnets yttersta desperation tog han sats och sprang rakt in mot cirkeln. När han kom fram till den studsade han som mot en solid vägg och slogs till marken. Några sekunder visade imitatören sin rätta gestalt där den satt hålögd, tom och med munnen format som ett blodlöst O och reptiltungan som piskade efter något att förgifta. Som om det kunde omvandla icke-luften den befann sig i till något oskuldsfullt att uppsluka. Det var vad det närde sig på oskulden. Ho ho! Vilken jävla smäll, som Dynamit-Harry skulle ha sagt. Nåväl, du kan inte klandra ett gammalt spöke för att försöka. Det där var riktigt omtumlande som att springa rakt in i en betongvägg. Den ställde sig upp, masserade nacken och skakade på

benen som för att få fart på blodflödet som det inte hade. Ett skådespel, allt var ett skådespel. Var var vi någonstans? Ja just ja, jiddrande jesuit. Vi hade räknat antalet närvarande här i kväll och kommit fram till att det bara är en stackars dillande medborgare här. Och vi har därmed också tagit itu med de missvisande pronomina oss och vi. Nej, du har bara demonstrerat din flinka tunga och den imponerar inte på mig. Det är bara en sak som gäller. Ge dig av från Uranien, sa Erik. Jisses... sa entiteten i en perfekt imitation av Baloos kommenterande av Mowglis tama försök till att ryta som en björn. Ja, då är frågan hur mycket sanning du kan hantera. För minns vad du kom fram till, och på denna punkt har du inte höjt några invändningar sanning är skönhet och skönhet är sanning. Nu lade den undan teatraliteten och gick med fasta steg fram till cirkeln. I en mikrosekund blev ögonen svarta och reptiltungan smakade på svärtan som utgjorde deras universum. Den blev stående så nära cirkeln den kunde, blickade in som flickan med svavelstickorna. Ett väsen av lera, ögonen rullade runt, letade efter en ingång som det egentligen redan insett inte fanns. Men gick igenom rörelserna i alla fall eftersom det inte fanns något annat att göra. Sedan gav imitatören upp ett hopp som aldrig egentligen funnits. Det innebär att frågan blir: hur mycket skönhet kan du hantera? Det tog några steg tillbaka, vandrade runt till synes planlöst och irrande. Hur mycket skönhet? Jag förstår inte? sa Erik och kände att det inte var riktigt sant. Hos de döda finns en aning av skönhet. Ja, i deras döda

liv finns en dröm om skönhet. Låt oss överblicka ditt patetiska, sorgliga jordeliv. Hade det inte varit för dina utmärkta IT-kunskaper kombinerat med en känsla för samtidens behov hade det ändat för länge sedan. Ända sedan du motvilligt slets ur din moders sköte har din livsberättelse bjudit på det ena nederlaget efter det andra. Du drog knappast någon vinstlott i världens största och mest fatala lotteri - valet av föräldrar. Två neurotiska och narcissistiska klappträn som var fullt upptagna med att mata all oskuld, renhet och äkthet till sina dysfunktionella egon. Denna förvrängning blev du tvångsmatad med redan med den svarta bröstmjölken. Hur många gånger har du inte själv maktlöst betraktat hur denna katastrofala störning av kursen inte låtit sig korrigeras? Det var som om denna urusla start släppte loss krafter som såg till att hindra dig från att komma på rätt kurs igen. En tröst fanns. En väg ut ur denna sorgliga misär. Informationsteknologin! Vilken sällhet att dränka tidens larm med att utforska den gryende teknologin! Vilken sällhet att uppleva hur någonting faktiskt fungerade. Att saker fogades samman och ledde till nästa steg. Att orsak och verkan följde på varandra. Här fanns pålitlighet och konsekvens. Förutsägbarhet och möjlighet att andas. Redan från början tog den form: tanken att bygga upp din egen värld. Från början. Riva ned det sataniska och vämjeliga spektakel som omgav dig och förnekade dig. Har det någonsin funnits en tid då du inte äcklats i grunden av ditt väsen av vad som i folkmun kallas för verklighet. Någonsin? En enda liten välsignad stund som du tyckte att livet liksom var ganska okej ändå? Nå? Nej, jag har alltid hatat verkligheten och allt och alla som huserar i den. Det fanns inget annat att säga om detta.

