Bakom girighetens mask. En kriminalroman av Jan Wijk

Bakom girighetens mask En kriminalroman av Jan Wijk

Denna bok finns också som pappersbok, utgiven av Recito förlag. Kan beställas på Bokrondellen eller internetbokhandlarna Förord Denna bok är en uppdiktad historia. Alla likheter med verkliga personer, platser och händelser är rena tillfälligheter som bildats i författarens fantasi. Namn på verkliga personer finns endast med för att ge berättelsen verklighetskaraktär Jag vill tacka min hustru Chris och min stora familj för allt stöd, support och kreativ kritik under skrivandet av denna bok. Dessutom ett stort tack till vännerna Margareta och Iwan Morelius, som inspirerade mig att fortsätta skriva, samt Lars Kollberg, Kaj Nilsson och Morgan Gustafson för synpunkter. Helsingborg 2007 09 04 Jan Wijk Jan Wijk 2007.

Kapitel 1 Cagnes sur Mer Den 15 maj 2004 Svensken har lärt att vara fattig. När utlänningen hopar penningar för att äga dem, samlar svensken för att giva ut. Fattigdomen är hans tillstånd, förmögenheten blott hans interim, rikedomen en lek, som han har för sig då och då. Detta sinnelag är grunden, att när som helst utan saknad kunna gå från hus och hem, då gör man sig lätt ett nytt hem igen. Carl Jonas Love Almqvist Jag glodde förstrött på de vackra travhästarna som frustande rusade förbi mitt synfält. Det var sista loppet för säsongen på Cagnes sur Mer s travbana och snart var det bara upploppet kvar på sista varvet. Trav är bara en vintersport i den här delen av Europa. I juli och augusti arrangerar man visserligen kvällslopp tre kvällar i veckan, men de börjar alltför sent för att locka oss skandinaver till banan. Det var en underbar kväll och det kändes att våren var i antågande. En blandning av dofter från tidiga vår-

blommor, hästskit, svett, banans speciella doft som utgörs av en blandning av okända jordarter. Lägg därtill spänningen i loppet, det häftiga ljudet av de tio hästarnas snabba, taktfasta stötar med hovarna vid varje steg, sorlet från publiken som steg och sjönk i takt med loppets utveckling mot sista kurvan, för att byggas upp i ett crescendo när hästarna äntligen travade in på upploppet. Sedan total tystnad. En underlig kontrast, nästan som en antiklimax. I dag just i denna sekund slog det mig plötsligt att jag hade tråkigt. Känslan kom över mig som en blixt från klar himmel och klämde ihop skinnet runt huvudet, nästan som i kramp. Det var som om jag plötsligt insåg att drömmen jag alltid haft om att leva ett dagdrivarliv utan ekonomiska bekymmer, kanske inte hade den sötma som jag trodde. I mina mörka stunder i det gamla landet när jag hade haft det som jävligast med banker och kronofogde hängande över mig, hade jag ofta tänkt på hur skönt det skulle vara att aldrig ha några ekonomiska bekymmer. Att aldrig behöva oroa sig över om det fanns täckning på kontot. Men glädjen över att vara ekonomiskt oberoende och att bo i en fantastisk lyxvilla vid Medelhavet var tydligen ingen garanti för att må bra. Hittills hade jag njutit varje sekund av mitt nya liv, men de tankar som nu dök upp överrumplade mig och fick mig att må dåligt. Det kändes som om det inte längre fanns några utmaningar. Kom ihåg att du är lyckligt lottad din dumme jävel! sade jag tyst till mig själv. Kom igen Charlie, du har det ju skitbra! *** Vi det vill säga jag och Michael hade prickat alla vinnarna hittills i dagens lopp. Michael var min närmsta granne och det var han som var hästexperten. Jag hängde bara på och försökte lära mig travets mysterier, en synnerligen svår konst, det hade jag ganska snart förstått. Totalt sett hade oddsen varit hyggliga, men hittills ändå en ganska lätt lördag för Michael. Samtidigt som vi satt bänkade på VIP-sektionen rakt bakom målkameran på Cagnes sur Mers bana, kollade han V75-loppet hemma. Tack vare internet, kunde man spela på ATG var man än befann sig och Michael fick resultaten i sin mobiltelefon lopp för lopp. Sista loppet gick nästan samtidigt både här och i Sverige. Vi hade satsat tungt på ATG, och enligt Michael låg det

