diskussionsunderlag EN FILM OM OLLE LJUNGSTRÖM
Yta och innehåll Musikern Olle Lungström slog igenom med bandet Reeperbahn i början av 80-talet. Efter flera skivsläpp med Reeperbahn, och även med andra bandkonstellationer, tog Olle i mitten av 80-talet paus som musiker. 1992 gjorde han dock comeback, den här gången som soloartist. Under de tio år som följde mellan 1992 och 2002 släppte Olle Ljungström sex album, men när vi möter honom i En film om Olle Ljungström har han inte hållit på med musik, i alla fall inte gjort någon ny musik, på flera år. Den Olle Ljungström som vi möter i filmens början känns ganska långt ifrån den framgångsrika musikern Olle Ljungström som gjorde hyllade album på 90- talet. Han säger själv en kort bit in i filmen Det är som om jag hamnat i någon form av helvete. Genom filmen förstår vi att Olle sedan 2002 har haft en turbulent tillvaro på flera olika plan; han har varit i kriget i Afghanistan och bevittnat människor som sprängts i luften, han har själv blivit skjuten i foten och fått blodförgiftning, han har mått fysiskt och psykiskt dåligt och missbrukat både droger och alkohol. Om sig själv säger Olle att Jag är väl ett ärkeexempel på att gräset alltid är grönare någon annanstans, och på sätt och vis är det som att framgången med musiken inte riktigt räckte till för Olle. Olle beskriver sin livssituation på följande sätt: Att få precis allt man åtrår men inte kunna njuta av det. Vad menar Olle med det? Filmen ger en bild av att Olle dricker väldigt mycket och han säger själv att han i princip kan sluta med allt förutom att dricka. Varför dricker Olle? Vad säger han själv i filmen?
Att få precis allt man önskar men inte kunna njuta av det.
Om det finns plats för att välja så vill jag välja, vill jag välja. Lycklig och olycklig Till en början ser det ut att vara en slags framgångens baksida som möter oss i filmen om Olle Ljungström något som snart utvecklas till ett nära porträtt av en känslig och framförallt oerhört reflekterande person. Olle säger i filmen att Det är inte så jävla lätt att leva, så är det bara och utifrån hans perspektiv så har han väldigt rätt. Olles livssituation pendlar ständigt mellan olika ytterligheter: sorg och glädje, hopplöshet och sprudlande framtidstro, dålig självbild och glasklar självinsikt. Själva komplexiteten och motsägelsefullheten i livet är ett återkommande tema hos Olle i hans funderingar och han uttrycker vid ett tillfälle Jag är fruktansvärt olycklig just nu, och fruktansvärt lycklig. Hur tror du att det känns?
Olles sätt att leva och också filosofera över livet känns väldigt mänskligt och lyfter både direkt och indirekt fram centrala frågor: Vad är värdefullt i livet? Vad vill jag? Vem vill jag vara? Vad är lycka och hur blir man egentligen lycklig? På samma sätt som Olle säger att han är både lycklig och olycklig på en och samma gång, är han också självständig och stark samtidigt som han är känslig och oerhört sårbar. Hur hänger detta ihop? Vad innebär det egentligen att vara känslig eller känslosam? På vilket sätt kan det att vara sårbar visa på en slags styrka? Att vilja ha något annat Olles mamma beskriver hur Olle ända sedan barndomen har stått ut i mängden och dragits till extremerna. Hon säger att Olle aldrig skulle göra något som han inte kände för, att ett vanligt jobb inte passar honom, och rutiner och vardag känns som begrepp minst sagt främmande i Olles liv. Olle sjunger i filmen: Om det finns plats för att välja så vill jag välja, vill jag välja. Vad En film om Olle Ljungström framförallt handlar om är en person som väldigt tydligt just väljer att gå sin egen väg genom livet. Olle säger Fan, jag vill inte sitta i något jävla hus med någon som är svår. Olle vill något annat med livet. Vad är det egentligen som Olle vill? Måste man veta vad man vill eller räcker det med att veta vad det är man inte vill? Går det att bara förhålla sig till sig själv eller måste man rätta sig efter samhället runtomkring? Hur långt kan man gå för att bara göra precis som man känner? Är det värt det om det som i Olles fall kan innebära att dö i förtid?
