VÄNSTERN och IRAKFRÅGAN

VÄNSTERN och IRAKFRÅGAN artiklar ur Arbetarmakts Nyhetsbrev

Innehåll Förord 4 1. Kommunistiska partiet 5 2. Rättvisepartiet Socialisterna 18 3. Socialistiska partiet 26 4. Polemik: torgmötet mot NATO:s möte 52 5. IrakSolidaritet bildat i Stockholm 57

Förord Irakkriget är en av vår tids stora frågor. Det är ett imperialistiskt krig som har sin grund i ekonomiska förhållanden. Imperialismen är ett världsomspännande system, där de rika, imperialistiska länderna exploaterar tredje världens länder. USA och dess imperialistiska allierade vill fortsätta denna exploatering. De som motsätter sig måste krossas. Inställning och taktik i förhållande till imperialistiska krig har alltid varit en vattendelare inom vänstern. Följande broschyr innehåller texter som skrivits av Senad Kadic för Arbetarmakts nyhetsbrev om vänsterns syn på kriget i Irak. Det är tre större organisationer till vänster om Vänsterpartiet som analyseras: Kommunistiska Partiet, Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet. Även Sverige är en del av den imperialistiska världsordningen, och svenska företag tjänar på att imperialismen stärker sitt grepp över världen. FN är likaså en del av det imperialistiska systemet. Det är imperialismens behov som sätter ramarna för FN:s agerande. Ett exempel är att de stora imperialistiska makterna (USA, Storbritannien och Frankrike) har vetorätt i säkerhetsrådet. Därför kan aldrig FN ta några beslut som strider mot dessa imperialistiska makters intresse. Arbetarmakt menar att motståndet mot ockupationsstyrkorna är fullt legitimt, och vi ger vårt ovillkorliga stöd till det. Ockupationen är en del av en imperialistisk politik. Motståndet är därför ett uttryck för ett motstånd mot imperialismen. En seger för motståndet vore också ett nederlag för imperialismen. Detta innebär inte att vi inte är kritiska till många av de metoder som används och den islamistiska politik som företräds av stora delar av motståndsrörelsen. Men en våldtagen måste ha rätt att försvara sig oavsett om den är islamist eller socialist. Detta ovillkorliga stöd står inte i motsättning till att vi samtidigt förespråkar ett proletärt och socialistiskt motstånd. Senad Kadic visar att KP:s, RS och SP:s inställning till motståndskampen skiljer sig från den taktik, den anti-imperialistiska enhetsfronten, som förespråkades av Kommunistiska Internationalen under Lenins och Trotskijs ledning, trots att alla tre organisationerna på ett eller annat sätt menar sig härstamma från denna tradition. Arbetarmakts arbetsutskott 4 Arbetarmakt Vänstern och Irak

1. Kommunistiska Partiet Den låga nivån på klasskampen i större delen av världen har haft till följd att utvecklingen av en ny antikrigsrörelse varit ytterst långsam. I Sverige har situationen knappast varit bättre. Kommunistiska partiet utgör den organisatoriskt och till antalet starkaste vänsterströmning en i Sverig e utanför den reformistiska vänstern, och deras huvudståndpunkter är tämligen välkända. Vilken grund kan de ge den nya antikrigsrörelsen? Den antikrigsrörelse som motsatte sig Irakkriget innan, under och strax efter krigets utbrott har för länge sedan spelat ut sin roll. Dess förkärlek för FN och så kallade internationella lagar, dess uppbyggnad med olika organisationer som medlemmar i stället för individuellt medlemskap, dess ovilja att stöda det väpnade motståndet och att anpassa sig till det nya läget allt detta har gjort den till ett hinder för solidariteten med de irakier som kämpar mot ockupationen. Den blev därför oanvändbar i arbetarklassens kamp mot imperialismen så snart kriget var över och det irakiska motståndet började göra sig gällande. Den låga nivån på klasskampen i större delen av världen har haft till följd att utvecklingen av en ny antikrigsrörelse varit ytterst långsam. I Sverige har situationen knappast varit bättre. Men nu, nästan ett och ett halvt år efter att den gamla antikrigsrörelsen somnade in, har saker och ting börjat röra på sig även här. Den 23 februari bildades IrakSolidaritet i Stockholm kring följande nyckelelement: ockupanterna måste ut ur Irak, stöd till motståndet och inget svenskt stöd till ockupationen. Mer om detta kan läsas på sida 58. De revolutionära marxisternas uppgift i den nya antikrigsrörelsen är att kämpa för att den ska vara ett redskap för arbetarklassen och andra förtryckta i kampen mot imperialismen. Det innebär, förutom kampen för en marxistisk linje, också en speciell syn på antikrigsrörelsen som en oskiljaktig del av den antikapitalistiska rörelsen och samtidigt som en källa till dess radikalisering och organisationsförändring. Den antikapitalistiska rörelsen kan utgöra en verklig grund för en ny arbetarinternational. Det är i ljuset av detta man måste se den kritik av den övriga vänstern som vi nu lägger fram, och inte som en vidare teoretisk avgränsning. Vi har redan utfört det arbetet, och den kritik som följer är i första hand ett försök att från början ge den nya antikrigsrörelsen en riktig inriktning. Arbetarmakt Vänstern och Irak 5

KPML(r) har nyligen bytt namn till Kommunistiska Partiet. De utgör den organisatoriskt och till antalet starkaste vänsterströmningen i Sverige utanför den reformistiska vänstern och deras huvudståndpunkter är tämligen välkända. Vilken grund kan de ge den nya antikrigsrörelsen? FN och folkrätten Frågan om hur marxister bör förhålla sig till FN och folkrätten utgör en viktig del av Irakfrågan. Både för den svenska vänstern och för vänstern i resten av världen tycks detta också ha varit en ytterst svår fråga. Samtidigt var den en punkt på vilken en verklig revolutionär marxism kunde prövas. Vi ska nu se på vilket sätt och med vilka resultat Kommunistiska Partiet har bestått provet. Vad det gäller själva FN så är ämnet inte alls uttömt med den här artikeln. Målet är i första hand att visa hur KP bryter med marxismen och leninismen i frågan och inte alls att ge en fullständig marxistisk analys av FN. Vi ger ordet till Proletären. I ledaren FN och kriget i nr 11/2003 belyser de sin ståndpunkt i förhållande till FN med precision: Det har sagts förut men måste sägas igen: Oavsett om George W Bush och Tony Blair lyckas neutralisera krigsmotståndet i säkerhetsrådet eller ej, så är ett angreppskrig mot Irak illegitimt. FN:s stadga tillåter inte oprovocerade angreppskrig i syfte att åstadkomma regimförändring i ett medlemsland. Sådana krig är olagliga enligt stadgan och en FN-resolution som tillåter ett sådant krig är därmed olaglig. Man konstaterar att USA:s angreppskrig mot Irak är illegitimt eftersom det bryter mot FN-stadgan. Det ingår absolut inte i den marxistiska eller leninistiska traditionen att beteckna ett krig som legitimt eller illegitimt beroende på om det bryter mot en organisations stadgar eller resolutioner. Det enda riktiga ur kommunisters synpunkt skulle vara att undersöka om det givna kriget är reaktionärt eller revolutionärt. USA är en imperialistisk makt och därför är dess angreppskrig alltid reaktionära (de påverkar negativt arbetarklassens kamp om makten, dvs., inverkar negativt på hela mänsklighetens utveckling). Det är därför, och bara därför, som USA:s angrepp mot Irak var illegitimt. Vi går vidare: Det är naturligtvis sanslöst och djupt felaktigt [att FN skall räddas genom att säkerhetsrådet böjer sig för USA:s supermaktsdiktat och genom att FN begår våld mot sig självt och sin egen stadga]. Ett FN som böjer sig för den enda supermaktens utpressning, hot och mutor ty det är med rena gangstermetoder som USA nu försöker pressa igenom sin vilja i säkerhetsrådet är bara ett FN till namnet, är inte 6 Arbetarmakt Vänstern och Irak

