Djursviks hamn, fiskeläge och gamla festplats Kulturhistorisk utredning Kroka 4:39, Söderåkra socken, Torsås kommun, Kalmar län, Småland Veronica Olofsson KALMAR LÄNS MUSEUM Byggnadsantikvarisk rapport januari 2016
Kalmar läns museums bebyggelseenhet Kalmar läns museums bebyggelseenhet utför antikvarisk medverkan vid förändringar och renoveringar av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse/ bebyggelsemiljöer. Flera medarbetare är också certifierade som sakkunnig kontrollant av kulturvärden enligt Plan- och bygglagen. Kalmar läns museum kan även erbjuda expertis inom exempelvis landoch marinarkeologi, konservering och kulturmiljöpedagogik. www.kalmarlansmuseum.se
Djursviks hamn, fiskeläge och gamla festplats Kulturhistorisk utredning Kroka 4:39, Söderåkra socken, Torsås kommun, Kalmar län, Småland Författare Bebyggelseantikvarie Veronica Olofsson och arkeolog Nicholas Nilsson Foto Författaren där inte annat anges Granskad av Antikvarierna Magnus Johansson och Liselotte Jumme Layout Seija Nyberg, Kalmar läns museum Diarienummer Kalmar läns museum: 31-5-2016 Utgivare Kalmar läns museum Kartor Publicerade i enlighet med tillstånd 507-1417-10 från Lantmäteriverket. Utförd av Kalmar läns museum, Bebyggelseenheten Kontaktperson Liselotte Jumme, enhetschef Beställare Kontaktperson Övriga handlingar och digitala fotografier Torsås kommun Fredrika Ternielius, planhandläggare Förvaras i Kalmar läns museums topografiska arkiv.
Innehåll Inledning...7 Uppdragets bakgrund... 7 Områdesbeskrivning och karta... 7 Aktuell skyddsstatus... 7 Historik...11 Kort om Djursviks historia...11 Utredningsområdets fysiska utveckling...13 Arkeologisk utvärdering...25 Beskrivning av området...27 Fiskeläget...27 Hamnen, gamla varvsplatsen och sommarstugan...34 Områdets södra del...35 Kulturhistorisk värdering...36 Fiskeläget...36 Hamnen, gamla varvsplatsen och sommarstugan...37 Områdets södra del...41 Antikvariska rekommendationer...42 Källförteckning...44
Skala 1:1 000 000 6
Inledning Uppdragets bakgrund Denna utredning har tagits fram av Bebyggelseenheten vid Kalmar läns museum på uppdrag av Torsås kommun. Området har tidigare använts som såväl hamn med tillhörande hamnplan, fiskeläge och varvsplats som festplats och utställningsyta. Denna kulturhistoriska utredning är tänkt att fungera som ett planeringsunderlag i det pågående arbetet med att upprätta en detaljplan för området. Detaljplanen syftar till att möjliggöra nybyggnad av bostäder inom fastigheten samt att ta tillvara de kvalitéer för friluftsliv, sjöliv och befintliga kulturminnen som är positiva för Djursvik. Utredningsarbetet har utförts av antikvarie Veronica Olofsson och har bestått av arkivoch kartstudier, fältbesök på plats med fotodokumentation och rapportskrivning. Rapporten avser att ge en översiktlig historisk bakgrund till området med omgivande landskap och bebyggelse samt att erbjuda ett resonemang kring hur de kulturhistoriska värdena kan beaktas i planarbetet. Områdesbeskrivning och karta Utredningsområdet ligger i Djursviks östra del, söder om den havsvik som finns här. Området gränsar i norr, öster och söder mot havet och i väster mot bostadsbebyggelse. Genom området passerar Djursviksvägen med en avfartsväg ner mot hamnen. Området består av en sammanhängande öppen och gräsbevuxen yta samt mindre skogsdungar i söder och norr. Inom området finns fyra sjöbodar, ett hamnmagasin och ett fritidshus med tillhörande uthus. Aktuell skyddsstatus Djursvik utgör en utpekad kulturmiljö i Torsås kommuns kulturminnesvårdsprogram från 1990. Orten beskrivs som en plats där hela skalan av bebyggelse med anknytning till sjöfart och fiske finns, allt från kaptenshus till fiskebodar. I programmet framhålls bl.a. hamnplanen, gamla varvsområdet, sjöbodarna, båtkåsorna och den näraliggande bebyggelsen som viktiga delar i miljön. Inom utredningsområdet finns två lämningar, vilka är registrerade i fornlämningsregistret. I områdets norra del finns ett fiskeläge (Raä Söderåkra 182:1) med lämningar i form av en 80 m lång båtstad bestående av 16 kåsor, 3 sjöbodar och eventuellt två garngårdar. I utredningsområdets sydöstra del återfinns lämningar efter en hamnanläggning (Raä Söderåkra 183:1) i form av en hamnplats med träskodd kaj, tre förtöjningspålar av trä och tre förtöjningsringar av järn. Intill kajen finns även ett magasin, ett skeppsankare och en salutkanon. Båda lämningarna har i fornlämningsregistret bedömningen som Övrig kulturhistorisk lämning, vilket innebär att de inte per automatik har något lagskydd enligt Kulturmiljölagen 2 kap 1. Det är Länsstyrelsen som ansvarar för bedömningar av länets fornlämningar samt vilket skydd de bör ha. I en tagen kontakt om 7
Karta över Djursvik som visar var utredningsområdet är beläget. de aktuella fornlämningarna i Djursvik påtalar myndigheten att faktiska markingrepp kan visa att lämningar som ska betecknas som lagskyddad fornlämning ändå finns och att man får ta ställning i de enskilda fallen. Det övergripande rådet är därmed att visa hänsyn på plats som är upptagen i fornlämningsregistret och att samråda med Länsstyrelsen om det finns planer på fysiska ingrepp. 8
Karta över utredningsområdet. Festplatsens tidigare utbredning är uppskattad och markeras med en streckad linje. 9
Utsnitt från den äldsta kartan över området, 1776 års storskifteskarta för södra hemmanet i Kroka. Dagens bebyggelse är inlagd med vita konturer och dagens vägar med ljusgrå linjer. På kartan finns en lastageplats inritad utmed vikens stränder. Strax nordväst om viken låg vid denna tid ett båtsmanstorp, i övrigt tycks det inte ha funnits någon bebyggelse i området. Norr om Djursviksvägen låg några mindre åkrar, i övrigt utgjordes området framförallt av hagmarker samfällt ägda av bönderna i Kroka. I områdets norra del slingrar sig Bruatorpsån som mynnar ut i havet strax norr om viken. Åns flöde har nyttjats som kraftkälla för flera bykvarnar. Ur: Lantmäteriets kartarkiv. 10
