Huset Huset är precis så stort som på bilden pappa visade oss. Det ligger i utkanten av det lilla samhället på en kulle. Vart man än tittar ser man granskog eller vatten. Mörk och tät som i sagorna. Det är så tyst på kvällarna att man kan höra varenda knakande och knarrande i huset. Jag fattar inte varför vi var tvungna att flytta hit. Huset har fyra sovrum, ett kök lika stort som vår lägenhet i stan, två toaletter, ett enormt vardagsrum och en balkong lika bred som ett fartygsdäck. Vi har kvällssol och man kan skymta Siljan bakom grantopparna. Huset är perfekt, sa pappa, ett fynd. Vi hade tur som fick det så billigt. Det har sin förklaring. Men det fick vi inte veta förrän det var försent. Vad som är fel med huset. Varför de förra ägarna flyttade härifrån efter bara ett halvår. Varför mina nya klasskompisar tystnade och fick något stelt i blicken när jag berättade var jag bodde. Mäklaren berättade ingenting. Det kanske inte hade spelat någon större roll. Pappa förälskade sig i huset, och som alla vet är kärleken blind. Men huset älskade honom inte tillbaka. Huset hatade oss alla. Särskilt mig. Det började redan första natten. Jag vaknade med ett ryck av att något föll i golvet. Det var en bild på min mamma och mig som fallit. Glaset var sprucket men jag tog upp fotot bland glasskivorna. Hon dog när jag var fyra och jag saknar henne jätte mycket, men när jag kollade på fotot drogs min uppmärksamhet till dörren framför min säng. Min dörr öppnades Den öppnades långsamt med ett knakande ljud. Hela min kropp började rysa och jag höll om mina ben. Efter ett tag när dörren stått still så satte jag ner mina ben på golvet och gick mot dörren. Jag öppnade den långsamt för att se om det var något där men när dörren stod helt öppen så var inget där. Jag tänkte att det måste varit vinden. Jag gick ut i den kolsvarta korridoren och tittade mig omkring. Jag vände tillbaka och tog min kofta som hängde på stolen till mitt sminkbord och gick ut igen. Jag visste att något var fel i det här huset, jag bara visste det. Efter att jag gått igenom hela korridoren så kom jag kom fram till trappan. Pappa hade inte hunnit packa upp allting så det var väldigt tomt i huset, han hade hunnit sätta upp tavlorna i trapporna och andra stora möbler. Jag gick ner för trappan och in i vardagsrummet. Vi hade packat upp vår nya tv som vi köpt bara för att pappa trodde han kunde muta oss att flytta hit även om det var emot vår vilja.
Men han hade bestämt sig. Jag bestämde mig för att titta på tv. Efter en stund så kände jag att något stirrade på mig. Jag vände sakta på huvudet och kollade mot hallen och trappen. Jag hoppade till för att mitt framför mig så stod det något, en människa. Jag såg bara den vita klänningen och det långa lockiga mörkbruna håret som hängde löst vid sidorna på den lilla flickan. Jag ställde mig upp och kollade vettskrämt på flickan som stirrade intensivt på mig med sina bäcksvarta ögon. Jag hörde något från förrådet och vände min blick mot fönstret i en sekund. Jag vände tillbaka min blick snabbt och mitt framför mig, bara några centimeter ifrån mitt ansikte stod flickan och stirrade rakt in i ögonen på mig. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag bara stod där och stirrade tillbaka. Jag var som förstenad. Jag blinkade men när jag öppnade mina ögon så var hon borta. Efter en stund andades jag ut och stängde av tvn. Jag vågade inte röra mig riktigt så jag stod kvar där tills jag bestämde mig för att gå upp till min lillasysters rum. När jag kom in la jag mig i sängen bredvid henne och hon frågade om jag haft en mardröm. Jag sa: något sånt När jag vaknade så såg jag mig omkring. Jag visste inte att jag skulle kunna sova men jag måste ha varit så trött att mina ögon inte orkade mer. Jag gick in på mitt rum och klädde på mig ett par shorts och ett linne. Jag gick ner och in i köket där min lillasyster Emily och pappa satt. När jag kom in sa pappa: God morgon sömntuta. Emily