en eventuell storvinst i potten. Jag sneglade på Michael, som såg sammanbiten ut och undrade om han också kände som jag. Under året som gått hade vi hängt ihop så gott som varenda dag. Morgon, middag och kväll, som vore vi bröder. Våra fruar hade också svetsats samman. Inte en enda konflikt hade vi haft i vårt umgänge, som framför allt bestod av mycket god mat, trav och jakt på goda årgångsviner. Andra som levde som vi skulle jag förmodligen kalla drönare. Vad tror du, frågade jag. Har vi vinnaren i sista? Jag hade som vanligt överlåtit allt till Michael, mannen som när han bodde i Stockholm hade gått under namnet Spelaren. Han hade ryska eller möjligtvis estniska rötter och var tidigare känd som en av de högsta ledarna inom den så kallade ryssmaffian på Solvalla. Michael kunde verkligen hästar. Eller trav rättare sagt, som innefattade så mycket mer än bara hästar. Startspår, form, tillägg, kuskstatistik, ägare, nya och gamla skador, dagsform, banans kondition och sammansättning och stalltips. Men framförallt hade han kontroll på allt mygel med mutade kuskar, drogade hästar, lägglopp och liknande. Han var nog den bästa vän man kunde ha med sig på en travbana, faktiskt som vän överhuvudtaget. Att däremot vara ovän med honom? Aldrig. Det vågade jag inte ens tänka på. Jag visste en hel del om vad han sysslat med i Stockholm, fast jag hade väldigt svårt att förstå att Michael och Spelaren kunde vara en och samma person. Jag hade, tvärt emot hans rykte, lärt känna honom som mjuk och behaglig, en man som avgudade sin fru och var trogen och hjälpsam mot sina vänner. Han hade lärt mig det lilla jag kunde om trav och som motprestation hade jag lovat att lära honom hur man bygger upp en vinsamling, som ökar i värde mer än aktier och andra finansiella skitpapper. Vi var bara i början av vårt utbyte. Han hade än så länge bara provsmakat en del av mina bästa viner och börjat lära sig grunderna, medan jag i min tur börjat lära mig lite om trav. Jag litade blint på hans travsystem och ingen av oss hade gått lottlös. Under säsongen hade vi delat på över 2 miljoner kronor i travvinster, skattat och klart. Det var lika mycket som mina viner ökat i värde under samma tid. Fast insatsen och därmed risken i travspelet hade förstås varit betydligt högre än i min vinsamling. Jag har alla hästar i sista loppet, det har jag alltid, flinade Michael. Men det är inte som V75, det är lite svårt att förklara. Har jag lyckats pricka in alla hästar innan dess så tänker jag inte stå och vara nervös i sista loppet. Antingen alla rätt eller inget! Jag är bara lite miss-

nöjd med oddsen, jag har satsat olika på hästarna i mitt eget system, mest på lågoddsarna, men rätt rejält på ett par outsiders. Vi får hoppas att favoriterna galopperar så att riktiga outsiders tar hem loppen, annars får vi inte tillbaka våra insatser. Jag har en mystisk känsla i sista loppet som jag skall förklara efteråt. Skall bli ntressant mumlade han. V75:an på Solvalla blev klar först och det var en av högoddsarna som vann i sista. Den gav klart godkända femhundra tusen, men å andra sidan hade vi spelat över tolvtusen rader, så det kunde lika gärna ha blivit förlust om favoriten vunnit i sista. Med alla sexor och femmor, blev det ungefär sexhundratusen. Kronor alltså när vi spelade på ATG räknade vi inte i Euro, det blev så futtiga vinster då. När hästarna strax efter gick i mål i säsongens sista lopp på Cagnes sur Mer, var hästen som vann en riktig krake och liknade inte alls de som brukade vinna. En verklig högoddsare, en häst som borde ha gått till slakt enligt alla experter, men som ändå vinner enkelt, sade Michael. Kusken satt bara och åkte, de andra höll igen eller galopperade. Det är för jävligt egentligen, så uppenbart uppgjort. Hade vi honom också, frågade jag ängsligt? Självklart, jag har ju alltid alla hästar i sista loppet sade jag. Dessutom, varför tror du jag lägger ner en halv miljon kronor om året på att få de bästa stalltipsen? Jag var ganska säker på att de skulle köra ett lägglopp i sista, så jag satsade en rejäl slant på slaktkandidaten. Därför satte jag rejält på den hästen. Som jag sa, jag hade en känsla. Även om vi tjänade en rejäl slant, så är årets sista trav ett klart lägglopp, det ger en besk smak i munnen, sa Michael. Det skall bli intressant att se vilka andra som vann, det är kunskap vi kommer att ha nytta av nästa säsong. Jag tror dock att vi skall akta oss för att se alltför glada ut när vi löser in bongen, någon kan ju få för sig att vi är inblandade. Låt mig bjuda på ett glas vin under tiden, föreslog jag. Det kanske tar bort den beska smaken. Så får vi summera ihop vad dagen gett. Nu vet jag vem det var som vann, sa Michael när han satte sig och greppade ölglaset. Jag kollade diskret när proffsen löste in sina bongar, vi kan ha nytta av den kunskapen nästa säsong. Vi hade diskret löst in vår bong sist av alla och kunde konstatera att vi kammat hem en ordentlig bunt med

