EUROPAPARLAMENTET 2014-2019 Utskottet för utveckling 29.4.2015 2014/2204(INI) FÖRSLAG TILL BETÄNKANDE om ebolakrisen: långsiktiga lärdomar och hur hälso- och sjukvårdssystemen i utvecklingsländer kan stärkas för att förebygga framtida kriser (2014/2204(INI)) Utskottet för utveckling Föredragande: Charles Goerens PR\1055864.doc PE552.141v01-00 Förenade i mångfalden
PR_INI INNEHÅLL Sida FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION...3 MOTIVERING...8 PE552.141v01-00 2/10 PR\1055864.doc
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION om ebolakrisen: långsiktiga lärdomar och hur hälso- och sjukvårdssystemen i utvecklingsländer kan stärkas för att förebygga framtida kriser (2014/2204(INI)) Europaparlamentet utfärdar denna resolution med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolution 2177(2014) av den 18 september 2014 om fred och säkerhet i Afrika, med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution 69/1 av den 19 september 2014 om åtgärder för att begränsa och bekämpa den ebolaepidemi som nyligen förklarades råda i Västafrika, med beaktande av beslutet från FN:s generalsekreterare, Ban Ki-Moon, att beordra FN:s första katastrofinsats någonsin på hälsområdet, Mission for Ebola Emergency Response (UNMEER), efter antagandet av generalförsamlingens resolution 69/1 och säkerhetsrådets resolution 2177(2014) om ebolaepidemin, med beaktande av Världshälsoorganisationens (WHO) uttalande av den 8 augusti 2014, enligt vilket ebolaepidemin i Västafrika bedöms som ett internationellt hot mot människors hälsa, med beaktande av WHO:s färdplan för insatser mot ebola från den 28 augusti 2014 och uppdateringarna av denna, med beaktande av rapporten från WHO:s generaldirektör till verkställande rådets extra sammanträde den 25 januari 2015 i Genève (Schweiz), med beaktande av uttalandet vid Världsbanksgruppens och IMF:s vårmöte 2015 i Washington (Förenta staterna) den 17 19 april 2015, med beaktande av den internationella konferensen om ebolaviruset: från nödläge till återuppbyggnad, som hölls den 3 mars 2015 i Bryssel, med beaktande av det stöduppdrag i kampen mot ebola i Västafrika (ASEOWA) som Afrikanska unionen (AU) beslutade om den 21 augusti 2014, med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådets möte den 24 oktober 2014, med beaktande av slutsatserna från rådets (utrikes frågor) möten den 15 augusti, 20 oktober, 17 november 2014, 12 december 2014 och 16 mars 2015 om ebolakrisen i Västafrika, med beaktande av Europiska rådets rapporter, utarbetade i november 2014 och mars 2015 av Christos Stylianides, kommissionsledamot och EU:s ebolasamordnare, PR\1055864.doc 3/10 PE552.141v01-00
med beaktande av EU:s heltäckande insatsram för ebolaepidemin i Västafrika, utarbetad av utrikestjänsten och kommissionen, med beaktande av den gemensamma parlamentariska AVS EU-församlingens resolution om ebolaepidemin, som antogs den 3 december 2014 i Strasbourg (Frankrike), med beaktande av sin resolution av den 18 september 2014 om EU:s reaktion på utbrottet av ebola 1, med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen, med beaktande av betänkandet från utvecklingsutskottet och yttrandena från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A8-0000/2015), och av följande skäl: A. Bristerna på hälso- och sjukvårdsområdet och på utbildningsområdet, framför allt i fråga om sjukvårdsutbildning, är strukturella i de tre länder som har drabbats av epidemin (Sierra Leone, Liberia och Guinea), och som dessutom placeras av FN:s utvecklingsprogram (UNDP) bland de lägst rankade länderna i fråga om mänsklig utveckling och där omkring 80 % av befolkningen lever i extrem fattigdom. B. Epidemin härjar fortfarande i många områden i Guinea och Sierra Leone, men i Liberia har avsaknaden av nya sjukdomsfall under den senaste månaden lett till att man med stor försiktighet tycker sig skönja ljuset i slutet av tunneln. C. Ebolakrisen är systemisk på lokal och regional nivå, men den utgör också en global utmaning. D. Den 14 april 2015 beräknade man att epidemin hade krävt mer än 10 699 dödsfall i de tre länderna, och den ekonomiska tillväxten har drabbats hårt. E. Hanteringen av ebolakrisen har tydliggjort ett annat fenomen, som Läkare utan gränser kallar krisen i krisen och som innebär att människor som lider av andra sjukdomar än ebola inte törs uppsöka sjukhus av rädsla för att smittas av viruset. F. Under ebolakrisens första månader var det de humanitära icke-statliga organisationerna, framför allt Läkare utan gränser och Röda korset, som var de effektivaste, bäst informerade och mest erfarna aktörerna och därmed de som var bäst lämpade att spela en central roll i den inledande kampen mot viruset. G. De humanitära organisationerna, med sin kompetens och odiskutabla samarbetsförmåga, har bevisat att de i början av kriser kan ha större relevans och vara mer effektiva än de institutionella aktörerna. H. FN:s världslivsmedelsprogram (WFP) har visat att det har en effektiv logistisk kapacitet som i framtiden kan komma till nytta även på beredskaps- och insatsområdet. 