DRÖMMEN OM DET DEMOKRATISKA STADSRUMMET 2014-09-18 Av: Färgfabriken Den historiska bron i Mostar är återuppbyggd. Men staden är fortfarande delad. Foto: Johanna Bratel Mostar och Beirut, två krigshärjade städer där människor pendlar mellan samspel och oenighet. Under 2014 länkar Färgfabrikens internationella projekt New Urban Topologies samman städerna genom att låta dem kommunicera med varandra. Johanna Bratel, landskapsarkitekt och projektledare på Färgfabriken, rapporterar här för STAD om förhoppningarna om en dialog städerna och människorna emellan. Vi rör oss genom det höga gräset som fortfarande är vått efter regnet. Jag har fått höra att vi är på jakt efter Bruce Lee men har svårt att koppla vad något som har med honom att göra skulle göra här, i den lilla staden Mostar i Bosnien- Hercegovina. Och så! Bredvid en övergiven kiosk, ett fundament, visserligen utan Bruce Lees spänstiga kroppshydda, men där står klart och tydligt Bruce Lee, 1940 1973. Jag får berättat för mig att här brukar stå en gyllene staty av kung
fu-hjälten i naturlig storlek, men att den har blivit vandaliserad och plockats ner för restaurering. Under 1970- och 1980-talet slukade de jugoslaviska ungdomarna piratkopierade VHS-band med kung fu-filmer från Hong Kong. När bosnier och kroater väl skulle enas kring vilken hjälte som kunde få stå staty i den krigshärjade staden, kunde man inte komma överens om någon annan än den kinesiska actionhjälten. Initiativet var ett försök att ge de offentliga utrymmena i Mostar sin betydelse tillbaka, och samtidigt ifrågasätta betydelsen av monument och symboler, gamla såväl som nya. Före 1992 var Mostar en angenäm blandning av gammalt och nytt, moskéer och kyrkor, gamla turkiska kvarter och lummiga avenyer. Men så bröt Bosnienkriget ut. I inledningsfasen belägrades Mostar av serber, men när belägringen släppte bytte våldsvågen skepnad. Artillerielden riktades mot grannen på andra sidan floden, hårda strider bröt ut mellan bosniaker och kroater. Under kriget, 1992 1995, förstördes stora delar av staden. Bit för bit, kvarter för kvarter sköts Mostar sönder. Den nionde november 1993, efter 68 granater, föll slutligen även stadens stolthet det förnämsta exemplet på ottomansk broarkitektur, Stari Most. En ärrad stad I dag är det både svårt och väldigt enkelt att föreställa sig kriget, just här. Svårt för att den lilla staden i floden Neretvas vindlande dalgång är vykortsvacker. Den berömda bron är återuppbyggd, sten för sten, och de kullerstensbeklädda gatorna i de turkiska kvarteren restaurerade. Enkelt för att bortom dessa kvarter möts man av en helt annan stadsbild. En där kriget har skalat av stadens byggnader deras mening, transformerat dem till enkla arkitektoniska objekt. Kulorna som en gång var Mostarbornas vardag har borrat sig djupt in i husfasaderna. Skapat oregelbundna mönster. Överallt. Även stadens offentliga ytor bär tydliga spår. Under åren när utfartslederna var blockerade tvingades människor begrava nära och kära där det fanns plats. På så vis förvandlades många av stadens parker till kyrkogårdar.
Mostar är sedan många år tillbaka åter fysiskt enad. Men det har visat sig enklare att återställa en bro än att återskapa förtroendet människor emellan. Bosniaker bor fortfarande i stor utsträckning främst på den östra sidan av floden medan kroater bor på den västra. När kroaterna byggde ett högt kyrktorn byggde bosniakerna en ännu högre minaret och passade på att vända böneutropen mot den kroatiska sidan av stan. Artillerield från kullarna har bytts ut mot ett tystare, politiskt krig. Konfrontationslinjen, en aveny som delade Mostar under kriget, löper likt ett öppet sår genom staden. Det centrala ingenmanslandet som omger avenyn benämns the District, en öde urban buffertzon mellan stadens etniska grupper. Och det är även här, i ena hörnet av en park, som en förgylld staty av Bruce Lee vanligtvis står. Men den senaste tiden har något hänt. Detta laddade område håller på att väckas till liv och omvandlas. Vill skapa dialog Jag befinner i Mostar med Färgfabrikens internationella projekt New Urban Topologies. Projektet sammanför arkitekter, akademiker, konstnärer och stadsinvånare från Sverige, Östeuropa, Balkan och Mellanöstern. Målet är att skapa en dialog kring geografiska, kulturella och sociologiska tillstånd samt undersöka hur vi kan omforma och omformulera vår gemensamma stadsmiljö. Utgångspunkten för New Urban Topologies i Mostar är the District och dess förvandling. Den starkt laddade stadsdelen saknar en officiell plan och nu efterfrågar staden idéer och uppslag för hur området skulle
