En redogörelse och en katalog

Några tankar kring En redogörelse och en katalog Händelsevis hittade jag bland mina papper (som är sorterade i strikt oordning) ett par tunna tryckalster från realskolan i Töreboda Redogörelser av det här slaget skrevs efter varje läsår. Den på bilden är från 1953/54 Katalogen visar hur förhållandena var på skolan höstterminen 1953 Mariestad i september 2015 / Alf Gunnarson 1

DEL ETT Samrealskolan på 1950- talet. Realskolans nybörjare 1950. Jag var elev vid Samrealskolan i Töreboda från höstterminen 1950 till vårterminen 1954. Så länge sedan det var. I mitten av förra seklet. Det var till och med ett annat millennium. Min avsikt är nu att bläddra igenom de båda tidsdokumenten - redogörelsen och katalogen - och kommentera en del av innehållet. 2

REDOGÖRELSEN Under rubriken Organisation står det: "Sedan Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 28 februari 1947 föreskrivit, att kommunala mellanskolan i Töreboda skulle från den 1 juli 1946 successivt förstatligas, har den under en övergångsperiod av tre år ombildats och är från den 1 juli 1949 statlig samrealskola med fyraårig lärokurs." Så följer ett kapitel som heter Undervisningen och där får man veta att "läsåret började med allmänt upprop den 29 augusti, sedan den 27 och 28 augusti varit dagar för flyttnings- och inträdesprövningar". Vidare i texten: "Den egentliga undervisningen tog sin början måndagen den 31 augusti kl. 8.30 och fortgick t. o. m. den 19 december kl. 15.35. Terminsavslutningen ägde rum den 22 december kl. 10. Vårterminen började med allmänt upprop den 12 januari kl. 10, varefter den egentliga undervisningen började den 13 januari kl. 8.30 och kommer att pågå t. o. m. 8 juni kl. 15.35." Sedan redovisas, på flera sidor, kurslitteratur som använts i undervisningen. Under ämnet Modersmålet finns en klassvis förteckning över alla uppsatsämnen som delats ut under läsåret. Vår klass hade följande ämnen att välja bland: Jag minns att jag skrev ämnet "Den europeiska stormaktspolitik, som ledde fram till världskriget 1914-1918". Den där dagboken (hemuppsats) kan jag möjligen minnas. Resten är helt glömt. Det är rätt stor variation på ämnena och ganska mycket med anknytning till religionen (kristendomen). Det var en tid, då skoldagarna började med en tio minuter lång morgonandakt i skolans aula, där alla elever hade närvaroplikt. Det häftigaste uppsatsämnet 3

kanske ändå är "Solen och månen - himlavalvets två stora ljus". Lite orättvist kan det tyckas, att flickorna fick ett alldeles eget ämne (1): "Hur skall en skolflicka klä sig, praktiskt, trevligt och ej för dyrt". Men, kanske var ämnet "Hur skall jag sköta min bil, om jag får någon" främst avsett för klassens gossar vid den tidpunkten. Vad vet jag? Under rubriken Kamratlivet står det, bland annat: "Den 12 december hölls skolans traditionella luciafest, till vilken skolans styrelse, samtliga lärare och elever hade inbjudits. Därvid uppfördes pjäsen Eva av Hjalmar Bergman, vidare förekom kortare sketcher, uppvisning av avancerad gymnastik, servering och slutligen folklekar". Luciafesten försiggick i gymnastiksalen. Pjäsen Eva har jag inget minne av och inte mycket av resten heller, men visst var det festligare än vanligt i den där svettdoftande salen med fernissade golvbräder och ribbstolar långt uppåt väggarna. Där fanns även gymnastikredskap, som hästar, plintar och bockar och annat. Bland de äldre eleverna gnyddes det över att man skulle dansa folklekar. Så mossigt, sa man. Men vad hjälpte det? Riktig dans var inte att tänka på. Det var styrelsen, rektorn och lärarkåren ense om. "Lasse går i ringen", "Sju vackra flickor", "Vi äro musikanter" och andra folkleksslagdängor fick duga. På slutet, med rubriken Realexamen, meddelas: "Innevarande termin ha samtliga 31 elever i klass 4:4 anmält sig till avläggande av realexamen. efter de skriftliga prövningarna förklarades samtliga 31 berättigade att genomgå muntlig prövning, 16 å den allmänna linjen och 15 å den särskilda linjen. Denna är utsatt att äga rum den 28 och 29 maj". Mina minnesbilder från de skriftliga och muntliga förhören i maj månad 1954 är rätt suddiga, men så här såg det ut på realskolans trappa den 29 maj: 4

