MUSIKHISTORIA Först och främst! Den musik vi går igenom är europeisk. Övriga världsdelar har också en mycket rik musikhistoria. Musikhistorieskrivningen är inte alltid en exakt vetenskap. Det har skapats mycket musik genom tiderna som inte blivit en del av den allmänna musikhistorien. I denna text kommer du att få följa med på en resa genom olika musikhistoriska tidsperioder, så kallade epoker. Vi kommer att börja i antiken och ta oss hela vägen fram till romantiken. Musiken vi går igenom är den musik som vi idag kallar för klassisk musik eller konstmusik. Det kallas den för att den anses ha spelat stor roll för musikens utveckling genom tiderna och för att den är en del av vårt kulturarv (något som skapats av tidigare generationer och som är värdefullt än idag). Nu åker vi! ANTIKEN (ca 700 f. Kr 400 e. Kr) Vi börjar vår resa i antikens Grekland. Där fanns ett stort intresse för olika typer av estetiska uttrycksformer så som tonkonst (det vi skulle kalla musik), drama, teater, litteratur, dans och rörelser. Man ansåg att alla konstinriktningar hörde ihop med varandra och hade därför ett samlingsord för dem: mousiké. Ofta användes flera estetiska uttryck på samma gång, man blandade gärna musik med teater och dans. Musik var ett vanligt inslag i vardagen och spelade en stor roll i den grekiska kulturen. Man använde musik i olika ceremonier till exempel bröllop, begravningar, religiösa riter och sportevenemang. Det anordnades musiktävlingar och många dikter tonsattes. Inom teatern användes musik väldigt mycket och det var vanligt med talkörer (då hela kören säger en gemensam text). Det fanns folkmusik och dansmusik som sjöngs och spelades både på fester och i vardagen. Vissa sånger skrevs för att användas till olika arbetsuppgifter. Kort sagt alla lyssnade på musik. I antikens Grekland ansågs musik kunna påverka människans själ och personlighet. Musik var inte främst till för att låta bra utan den var mycket mera vetenskapligt och matematiskt uträknad än så. Man trodde att olika toner och skalor kunde påverka människan till att släppa fram olika känslor och till och med bli en bättre medborgare. Musiken hade därför ett uppfostrande syfte, den skulle forma människan.
En viss tonskala påverkade människan att bli lugn, en annan skala skapade ilska, en tredje gav människan styrka och så vidare. Det kan vara svårt för oss att förstå idag, men vi kan jämföra det med att vi brukar tycka att en durskala låter glad och en mollskala låter ledsen. En stor del av den tidiga antikens musik var vokal, det vill säga sång utan komp på några instrument. Även om det var viktigt att välja tonerna noga så skulle tonen också förstärka textens budskap och man ansåg att instrument kunde ta fokus ifrån ordens betydelse. Orden fick även bestämma melodins rytm. Oftast användes små tonsteg i melodin och det var textens längd som bestämde hur lång sången skulle vara, man delade inte upp musik i till exempel vers och refräng på samma sätt som vi gör idag. Även om melodin och texten var det viktigaste så fanns det förstås musik som innehöll instrument också, speciellt musik till mera festliga tillfällen. De vanligaste instrumentgrupperna var blåsinstrument, stränginstrument och slagverksinstrument. Blåsinstrument Det vanligaste blåsinstrumentet var aulos. Det var ett instrument med ett ganska pipigt ljud som krävde att man blåste mycket kraftigt för att man skulle få ljud i det. För att hålla instrumentet på plats brukade man spänna fast sin aulos med en sele runt huvudet. Det fanns även tidiga varianter av trumpeter och olika sorters panflöjter. Blåsinstrumenten användes främst för att spela melodistämman eller dubbla melodin som den sjöngs av en sångare. Stränginstrument Slagverksinstrument I antiken fanns med många olika typer av stränginstrument så som lyra och harpa. Det vanligaste var ett instrument som går att jämföra med dagens gitarr: kithara. Kitharan spelades med ett plektrum och hade ett gitarrliknande ljud. Man spelade inte ackord så som vi gör idag då vi spelar flera toner på samma gång. Istället spelade man en ton i taget och valde tonerna utifrån vad som passade melodins skala. Rytmen valdes utifrån orden och meloditonernas längd. Stränginstrumentens vanligaste funktion var att ackompanjera (kompa) och men man kunde även spela melodi på ett stränginstrument. Till slagverksinstrumenten räknar man alla former av trummor, men även de instrument som är självklingande det vill säga att toner låter av sig själva när man slår på instrumentet. Till de självklingande instrumenten hör exempelvis olika klockor och metallstavar. I övrigt fanns det alla möjliga typer av slagverk, en mycket vanlig instrumentgrupp i antikens Grekland.