kunna vidareutvecklas. Precis som Bruce Lee utgör Färgfabriken en utomstående kraft i en annars politiskt polariserad stad. Men hur gör man detta till en plats som förenar och skapar rum för alla Mostars invånare? Senada Demirovic Habibija, arkitekt på stadsbyggnadskontoret i Mostar, pratar snabbt och med yviga rörelser om hur Mostar kommit att bli arketypen av en delad stad med ett stort internationellt intresse som följd. Tyvärr har många av de projekt som genomförts här varit baserade på någon annans erfarenheter. Men något som fungerar i en annan stad behöver inte nödvändigtvis fungera i Mostar. New Urban Topologies vill gå bortom detta och utveckla projekt tillsammans med och av lokala aktörer. Det är där makten och kunskapen finns. Det är en process som kräver en hel del hårt arbete, kreativitet och god vilja, säger Senada Demirovic Habibija. Höga förväntningar Idén om den mångkulturella staden står för både möjligheter och utmaningar, för kulturell rikedom och för splittring. Mostar och Beirut är två städer som ständigt präglats av dessa frågor, två städer som båda pendlar mellan samspel och oenighet. Under 2014 länkar New Urban Topologies samman städerna och Senada Demirovic Habibija har höga förväntningar. Genom att låta Mostar och Beirut kommunicera med varandra hoppas hon inte bara på en dialog städerna emellan, utan också på en dialog mellan medborgarna i vardera stad. Som få andra städer har Beirut rest sig ur inbördeskrig och invasion och återtagit sin ekonomiska utveckling, gång på gång. Men de storslagna stadsutvecklingsprojekten som genomförts av privata intressenter de senaste åren har sällan varit förankrade i stadsinvånarnas behov. Samtidigt präglas Beiruts stadskarta och utveckling starkt av en uppdelning mellan landets olika etniska grupper. Rania Rafei är filmare på TV-kanalen Al Jazeera och dokumenterar invånare i olika delar av Beirut för New Urban Topologies. Över Skype berättar hon om hur Beirut ivrigt väntar på framtiden men samtidigt är fast i det förflutna. Efter krigets slut på 1990-talet kom en period då vi ville glömma allt. Det syns extra tydligt i vissa delar av stadslandskapet som helt saknar spår av vårt dramatiska förflutna. Beiruts centrum delade exempelvis staden under kriget, precis som i Mostar, och på 1990-talet renoverades det till oigenkännlighet av det privata företaget Solidere. Före kriget var det en plats där människor från olika religioner och klasser möttes. När du går i centrum idag ser du bara säkerhetsvakter. Mänsklig skala Beiruts urbana struktur är en sammansättning av smala gator och små kvarter i mänsklig skala. Kontrasten mot Solideres megastrukturer i form av exklusiva bostadsområden, privata marinor och lyxiga shopping center blir därför iögonfallande. Den dramatiska förändringen och tydliga känslan av en utsida och en insida förstärks av vägnätet smala, vindlande gator i resten av staden, breda och raka hos Solidere. Istället för att sammanlänka och förena den omgivande staden har man byggt ytterligare en ö. Det är det sista Beirut behöver. Så vad händer i en stad där offentliga ytor försvinner eller där de laddas med en viss typ av innebörd?
Stadsrummets viktiga roll sägs ofta vara möten. Kanske inte direkta samtal, men möten på ett kroppsligt plan. Stadsrummet är en källa till information om hur samhället mår. Det är i de offentliga rummen alla de olika krafter som ryms inom staden blir synliga på gott och ont. Däri ligger också dess styrka, som en plats för gemenskap såväl som för kritik. En stad behöver därför en viss mängd offentliga ytor för oväntade möten och oplanerade händelser. Enligt Rania Rafei bidrar det faktum att Beirut saknar offentliga ytor till stadens lapptäcke av gränser. Hela Beiruts strand är privatiserad. Strandpromenaden är visserligen fortfarande offentlig, men nyligen byggdes en ny semi-privat strandpromenad alldeles bredvid den existerande. De med pengar väljer numera den nya strandpromenaden istället för den gamla och vips så försvann den platsen för möten också. För två år sedan ville man förvandla den enda riktigt offentliga parken i Beirut till en parkering nu är den stängd för renovering, men ingen vet egentligen dess slutliga öde. Vi saknar sedan länge en fungerande kollektivtrafik. Sakta men säkert försvinner platser för möten, en efter en. Lika villkor I det offentliga rummet har alla invånare samma rättigheter såväl som skyldigheter, på den privata egendomen sitter ägaren på makten. När stadsrummet privatiseras, som i fallet med Beiruts centrum, kan invånarna inte längre mötas på lika villkor. Demokratin fordrar helt enkelt en plats där den kan utövas i praktiken. Men stadens offentliga ytor finns sällan till främst för demokratins skull, utan för att de är nödvändiga