i någon enda mening en mellanstatlig organisation för fred, ömsesidig säkerhet och samarbete, utan ett viljelöst redskap för imperialistisk politik, för USA:s anspråk på världsherravälde. (ibid.) Från detta drar man följande slutsats: Det är alltså tvärtom mot vad förståsigpåarna hävdar. FN kan bara räddas genom att FN säger nej till det olagliga kriget mot Irak. Allt annat innebär att FN frivilligt frånsäger sig den roll i den internationella rättsordningen som organisationen haft sedan 1945, på gott och ont. Till förmån för väpnad USA-diktatur. (ibid.) Men exakt när under hela dess historia har FN varit en organisation för ömsesidig säkerhet och samarbete, och i så fall för vem? Det här är tydligt ingen marxistisk utan en rent borgerlig ståndpunkt. Marxister måste ju alltid fråga sig för vem, dvs. för vilken klass, en viss organisation utför sina uppgifter. En lika borgerlig ståndpunkt är att exempelvis säga att den borgerliga demokratin innebär fria och gemensamma beslut i viktiga frågor utan att fråga sig för vem, för vilken klass det gäller. Så, hur står det nu till med FN? FN var från början konstruerat som en organisation med målet att försvara imperialistiska intressen. Vid slutet av andra världskriget låg både Europa och Asien fullständigt i ruiner och USA hade genom sin intakta industri fått ett totalt politiskt och militärt övertag gentemot de gamla imperialistiska länderna. Det var därför just USA som hade den ledande rollen i skapandet av FN. På kongressen i San Francisco 1945 antog representanter för USA, de gamla imperialistiska länderna, Sovjetunionen och flera andra, FN-stadgan, som var skriven av USA själva. Ett annat bevis när det gäller att undersöka FN:s initiala roll är själva FN-stadgan. FN-stadgan innehåller i sin tur en samling lagar som reglerar relationer mellan stater och som kallas folkrätt. Dessa lagar är ingenting annat än en utvidgning av borgerlig rätt till internationella subjekt, dvs. stater. Enligt folkrätten är t.ex. en stats suveränitet förstås även garanterad mot en revolution. Ett tredje bevis för FN:s imperialistiska roll är den vetorätt som bara gavs till de ledande imperialistiska staterna och Sovjetunionen. Senare, både under kalla kriget och efteråt, hade FN många gånger tillfälle att genom handling påvisa vems instrument det var fråga om. Exemplen på detta är för många för att ens en liten del ska kunna komma med här. Några av dem är Korea på 50-talet, Kongo och Vietnam på 60-talet och Gulfkriget i början av 90-talet. I alla dessa konflikter stod FN på imperialisternas sida mot arbetarklassen eller mot arbetarklassens intressen. I och med de förändringar som världen och imperialismen genomgick under kalla kriget förändrades också FN, men dess Arbetarmakt Vänstern och Irak 7

roll och syfte förblev hela tiden desamma. Det faktum att både Sovjetunionen och Kina medverkade i FN:s politik under kalla kriget är inget bevis mot FN som en imperialistisk organisation. Det är däremot, i ljuset av FN:s reaktionära handlande, ett bevis på dessa staters reaktionära karaktär. Det skulle alltså vara en illusion att tänka sig att FN är någonting annat än ett blint redskap för världsimperialismen. Det marxistiska ställningstagandet, och ett sådant måste man ta om man vill bli kallad för kommunist, är att varje organisation växer från en bestämd klass och genom den klassens vilja, den lutar sig alltid mot, och har till sin grund, en klass. Så är det med stater, partier, internationella organisationer, och så är det med FN. Det står alldeles klart att FN inte lutar sig mot eller till sin grund varken har arbetarklassen eller bönderna. Dess medlemmar är nästan alla borgerliga stater, men det är heller inte borgarklassen i allmänhet som styr FN. Det är imperialister som gör det, vilket 60 år av FN:s historia tydligt bevisar. Inom FN är strider mellan olika imperialistiska stormakter och blocken vanliga och ofrånkomliga, men det ändrar inget väsentligt i FN:s klasskaraktär. Varför vill då KP efter allt detta rädda FN? För att få veta det läser vi vidare. Ytterligare en fråga bör ställas till alla de som ojar sig över konsekvenserna av ett veto mot kriget mot Irak. Varför skulle just detta veto orsaka så dramatiska konsekvenser för FN? [...] Det enkla svaret är att det inte är ett eventuellt veto, utan USA:s självsvåldighet som hotar FN. USA accepterar inte längre den maktbalans som FN representerar, grundad på styrkeförhållandena i världen efter andra världskriget. Som ensam supermakt kräver USA totalt världsherravälde. Ja, som ensam supermakt kräver USA rätt att sätta sig över den internationella rättsordning som FN representerar och som man begär att alla andra skall underkasta sig. (ibid.) Det är alltså USA som är ett hot mot FN och som kräver rätt att sätta sig över den internationella rättsordning som FN representerar. Och här kommer svaret på vår fråga: Man kan ha många synpunkter på FN och på den roll FN spelat under efterkrigstiden. Rollen har inte varit enbart positiv, vilket de brutala sanktionerna mot Irak bara är ett sent exempel på. Men i jämförelse med den världsordning som tornar upp sig efter FN, är det absolut nödvändigt att försvara FN och den folkrätt som utgår från FN-systemet. Alternativet innebär att det rättsliga värn som den nuvarande folkrätten trots allt utgjort för små länder förbyts i de imperialistiska diktatens totala rättslöshet. (ibid.) 8 Arbetarmakt Vänstern och Irak

