Anatomi Kroppens anatomi ( topografisk) Huvudets anatomi Tändernas anatomi
Anatomi
Kroppens inre anatomi
Anatomi -skelettet
Kroppens yttre anatomi baksida
Huvudet och ansiktet Ansiktets muskler
Anatomi - tänderna
Anatomi - tänderna
Anatomi - tänderna
Anatomi - tänderna
Anatomi - tänderna
Anatomi Musculus Masseter Tuggmuskel. Ytlig. Från okbenet till ramus mandibule.
Anatomi - ansiktet
Anatomi Musculus temporalis Tinningmuskel. Ytlig. Solfjäderformad Utgår från mandibeln
Anatomi Inre tuggmusklerna M. Pterygoideus lateralis M. Pterygoideus medialis
Inre tuggmusklerna
Anatomi Nervus trigemius Trillingnerven fördelar sig i N. Opthamicus N. Maxillaris N. Mandibularis
Nervus trigemius
Anatomi nervus trigeminus Sensorisk nerv som leder impulser från ansiktet, tänderna med omgivande vävnad, munslemhinnan och tungan Förgrenar sig i tre grenar: ögonnerven (n.opthalmicus), överkäksnerven (n.maxillaris) och underkäksnerven ( n.mandibularis) N.mandibularis delar upp sig i flera grenar närmnas kan N.lingualis (tungnerven), N. buccalis (kindnerven) och N. sublingualis.
Trigeminus grenar
Anatomi Nervus facialis Från hjärnan via öronspottkörteln, förgrenas och avger grenar till hela ansiktet Ger impulser så att vi bl.a. kan blinka, skatta mm Facialiaspares, förlamning av en ansiktshalva vid t.ex. stroke eller trauma (central) eller t.ex. borrelia (perifer). Ofta ensidig
Anatomi Nervus facialis
Anatomi sensoriska nerver Sensoriska nerver leder impulser från känselceller till centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen)
Sensoriska nerver
Anatomi motoriska nerver Leder impulser utåt, kan vara: somatiska (styrs av viljan) och autonoma (självstyrande). De ökar och minskar aktiviteten i människans organ
Anatomi - blodkärl Artärer leder syrerikt blod Vener leder syrefattigt blod
Anatomi - blodkärl
Anatomi A.carotis externa En gren från huvudpulsådern ( a. carotis communis) Förser ansiktet och munhålan med blod. Förgrenas i flera artärer t.ex. a. lingualis, a. facialis och a.maxillaris
a. carotis externa
Anatomi a. lingualis Tungartären Avgår från a. carotis externa vid käkvinkeln Förser tungan och munbotten med blod
Anatomi a. lingualis
Anatomi A. facialis Ansiktsartären Avgår från a. carotis externa strax ovanför tungartären Förser området fram till mediala (inre) ögonvrån med blod
A. facialis
Anatomi A. Maxillaris Överkäksartären Avgår från a. carotis externa lite högre upp än a. facialis Förser genom grena övre- och underkäkständerna, hakan, underläppen, kinden, gommen och näshålan
A. Maxillaris
Anatomi ansiktets ben Os frontale Os nasale Os parietale Os temporale Os sphenoidale Os lacrimale Os zygomaticum Os ethmoidale Maxilla Mandibula
Anatomi- terminologi När man beskriver människokroppen utgås från den anatomiska ställningen. Detta innebär att kroppen betraktas framifrån, när den intar stående ställning, med handflatorna riktade framåt.
Anatomi- terminologi Det går att studera kroppen, eller delar av kroppen, genom att se på olika snittytor. Det är skillnad mellan tre mot varandra vinkelräta plan Horisontalplanet (transversalplanet) delar kroppen (eller delar därav) i en övre och en nedre del.
Horisontalplanet (transversalplanet)
Anatomi-terminologi Sagitallplanet delar kroppen (eller delar därav) i en högre och en vänster del. Det sagitallplan, som går genom kroppens mittlinje kallas medianplan Frontalplanet delar kroppen (eller delar därav) i en främre och en bakre del, och går alltså parallellt med pannan (frons = panna))
Anatomi läges och riktningsbenämningar För att ange hur kroppsdelar, organ eller delar av organ ligger i förhållanden till varandra, använder man vissa termer. Riktningar i sidled benämnes med uttrycken medial och lateral.