Euros och satt kvar i baren och läppjade på vår andra fatöl, när min mobiltelefon, som jag lagt på bordet när jag rotade efter plånboken, började surra och vibrera. Jag såg direkt att något inte var som det skulle, när jag fällde upp locket, det fanns fem obesvarade samtal registrerade alla från min egen hemtelefon. Men jag svarade automatiskt: Charles Thorn. Det var förstås Chantal, min hustru. Var fan håller ni hus? skrek hon. Jag har ringt sex gånger. Hon var urförbannad, som bara en latinsk kvinna kan vara, så jag blev lite spak. Jag hade som vanligt tryckt in ljudlösknappen på telefonen av misstag, djävla Ericsson, svarade jag. Vad har hänt? Du låter alldeles uppriven. Och du har bara ringt sex gånger tänkte jag, men det vågade jag förstås inte säga. Här är det fullständigt kaos, polis och brandkår är här, någon har sprängt vår garagedörr. Det var en så kraftig laddning, att alla fönsterrutor i vårt och alla grannhus har sprängts i bitar. Alla larm i området tjuter, du hör va? Det värsta av allt, vattnet i poolen har runnit ner i källaren och in i din vinkällare, fortsatte hon. Jag satt helt tyst och kände hur färgen försvann från mitt ansikte. Jag tog en stor klunk öl och kunde tydligt höra ett sammelsurium av olika larm i telefonen och såg framför mig vår vackra villa strax utanför Sainte Maxime som vi köpt för ett år sedan. En praktfull villa i neoprovensalsk design, målad i den gula färg, som är så typisk för regionen. En iskall känsla kom över mig, någon hade förstört allt som jag verkligen lyckats med i livet i ett enda ögonblick. Hennes samtal fick mig att glömma den fina vårkänslan och glädjen att ha ökat på min nyvunna förmögenhet med hundra tusen Euros. Jag som nyss satt och hade tråkigt och saknade utmaningar. Fan i helvete! Det var faktiskt min enda tanke. Allt annat blev bara svart inför min inre syn. Fan i helvete! Vi kommer så fort vi kan, stammade jag. Är du skadad? Jag försökte samla mig. Frågorna sprutade ur munnen på mig. Ingen är skadad. Polischefen frågade efter dig. Jag vet inte vad han heter, men han tycks känna till vem du är. Hur ser han ut? En liten fyrkantig fransman med underlig dialekt,

mustasch och manchesterkostym. Bredaxlad. Chantal hade ganska precis beskrivit kommissarie Golleto, den sicilianske poliskommissarie i Nice som haft hand om undersökningen av mordet på Feudo, den man som tidigare varit ägare till vår villa. Michael körde som om han varit ute efter förstaplatsen i Monacos Grand prix. Det tog ändå en dryg halvtimme att köra den trafikerade vägen till St Tropez och sedan den sista biten på en väg som påminde om en resa i alperna. Serpentinen, kallades den i folkmun, ett passande namn. Han stannade genom att tvärnita utanför vårt hus för att inte köra in i skocken av nyfikna och oroliga grannar, som samlats utanför vår trädgård, som var avspärrad av polisens plastband. Jag kastade mig ur bilen och rusade in på den asfalterade vägen till villans garage som låg i källarplanet. Någon hade lyckats stänga av larmen under tiden vi körde hem, så det var ganska tyst. Brandkåren hade en bil som pumpade vattnet ur källaren och den brummade förstås en del, annars var det bara sorlet från den stora skaran nyfikna som hördes. Garagedörren stod vidöppen. Vid en närmare kontroll såg jag att den inte var öppen, den var så gott som borta, sprängd i bitar av en kraftig sprängladdning. Jag kramade om Chantal, som stod vid sidan av Michaels fru Ulla och hennes väninna Linda som hon delade sin konstateljé med. Mr Golleto, min korsikanske poliskontakt stod bredbent i den sluttande garageinfarten för att inte förlora balansen, ingripen i ett intensivt samtal med en brandkapten. Jag försökte samla mig och ta in vad som hänt. Vår njurformade swimmingpool hade tömts på vatten. En del av poolen hade skadats, varvid vattnet runnit ner i källaren. Jag var osäker på om det var sprängladdningen eller den stora brandbilen som kört in på tomten, som orsakat skadan på poolväggen. Jag lutade åt att det nog var brandbilen, den stod alldeles för nära poolen. Några dagar efter att jag köpt huset för ett år sedan, av en nybliven änka, madame Feudo, som just mist sin man i en skottduell i Nice hamn, hade jag vid en noggrann husesyn, ett par dagar efter det att köpet var klart, upptäckt att det fanns en dold vinkällare med mer än 20 000 flaskor vin av yppersta kvalitet. När jag hämtat mig från chocken och insåg att vinet måste vara värt en förmögenhet, gick jag ett par hårda ronder mot mitt sam-

