Anförande förbundsstämma 9 maj 2015 Det talade ordet gäller! Herr ordförande, stämmoombud och kära moderatvänner! Tack för förtroendet! Vårt parti är inte den ena eller andra personens privata lekstuga. Det omfattar tusentals arbetande människor inneslutna i en ideologisk gemenskap och med samma grundsyn på dagens och morgondagens problem. [ ] Politisk verksamhet är inte bara iskalla beräknande bedömningar. Den kräver inte bara goda nerver, förmåga att tåla motgångar och motstånd. Politik förutsätter också medmänsklighet och värme. Den kräver framför allt övertygelse om att de idéer vi förfäktar och slåss för är riktiga och nödvändiga. En övertygelse så stark, att den förmår övertyga andra [ ]. Den som vill övertyga andra måste själv vara så övertygad, att han/hon kan framstå som förkunnare i ordets djupare innebörd. Inte bara ses som förmedlare av fakta. Dessa ord har jag hämtat från Gösta Bohman. De var kloka när de yttrades för 45 år sedan. De är lika aktuella idag. Just Gösta Bohmans politiska gärning finns det särskild anledning för oss i Stockholmsförbundet att dra oss till minnes. Det finns nämligen en uppfattning om att vårt parti skulle vara okänsligt för Stockholms historiska arv, att vi skulle ta lättvindigt på rivningar av gammal och kulturhistorisk bebyggelse. Det är kanske oundvikligt när vi har haft majoritet i åtta år och ansvar för stadsbyggnadsfrågor i ett Stockholm som växer kraftigt. Men det är likafullt fel. Det är Moderaterna och inga andra som alltid tydligast och mest konsekvent har värnat Stockholms värden. Det är vårt parti som konsekvent genom åren har uttryckt skepsis mot expertvälde och tjänstemannastyre. Det var socialdemokraten Hjalmar Mehr som gavs öknamnet Almar Ner i samband med Almstriden. Moderaterna var det enda parti som enhälligt röstade emot. Socialdemokraten Joakim Garpe fick öknamnet Grävskopan Garpe efter sitt tal om Den äckliga Strandvägen, slut citat. Det var Gösta Bohman som formulerade en tidig kritik mot Klararivningarnas urskillningslöshet. Det var Ulf Adelsohn som tog strid för att bevara Münchenbryggeriet. Och så vidare. Sanningen, mina vänner, är att det är vårt parti som på allvar och utan att blygas kan göra anspråk på att kalla sig ett Stockholmsparti. Men det är inte främst av lokalpatriotiska skäl, även om vi älskar denna fantastiska stad. Det är därför att det är vår politik, vår syn på människors möjligheter, vår vision om det goda samhället och vår respekt för Stockholms historia som bäst fångar vad Stockholm är.
Den liberala hörnpelaren i vår politik bejakar det som slarvigt uttryckt kan kallas urbanism. Det är vår liberala samhällssyn som gör att vi tar strid för människors självbestämmande. Från rätten att få göra sina egna livsval och välja sin partner, till möjligheten att välja förskola, skola och äldreomsorg och rätten att få behålla mer av inkomsten från sitt arbete. Allt det i storstadens mångfald och dynamik som attraherar människor är sådant som vår politik bejakar och vill möjliggöra. Den konservativa hörnpelaren i vår politik betonar respekten för det vi har ärvt från tidigare generationer och vill föra vidare de traditioner som historiskt har skapat frihet och välstånd. Den förankrar våra liberala strävanden i en medvetenhet om att samhället inte kan ändras över en natt utan att samhällsförändring behöver ske gradvis och i överensstämmelse med människors uppfattningar och behov. Ytterst bottnar den i en övertygelse om att ingen människa är en ö, utan att vi behöver varandra i civila och offentliga gemenskaper för att skapa ett gott samhälle för alla. Mot oss står en nostalgisk vänster som på årets upplaga av 1 maj lyckades med konststycket att framhäva den djupaste sympati med totalitärt symbolspråk. Leve socialismen! skanderades på Medborgarplatsen. Banderoller från våldsvänstern med budskap som Skjut RUT! och Det finns en snara för varje chef! bärs omkring utan att någon av de rödgröna reagerar, tar avstånd eller säger ifrån. Vi tar uppgiften på allvar. Vi ska säga ifrån! Det är lika viktigt nu som tidigare. Låt mig nu berätta om vad som kan ske när man gör verksamhetsbesök. För en tid sedan besökte jag ett Vård-och omsorgsboende på Lidingö. Tack vare det fria valet och Lagen om