Här ser vi samma entré och drygt hälften av eleverna från 1954 (utan huvudbeklädnader), på en återträff i Töreboda på våren 1984. En egoistisk iakttagelse: Lustigt nog (?) står jag på precis samma plats vid båda tillfällena. Är det en slump? Ja, troligen. KATALOGEN I katalogen från höstterminen 1953 presenteras eforus, inspektor, styrelsen, rektor och samtliga lärare och eleverna i de fyra klasserna. Det fanns en hög kyrklig tillsynsman som kallades eforus (med betoningen på "e". Här har vi ytterligare ett exempel på att kyrkan fortfarande hade inflytande över landets läroverk (och folkskolor). Biskopen i Skara och hans domkapitel var formellt (om än mera ceremoniellt än faktiskt) den regionala myndighet som hade tillsyn över 5

skolverksamheten. Så var det fram till 1962. Det fanns förvisso en läroverksöverstyrelse också och den hade inget med kyrkan att göra. Eforus såg vi aldrig i Töreboda under åren 1950-54. Inspektor, Ivar Hallerbäck, kyrkoherden i Moholm, var däremot ofta på besök. Han var alltid iklädd sin ämbetsdräkt och han satt längst fram i klassrummet och såg så respektingivande ut, som en inspektor förväntades göra. Lärarna bemödade sig lite extra vid de där besöken och eleverna bemödade sig ju alltid lite extra, så där hade inspektors närvaro ingen betydelse. - : ) Som syns på bilden här uppe, fanns det en lokalstyrelse (och suppleanter) med betrodda män (ja, det var bara män) från trakten. Dessa såg vi aldrig i skolan, men de gjorde säkert det de skulle. Eleverna presenterades klassvis, med namn i bokstavsordning, hemortsadress och telefonnummer, utan riktnummer, eftersom sådana inte var uppfunna på 1950- talet. Antal elever den 15 september 1953 Klass Gossar Flickor Summa 1 16 15 31 2 12 13 25 3 17 15 32 4 15 20 35 Summa 60 63 123 På nästa sida visas klass 4:4 1953/ 54. Men först en bild av den arbetsordning (schema) som gällde under veckans två första dagar, 1952/ 53: Det var sex dagars skolvecka, från halv nio på måndagen, till klockan två på lördagen. 6

Därmed är det slutbläddrat i redogörelsen och katalogen. DEL TVÅ I tidigare skriverier har jag då och då nämnt något om Töreboda. tiden i Så här skrev jag år 2014 i Mina minnen (1950): På hösten 1950 började jag mina regelbundna cykelturer till Gårdsjö på morgnarna. Jag var klädd i en splitter ny grön kostym med knappar av brunt läder och en portfölj låg på pakethållaren. Töreboda realskola var det nya målet för denna morgonmotion på en velociped av märket Rex...... 7

Ur Mina minnen (1951): Det är nog oundvikligt att tala lite mera om realskolan i Töreboda, men jag vill återvända till den gröna kostymen. Den inhandlades i Hova i början av augusti 1950. Oftast brukade kläder köpas hos Petterssons, snett emot Torget i Hova. Men den gången var det konkurrenten borta vid järnvägsövergången som fick den äran. Kostymen provades och gillades och far lyckades pruta ner priset med en femma och så var köpet kirrat och klart. "Ni har gjort ett fynd", var handlarens avskedsreplik. När jag senare kom till Töreboda, fann jag till min häpnad att två elever (bröder, den ene ett år äldre än den andre) hade exakt likadana kostymer som jag. Samma mossgröna färg och samma läderklädda knappar. De hade också gjort fynd, fast troligen hos Wenzels i Töreboda. Var det pinsamt? Nej, inte ett dugg. Vi var faktiskt snygga i vår gröna utstyrsel. Rektor Rud. Magnusson var bas för basset och han undervisade i tre främmande språk (med västgötsk accent). Lärare (adjunkter) på skolan var: Den lågmälde Sven Gaunitz (biologi och geografi), den sannolikt obotlige ungkarlen Fritz Lindén (matematik, fysik och kemi), den ogifte Göte Andersson (språk) och den tillika ogifta, relativt unga Birgit Hellqvist (kristendom, svenska och historia), formellt inte adjunkt, men godkänd ändå. Den gråhårige, aldrig leende kantorn, Sven Holmblad, undervisade i sång och musik. Gymnastiklärare var Olga Junzell och hon kallades Doktorinnan Junzell. Slöjdläraren hette Gotthard Björkäng och han behärskade, namnet till trots, alla förekommande träslag. Vaktmästaren, med fickur i västfickan och behörighet att bära en stor nyckelknippa, hette Nathanel Sandén och skolbespisningen sköttes av fru Finnborg, ständigt försedd med en slev i handen och ett vitt förkläde om livet. Fil. licentiat Fritz Lindén var skolans mest lärde lärare (han sades skriva på sin doktorsavhandling) och han kallades Pluto, medan övriga lärare kallades det de hette. Alla syntes ha stor respekt för doktorinnan Junzell, kanske för att hon var en äkta GIH- utbildad gymnastikdirektör. När rektorn och lärarna samlades för att besluta om något, sades de sitta i kollegium. När eleverna satt i sina bänkar, sades de till att sitta still och lyssna uppmärksamt på sina lärare. Det var respekt och det var skola på det gamla sättet...... 8