Författaren till dessa rader tycks vara fullständigt blind då han eller hon inte inser att det skydd som folkrätten utgör för små länder alltid bara funnits på pappret. Vi kan ta ett exempel från inte så länge sen. FN:s resolution 836 från 1993 möjliggjorde väpnat försvar av skyddade zoner i Bosnien. 1995, när den skyddade zonen Srebrenica var under attack från serbiska styrkor, vägrade FN att kalla in de runt 200 NATOflygplan som inom en halvtimme kunde sättas in till försvar av zonen. Antalet människor som fick sätta livet till, trots det rättsliga värn som den nuvarande folkrätten utgör för små länder, kunde uppskattas till allt från 7 000 till 12 000. Till skillnad från våra kamrater i KP så tror vi inte att de överlevande från Srebrenica har några illusioner om FN och folkrätten. Här skulle en pedant kunna invända: Jo, jo, men det är länder (stater) som folkrätten handlar om. Men det är precis det vi säger: skit i människorna, det är viktigt att den borgerliga staten bevaras. Sådan är folkrättens logik. Listan med de negativa exemplen kan göras hur lång som helst. Vi ska ta bara två ur Proletären som har med Irak att göra: I oktober 1998 avgick chefen för FN:s humanitära program i Irak, Denis Halliday, i protest. Med stöd från beräkningar av FN-organet UNICEF hävdade Halliday att FN-sanktionerna mot Irak skapade ett så fruktansvärt humanitärt lidande, att de var att jämställa med folkmord. På goda grunder. Enligt FN:s egna beräkningar dog över 1 miljon irakier som en direkt följd av sanktionerna, varav 500 000 barn. Dagens FN saknar inte möjlighet att förhindra folkmord. FN hade kunnat ingripa mot folkmordet i Rwanda, men de imperialistiska stormakterna föredrog att titta på, vilket blockerade ett FN-agerande. (Ledare: Folkmord och imperialism, Proletären, nr 5/2004) Låt oss läsa i Proletären lite mer. I USA söndrar och härskar i Irak, nr 50/2004, står det: Opinionsundersökningar har visat att nio av tio irakier ser USA som ockupanter samtidigt som folkrätt och FN-stadga ger det irakiska folket rätt att bekämpa ockupationen och befria sitt land. Det var alltså inte bara Iraks försvarskrig mot USA som legitimerades med folkrätten utan nu legitimeras även motståndsrörelsen på samma sätt. Ett sista citat ger svar på frågan om man ska låta FN ta över i Irak i stället för USA: Arbetarmakt Vänstern och Irak 9

USA:s politik syftar till att fortsätta ockupationen under FN-flagg. Dess planer att plundra Iraks naturtillgångar och etablera permanenta militärbaser i landet ska fullföljas. Men genom att dra in FN slipper Bush-administrationen ensam stå till svars för den katastrofala humanitära situationen. Dessutom kan detta tvinga in FN-trupper i kriget mot motståndsrörelsen. Den svenska regeringens och andra länders uppslutning bakom FN-linjen är detsamma som att i efterhand godkänna kriget och sträcka ut en hjälpande hand till det USA som försatt sig i en situation det inte klarar av. ( Vad USA än gör ökar irakiernas vrede, Proletären, nr 19/2004) KP:s ståndpunkter kan således summeras: 1 Både Iraks försvarskrig mot USA och det nuvarande irakiska folkets motstånd mot ockupationen är legitima eftersom FN-stadga och folkrätt tillåter det. 2 FN är en imperialistisk organisation med både goda och dåliga sidor. 3 Eftersom FN är en imperialistisk organisation får vi inte låta den ta över i Irak. 4 Vi måste rädda FN och den nuvarande folkrätten eftersom alternativet är de imperialistiska diktatens totala rättslöshet. Det är klart att en ny antikrigsrörelse inte kan byggas på dessa ståndpunkter, om den ska tjäna arbetarklassen och dess allierade i kampen mot imperialismen. Ståndpunkt 1 blockerar i sista hand kampen mot imperialismen eftersom den kampen förr eller senare kommer i konflikt med folkrätten och FN-stadgan. Ståndpunkt 2 är oklar eftersom vi inte får veta för vilken klass det är som FN har både goda och dåliga sidor, vi är bara säkra på att det inte gäller arbetarklassen. Dessa illusioner om FN skulle lätt kunna föra in FN i den nya antikrigsrörelsen vid ett senare skede, bara med en ny roll eller i en ny förklädnad. Ståndpunkt 3 är korrekt. Ståndpunkt 4 står i konflikt med den antiimperialistiska kampen då den som mål sätter upp bevarandet av en imperialistisk organisation. Vi ska nu summera den marxistiska ståndpunkten beträffande FN:s roll i Irakkriget som vi anfört tidigare: 1 FN-stadgan och folkrätten utgör en kapitalistisk rätt som har stater som subjekt. Att följa folkrätten ligger absolut inte i arbetarklassens eller den antikapitalistiska rörelsens intressen. Folkrätten får varken 10 Arbetarmakt Vänstern och Irak

bestämma eller legitimera vår, dvs. det irakiska motståndets och antikrigsrörelsens, kamp. 2 FN är imperialisternas lydiga redskap. Dess syften är kapitalismens bevarande och undertryckandet av arbetarklassen och alla andra som imperialisterna har intresse av att undertrycka. Därför måste vi kämpa mot att FN tar över USA:s och Storbritanniens ockupation av Irak. Antikrigsrörelsen som en del av kampen mot imperialismen får inte ha några illusioner om FN. Det irakiska motståndet, folkfront eller enhetsfront? Till skillnad från KP:s ställningstagande kring FN och folkrätt, som upptar en stor del av deras artiklar i Proletären, så står saken annorlunda när det gäller att ha konkreta synpunkter på det irakiska motståndet. Visst nämns motståndet i nästan varje nummer och det är klart att KP stöder motståndet, men de förbrukar det mesta av sitt bläck på att prisa motståndets hjältemod och rasa över de elaka imperialisternas förbrytelser. Vi läser i Proletären nr 12/2004, Motståndskampen för hela världens frihet : Den irakiska motståndskampen mot världshistoriens starkaste supermakt innebär ett skydd för de länder och folk som pekats ut av USA som onda och därmed legitima mål för den amerikanska världsdiktaturens våld [ ] Genom de attacker och anfall som sker dagligen mot imperiets soldater sparas tiotusentals liv som annars skulle gå till spillo i amerikanska interventioner över hela jordklotet. Detta måste sägas. Den irakiska motståndskampen är en kamp för världens frihet och oberoende. Oavsett vilken fana den går under. Mycket bra. Motståndet ses här som viktigt för hela den internationella kampen mot imperialismen, även om man uttrycker det något oklart. Vidare klassas det irakiska motståndet som antiimperialistiskt (vi antar att det är det som menas med världens frihet och oberoende ) oavsett vilken fana den går under. Det är också sant, men det betyder inte alls att det inte spelar någon roll för världens arbetarklass under vilken fana kampen förs. Det tycks vara precis den fällan som KP faller i senare i sin analys. Efter [...] real-socialismens kollaps [...] och marxismens allmänna försvagning har läget blivit sådant att massorna söker sig andra vägar ur förnedring och nationellt förtryck än marxismens. En sådan utväg är, med tanke på religionens roll i Mellanöstern, att kämpa under islams fana. [...] Som kommunister hade vi gärna sett att ett kommunistparti stod i ledningen för kampen [...] Något kommunistparti Arbetarmakt Vänstern och Irak 11

