Tre texter Graviditeten Orgasmen & Seendet
Graviditeten Kroppen dras nedåt, som om gravitationskraften växt sig många gånger starkare. Som om axis mundi band samman jordens mitt och livmoderns centrum. Jag ser eteriska varelser fladdra förbi, de lyfter så lätt från jordens yta och rör sig bekymmersfritt. Den egna tyngden blir desto påtagligare. Den gör rörelserna långsamma men är också en förbindelse med världens navel. Och mer än så: världens centrum är här, den plats där jordens fyra riktningar möts och föds på nytt. Är det jag som är centrum? Inte som vuxen färdigkonstituerad intentionalitet. Inte som vilja, reflektion och självmedvetande; men som ett centra där livet drar sig samman. En intensifiering av livets rörelse som skapar ett nytt centrum. Jaget rör sig bara på ytan av denna intensifiering. Jaget är beroende av den och aldrig dess källa. Kroppen visar sig vara en kraftansamling, en våg av liv långt bortom varje reflekterande medvetande. Den tunga kroppen är samtidigt möjligheten för något nytt och stabilitet. Såsom möjlighetsbetingelse är den en kraftansamling. Såsom stabilitet gör den rum inom sig själv för det nya, formar en plats och ett hållande. Sammandragande koncentreras det flödande livet, det dras samman till ett centrum: platsen för ett formtagande. Det drar till sig det omkringliggande systemets alla krafter och näringsämnen. Fostret drar till sig allt det behöver. Organismens centrum är det formtagande fostret. Livmodern drar sig samman, livet koncentreras en koncentration som innebär träning och förberedelse inför ett slutligt kraftprov. Sammandragningarna samlar sig inför explosionen och utkastet. Samlingen är inget annat än ett uppbådande av alla krafter för att ge möjlighet för något att finna sina egna gränser. Men födelsen är inte början utan bara en transformation av många. Denna plats där livet intensifieras; kunde det finnas något heligare? Där vilja och kontroll sätts på undantag; kunde det finnas något mer skrämmande? Tremendum et fascinans, närmare kunde det inte komma. Jag vill mitt liv, och livet vill detta jag. Men relationen är inte ömsesidig. Jaget försöker förtvivlat gripa, ordna och styra, men likt
vattnet glider livet undan ju mer greppet hårdnar. Livet försöker gripa livet i dess nuvarande form. Formtagandet vill sin form och ser tillbaka på formtagandets process med skräck. Jaget ser inte sin födelse utan bara sin död när det krampaktigt håller fast i sin ändliga form. Efter födelsen av det nya lever det gamla jaget inte längre bara här utan där borta. Jaget har diversifierats och kan aldrig dö. Den form som är jaget visar sig vara möjligheten till oändligt med former. Ändligheten visar sig vara fodrad med oändlighet. Axis mundi som är fäst vid jordens mitt fortsätter inte ut som en intentionalitetsstråle riktad uppåt, utåt; varken mot ett astronomiskt universum eller en rymd av abstraktioner. Dess fäste i jordens mitt, vilket gör kroppen orörlig, är dess vertikalitet. Bundenheten är ursprunget till mångfalden av möjligheter. Blixtrande kastar denna djupgående påle mig bortom mig själv till en kaotisk transcendens. Ett ursprung som inte låter sig fixeras utan blixtrar fram som livets rörelse. En rörelse som innebär ett formtagande. Rörelsen är själv detta i sig formlösa oändliga formtagande. Blixtrande rötter. Detta märkliga möte mellan å ena sidan en färdigkonstituerad individ med alla sina särdrag, åsikter och platser i ett nätverk av specificitet. En kulturell varelse med sin identitet, en individ och person, det jag kallar jag. Å andra sidan ett rörligt formtagande, och pre-subjektivt liv. Och detta möte sker i min kropp. Min kropp visar sig oändligt produktiv, den visar sig vara ett pre-subjektivt liv som i viss mån, lite på ytan, kan låta sig kontrolleras och styras. Som viker tillbaka över sig själv och föder såväl ett kontrollerande ordnande som en seende kreativitet. Kroppen definieras av sina gränser. Jaget lever på dess yta. Det gravida, bärande jaget försöker kommunicera med en annan; ett annat du, en annan person där inne. Rörelsen där inne möts genast av min hand. Så söker jag ständigt möta ett du genom att skilja kroppar åt. Men graviditeten är inte ett jag som bär ett du inom sig. Den gravida kroppen visar att jaget inte utgör kroppens djup utan blott är ett ytfenomen. Kroppens djup är levande rörelse bortom vilja och kontroll, en ansamling av kraft och samspel mellan delar. Den är en mångfald rörelser i samspel och reaktion. Jaget, det vuxna färdigetablerade jaget, söker ständigt ett du för att inte tappa bort sig själv; för att återetablera sig själv. Och den gravida kroppen är geggig. Den lever i sitt djup utan definitiv gräns mellan det egna och den andre. Och geggan dras med upp till ytfenomenen. Delarna hålls inte statiskt på sin plats: de rinner över, förstoppas och halkar snett. Kroppen håller inte tätt utan läcker i alla ändar. Den gravida kroppen är inte civiliserad eftersom den inte underkastar sig ytans spelregler utan tas över av sitt djup. Bara livet är större än livet. Anonym rörelse innan varje kategori. Rörelsen går genom livets alla former när den långsamt antar sin form. Bara livet det anonyma, växande formtagandet är större än det subjektiva, personliga, individuella livet.