1 Antagna texter, P8_TA(2014)0026. PE552.141v01-00 4/10 PR\1055864.doc
I. Europeiska rådet har utsett en ebolasamordnare. J. FN, WHO och kommissionen har infört förfaranden för att utvärdera insatserna mot epidemin. K. WHO erkände i sitt uttalande i april 2015 att världen och WHO är dåligt förberedda för att kunna hantera en långvarig epidemi. L. Den internationella styrningen av insatserna i samband med hälsokriser måste absolut förbättras. M. Tillgången till läkemedel, liksom forskning och utveckling på läkemedelsområdet måste utgå helt från behoven hos de som drabbats av viruset, oavsett om de lever i EU eller i utvecklingsländerna. N. Det är absolut nödvändigt att upprätta stabila hälso- och sjukvårdssystem i alla utvecklingsländer. O. Länderna i det virusdrabbade området har hamnat i en lågkonjunktur på grund av ebolakrisen. P. De tre länderna har hos IMF och Världsbanken ansökt om en Marshallplan motsvarande 7 500 miljoner euro för att få hjälp med att komma ur den ekonomiska krisen. Q. Vissa icke-statliga organisationer har uppmanat Världsbanken att tillhandahålla 1,7 miljarder dollar för att hjälpa länderna att varaktigt förbättra infrastrukturen för hälso- och sjukvård. R. Det internationella samfundet måste förbli vaksamt, och målet är att lägga ebolakrisen bakom sig - ett stadium som har nåtts när det efter en lång period inte finns ett enda nytt smittofall. 1. Europaparlamentet beklagar det svaga engagemanget, till och med avsaknaden av reaktioner från det internationella samfundet under krisens första månader. 2. Europaparlamentet uppmanar de ansvariga i internationella organisationer att dra lärdom av vad som hänt och utveckla effektiva metoder för att hantera internationella hälsokriser. 3. Europaparlamentet anser att EU:s insatser utöver katastrofhjälp i första hand bör ske i form av utvecklingsstöd, som inkluderar viktiga investeringar framför allt inom hälsooch sjukvården, och därefter i form av det stöd som krävs för att ge ny fart åt de tre ländernas ekonomier. 4. Europaparlamentet begär att en europeisk snabbinsatsgrupp ska inrättas, som består av experter, stödpersonal i laboratorier, epidemiologer och en logistisk infrastruktur som snabbt kan tas i bruk. Parlamentet framhåller särskilt det mervärde som EU skulle kunna tillföra när det gäller uppspårande av smittkällor vid gränserna på land och till havs, PR\1055864.doc 5/10 PE552.141v01-00
medan de amerikanska hälsovårdsmyndigheterna är utmärkta på uppspårande av smittkällor på flygplatser ett exempel som EU skulle kunna följa och dra nytta av. 5. Europaparlamentet uppmanar enträget kommissionen att hjälpa de tre länderna att utveckla sina egna hälso- och sjukvårdssystem, så att deras grundläggande hälso- och sjukvårdsbehov kan tillgodoses och så att de kan skapa den infrastruktur som behövs för att alla medborgare ska få tillgång till vård. 6. Europaparlamentet betonar i största allmänhet att utvecklingsländerna behöver prioritera att avsätta budgetmedel till att införa sociala trygghetssystem och hälso- och sjukvårdssystem som är stabila, skapa hållbar infrastruktur på hälso- och sjukvårdsområdet (framför allt laboratorier), samt erbjuda grundläggande tjänster och vård av hög kvalitet. 7. Europaparlamentet påminner om att man måste öka kapaciteten för forskning på området för global epidemiologisk kontroll, utveckla snabbtester och garantera tillgången till vacciner. 8. Europaparlamentet begär en förstärkning av forskningsinfrastrukturen genom inrättande av ett regionalt centrum för forskning om infektionssjukdomar i Västafrika. 9. Europaparlamentet stöder införandet av en allmän hälso- och sjukvård genom partnerskap som möjliggör en utveckling av hållbara hälso- och sjukvårdssystem. 