som är mäktigt att leda en nationell och social kamp finns inte i dagens Irak [...] Av den anledningen, vilken är ett objektivt faktum, skall inte sekulariserade antiimperialister i västvärlden ha en överdriven ängslan för islams roll i motståndskampen [...] I det läge som dagens ockuperade Irak befinner sig i kommer helt naturligt politiken och den nationella kampen att ske under religionens fanor. Politiken kläds i religiösa termer och uttryck. Detta är ett objektivt faktum som det inte finns anledning att moralisera över. (ibid.) Det är klart att vi som antiimperialister måste ge stöd för kampen oavsett om den leds av islamister eller inte, men det är inte alls sant att kampen under islamisternas ledning utgör en långtsiktig utväg ur det nuvarande förtrycket. Slutmålet för kampen och själva kampen kan inte alls på något sätt skiljas från varandra. Kampens resultat kommer att vara helt annorlunda med islamisterna i ledningen i stället för arbetarrörelsen, även om båda kamperna slutade med ockupationens hävande. Islamisternas seger skulle säkert betyda ett nederlag för världskapitalismen, men ett nederlag av underordnad roll. Dessutom skulle arbetarrörelsen i världen demoraliseras och islamismen stärkas. Massorna i andra muslimska länder skulle nu mer än förr se islamismen som en väg ut, och arbetarrörelsen skulle försvagas. Men i fallet av en seger med arbetarrörelsen och kommunisterna i ledningen skulle situationen bli diametralt annorlunda. Arbetarklassen och de förtryckta i de arabiska länderna skulle vända sig från islamister till förmån för kommunister. En fortsatt existens för de arabiska regimerna, som redan nu är instabila, skulle bli omöjlig. Världens arbetarklass skulle få en skjuts i revolutionär riktning som den inte fått på mycket länge. Är det i sådant fall det enda som marxister kan säga att ett kommunistparti som är mäktigt nog för att leda kampen inte existerar, att det i dagens läge är helt naturligt att islamister leder kampen, att vi inte har någon anledning att moralisera över det, o.s.v.? Nej, att ställa frågan så, att inta en fatalistisk inställning, har ingenting med marxismen att göra. I Proletären nr 15/2004, i ledaren Det irakiska folket reser sig, låter det så här: Moqtada Sadr lär förespråka en islamisk republik i Irak, som i det shiitiska grannlandet Iran. Det är en ordning som vi kommunister motsätter oss. Vi förordar sekularisation, en tydlig åtskillnad mellan stat och religion. Men detta är en senare fråga. Vilken ordning som skall gälla i ett fritt Irak har det irakiska folket att avgöra efter befrielsen. Nu gäller det att samla största möjliga bredd och kraft i mot- 12 Arbetarmakt Vänstern och Irak

ståndet mot ockupationen. I den kampen har alla patrioter sin givna plats, oavsett religiösa och politiska uppfattningar i övrigt. Här ser vi hur frågan om motståndrörelsens ledning, som vanligt kan man säga i KP:s fall, mynnar ut i ren folkfrontspolitik. Kommunister borde underordna sig islamisternas ledning och sedan, när allting är över, då kommer det irakiska folket att välja vilken ordning som ska gälla. Vilka fantasier, vilken fullständig avskildhet från verkligheten! Om kampen skulle vara segerrik och den äger rum under islamisternas eller nationalisternas ledning, varför skulle massorna i sådana fall välja kommunister för sin fortsatta ledning efter kampen? Från vilken erfarenhet skulle massorna dra slutsatsen att det är den kommunistiska ledningen som bäst kommer att ta hand om deras intressen, om inte från kampen? Tror man i KP att något val kommer att ges när kampen är över? Det har hundratals gånger bevisats att det är just de som leder en segerrik kamp som har folkets förtroende och som får makten efteråt. Varför skulle islamister, när de väl fått statsmakten, ge någon som helst chans till sina ärkefiender? I verkligheten skulle de helt enkelt skjuta alla kommunister som de kan komma åt för att ytterligare förstärka sin position. Får vi i Proletären något som helst svar på dessa frågor? Nej, vi får veta att alla patrioter har sin givna plats. Ja tydligen, islamister i ledningen och kommunister i graven. Att välja en sådan fullständigt bedrövlig taktik, att ge upp sitt oberoende under kampen och skjuta på frågan om ledningen till ett senare skede, kallas för folkfront, och har ingenting med marxismen att göra. Däremot har det med den stalinistiska förvrängningen av den kommunistiska taktiken att göra. Historien om folkfronten består för arbetarklassen av en lång rad blodiga nederlag, och det är långtifrån möjligt att här gå in på bevisen. Vi kan bara nämna Kina 1927, Tyskland 1933, Spanien 1939, Iran 1979, och vidare hänvisa till Trotskijs djupgående analyser i några av dessa frågor. Den taktik som kommunister i Irak måste använda är enhetsfrontstaktiken. Det betyder att kommunister deltar i kampen tillsammans med andra krafter, men behåller sin självständighet och fritt propagerar för sina synpunkter. Enhetsfront betyder just enhet i kampen mellan dem avancerade arbetare, som kämpar under kommunisternas ledning, och dem arbetare som fortfarande ser islamismen eller nationalismen som en väg ut ur den nuvarande situationen. Bara på så sätt, genom att i kampen i inget avseende vara sämre än islamister och genom att självständigt arbeta i alla de skikt som stöder Arbetarmakt Vänstern och Irak 13