berättade att du sovit hos henne inatt. Ja, jag var uppe inatt och tänkte kolla på tv men så Det ringde på dörren. Vi får prata mer sen gumman, jag väntar besök. Orden snurrade runt i mitt huvud: Jag väntar besök. När pappa öppnade dörren så sken hans ansikte upp mer en någonsin. En blond, smal, snygg kvinna kom in och kollade sig omkring för tydligen hade pappa packat upp allt eftersom inga lådor låg kvar på golvet. Hon gick in i köket med pappa efter sig. Hon var mycket yngre än han. När hon kom in så sa hon: Hej, det är du som måste vara Emily! Emily reste sig upp och skakade hennes hand. Vilken fin klänning du har! Tack, sa Emily med ett stort leende. Hon vände blicken mot mig och jag reste mig. Och det är du som måste vara Liz. Ja, det är jag men jag får ursäkta för jag vet inte var du heter. Hon vände sig mot pappa och små viskade:
Har du inte berättat? Pappa skakade på huvudet. Okej, eftersom din pappa inte berättat så får väl jag göra det. Jag heter Rebecca och jag och er far är goda vänner. Väldigt goda vänner, sa hon samtidigt som hon log åt min pappa. Jag förstod direkt vad hon menade, dom dejtade. Hon iaktog mig en stund men sen reste jag mig och sprang ut. Jag sprang ner för kullen till en stor brygga. Vattnet glänste magiskt framför mig när jag doppade fötterna. Jag satt där en stund men plötsligt så kände jag något mot ryggen som puttade ner mig i vattnet! Jag försökte simma upp men något höll kvar mig och drog mig neråt. Längre och längre ner drogs jag samtidigt som jag fick mindre och mindre luft. Jag kände hur jag började sluta röra på mig. Jag kände hur mina ögon slöt sig och hur jag svimmade av. Helt pötsligt drogs jag upp ur vattnet och kände att någon la mig på bryggan där jag satt innan. Efter att jag hört en röst säga: Hallå? Är du ok? Hallå? så kvicknade jag till. Jag kände att jag låg i någons famn. Jag öppnade ögonen. Plötsligt så hörde jag någon ropa på mig som sprang ner för backen från huset. Det var Rebecca. Hon sprang fram till mig och satte sig på knä. Jag hade fortfarande inte sett vem som räddat mig. Hon hjälpte mig sedan upp och kramade mig. Efter att hon frågat om jag var okej så kramade hon mig hårt och sedan vände hon blicken till människan som räddat mig. Hon gick fram till människan och skakade hand och sa tack på mycket. Nu hade jag fått tillbaka mitt medvetande riktigt och vände mig om för att kolla vem personen var. När jag vände mig om såg jag en kille som var lite längre en mig med brunt rufsigt hår och bruna ögon. Han kollade på mig och jag på han. Efter en liten stund av pinsam tystnad så sa Rebecca som hade sett oss: Ja ni två kan få prata så går jag upp och gör lite mellanmål. Hon vände sig mot mig och la sina händer på mina axlar och sa: Tack och lov att du är ok. Och så kramade hon mig och gick upp för backen till huset. Han gick fram till mig. Är du ok? Jag tror det men vad hände och vad gör du här? Vi har inte fått några besökare sedan vi flyttade in. Jag badade där borta vid klipporna och så såg jag hur du föll i och inte kom upp så jag simmade hit så snabbt jag kunde. Jag dök ner och så hittade jag dig helt livlös på botten. Jag vet inte vad som hände jag bara kände hur något knuffade i mig
Vad konstigt Jag såg iallafall inte någon. Okej men tack så mycket att du räddade mig, sa jag generad och kollade ner i bryggan. Vem som helst hade gjort det, sa han och log. När han log mot mig så kände jag hur det pirrade i magen. Det var ju inte så konstigt eftersom han var väldigt snygg och hade ett fantastiskt leende. Vi gick och satte oss med fötterna i vattnet och började prata. Förresten jag heter Taylor. Vi satt där och pratade tills Rebecca ropade att mellanmålet var färdigt. Jag frågade om han ville komma upp och äta lite. Visst, svarade han. När vi kom upp till huset så sa jag att jag bara skulle upp och byta om lite snabbt. Jag sprang upp för trappan och in på mitt rum. Medans jag var uppe så pratade pappa