SVERIGE 1 HUVUDDRAGEN I PENSIONSSYSTEMET Det lagstadgade pensionssystemet är inkomstrelaterat och finansieras helt med avgifter (åtskilt från statsbudgeten), vilka ska ligga konstant på 18,5 % av den pensionsgrundande inkomsten. Garantipension och efterlevandepension är skattefinansierade medan sjukersättningen finansieras via sjukförsäkringssystemet. 16 % av avgiften på 18,5 %, upp till ett tak i socialförsäkringen, finansierar pensioner genom ett fördelningssystem med fiktiva konton: avgifterna kapitaliseras med en given ränta till ett hypotetiskt pensionskapital (kapitaliseringen följer inkomstökningen, medan indexeringen av pensioner vid utbetalningen mer eller mindre följer inkomstökningen, dvs. inkomstökningen minus 1,6 %). Återstående 2,5 % investeras i en eller flera fonder som den enskilde själv väljer (s.k. premiepension). Vid pensioneringen omvandlas det hypotetiska pensionskapitalet till en pension, vars storlek i första hand hänger samman med den förväntade återstående livslängden. Kapitalet i premiepensionen kan antingen utbetalas från pensionsfonden eller omvandlas till en livränta. Inkomstpension och premiepension utbetalas tidigast vid 61 års ålder. Storleken på den årliga pensionen blir större ju senare i livet en person väljer att pensionera sig, vilket förklaras av fler intjänade pensionsrätter under de extra arbetsåren och en kortare förväntad återstående livslängd. Pensionsrätter kan intjänas under obegränsad tid och det finns ingen bestämd pensionsålder. Enligt lagen om anställningsskydd har en anställd rätt att behålla sin anställning tills han fyller 67 år. Pensionen kan utbetalas i delar om 25, 50, 75 eller 100 %. Om den enskilde fortsätter att arbeta efter det att pensionen har börjat utbetalas intjänas ytterligare pensionsrätter oberoende av ålder. Tjänstepensioner baseras i huvudsak på fyra stora kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. Dessa avtal omfattar över 90 % av de anställda. Avgifterna betalas av arbetsgivarna och uppgår till 2-5 % av lönen för de avgiftsbestämda pensionerna, men kan vara högre för de förmånsbestämda. Tjänstepensionerna utgörs allt oftare av avgiftsbestämda pensioner. De ger vanligen en extra inkomst på 10-15 % av slutlönen. Dessa avtal kan också innehålla ett efterlevandeskydd och en sjukförsäkring som utbetalas vid långvarig sjukdom. Ca 40 % av de anställda omfattas av privata pensionsavtal, vilka motsvarade ca 5 % av de totala pensionskostnaderna 2002. Dessa avtal sluts frivilligt och kostnaderna är avdragsgilla i deklarationen. Det genomsnittliga belopp som inbetalades till sådana privata pensionsavtal 2003 motsvarade ca 2,3 % av den genomsnittliga årsbruttolönen. Dessa avtal har fått en allt större betydelse under de senaste tio åren. En typisk sådan produkt är en traditionell livförsäkring eller en kombinerad liv- och fondförsäkring. Garantipensionen ger en minimipension från och med 65 års ålder som ett komplement till den lagstadgade pensionen (maximibeloppet utbetalas till den som har varit bosatt i Sverige i 40 år). Den är skattefinansierad och är prisindexerad. Den påverkas inte av inkomst av tjänst eller kapitalinkomster, inte heller av tjänstepension eller privata pensionsförsäkringar. En ny form av inkomstprövat stöd till äldre som inte har rätt till garantipension (särskilt invandrare) underhållsstöd för äldre infördes 2003. De inkomstprövade bostadsbidragen innebär också en extra inkomst för många pensionärer.