motståndet, även om de för närvarande leds av islamister, kan kommunister så småningom, i början kanske trögt men senare mycket snabbare, vinna allt större delar av arbetarklassen för sina idéer. Enhetsfrontstaktiken kan lätt urarta till folkfront om kommunister tappar huvudet och inordnar sig under de inhemska borgarnas ledning (islamister och nationalister), vilket är det som KP förespråkar. Den kan också leda till sekterism, ifall man väljer att förkasta det motstånd som just nu leds av islamister och nationalister, vilket är det som Iraks Arbetarkommunistiska Parti (AKPI) för tillfället gör. En mycket grundligare beskrivning av vår taktik i frågan ges i Gunnar Westins Vilken väg för motståndet mot ockupationen i Irak. För en framställning av enhetsfrontstaktiken hänvisar vi till ett av Förbundet för Femte Internationalens (F5I) centrala dokument, Teser om enhetsfrontstaktiken. Vi kan till slut summera KP:s ståndpunkter i frågan: 1 Det finns för närvarande inget kommunistiskt parti i Irak som kan leda kampen. 2 I dagens Irak kommer kampen naturligt att ske under islamisternas ledning (folkfrontstaktik). 3 Frågan om den framtida ordningen i Irak får vi ta upp efter ockupationen. Den marxistiska ståndpunkten måste däremot vara: 1 Kommunister måste stöda motståndskampen oavsett vem som står i ledningen eftersom det är en kamp mot imperialismen. Så länge islamister kämpar mot imperialismen står vi på samma sida. Det är av största möjliga vikt att kommunister och arbetarrörelsen leder kampen. 2 Även om det för närvarande inte finns något kommunistiskt parti i Irak så kommer inte ett sådant parti att byggas av sig självt. Bara genom kampen och med utgångspunkt i enhetsfrontstaktiken kan arbetarklassen ges ett bättre alternativ. Dessutom kan och måste den nya antikrigsrörelsen spela en väsentlig roll i den irakiska arbetarklassens organisering. Enhetsfrontstaktiken måste som sitt slutmål ha bildandet av kämpande arbetarråd över hela Irak som en inledning till arbetarklassens egen statsmakt. 3 Frågan om den framtida ordningen kommer att avgöras under kampens gång. Bara med de genom kampen härdade arbetarråden och arbetarnas egen väpnade milis kan arbetarklassen behålla makten efter ockupationen. 14 Arbetarmakt Vänstern och Irak

4 Den nya antikrigsrörelsen måste göra allt som står i dess makt för att inte bara hjälpa motståndet som helhet, utan speciellt ge allt möjligt stöd och konkret hjälp på vägen till de avancerade krafter som skulle kunna utgöra ett frö till den framtida arbetarorganiseringen. Vilken väg efter ockupationen? I den sista frågan tar KP avstånd från marxismen på det mest direkta sättet. Vi läser följande i ledaren USA ut ur Irak!, i nr 16/2003: Givetvis måste den folkrättsstridiga amerikanska ockupationen av Irak omedelbart upphöra. Kravet är givet: USA ut ur Irak! Att låta FN ta över det USA olagligen påbörjat är inget alternativ. Det innebär bara att imperialismen delar på kakan under USA:s ledning. Det kan vara att det krävs någon form av skyddsstyrka i Irak till dess att en legitim nationell makt kan återupprättas, annars riskerar det irakiska folket att utlämnas åt laglöshet, banditism och klankrig, åt den anarki som USA medvetet skapat genom kriget. Men en sådan skyddsstyrka bör i så fall sättas upp av arabvärlden, företrädesvis av arabländer utanför närområdet, och utan varje inblandning från USA, Storbritannien eller andra länder med imperialistiska intressen i Irak. Här finns det så många misstag att det skulle krävas en artikel till för att förklara dem. Att hävda att en skyddsstyrka från arabvärlden bör ta över i Irak efter ockupationen är det längsta från marxismen man kan komma. Det betyder att öppet ställa sig på den imperialistiska sidan. De nuvarande arabstaterna är ju några av de mest hårdföra kapitalistiska diktaturer som finns och deras regimer är bland de mest reaktionära på jorden. De är för sin överlevnad fullständigt beroende av USA och står därför under USA:s direkta kontroll. Och varför skulle irakierna utlämnas åt laglöshet? Tycker KP kanske att de är fullständigt omyndiga, så att de behöver en utländsk skyddsstyrka. KP glömmer Iraks arbetarklass, de måste därför kalla på andra arabländer och en nationell makt (vad skulle det betyda?) för att dra ut Irak ur laglösheten, och trasslar därmed in sig fullständigt. Detta är förvisso ett citat från våren 2003, då motståndet var outvecklat, men det förblir fortfarande det enda konkreta förslag som KP har för Iraks framtid bortsett från den intetsägande frasen att folket kommer att bestämma efter ockupationen. Det är därför mer en illustration av KP:s fullständiga ovilja att behandla frågan. Om man med marxismen som redskap analyserar frågan kommer man till följande. Arbetarmakt Vänstern och Irak 15

1 Det är bara Iraks arbetarklass tillsammans med andra fattiga skikt som kan göra slut på ockupationen. 2 Det är inte i dess intresse att ledas av inhemska kapitalister eller småborgare, utan den måste kämpa för sin egen, politiskt och organisatoriskt självständiga ledning. En arbetarrörelse med ett marxistiskt, revolutionärt parti i spetsen måste därför pånyttfödas. 3 Att bara slänga ut ockupanterna är i sig ingen lösning på Iraks problem. Kampen mot ockupationen måste därför vara oskiljaktigt förbunden med den sociala kampen. Det är dessutom det enda sättet att få Iraks arbetarklass att helhjärtat ta kamp mot ockupationen. Ockupationens utplånande den demokratiska revolutionen, måste följas av en socialistisk revolution, ett utplånande av det kapitalistiska ägandet av produktionen. Den irakiska arbetarrörelsen måste därför som sitt mål sätta kampen för en arbetarnas och fattigböndernas regering. Läser man i Proletären upptäcker man snabbt en fullständig avsaknad av teoretiskt tänkande. Deras syn på samhället är dogmatisk, dvs. de försöker inte analysera verkligheten med hjälp av det vetenskapliga redskap som marxismen utgör, utan försöker tvärtom tvinga på verkligheten gamla dogmer. Deras metod är därför motsatsen till den metod som Marx, Engels, Lenin och Trotskij använde för att ge vägledning till arbetarklassen. Den andra saken som är snabbt iögonfallande är deras oförmåga att se samband mellan olika delar av kampen, att se det band som antikrigsrörelsen utgör mellan den irakiska kampen och antikapitaliströrelsen, att inse möjligheten som dess radikalisering utgör. Irakiernas kamp är inte bara ett sätt att stoppa USA från att attackera andra folk, den bär i sig också en realistisk möjlighet för världens arbetarklass att vända den nuvarande situationen till sin fördel. KP:s folkfrontspolitik utgör, om den skulle få dominera antikrigsrörelsen, ett allvarigt hot mot den irakiska kampen. Vissa saker lyser med sin frånvaro. Arbetarklassen nämns få gånger i sammanhanget, för att inte tala om arbetarnas organisering, arbetarråd, proletariatets diktatur eller arbetardemokratin. Kampens mål är ockupationens upphävande. Längre än så ser man inte. Till slut ett citat från KP:s partiprogram, punkt 53: Partiet förnekar inte sina historiska rötter, sådant överlämnar vi till de bekväma, till dem som tror att de kan bli vuxna utan barndom. Den kommunistiska rörelsens nederlag och bakslag, som till delar orsakats av svåra fel och misstag, utgör för oss en källa till lärdom, som berikar den kommunistiska teorin och politiken och som gör det möjligt att undvika motsvarande fel och misstag i framtiden. 16 Arbetarmakt Vänstern och Irak