Ur Mina minnen (1952): Det var skottår och olympiska spel. Jag hade aldrig någon moped. Det hade kanske inte varit så dumt att färdas på en sådan mellan Vallsjöbol och Gårdsjö. Sannolikt hade jag då kunnat sova fem minuter längre på mornarna. Men det var aldrig tal om någon moped. Mitt intresse för tändstift, olja och bensin var obefintligt och det spelade nog en viss roll i sammanhanget. Jag var nöjd med min Rex. I Töreboda var vår klass inga nybörjare längre. Vi fick flytta upp på övervåningen i det fyrkantiga huset, som låg mellan kyrkan och folkskolan och vi började läsa ett tredje främmande språk, Franska. Oh, la, la! Jag gillade det språket redan från början och det blev mitt favoritämne under resten av skoltiden. Engelska var det första språk vi lärde oss. Vår lärare (rektorn himself) gjorde en programförklaring den gången. Han sa: "Di har bestämt på högsta ort att Tyska inte längre ska va första språk. Nu ä dä Engelska som gäller." I detta uttalande kunde det uttydas en besvikelse. Han tyckte det var dumt att sätta Tyska språket på undantag. Vad rektorn knappast visste - och vi än mindre - var att det engelskspråkiga inflytandet framöver skulle bli helt dominerande i Europa (och Sverige). Det skickades inte bara Marshall- hjälp till Europa. På köpet fick man del av den engelsk- amerikanska kulturen, där mycket var strunt. Många filmer var ju sevärda och mycket av musiken var hörvärd, men annat skulle vi ha klarat oss gott förutan. Rektorn var västgöte, med rötter även i Dalsland. Han kunde inte säga "fredag". Han sa "frädag". En gång berättade han för oss om läraren på landet som undervisade i svenska språket: "I sa inte sia sia. I sa sia säga. Dä sa I sia!" I december 1950, under en lektion i Engelska, lärde han oss "Sankta Lucia" på italienska. Han skrev den versionen, ord för ord, rad för rad, på den gröna tavlan. Övre halvan var redan fullklottrad, så han fick börja på nedre halvan och det betydde med nödvändighet att han fick stå väldigt böjd. Till slut stod han på knä, när han skrev slutraden med sin gnisslande krita: "Venite all agile, barchetta mia. Santa Lucia. Santa lucia". Med ryggen vänd mot klassen såg han ut som om han tillbedde själva sången. Det var en oförglömlig lektion i Engelska...... 9

Ur Mina minnen (1953): När Josef Stalin avled i mars 1953, vill jag minnas att det sammanföll med vår värderade rektor Magnussons 60- årsdag, som firades i skolans aula. Toastmastern, Fritz Lindén (äldst i lärarkollegiet), tog till orda: Diktatorn är död. Leve Rektor Rud. Magnusson!..... Ur Mina minnen (1954): Samrealskola, ja. Samskolresa, nej. Det var sed i Töreboda att avgångsklassen skulle göra en skolresa och nu var det vår tur. När vi började diskutera resmål visade det sig snart att det fanns två falanger. Killarna ville åka till Stockholm, för att bese staden och titta på ishockey- VM i februari/ mars 1954. Tjejerna ville möjligen åka till Stockholm, men inte i slutet av februari och absolut inte titta på hockey- matcher. Beslutet blev att anordna två köns- separata skolresor. Det där spelet med raka klubbor och puck hade blivit alltmer populärt. Året före hade de blågula faktiskt blivit världsmästare. 1954 års VM avgjordes således i Stockholm och vi var där. De matcher vi såg spelades på Stockholms Stadion, där en utomhusrink byggts upp, med provisoriska läktare runt rinken. För en sportintresserad yngling var det guld att sitta där och se Sven Tumba och hans lagkamrater i verkligheten. Plötsligt, när vi satt där på läktaren hörde vi en bekant röst och såg Hyland sitta tre bänkrader framför oss, med en mikrofon i handen. Han gjorde radioreferat sittande mitt i publiken. Extra sevärt var laget från Sovjet. Spelarna hade hjälmar (det var något nytt) och de sades vara bandyspelare som bara bytt utrustning. Icke desto mindre vann de turneringen. Vår resledare, Olga Junzell, var god vän med stadionchefen, så han bjöd oss på kaffe och bullar och en inside sightseeing. Det var en lyckad skolresa, även om vi inte såg så mycket av själva huvudstaden. Senare den våren satt klassens killar och tjejer tillsammans i skolans aula och brottades med skriftliga, centrala prov under fyra dagar och så en dag, i slutet av maj, satt vi alla i en salig blandning på ett lövat traktorsläp, viftande våra grå mössor, sjungande "En gång jag seglar i hamn". Nu var vi före detta elever på samrealskolan i Töreboda. Solen sken och inte bara fåglarna kvittrade. En månad senare var det total solförmörkelse. Vi stod i Vallsjöbol och skådade detta 10