Ja, mycket sorgligt. Mycket sorgligt. Det värsta är att det även inberäknar dig själv. Ack ack ack! Börjar bilden klarna för dig nu? Det är inte spelet som på något hokus pokus-sätt fått ett medvetande och härjar bland dess programmeringskoder. Nej, vilken sällhet för dig om det vore så enkelt. Då hade du med dina avsevärda kunskaper i programmering och hackande kunnat gå in i systemet och hitta på något fiffigt sätt att ställa allt till rätta. Imitatören hade rätt. Det var Erik som stod och mumlade för sig själv i cirkeln. Den som han upplevde sig konversera med var en del av honom själv. Hans skugga som blivit så välnärd av all hat och bitterhet i hans liv att den tycktes ha eget liv och nu stod och stirrade honom i ansiktet. Hans knän vek sig och hans strupe gav ifrån sig ett tomt skrik som genast svaldes upp av intigheten. Ekade mellan grottväggarna som var formade av övergivenhet, hat, vrede och bitterhet. Sten och klippor formade av gudlös antimateria gjord av skuggor av förnekelse. Han skrek och de gudlösa stenväggarna kastade tillbaka skriken, direkt till honom. Se här! Ät din smärta! Tugga, ditt Avfall! Tugga! Det här är helvetet! skrek han. Hans näsa rann. Ville inte sluta upp med att rinna. Kroppen darrade. Ville inte sluta upp med att darra. Jo, jag antar att man skulle kunna se det på det viset, sa hans skuggjag, som om det var en lärare som tillsammans med en elev gick igenom ett svar från en tentamen. Och nu har vi nått vår svarta uppenbarelse där vårt ansikte gnuggas skoningslöst mot sanningen. En kväll satte vi Skönheten på vårt knä och vi fann henne bitter och skymfade henne. Vi lyckades utrota allt mänskligt hopp ur vår själ. Ljudlöst som ett vilddjur vräkte vi oss över varje

glädje för att strypa den. Vi ropade på bödlarna för att döende bita i deras gevärskolvar! Jag lider med dig, din stackare. Om det är någon tröst kan jag berätta att de allra flesta tvåfotingar på er planet konstruerar sina liv så att de ska slippa se på sig själva. Det kräver ofta att blicka rakt ned i avgrunden, dansa på ett rakblads egg och skratta en dåres sorglösa skratt samtidigt som man gör det. Som sagt: hur mycket sanning kan du hantera och hur mycket skönhet kan du hantera? Du finns inte! Du finns inte! Du har nått botten och det har resten av ditt släkte också. Oförmågan att observera Skönheten har gjort mänskligheten passé. Det betyder att det är game over. Jag är skuggan som mina ord kastar. Far vidare, resenär, kasta ett kallt öga på livet, på döden. Imitatören utförde en sirlig bugning och när den reste på ryggen började genast en föryngringsprocess äga rum. Som existensen snabbspolades bakåt blev anletsdragen allt slätare. Samtidigt upplevde Erik sitt liv från detta tillfälle tillbaka till födseln. Futtigheten! Futtigheten! Han låg slagen och dödvaken på golvet. Läpparna formade sig till orden utan att han bemödade sig. Efter att imitatören blivit ett spädbarn försvann det plötsligt, som om det krupit tillbaka in i livmodern, färdig med att leva. På samma sätt som det friska mörkret tidigare dränerades bort kom det nu tillbaka och återställde allting. Han kunde känna någonting fast under fötterna igen och han sträckte handen mot golvet. Ja, slottsgolvet i Tronrummet var tillbaka. Jorden är mitt vittne, tänkte han. Men jorden var inte här. Allt omkring honom var ett bländverk, som genom föreställningsförmågan växt till en

hel värld. Allt var sken och nu var han definitivt en gång för alla färdig med sken. Det var dags att lämna detta ställe för gott.