Orgasmen Visst är det en orgasm hon får, Teresa av Avila i Berninis skulptur?! Visst är bilden en bild av en orgasm; kanske till och med en ovanligt lyckad bild? Orgasmer är svåra att uttrycka i bild eftersom de innebär att vi för ett ögonblick just lämnar bilden av oss själva i alla fall om de är tillräckligt omfattande. Och bilderna är så uppenbart för någon annan. Vi kan just inte se oss själva i orgasmen; skulle vi göra det skulle vi ställa oss bredvid orgasmen och inte vara i den. Det glapp som uppstår mellan att se den andre utifrån och tappa alla bilder av sig själv kanske är just den erotiska resan? Pornografins dubbelhet hänger kanske ihop med samma glapp: antingen befinner man sig på denna resa där andras sexualitet speglas i den egna och pornografin kan fylla sin funktion eller så är man inte där och de andras sexualitet blir frånstötande. Detta glapp som orgasmen uppenbarar, är det inte själva kroppen? Vi lever mellan känslan av kroppens rörelse och kroppens utsträckta enhet som är ett bland många ting i ett rum. En magisk sammansmältning mellan det som den andres ögon ser och det som känns inifrån. Jaget som bara är en sammanhållen enhet om den lånar den andres ögon och för samman det du ser och det jag känner. Den erotiska resan sätter denna syntes i spel och därmed på spel. Den erotiska resan kan börja just med en blick, den andres kropp som drar mig till sig. Den kan börja med känslan av den andres ögon på min kropp. Våra kroppars gränser blir i sig självlysande, elektriska, attraherande poler. Vi lockas till gränsen när känslan av rörelse, känslan av kroppens liv förenas med din blick på mina kurvor;
på min gräns. Beröringen riktar mig mot dig, hela min varelse mot hela den varelse som är du. Vi möts på gränsen av oss själva när gränsen själv blir elektrisk. Vi möts där gränser luckras upp, i membran och slemhinnor där jag vanligen bara möter mig själv. Där bryter du in när vi väver fuktiga ytor om varandra. Kroppen låter sig styras, inte så mycket av min vilja som av din kropp. Vi möts i uppluckrade gränser där viljor smälter samman. I vätan sprider sig elektriciteten som en löpeld tills den omfattar allt. En elektrifierad gräns är inte statisk och separerande. Den är snarare en gränspunkt såsom ett maximum. Den är en rytmisk intensifiering av skillnad och möte. Orgasmens exploderande kroppslighet spränger slutligen kroppen som enhet och som sluten i sig själv. Kroppens intensifierade gräns är levande rörelse sammansmält med blicken utifrån. Blixtrande spasmer bortom kontroll upphäver skillnaden mellan insida och utsida. Gränserna exploderar och imploderar där alla former upphävs. Formerna destrueras bara genom att intensifieras. Destruktionen själv, den lilla döden, är en levande rörelse och blixtrande gräns. Så kastas jaget bortom sig självt, bortom kroppen som sammanhållet objekt med stelnade gränser. Bortom den andres motsatthet. Ur de djupaste slukhålen, vertikalt strålande bortom formernas värld. Men hur är det med Teresas orgasm? Den sexuella resan tänker vi oss så mycket som ett möte mellan två: två kroppar, två psyken, två viljor. Men Teresas orgasm verkar inte följa denna mall. Hennes möte är inte med en annan kropp eller ett annat psyke. Ängeln i Berninis skulptur är inte själv på väg. Men hans blick är på hennes kropp. Spänningen mellan blicken utifrån och känseln inifrån är närvarande även om ingen annan människa är det. Kallar vi det