Anatomi läges och riktningsbenämningar Medial anger något ligger närmare kroppens mittlinje, och lateral något som ligger längre från mittlinjen Skall man uttrycka lägen i verkalled använder man uttrycken superior-övre, ovanför, och inferior-nedre, nedanför.
läges och riktningsbenämningar
Anatomi läges och riktningsbenämningar Inom bålen kan man också säga kranial för riktning mot huvudet (cranium=skalle) och kaudal för den motsatta riktningen (cauda = svans). Läge i riktning framåt bakåt anges med termerna anterior främre och posterior - bakre
Anatomi läge och riktning Lägen i riktning framåt bakåt anges med termerna anterior främre och posteriorbakre Inom bålen och i vissa fall inom huvudet kan också termerna ventral (venter = buk) och dorsal (dorsum = rygg) användas.
Anatomi läge och riktning Inom extremiteterna säger man proximal om ett läge närmare bålen, och distal om ett läge närmare handen resp. foten Höger heter dexter (dx) och vänster heter sinister (sin). Yttre utanför heter extern, inre innanför heter intern.
Riktningar
Anatomi - lägesbestämning Man kan också ange riktning eller läge genom att sätta en förstavelse, ett prefix, framför ordet Vanlig förekommande:
Anatomi - lägesbeskrivning ab från, bort sub=under Ad vid, till supra=över, Anti = mot ovanför De = av, från Extra = utanför Epi = på, ovan Hyper = ökad Hypo = minskad infra=nedanför, under intra=inom, innanför inter=mellan makro=stor Mikro=liten peri=runt om post=efter pre=före
Huvudets skelett Kraniet är sammansatt av flera ben, de flesta är pariga. Alla benen utom ett är fast sammanbundna med varandra genom sömmar, suturer. Det enda ben i kraniet, som är rörligt i förhållande till den andra är underkäksbenet
Huvudets skelett Kraniet delas i: Hjärnskålskraniet ansiktskraniet
Huvudets skelett
Huvudets skelett Hjärnskålskraniet bygger upp över och bakre delen av huvudet, och bildar därigenom botten, väggar och tak i den hålighet där hjärnan ligger väl skyddad. Ansiktskraniet ger ansiktet dess form, samt skyddar de innanför belägna organen
Huvudets skelett Framför yttre hörselgången finns på undersidan av tinningbenet en grop, som bildar ledpanna i käkleden. Bakom yttre hörselgången bildar tinningbenet ett kraftigt utskott, som är fäste för den stora nickmuskeln.
tinningsben
Huvudets skelett Nickmuskeln har betydelse för huvudets hållning och rörelser. I den del av tinningbenet, som ingår i hjärnskålanas botten finns hålrum, som innehåller hörsel- och balansorgan.
Nickmuskeln
Huvudets skelett På kilbenets översida finns hypofysgropen. På den under ytan finns nedåtriktade utskott. Dessa utgör ursprung för vissa tuggmuskler.
Huvudets skelett Kilbenet, os sphenoidale, bildar den mellersta delen av hjärnskålens botten, samt en liten del av dess laterala vägg. I kikbenet finns en hålighet, sinus sphenoidalis som är beklädd med slemhinna och tillhör näsans bihålor.
os sphenoidale
Huvudets skelett Silbenet, os ethmoidale, bildar framtill en liten del av hjärnskålsbotten. Resten av benet upptar mellanrummet mellan de bägge ögonhålorna.
Huvudets skelett Silbenet bildar näshålans tak och en del av nässkiljeväggen, samt en del av näshålans laterala vägg. Även silbenet innehåller slemhinneklädda bihålor, sinus ethmoidalis.
Ansiktskraniet Ansiktskraniet består av följande ben: Okbenet, parigt Gombenet, parigt Näsbenet, parigt Tårbenet, parigt Undre näsmusslan, parigt Plogbenet, oparigt Överkäksbenet, parigt Underkäksbenet, oparigt
Ansiktskraniet
Ansiktskraniet Okbenet: os zygomaticum, ligger lateral om överkäken och bildar kindknotan. Dess bakre del utgör tillsammans med ett utskott från tinningbenet okbågen, arcus zygomaticus.