med Taylor. Dom pratade om vad som hände och andra vanliga saker som om han bodde här och hur gammal han var. Jag kom ner i en blommig klänning som jag hade fått av pappa innan vi flyttade. Jag tog några mackor och lite saft och sa att vi skulle sitta på bryggan och fika. Vi gick ner till bryggan och fikade och pratade. När vi suttit där och snackat om allt möjligt så ringde Taylors mobil. När han la på så sa han att han var tvungen att gå hem. Varför? Har det hänt något? Nej men jag skulle hjälpa min pappa med en sak. Jaha ok men vi ses väl någon annan gång? Såklart, du kan få mitt nummer nu. När han sen hade lämnat mig på bryggan så bestämde jag mig för att hoppa i. Jag tog av mig min klänning som jag hade bikini under och hoppade i. Vattnet var klarblått och man såg botten klart och tydligt. När jag dök och sen var påväg upp så tyckte jag att jag såg en man stå på bryggan och kolla ner på mig. Men när jag sen fått huvudet över ytan var det ingen där. Det var som att när jag blinkade försvann han. Jag gick upp för stegen och skulle gå upp till huset men så såg jag stora fotsteg på bryggan av lera. Jag kände hur rädslan steg inuti mig. Tänk om det var någon som stod där och kollade på mig? Vem var det? Jag följde spåren men i slutet av bryggan bara försvann dom. Ingeting. Jag gick med rask fotsteg upp för backen och in i huset. Rebecca mötte mig i hallen när jag hämtat en handduk. Hej gick Taylor nu? Ja Han verkar vara en väldigt snäll kille, sa hon och kom närmare mig. Jag tittade upp på henne och sa: Ja han är sjysst, svarade jag och gick till mitt rum.
När jag sen kommit upp till mitt rum så bestämde jag mig för att hoppa in i duschen. När jag stod i duschen så tänkte jag på allt som hänt dom senaste dagarna; att i flyttat, den lilla flickan, Rebecca, knuffen ner i vattnet, Taylor, mannen Helt plötsligt när jag kollade ner såg jag blod. Det kom bara mer och mer. Jag hade ingen aning om vart det kom ifrån men jag hoppade ut ur duschen så snabbt som möjligt. Jag stängde av vattnet och det slutade. Det hade inte kommit från mig för jag blödde inte. Jag tog på mig pyjamas och gick in på mitt rum. Jag somnade nästan direkt. Nästa morgon vaknade jag av otrolig smärta på mina armar och min rygg. När jag kollade ner på mina armar såg jag stora blåmärken som var formade som stora händer. Jag ställde mig upp och kollade mig i min spegel och hela min rygg var fylld mer blåmärken. Jag var helt chockad men när jag kollade ner i golvet såg jag dom stora lerigafotspåren igen. Jag tog på mig kläder och följde dom men när jag kom några meter utanför mitt rum så tog dom slut. Jag gick ner för trappan och in i det stora köket där jag möttes av rösterna som sa godmorgon. Jag åt som vanligt frukost och pratade men gav då och då Rebecca en kall blick. När jag var påväg ut från köket så frågade Rebecca hastigt om jag ville hänga med och handla. Visst, sa jag När vi satt i bilen påväg till affären så började hon prata. Så hur går det med den där killen Taylor då? Vi träffades nyss vi är bara vänner. Men ni ska träffas igen va? Ja det tror jag, han är ju den ända vän jag har sen vi flyttade hit. Vi var framme. Vi steg ut ur bilen och Rebecca kollade på mig med ett leende och sa att det kommer ordna sig. Vi gick in och skillde oss åt. Plötsligt sprang jag in i Taylor. Hej! sa jag Hej förlåt att jag stack med så kort varsel. Nej det gör inget jag hoppas bara det fixade sig. Vaddå för något? Det du skulle hjälpa din pappa med sa jag lite frågande. Eh Javisst ja, det gick bra det var bara någonting med bilen Men iallafall är du ledig idag för jag tänkte att vi kanske kunde hänga annars. Ja det är jag har inget bättre för mig nu på sommarlovet. Jag och Taylor umgicks nästan varje dag och blev väldigt goda vänner. Efter ett tag blev vi tillsammans. Sen vi flytttade hade jag och pappa inte haft så bra kontakt så vi bestämde oss för att vi två skulle ut och äta medans Rebecca var med Emily.