Historik Följande avsnitt syftar till att ge en översiktlig historisk bakgrund till området med omgivande landskap och bebyggelse. Kort om Djursviks historia Djursvik ligger i anslutning till en havsvik vid kusten i Söderåkra socken, ca 3 km sydost om kyrkbyn Söderåkra. Orten har huvudsakligen växt fram på byn Krokas utmarker. Fornlämningar i omgivningarna anger att trakten varit bebodd redan under sten- och bronsålder. 1 Området intill viken har nyttjats som fiskeläge och hamnplats åtminstone sedan medeltiden, möjligen längre än så. På den tidigaste kartan över området från 1770-talet ses en större lastageplats inritad intill viken. Kalmar län med smålandskusten och Öland utgör ett av landets mest traditionsrika och typiska sjöfarare- och skeppsbyggareområden. Rika ek- och barrskogar har gett möjlighet till ett omfattande skeppsbyggeri av träskutor. Vid sidan av den borgerliga sjöfarten har det vid smålandskusten även funnits en omfattande bondeseglation, d.v.s. sjöfart av bönder med egna skutor som binäring till jordbruket. Under 1800-talet utvecklades Söderåkra socken till en verklig sjöfararsocken, med en mängd varv och byggplatser, med stor flotta, många sjökaptensgårdar och närapå varje bonde i bygden var delägare i ett skepp. 1 Sydost om Kroka by finns lämningar efter en stenåldersboplats (Raä Söderåkra 132:1) och i Djursviks södra utkant ligger ett bronsåldersröse (Raä Söderåkra 33:1). Djursvik var en av de platser i socken där såväl sjöfarten som skeppsbyggandet utvecklades under 1800-talet. Av storskifteskartor från 1810-talet framgår dock att omgivningarna kring hamnen då ännu framförallt utgjordes av hag- och betesmarker samt strandängar. Ett fåtal mindre byggnader fanns dock utmed vägen ned mot vattnet. Djursvik kom under 1800-talets mitt, då bonderederierna i Söderåkra upplevde en glanstid, att utvecklas till en framgångsrik omlastnings- och varvsplats. Framgångarna vid hamnen och varvet hade betydelse för ortens framväxt. Lättnaderna i näringsfriheten under 1800-talets mitt, vilket möjliggjorde för handelsmän och hantverkare att etablera sig på landsbygden, bidrog sannolikt också till det lilla kustsamhällets framväxt. En betydande del av Djursviks äldsta bebyggelse är uppförd från mitten av 1800-talet och några årtionden framåt och återfinns utmed Djursviksvägen i området närmast viken. Sjöfartens expansion drog till sig såväl kaptener och borgare som kom att uppföra ståndsmässiga bostäder, som andra med anknytning till handel, sjöfart och fiske, vilket kan avläsas i bebyggelsebeståndet. Här förekommer allt från kaptenshus, köpmansgårdar, handelsbodar till båtsmanshus, mindre bostadshus och fiskebodar. På orten uppfördes även skola och garveri. Under det sena 1800-talet trafikerades orten även av ångbåtstrafik. 1800-talets andra hälft utgjorde något av en glansperiod för samhället och Djursvik utgjorde under denna tid en av kustens större lastageplat- 11
Djursviks lastageplats avtecknad 1852 av P E Strömmerstedt. Foto: KLM bildarkiv. ser och utskeppningshamnar för småländskt virke. Det bör under denna tid ha funnits flera hamnar/angöringsplatser i Djursvik. Norra bron, eller Ölandshamnen som den också kallades, låg på vikens norra sida (utanför utredningsområdet). Här lade Ölands-skutorna till när de lastade långved. Veden ska ha legat staplad i området kring hamnen. Den reguljära ångbåtstrafik som Kalmarsundsbolaget bedrev längs kusten under sent 1800-tal och som trafikerade mellan Bergkvara och Färjestaden via Kalmar, angjorde också vid Ölandshamnen. Södra bron kallades den in- och utskeppningshamn som ligger inom utredningsområdet. När Kalmar-Torsås järnväg stod klar 1899 påverkades dock Djursviks betydelse. Många av bonderederierna lade ner sin verksamhet och skeppsfarten vid hamnen minskade, varvsrörelsen fick en nedgångsperiod och ångbåtstrafiken lads ned. Under 1900-talets första årtionden fanns dock ännu en fungerande hamnverksamhet och varvsrörelsen fick ett visst uppsving i samband med första världskriget. Vid mitten av 1900-talet kom dock ortens karaktär så småningom att förändras, från en utpräglad sjöfartsort till en rekreationsort. Djursviksborna sålde sina skutor och yrkeshamnen omvandlades till en fritidshamn. Söder om den äldre bebyggelsen uppstod en större sammanhängande fritidshusbebyggelse. På 1950-talet började delar av den samfällda hamnplanen vid hamnen istället att användas som festplats. Från 1960-talet och framåt gjorde Djursvik sig ett namn i rikspressen med sin festplats som lockade stora artister. Festplatsens popularitet avtog så småningom, men orten har fortsatt att vara en omtyckt semesterort. Antalet permanentbostäder har ökat under senare tid. Under 1990-talet uppfördes ett antal bostadshus för permanentboende utmed Djursviksvägens norra sida och flera av de tidigare fritidshusen har byggts om för permanentboende. 12
Djursviks s.k. herrgård är ett exempel på en typisk köpmans- och skeppsredargård från 1800-talets mitt vars ägare bedrev såväl lanthandel som virkeshandel och skeppsfart vid sidan av jordbruk. Huvudbyggnaden stod klar 1847. I en av flygelbyggnaderna låg en handelsbod. På planen framför huset fanns en ved- och brädgård. Bönderna som levererade virke fick betalt in natura. Den låga stugan fungerade som värmestuga för virkesbönderna, men revs på 1940-talet. Fotot är taget omkring 1860-talet. Foto: KLM bildarkiv. Utredningsområdets fysiska utveckling Det har sannolikt funnits någon slags hamn vid viken så länge som det har bott människor i trakten. Bönderna i Kroka, Åd och Påbonäs hade sedan lång tid haft sjöfarten och fisket som ett viktigt komplement till jordbruket. Den äldsta kartan över utredningsområdet är upprättad 1776 i samband med storskifte av Södra Krokas ägor. 2 På kartan är stranden i vikens inre del utritat som Lastageplats, vilket anger att det är en enklare hamnanläggning där man skeppar ut, tar emot och förvarar varor. Marken som omger lastplatsen anges som en nyligen inhägnad hage beväxt med enar och björkar. Tittar man noga på kartan ser man att en brygga är inritad vid strandkanten i utredningsområdets sydöstra del, där dagens hamnanläggning finns. Bryggan bör ange att även denna plats användes för angöring av fartyg. År 1786 uppläts en plan på uddens östra del, den plats där dagens hamn ligger, som lastplan för Bruatorps gård och tegelbruk. 3 Genom ett avtal med markägarna fick Bruatorps gård (och andra köpmän) disponera hamnen för utskeppning av sitt gods. Den närbelägna utskeppningsplatsen i Djursvik kom att bli betydelsefull för tegelbruksverksamheten, då en stor mängd av teglet exporterades till Öland eftersom en viktig delägare till bruket var från Öland med koppling till Hildebrandgårdarna Skedemosse och Solberga. Denna plan finns 2 Södra Kroka var inför skiftet delat på två hemman, nr 2 och nr 4. I samband med skiftet delades ägorna upp, så att utredningsområdet därefter kom att höra till Kroka nr 4 och området norr om viken till nr 2. Gårdstomterna låg intill Djursviksvägen, där vägen gör en krök söder om nuvarande Kroka gård, medan utmarkerna sträckte sig ner mot kusten. 3 På Bruatorps gård fanns under 1800-talet många industriella verksamheter som färgeri, såg, tegelbruk, kvarn, garveri, benstamp, linoljepress, bark- och tygstamp. Tegelbruket sysselsatte under 1870-talet 19 personer. 13