Man kan fråga sig om detta kan vara längre från sanningen med tanke på partiets ställningstagande i Irakfrågan. Från allt vi har sett så har inte KP dragit några som helst lärdomar av arbetarrörelsens nederlag och fortsätter därför att hålla fast vid den gamla välkända stalinistiska inriktningen. Sådana ståndpunkter bäddar utan tvivel för ännu ett nederlag. Ursprungligen publicerad i Arbetarmakts nyhetsbrev nr 197, 28 mars 2005 Arbetarmakt Vänstern och Irak 17

2. Rättvisepartiet Socialisterna Rättvisepartiet Socialisterna är föruto m Arbetarma kt och Socialistiska Partiet en av tre organisationer i Sverige som åberopar sig på trotskismen. Vi ska nu undersöka deras syn på det irakiska motståndet. Den väpnade kampen i Irak mot ockupationens oerhörda förtryck har nu pågått i två år. Utan tvekan har kampen letts av den irakiska småborgerligheten och borgerligheten i form av ett stort antal motståndsgrupper. Vad är det som kännetecknar dessa grupper? Det är för det första deras splittring och oförmåga till enande eller åtminstone långvarigt samarbete på nationell nivå. För det andra så är det en oförmåga att massivt involvera Iraks arbetarklass i kampen. För det tredje, och det är en direkt följd av de första två kännetecknen, är det kampens form ett elitistiskt gerillakrig med påtaglig avsaknad av massaktioner, men samtidigt med massornas stöd. Som en kontrast till detta finner vi de irakiska massornas enorma kampvilja och deras osjälviska offervilja inför den största och bäst organiserade militärapparaten på jorden, och trots en imperialistisk massterror av sällan skådat slag. Vi kan därför konstatera att varken den irakiska borgerligheten eller småborgerligheten, trots en gynnsam stämning bland massorna under de två gångna åren, lyckats organisera ett enat nationellt motstånd eller ge det ett politiskt innehåll. Det finns också flera goda skäl till att så är fallet, men dem behöver vi inte gå in på här; det räcker med att konstatera att borgare och småborgare har försökt, men misslyckats. Detta faktum pekar kraftigt i riktning mot att det är arbetarna som är den enda klassen i Irak som kan organisera och leda motståndet på ett effektivt och framgångsrikt sätt. Men Iraks arbetarklass har än så länge inte vaknat politiskt, och den har inte organiserat sig för kampen. I första hand är det ett revolutionärt marxistiskt parti som arbetarklassen i Irak saknar. Utan ett sådant kommer kampen mot ockupationen så länge den varar att lämnas i händerna på de svaga irakiska borgarna. Lyckligtvis så är världen under den nuvarande imperialistiska epokens tid ett i hög grad sammankopplat system. Arbetarklassens kamp i Irak är starkt beroende av arbetarklassens kamp i resten av världen och tvärtom. Detta faktum öppnar för antikrigs- och antikapitaliströrelsen att med sin kamp, också i imperialismens själva centrum, hjälpa den irakiska arbetarklassen på traven. 18 Arbetarmakt Vänstern och Irak

Den gamla antikrigsrörelsen är organiskt oförmögen att utföra den uppgiften. Hur skulle det kunna vara annorlunda när den består av organisationer som i många fall förnekar irakierna rätten till självförsvar, eller som i sin politik går direkt emot arbetarklassens intressen (som t.ex. Vänsterpartiet i Sverige). En ny antikrigsrörelse som kan ta itu med uppgiften är därför av största vikt i kampen mot imperialismen. I detta sammanhang bör man betrakta den kritik av vänstern i Irakfrågan som vi nu håller på att lägga fram som ett försök att från början styra den nya rörelsen i rätt riktning. Rättvisepartiet Socialisterna är förutom Arbetarmakt och Socialistiska Partiet en av tre organisationer i Sverige som åberopar sig på trotskismen. Vi ska nu undersöka deras syn på det irakiska motståndet. I Offensiv nr 641, från 17 mars 2005, står det i artikeln Irak och motståndet mot ockupationen följande: Är stödet till motståndet villkorslöst? Nej, vi kan inte stödja alla aktioner. Vi kommer t ex aldrig att glömma de vietnamesiska stalinisternas övergrepp på de en gång ganska starka trotskisterna där. Som internationalister tar vi oss rätten att säga vår mening om kampens metoder. Det irakiska motståndet har många grupper och vi tar självklart avstånd från övergrepp som försvårar en maximal kraftsamling från irakiska arbetare och vanligt folk över alla etniska och religiösa gränser. De attentat mot shiamuslimska moskébesökare, som nyligen dödade över 100 civila under ashurahögtiden, är ett upprörande exempel på detta. Vad innebär nu detta? Man säger att stödet inte är villkorslöst, dvs., RS sätter upp vissa villkor för de olika motståndsgrupperna för att de ska få stöd i den anti-imperialistiska kampen. Det är en bedrövlig taktik och betyder att det nuvarande motståndet kan delas i två grupper: ett gott och ett icke önskvärt motstånd. Vi kan också nämna att RS i andra artiklar i Offensiv vägrar ge vare sig kritiskt eller okritiskt stöd till motståndet. Med motståndet menar vi de olika irakiska motståndsgrupper som kämpar mot ockupationen och inte enskilda handlingar eller väpnad kamp. Man skriver t.ex. i Offensiv nr 596 från 28 april 2004 i Motståndet i Irak : Stödjer Offensiv det väpnade motståndet mot USA? Låt oss först slå fast att vi konsekvent försvarar irakiernas rätt att bedriva ett väpnat motstånd mot ockupationsmakten och dess lakejer. Liksom norrmännen under andra världskriget eller algerierna mot den franska kolonialmakten har alla folk i ett land som invaderats och förtrycks av en imperialistisk stormakt en sådan rätt något som t.o.m. erkänns i den folkrätt som stadgas av FN. Det betyder inte att vi Arbetarmakt Vänstern och Irak 19