2 NUVARANDE SITUATION OCH FRAMTIDSPERSEKTIV MOT BAKGRUND AV DE GEMENSAMMA MÅLEN 2.1 Nuvarande situation Då det gäller tillräcklighet bygger det inkomstrelaterade systemet på principen om försäkringsteknisk neutralitet: de samlade tillgångarna från de avgifter som betalats under hela det yrkesverksamma livet omvandlas till en livränta vid pensioneringen varvid den förväntade återstående livslängden beaktas. Avgiftskontot krediteras dessutom för avbrott i yrkesverksamheten på grund av t.ex. arbetslöshet och föräldraledighet. Arbetsgivarnas andel av pensionsavgifterna till sådana förmåner finansieras via statsbudgeten. Dessutom får vissa grupper ytterligare pensionsrätter som baseras på fiktiva inkomster, s.k. pensionsgrundande belopp, för att kompensera de försäkrade för sådana perioder som kan leda till inkomstbortfall utan att de egentligen borde göra det. Pensionsgrundande belopp tillgodoräknas föräldrar till barn i åldrarna 0-4 år. De får också tillgodoräknas för de perioder då man uppbär sjuk- eller aktivitetsersättning, likaså vid studier och plikttjänst. Hela avgiften på 18,5 % betalas i dessa fall via statsbudgeten. År 2005 var ersättningsnivåerna ca 70 % (68 % brutto och 71 % netto) för den som arbetat i 40 år med en genomsnittlig lön och som gick i pension vid 65 års ålder (inräknat både den lagstadgade pensionen och tjänstepensionen). Systemet med tjänstepensioner är väl utvecklat och dessa förväntas bidra till att bevara levnadsstandarden efter pensioneringen. Det svenska pensionssystemet garanterar tillräcklig levnadsstandard för kvinnor och män (den relativa inkomsten för dem som är över 65 år är ca 80 % av den relativa inkomsten för 0-64), även om könsrelaterade skillnader kvarstår (83 % för män och 73 % för kvinnor). Risken för äldre att drabbas av fattigdom är måttlig för i stort sett hela befolkningen. Andelen fattiga bland personer över 65 år var 14 % år 2003 vid 60 %-taket (9 % för män och 18 % för kvinnor). Vad beträffar den ekonomiska bärkraften begränsar det nya systemet med avgiftsbestämda pensioner den framtida ökningen av pensionskostnaderna till de ökade kostnaderna för pensionsavgifternas kapitalisering. År 2003 var pensionskostnaderna 12,7 % av BNP, vilket är nästan detsamma som EU:s genomsnitt. Dessutom garanteras den ekonomiska bärkraften hos det avgiftsbestämda systemet genom den mekanism som automatiskt rättar till eventuell obalans. Till dess hjälp finns också sedan början av 60-talet en buffertfond. Denna är tänkt att bidra till den långsiktiga finansieringen av pensionssystemet. Dess tillgångar uppgick 2005 till nästan 30 % av BNP. Tillgångarna i andra pensionssystem, bl.a. tjänstepensioner och privat pensionssparande, motsvarade ca 67 % av BNP år 2003. Pensionssystemet tillåter stor flexibilitet både i fråga om tidpunkten för pensionering och möjligheten att kombinera inkomst av tjänst med full pension eller delpension. Andelen äldre som förvärvsarbetar i Sverige är den högsta i EU-25. Det finns ingen fast pensionsålder, men det är möjligt att pensionera sig i förtid med en pension som är försäkringsmässigt neutral. Även om pensionssystemet uppmuntrar till fortsatt arbete, har antalet äldre arbetstagare som är sjukskrivna och som uppbär förmåner på grund av arbetsoförmåga ökat snabbt. Tendensen vände emellertid 2003 och antalet sjukskrivna har sjunkit sedan dess, låt vara från en hög nivå. Vad gäller moderniseringen garanterar det allmänna svenska pensionssystemet en hög grad av flexibilitet, t.ex. olika arbetsmönster och flexibla pensionsmöjligheter. Systemet innehåller också incitament till fortsatt arbete och jämställdhet. Den svenska reformen bygger på bred politisk samstämmighet och beledsagas av en vilja att förbättra informationen till framtida pensionstagare som varje år får uppgifter om sitt pensionskapital och prognoser om sin framtida pension på grundval av vissa antaganden om