Att komma tillbaka Musiken går som en röd tråd genom filmen och genom Olles liv. I slutet av filmen är Olle i sitt nya hus och diskuterar sin framtid som artist. I musiken är han stundvis självsäker och säger saker som Jag skiter i vad folk tycker, det här är vad jag gör, medan andra uttalanden är mer blygsamma Jag är liksom inte utsänd av Gud för att göra musik, men jag tycker att det är ganska kul att göra det. och Jag anser att världen än så länge inte är så pass överbefolkad att det inte finns plats för mig. Trots att Olle har mycket ångest och problem på olika sätt så har han alltid en förmåga att distansera sig med hjälp av humor och ironi. På samma sätt som Olle ofta använder humorn i vardagens elände, som till exempel hans kommentar till att han ska åka på behandlingshem Jag ska avlasta min kropp och bli ett med naturen. Det är typiskt mig, att förmultna., använder han ofta ironin i sina låttexter för att uttrycka det som egentligen är ganska allvarligt. Olle påbörjar i filmen en skiva med titeln Sju som han också kom att släppa i mars 2009 och på en av låtarna på skivan sjunger Olle om sin alkoholism Mitt liv är en kastrull, såklart så blir jag full. Låtarna speglar Olle på många plan och musiken finns alltid där som drivkraft eller som upprätthållande kraft. Låtarnas texter innehåller mycket av det som Olle också reflekterar över i filmen. Olle sjunger bland annat på nya skivan Mest av allt vill jag va en man utan sorg. Vad tror du musiken har för betydelse för Olle i hanteringen av sin livssituation? Kan musiken och skrivandet av texterna fungera som en slags terapi?
I filmen öppnar Olle upp sig väldigt mycket och situationen tvingar honom på sätt och vis att formulera det som han tänker om sig själv och om sitt liv, i nuet men också framtiden. Vad händer med oss när vi får möjlighet att uttrycka våra känslor och funderingar, i musik eller bara i mötet med en annan människa som lyssnar? Tror du att filmen har spelat någon roll för Olles sätt att gå vidare och komma tillbaka som artist? Filmens form Regissörens, Jacob Frösséns, förhållande till filmobjektet Olle Ljungström är ganska speciellt och som vi kan se i filmen så innebar arbetet med En film om Olle Ljungström långtifrån bara att göra film. Jacob får göra saker som han från början kanske inte hade räknat med, han involveras i Olles liv och sätts av Olle på lite olika uppdrag. Som till exempel att hjälpa Olle med att ta ut pengar från hans bankkonto så att inte kronofogden tar dem eller ringa och kolla hur det har gått med Olles trasiga dator. Jacob och Olle har ibland ganska otydliga roller som regissör respektive filmobjekt, och känns oftast mer som bara vänner. Hur tror du att detta, både form- och innehållsmässigt, har påverkat filmens utformning? Finns det någon risk med att bli alltför personlig som regissör med den som man porträtterar? Vilka positiva effekter tror du att detta personliga förhållningssätt mellan regissör och filmobjekt har haft på filmens slutresultat?
Om filmen I januari 2006 ringde Jacob Frössén upp Olle Ljungström utan att känna honom särskilt väl för att fråga om han fick göra en film om honom. Olle bemötte idén med stor entusiasm ʻDu anar inte hur smickrad jag blir ʼ ʻDu får filma allt förutom när jag går på toalettenʼ, med dom orden på minnet har Jacob Frössén nu följt Olle de senaste tre åren. Största delen av filmen filmade Jacob själv, en medveten tanke, det var viktigt att känna att det inte fanns ett filmteam bakom kameran och i kulisserna. Detta gav resultatet i att han och Olle kom varandra väldigt nära under filmandet, vilket har avspegling i filmen. www.enfilmomolle.se