eller ej, men på 1960-talet lanserades Mini som en familjebil.

Med former från förr De räcker med ett speciellt ljud eller en doft för att gamla bilminnen ska dyka upp. Kära minnen och många historier. Även biltillverkare blir nostalgiska och då och då kommer nya versioner av gamla klassiska modeller. Triggar de moderna klassikerna minnet tro? Eller är de alldeles för moderna? Vi som även träffat urmodellen för länge sedan har kollat lite och minns här tillbaka på tider som flytt. Mini Större nu men känslan består BMC:s lilla bil Mini i Sverige populärt kallad Hundkoja lanserades 1959 och blev britternas motsvarighet till Volkswagen Typ 1. Under BMW:s ägo lanserades en modern Mini efter millennieskiftet och den är nu inne på sin andra generation. TEXT: ERIC ROST Jag HAde en BMC Mini 1000 minns tyvärr inte årsmodellen men gissar att den var från slutet av 60-talet. Den var gul. Det man minns bäst är känslan när man körde den eftersom man satt lågt (på ganska dåliga stolar) och fick en gokart-känsla. Den ganska hårda fjädringen och de hårda stolarna bidrog säkert till detta. Den direkta styrningen gjorde packat och klart. Tro t eller ej, men på 1960-talet lanserades Mini som en familjebil. att bilen upplevdes som kvick, även om den inte hade så många hästkrafter. Instrumentbräda saknades, i stället fanns en lång hylla i hela kupéns bredd, med ett centralinstrument på mitten. Det var väl antagligen enklare för BMC då de skulle tillverka både höger- och vänsterstyrda bilar. Man behövde ju bara flytta ratt och pedalställ. På hyllan lade man ifrån sig diverse prylar som sedan for åt höger eller vänster i varje sväng. Minns en kul detalj om reglagen. I toppen på blinkersspaken satt en signallampa som blinkade då någon blinkers var på. Kanske en eftergift för att alla lampor och mätare var monterade i bilens mitt. För att komma in i baksätet fick man såklart fälla framstolarna det fanns ju bara två dörrar. Stolarna vek sig då inte mellan sittdyna och ryggstöd utan hela stolen fälldes framåt-uppåt för att få en ingång till baksätet. Det var inte ofta någon åkte med där då det var väldigt trångt. Det fanns inga fönstervevar i bilen utan sidorutorna i dörrarna var delade och man kunde skjuta den bakre framåt för att få en öppning. Att meka en Mini innebar en del utmaningar. Kommer ihåg att jag vid ett tillfälle då jag höll på med något under huven fick stå på knä hela tiden. Det var också trångt under huven. Minns att jag skulle lossa någon bult och lyckades få på en fast nyckel på bultskallen, men då gick det inte att vrida bulten. Någonting var alltid i vägen. Det hela slu- 024.REpoRTAGE

tade med att jag blev tvungen att kapa verktyget så det blev hälften så långt då funkade det. En finurlig detalj var att bakluckan till det minimala bagageutrymmet var hängt i nederkant och att nummerskylthållaren med dess belysning satt på gångjärn. Detta gjorde att man kunde fälla ned luckan som då stod rakt ut bakom bilen och hängde på ett par vajrar. Nummerplåten hängde då också ned och syntes utmärkt bakifrån. Man kunde alltså lasta mer bagage utomhus på luckan, bara man spände fast det. Minns en historia som jag själv inte var med om men som jag fått berättad för mig. Några var på någon längre resa i en BMC Mini under vintern och på hala vintervägar. Snön packade sig i det ena bakre hjulhuset så till den grad att hjulet inte längre kunde snurra. De hann åka ganska länge innan detta upptäcktes och då var däcket helt blankslitet på den sida som släpats mot underlaget. nostalgi i kubik. De som körde gamla Hundkojan känner igen sig och det är precis det som är meningen. Eric Rost om nya Mini Cooper Det här var en riktig nostalgitripp trots att nya Mini skiljer sig en hel del från den klassiska Minin. Man har genom att placera ett stort instrument mitt i instrumentbrädan återknutit till det ursprungliga. Att man sedan kompletterat med en varvräknare med inbyggd digital hastighetsmätare får väl ses som en eftergift åt moderna tider. Man har också, trots att den här bilen är betydligt större utvändigt än originalet, lyckats skapa en bil med nästan lika litet bagageutrymme som den gamla Minin. Även utförandet av många av knapparna på instrumentbrädan minner om den ursprungliga Minin, exempelvis med klassiska vippströmbrytare. Detsamma gäller känslan då man kör. Jag upplevde samma direkta reaktioner och samma vägkontakt i den här bilen som fanns i den gamla Minin. Det är skickligt gjort i en bil som storleksmässigt är mycket större och har mycket större hjul. Den gokart-känsla som fanns förr finns även i den här bilen. Stolarna var mycket bra och man satt skönt. Inredningen var ganska lyxig vilket inte alls minner om den gamla Minin. Bilen är utrustad med en potent motor på 122 hästar och en 6-stegad automatlåda. Detta var något som aldrig förekom i den ursprungliga Minin. c 025.REpoRTAGE