vete. En tuff match som slutade med att samvetet vann och tvingade mig att ta kontakt med Madame Feudo för att berätta precis som det var över ett glas vitt nere i centrum av Sainte Maxime. Hon berättade att hon kände till att hennes man hade en stor vinsamling, men hon sade bara att jag kunde behålla den. Hon ville inte kännas vid hans viner, oavsett vad de eventuellt kunde ha för värde. Behåll dem bara, eller häll ut dem. Couldn t care less. Under tiden som jag arbetade frenetiskt för att ta mig på fötter, märkte jag att det fanns massor av sönderslagna flaskor på golvet. Det stack till och jag förstod att jag skurit mig. Trots min ömkliga belägenhet, var det främst vinet jag tänkte på. Jag insåg med en gång att värdet på vinet skulle vara noll och intet om etiketten ramlat av. Visserligen fanns en noggrann katalog över var samtliga flaskor var placerade i de olika hyllorna, i datorn, som fanns i vinkällarens lilla kontor. Men hade datorn klarat översvämningen? Jag vände mig om och halvt vadande, halvt simmande tog jag mig in i kontoret. Det var beckmörkt, men en liten strimma av ljus från brandbilen skymtade genom dörrspringan. Vattenytan nådde en decimeter under skrivbordsskivan, där datorn stod. Jag skulle just rädda datorn när jag fick syn på Chantal i ögonvrån. Akta dig, det är glashalt skrek jag. Dyngsur av rödvin och blod från de skärsår jag fick när jag fallit omkull och landade på en hög krossade vinflaskor, vadade jag vidare mot utgången med datorn som ett litet barn i famnen. Är du skadad? frågade hon oroligt Asch, det är mest vin och vatten, jag tror jag fick ett par skärsår bara, det är ingenting. Men vinet, det är väl själve fan, att man inte skall kunna ha någonting i fred för tjuvar och banditer. Lätt fånget lätt förgånget är väl ett ordspråk som passar in, sa Chantal ironiskt, hon var inte så förtjust i min inblandning i den svindel med en vinsamling från Bordeaux, som jag och framför allt min gamle skattekonsult Fredrik dragits in i och som kostat honom och flera andra personer livet för ett år sedan. Det är obehagligt med inbrott, fortsatte hon bekymrat. Det kommer så nära inpå, jag vill inte bo kvar i huset, det känns besudlat, orent på något sätt. Om huset nu går att reparera överhuvudtaget. Det är en helt naturlig känsla, lugnade jag henne. Men självklart skall vi reparera skadorna, skaffa ett stålstaket

och nya lås och skaffa säkrare larm, så kan vi känna oss trygga. Du skall inte behöva vara orolig. Hur mycket har de förstört? Frågade hon lite försiktigt för att inte avslöja att hon var lite intresserad av värdet som vinet representerade. Trots allt hade vårt liv tack vare vinet, medfört ett rejält kliv uppåt på livskvalitetsskalan. Det var en befrielse att inte längre behöva vända på varenda krona. Jag skall försöka skaffa mig en överblick sa jag och räckte över datorn till Chantal för att kunna fortsätta att vada över högarna av krossade flaskor allt längre in i vinkällaren. Det verkade som om tjuvarna blivit skrämda eller tröttnat på att slå sönder flaskor, det var nog högst ett hundratal flaskor som gått åt. Jag drog mig tillbaks, det var för mörkt och tog mig mot garaget och bytte till torra kläder, som hon hämtat. God dag mr Golleto, sa jag så artigt jag kunde och blev presenterad för brandkaptenen. Hur såg det ut när ni kom till platsen? frågade jag. Mr Golleto svarade med en motfråga: Är det ni som är den nye ägaren till fastigheten efter Mr Feudo? Inte riktigt, svarade jag lite darrig i rösten. Det var en stiftelse som köpte huset av hans änka, jag bara disponerar det för närvarande, svarade jag. Golleto tittade under lugg med sitt vanliga höjda ögonbryn, utan att avslöja vad han tänkte eller visste. Mitt tips var att han visste exakt var han hade mig. Jag förstår, sa han kort och lämnade oss för att inleda ett hetsigt samtal med brandkaptenen. Jag fick aldrig något svar på min fråga om händelseförloppet. En man, klädd som en turist i färgglad skjorta och joggingbyxor med mörka solglasögon, stod bland de nyfikna och såg på förödelsen. Han avvek inte bara från omgivningen med sin klädsel, utan också med sitt sätt att uppföra sig. Alla åskådare, mest nyfikna grannar, var uppenbart chockade och pladdrade livligt om orsaken till det hemska som inträffat i deras lilla idylliska kvarter. Främlingen däremot hade ansiktet uppstramat i en sammanbiten mask och var alldeles tyst. Plötsligt, som om han just kommit på att han var en katt bland hermelinerna, backade han, vände sig mot vägen. För att inte väcka mer uppmärksamhet, gick han sakta ner längs vägen tills han kom till en tvärgata, där han hade