t.ex. tillväxt, avkastning och pensionsålder. Som ett led i denna strävan skapades det 2004 en omfattande Internetportal om pensioner, där var och en kan göra en prognos om sin framtida pension (inte bara den lagstadgade utan också tjänstepensionen och med tiden även det privata pensionssparandet). 2.2 Framtidsutsikter, reformer och policydiskussion Försörjningsbördan för äldre förväntas öka mycket långsamt, från måttliga 26 % år 2003 till 41 % år 2050, dvs. en ökning med bara 14 %. Detta beror främst på att födelsetalen är bland de högsta inom EU. Ersättningsnivåerna vid en given ålder förväntas sjunka kraftigt under de kommande årtiondena. Enligt de beräkningar som arbetsgruppen för indikatorer gjort av de fiktiva ersättningsnivåerna för en arbetstagare som går i pension vid 65 års ålder efter 40 års arbete kommer nettoersättningsnivån att sjunka märkbart från 71 % år 2005 till 57 % år 2050. Bruttoersättningsnivån kommer att sjunka från 68 % år 2005 till 56 % år 2050 (eftersom avgifterna från pensionsfonderna kommer att förbli oförändrade). Det kommer att bli resultatet av den förväntade ökade livslängden (dvs. tiden som pensionär kommer att öka) och samma antagande om 40 år i arbetslivet när principen om den avgiftsbestämda pensionen tillämpas. Därför kommer de som pensionerar sig 2050 att behöva arbeta i 44 år tills de fyller 69 för att uppnå samma ersättningsnivå som de som pensionerar sig 2005. Minimipensionerna är prisindexerade. Inkomstrelaterade pensioner (både fördelningssystem och fonderingssystem) är indexerade efter den genomsnittliga löneökningen. Indexeringen görs emellertid i början av pensionsperioden så att en ökning på 1,6 % tillkommer vid pensioneringen, medan senare indexjusteringar är lika med den genomsnittliga löneökningen minus 1,6 procentenheter. På så sätt får man en högre pensionsnivå i början av pensionsperioden, vilket anses bättre motsvara pensionärernas konsumtionsmönster under hela pensionsperioden. Detta kan emellertid på sikt öka den relativa risken för fattigdom bland äldre pensionärer med en låg inkomstrelaterad pension. Avgifterna förs fiktivt över till enskilda konton och krediteras årligen en fiktiv avkastning som är densamma som de totala löneökningarna. Det har införts ett automatiskt kompensationssystem (som bromsar indexeringen av pensionskapitalet om det råder obalans), medan omvandlingen av det fiktiva pensionskapitalet till en pension tar hänsyn till den förväntade livslängden vid tidpunkten för pensioneringen, vilket neutraliserar en viktig ökningsfaktor i pensionskostnaderna. Sveriges allmänna pensionssystem, som inte finansieras via statsbudgeten, förväntas inte utsättas för något hårt tryck genom den åldrande befolkningen. Enligt de budgetprognoser som 2005 gjordes av arbetsgruppen för åldrande förväntas de nuvarande offentliga utgifterna på pensioner (10,6 % av BNP) att öka mycket långsamt fram till 2050 med endast 0,6 % (jämfört med 2,2 % i EU-15). De totala åldersrelaterade kostnaderna förväntas öka från 25,7 % till 26,3 % av BNP under samma period. Att bevara möjligheten till anställning och förmågan att arbeta