inte idag för onani? Något som allt som oftast förstås som ett substitut för ett verkligt möte. Men kanske visar varje onani snarare på att mötet går djupare in i vår egen kroppsliga och psykiska konstitution. Den andre finns redan där. Hos Teresa är den andre förstås gud. En gud som är främmande och ouppnåeligt långt borta, men inte bara. Gud är också mest intimt närvarande i hennes egna lemmar såsom deras liv och rörelsemöjlighet. Det gudomligas allnärvaro utgör möjligheten till att låta det mest åtskilda mötas; kroppens yttre, väletablerade gränser å ena sidan och dess inre möjlighet till rörelse å andra sidan. Eftersom de redan är samlade på samma plats kan de tillåtas mötas och upplösa varandra. Och deras elektriska möte innebär en erfarenhet av hur världen destrueras för att åter kunna konstitueras. För även om orgasmen är klimax är den inte någon slutpunkt. I mötet med den andre människan kan en orgasm låta världen träda fram på ett helt nytt sätt; träda fram för oss. I mötet med det andra i det egna kan orgasmen ge ett lugn som låter världen vara och låter den träda fram enligt sitt eget formtagande. Den erotiska resan föder ständigt nya bilder samtidigt som den destruerar verkligheten så som vi känner den. Världen kastas om och föds på nytt. Orgasmens blixtrar lämnar spår, lämnar fulguriter av glas; en gräns av glas vilka vi alla är ättlingar till.
Måhända visar orgasmen på världens konstitution genom att samtidigt destruera och föda bilder. Kanske är Teresas erotiska möte med gud inte en sublimering av en biologisk sexualitet. Kanske är det snarare det sexuella som är grundat i en ontologisk möjlighet, vilket Teresa visar mot. Biologiskt förstådd sexualitet är kanske inget annat än en reducering av ett ontologiskt fenomen varigenom ett upplösande formtagande reduceras till en funktion inom färdiga gränser. Ljuset som strilar ner över Teresa luckrar upp hennes innerlighet och låter den lämna allt inre, subjektivt. Ljuset binder henne samman med ängeln och hans blick på henne och drar henne ut till sin gräns; till hennes halvöppna läppar, slutna ögon och blottade hals. Läppar mottagliga för minsta förnimmelse, ögon bortanför etablerade bilder och blottande av det egna inför en presubjektiv erfarenhet. Den ändliga tillvaron spränger sig själv och visar sig vara fodrad med oändlighet. Bara livet självt, det exploderande, elektrifierande, omstörtande livet, spränger livets statiska gränser.
Seendet Den plats där förnimmelserna böjer tillbaka över sig själva är det kanske den vi kallar människa? Den plats där inte bara det strikt närvarande är synligt, utan en komplex värld med alla dess sammanhang, åtskillnader och frånvaro blir synlig. Hur kan ett sådant seende vara möjligt? Möjligheten att det i ett mångfaldigt här och nu, uppfyllt av sina förnimmelser kan skapas en distans till detta nu-här? Det kräver en negation, ett utrymme mitt i det fyllda och möjligheten till en möjlighet: att något skulle kunna vara annorlunda. Mitt i en mångfaldig rörelse skapas en plats som inte redan är uppfylld. Passerade förnimmelser lever kvar, men kan också återkallas. En rörelsefrihet, en återvändarförmåga, en re-flektion; en tom plats som kan röra sig över förnimmelserna utan att vara låst till deras nu-här. Som kan röra sig inte bara tillbaka över passerade förnimmelser utan även förvänta sig de kommande. Som kan dra ihop förnimmelser, skapa erfarenheter, fantasier och mening.