20 försvarar allt slags motstånd, särskilt inte om det riktas mot oskyldiga civila eller sker med mål och metoder som underminerar det folkliga stödet. Lika litet som vi okritiskt ropade Ho, Ho, Ho Chi Minh under Vietnamkriget eller stödde Milosevicanhängarna, trots att vi bekämpade det s.k. Kosovokriget, ger vi något blint stöd till de motståndsgrupper som opererar i Irak. I det allt bredare irakiska motståndet ingår grupper som även socialister i Irak av goda skäl kan känna sig hotade av, antingen det gäller medlemmar av den tidigare Baathpartidiktaturen, islamistisk extremhöger kring shiamuslimen Muqtada al-sadr, eller rentav av en fanatisk minoritet av al-qaidaanhängare. Irakierna har alltså rätt att bedriva väpnat motstånd, men det innebär inte alls att RS stödjer det nuvarande irakiska motståndet. Att de inte ger något blint stöd till motståndsgrupper är mycket vagt formulerat, eftersom man inte får veta vilket stöd man är beredd att ge. Som ett annat exempel kan vi ta en samling av RS ståndpunkter i Irakfrågan, som man kan hitta på förstasidan i Offensiv nr 590 från 18 mars 2004, där man inte har någon ståndpunkt om motståndet. Men låt oss gå tillbaka till artikeln i Offensiv nr 641. Det framgår också här att det villkor man ställer går ut på att motståndet inte ska företa sådana aktioner som försvårar kraftsamling från de irakiska massorna, dvs. avleder massorna från kampen. Ett exempel på sådana aktioner är individuella terrordåd. Efteråt pekar man ut några av de grupper som vi antar riskerar att gå miste om deras stöd: Återvändsgränd. Även om allt talar för att deras inflytande våldsamt överdrivs av USA, deltar utan tvekan både reaktionära grupper med rötter i Saddam Husseins Baath-parti och högerextrema, religiösa fanatiker i motståndet, varav åtminstone en del förknippar sig med jordaniern Abu Musab al-zarqawi och den extrema kurdiska islamistgruppen Ansar al-sunna. En likadan ståndpunkt har syndikalisten Andreas Malm som Offensiv i samma artikel meddelar oss skriver så här: Som Andreas Malm kritiserar i syndikalistiska Arbetaren (9/2005), försöker en falang i antikrigsrörelsen med rötter i det maoistiska stödarbetet för FNL under Vietnamrörelsen bygga upp en ny Irakrörelse som fokuseras på ett villkorslöst stöd till det irakiska motståndet. Det är en återvändsgränd. Vad är det nu för fel med RS:arnas och Malms taktik med villkorligt stöd till motståndet? För det första, varför ska man bara brännmärka de Arbetarmakt Vänstern och Irak

små fundamentalistiska grupperna som al-zarqawis grupp, wahhabiter eller reaktionära grupper med rötter i Baath-partiet? De avleder ju inte massorna från kampen mer än de flesta andra islamistiska eller nationalistiska grupper. Tvärtom så har de större islamistiska och nationalistiska grupperna en mycket värre inverkan på massorna eftersom de uppenbarligen inte kan organisera kampen på en nationell nivå eller få arbetarklassen att helhjärtat gå in i kampen. De leder ju också Irak mot ett inbördeskrig, eftersom de är uppdelade enligt religiösa linjer och de gör det dessutom tio eller tjugo gånger kraftfullare och mer effektivt då deras inflytande på de irakiska massorna är tjugofaldigt större än fundamentalisternas. Varför ska vi då ge något stöd till dessa grupper? Vi borde istället enligt RS:arnas logik utesluta även dessa grupper från det goda motståndet. Och hur står det nu till med det Arbetarkommunistiska Partiet i Irak (AKPI)? De missleder också arbetarklassen och massorna genom sin öppna sekterism gentemot det irakiska motståndet (det tycker även RS). De uppmanar ju kommunisterna att kämpa både mot ockupationen och mot motståndet och driver därmed massorna rakt i armarna på irakiska islamister eller rakt in i ett inbördeskrig. Är deras dåliga inverkan mindre än t.ex. wahhabiternas? Knappast, de borde också, om man konsekvent tillämpar RS:arnas logik, även de uteslutas ur det goda motståndet. Så till slut återstår av hela motståndet bara de kämpande irakiska revolutionära trotskisterna, med den enda invändningen att sådana inte existerar. Nu är det klart att taktiken om villkorligt stöd inte kan tillämpas konsekvent utan att man snabbt hamnar i AKPI:s ståndpunkt i frågan om motståndet. (Hur tänker sig RS att AKPI har kommit fram till sin nuvarande ståndpunkt?) Men kanske har vi missförstått vad villkorligt stöd innebär för RS. Att RS nämner och berömmer Malms artikel, utan att kritisera Malms ställning i frågan, bevisar att så inte är fallet. I den nämnda artikeln i Arbetaren utvecklar Malm just ståndpunkten att man borde vägra stöd till en del av motståndet. Det finns en sak till som pekar på att vi har rätt. I Offensiv 638 från 24 februari 2005 hittar vi rapporten CWIframgångar på SSP:s kongress från Scottish Socialist Partys (SSP) kongress, där även skotska CWI-medlemmar deltog. Rapporten är mycket avslöjande, och vi framlägger därför en stor del av den. Kongressen inledde med en debatt om Irak. En motion till kongressen, inspirerad av gruppen från Socialist Worker, krävde ett okritiskt Arbetarmakt Vänstern och Irak 21

stöd till Iraks folkliga motstånd. Det enda förslaget mot denna motion kom från medlemmar av CWI. Vårt förslag krävde ett tillbakadragande av alla ockupationsstyrkor och ett stöd till massmotstånd mot ockupationen genom byggandet av arbetar- och bondemiliser som försöker ena alla olika etniska och religiösa grupper i Irak. Förslaget krävde också att SSP ska vägra ge något stöd till de reaktionära och antiarbetarklasstyrkor som utgör en del av motståndet i Irak. Sinead Daly från Dundee West hävdade att: Vi kan inte som socialister ge vårt stöd till de krafter i Irak vars idéer och metoder står mot arbetarklassen, mot kvinnor och som, i en del fall, har som mål att provocera fram ett inbördes- och sekteristiskt krig i Irak. Vi borde stödja en rörelse som försöker ena arbetarklassen och de fattiga på en bas av kamp för en lön man kan leva på, sjukvård, utbildning och grundläggande service såväl som motstånd mot den imperialistiska ockupationen av deras land. Flera medlemmar från Socialist Workers Party (en vänstergrupp som arbetar inom SSP) motsatte sig förslaget [...] Förkrossande majoritet Men vårt förslag antogs med förkrossande majoritet. Pressen och övriga media gjorde ett antal artiklar och inslag inför kongressen där de blåste upp att SSP skulle debattera en motion som skulle stödja halshuggningar i Irak och dödandet av brittiska soldater. Huvudnyheten i BBC:s skotska nyheter lördag kväll var att en motion som gav okritiskt stöd till allt motstånd i Irak hade röstats ner. Utan tvekan räddade CWI:s motion SSP från en storm i pressen och politiska angrepp om SWP:s motion antagits. Ingen i SSP:s ledning talade i den här debatten trots att konsekvenserna kunde ha blivit allvarliga. Detta visar tydligt på den principiella hållning CWI alltid haft gentemot SSP, vi för fram argument för idéer som kommer att stärka SSP och mot idéer som kommer att försvaga eller skada partiet. Det finns ingen kritik av den här rapporten, vilket tyder på att RS har samma ståndpunkt som sin systerorganisation i Skottland. Taktiken att ge villkorligt stöd till motståndet, och därmed dela det i en för oss acceptabel och en icke önskvärd del, leder som vi redan påvisat till öppen sekterism. Den andra delen av texten är också intressant och lika avslöjande i frågan om RS:arnas och CWI:s opportunism beträffande rekrytering. Det gäller att urvattna det sista av marxismen för att ställa sig in hos den missleda arbetarklassen. Och vad är det för fel på att arbetarklassen genom media skulle få höra att SSP är för dödandet av brittiska soldater? Om man, som CWI, 22 Arbetarmakt Vänstern och Irak