är dock ytterst viktigt för systemets tillräcklighet och ekonomiska bärkraft i framtiden. För närvarande försöker regeringen att absorbera ökningen av sjukersättning genom att införa ett brett program för att främja hälsa i arbetet. Handlingsplanen innehåller framför allt åtgärder för att förbättra arbetsmiljön och tydligare fastslå arbetsgivarens skyldigheter. Den innehåller också åtgärder för att snabbt kunna återvända till arbetet efter tillfrisknandet, åtaganden för att lättare kunna komma i åtnjutande av hälso- och sjukvård och läkarbehandling samt en kontroll av patienternas situation minst vart tredje år. Dessutom har systemet med förtidspensioner setts över och införlivats med sjukförsäkringssystemet. Syftet med reformen är att systemet ska bli
rättvisare genom att tillträdet till arbetsmarknaden underlättas på så sätt att man skiljer mellan aktivitetsersättning (för arbetstagare mellan 19 och 29 år) och sjukersättning (för dem som är i åldrarna 30-64 år). Det skapas framför allt en möjlighet att få hjälp med rehabilitering och möjligheten att kombinera arbete med partiella förmåner. Enligt det nya inkomstrelaterade systemet bär pensionstagarna de finansiella risker som är knutna till livslängd och avgiftsbas för att avgiftsnivåerna ska kunna hållas konstanta. Finansieringen av den garanterade minimipensionen skulle kunna innebära en ekonomisk risk för den allmänna budgeten om många människor inte kan intjäna tillräckligt många inkomstrelaterade pensionsrätter. 3 SLUTSATSER Sverige har lyckats skapa ett allmänt pensionssystem som har tillräckliga resurser och som är ekonomiskt stabilt för framtiden så länge den betydande minskningen i ersättningsnivå kompenseras med ett senare utträde ur arbetslivet. Sverige har säkrat dess ekonomiska bärkraft genom en reservfond som tillkom i början på 1960-talet (uppgick till nästan 30 % av BNP 2005) och genom en mekanism som automatiskt rättar till eventuell obalans. Andelen äldre arbetstagare i Sverige är den högsta i EU-25. Pensionssystemet tillåter stor flexibilitet både i fråga om tidpunkten för pensionering och möjligheten att kombinera arbetsinkomst med full pension eller delpension. Öppenheten i pensionssystemet och de uppgifter som var och en får om pensionerna bör göra det möjligt för alla att planera sitt yrkesliv på ett sådant sätt att de kan säkra en tillräcklig pension. Detta ger viktiga incitament för äldre arbetstagare att stanna längre på arbetsmarknaden. Trots de uppgifter som lämnas är de allmänna kunskaperna om hur pensionerna beräknas inte tillfredsställande. Även om systemets försäkringstekniska neutralitet och möjligheter till rörlig pensionsålder gör att folk inte pensionerar sig tidigt, märks en tendens till att allt fler inom vissa grupper lämnar arbetsmarknaden i förtid, främst genom sjukskrivning och förmåner till följd av arbetsoförmåga. Regeringen försöker åtgärda dessa tendenser och kommer att kontrollera resultatet av de vidtagna åtgärderna.
4. STATISTISKA BAKGRUNDSUPPGIFTER SE EU-25 Totalt Tillräckliga pensioner Nuvarande situation Män Kvinnor Totalt Män Kvinnor Risk för fattigdom 1 11 10 12 16 15 17 0-64 11 11 11 16 16 17 65+ 14 9 18 18 15 20 75+ 20 14 24 Nd Nd Nd Inkomstskillnader 1 0-64 3,3 65+ 2,7 Inkomster i ålderskategorin 65+ i förhållande till inkomster i ålderskategorin 0-64 1 0,77 0,83 0,73 Medianpensioner i relation till medianinkomster 2 0,67 0,66 0,69 Långsiktiga prognoser Teoretisk ersättningsnivå 3 2005 2030 2050 Total nettoersättningsnivå 71 60 57 Total