i en fungerande stad det skulle vara väldigt opraktiskt utan gator och torg. Och även om idén om det offentliga rummet som en plats för alla på lika villkor är vacker, är den i praktiken bara just en idé. (Se Fakta: En fråga om tolerans nedan.) För i verkligheten är det allt som oftast de dominerande samhällsgrupperna som får definiera det offentliga rummet och hur det ska fungera, alltså medel- och överklass, företag, regering och planerare. Dessa grupper värderar säkerhet, ordning och bekvämlighet högt. En studie i hur olika klasstillhörigheter såg på sitt grannskap i Mount Pleasant i Washington DC, USA, belyser tydligt hur olika gruppers behov radikalt kan skilja sig åt. Låginkomsttagare i området såg offentliga ytor som platser att hänga med vänner på, men inte för konsumtion. Höginkomsttagare däremot såg hänga som ett misstänkt beteende, medan att besöka en butik, köpa saker, ha ett syfte, ansågs som ett tryggt beteende. Det är lätt uträknat att offentliga ytor som främjar de dominerande grupperna i samhället skapar ytor som exkluderar andra grupper, en direkt återspegling av samhällets strukturer i stort. Inkluderande planering I Mostar väntar man ivrigt på ett nytt centrum som kan förena. I Beirut har man redan ett och får nu leva med konsekvenserna. Givetvis kan planering inte ena en delad stad och offentliga ytor kommer alltid vara en spegling av rådande maktstrukturer, men väl genomförd planering kan addera ytterligare värden. För stadsplanerare är vägar och publika transportsystem de bästa redskapen för att göra områden fysiskt tillgängliga, eller motsatsen svårare att nå. Dessutom kan en inkluderande planeringsprocess involvera invånarna. I fallet Solidere i Beirut togs inga initiativ för att engagera stadens polariserade grupper och man missade på så vis helt den sociala hållbarhetsaspekten. Det är ett tydligt exempel på att stadsplanering kan skapa nya former av delning snarare än att ena. Eller som journalisten och urbanaktivisten Jane Jacobs uttrycker det att hantera ett problem den yttre vägen är som att tro att en attraktiv yta löser ett inre kaos. Falsk ordning är enligt henne värre än oattraktiv, oordnad miljö. I Writing on Cities skriver filosofen Henri Lefebvre att det är viktigt att arkitekter och planerare lämnar de traditionella sätten att ta beslut på och istället applicerar en inkluderande form av planering som försvarar invånarnas rätt till staden.
Denna makt som låter invånarna själva forma stadens urbana strukturer är extra viktig i städer som lidit av inbördeskrig men givetvis betydelsefull även för svenska städer. Fakta: New Urban Topologies Genom att möjliggöra för kulturinstitutioner och kulturaktörer att ta en mer aktiv och strategisk roll inom ramen för urbaniseringsfrågor hoppas New Urban Topologies hitta nya vägar för mer inkluderande former av stadsutveckling. Förhoppningsvis kan man för första gången skapa den så nödvändiga och efterfrågade gränsöverskridande dialogen, inom städerna och emellan städernas olika sociala sektorer. Kunskap viktig både i Mostar och Beirut såväl som i en svensk kontext. Erfarenheterna från New Urban Topologies Mostar och Beirut samlas under hösten 2014 i utställningar, i respektive stad, som skildrar städernas urbaniseringsprocesser och lyfter fram visioner och potentiella urbana lösningar som möjliggör integration. En gemensam utställning på Färgfabriken i januari 2015 kommer att synliggöra och fånga de frågor, tankegångar och erfarenheter som uppkommit i Beirut och Mostar, samt andra städer vars erfarenheter också aktivt inkluderas i projektet. Fakta: En fråga om tolerans Historien om agoran är välbekant torget i antikens Grekland där alla manliga medborgare över 20 år samlades för att rösta. Demokratins vagga. Men i det antika Aten hade varken slavar, kvinnor, någon under 20 eller medborgare från omgivande städer rösträtt. Inte heller dagens rösträtt är någon biljett till ett deltagande i det offentliga rummet varken i Beirut, Mostar eller Stockholm. Den amerikanske sociologen och urbanisten Richard Florida har upprättat vad han kallar ett gay index som visar hur en stark och växande ekonomi sammanfaller med en hög andel homosexuella. Han säger sig se ett mönster för toleranta innerstadsmiljöer och ekonomisk tillväxt. Enligt Florida är det ett tecken på att toleranta städer är trevligare och samtidigt ekonomiskt rikare. Men ett rasminoritetsindex, arbetarklassindex eller könsindex skulle med största sannolikhet inte ge samma positiva resultat. Denna text är hämtad ur Tidskriften STAD debatt och reflexion om urbana landskap nummer 5 med temat Kroppen. Fler artiklar från STAD finns här» i Movium Bokhandel» eller i Qiozk»