parkerat en liten bil. Han hade med avsikt ställt den med fronten i riktning mot Sainte Maxime. Han startade den och gled nästan ljudlöst runt hörnet och försvann. Helvete, helvete, helvete, fräste han nästan ohörbart mellan tänderna med läpparna spända till två smala streck. *** Nästa morgon väcktes jag tidigt av Michael, som sa att två civilklädda poliser ville tala med mig. Jag blev lite skärrad, trots allt var jag ju invandrare i ett land där polisen var känd för att ha betydligt hårdare nypor än sina svenska kollegor. Deras talesman förklarade att jag vänligen skulle följa med frivilligt till förhör på polisstationen i Nice. Det var bara att hänga med! Jag satt i baksätet på en civil polisbil, som dock inte saknade handtag på insidan som i kriminalromaner, det var en helt vanlig Citroën C5. Det gick ganska fort till Nice, och så småningom hamnade vi i en byggnad med det pampiga namnet Commissariat Central de Police ingraverat på en mässingsskylt. Stationen ligger på Avenue Maréchal Foch, vilket jag kom ihåg från ett tidigare besök hos kommissarie Golleto. Jag visades in igenom en dörr på andra våningen i polishuset där kommissarie Golleto tog emot i sitt enkla kontor. Varsågod och sitt, sa han artigt på engelska med betydligt bättre uttal än Peter Sellers gamle rollfigur Closeau. Jag tycker det är på tiden att vi har ett allvarligt samtal, det har hänt alltför många våldsamma saker det senaste året, där ni varit inblandad på något sätt. Jag poängterar att ni inte är misstänkt för något brott, men jag har ett behov av att reda ut några saker. Varför inte berätta för mig lugnt och sansat hur ni hamnade på Rivieran och hur det kan komma sig att ni, som enligt min svenske kollega Rudolf Jönsson i Sverige, varit rent ut sagt utfattig i Sverige plötsligt har möjlighet att bo som en mångmiljonär? Den villa ni disponerar kan inte vara särskilt billig. Jag förstod på er fru att ni har en vinsamling på över 20 000 flaskor. Bara den måste betinga ett avsevärt belopp. Jag var tvungen att harkla mig innan jag satte igång, jag var inte förberedd på detta samtal. Här gällde det alltså att hälla tungan rätt i mun. Ja, det stämmer att jag för ett år sedan hade finansiella

problem i mitt hemland. Plötsligt fick jag av en händelse, jag var här på semester, ett erbjudande att indirekt hjälpa en svensk bank att driva in en skuld av mr Feudo, som inte hade betalt det lån han hade till banken för det hus jag numera disponerar. Jag berättade så noggrant som möjligt om allt som hänt för ett år sedan, utan att gå in på de detaljer som balanserade på gränsen till olagligheter. Att jag lyckats driva in skulden och till och med lyckats över förväntan, så att det blev lite över, så att jag kunde lägga ett bud på ett parti vin i Bordeaux, som jag sedan sålt med god vinst, så att jag via en stiftelse kunnat köpa huset till ett fördelaktigt pris av änkan till mr Feudo. Stiftelsen var min egen, men det sade jag förstås ingenting om, Lichtensteins stiftelser är svåra att få insyn i. Anledningen till att jag lyckades med detta, var dels att jag redan tidigare hade kontakt med fastighetsmäklaren för att leta en vinterbostad och att madame Feudo hade fått väldigt bråttom att flytta, efter makens plötsliga död. Jag undvek förstås att berätta att jag bevittnat mordet på hennes make och att mördaren, en italiensk gangster vid namn ditalora, som skottskadad tvingats fly i min hyrbil tillsammans med min gamle vän, skojaren Erkki Kousko, som hjälpt mig i vinhärvan. ditalora hade försvunnit blödande via Erkkis båt ut till havs och hade inte synts till sedan dess. Jag glömde också att berätta att jag spårat upp och lagt beslag på ditaloras efterlämnade väska på hans hotellrum. Den var proppfull med stulna kontanter, vilket starkt bidrog till att jag kunde finansiera köpet av Feudos lyxvilla. Jag berättade inte heller att jag tvingat den svenske vinhandlaren Bengt de Leurs att överlämna det vin han stulit till mig genom en ganska hårdhänt övertalning. ditalora hade därefter behandlat sin tjuvkompanjon så hårdhänt att han drabbades av en hjärtinfarkt. Jag hade också, med ditaloras pengar, betalt och samtidigt tipsat ett par andra vinhandlare att det var de Leurs som lurat dem på pengar, vilket ledde till att han blev kvävd på sjukhuset. Ja, fan det var en hel del som jag inte berättade, men jag lyckades ändå sy ihop en ganska trovärdig story som förklarade varför jag hamnat i Sainte Maxime och att vi nog tänkte stanna kvar, trots att det från början var meningen att vi bara skulle bo här på vintern. Jag berättade, för att Goletto inte skulle riva upp allt gammalt, att madame Feudo kände till att jag hittat makens vinsamling och att hon lät den ingå i fastighetsaffären utan extra kostnad. Golleto gjorde löpande små noteringar och ställde frågor om jag kände till mordet på Feudo, deleurs och ditaloras försvinnande, men där blånekade jag. Mordet

på Fredrik Bihnfelt, som utfördes av ditalora var enligt Golleto länken mellan mig och Feudo, vilket jag inte kunde förneka, men han insåg att jag inte kunde bindas till att ha haft något med dessa mord att göra. Tack, Mr Thorn, sa han slutligen, det har varit en upplysande diskussion, men även om det fattas några pusselbitar, så tror jag att ni i stort sett talat sanning. Jag hoppas vi slipper sådana här samtal i framtiden och ber att få framföra en hälsning till er förtjusande hustru. Jag skall se till att ni får skjuts tillbaks till er villa och skulle vilja ge er ett gott råd på vägen, se till att klara av era oavslutade affärer i Sverige, annars finns det en risk att jag tvingas samarbeta med de svenska myndigheterna om det finns misstanke om ekonomisk brottslighet, det vore ytterst otrevligt, speciellt för er. En rännil av kallsvett rann från hårfästet ner på kinden när jag reste mig. Fan så obehagligt. Kapitel 2 Moskva Den 20 augusti 1978 Det var en spännande dag för de båda vännerna Vasilij Viktorovich och Leonid Zirganov. Båda hade avslutat sina studier vid Moskvas Universitet och hade uppnått strålande resultat. Främmande språk var deras bästa ämne. De var hängivna kommunister och sedan länge medlemmar i Partiet. Annars hade de aldrig kommit in på universitet över huvudtaget. De var medvetna om att de var band de kanske hundratals kandidater som valts ut bland tiotusentals sökande. Nu var de redo att ta nästa steg på vägen för att erövra världen. De kände sig starka, oövervinnerliga och adrenalinstinna. Nu var det dags att bevisa att de kunde stå upp för sitt land. När de nu stod framför den tre meter höga ekporten i det hus som täckte ett helt kvarter blev de ändå lite bleka om nosen. Att stå framför den enorma byggnad som kallas Lublianka, för allmänheten mest känd som världens hårdaste fängelse, kunde få vem som helst att darra i knävecken.