Utsnitt av 1776 års karta. I utredningsområdets norra del ligger en lastageplats. Vid dagens hamnområde ses en brygga inritad, vilket anger att platsen troligen hade en hamnfunktion redan vid denna tid. Dagens vägar och byggnader är inritade med vita linjer. Ur: Lantmäteriets kartarkiv. 14
Utsnitt av 1809 års karta. Man kan tänka sig att Krokaböndernas samfällda plan, på kartan markerat med ett H, troligen framförallt användes för upplag och som fiskeläge, medan byggmästare Nylanders plan BN hade funktion som hamnplats med tillhörande tegelmagasin. Dagens vägar och byggnader är inritade med vita linjer. Ur: Lantmäteriets kartarkiv. 15
Bruatorps gårds tegelmagasin vid hamnen i Djursvik. Notera gavelväggen som är av korsvirke med tegelfyllningar. Fotot är taget 1936 alldeles innan byggnaden kortades av. Foto: KLM bildarkiv. inritad på den storskifteskarta 4 som upprättades 1809. Enligt kartbeskrivningen nyttjades planen av byggmästare Nylander 5 i Bruatorp. På planens södra del, på den plats där hamnmagasinet står idag, är en byggnad inritad. Det är möjligt att dagens hamnmagasin utgör en del av denna byggnad. Marken vid vikens inre del och vidare söder ut, utredningsområdets norra strand, anges på kartan som en av de tre markägarna samfälld plan. Hur den nyttjades framgår inte, men man kan anta att området användes för fiske, men sannolikt även för annan hamnverksamhet, upplag och kanske skeppsbyggeri. Byvägen som tidigare tog slut vid viken har förlängts ner till den nya hamnplanen. Vägen gick något söder om den 4 Kroka nr 4 storskiftades 1809 och bestod då av tre gårdar, vars hus då ännu låg kvar på en äldre gårdstomt söder om byvägen till Djursvik. Idag finns ingen bebyggelse kvar på den platsen. Området utmed kusten anges som utmarker och tycks huvudsakligen ha använts för bete. 5 Nils Nylander (1752-1831), stadsbyggmästare i Karlskrona, kom, liksom hans efterträdare släkten Wimmerstedt, att få betydelse för industrialiseringen och bygdens utveckling. nuvarande vägsträckningen. Den södra delen av utredningsområdet anges som hästhagen och användes sannolikt för bete. Under 1830- och 1850-talet beviljades lättnader för lantmannaseglationen, vilket medförde ett uppsving för bonderederierna. Vid samma tid infördes även näringsfrihet på landsbygden. Hamnen i Djursvik kom vid mitten av 1800-talet att utvecklas till en framgångsrik omlastnings- och varvsplats. Skeppsfarten blev en blomstrande näringsgren och många fartyg hade Djursvik som sin hemmahamn. Från smålandsskogarna fraktades virke ned till upplag vid hamnen. Från hamnen skeppades sedan props och annat virke till England och kol hem, ved och tegel skeppades till Öland och i returfrakten kalksten och gödningskalk. 6 Hamnverksamheten kom även att få stor betydelse för handelsmännen i området. Varvsverksamheten hade också stora framgångar vid 1800-talets mitt och Djursvik ska 6 Kalkhögar ska ha legat kvar i området långt fram i tiden. 16
Skeppsbyggeriet krävde utöver en slip i närhet till vattnet, inga byggnader eller andra särskilda anläggningar och har därför inte lämnat efter sig några lämningar. under en tid varit den största orten för skeppsbyggnad längs den södra delen av ostkusten. I Djursvik byggdes många fartyg för bonderederierna. Fartygen byggdes och ägdes av delägande bönder och seglades sedan av kaptener från trakten, som ofta också var delägare. Skeppsbyggeri krävde inga fasta anläggningar, utan det är tänkbart att det utfördes lite varstans längs stränderna i området. Enligt uppgift ska det dock ha funnits varvsverksamhet såväl norr som söder om dagens hamn. På en karta över området från 1867 7 är hela utredningsområdet markerat som lastplan, samägt av fyra Krokabönder. Hela strandremsan utmed viken och österut mot dagens hamnanläggning, benämns på kartan som hamnplan, men det finns ingen vidare beskrivning som berättar hur området nyttjades. Intill det hamnmagasin på hamnplanens östra del som var inritat redan på 1809 års karta ses även en mindre byggnad vara uppförd, möjligen är det den smedja som ska ha funnits intill hamnen. Ytterligare en byggnad ses intill stranden en bit norrut samt en in mot land. Någon av byggnaderna kan möjligen ha hört samman med den varvsverksamhet som fanns i området. Vid fiskeläget ses ytterligare en byggnad, vilket kan vara en sjöbod eller något magasin. Den södra delen av området tycks ha utgjorts av hagmark, på kartan benämnd Sjöhagen. Sannolikt betades stora delar av lastplanen. Kartan anger även att ytterligare bebyggelse uppförts i området. Vid den norra infarten till området ses tre bebyggda tomter och ungefär mitt i området, där vändplanen idag ligger, finns ytterligare en bebyggd tomt. Infartsvägen till hamnplanen tycks nu ha en delvis annan sträckning än på 1809 års karta och tycks nu gå strax norr om den nuvarande vägen. 7 År 1867 förrättades laga skifte över Kroka nr 4 för att fördela markerna på de nu fyra gårdarna. 17
Utsnitt av 1867 års karta. Utredningsområdet som helhet anges som lastplan, på kartan märkt med ett a, och områdets östra del som hamnplan, märkt 277. I anslutning till hamnområdet finns flera byggnader, vilka får antas vara olika typer av magasin och bodar. Nordväst om området har några bostadshus uppförts och mitt i området, ungefär där dagens vändplan finns, ligger ytterligare ett bostadshus. Tomterna är enligt beskrivningen Skräddarens boplan, Terje & Lovisas plan, Jonas Olssons plan och N Ols änkas boplan. Dagens vägar och byggnader är inritade med grå respektive vita linjer. Ur: Lantmäteriets kartarkiv. 18