bruttoersättningsnivå 68 58 56 Bruttoersättn.nivå 1:a pel. 53 43 40 Bruttoersättn.nivå 2:a/3:e pel. 15 16 15 Ekonomisk bärkraft Nuvarande situation Pensionskostnader enligt 1995 2000 2003 1995 2000 2003 Esspros 4, procent av BNP 12,8 11,7 12,7 12,5 12,6 Sysselsättning (2004) 5 Totalt Män Kvinnor Totalt Män Kvinnor Sysselsättningsintensitet (25-54 år) 82,9 85,0 80,9 76,8 85,2 68,5 Sysselsättningsintensitet (55-64 år) 69,1 71,2 67,0 41,0 50,7 31,7 Faktisk ålder för utträde från 6 arbetsmarknaden (2004) 62,8 60,7p Offentliga finanser (2003) 7 Statsskuld, % av BNP 52,0 63,3 Budgetbalans, % av BNP 0,3-2,8 Långsiktiga prognoser (EPC 2006) Nivå Ökning Nivå Ökning 2004 2030 2050 2004-50 2004 2030 2050 2004-50 Försörjningsbördan för äldre 8 26,4 38,4 40,9 +55 % 25 40 52 + 108% Offentliga pensionsutgifter i % av BNP 9 10.6 11.1 11.2 +0.6 10,6 11,9 12,8 +2,2 Faktorer som påverkar de offentliga pensionsutgifternas utveckling (2000-2050) 10 Del i förändringen, i % av BNP Del i förändringen, i % av BNP Demografisk försörjningsbörda 4,8 8,6 Sysselsättning -0,6-1,1 Omfattning -0,2-2,1 Förmånsnivå -2,8-2,7 Totalt (med restvärde) 0,9 2,2
Anm.: 1. Källa: Eurostat data collection 2005. Fattigdomsgräns: Fattigdomsgränsen definieras som 60 % av medianlönen. inkomstskillnader: Inkomstfördelning S80/S20. Under överförandet till EU-SILC:s harmoniserade uppgifter om inkomster och levnadsomkostnader i Europa har man kommit överens om att använda index från nationella källor enligt en gemensam överenskommen metod. Eftersom sådana index inte kan anses helt jämförbara därför att olika undersökningar och referensår för inkomster används, har man försökt att på alla sätt uppnå största möjliga jämförbarhet. Det kan påpekas att 12 medlemsstater redan använder EU-SILC:s undersökningar (BE, DK, EL, ES, FR, IE, IT, LU, AT, PT, FI, SE; SILC 2004, inkomstuppgifter 2003), medan andra medlemsstater använder inhemska källor (inkomstuppgifter 2003), med undagtag av MT (2000), CZ, DE och SK (2002). 2. Källa:Eurostat: Medianinkomsterna från privata försäkringar för pensionstagare i åldrarna 65-74 år i relation till medianinkomsterna för anställa i åldrarna 50-59 år. Exklusive sociala förmåner och andra pensioner. 3. Källa: nationella beräkningar enligt den metod som fastställts av arbetsgruppen för indikatorer inom kommittén för socialt skydd. Teoretisk ersättningsnivå för en manlig arbetstagare som arbetat heltid i 40 år med genomsnittlig inkomst och som betalat avgifter till första och andra pelarens pensionssystem och som pensionerar sig vid 65 års ålder 2005. 4. Källa: Esspros, Eurostat. Omfattar utgifter som betalas av vissa privata sociala trygghetssystem. 5. Källa: Europeiska arbetskraftsundersökningen t.o.m. 2004. 6. Källa: Europeiska arbetskraftsundersökningen t.o.m. 2004. 7. Källa: Europeiska kommissionen, GD ECFIN. 8. Källa: Eurostat (2005), demografiska prognoser. Antal personer 65 år och äldre som procentandel av antalet personer 15-64 år. 9. Källa: Kommittén för ekonomisk politik: Utgifter till det allmänna pensionssystemet (inkl. största delen av den statliga ersättningen för inkomstbortfall för dem som är 55 år och äldre, också pensionskostnader från fonderade lagstadgade pensioner), före skatt. 10. Källa: Kommittén för ekonomisk politik: Utgifter till det allmänna pensionssystemet (inkl. största delen av den statliga ersättningen för inkomstbortfall för dem som är 55 år och äldre, också pensionskostnader från fonderade lagstadgade pensioner), före skatt. * försumbar del