I samma byggnad fanns emellertid också huvudkontoret för Komitet Gosudarstvennoy Bezopasnosti, i vardagslag KGB och de båda studenterna var här för att komma igång med sin utbildning till agenter. De gick in genom dörren och letade upp sekretariatet där de anmälde sig. De fick anvisning vart de skulle ta vägen och hamnade i en slags mottagningssluss, där de fick lämna sina fingeravtryck, vägdes och mättes noggrant, för att sedan slussas vidare in i en stor hall, där de upptäckte att de var långt ifrån ensamma. Ett femtiotal välväxta män i deras egen ålder stod eller satt på golvet i olika stora grupper. Det var inte bara ryssar, där fanns kamrater från hela östblocket, den största utländska gruppen var från Tjeckoslovakien. Men där fanns också folk från Nordkorea, flera afrikanska stater, Sydamerika, Kuba, Palestina och Libyen. Det rådde tystnad i salen, allt samtal skedde med låga viskningar. Officerare från KGB såg till att det inte snackades i onödan. Ingen vågade utmärka sig genom att ställa frågor. Hela dagen gick utan att det hände något mer än att en ständig ström av nya rekryter strömmade in. Först sent på eftermiddagen fick de något att äta. Klockan tio på kvällen, beordrades samtliga ut på en stor öppen plats inom det stora Lubliankakvarteret. De delades in i grupper som tydligen bestämts i förväg, skickades in i ett antal stora transporthelikoptrar som transporterade dem ett par, kanske tre timmar innan de landade i beckmörker. Ingen sa ett ord om destinationen och ingen vågade fråga. De hämtades på ett mindre militärflygfält av ett antal lastbilar med flak täckta av presenningar där de bryskt knuffades upp och transporterades till ett slags läger. På en stor öppen grusplan, indelades de i samma grupper de haft i helikoptrarna och hänvisades därefter till en barack för varje grupp. De fick reda på att den grupp de tillhörde kallades pluton och tilldelades ett plutonnummer. Snabbt valde de sängplats och somnade så småningom, ganska omtumlade. Tidigt nästa morgon väcktes de av en kortväxt man i militäruniform. Med hög röst presenterade han sig som löjtnant Ivan Brezinsky, Han kompenserade sin litenhet med att skrika högt och skräckinjagande. Gapade och svor över att de inte kom ut ur barackerna fort nog. Alla fick ställa upp i plutoner indelade efter den barack de blivit tilldelade i kvällen före. En ståtlig officer trädde fram och ställde sig framför

dem. presenterade sig som överste Alexander Potopov, högste chef för anläggningen. Han förklarade att utbildningen hade rent militär prägel och att de befann sig i Uralbergen i närheten av Kirov i ett väl inhägnat område bevakat av KGB soldater. Barackerna låg väl gömda i skogen och höll god standard för att vara i Sovjetunionen. Anläggningen var utrustad med allehanda utrustning för fysisk träning. Han förklarade att det fanns en swimmingpool, ett café och till och med en biograf inom området, för att ge dem något att göra på fritiden. De utrustades med militära enkla uniformer, men också kläder för idrott och liknande aktiviteter. Den gaphalsige löjtnant Brezinsky, var också ansvarig för morgonjoggingen, där han visade sin klass, de hade alla problem att hänga med i hans tempo, en del mer än andra förstås. Leonid och Vassilij var inte särskilt vältränade, så den första tiden fick det ta i så de kräktes vid varje pass. Efter en månad hade de med hjälp av sin ungdom och goda gener tränat upp sin kondition och hängde med allt bättre utan att behöva ta ut sig helt. Utbildningen varade nio månader, varvad teoretisk utbildning och fysisk träning. Gallringen var hård. Den första tiden var det nära att de hade försökt rymma. Eller dött, de visste inte vilket som var bäst. Vasilij hittade snabbt en lösning. Låt oss låtsas att vi är döda. De kan inte göra oss något. Vi finns inte. Varje slag eller orättvis behandling kvittar. Bara titta dem i ögonen och tig. Om de tvingar oss att sitta i kallt vatten tills vi svimmar, så låt dem. Vi finns någon annanstans. Många kamrater försvann ifrån utbildningen, ungefär hälften bara under den första månaden. Ingen visste vart de tog vägen. Det fanns många goda kamrater bland studenterna, men det fanns också en del rötägg. Morsgrisar som skvallrade till befälen om allt. Speciellt var det en av de östtyska studenterna, Hermann Gehr från Dresden. Han avslöjade att Vassilij hade lämnat området en natt för att uppvakta en ung dam från Kirov. Vassilij var svår på fruntimmer och kunde inte nöja sig med att masturbera som de andra. Hans bestraffning bestod av 7 dagars husarrest, den lindrigaste formen av bestraffning, samt gonnore. När han kvidande av smärta pissade blod innan behandlingen börjat verka, svor han att hämnas på tysken, vid ett lämpligt tillfälle.