Foto från omkring 1910-talet, taget från masten på en skuta som angjort hamnen. Nederst på bilden ses hur en annan skuta håller på att lastas med ved. Stora vedupplag ligger på hamnplanen och intill hamnmagasinet. Vid varvet norr om hamnen håller en träskuta på att byggas. Fiskeläget intill viken är skymt av några träd. Foto: Anders Ljungnérs privata samling. 19
Utsiktbild över utredningsområdet, troligen omkring sekelskiftet 1900. På bilden ses hur det tycks finnas båtkåser även längre in i viken. Lite längre bort längs vikens strand ses de två sjöbodar som uppfördes på platsen under 1800-talets andra hälft. Intill hamnen längst ut på udden ses Bruatorps långsträckta tegelmagasin. I förgrunden ses några betande djur. Foto: Anders Ljungnérs privata samling. De två sjöbodar som tillkom vid det gamla fiskeläget vid vikens södra strand under 1800-talets andra hälft. Dessa bodar finns ännu kvar. Foto från 1936. Foto: KLM bildarkiv. 20
Några skutor ligger förtöjda vid hamnen. Foto: Anders Ljungnérs privata samling. Med tiden hårdnade konkurrensen med Bergkvara och från 1880-talet minskade även skeppsbyggandet i Djursvik, för att under en period kring sekelskiftet 1900 helt ligga nere. När Kalmar-Torsås järnväg anlades 1899, med en sträckning som gynnade Bergkvara, blev nedgången alltmer märkbar för Djursviks hamn. Hamnens betydelse minskade och ångbåtstrafiken upphörde. Många av bonderederierna upphörde med sin verksamhet och kvar stod endast de fartyg som ägdes av djursviksskepparna. Ett stort problem för Djursviks hamn var det ringa vattendjupet. Endast jakter och slupar kunde ta fullast vid hamnkajen. Större fartyg fick lastas vid Röskär, dit lasterna fick köras ut med pråmar. I början av 1900-talet tog dock skeppsbyggandet åter fart i Djursvik då Djursviks varv grundades 1907. Varvet anlades strax norr om hamnen Södra bron. Under första världskriget kom en ny blomstringsperiod för både skeppsfarten och skeppsbyggeriet i Djursvik. År 1923 flyttades dock varvet till djupare vatten vid Stubbudd omkring 500 m söderut. P.g.a. uppgrundning upphörde Ölandshamnen vid vikens norra sida att användas som ut- och inlastningshamn 1925 och all hamnverksamhet förlades nu istället till den hamnanläggningen inom utredningsområdet, även kallad södra bron. Sedan varvet flyttat uppfördes under sent 1930- tal en sommarstuga på dess plats norr om hamnen. Stugan byggdes och nyttjades av Bruatorps dåvarande ägare Adolfsson i samförstånd med markägarna, förutsett att han avsade sig vidare anspråk på hamnplanen. Under sent 1930-tal revs delar av det långsträckta hamnmagasinet vid hamnen som uppförts under tidigt 1800- tal. Magasinets skiftesverksstomme kläddes med en stående locklistpanel och det tidigare tegeltäckta taket försågs med pannplåt. 21
Utsnitt av 1943 års karta. Inom utredningsområdet förekommer i stort sett den bebyggelse som finns kvar idag. Den östra sjöboden har ännu inte flyttats till platsen och festplatsen är inte anlagd. Fritidshusområdet väster om området är heller inte byggt. Ur: Lantmäteriets kartarkiv. 22
Djursviks hamn år 1955. En skuta ligger förtöjd vid kajen, troligen en av de sista djursviksskutorna. Till vänster ses den avkortade magasinsbyggnaden vars fasader nu försetts med locklistpanel. Foto: KLM bildarkiv. En karta över utredningsområdet från 1943 visar i huvudsak dagens förhållanden. I områdets norra del ses tre sjöbodar, vilka ännu finns kvar och som under 1950-talet kompletterades med ytterligare en längst österut. Det bostadshus som under 1860-talet låg mitt i området har försvunnit, däremot ses det fritidshus som uppfördes på 1930-talet på den gamla varvsplatsen. Vid hamnplatsen ses hamnmagasinet i den skepnad det har idag. I övrigt tycks ingen annan bebyggelse ha funnits i området. Infartsvägen till hamnen har fått den sträckning som den har idag. Söder om dagens vägsträckning ses dock en parallell sträckning inritad som en stig. Under 1950-talet började djursviksborna att sälja av sin träskutor. År 1954 bestod Djursviksflottan av sammanlagt sju fartyg, för att 1957 ha minskat till fem. Upplagen på hamnplanen minskade väsentligt och hamnområdet kom alltmer att få prägel av en hamn för fritidsbåtar. Vid en storm våren 1952 totalförstördes Djurviks hamn. År 1954 anordnade hamnföreningen därför en utställning för att samla in medel till en återuppbyggnad av ham- 23
Programblad från hamnutställningarna Djursviksspelen som anordnades åren 1954 och 1957 i syfte att samla in medel till hamnanläggningen. Under tre dagar anordnandes utställningar om lantbruksmaskiner, ridsport och en sjöfartsdag med uppvisningar och skutregatta. Hamnutställningen 1954 lockade många besökare. Traditionen med karnevalståg startades under 1900-talet först årtionden av brandkåren i Söderåkra, 1944 tog Söderåkra AIK över ansvaret. Karnevalståget startade vid Ådholmen och gick genom byn ner mot festplatsen. Sista karnevalståget anordnades midsommardagen 2000. 24
nen. Hamnfesten med utställningar inom jordbruk, hästsport och försvaret blev en succé. År 1957 återupprepades hamnfesten, då kallad Djursviksspelen, denna gång i syfte att samla in medel till hamnens fortbestånd och uppmuddring av hamninloppet. Kanske var de två hamnfesterna upprinnelsen till att det några år senare anlades en festplats i området. År 1959 beslutade Söderåkra AIK som tidigare arrangerat fester vid festplatsen på Kollingeängen i Söderåkra att flytta arrangemangen till Djursvik. En friluftsscen, en kaffestuga och en tombolabod flyttades med ned till det nya området intill hamnen i Djursvik. Under åren kompletterades festplatsen med fler byggnader, den gamla friluftsscenen försågs med dansgolv med tillhörande tak och kaffestugan fick dubblad storlek. Från 1960- talet och framåt gjorde Djursvik sig ett namn i rikspressen med sin festplats som lockade stora artister som Monica Zetterlund, Thore Skogman, Streaplers, Little Gerhard, Harry Brandelius, Hepstars och Jerry Williams. Sin storhetstid upplevde festplatsen under 1960-1970-talet då en mängd besökare strömmade till de omkring tolv fester som årligen anordnades från valborgshelgen fram till slutet av augusti. Den tre dagar långa festen under midsommarhelgen med traditionsenligt karnevalståg på midsommardagen var ett återkommande och mycket populärt arrangemang. Under 1990-talet dalade intresset för