Det är svårt att veta exakt hur musiken lät under denna epok. Forskare har försökt återskapa antika instrument och man har hittat delar av nedskrivna sånger, men det allra mesta fördes vidare genom muntlig tradition. Man vet i alla fall att musikens ursprungliga uppgift att fostra och påverka människan övergavs så småningom och musikens blev allt mer en form av underhållning. Under 300-talet f. Kr. blev musiken en egen konstart och behövde inte längre hänga ihop med varken ord eller någon annan estetisk uttrycksform. Musikerna började utvecklade sina färdigheter mer och mer och vissa musiker blev så skickliga att de blev virtuoser (musiker som är enormt tekniskt begåvade på sitt instrument). De kunde börja ta betalt för att spela på fester och andra tillställningar och blev alltså professionella musiker. De uppträdde för att människor skulle beundra deras skicklighet eller för att det behövdes musik till dans eller något annat festligt. Vissa tyckte att dessa virtuoser var skrytsamma och ytliga och att musiken borde återgå till att vara mera vetenskaplig och ha som mål att göra människan till en bättre medborgare. Såhär pågick det under många år vissa ville ha det som förr och andra ville vidareutveckla musiken. Men allt detta skulle komma att förändras MEDELTIDEN (ca 500 1400) Välkommen till medeltiden! Nu har vi tagit ett rejält kliv framåt i tiden och här är ingenting sig likt. Antikens mousiké och virtuoser är borta och ett nytt inflytande börjar nu sprida sig i Europa. Vi förflyttar oss från Grekland till Italien och möts här av en förändring som kom att betyda mycket för musikens vidareutveckling. År 325 e. Kr blev kristendomen den officiella religionen i det romerska riket. I och med detta började det skapas en ny kultur med nya tankar kring hur musik skulle låta och vad den skulle användas till. Från och med medeltiden delade man upp musiken i sakral (religiös) och profan (folklig) musik. Sakral musik Den kristna kyrkan i Rom ansåg att musikens främsta funktion var att förstärka de religiösa texterna. Tidigt användes sång blandat med recitativ (lästa texter) i olika kristna ceremonier. Sången och texterna framfördes antingen av en präst eller en kör, ibland deltog även församlingen. Melodierna innehöll till en början bara en eller två toner och saknade takt.
Så småningom växte mera utvecklade melodier fram men de var också mycket enkla och innehöll bara små tonkliv. Typiskt var att blanda korta toner med att dra ut ett ord i texten över flera toner. Även om melodin framfördes av en kör så var den sakrala musiken unison (enstämmig) under första delen av medeltiden. Man ansåg att tjusiga stämmor skulle kunna få åhöraren att tappa fokus på det viktiga i musiken nämligen texten. Instrument fick inte heller användas till en början, de ansågs vara hedniska och förknippades med djävulen. Denna enstämmiga kyrkomusik kom att kallas för gregoriansk sång. Stilen har fått sitt namn efter en gammal påve som hette Gregorius den store. För att kunna sprida den gregorianska sången i Europa så utbildades män och pojkar som skulle resa runt och lära vidare sångerna i andra länder. På så sätt framfördes musiken likadant överallt. Musik hade alltså en mycket stor betydelse för den kristna kyrkan. Dels gjorde den det kristna budskapet starkare och dels skapade den en gemensam form för de kristna ceremonierna i hela Europa. Den första kyrkliga musiken med flera stämmor härstammar från 800- talet. Den kallades för órganum och var tvåstämmig. Stämmorna skapades utifrån mycket bestämda regler som gick ut på att stämmorna sjöngs med ett bestämt, fast avstånd. Ingen konstnärlig frihet här, inte. Stämmorna fick inte ha varken dur- eller mollklang, det ansågs låta okristligt. På 1200-talet utvecklades en annan typ av stämsång som var något mera konstnärlig. Denna nya typ av sakrala sånger kom från Frankrike och kallades motett. Motetten har beskrivits som att låta som ett ordnat kaos. Den var oftast trestämmig och mycket friare i stämföringen (vilka toner som ingår i stämmorna och hur de låter tillsammans) än dess föregångare órganum. Stämmorna kunde till och med ha olika texter, ibland på olika språk. Även tonlängden och dynamiken varierade i stämmorna. För den som lyssnade kunde motetten ofta kännas ganska rörig vilket borde ha gjort det svårare att fokusera på texten trots att det var orden som var viktigast. Men motetten var faktiskt inte främst till för att låta vacker utan för att den skulle vara rolig för sångarna att sjunga. Till en början var motetten sakral, men med tidens gång så började det skrivas profana motetter också. En känd motettkompositör var fransmannen Guillaume de Machaut (1300-1377). Han var en av de första kompositörerna som skrev både sakral och profan musik, tidigare hade man hållit sig till det ena eller det andra. Machaut och många andra kompositörer försökte under slutet av 1300-talet att frigöra musiken från kyrkans starka makt, de ville att musiken skulle få utvecklas konstnärligt istället för att vara religiöst styrd. Men låt oss nu ta ett kliv tillbaka och se hur den profana musiken utvecklades under medeltidens sakrala övertag.