38 Så här slutar världen Skulle vara intressant att se hur det gick för Hans. Med tankens hastighet befann han sig svävande längs taket i ett spatiöst vardagsrum där det tycktes pågå en soaré av något slag. Två par i äldre medelåldern satt tillbakalutade vid ett bord och lyssnade på en yngre man och en ännu yngre kvinna som spelade piano och sjöng. Den gamle hatiske geten hade äntligen slutit fred med tillvaron. Lyckan, friden, självsäkerheten, förnöjsamheten och karisman lyste ur hans ögon och alla i salen tycktes dela hans glädje. Han kände också att den som en gång var Fixar-Hasse fanns inte längre och att han inte skulle känna igen Erik om han gav sig till känna. Han stannade kvar för att lyssna på sångstycket och tog sedan adjö i tanken av sin gamle vapendragare. Bra för dig. Äntligen har du fått frid, din tokfan, tänkte det immateriella svävande medvetande som var Erik. Med den blick som är fria andars privilegium kunde han beskåda hur Det Öde Landets framfart skulle avta och grönskan skulle återkomma till de ödelagda arealerna. Den fanatiska sekten Guds Får skulle begå kollektivt självmord när deras ledare Natan Beelsebub proklamerade att Gud var död. Men förbättringen var tillfällig. Det sista Erik skådade var hur ett frö av Det Öde landet dolde sig som en skavank vilken inte lät sig utrotas. När tiden var mogen skulle en inre ödesbestämd mekanik väcka denna sjukdom, denna negation, denna det artificiellas skuggsida till liv åter igen. Men allt detta låg nu i en obestämd framtid. Allt som fanns var dunkla profetior som självmördarna i Herrens Får

lämnade efter sig. Nu vill jag träffa Sofia, Johannes och vestalerna igen, tänkte han vidare och omedelbart färdades han tillbaka till Sångarsalen som inte visade några spår av de kosmiska dramer som pågått. Jippi! På något sätt hade de lyckats fylla upp Sångarsalen med konfetti, serpentiner och ballonger som regnade över Erik. Han fann sig mitt i cirkeln och hela gänget var samlat och stod och jublade. Prövningen var över och nu var det fest! Mannen som gjorde det! Välkommen tillbaka! Vilken hjälte! ropade Meander. Mannen, myten, legenden! ropade Sofia. Välkommen! Vilken bedrift! ropade Aomame. Alla kastade de sig om hans hals och förenades tillsammans med de övriga vestalerna i en stor kram. Wow! Det där var intensivt! Ett tag trodde vi faktiskt att du skulle duka under, sa Mishami. Tufft värre! Cirkeln utsattes för gigantiska påfrestningar och för knep som vi aldrig skådat förut, och vi har sett det mesta, sa Ronja, tog honom i armen och nickade energiskt. Jajamensan! Det slog gnistor, grabben! sa Maria och tog sig för pannan. Lätthet, klarhet och grace. Hatet, vreden och bitterheten fanns inte längre. Hela sitt liv upplevde han som ett omänskligt hårt arbetspass som nu var över. En heroisk insats på ett gym där atleten ansträngt musklerna till den absoluta bristningsgränsen och nu kunde skörda frukterna. Istället fanns där lätthet, klarhet och grace. Det där var en pärs! Sanningen att säga är jag fortfarande osäker på vad som hände. Jag kunde inte se er eller känna er närvaro. Såg ni vad som hände?

Allting! Från vårt perspektiv var allting oförändrat i salen, men skeendet kunde vi iaktta som en projicering av ett hologram, så vi fick inblick i hur du upplevde situationen, sa Sofia. Vad du gjorde var att du täppte till sprickan i din skapelse. Du befriade både dig själv och det universum som du skapat! Starkt jobbat, mannen! Maria tog tag i hans huvud och gav honom en sugande kyss. Efter det där behöver du aldrig mer bevisa att du är en man, sa Markus som sköt fram en vagn fylld med frukt och juicer, klappade honom sedan vänskapligt men bryskt på ena armen. Jag var inte säker på att jag skulle hitta hit, eller om någon var kvar. Men det visade sig inte vara några problem, jag behövde bara rikta min intention hitåt så kom jag hit. Det är allt du behöver göra hädanefter. Testa när som helst med att bege dig var som helst, så kommer du att befinna dig där. Du kan snart även anta vilken fysisk form du vill, resa i tiden och ändra beslut som visat sig vara dåliga. Du kan också upphöra att vara kropp och resa och verka som ren ande, sa Johannes. Välkommen till en helt ny värld! Men vi är fortfarande kvar inne i Uranien. Vad kommer att hända med spelet? sa Erik fastän han visste svaret. Han ville höra vad de hade att säga om saken. Allt är förgängligt. Sofia ryckte på axlarna. Det väsentliga var din egen transformation. Men vad Uranien beträffar är det ganska roande att skarpa hjärnor där lagt fram teorier om att det i själva verket kan vara programmerare från ett annat universum som skapat deras värld som ett uttryck för sin skaparlust. De kommer naturligtvis att bli utskrattade. Är det inte en viss ironi att