festplatsen, besökarna svek och allt färre arrangemang anordnades. Inte ens de tidigare så populära midsommarfesterna lockade tillräckligt med besökare. Festerna vid festplatsen hade med åren blivit allt mer discobetonade. År 2006 anordnades den sista festen på festplatsen och strax därpå fattades beslut om att riva festplatsen. År 2012 revs eller flyttades de sista byggnaderna vid festplatsen och det staket som inhägnat området togs bort. En flaggstång finns ännu kvar från festplatsen, i övrigt finns få spår kvar. P.g.a. uppgrundning och igenväxning av vass kan vikens inre del inte längre användas som båtplats. Stranden utmed vikens södra sida används ännu som angöringsplats för ekor. Bland de gamla båtkåsorna finns bryggor av olika ålder. De fyra sjöbodarna nyttjas och underhålls av sina ägare. Hamnplanen nyttjas däremot litet. Hamnmagasinet finns kvar, liksom den tidigare träskodda kajen. Hamnen är det enda stället för lite större båtar att angöra i Djursvik, men förhindras p.g.a. skador på kajen. Sommarstugan strax norr om hamnplanen har inte heller nyttjats på ett antal år. Arkeologisk utvärdering Inom utredningsområdet finns två registrerade lämningar, RAÄ 182:1 och 183:1. Som tidigare nämnts utgörs dessa av lämningar knutna till sjöfart. Lämningar av äldre karaktär finns inte inom området utan återfinns ca 500 m sydväst resp nordväst om Djursvik och då i form av ett röse och fossil åker. På den äldsta kartan från 1776 ses lämningar som indikerar att platsen använts för lastplats men någon bebyggelse verkar inte ha funnits. De nämnda fornlämningarna av röse och fossilåker indikerar att bygden varit bebodd sedan lång tid tillbaka även om det inte finns några fysiska spår av inom utredningsområdet. Påbonäs, ca 1 km söder om Djursvik är omnämnt redan 1339 vilket visar att det i området funnits bebyggelse redan under medeltid 8. Det finns i nuläget inget som kan styrka att Djursvik varit använt under denna tid men heller inget som motsäger detta. Den lastplats som ses på kartan från 1776 kan ha en lång och gammal användningstid. Området är dock låglänt vilket innebär att mindre variationer i hur högt vattnet gått ger stor effekt på landskapet. Hur landhöjningen påverkat området är inte helt okomplicerat då landhöjningen inte varit konstant överallt. Under stenålder har området haft en arkipelag-karaktär vilken grundats upp under årtusenden. Äldre lämningar ligger således på mindre förhöjningar i landskapet, indraget från dagens kustlinje. 8 (s 28. Ferm. O. Rahmquist. S. Thor. L. 1987. Det medeltida Småland. Möre. Norra och södra Möre. Riksantikvarieämbetet. Stockholm) 25
Karta över utredningsområdet. 26
Beskrivning av området Utredningsområdet har en relativt flack terräng. Områdets norra del utmed Djursviksvägen och dess centrala del där festplatsens entré låg består av en öppen, gräsbevuxen yta med enstaka träd. I den södra delen av området och i ett parti lite längre norrut finns skogsdungar bestående av bl.a. ek och björk. Under träden finns ett, bitvis tätt, buskskikt. Strandkanten som omger området mot öster är förhållandevis stenig. Strandlinjen utgör en tydlig struktur i området. Trots uppgrundning och igenväxning inne i viken är strandlinjen ännu tydligt framträdande. Vattenkontakten och siktlinjen över viken är påtaglig från Djursviksvägen som leder genom områdets norra del och som förgrenas mitt i området. En väg leder vidare söderut till det närbelägna fritidshusområdet, medan en väg leder sydost ner mot hamnen med en mindre avtagsväg mot fiskeläget. Vid korsningen finns även en vändplan där parkeringen till festplatsen tidigare låg. Intill vändplanen finns en brunn försedd med vattenpump, vilken sannolikt är kvar efter det bostadshus som låg på platsen under sent 1800-tal. Utmed stranden i områdets norra del ligger ett äldre fiskeläge. I områdets östra del ligger en äldre hamnanläggning och en sommarstuga från 1930-talet. Områdets södra del var fram till nyligen platsen för Djursviks festplats. Fiskeläget Fiskeläget med sammanlagt fyra sjöbodar ligger i områdets norra del, utmed vikens södra strand. Tre av bodarna ligger tätt på rad utmed strandens östra del och ytterligare en bod ligger lite längre västerut i vikens inre del. De tre tätt liggande bodarna är alla uppförda under sent 1800-tal, men har lite olika historia vilket avspeglas i deras utformning. Den västra boden stod tidigare på andra sidan viken, men flyttades över isen till nuvarande plats omkring sekelskiftet 1900. Den mittersta boden uppfördes på den aktuella platsen redan 1879. Den östligaste boden användes ursprungligen som vedbod och flyttades till platsen på 1950-talet. Alla tre bodarna har ännu en äldre karaktär bevarad. Samtliga bodar används fortfarande som sjöbodar och inrymmer redskap som hör fisket till. I anslutning till de tre sjöbodarna finns även ett större antal ålderdomliga angöringsplatser för båtar, s.k. båtkåser, d.v.s. i strandbrinken ingrävda och röjda rännor för båtar, ofta kantade av låga stenvallar/-bryggor eller i sen tid utförda med cement 9. Kåserna används ännu som båtplatser. Båtkåser har förekommit utmed hela smålandskusten och sannolikt även utmed övriga landets kuster, men välbevarade kåser är idag förhållandevis ovanliga, ofta till följd av bristande underhåll då 9 Ordet kås har medeltida anor med betydelsen båthamn eller brygga där båt kan angöras. Vid den småländska kusten har ordet båtkås använts för ingrävd båtplats eller stenbrygga. 27
Utredningsområdet sett från Djursviksvägen i norr. de upphört att användas. Rester av stenkistor efter äldre bryggor finns också kvar. Idag förekommer bryggor av olika ålder inom området. Det har även funnits s.k. ålabroar, stenbryggor från vilka man satte ålryssjor vinkelrätt ut mot havet för att fånga ål. Möjligen kan rester av sådana finnas kvar. Den ensamt liggande sjöboden vid strandens västra del är uppförd omkring 1940-talet och har en påtagligt mer modern karaktär. Boden används dock fortfarande som sjöbod. I anslutning till boden finns en flytbrygga. Flera tycks använda platsen som angöringsplats för sina mindre båtar. Tidigare fanns det fler båtkåser även i viken inre del, men till följd av uppgrundningen har dessa upphört att användas och kan idag endast anas i den igenväxta strandkanten. 28