Profan musik Trots att kyrkans makt och musikaliska åsikter var mycket starka under medeltiden så fanns det även en stor del profan musik. Folkmusiken ansågs inte vara lika viktig som kyrkans musik men den förekom väldigt ofta i det vardagliga livet. Det fanns olika kringresande musiker som spred profan musik över hela Europa. Trubaduren var en kringresande sångare och låtskrivare som ofta kom ifrån en adlig släkt och hade musikalisk utbildning. De sjöng gärna om kärlek, samhällsfrågor och moraliska problem. Det var vanligt att kungliga hov och rika familjer anlitade trubadurer som underhållning på sina fester eller rent av anställde dem som vardaglig underhållning. En annan typ av kringresande musiker som spelade på gator och torg var gycklaren. Till skillnad från trubaduren så hade gycklaren mycket låg status. Många gycklare kombinerade sin musikaliska talang med att jonglera och utföra akrobatik. Deras sånger handlade ofta om olika hjältedåd och sägner. De flesta var både sångare och instrumentalister och skrev mycket av sin egen musik. Den profana musiken var dels till för att underhålla folket, men den hade också en utbildande funktion. Texterna berättade om samtiden och vad som utspelade sig i både när och fjärran. På så sätt fick folket veta en hel del om vad som hände i landet och i övriga Europa. Mycket av den profana musiken var dansmusik. Det fanns väldigt många olika folkdanser under medeltiden och varje sorts dans hade sin egen musikstil. Dansmusiken hade en mycket taktfast karaktär och bestämd form man kunde höra på musiken vilken dans som hörde till den. Musiken kunde gå i både dur och moll, den profana världen hade ingenting emot de klangerna. Att dansa var ett profant nöje som de flesta ägnade sig åt när de fick tillfälle, därför hade dansen en mycket stor betydelse för samhällets alla nivåer. Medeltidens folkmusik var både instrumental och vokal, ofta sjöng man till ett instrumentalt komp. Vid den här tiden hade man börjat använda ackord på ett sätt som påminner om hur vi använder dem. Till skillnad från den tidiga sakrala musiken så kunde de profana låtarna innehålla många olika stämmor. Något som blev mycket populärt var att sjunga och spela i kanon (alla sjunger eller spelar samma melodistämma men börjar inte samtidigt). Det finns en kanon bevarad ifrån 1250-talet som har sex olika stämmor. Låt oss nu ta en titt på några av epokens vanligaste instrument.
Blåsinstrument Flöjter av olika slag var mycket vanliga under medeltiden. Det fanns instrument som påminde om dagens trumpet och trombon. Säckpipan var också ett populärt instrument och olika typer av horn användes mycket. Ett av de mest karaktäristiska blåsinstrumenten var skalmejan. En skalmeja påminner om dagens oboe. Den hade ett mycket gällt ljud och användes därför gärna utomhus och som melodiinstrument i större ensembler. Än idag används skalmejan ibland inom folkmusiken. Stränginstrument På medeltiden använde man sig av många olika stränginstrument, till exempel mandolan (liknar vår mandolin), gittern (liknar vår gitarr) och harpor. Ett av de vanligaste stränginstrumenten var lutan. Den användes ofta som ackompanjemang till sång och fanns i många olika storlekar. Stråkinstrument Några stränginstrument använde man en stråke för att spela på, så kallade stråkinstrument. De vanligaste medeltida stråkinstrumenten var vevliran och fiddlan. Vevliran spelade man på genom att veva en rundad stråke fram och tillbaka över strängarna. Fiddlan är fiolens föregångare, den hade mycket hög status och var det populäraste instrumentet i Europa. Slagverksinstrument Trummor och andra rytminstrument var vanliga på medeltiden. Det fanns till och med en flöjt som var gjord för att kunna spelas med bara en hand, så att man kunde slå på en trumma med den andra. Takt och tempo spelade stor roll i den profana musiken (inte minst när det gällde dansmusik) och där spelade trummor en stor roll.
Som sagt så användes till en början inga instrument i kyrkan, men mot slutet av medeltiden så började det dyka upp ett instrument i de största katedralerna i Europa. En tidig variant av orgeln infördes och hade som funktion att vara en del av den religiösa musiken, antingen som soloinslag eller som ackompanjemang till sången. Det fanns även små orglar för hemmabruk. Mot slutet av 1300-talet så började musiken förändras. Melodierna blev mer och mer komplicerade, nya och mera detaljerade rytmer började användas och harmoniken (hur toner och ackord låter tillsammans) blev viktigare och fick större plats. Dags för en ny epok. RENÄSSANSEN (1400 1600) Nu blev det andra takter! Stora musikaliska förändringar skedde under renässansen. En viktig förändring var att den sakrala musiken inte längre ansågs vara lika överlägsen den profana och på så sätt började de få samma status. Den musikaliska utvecklingen blomstrade nu både i och utanför kyrkan. Sakral musik Många kyrkor skaffade sig en orgel som användes vid olika ceremonier och därmed började det skrivas religiös musik för både sång och orgel. Flera kompositörer började dessutom skriva kyrkomusik med flera stämmor som till råga på allt kunde ha dureller mollkänsla något alldeles nytt. Detta öppnade helt nya möjligheter för musikens harmonik och påverkade klangen väldigt mycket. Men vissa saker var sig lika: motetten fortsatte att vara populär och musikens huvudsakliga funktion var fortfarande att sätta texten i fokus. Man kan ju förstå att renässansens kompositörer tyckte att det var roligt att utveckla kyrkomusik med många stämmor eftersom det tidigare inte varit tillåtet, men det gick tillslut för långt enligt kyrkan. I mitten av 1500-talet begränsade man därför kompositörernas friheter för att inte stämmorna skulle ta fokus ifrån det religiösa budskapet. Kompositörerna kunde fortfarande skriva religiös musik som delvis innehöll olika stämmor, men utifrån ett antal mycket stränga regler. Det var till och med tal om att förbjuda stämmor helt och hållet. Ett hårt slag mot musikens utveckling. Men en räddare i nöden skulle snart dyka upp. Giovanni Pierluigi da Palestrina (ca. 1525-1594) var en av dåtidens främsta sakrala kompositörer och har gått till historien som kyrkomusikens räddare. Han lyckades nämligen kombinera text och musik på ett sätt som godkändes av kyrkan trots att musiken innehöll flera stämmor. Palestrina bidrog därför stort till att stämmor inte förbjöds trots allt och blev känd som en mästare av musikalisk harmoni (när flera toner bildar ackord och låter bra tillsammans) och balans.