Lägerlivet gick framåt och de inledde nästa etapp, där de fick lära sig allt från hur man värvade agenter med hjälp av utpressning och mutor till hur man tog livet av folk på olika sätt. De fick också veta att det fanns olika former av bestraffningar. Under utbildningen fanns det en lindrig bestraffning husarrest i 7 dagar, det visste Vassilij redan. För förräderi eller desertering fanns bara ett straff: Avrättning, vilket skulle utföras oavsett var de befann sig på jorden. Det gick inte att undgå sitt straff. Utbildningen följde en strikt rutin: +Väckning kl. 0530. +Löpträning 15 minuter till en timme, +Rakning och dusch. Huvudet skulle rakas en gång i veckan. +Frukost, som var väl tilltagen och god för att vara i Sovjetunionen.. +Lektioner med speciallärare i varje ämne +Sju dagar i veckan. Allt skedde i respektive barack, där det fanns två klassrum, gym, café, ett läsrum, och ett vapenförråd. Alla barackerna var anslutna till en gemensam korridor som ledde till badhuset med inomhuspool. Det blev lite bättre efterhand, som de lärt sig rutinerna. Men de båda vännerna beslöt att förbli levande döda. Det gav dem styrka om det skulle komma något oväntat. Vilket det gjorde regelbundet. Befälen letade hela tiden efter svagheter som skulle undanröjas. Leonid råkade vid ett tillfälle avslöja att han tyckte om hundar. Ivan Brezinsky fick reda på detta. En vecka senare fick de se en stor hund som stod bunden vid en flaggstång i utkanten av uppställningsplatsen. Brezinsky beordrade fram Leonid. Kamrat Leonid, jag beordrar er att visa hur ni oskadliggör en vakthund. Han slängde till Leonid ett blodigt bylte med köttslamsor, det gick så hastigt att han inte hann ducka. I samma ögonblick släpptes hunden som var tränad att anfalla allt som rörde sig inom området på natten då han gick på vakt i den korridor som bildades av det inre och yttre ståltrådsstängslet runt hela området. Leonid insåg att han inte kunde vägra, men var inte säker på vad ordern innebar. Han hade god hand med djur och såg det inte som ett stort problem att lugna ner

hunden. Han slängde till den köttslamsorna och satte sig på huk så att han fick ögonkontakt med djuret Hunden gick till angrepp, den var rasande, men snabbt som en blixt stack Leonid in handen i gapet på den dräglande hunden, en tysk schäfer. Han kände värmen i hundgapet och tryckte fingrarna ner i svalget. Hunden kom av sig helt och började slicka Leonids hand. Hans kamrater applåderade hans skickliga agerande, men de kunde ju inte veta att han lärt sig detta av sin far, när han tränade slädhundar i Sibirien. Ingen hund gillar att få fingrar nerstoppade i halsen, oavsett ras och storlek. Kamrat Leonid, jag beordrar er att döda angriparen, skrek löjtnant Brezinsky. Löjtnant, anhåller att få slippa döda ett oskyldigt djur, det kräver inget mod, bara att man kan sikta. Han är oskadliggjord enligt order. Löjtnanten blev röd i ansiktet av ilska. Döda hunden! Leonid insåg att det var lönlöst att fortsätta vägra. Han reste sig upp och tog fram sin Kalasjnikov, osäkrade vapnet och siktade på hunden, som satt lugnt och såg upp på Leonids ansikte. Stopp skrek Brezinsky. Vem har sagt att du skall skjuta hunden? Du skall använda din kniv! Vassilij såg att Leonid var så förbannad att han var nära att skjuta löjtnanten i stället för hunden. Han lyckades lugna sig i sista stund, lade ner geväret på marken och gick sakta fram till djuret och satte sig åter på huk och talade lugnt till hunden, som nu lade sitt huvud i hans famn. Snabbt skar han halsen av hunden och höll kvar den i famnen tills den dött. Blodet sprutade över Leonid, vilket dolde hans tårar. Han reste sig upp och sa: Uppdraget utfört, Löjtnant. Hans röst vibrerade av hat. Brezinsky märkte hatet förstås och beordrade Leonid att åter ta fram sin kniv och skära av hela huvudet på hunden och kasta ut det i skogen, tillsammans med kroppen. Nerblodad från topp till tå utförde Leonid uppdraget. Han grät tyst hela natten. Vassilij var den ende som hörde hans förtvivlan och försökte förgäves att trösta honom. Tre dagar efter incidenten med hunden beordrades uppställning klockan fem på morgonen.