Korsningen där Djursviksvägen förgrenar sig i en väg till hamnen och en väg till fritidshusområdet. Närmast i bild ses vändplanen och den gårdspump som finns kvar efter det bostadshus som en gång legat på platsen. Den vänstra vägen leder ned till fiskeläget, medan den högra går ner till hamnplanen. 29
De tre på rad liggande bodarna har traditionella utföranden och typiska placeringar. Den mittersta boden är den äldsta och uppfördes på platsen redan 1879. Boden har varit i samma familjs ägo sedan dess. Den västra boden, hiterst i bild, uppfördes under sent 1800-tal på andra sidan viken och drogs en vinterdag omkring sekelskiftet 1900 över isen till sitt nuvarande läge. Den östra boden, längst bort i bild, var ursprungligen en vedbod som på 1950-talet flyttades till nuvarande plats och fick ny funktion. Denna bod är betydligt större än de övriga. I strandkanten utanför sjöbodarna återfinns de många kåserna. 30
Sjöboden i vikens inre del ligger en bit ifrån de andra sjöbodarna och uppfördes omkring 1940-talet. Hamnplanen med hamnmagasinet, utgör ett typiskt exempel på en småskalig landsortshamn. 31
Utmed kajkanten återfinns flera förtöjningsringar. Sommarstugan norr om hamnplanen är uppförd på en gammal varvsplats. Det gamla festplatsområdet. 32
En stig leder utmed stranden. Ett av de två skyttevärn som finns i området. 33
Sjökaptensgården Åstedtska gården och det lilla huset intill, liksom köpmansgården Djursviks herrgård (utanför bild), angränsar till utredningsområdet mot väster. Husen är uppförda vid 1800-talets mitt och bidrar till att ge karaktär och förståelse åt området. Hamnen, gamla varvsplatsen och sommarstugan Omkring 100 m söder om fiskeläget ligger hamnanläggningen. En snårig träddunge skiljer fiskeläget från hamnen. Hamnanläggningen har ett förhållandevis undanskymt läge från landsidan, men från hamnplanen har besökare en vacker utblick över Kalmarsund. Hamnläget är gammalt och har, av kartmaterialet att döma, använts som angöringsplats åtminstone sedan 1770-talet. Hamnen är förhållandevis liten med en träskodd gjuten kaj med förtöjningsringar och -stolpar. Kajen är till följd av bristande underhåll, bitvis skadad. Intill kajen ligger ett hamnmagasin, lokalt kallat packhuset. Magasinsbyggnaden uppfördes under tidigt 1800-tal som tegelmagasin åt Bruatorps tegelbruk, som vid denna tid var det viktigaste tegelbruket i länets södra del. Magasinet användes för att förvara tegel inför utskeppning, bl.a. till Öland dit en betydande mängd fördes. Byggnaden uppfördes med en stomme av skiftesverk och korsvirke med tegeltäckt tak, och var ursprungligen mer än dubbelt så långt. Det nuvarande utförandet fick byggnaden vid slutet av 1930-talet då byggnaden förkortades, fasaderna försågs med nuvarande locklistpanel och taket med pannplåt. Alldeles intill magasinet ligger ett skeppsankare, som framstår att ha placerats på platsen omkring 1950-talet. Alldeles norr om hamnen ligger den gamla varvsplatsen, vilken användes för skeppsbyggeri fram till 1920-talet då varvet flyttades till Stubbudd. På platsen för varvets slip ligger idag 34
en sommarstuga uppförd på 1930-talet. Huset har ett tidstypiskt utförande med panelklädda fasader, spröjsade fönster och ett sadeltak med valmade spetsar. Taket är idag täckt med moderna betongpannor. I anslutning till stugan finns även ett äldre uthus med avträde samt en friggebod av mer modernt utförande. Tomten är förhållandevis snårig. Områdets södra del Södra delen av utredningsområdet utgör en gles träddunge med bl.a. björk och ek samt en del buskar. Marken är förhållandevis stenig. Det var i detta område som festplatsen låg. År 2012 revs de sista byggnaderna och inhägnaden, men det finns ännu vissa spår kvar efter verksamheten. En smal stig leder längs strandkanten från hamnen vidare söderut mot badplatsen, och följer festplatsens tidigare inhägnad. Intill vägen som leder ned till hamnen finns en äldre flaggstång av trä och i området finns även enstaka andra spår efter festplatsen i form av gjutna plintar. De byggnader som tidigare funnits i området är borta. I skogsdungen finns även två stensatta skyttevärn, sannolikt tillkomna under andra världskriget. 35
Kulturhistorisk värdering Djursvik är en av de hamnar och lastageplatser i länet som i äldre tid spelat stor roll för den småländska kustbygdens handel och seglation. Djursvik som ort representerar en försvinnande sorts samhälle. En ort som genom sin kustnära läge vuxit fram till följd av den framgångsrika skeppsfart som präglade trakten vid 1800-talets mitt. Ortens tydliga koppling till sjöfart och fiske består än idag, såväl genom den påtagliga vattenkontakten som genom de lämningar efter ortens viktiga näringar i form av byggnader och andra anläggningar som ännu kan upplevas och förstås i sitt ursprungliga sammanhang. Den historiska sammanställningen har visat hur utredningsområdet som helhet haft en tydlig koppling till fiske och den, i synnerhet under 1800-talet, livaktiga hamn- och varvsverksamheten. Havsviken har sannolikt nyttjats som fiskeläge och hamnplats av de kringboende allt sedan medeltiden, möjligen längre. Området kring viken, i vilken utredningsområdet ingår, utgör ortens kärna och har en tydlig koppling till det lilla kustsamhällets framväxt under 1800-talet. Området kan berätta en väsentlig del om samhällets, Söderåkra socknens och Torsås kommuns historia. Hela utredningsområdet har genom sin historiska funktion som hamn- och lastplan samt fiskeläge i sin helhet ett högt kulturhistoriskt värde. Länge tillverkades här också fartyg. Sedan skeppsbyggeriet och hamnverksamheten avtagit under 1900-talets första hälft, fick området alltmer karaktär av ett rekreationsområde, med båtplatser, en sommarstuga och en numera riven festplats. Den öppna hamnplanen med kaj och hamnmagasin, sjöbodarna och båtkåsorna samt den befintliga sommarstugan ingår alla som viktiga delar i kulturmiljön, då de har något att berätta om områdets historiska utveckling. Fiskeläget Fiskeläget med sjöbodarna har ett viktigt symbolvärde för orten. Landskapsbilden är idag jämfört med 1920-talet, delvis förändrad på grund av igenväxningen i området. Sjöbodarna i viken i Djursvik utgör dock alltjämt ett blickfång från Djursviksvägen och utgör en karaktäristik vy för orten, fångad på många fotografier. Landskapsbilden är typisk för Kalmarslättens kustbygd och tillhör ett idag uppmärksammat kulturarv. Den östra delen av fiskläget med de tre tätt liggande sjöbodarna och båtkåserna i strandkanten besitter höga kulturhistoriska värden och utgör ett fint exempel på kustböndernas villkor i äldre tid. Sjöbodarna har en typisk placering med läget i den skyddade viken och med närheten till byn samt den fria siktlinjen mellan de gavelställda bodarna. De ligger uppdragna en bit ifrån vattenlinjen så som är vanligt i den södra delen av länet. Sjöbodarna besitter byggnadshistoriska värden genom sin för den sydligaste delen av smålandskusten traditionella konstruktion, med enkla bodar 36