Profan musik Renässansen kallas ibland för a cappellans guldålder (a cappella betyder sång utan komp). Det skrevs väldigt många verk för bara sång och det bildades flerstämmiga körer där flera personer sjöng i samma stämma, så som vi sjunger på kören. Texten stod i fokus även i den profana världen och det skapades ett sätt att skriva musik som skulle förstärka textens innehåll. Den nya stilen kom att kallas för tonmåleri och gick ut på att skriva melodier som gestaltar vad texten handlar om eller vilken känsla den försöker förmedla. Handlade texten om ett vattenfall så skulle tonen försöka återskapa dess ljud, handlade det om någon som springer så skulle melodin låta springande den också. En italiensk flerstämmig sånggenre som strävade efter att förstärka ordens betydelse var madrigalen. Den anpassade både rytm och känsla efter textens innehåll och blev mycket populär i stora delar av Europa. Den profana musiken hade flera funktioner under renässansen. Dansmusik var fortfarande mycket populär och skulle man ha fest så var det självklart att det skulle finnas musik, många låtar skrevs för att vara ren underhållning. Det blev vanligt att skriva musikstycken som utgick ifrån och omarbetade samtida danslåtar (göra en remix skulle vi kanske säga idag). Den musiken blev den första lyssnarmusiken låtar som inte hade någon annan funktion än att människor skulle tycka om att lyssna på dem. Gemensamt för den sakrala och den profana musiken Även om den sakrala och den profana musiken hade helt olika syften och funktioner så hade de mycket gemensamt när det handlade om stil och uttryck. Renässansmusiken karaktäriseras av rena och förfinade klanger, musiken strävade efter lyssnarvänlig harmoni och det skapades gärna genom att använda sig av dur- eller mollkaraktär. Flerstämmighet blev allt vanligare och stämmorna var detaljerade och genomarbetade. Melodierna var friare i både ton och rytm och kompositörerna länkade samman texten och musiken på ett mera konstnärlig sätt än tidigare. Det populäraste sättet att skriva flerstämmig musik under renässansen var att användas sig av polyfoni. Polyfonisk musik bygger på att flera stämmor sjungs samtidigt men varje stämma har en självständig melodi, ingen är huvudstämman utan alla är oberoende av varandra och skulle kunna fungera som en egen melodi utan de andra. Samtidigt måste alla stämmorna låta bra tillsammans, höra ihop harmoniskt och fungera som en helhet. Det skrevs både instrumental och vokal polyfonisk musik. Skulle musikstycket sjungas så fick man tänka på att alla stämmor var tvungna förmedla samma känsla och textinnehåll även om de inte alltid sjöng exakt samma ord. Detta var alltså ett ganska komplicerat sätt att komponera. Polyfonin skulle fortsätta att vara populär länge och än idag kan man ibland höra polyfoni i nutida populärmusik.
Det skulle dröja ett tag innan andra instrument än orgeln dök upp i den sakrala musiken, men inom den profana världen var många instrument mycket vanliga. Flera av medeltidens instrument fortsatte att användas och utvecklas och några helt nya tillkom. Blåsinstrument Blåsinstrument var poplära melodiinstrument även under renässansen. Skalmejan fortsatte att användas flitigt, men även instrument som är bekanta för oss än idag började dyka upp i musiken. Blockflöjten kom att bli renässansens vanligaste blåsinstrument och en tidig variant av tvärflöjten utvecklades. Ett annat renässansinstrument var krumhornet. Det påminde om skalmejan men hade ett mjukare och dovare ljud, lite mera lyssnarvänligt helt enkelt. Stränginstrument Lutan var fortfarande ett av de vanligaste stränginstrumenten, men nu gjorde även en tidig variant av gitarren sitt genombrott. Den femsträngade renässansgitarren användes ofta som ackordinstrument och kom att utvecklas till den gitarr vi använder idag. Som instrument uppkom gitarren redan på 1200-talet men det var först i och med slutet av renässansen som den kom att bli riktigt populär. Stråkinstrument Den första fiolen (eller violin som det kallas inom klassisk musik) byggdes 1572 i Italien. Det skulle dröja ett tag innan fiolen blev ett av musikhistoriens vanligaste instrument, men det var i renässansen det började. Ett stråkinstrument som var mycket vanligt på renässansen var viola da gamba. Egentligen var gamban mest släkt med lutan men spelades med stråke. Ibland kallas den också för knäfiddla därför att man satte fast den mellan knäna när man spelade på den. Gamban var ungefär lika stor som en gitarr och dess ljud påminner en del om dagens cello, den hade en ganska dov och mjuk klang som passade bra till lutans ackompanjemang.
Klaverinstrument Klaverinstrument är alla instrument som spelas med tangenter (piano till exempel). Förutom kyrkorgeln så var spinett och cembalo två vanliga klaverinstrument under renässansen. Ett annat populärt klaverinstrument hette klavikord och kom att utvecklas till dagens piano. Slagverksinstrument Trummorna under renässansen skiljde sig inte mycket ifrån medeltidens slagverk. Handtrummor, bjällror och andra rytmiska inslag var en vanlig den av den profana dansmusiken. Musik och kultur var mycket viktigt i renässansens samhälle. Den äkta renässansmannen skulle vara bra på lite av varje inom bland annat litteratur, dans och musik. Det ansågs vara fint att omge sig av musiker och kunna spela ett instrument själv. Många europeiska kungar var utbildade inom musik och hade flera musiker och kompositörer anställda vid sitt hov. Det var viktigt att man som kompositör var teoretiskt kunnig men man behövde också ha förmågan att skapa en känsla i musiken som fångade publiken. Och det där med känslor i musiken det skulle snart bli väldigt viktigt. BAROCKEN (1600 1750) Låt känslorna svalla! Under barocken var musiken ofta storslagen, känslosam och förmedlade ett tydligt och genomgående uttryck. Musik blev en mäktig konstinriktning där gränsen mellan sakralt och profant suddades ut mer och mer. Gemensamt för den sakrala och den profana musiken Innan vi går in på barockens karaktärsdrag så är det nog bra att understryka en sak. Sakral musik är som vi redan gått igenom alltså den kyrkliga musiken med religiösa texter och motiv. Den profana musiken är folklig men för den delen inte bara folkmusik.