ger stöd till den väpnade kampen i Irak borde man veta att det innebär precis dödandet av så många brittiska soldater att den brittiska militärmakten bryts ned, att dess moral sjunker till botten och att den på så sätt blir oanvändbar för de brittiska imperialisterna (givetvis spelar antikrigsrörelsen lika stor roll i den uppgiften). Här borde man omigen påpeka att stödet för den väpnade kampen är nånting helt annat än stödet till det irakiska motståndet. Även AKPI är för den väpnade kampen men mot det irakiska motståndet. Om CWI verkligen stödjer den väpnade kampen då innebär det ovanstående att de för de skotska arbetarna bakom ljuset. Som om det inte var tillräckligt, så räddade dessutom CWI Skotska Socialistiska Partiet från en storm i den borgerliga pressen och politiska angrepp! Vilken fars, vilket kryperi för den borgerliga pressen, för de värsta bedragarna och professionella missledarna av arbetarklassen! Vilken taktik, vilken inställning till det irakiska motståndet borde revolutionära marxister ha? Ska vi, som stalinisterna, ge motståndet okritiskt stöd? För att svara på det måste man fråga sig för vem som taktiken i frågan om motståndet kan vara av praktisk vikt. För det första så är frågan av vikt för kommunister i Irak, och för det andra för antikrigsrörelsen. För de irakiska kommunisterna är frågan viktig för att de ska kunna välja rätt taktik när de försöker vinna massorna på sin sida, dvs. för den proletära revolutionen. För antikrigsrörelsen är frågan viktig av samma orsak, dvs. i relation till de irakiska massorna. Med andra ord handlar inte frågan om vår inställning till motståndet, om ett moraliskt ställningstagande bara för vår egen skull. Det handlar om en mycket praktisk uppgift som kommunisterna i Irak och i världen har att göra slut på islamisternas/nationalisternas inflytande över massorna. RS:arnas argument för det villkorliga stödet är att vissa motståndsgrupper genomför handlingar som försvårar en maximal kraftsamling, men de ser inte att det ligger i hela det nuvarande motståndets natur att försvåra en maximal kraftsamling. Annars skulle vi för länge sedan haft ett massuppror och ett snabbt slut på ockupationen i Irak. Det finns tre möjliga vägar man kan ta. Det första är att kommunisterna, som RS, i sin uppgift att ta ledningen i kampen skulle välja att förkasta en del eller hela det irakiska motståndet. Att föra fram ett sådant budskap i en situation då alla klart kan se att det islamistiska motståndet ytterst hjältemodigt kämpar mot ockupationen, innebär politiskt självmord inför massorna. I massornas ögon kommer man att på sådant sätt ställa sig på ockupationens sida. Arbetarmakt Vänstern och Irak 23

Den andra möjligheten är att vi ger motståndet ett okritiskt stöd på samma sätt som stalinister gör. En sådan inställning skulle för de irakiska kommunisterna innebära att man politiskt utlämnar massorna till islamister och nationalister, dvs. till en borgerlig eller småborgerlig ledning. Samtidigt underordnar man också sig själv en borgerlig ledning. En sådan kamp är dömd till undergång. Nu ser man tydligt att den enda framkomliga vägen för kommunister är att ge kritiskt stöd till hela det irakiska motståndet. Det innebär å ena sidan stöd till alla motståndsgrupper i deras kamp, så länge de kämpar mot ockupationen, å andra sidan en kritik av motståndsgruppernas politik och handling. Vårt stöd är inte blint, vi ger inte stöd till individuell terror mot civila eller motståndets organisering efter religiösa och etniska linjer. Det är precis det vi måste kritisera. Det verkligt avgörande problemet i Irak idag utgör varken de små fundamentalistiska gruppernas individuella terror eller wahhabiternas reaktionära politik. De är däremot symptom på att de irakiska borgarna och småborgarna misslyckats med att organisera och leda motståndet. Och däri ligger det avgörande problemet. Att proklamera behovet av en socialistisk lösning och arbetarorganisering medan man samtidigt vägrar ge stöd till motståndet kommer inte i praktiken att leda oss en millimeter närmare lösningen. Marxister får inte falla på knä inför massornas tillfälliga stämningar när det gäller att fastställa sin principiella ställning i en fråga. Detta gäller även frågan om den individuella terrorismen. Att knäfalla inför massornas rädsla för individuell terror, en rädsla frampiskad av borgerliga media, innebär renodlad opportunism. Vi vill inte säga att marxister ska bortse från massornas stämningar, men de kan endast ha någon betydelse i valet av taktiken. Marxisternas principiella ståndpunkter bestäms däremot uteslutande av vetenskapliga fakta. Ett villkorligt stöd till motståndet innebär i första hand att RS, för övrigt på samma sätt som Malm gjorde på IrakSolidaritets första möte i Stockholm, intar en sekteristisk ställning gentemot den nya antikrigsrörelsen. De bojkottar helt enkelt rörelsen politiskt. Men ett villkorligt stöd till motståndet innebär inte bara sekterism gentemot motståndet och antikrigsrörelsen utan också opportunism gentemot massorna i Sverige. Det underlättar värvningen till partiet, eftersom det gör RS politik mer acceptabel för gemene man. Att den nya antikrigsrörelsen i Sverige för närvarande domineras av stalinister befriar inte marxister från deras plikt att medverka i rörelsen och försöka ge den en korrekt inriktning. Den nya antikrigsrörelsen är 24 Arbetarmakt Vänstern och Irak