10. Europaparlamentet stöder idén om en givarkonferens under ledning av FN och EU för att snabbt kunna tillgodose drabbade länders behov. 11. Europaparlamentet stöder idén om en Marshallplan för att åter få fart på dessa länders ekonomier. 12. Europaparlamentet välkomnar internationella insatser för att lätta på skuldbördan för de länder som drabbats av ebolaviruset. 13. Europaparlamentet anser att EU:s partnerskap med krisområdet inte kommer att kunna fungera effektivt om inte Liberia, Guinea och Sierra Leone kan ta ansvar för sin egen utveckling så snart som möjligt. 14. Europaparlamentet anser att Europeiska utvecklingsfondens (EUF) programplanering för de tre länderna kommer att behöva ses över för att beakta alla de utmaningar som ebolakrisen har fört med sig. 15. Europaparlamentet anser att man vid halvtidsöversynen av den fleråriga budgetramen inte längre kan ignorera risken för en strukturell underfinansiering av EU:s humanitära bistånd. 16. Europaparlamentet välkomnar varmt de insatser som görs av humanitära aktörer, som med sina egna liv som insats arbetar för att hålla tillbaka denna stora hälsokris. 17. Europaparlamentet anser att tillgången till läkemedel i regel inte längre får vara avhängig av patienters köpkraft utan måste tillgodose sjuka människors behov, samt att PE552.141v01-00 6/10 PR\1055864.doc
det inte får vara marknaden som på egen hand bestämmer vilka läkemedel som ska tillverkas. 18. Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att intensifiera debatten om denna fråga och att inleda ett stort samarbete mellan den offentliga och den privata sektorn. 19. Europaparlamentet uppmanar det behöriga utskottet att i nära samarbete med EU:s ebolasamordnare se till att hanteringen av denna kris följs upp innan utskottet lägger fram en slutgiltig utvärdering. 20. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, medlemsstaternas regeringar och parlament, regeringarna och parlamenten i Afrikanska unionen, Förenta nationernas generalsekreterare och Världshälsoorganisationen. PR\1055864.doc 7/10 PE552.141v01-00
MOTIVERING Sedan i mars 2014 pågår i Sierra Leone, Liberia och Guinea den största ebolaepidemin någonsin. De porösa gränserna har gjort att viruset har kunnat spridas från land till land. De tre länderna i fråga befinner sig i botten av FN:s utvecklingsprograms (UNDP) index för mänsklig utveckling. Medellivslängden är 60 år eller lägre, skolgången är oftast inte längre än tre år och omkring 80 procent av medborgarna lever i extrem fattigdom. Dessa indikatorer visar att befolkningarna i dessa länder är mycket sårbara. Det är uppenbart att länderna inte kan lösa situationen själva. Den nuvarande ebolaepidemins omfattning och komplexitet utgör en svår utmaning för de tre länderna, vars brister på sjukvårds- och utbildningsområdet är så gott som strukturella. Ebolakrisen är således en systemkris på det lokala, regionala och nationella planet. Även globalt sett är ebolakrisen en systemkris. Det tog alltför lång tid innan det internationella samfundet förstod situationens allvar och reagerade. Det var först i september 2014 som saker verkligen började hända. Med beslutet att utse Christos Stylianides, ny kommissionsledamot med ansvar för humanitärt bistånd och krishantering, till EU:s ebolasamordnare ger Europeiska rådet en tydlig signal till såväl medlemsstaterna som kommissionen. Nu räcker det inte med att improvisera. Det bör påpekas att den rättsliga grunden för ett sådant uppdrag redan finns inskriven i Lissabonfördraget. Kommissionsledamoten med ansvar för humanitärt bistånd och krishantering har ett mycket omfattande mandat som utgör en utmaning för alla europeiska aktörer när det gäller forskning, innovation, krishantering, sändning av sjukvårdspersonal till krisområdet, införande av ett evakueringssystem och långsiktigare insatser för utvecklingssamarbete. Europaparlamentet påminner återigen om att parlamentet i detta fall ska kontrollera kommissionen och fullgöra sin lagstiftarroll och sitt politiska ledarskap. Enligt parlamentets utvecklingsutskott har EU, såsom världens ledande aktör i utvecklingsfrågor, ett särskilt ansvar när det gäller att främja rätten till allmän tillgång till vård. Man kan kräva att EU ska gå i bräschen för alla andra aktörer. EU måste göra sin röst hörd, framför allt i år, eftersom 2015 är Europaåret för utvecklingssamarbete, med mottot vår värld, vår värdighet, vår framtid. Dessutom bör EU i kampen mot ebola ta sig an följande centrala utmaningar och frågor: Vad har EU för förhållande till WHO, som förväntas ge information om utvecklingen av en epidemi på ett mycket tidigt stadium? Dessutom ska WHO ge vägledning åt den vetenskapliga världen, som förväntas engagera sig i utvecklingen av ett vaccin och läkemedel för behandling av ebola. Är EU i stånd att skaffa sig den transport- och logistikkapacitet som krävs för att epidemin ska kunna kontrolleras? Ett exempel är Förenta staterna, som väldigt snabbt kunde sätta in tusentals militärer och leverera stora mängder material på rekordtid till det eboladrabbade området. PE552.141v01-00 8/10 PR\1055864.doc