Den är världslig och har inte religiösa syften men det kan handla om allt ifrån den stil vi menar när vi säger folkmusik till alla möjliga klassiska verk som inte är skrivna för att höra hemma i kyrkan. Om en kompositör skriver ett verk med religiösa motiv så är den sakral. Om samma kompositör skriver ett annat verk som inte är sakralt ja, då är det profant. Så! Nu fortsätter vi! Den känslofyllda stilen förekom flitigt inom all musik. Användningen av dur och moll blommade ut ordentligt och var en viktig del av att skapa en tydlig stämning i musiken. Kompositörerna strävade efter att skapa känslolägen som lyssnarna skulle kunna uppfatta direkt och följa genom hela det musikaliska verket. Alltså om stycket började sorgligt så var chansen stor att det skulle fortsätta i samma anda, var stycket glatt till en början så fortsatte det oftast vara det ända till slutet och så vidare. Men det var inte bara känslan som brukade hålla i sig genom hela verket utan även takten var vanligtvis oförändrad från början till slut. Jämn puls är ett vanligt karaktärsdrag inom barockens musik. Även återkommande rytmer och melodislingor är utmärkande egenskaper. Något annat som blev vanligt under barocken var att blanda piano (svagt) med forte (starkt) utan något crescendo (stegvis starkare) eller diminuendo (stegvis svagare) däremellan. Att göra sådana plötsliga förändringar i musiken kallas för terrassdynamik. Polyfoni förekom fortfarande ofta, men det skrevs även musik där polyfoni blandades med sin motsats: homofoni. Homofonisk musik innehåller en stämma som är självständig medan de andra stämmorna tydligt hör ihop och följer varandra tätt, de kompar den enskilda stämman. Under barocken blev det allt vanligare att sätta ihop lite större orkestrar med flera olika instrumentgrupper i instrumentalmusiken var mycket populär under den tidiga delen av epoken. Det skrevs även musik för orkester, kör och sångsolister man kan tänka sig att det blev en allt större upplevelse att gå på konsert. Samtidigt som det skrevs mycket instrumental musik för större orkestrar så växte det även fram en vokal och lite enklare stil. Vissa kompositörer (främst sakrala) tyckte att instrumentalmusiken och alla polyfoniska körverk hade tagit fokus ifrån textens betydelse i musiken och ville skapa en stil som ändrade på det. Resultatet blev monodin solosång med ett enkelt ackordkomp. Musik hade stor betydelse i överklassen under barocken. Att kunna visa upp begåvade kompositörer och musiker var en statussymbol för flera europeiska länder. För att överglänsa varandra hände det att kungliga hov anställde musikanter från andra utlandet, man värvade helt enkelt talangfyllda musiker för att ha och skryta med. Några profana nyheter Det växte fram många nya musikstilar under barocken. Några av dessa nya stilar var till för att lyfta fram en speciell instrumentgrupp eller ett särskilt instrument som solist (så kallade solokonserter). Att lyssna på musik var stor underhållning och publiken tyckte om att bli förundrad över duktiga musiker eller skickliga kompositörer (även den sakrala musiken blev mera upplevelserik, trots att dess främsta funktion var att sätta det religiösa budskapet i fokus, förstås).
En mycket viktig stil som utvecklades under barocken och kom att bli väldigt populär var opera. Opera är ett musikdramatiskt verk med stort underhållningsvärde som innehåller körsång, solosång, teater, dans, instrumentala delar med orkestermusik, kostymer och kulisser en blandning av musik, dans och teater. Än i våra dagar är opera en populär musikstil. Kändisar från barocken Georg Friedrich Händel (1685-1759) en tysk kompositör som arbetade åt det engelska hovet. Hans musik är känd för att vara tydlig, rak och stark Händel krånglade inte till det i onödan. Han blev till skillnad från många andra kompositörer känd och rik under sin levnadstid. Händel var en stor inspirationskälla för många senare kompositörer, så som Mozart och Bach. Antonio Vivaldi (1678-1741) italiensk kompositör som är känd för att vara en av de första tonsättarna som skrev orkesterverk där ett soloinstrument lyfts fram (så kallade solokonserter). Vivaldi spelade själv fiol och skrev mycket instrumentalmusik. Bland hans mest kända verk är De fyra årstiderna där han målar upp våren, sommaren, hösten och vintern i toner. Johann Sebastian Bach (1685-1750) en av musikhistoriens giganter. Bach kom från Tyskland, var kompositör och spelade orgel. Han jobbade som musiker både vid hovet och i kyrkan och var flitigt anlitad som lärare, orgelexpert och för att skriva musik. Bachs musik var väldigt teknisk och fylld med känsla, han var både noggrann och uppfinningsrik i sitt skapande. Dock var han inte så uppskattad av sin samtid men idag anses han vara en av de främsta kompositörerna någonsin. och så några instrument De flesta instrumentgrupperna utvecklades en hel del under barocken. Den sexsträngade gitarren gjorde entré, en speciell barockluta skapades och stråkinstrumenten blev flera. Några instrument utmärkte sig dock lite extra. Cembalon och orgeln blev två av barockens vanligaste instrument. Vissa hade till och med en orgel hemma. Cembalon fick även ta plats i vissa orkestrar. En mängd blåsinstrument användes allt oftare instrument som vi fortfarande är bekanta med i dagens musikkultur. Tvärflöjten vidareutvecklades och tidiga varianter av bland annat oboe, klarinett, valthorn och trumpet förekom.