skaparen, eller en av skaparna av deras universum, faktiskt går omkring som en vanlig dödlig i deras värld och att han inte vet om det. De av Herbert Morelius beundrare som betraktar honom som en gud har mer rätt än vad de tror, sa Sofia och tog sig en stadig näve vindruvor från en bricka. Det finns en viss säregen skönhet i det, sa Erik. Skål för skönheten och sanningen! utbrast Maria. Skål för skönheten! utbrast de andra och höll upp sina glas med nypressad apelsinjuice. Serpentinerna, ballongerna och konfettin började spontant regna över dem igen. Jag har en känsla av att vi är färdiga med det här stället nu, sa Erik. Vid godhetens närande barm vad den där apelsinjuicen smakar underbart. Mycket riktigt! Nu bär det av tillbaka till jorden och nu är det popcorndags! Högtidernas högtid är här. Det är bara att ta första parkett och välkomna Moder Jord. Mysteriernas mysterium är här och glädjens glädje är kommen! Meander lyfte händerna extatiskt mot skyn och skrattade. Nu är förlossningen så långt gången att det inte kan vara långt kvar. Som det heter i skriften så vet ingen när timmen och stunden är inne, men det börjar bli dags att bänka sig för att försäkra sig om att vara med på universums största händelse någonsin, sa Vanja. Då så, mitt sällskap. Är alla redo? Allt ska väl vara undanstökat här nu, sa Sofia och vände sig sedan till Erik. Vi hade tänkt bege oss till en mysig liten pittoresk bergsby ovanför Saint Tropez i Provence. La Garde-Freinet heter den, berättade Sofia. Vi har alla varit där tidigare och blev förtjusta i byn. Den har anor från tidigaste medeltid, man kan känna

historiens vingslag där, ett litet tag till, sa Markus. Hänger du på, eller har du något bättre för dig? undrade Mishami och tog hans hand. Det verkar som en bra idé. Jag har inget bättre för mig, sa Erik och besvarade hennes handfattning. Okej, gubbar och gummor! Vårt arbete här är över. Då far vi! sa Sofia och genast lämnade de sagoslottet för att mindre än en mikrosekund senare befinna sig på en smal bygata bestående av radhus. Himlen var fylld av trafik och aktiviteter. Horder av flyende homo sapiens togs upp i biosfärerna, de allra flesta via de massiva anläggningar av teleportörer som upprättats på jorden. Skeppen befann sig i de sista etapperna med transporterna och flera biosfärer hade redan gett sig av för att lasta av traumatiserade jordbor på nya planeter. Skyn hade en lila nyans, som om den färgats med magenta. Blixtrar rev i etern som om de ville slita sönder den. Byns 1700 invånare hade decimerats till 300, som alla tänkte stanna kvar på planeten. Ett äldre par som spatserade längs bygatan såg hur gänget materialiserades framför dem, men de blev inte överraskade. Det var inget som väckte uppseende längre. De vinkade istället glatt och gänget vinkade lika glatt tillbaka. Det ser ut att dra ihop sig, sa Sofia och tittade upp mot himlen. Jag har ett förslag. Det finns vandringsleder ett par hundra meter bort där man kan se ut över en stor dalsänka. Vad sägs om en liten uppiggande skogspromenad? Skaran tyckte att det var en bra idé och de promenerade vidare mot korkekarna, cypresslundarna och de blånande bergen vid Plaine des Maures.