Dessutom har hanteringen av ebolakrisen tydliggjort ett annat fenomen: krisen i krisen, som Läkare utan gränser kallade det i ett av sina uttalanden. Många människor som lider av någon annan sjukdom än ebola har slutat att uppsöka sjukhus av rädsla för att smittas av viruset. EU förväntas sträva efter att hitta en lösning på detta fenomen i nära samarbete med sina afrikanska partner. Måste man inte dessutom hjälpa de afrikanska länderna att stegvis skaffa sig större kapacitet för att bedriva egen forskning? Låt oss även titta på politikens roll inom forskningen. Det är inte marknaden som ska fastställa forskningsprioriteringar, vilket anhängare av rätten till allmän hälso- och sjukvård med rätta påpekar. Vilka initiativ ska då EU ta inom detta område, såväl på EU-nivå som i internationella forum? Det är föredragandens fasta övertygelse att det under ebolakrisens första månader var de humanitära icke-statliga organisationerna, och framför allt Läkare utan gränser och Röda korset, som var de effektivaste och bäst informerade aktörerna och de som var bäst lämpade att spela en central roll i den inledande kampen mot viruset, som vi nu vet har fått sådana fruktansvärda konsekvenser. Med sin odiskutabla erfarenhet, kunskapsnivå, know-how och förmåga att förmedla information, för att inte tala om samarbetsförmåga, har de humanitära organisationerna bevisat att de i början av en kris kan ha större relevans och vara mer effektiva eftersom de är bättre förberedda än de institutionella aktörerna. Följaktligen är det viktigt att reflektera över hur de humanitära organisationernas kapacitet bättre kan tas till vara i framtiden. Med det menas naturligtvis inte att deras ställning och grundläggande principer bör ifrågasättas. Även om frågan är mycket känslig måste den ställas. Det är också viktigt att redan nu tänka på perioden efter ebola det stadiet har nåtts när det inte finns ett enda nytt smittofall under 42 dagar. I det läget bör EU:s insatser ske på två plan: för det första i form av utvecklingsstöd, som inkluderar viktiga investeringar inom hälso- och sjukvården, och för det andra i form av det stöd som krävs för att de tre ländernas ekonomier ska få ny fart. Före krisen beräknades dessa tre länders BNP i genomsnitt öka med mer än 5 procent. Eftersom ebolaepidemin har bromsat den ekonomiska verksamheten rejält, befinner sig de tre länderna i dag i en lågkonjunktur. Ju snabbare länderna kan mobilisera tillräckligt med resurser, desto bättre är det för deras självständighet och förmåga att finansiera de behov som måste tillgodoses inom sjukvården. EU:s partnerskap med krisområdet kommer inte att kunna fungera effektivt om inte Liberia, Guinea och Sierra Leone kan ta ansvar för sin egen utveckling så snart som möjligt. Europeiska utvecklingsfondens programplanering för de tre länderna kommer att behöva ses över för att beakta alla de utmaningar som ebolakrisen har fört med sig. Det är också viktigt att framhålla redan nu att man vid halvtidsöversynen av den fleråriga budgetramen måste beakta risken för en strukturell underfinansiering av EU:s humanitära bistånd. Avslutningsvis hoppas vi att alla aktörer ska inta ett tillräckligt övergripande perspektiv för att var och en ska kunna ta sitt ansvar den närmaste tiden, trots att det var ett bra tag sedan det rapporterades om ebola i tv-nyheterna på bästa sändningstid, åtminstone i våra länder. PR\1055864.doc 9/10 PE552.141v01-00
Sammanfattningsvis bör man komma ihåg att den nuvarande ebolakrisen både belyser strukturella brister i många länder och fungerar som en påminnelse för EU:s ansvariga att hålla fast vid sin vilja att avsätta minst 20 procent av sitt offentliga stöd till utveckling av grundläggande sociala sektorer, och främst av hälso- och sjukvårdssektorn. PE552.141v01-00 10/10 PR\1055864.doc