Alla dessa blåsinstrument skulle utvecklas vidare och fortsätta att vara populära länge. De kom alla att bli stadiga medlemmar av symfoniorkesterns sammansättning, men den orkestern är vi inte framme vid riktigt ännu. Nu har musikhistorien har verkligen tagit fart! Orkestrarna blir större, nya stilar växer fram, folk börjar gå på opera och kändisar som Bach dyker upp! Och mer ska det bli! Vänta bara till nästa epok där väntar flera nyheter och vi får lära känna två superkändisar till. WIENKLASSICISMEN (1750-1820) Nu kliver vi in i en kort men betydelsefull epok i musikens historia! Vi vänder blicken mot Österrikes huvudstad Wien där är chansen stor att vi skulle få syn på en och annan betydelsefull kompositör på stadens gator och torg. Och inte vilka kompositörer som helst! Med lite tur skulle vi kunna få se Mozart skynda sig till ett möte med fursten eller Beethoven vandra hemåt en kväll efter en konsert. Utmärkande för wienklassicismen Från och med denna epok skiljer vi inte den sakrala stilen speciellt mycket från den profana, förutom dess syfte så påminner de båda stilarna mycket om varandra. Det skrevs allt mindre musik med religiöst syfte och den sakrala musiken utvecklades i samma riktning som den profana: bort med den svulstiga, snirkliga och polyfoniska harmoniken nu ska musiken vara elegant, förfinad och detaljerad! Musik med finess, tack! Ett av wienklassicismens mest utmärkande karaktärsdrag är homofonin. Även om polyfoni fortfarande förekom så var det väldigt populärt att skriva homofonisk musik. Att ha en ledande huvudstämma och låta de andra stämmorna bilda ackord i bakgrunden gjorde att musiken lät enklare och tydligare. Kompositörerna strävade efter att få publiken att uppfatta musiken som symmetrisk och logisk, inga spretiga toner eller harmonier musiken skulle vara behaglig att lyssna på och gärna lätt att nynna med i. Många wienklassicistiska verk bygger på kontraster. Till skillnad från barockens musik så var det nu vanligt att blanda olika motsatser inom ett och samma stycke. Dur och moll byttes av, en glad inledning kunde leda till ett sorgset parti och tempot kunde variera en hel del. Dynamikväxlingar var också vanliga, men nu användes crescendo och diminuendo gärna som en väg mellan piano och forte. På grund av dessa (och andra) musikaliska motsatser kunde även denna epoks musik uppfattas som dramatisk och storslagen, men wienklassicismens kompositörer ville skapa musik som var fri ifrån barockens överdrivna och bestämda känslolägen. Musiken fick vara uttrycksfull, men aldrig på bekostnad av tydligheten och elegansen. Tonerna skulle skapa en känslomässig upplevelse i all sin enkelhet där tonsättarens tekniska skicklighet och musikens skönhet stod i centrum.
Musik hade fortfarande stor betydelse och hög status i överklassens Europa. Många kungahus hade anställda kompositörer, orkestrar och körer. Hade man turen att bli anställd vid ett hov kunde man alltså tjäna pengar på att vara tonsättare eller musiker. Kompositörerna fick i uppdrag av sin arbetsgivare att skriva musik till vissa händelser eller som en hyllning till någon. Verket övades sedan in av orkestern och kören och framfördes vid något storslaget tillfälle. Flera av musikhistoriens mest kända musikstycken är sådana beställningsverk. Men det var inte bara i överklassen som musik hade stor betydelse. Många människor ifrån andra samhällsskikt spelade instrument och strävade efter att bli kompositörer eller musiker. Mycket musik skrevs för amatörer och det blev allt vanligare att ta musiklektioner om man hade pengar nog att betala en lärare. Spelade man inte musik själv så uppskattade man säkert att gå på konsert eller opera, om man nu hade råd med det. Musik hade ett underhållande syfte både som konsertupplevelse, som dansmusik och som nöje för musikerns egen del. Wienklassicismens giganter Vi skulle egentligen kunna gå igenom hur många kända wienklassicistiska kompositörer som helst, det finns nämligen en hel del men det finns tre som har blivit lite mera kända än alla de andra. Joseph Haydn (1732-1809) kom ifrån Österrike och var oerhört viktig i utvecklandet av den wienklassicistiska stilen. Han är känd för att kunna få enkla melodier att låta mycket ståtliga och han hade en enorm förmåga att kunna väva ihop melodistämman med harmonierna i bakgrunden. Han hade även mycket humor och skapade ofta komiska inslag i sin musik. Vi kommer att lyssna på ett av hans stycken som nog fick publiken i konsertsalongen att vakna till ordentligt (Pukslagarsymfonin från 1791). Dessutom jobbade han som lärare och undervisade båda de följande giganterna. Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) är en av musikhistoriens absolut största kompositörer. Även han kom ifrån Österrike. Mozart kom att inspirera oändligt många tonsättare och än idag anger många nutida musiker honom som en inspirationskälla. Han var ett musikaliskt geni redan som barn. Man skulle kunna säga att musik var som ett språk för honom ett språk som han talade flytande. Han spelade både piano och fiol och sägs ha börjat komponera musik när han var fem år. Mozart är känd för sitt oerhört skickliga och noggranna sätt att skriva musik och för sin stora musikalitet som gör hans musik både detaljerad och uttrycksfull. Hans verk är fylld av minnesvärda melodier, lyssnarvänliga harmonier och ständiga bevis på stor teknisk talang. Jag är säker på att du kommer att känna igen flera av Mozarts verk när vi lyssnar på dem på lektionen.