Bara genom att böja tillbaka över sig själv och klumpa ihop förnimmelserna i eget och främmande, inre och yttre, ditt och mitt, kan ett jag bli synligt. Ett jag formas som den tomma platsens sammandragande möjlighet ett jag som alltid redan har påbörjats och därför kan upptäcka sig själv när reflektionen blir självreflektion. Och inte nog med det: genom den rörelse där förnimmelserna sätts samman i nya konstellationer föds det vi kallar abstraktioner. Livet, dess början och slut blir synligt när rörelseförmågan rör sig över hela förlopp. Först då kan vi ställa alla dessa frågor: Vilka är vi? Var är vi? Hur bör vi leva? Platsen är tom och kan forma sig på oändligt många sätt. Platsen befinner sig alltid i sitt formtagande och är alltid redan delvis formad. Denna rörelsefrihet bortom det direkt närvarande, bortom det världsligt tungt uppfyllda, har sin relation till himmel och rymd. Det är den erfarenhet där himmel och rymd får sina abstrakta betydelser när reflektionen viker tillbaka över sin egen möjlighet. Är inte detta den vertikala rörelsen per se? Människans rörelse. Den vertikala rörelsen som öppnar världar, ger dem rymd och sträcker sig bortom det närvarande. Dess rörelse drar samman, skapar kombinationer och gör åtskillnader och formar på så sätt mönster. Men dess egen tomma plats, tillbakadragandet som skapar ett reflektionsutrymme, rörelsens rörelse låter sig inte uttömmas i en av sina former. Reflektionen viker tillbaka och skapar ett seende, men förmågan att vika tillbaka blir inte själv synlig. Abstraktionernas och generaliseringarnas vertikala rörelse kanske inte är en rörelse ut ur skuggornas grotta till ljuset och klara idéer, idéer som alltid redan fanns där och väntade på oss. Kanske att det snarare är ett skapande återvändande. Det vi så ofta förstått som en vertikal rörelse (upp och ut) visar sig som ett återvändande som ser på nytt. Eller är begreppet vertikalitet ett sätt att förstå det begripande seendets rörelsefrihet? När det närvarande får vertikala dimensioner fodras det med abstraktionens oändlighet som ger plats för en mångfald världar som strålar ut på alla sidor. Sinnligheten är fodrad med abstraktion, ändlighet med oändlighet. Förståelsens och abstraktionens begriplighet placeras därmed in i sinnlighetens spektra. Att vara människa är att se och inte kunna göra något annat: att inse, att se mönster, att ta hjälp av förklarande ljus. Synlighet är medvetandegörande och dess avstånd ger en överblick som gör att vi förstår och känner oss hemma. Kunskap har sedan så länge varit förknippat med att se, snarare än med att känna, höra eller smaka. När vårt världsskapande väl börjat och funnit sina kategorier kan vi inte se utan att begripa och det synliga placeras genast inom begripandets begreppslighet. Synligheten riskerar så lätt att förlora sin skapande formtagande kapacitet och med åren innebär att se något att förstå vilken redan given form det tillhör. Vi vet vad vi ser, och om vi inte vet börjar vi genast söka efter lämpliga befintliga kategorier. Det sinnliga seendet placeras nu in i förståelsens spektra. Men synligheten är bara en del inom sitt eget spektra, ett elektromagnetiskt spektra
som åt två håll sträcker sig bortom det för oss synliga. Begripandets begreppsliga seende har ett liknande spektra när begripandet rör sig mellan två obegripliga poler: Å ena sidan seendets egen rörelse som ser men blir något synligt så snart vi vänder oss mot det, och som därmed inte längre är seendets rörelse utan något framkastat, utkastat inför seendet självt. Å andra sidan den andres erfarande som något oåtkomligt: vi kan erfara tillsammans, men just ditt erfarande kan jag per definition inte erfara. Mötet sker i orden mellan dessa båda poler, där bygger vi vår värld och gör oss hemma. Seendets och begreppslighetens gräns kanske inte är erfarandets gräns? Kanske seende och begripande är två sammanbundna födande, formande krafter som i sig själva varken är synliga eller begripliga. Krafter som kastar ur sig nya dimensioner. Likt blixtrar lämnar de fulguriter efter sig, hålrum med specifika former; hålrum i vilka vi kan leva. Blixtrande, kreativa insikter som lämnar ett helt nytt element efter sig: glas. Glas som likt orden speglar sina egna former. Begreppslig synlighet innebär en helt ny dimension och helt nya sorters liv. Livet, det abstraherande, rymdskapande, fodrande (fordrande) livet är det som är större än de blotta förnimmelsernas liv. Ändligheten är fodrad med oändlighet, eller är det oändligheten som är fodrad med ändlighet?
Larger Than Life Konstnärshuset 8 10 augusti 2013 Författare: Jonna Bornemark Grafisk Form: Kajsa Pontén