Valfrihet, LOV, så fick jag där träffa en dam från Stockholms stad. Hon fick syn på mig i korridoren och styrde mot mig med viss bestämdhet. Väl framme kikar hon intensivt på mig och utbrister. Är det du som är den där Larsson?. Absolut. svarade jag. Du ska veta att jag blir så förbannad! Ja, inte på dig alltså. Jag blir förbannad på alla som ställer så dumma frågor. Det är så bra här! Förresten använder du Internet? Kom med in till mitt rum så ska jag visa hur man Skypar! Den fantastiska damen var då 91 år och höll daglig kontakt med ett av sina barn som bodde på andra sidan jorden via Skype. Det är ett faktum att politiker måste inse att människor har individuella önskemål, behov, idéer och drömmar. En egen vilja - även under livets sista år. Politiken får aldrig begränsa människors möjlighet att påverka sina liv, göra individuella val och leva som man önskar under hela livet. Vi ska vara garanten för människors rätt att i livets olika skeenden välja oavsett om det gäller barnomsorg, fotvård, var du ska handla, och var du ska vårdas. När vi mäter nöjdhet med olika verksamheter är det ingen tvekan om att det fria valet påverkar människors upplevelser av kvalitet. Vi ska alltid slåss för individens fria val. Vi ska slåss för en valfrihet som inte stoppas av kommungränser och där inte lokala maktfullkomliga vänsterstyren kan hindra människor från att själva bestämma.
Visst är det galet att det är ytterst få frihetsreformer som fått stöd ifrån Socialdemokraterna. Även om vissa socialdemokrater ibland kan andas viss förståelse för våra resonemang så blir det alldeles för krångligt att släppa på makten över människorna. Vänsterns uppfattning behöver jag knappast nämna. Tänk nu på alla märkliga monopol som vi haft i detta land. Jag ska nämna några som brukar vara värda att påminna om: fram till 1985 hade staten monopol på telefoner. De som mot Televerkets vilja vågade köpa en telefon utomlands fick snart reda på att denna minsann skulle störa telenätet och aldrig borde kopplas in. Några av de största frihetsreformerna stod dock regeringen Bildt för 1991 1994. Var skulle vi varit utan dessa reformer? Monopol på daghem avskaffades 1991 efter Socialdemokraternas monstruösa motstånd som uppvisades genom Lex Pysslingen på 80-talet. Skolmonopolet avskaffades 1991, Radiomonopolet samma år. Socialdemokrater som på 1970-talet uttalade att parabolantenner borde förbjudas fick se TV-monopolet falla 1994. Jag har idag mycket svårt att förklara för mina barn att jag växte upp med endast två TV-kanaler. I och för sig anser mina döttrar ibland att jag inte alls växt upp, men min beskrivning av tiden från min uppväxt stärker och bekräftar deras ibland rådande uppfattning att jag minsann växt upp på stenåldern. När vi ser tillbaka på Sveriges mer moderna historia ser vi hur människors frihet tagit stora kliv först när moderaterna, och det som idag är Alliansens partier, haft reellt inflytande. Vi har anledning att upplysa om detta. Många frihetsreformer har förvisso inte kunnat återställas av Socialdemokraterna när de åter kommit i maktställning. Det skulle hota alldeles för många människors jobb i den privata sektorn, hota kvalitet och människors önskemål. Men socialisternas misstänksamhet mot det fria valet gör att det ofta blir tvärstopp i utvecklingen. Hur många eldsjälar har tappat sin gnista och hur många entreprenörer har inte avstått från att starta, göra investeringar, utbyggnader och utökat sin verksamhet när de ständigt motarbetas och till och med förödmjukas? Istället för att underlätta den enskildes val lägger vänstern stor del av sin vakna tid på att hitta sätt att begränsa antalet utförare inom vård, skola och omsorg. Det skadar livskvaliten för innevånarna. Sverige och Stockholm behöver blomstra av entreprenörskap, företagsamhet, frihet och mångfald. Sverige och Stockholm kan så mycket mer. Låt oss vara ärliga mot varandra och konstatera att vi i vårt förbund har gått igenom en tuff period det senaste året. Vi backade kraftigt i valet i september. Månaderna därefter har inneburit turbulens och självrannsakan i vår organisation. Valförlusten har inneburit en stor omställning. Vi har tappat inte bara makten utan även positioner och företrädare. Besvikelsen var stor.