Ludwig van Beethoven (1770-1827) kom ursprungligen ifrån Tyskland men bosatte sig senare i (japp, du gissade rätt) Wien. Han musik kom att bli en slags musikalisk brygga mellan wienklassicismen och epoken därpå. Beethoven var också pianist och började spela redan vid fyra års ålder. Han är känd för sin kraftfulla och känslosamma musik. Beethoven komponerade musik som känns mycket logisk och genomtänkt, fylld av intensitet och stark dynamik. I slutet av 20-årsåldern började Beethoven förlora hörseln och några år senare var han fullständigt döv. Dock komponerade han livet ut och några av hans största mästerverk fick han aldrig höra själv. Haydn, Mozart och Beethoven var alla tre anställda vid ett hov eller liknande under någon period av sitt liv, men Beethoven var den av dem som även lyckades skapa sig en karriär som fri konstnär. Han blev så känd att han kunde leva på att ge pianokonserter, skriva musik och sälja sina verk till olika beställare på så sätt hade han en större musikalisk frihet och behövde inte ta hänsyn till vad någon arbetsgivare önskade sig av hans musik, han kunde bestämma helt själv hur det skulle låta. Under nästa epok var de flesta kompositörer fria konstnärer men Beethoven sägs vara den första. och instrumenten då? Det är nu som symfoniorkestern börjar utvecklas (vi kommer till den under nästa epok). Under wienklassicismen växte sig nämligen orkestrarna ännu större och flera instrument tillkom i orkesterns utformning. Flera stråkinstrument, många olika blåsinstrument och slagverk var självklara medlemmar i orkestern och många av instrumenten var ibland solister. Ibland fick även piano finnas med i orkestern, då som soloinstrument. Wienklassicismens piano såg inte ut exakt som vi är vana vid, det lät heller inte precis som vårt piano gör idag men från och med 1700-talet kom pianot att utvecklas och bli enormt populärt, vilket det ju är än idag.
och i Sverige? Innan vi går vidare till vår sista epok så ska vi göra ett stopp i Sverige. Här har musiklivet också utvecklats genom tiderna, kända kompositörer har varit kommit och gått och trender har följt övriga Europas karaktärsdrag och musikaliska ideal. Ska vi titta närmare på en känd kompositör så är det Carl Michael Bellman (1740-1795). Han är en av våra största viskompositörer någonsin och hans musik framförs flitigt än idag. Hans texter är ofta poetiska och humoristiska. Bellman hade en stor förmåga att skriva målande texter och han beskrev både människor, händelser och naturen mycket detaljrikt. Dessutom har många av hans visor blivit mycket kända. Har du hört en sång som heter Gubben Noak? Den har Bellman skrivit den svenska texten till. Ja, hörrni nu är vi straxt framme vid vår sista epok på resan. Vi kommer att avsluta vår färd i den epok som drar allting till sin spets, där känslorna stormar som aldrig förr och som Beethoven sägs ha startat. Nu stiger vi in en period fylld av personliga uttryck, musikaliska experiment och känsloladdade verk. Nu blir det dramatik! ROMANTIKEN (1820-1910) Vi har kommit långt sen antikens enkelhet och medeltidens gregorianska sång, renässansens experiment med dur och moll och barockens terrassdynamik. Tiderna förändras och musiken och omständigheterna med den. På 1800-talet började musiker och kompositörer kunna leva på sin musik utan att behöva vara anställd vid ett hov. Musikens betydelse skiftar nu från att vara en statussymbol för ett land eller en kung till att bli tonsättarens och musikerns personliga uttryckssätt och levebröd. Att vara kompositör eller musiker var fristående yrken och musik växte som konstart både på bredden och höjden. Välkommen till gränslöshetens epok! Utmärkande för romantiken Under romantiken växer det fram flera olika musikstilar som är helt olika varandra. Därför ska vi gå igenom några av dem lite närmare, men det finns ändå några karaktärsdrag som gäller romantikens musik i största allmänhet. Kompositörerna började ta sig stora friheter i sitt konstnärliga skapande, musik blev en personlig uttrycksform. Romantiken var extremernas epok då ingenting var omöjligt. Tonsättarna experimenterade med allt instrumentering (vilka instrument som skulle spela musiken), rytm, tempo, ton och dynamik. Musikstycket kunde börja i ett visst tempo för att övergå och förändras enligt kompositörens vilja verket igenom, fram och tillbaka hur som helst. Stora tonkliv var vanliga och flera instrument utvecklades för att kunna spela högre eller lägre toner eftersom det var populärt att låta melodin göra större tonsprång än någonsin förr. Man kan säga att romantiken hade ett mycket dramatiskt tonspråk.