i skiftesverk eller regelverk och utan utkragningar. Den västra och den mittersta boden har mycket av sina ursprungliga sjöbodskaraktärer från sent 1800-tal bevarade. Men även den östra boden, som ursprungligen fungerat som vedbod på annan plats och där för har en annan storlek och utformning, ansluter väl till miljön genom placering och en ålderdomlig byggnadskaraktär. Båtkåserna utanför de tre sjöbodarna sträcker ut sig som tungor i vattenspegeln på ett sätt som idag blir allt mer ovanligt. De ålderdomliga angöringsplatserna anger att platsen har en ansenlig ålder. Hur gamla kåserna är, är dock svårt att säga något om. Att kåserna ännu används som båtplatser är värdefullt. Vikens strand med sina båtkåsor och bryggor är ett värdefullt exempel, tillsammans med Båtastan i Gunnarstorp några kilometer längre norrut, på hur befolkningen vid denna del av smålandskusten i äldre tider ordnade sina tillläggningsplatser och med kontinuitet genom fortsatt användning fram till våra dagar. Fiskeläget utgör ett pedagogiskt exempel på de spår som olika verksamheter kan efterlämna, även sett ur ett länsperspektiv. Sjöbodar har idag allt mer mist sin ursprungliga funktion i och med att fiskets betydelse har minskat. Därför har också många sjöbodar försvunnit eller kraftigt byggts om. Likaså är välbevarade kåser idag förhållandevis ovanliga, ofta till följd av bristande underhåll då de upphört att användas. Den västra delen av fiskeläget har en mer modern karaktär med en fiskebod från 1940-talet och en modern flytbrygga. Några spår av äldre bruk är svåra att finna i miljön. Hamnen, gamla varvsplatsen och sommarstugan Skeppsfarten och hamnanläggningen inom området är nära förknippad med ortens (och ortsbornas) identitet. Den visuella kopplingen mellan orten och hamnen Södra bron har idag delvis försvunnit genom igenväxning, men hamnen är ännu lättillgänglig och har ett tydligt samband med orten genom den nedfartsväg som går genom området. Djursviks hamn har viktiga kulturhistoriska värden såsom ett typiskt exempel på en småländsk landsortshamn. Hamnplatsen har en lång historia. Den historiska kartgenomgången har visat att platsen fungerat som angöringsplats åtminstone sedan 1770-talet, men sannolikt längre än så. Hamnanläggningen har i viss mån ännu kvar sin gamla karaktär av in- och utskeppningshamn. Den enkla hamnplanen med en idag gjuten kajkant med träskoning och förtöjningsringar samt -träpålar, det gamla skeppsankaret och det intilliggande hamnmagasinet bidrar till anläggningens samlade karaktär. Det relativt grunda vattendjupet intill kajen berättar om de fartyg som angjort hamnen träskutorna som utan problem ändå kunde angöra hamnen med full last. Hamnmagasinet, lokalt kallat packhuset, ger förståelse för att angöringsplatsen fungerat som utskeppningshamn. Utöver att utgöra en viktig beståndsdel av hamnanläggningen, bedöms hamnmagasinet även som enskild byggnad besitta ett högt kulturhistoriskt värde. Byggnaden har en hög ålder och är sannolikt uppförd under tidigt 1800-tal. Byggnadens främsta värde är knutet till dess historiska funktion som magasin för tegel från Bruatorps tegelbruk inför utskeppning. Tegelbruket i Bruatorp var det allra viktigaste i södra länet (före Nygärde tegelbruks tillkomst). Djursviks hamn gav möjlighet till utskeppning och hade en viktig betydelse för verksamheten. Tegelbrukets export till Öland var betydande och tegelmagasinet var sannolikt viktigt i det sammanhanget. Byggnaden har till följd av åtgärder på 1930-talet, då delar av magasinslängan revs samt fasader och fasader försågs med nya ytskikt, delvis ett annat exteriört uttryck än vad det ursprungligen hade. De moderna ytskikten kan ses som en skyddstäckning för byggnadens stomme. 37
Viken med fiskeläget omkring sekelskiftet 1900 och idag, en symbolisk vy över orten. 38
Skeppsankaret, som sannolikt tillkommit omkring 1950-talet i syfte att minna om den tidigare livliga skeppsfarten, har ett symbolvärde då det symboliserar ortens historiskt viktiga och framgångsrika skeppsfart. I övrigt har ankaret ingen ytterligare koppling till kulturmiljön i sig. På var sida av hamnen har det under perioder, ända fram till 1920-talet, funnits en livaktig varvsverksamhet där träskutorna till den framgångsrika skeppsfarten byggts. För skeppsbyggeri krävdes dock inga fasta anläggningar, varför det inte heller finns några bestående lämningar efter denna verksamhet, men traditionen med skeppsbyggeri har på orten levt kvar fram till idag. Sommarstugan norr om hamnen sägs ligga på platsen för Djursviks varvs gamla slip. Huset har ett tidstypiskt utförande med tegeltäckt sadeltak tak med valmade spetsar, spröjsade fönster och panelklädda fasader. Huset är kulturhistoriskt intressant eftersom det utgör en representant för ortens tidiga fritidshusbebyggelse, som senare under framförallt 1960-talet påtagligt kommit att prägla ortens vidare utveckling. Uppkomsten av mindre fritidshus och sportstugor hänger samman med förbättrade ekonomiska och sociala villkor under 1900-talets första decennier, vilket gjorde att sommarboendet blev möjligt för en större allmänhet. Många av dessa tidiga fritidshus har dock rivits eller byggts om till permanentboende. Den lilla sommarstugan intill hamnen i Djursvik framstår till stora delar ha ett originalutförande. Djursviks hamn utgör en karaktäristisk landsortshamn med en ännu bevarad äldre prägel. 39
En flaggstång intill vägen ned mot hamnen (till höger på bilden) är ett av få kvarvarande spår efter festplatsen. 40