Överste Potopov stod framför dem med gravallvarligt ansiktsuttryck: Lystring! Det har inträffat ett dödsfall inom området. En officer har blivit dödad. Det var en regelrätt avrättning. Mordet inträffade i offrets säng, mitt i natten. Vi har ingen speciell person som kan misstänkas för att ha utfört dådet, vilket innebär att vi har åttiofem misstänkta. En av er eller någon av de övriga befälen måste ha utfört mordet. Vi kommer att tvingas hålla förhör med samtliga, bland annat med hjälp av lögndetektor. Ni kommer från och med kl. 06:00 att kallas till förhör, en och en. När alla har gått igenom förhöret får ni frukost, under förutsättning att vi hittat den skyldige. Om inte, så börjar vi om från början. Det ger oss en chans att pröva hur ni motstår tortyr, en övning som ni ändå skall gå igenom så småningom. Nu blir det mer realistiskt. Alla hade fått lära sig hur man klarar en lögndetektor utan att ändra puls, vilket hade varit svårt för vissa, men lättare för andra. Det blev ingen frukost och ingen mat överhuvudtaget på tre dygn. På fjärde dagens morgon blev det ny uppställning. Alla var hungriga och irriterade. Överste Potopov stod åter framför sina mannar. Jag vill berätta att samtliga har klarat testet med lögndetektor utmärkt. Ni har också utstått mild tortyr på ett godtagbart sätt. Det är därför med glädje jag kan konstatera att mördaren trots detta har avslöjats. Vi har i dag på morgonen genomfört en snabb rättegång och dömt den skyldige till döden.ni kan återvända till era baracker för frukost. Klockan åtta är det uppställning för att bevittna avrättningen av mördaren. Utgå. Skvallerbyttan som satt dit Vassilij, östtysken Hermann Gehr. hade dömts för mordet. Han avrättades klockan åtta som utlovat inför alla kamrater. Alla stod tysta och allvarliga med böjda huvuden. Gehr skrek som en gris på väg till slakt. Jag är oskyldig, det var inte jag! Ingen fällde en tår över skitstöveln. % Han fick vad han förtjänade, sa Vassilij, den djävla tjallaren. Efter den tragiska händelsen blev det faktiskt bättre i lägret, tvärt emot vad Leonid och Vassilij hade befarat. Befälen visade mer respekt för sin uppgift och inga fler sadistiska utspel förekom. Däremot skärptes kraven på disciplin och träningen blev mycket mer fysiskt krä-

vande, vilket de båda kamraterna inte hade något emot. Att ge sitt yttersta och ta ut sig fullständigt gjorde att de mådde bättre, sov bättre och blev starkare för varje dag som gick. Mot slutet av utbildningen fanns det inte ett befäl och knappast någon av rekryterna som hängde med Leonid och Vassilij i någon idrottsgren. De kände varandra sedan barnsben, de var båda från en liten stad i Sibirien, Yenisejsk, inte långt från Krasnojarsk och var vana vid vintrar med temperaturer nedåt minus 40 grader och somrar med 40 graders värme. Deras föräldrar arbetade i gruvorna och vid de stora stålverken i området. Deras far- och morföräldrar hade varit lägerkommendanter i Gulag, men det talade man inte så mycket om, det fanns där bara som något outtalat, som alltid dämpade glädjen i familjen. Det hade nog varit fruktansvärda tider när kamrat Stalin härjade som värst. Efterhand som utbildningen fortskred, lättade disciplinen och allt blev lättare, rent av trivsamt. De båda vännerna framstod som mönsterelever och avslutade sin grundutbildning med högsta betyg. Efter den avslutade grundutbildning återfördes de till Moskva för ett års specialträning. De skulle arbeta i 1:a divisionen av KGB, vilket innebar tjänst i främmande land. De fick specialutbildning i olika språk, varje antydan till främmande accent slipades bort med hjälp av infödda lärare. Inte ens Kinas underrättelsetjänst hade bättre språkutbildning än KGB. Tio timmar om dagen satt de på skolbänken och hade väl inte klarat av denna omställning om språkstudierna inte avbrutits varje dag för två timmars fysisk träning, som leddes av en helt ny typ av lärare. De fick lära sig att döda utan att lämna spår, vilket visade sig vara skrämmande enkelt. Olika former av asiatiska kampsporter stod också på programmet, som syftade till att de i varje ögonblick av fara skulle handla instinktivt och effektivt utan att behöva fundera. Döda om det behövdes utan en sekunds tvekan. Men de fick också lära sig fina manér, vett och etikett och kulturskillnader i olika länder med hjälp av infödda lärare. Efter utbildningen skulle de kunna passera som infödda fransmän, engelsmän, tyskar eller spanjorer, dessutom alla stater i det sovjetiska väldet. Träningen avslutades med en rundresa i hela Europa, där examensarbetet var att inte bli avslöjad som utlänning vid ett enda tillfälle. Båda godkändes. Dessutom hade de tilldelats var sitt specialspråk som de fick fördjupade kunskaper i, parallellt med ytterligare