Dynamiken varierade ofta mycket i de romantiska verken, men oftast nöjde sig inte kompositörerna med forte och piano utan gick till dynamikens ytterligheter: forte fortissimo (ytterst starkt) och piano pianissimo (ytterst svagt). Även känslan kunde skifta oerhört inom ett och samma verk. Under wienklassicismen var det vanligt att byta känsloläge från exempelvis glatt till sorgligt, men under romantiken kunde skiftningarna vara enormt stora tvära kast uppskattades. Den största delen av musiken som skrevs var homofonisk. Harmonierna kunde dock streta åt vilket håll kompositören ville. Inom många av romantikens musikstilar så var idealet fortfarande att musiken skulle vara tjusig och vacker att lyssna på, men det fanns även andra stilar som strävade efter att skapa nya och ibland lite svårlyssnade ackord. Det skrevs stycken som på den tiden uppfattades som kaosartat oväsen. Idag kanske vi inte skulle kalla det för oväsen, men vi skulle nog hålla med om att vissa romantiska stycken saknar den elegans som exempelvis Mozarts musik erbjuder. Även om vi är långt ifrån där vi började så har faktiskt antiken och romantiken någonting gemensamt: virtuoser. Återigen började det dyka upp musiker som blev berömda för sin enorma tekniska färdighet. Dessa virtuoser turnerade runt i Europa för att visa upp sin talang, människor flockades på konserterna och det hände att kvinnor svimmade av sin ivriga beundran för musikern. Kan vi känna igen virtuosfenomenet idag? Romantikens musik kan alltså karaktäriseras som dramatisk, känslofylld och experimentell. Men det betyder inte att all musik lät storslaget och överdrivet. Vissa genrer var mycket enkla medan kompositörer i andra stilar strävade efter att låta som det lät under wienklassicismen eller barocken. Låt oss titta närmare på det. Musikstilar och kompositörer När man tänker på romantikens musik så tänker man ofta på storslagna orkesterverk och sådana fanns det många av. Men inte bara. Lied var en tysk genre som växte fram under 1800-talets början. En lied framfördes av en sångare och en pianist. Pianistens roll var att understryka textens innehåll vilket gjorde att kompet varierade med sångarens uttryck. Det sägs att det var Franz Schubert (1797-1828) som skapade liedstilen. Solosonater (musikstycken för solister) blev allt vanligare. Vanligast var nog solostycken för piano. Många kända kompositörer, så som Frederic Chopin (1810-1849) och Franz Liszt (1811-1886) var pianister själva och skrev många stycken för sitt instrument. Pianot var ett mycket populärt instrument under romantiken. Chopin
Programmusik var en ny instrumental stil som strävade efter att skildra och beskriva något, till exempel en berättelse eller en dikt. Meningen är att musiken ska väcka publikens fantasi och få lyssnaren att skapa sin egen bild av vad musiken försöker måla upp. Denna genre var inspirerad av renässansens tonmåleri och gjordes populär av bland annat Hector Berlioz (1803-1869). Ett par operakompositörer som är väl värda att nämna är Richard Wagner (1813-1883) och Giuseppe Verdi (1813-1901). När det gäller symfonikompositörer så bör man känna till Johannes Brahms (1833-1897), Felix Mendelssohn (1809-1847) och så Beethoven, förstås. Han hör hemma både i wienklassicismen och romantiken. Det fanns även en stark nationalistisk känsla hos vissa kompositörer. Deras musik hade syftet att hylla tonsättarens nationalitet och det var vanligt de använde sitt hemlands folkmusik som inspiration i sina verk. Att skriva operor och symfonier och solokonserter var mycket populärt under romantiken (en symfoni är ett musikaliskt verk skrivet för en symfoniorkester). Symfoniorkestern hade härmed utvecklats till vad den är idag: en orkester bestående av ett stort antal akustiska instrument som kommer ifrån många olika instrumentgrupper. En symfoniorkester kan innehålla allt från 50-150 musiker. Som du märker så kunde musiken låta på väldigt många olika sätt under denna epok. Men vilken genre det än handlar om så var det kompositörens vilja och egna stil som genomsyrade verket och det hade stor betydelse för både musikens popularitet och vidareutveckling. Det känsloladdade och personliga uttrycket fanns med både i en enkel lied och i en storslagen symfoni. På samma sätt kunde man som publik ha en favoritstil kanske gillade man Berlioz kaosartade symfonier eller så tyckte man kanske mest om Chopins sentimentala pianostycken. All musik hade ett underhållningssyfte allt flera gick på konsert eller opera och ville man som kompositör inte få publiken att njuta av tonerna så kanske man ville chockera dem istället. Upplevelsen av musiken skulle vara upp till var och en som lyssnade. Och det hade stor betydelse att kompositörerna började skapa musik alldeles fritt, på så sätt förgrenades många stilar och utvecklades till någonting nytt.
Härifrån fortsätter musikhistorien att utvecklas, inom många olika stilar och med många nya uttryckssätt. Vår nutida konstmusikaliska epok kallas modernismen och anses ha startat 1910. Våra kompositörer har tänjt på gränserna ännu mera än vad romantikens tonsättare gjorde idag kan till och med tystnad anses vara ett musikstycke. Det borde bevisa att det inte finns några gränser för vad musik kan komma att utvecklas till. Och tänk delar av den musiken som är ny idag kommer en gång i tiden att vara musikhistoria! Tack för att du följde med på denna musikaliska färd! Nu ger vi oss in i den populärkulturella världen istället!