c Originalet. I början av 1960-talet hade blinkerspilarna i dörrpilen försvunnit liksom den lilla bakrutan. 12-volts elsystem kom dock att dröja till 1967. Volkswagen Typ 1 Klassikerns svagheter åtgärdade Volkswagen blev en riktig folkbil. För ett par generationer var den ofta den första bilen man köpte. Motorförarens medarbetare Margareta Rost och hennes bror Eric Rost ägde flera stycken och kan konstatera att allt inte var bättre förr. TEXT: MARGARETA ROST Jag HAde hela tre OLika klassiska Folkabubblor i slutet på 60- och början på 70-talet. Ja, inte samtidigt utan en i taget. Den första av 54 års modell var blå och kostade 500 kronor. Den tog mig från A till B utan några större problem. Den blev dock skadad av en bekant som lånat den och kört i diket. Han betalade för skadorna genom att byta vad som var kvar av min Folka till hans som möjligen var något år yngre och gick att köra. Min nygamla version av Folka hade inte precis utseendet för sig, blekt helt glanslöst beige och med rostfläckar lite här och där. Men även denna gick snällt från A till B så vitt jag minns även om det inte gick särskilt fort. Därför blev jag minst sagt häpen när jag blev stoppad av polisen mellan två rondeller i västra Stockholm för att ha kört fortare än 70 km/h. Polisen stack in böteslappen genom vindrutan och krävde att jag skulle skriva under ett erkännande. Skulle jag ha kört för fort med den här?, utbrast jag, och hade i pur förvåning sinnesnärvaro att kräva att få veta vilken hastighet jag lyckats komma upp i på några hundra meter från förra rondellen i så fall. Möjligen hade jag en förflugen tanke att detta kunde vara ett säljande argument ifall jag skulle byta bil. Den unga polisen kom tillbaka med röda kinder efter ett par minuter och medgav att jag blivit omkörd mitt framför fartkameran. Jag bad honom kaxigt att se till att jag kom ut från polisens parkeringsficka med tanke på att min bil inte hade någon vidare acceleration. Han gjorde som jag bad honom men han orkade inte kosta på sig något leende. När jag senare blev erbjuden att byta upp mig till en röd Folka av sportmodell slog jag till. Den hade jag kanske kunnat få fortkörningsböter i men det hände aldrig. Den minns jag mest för svårigheten att komma någonstans en kall, snöig vinterdag för den gick liksom inget vidare att styra. Försökte man svänga gjorde den hellre en hel piruett på den tunga bakvagnen. Annars minns jag mest det lite nasala ljudet som var speciellt för Folkan och det lilla vredet under instrumentbrädan där man kunde slå över till reservtank när motorn började hosta av bränslebrist. På de äldre modellerna fanns ju ingen bensinmätare. En del konstruktioner var speciellt tveksamma: Värmereglaget var en ratt vid växelspaken som påverkade ett spjäll vid värmekamrarna, minns min bror som också haft några Folkor. Det brukade alltid rosta fast så att han antingen inte hade någon värme alls eller också gick den inte att stänga av. Han fick då vänsterfoten kokt då han körde. Ytterligare en följd av värmesystemet var att defrostern nästan inte alls fungerade. Man fick ständigt sitta och torka bort imma från rutan då man körde. Kanske var tur att rutan satt så nära att man ju nådde den bra. VindruteSPOLArna drevs av trycket i reservdäcket, vilket om man hade otur kunde leda till att reserven var tom eller nästan tom om man skulle behöva den. Batteriet satt under baksätet vilket kunde orsaka kortslutning om det satt någon tillräckligt tung i höger baksäte. Min bror minns en röd folka han hade ett tag. Den var utrustad med en gammal rörbestyckad radio som drog rätt mycket ström. Då man stod på tomgång vid rödljus tystnade radion eftersom strömmen inte räckte till. Allt var verkligen inte bättre förr. 026.REpoRTAGE