Sommarstugan intill hamnen utgör ett exempel på ortens tidiga fritidshusbebyggelse. Områdets södra del De övriga markytorna inom utredningsområdet har sedan 1800-talets mitt och omkring hundra år framåt använts som lastplan och har därmed också haft en tydlig koppling till hamnverksamheten. Man kan även anta att platsen periodvis användes för skeppsbyggeri. Området har även ända fram på 1900-talet varit en inhägnad beteshage för Krokaböndernas betesdjur. Varken användningen som lastplan, betesmark eller varvsplats har dock lämnat några spår efter sig. Området är dock fortfarande förhållandevis öppet med viss hagmarkskaraktär bevarad. Tillkomsten av festplatsen vid 1900-talets mitt innebar en helt ny användning av området och satte samhället Djursvik på kartan för många människor. Av festplatsen finns, förutom en flaggstång, dock inga fysiska spår bevarade. Det finns dock andra kulturhistoriskt värdefulla lämningar i området som kan berätta om områdets tidigare användning. Gårdspumpen mitt i området minner om den bostadstomt som fanns på platsen under det sena 1800-talet för N Ols änka och de två skyttevärnen intill stranden i områdets östra del, berättar om områdets strategiska läge under krigstider, i detta fall sannolikt andra världskriget. 41
Antikvariska rekommendationer Nedan förs ett resonemang kring hur de kulturhistoriska värdena som finns inom utredningsområdet kan beaktas i det fortsatta planarbetet. Den tydliga kopplingen mellan orten, fiskeläget och hamnen är viktiga att värna. Den visuella vattenkontakten, nedfartsvägen och allmänhetens tillträde till såväl fiskeläget som hamnen är därför värdefulla att bevara, då det bidrar till förståelse för samhällets framväxt och dess historiska huvudnäringar. Den östra delen av fiskeläget har en tydligt bevarad äldre karaktär med de tre tätt liggande sjöbodarna samt de bevarade och ännu nyttjade båtkåserna. Miljön har viktiga kulturhistoriska värden och bör värnas. De tre sjöbodarnas kulturhistoriska värden bör beaktas i det fortsatta planarbetet på så vis att de skyddas mot rivning och exteriör förvanskning. Att byggnaderna ges ett kontinuerligt underhåll är viktigt. De ålderdomliga båtkåserna har viktiga kulturhistoriska värden och bör bevaras. En viktig förutsättning för kåsernas bevarande är att de fortsätts att användas och ges ett kontinuerligt underhåll i form av röjning och att nedfallna stenar återplaceras. För att inte riskera att påverka fiskelägets välbevarade ålderdomliga karaktär, bör eventuellt tillkommande båtplatser, bryggor och sjöbodar i första hand förläggas i anslutning till den ensamliggande sjöbod som ligger i områdets västra del. Möjligen kan dock någon mer anpassad sjöbod tillåtas på platsen. Det är viktigt att placering, volym, materialval och utförande ansluter väl till de befintliga bodarna. Hamnanläggningens ännu kvarvarande karaktär av en äldre in- och utskeppningshamn i det mindre formatet bör värnas och förtydligas. Det är värdefullt om hamnanläggningen i framtiden ges en påtagligt offentlig karaktär, tillgängligt för allmänheten. Platsen erbjuder en vacker vy över Kalmarsund och utgör dessutom en värdefull entré till Djursvik från sjösidan för lite större båtar. Hamn- och varvsområdet utgör en viktig del av samhällets ursprung. För att ge förståelse för Djursviks historia kan platsen förses med en informationstavla som berättar om platsens tidigare funktion och betydelse. Hamnens omgivningar kan med fördel röjas för att göra hamnanläggningen mer synlig och för att återskapa den tidigare öppna karaktären vid hamnplanen och tillhörande lastplan samt varvsplatser. Den träskodda kajen med förtöjningsanordningar, hamnmagasinet och andra element som berättar om den verksamhet som en gång funnits på platsen bör ur antikvarisk synpunkt bevaras och repareras så att de åter kan tas i bruk. Skeppsankaret kan ur antikvarisk synpunkt få finnas kvar på platsen som en symbol för ortens skeppsfart. Hamnmagasinet utgör en värdefull beståndsdel av hamnanläggningen. Byggnaden bör i det fortsatta planarbetet beaktas så att den skyddas mot rivning och exteriör förvanskning. Det är viktigt att byggnaden ges ett kontinuerligt underhåll och att byggnadens magasinskaraktär består, d.v.s. det ska även fortsättningsvis gå att förstå att byggnaden uppförts och haft funktio- 42
Ny bebyggelse bör primärt förläggas i områdets södra del. nen som en magasinsbyggnad. I den framtida förvaltningen är det ur antikvarisk synpunkt positivt om magasinet återfår en taktäckning av enkupigt tegel. Som tidigare nämnts är fiskeläget med båtstad och sjöbodar, liksom hamnanläggningen med träskodd kaj, tre förtöjningspålar av trä och tre förtöjningsringar av järn, magasin och skeppsankare, registrerade i fornlämningsregistret som övrig kulturhistorisk lämning. I en tagen kontakt med Länsstyrelsen om de aktuella fornlämningarna i Djursvik påtalar myndigheten att faktiska markingrepp kan visa att lämningar som ska betecknas som lagskyddad fornlämning ändå finns och att man får ta ställning i de enskilda fallen. Det övergripande rådet är därmed att visa hänsyn på plats som är upptagen i formlämningsregistret och att samråda med Länsstyrelsen om det finns planer på fysiska ingrepp. Den befintliga sommarstugan med tillhörande uthus norr om hamnen utgör en förhållandevis välbevarad representant för ortens tidiga fritidshusbebyggelse. Huset och det tillhörande uthuset bör om möjligt bevaras och även fortsättningsvis ha karaktären av ett fritidsboende. Utredningsområdet är som helhet känsligt för förändringar och nytillkommande bebyggelse. Viss ny bebyggelse bör dock kunna tillkomma inom området utan att de kulturhistoriska värdena går förlorade. Nytillkommande bebyggelse bör ur antikvarisk synpunkt primärt förläggas i områdets södra del, i den del av området som tidigare utgjort festplats och dessförinnan lastplan/hagmark, i anslutning till befintlig (fritids-)bostadsbebyggelse sydväst om området. Områdets kulturhistoriska värden skulle bäst tillvaratas genom att eventuell ny bebyggelsen ges en gles bebyggelsekaraktär som ansluter till intilliggande fritidshusområde och med tomter som tillåts ha viss naturkaraktär. De två skyttevärnen som finns inom området bör om möjligt bevaras. Om möjligt är det även värdefullt om den befintliga gårdspumpen vid vändplanen kunde bevaras, då den vittnar om den bostadstomt som under sent 1800-tal låg på platsen. 43