fenomen genom sotade glas. Naturen trodde nog att det blev natt, för det blev alldeles tyst i ett par minuter...... Ur En bakåtblickande betraktelse, med fokus på Finnerödja: En vanlig måndagsmorgon i oktober 1951 (skriven 1998) Äntligen morgon och äntligen måndag! Det är inte det första man tänker en sån här dag. När jag drar upp rullgardinen är det fortfarande mörkt ute. Jag öppnar ett fönster men stänger det omedelbart igen. Det är råkallt och till råga på eländet regnar det också. Klockan är strax efter sex och väckarklockan har just ringt. Nyss stod pappa där nere i trappan och ropade sitt vanliga: Upp och hoppa, klockan är sex! Det där klivet från varma, sköna sängen till kalla, otäcka golvet är taget nu och det finns ingen återvändo. Jag försöker samla tankarna eller snarare: Nu anstränger jag mig för att över huvud taget kunna tänka. Vad ska jag ha med mig idag? På schemat läser jag: Biologi, Fysik, Tyska, Tyska. Dubbeltimme i Tyska. Kan det bli värre? Nej det kan det inte fast, det är klart att det kan. Shut up, please (till mig själv)! Jag letar reda på de böcker jag ska med mig. Varför gjorde jag inte det i går kväll? Då var jag på bio i Finnerödja. Ja, ja. Var är biologi- boken? Den ligger redan i portföljen. Så bra. Och där är den tyska grammatiken och läseboken. Fast, plötsligt är det stört omöjligt att hitta fysik- boken. Nu gäller det att vara systematisk. Står den i bokhyllan? Nej, där ligger det bara tidningar. Ligger den på skrivbordet? Nej, där ligger nästan allting, men inte fysikboken. Ligger den under sängen? Ja, den ligger under sängen. Men, för böveln. Vem har legat under sängen och tjuvläst min bok? Det får utredas senare, för nu väntar frukosten. På almanackan läser jag: 1951 Måndag - 1 oktober. Oj, då har ju jag namnsdag. Hur ska det firas? Med havregrynsgröt, förstås. Följer så tvättning och tandborstning och hej då. Vi ses i kväll. Ut genom grinden, förbi postlådan och mjölkbordet. Ser det inte lite skrangligt ut där det står och lutar? Jo, det gör det. Kavelbron till höger, där jag ser Ivar masa sig fram mellan 11