Också i landstinget har valet inneburit en omställning. Vi lyckades behålla styret i landstinget, men med ett kraftigt förändrat politiskt landskap där Alliansen nu styr i minoritet med Sverigedemokraterna som tungan på vågen. Men när vi nu står här i maj året efter valet är det dags att konstatera att precis som vår följer vinter så innebär valförlusten inte bara slutet på det som varit utan även början på det som komma skall. Det är nu vi anträder resan som ska landa i ett förnyat förtroende hos stockholmarna om lite drygt tre år. Tre år kan låta långt, när man tänker på hur mycket elände som våra motståndare i det rödgröna laget redan har hunnit ställa till med. På mindre än ett år har de hunnit stoppa Förbifarten och påbörja den igen, utlysa extraval och ställa in det. Man lägger ut dimridå efter dimridå för att försöka dölja det faktum att man är djupt oense på punkt efter punkt. En sak har det dock självfallet lyckats med att höja skatter. Både i Stockholm och nationellt, har de levererat skattehöjningar på allt från låga och medelstora inkomster till ungdomsjobb. Men, mina vänner, tre år går snabbare än man kanske tror och vad det känns som just nu. Tänk till exempel på att det bara är drygt tre år sedan Håkan Juholt var partiledare för Socialdemokraterna. Visst känns det som att det var längre sedan? Men tänk då att om lika lång eller kort tid har vi valrörelse igen. Det är en valrörelse när vi på nytt ska möta väljarna och be om deras förtroende att få styra Stockholm och Sverige. Då behöver vi ha gjort vår hemläxa. Vi behöver självkritiskt ha granskat var våra svar var otillräckliga i den senaste valrörelsen. Och vi behöver ha en ny och utvecklad vision om hur vi vill att Stockholm ska vara i framtiden. Detta är en gemensam uppgift för oss alla. Oavsett vilken roll vi har och oavsett vilka former vårt politiska engagemang tar sig så har vi gemensamt ett ansvar för att utveckla vårt parti för att vinna stockholmarnas förtroende att få styra detta Stockholm som vi älskar. Jag vill verkligen understryka detta. Det arbete som ligger framför oss är inte en uppgift för någon enstaka person eller en viss utvald skara. Var och en av er och partiets medlemmar behövs för att nå fram i det viktiga politikutvecklingsarbetet. Väljarna måste känna att vi för deras talan. Ska vi få deras förtroende måste vi förtjäna det. Varje röst räknas. Därför behöver vi alla arbeta hårt tillsammans med att utveckla vår politik och också med att utveckla nya former för att tillvarata människors engagemang för att utveckla Stockholm. Vissa delar flygblad, några går på kommunala sammanträden, andra pratar politik med kollegorna i fikarummet, åter andra är aktiva i sociala medier. Vi har inte råd att säga att endast vissa former av engagemang ska premieras.
Oavsett vilka uttryck som engagemanget för ett bättre Stockholm tar sig ska man känna att man är välkommen i vårt parti och att det engagemang som man visar uppskattas. Och vi behöver finna nya sätt att kanalisera engagemang och nya former för hur människor kan delta i det politiska arbetet. Allt annat vore märkligt i en tid då ett möte lika gärna kan hållas via Skype som fysiskt i ett sammanträdesrum. Vår uppgift nu, mina vänner, är att åter ta striden för de värden vi tror på och den stad som vi vill se. Mot skattehöjningar och kommunaliseringar ska vi ställa ekonomiskt ansvarstagande och valfrihet. Mot svällande byråkrati och flygplatsnedläggningar ska vi ställa bättre möjligheter för företagande och tillväxt. Mot tilltron till politikens makt att i stort och smått lägga livet till rätta ska vi ställa övertygelsen om den enskilda människans oavvisliga möjlighet och rätt att själv utforma sitt liv. Vi har en lång och krävande resa mot valseger. Men målet gör resan värd. Och resan börjar nu och nu gör vi som Tories och slår sossarna och vänstern med häpnad! Tack ska ni ha!