SmartStart alkolås! Godkänd av Transportstyrelsen Margareta Rost om VW The Beetle Man kliver så klart in i en ny värld när man sätter sig i 2010-talets version av den klassiska Folkan. Men trots nymodigheterna känner man igen lite drag av den klassiska förebilden. Karossen är ganska lik men större och lite tillplattad. I en av provbilarna kände man genast igen handskfacksluckan men inte i en annan. Framlyktorna är fortfarande runda men har nu en ytterring av ledlampor. Roligast är att man ibland kan höra det klassiska motorljudet lite svagt trots att det här handlar om en helt annan motor. Man sitter mycket bekvämare och fryser inte alls och reservtanken är utbytt mot en bränslemätare. Med en turbomotor på 200 hk och framhjulsdrift är man inte i närheten av den gamla modellen med en betydligt beskedligare motor bak. Det är ingen rymlig bil men för den som vill ha en kul bil med attityd är den väl värd att ta en närmare titt på. c Godkänd enligt CENELEC 1 & 2 Enkel blåsteknik Kalibrering 1 gång/år Extra kraftig uppvärmning, starttid ca. 90 sek vid 25 C Informationsdisplay på svenska Smidig att installera Malux Sweden AB Tel. 0660-29 29 00 www.malux.se/alkolas Nostaligikopian. Volkswagen The Beetle 2012 års modell har 200 hk och turbo. Namnlöst-8 1 2012-11-28 15.42 027.REpoRTAGE

c Fiat 500 Succé då och nu I den här trion var Fiat 500 sist ut som så kallad retrobil. Precis som sin förlaga har succén varit stor båda har tillverkats i miljonupplagor. TEXT: MARGARETA ROST Likt flera bilmodeller under tidigt femtiotal hade lilla Fiat 500 motorn bak. De många småbilarna vid tidsperioden var ett sätt att hålla priset nere för att fler skulle kunna köpa bil när världen sakta hämtade sig efter andra världskriget. Den ersatte den tidigare Fiatmodellen Fiat 500 Topolino, som tillverkades mellan 1936 och 1955, men den äldre versionen hade inte motorn bak. Den nya Fiat 500 visade sig i alla fall bli populär och tillverkades i 3,7 miljoner exemplar mellan 1957 och 1975. Trots att den var så liten visade den sig vara väldigt praktisk och tilltalade många. Den lilla bilen kom i oändliga varianter genom åren från en kombivariant till sportmodeller, då med tillnamnet Abarth och till och med som en cab med rottingstolar och ett soltak av randig markisväv. Min farbror, som var en bit över två meter lång hade den äldre varianten under tidigt 50-tal en Fiat 500 Topolino och som jag minns det, jag var väldigt liten då, stack hans huvud upp en bit genom takluckan i den pyttelilla bilen. 2007 gjorde Fiat 500 come back som en modern bil. Just i dagarna har den nya modellen byggts i en miljon exemplar. I Nordamerika, mest känt för sina slagskepp till bilar har den sålts i 73 000 exemplar sedan 2011. Så hur är den att köra? Vi satte den i händerna på Eric Rost, som visserligen fick mer erfarenhet av sin kompis Fiat 600 någon gång på 70-talet, men det ansåg vi vara nära nog. minimal succé. 3,7 miljoner Fiat 500 såldes 1957 1975. Stor Analys av alkohol i utandad luft på mindre än 2 sekunder. Servoteks nya TGS alkoholanalysator mäter beröringsfritt med IR-teknik och munstycke behövs inte. Mätningen är inte fysiskt ansträngande och kan utföras av alla. Individens fysiska egenskaper får ingen betydelse och en hög rättssäkerhet garanteras. Analysatorn har framgångsrikt börjat användas i bland annat passersystem inom kollektivtrafiken. Servotek AB SE-232 91, Arlöv Tel. +46 40 491700 Fax. +46 40 491706 tgs@servotek.se annons.indd 1 2012-11-02 11.23 028.REpoRTAGE

Eric Rost om nya Fiat 500 succé det lilla formatet till trots. Kul bil med verklig nostalgikänsla. Till och med ljudet är som originalet. Den nya låter verkligen som en gammal Fiat från 60-talet. Även inredningen andas dåtid med en verklig känsla för epoken och är dessutom snygg. Sätena är förvånansvärt bra och om man inte är fler än två är det en utmärkt stadsbil som är lätt att parkera nästan var som helst. Baksätet rymmer möjligen två barn. Bagageutrymmet är förvånansvärt bra däremot. Utrustningen är inte överdådig men det nödvändigaste finns, ingen Bluetooth men dubbla trippmätare. Bilen är pigg och alert i stadstrafik men bränsleförbrukningen var förvånande hög. Vi lyckades inte komma under 5,0 liter per 100 km i blandad körning. På det hela taget är det en kul upplevelse att köra Fiat 500 men jag skulle dock inte köpa en själv. Jag tycker nog att den känns mer som en leksak än en riktig bil. lyckad kopia. 2000-talets Fiat 500 är en lyckad kombination av gammalt och nytt. En utmärkt stadsbil för två. Namnlöst-1 1 2012-11-30 09.43 029.REpoRTAGE