den nya stugan och ladugården. Jag lyfter armen som till hälsning, men det är ju meningslöst på så långt håll. Säkert ser han mig och jag ser honom och det är ju på sätt och vis en hälsning bara det. Passerar Sahléns affär i god fart, eftersom jag just lagt in treans växel på min Rex. Det är mörkt i affären, men det lyser där uppe. Vidare genom Vallsjöbols gator och så är det en lång utförsbacke, tills det blir uppför igen, med tvåans växel, strax före Skogstorp. Ingen bil till höger och ingen till vänster. Det är lugnt på stora landsvägen idag. Det är bara att styra vidare mot Gårdsjö. Under kraftledningen brummar och sprakar det i regnet. Motorp ligger där uppe till vänster och snart Lövåsen till höger. In genom tunneln under järnvägen. Låg vägport, fri höjd: 2, 4 meter. Och smal är den också. Ett tåg hörs på avstånd. Är det mitt tåg? Ja, det är det. Då blir det kappkörning som vanligt. Men tåget har fyra minuters uppehåll i Gårdsjö. Det har inte jag. Hinner jag? Ja, det gör jag nog om jag lägger på ett kol. Rosengrens till höger och sedan, på samma sida, den igenvuxna folkparken. Nu är det inte långt kvar. Strax före målet står skomakare Scholl på sin trappa och hejar på, med sin högra hand i luften. I den vänstra håller han ett stadigt grepp om pott- handtaget. Hej svejs i regnet, nu är jag framme. Jag rundar loket i god fart och med ens känns det som en kalldusch. Det är ny månad och jag har glömt att köpa ny biljett. Vilken konduktör är det som tjänstgör idag? Är det en av de vänliga eller är det kanske? Katastrof! Det är den värste av dem alla. Det är den där store, fete, elake skåningen som vi brukar kalla feta gåsen. Nu står han vid den främsta vagnen och kacklar så myndigt som bara han kan: Tag plats, tag plats, stäng dörrar och grindar! Nu är goda råd dyra. Jag har en femkronorssedel i plånboken och det är allt. Jag tar mig bakåt i tåget, till sista vagnen. Det är där vi brukar färdas på nervägen. Bosse sitter där lugnt läsande en morgontidning. Puh! Skönt att komma in och få av sig de gummiluktande regnkläderna. - Hej! Jag har glömt att köpa ny månadsbiljett! - Det är ett bövla väder, säger han som har gått till fots knappt tvåhundra meter under ett paraply, men eftersom han är så lite intresserad av mina problem har jag ingen lust att hålla med honom, så jag kontrar: - Det är väl inget fel på vädret - Så du gillar det här satans rusket? - Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder, citerar jag 12

från någon okänd källa. Bosse visar upp ett spretigt och illa tilltygat paraply och gnäller: - Det finns dåliga paraplyer också. - Jo, det där har nog sett sina bästa dagar! - Det är för tusan alldeles nytt. Jag köpte det i förra veckan. - Var det realisation? I den där stilen fortsätter samtalet, men så kommer han då. Vördig som en prost skrider han fram mellan passagerarna och ser ut som om han mässade: - Herren vare med Eder! - Med dig vare och Herran! - Låtom oss syna biljetterna. Nypåstigna i Gårdsjö? Nu är det vår tur. Han står med sin väldiga kroppshydda rakt över oss och väntar sig förmodligen att vi ska falla på knä framför honom och kyssa hans skitiga uniformskappa och be om syndernas förlåtelse, på det att vi må helbrägda komma fram till vårt resmål. Bosse, den illojale fripassageraren med terminskort, visar nonchalant sitt färdbevis och återgår till tidningens sportsida, medan jag svettas. - Jo, ursäkta! Jag har glömt att köpa ny månadsbiljett. - Glömt och glömt, så heter det alltid, predikar den store och ser nästan lika sträng ut som vaktmästaren på skolan, när han ordnar kön till skolans matbespisning. Jag söker förgäves efter några förmildrande omständigheter, alltmedan Bosse sitter bakom sin tidning och småskrattar, vilket varken hörs eller syns, men tidningen guppar upp och ned, så nog skrattar han. Jag vet att han gör det! - Det blir allt att stiga av tåget i Älgarås, skorrar det i mina öron. Jag griper i alla fall det sista halmstrået: - Men vi har många väldigt viktiga lektioner idag. - Vi har dubbeltimme i tyska, om inte annat. - Ach so, ach so! Nå, det må väl vara straff nog. Så låt gå då för den här gången. Jag pustar ut och ser min nye favoritkonduktör fortsätta sin vandring in i förstaklassavdelningen med sin biljettång i högsta hugg. Bosse vill gärna prata: - Nu var du allt bra skraj! - Nja, men han var allt ovanligt snäll idag, den elake konduktören. - Han är tågmästare, eftersom han har blått band om sin 13

mössa, säger Bosse. Han är väl insatt i sådana där saker, eftersom hans pappa är banmästare. Men jag är inte på humör att lära mig något av honom, så jag snäser tillbaka: - Det skiter väl jag i! Resan fortsätter under tystnad och snart är vi framme i Töreboda. Det regnar där också och Bosse försöker förgäves få ordning på sitt paraply. Väl framme vid skolan är dörren låst som vanligt och ett gäng elever står på trappan och huttrar i höstrusket. Där inne står vaktmästaren med sitt fickur i handen och väntar på att det ska visa på pricken den tid, då det är bestämt att en av de båda glasade dubbeldörrarna ska öppnas. Äntligen morgon och äntligen måndag. Jo, jag tackar!..... Del ett av den här sammanställningen skrevs i september 2015. / Alf 14