Pappa och jag hade jätte trevligt och vi åt och skrattade. Jag insåg nu hur mycket jag igentligen saknat honom och hur dåligt jag mådde av att vara ensam. Ursäkta mig pappa men jag ska bara på toa. När jag tvättade händerna och tittade upp i spegeln såg jag den lilla flickan som varit i mitt vardagsrum. Hon stod och kollade på mig med sina svarta ögon genom spegeln. Jag vände mig om men hon var inte kvar. Jag gick snabbt ut från toaletten och satte mig vid pappa och pustade ut. Vad är det gumman? Inget tyckte jag bara såg något När pappa och jag sen kom hem gick jag raka vägen upp till mitt rum. Jag somnade med ett stort leende på läpparna. Jag vaknade mitt i natten av att något drog nästan ner mig från sängen. Jag tände lampan och så såg jag flickan i mitt fönster som hade sällt sig på fönster gaveln på huk. Hon kollade på mig och hoppade. Jag for upp ur sängen och kollade ner mot marken men det var ingen där. Jag kände en knuff och plötsligt hängde jag från mitt fönster som var rätt så högt från marken. Jag skrek och försökte ta mig upp och så greppade något tag om mina händer och drog mig upp. Är du ok? Vad hände? Det var pappa som kramade om mig hårt. Jag vet inte det kändes som någon knuffade ut mig Men det är ingen här? sa han frågande. Och vad gjorde du uppe såhär sent? Jag vaknade av något som nästan drog ner mig från sängen. Han sa ingenting, han bara kollade på mig med menande blick och kramade om mig hårt igen. Vill du sova med mig inatt frågade Emily som nu hade kommit in i mitt rum. Visst, tack Emily sa jag och gick med henne in på hennes rum. Vi somnade intill varandra och vaknade samtidigt nästa morgon. Idag skulle jag möta Taylor. När han plingade på så gick vi direkt ner till bryggan hand i hand. Vi hoppade i och badade och plaskade. När vi sedan gick upp så satte vi oss med handukarna om oss och pratade. Jag berättade om allting som hänt sen vi flyttade hit. Plötsligt så blev hans ögon helt svarta och ryggraden knäcktes och skuldrorna stack ut. Jag reste mig upp och backade långsamt undan. Han vred sig och gjorde konstiga ljud från sig och kröp närmre. Jag sprang upp för backen och in i köket för att hämta en kniv. När jag var påväg ut så stötte jag på Rebecca som såg förvånad ut över att jag hade en kniv i min hand. Vad är det Liz? T T Taylor h han Vad är det? frågade hon med en allvarlig röst H han är d där nere. Rebecca och jag gick snabbt ner till bryggan och där låg Taylor död. Rebecca kollade på mig och frågade med förfärad blick vad som hänt. Jag kollade upp på henne och plötsligt satte jag kniven rakt i hennes mage. Jag drog ur den och högg henne flera gånger tills hon låg ner död på marken. Jag sparkade och slog henne
och högg henne. Jag fick tillbaks mitt medvetande och släppte kniven. Jag backade långsamt från henne och kollade ner på mina blod dränkta händer. Blodet spred sig och nådde långsamt mina fötter. Jag föll ner i vattnet och det sista jag såg var pappa och Emily stå i backen som förstenade och liv rädda. Slut