Ansiktskraniet Näsbenet, os nasale, bildar övre delen av näsryggen Tårbenet, os lacrimale, sitter i främre, mediala delen av ögonvrån, orbita. Genom tårbenet går tårkanalen Undre näsmusslan, concha nasalis inferior, utgör benstomme i den nedersta näsmusslan. Plogbenet, vomer, ingår i nässkiljeväggen
Paus
Hjärnskålskraniet Hjärnskålskraniet består av följande ben: Pannbenet, oparigt Hjässbenet, parigt Nackbenet, oparigt Tinningbenets, parigt Kilbenet, oparigt Silbenet, oparigt
Hjärnskålskraniet
Hjärnskålskraniet Pannbenet; os frontale: bildar främre delen av hjärnskålen. I pannbenet finns en slemhinneklädd hålighet, pannbenshålan, sinus frontalis, som tillhör näsans bihålor, och står i förbindelse med näshålan. Hjässbenet, os parietale, bildar större delen av hjärnskålens tak, och delar av dess laterala vägg. De båda hjässbenen förses genom en sutur i skalltakets mittlinje
Hjärnskålskraniet Nackbenet, os occipitale, bildar en bakre väggen av hjärnskålen och bakre delen av hjärnskålsbotten. I nackbenet finns stora nackhålet, genom vilket ryggmärgen går ner i ryggmärgskanalen. Tinningbenet, os temporale, bildar en del av hjärnskålens laterala vägg, samt en del av dess botten. På tinningsbetens laterala yta ser man mynningen av yttre hörselgången.
Hjärnskålskraniet Överkäksbenet, maxilla. De båda sidornas överkäksben möts i mittlinjen. Överkäksbenet består av en central del, corpus, som har fyra ytor. En medial yta, som bildar en del av näshålans laterala vägg. Denna yta upptas till stor del av ett hål, som leder in i käkhålan, sinus maxiallaris, som är den största av näsans bihålor.
maxilla
Hjärnskålskraniet Väggarna i sinus maxiallaris är liksom näshålans väggar klädda med slemhinna. Rötterna till de bakre överkäkständerna kan stå i nära kontakt med botten på sinus maxillaris. En infektion i dessa tänder kan därför sprida sig till käkhålan.
Hjärnskålskraniet Överkäksbenet; En yta uppåt som bildar en del av ögonhålans botten En yta framåt, som bildar stomme i ansiktet närmaste näsan. På denna yta finns strax under orbita ett hål, foramen infraorbitale. Genom detta hål går blodkärl och nerver. En yta, som är riktad bakåt. Bakom den sista kindtanden buktar denna yta utåt. Detta område kallas tuber maxialle.
Överkäksbenet - utskott Okutskottet Pannutskottet Gomutskottet Alveolarutskottet
Överkäksbenet
Överkäksbenet - utskott Okutskottet processus zygomaticus, har en trekantig skrovlig yta, som är förbunden med okbenet. Pannutskottet, processus frontalis, går uppåt, medialt om ögonhålan och gränsar mot pannbenet. Framåt gränsar utskottet mot näsbenet.
processus zygomaticus
Överkäksbenet - utskott Gomutskottet, processus palatinus, går ut horisontellt från nedre delen av den yta, som vetter mot näshålan. Utskottet går fram till mittlinjen och möter där andra sidans gomutskott. Dessa bägge utskott bildar större delen av hårda gommens skelett.
Överkäksbenet - utskott Baktill är processus palatinus förbundet med gombenet, som därigenom bildar bakre delen av hårda gommen På gomutskottets övre, mot näshålan vettande yta, börjar ca 1 cm bakom den främre näsöppningen en kanal, canalis incisivus.
processus palatinus
Överkäksbenet Denna löper genom gomutskottet och mynnar strax bakom framtänderna med ett hål, foramen incisivum. Genom denna kanal löper blodkärl och nerver. Alveolarutskottet, processus alveolaris, är bågformat och riktad nedåt. I alveolarutskottet finns djupa håligheter, alveoli dentales (alveoler) för tändernas rötter.
Överkäksbenet - alveolarutskottet Alveolerna skiljes från varandra genom benväggar, septa interalveolaria. Alveolerna för flerrotiga tänder är av benlameller uppdelade i fack, ett fack för varje rot. Dessa benlameller kallas septa interradicularia.
alveolarutskottet
Underkäksbenet mandibula. Underkäksbenet är skallens enda rörliga ben. Underkäken består av en kraftig nedre bågformad del, corpus mandibulae. Baktill försätter på vardera sida, mandibeln genom en bred uppåtriktad skänkel, ramus mandibulae. Ramus slutar med två utskott, ett främre och ett bakre.
mandibula
Underkäksbenet Det bakre utskottet, ledutskottet, processus condylaris, ingår i käkleden. Den yttersta delen av detta utskott kallas ledhuvud och passar i en grop i tinningbenet. Det främre utskottet, kronutskottet, processus coronoideus, är fäste för tinningsmuskeln.
Underkäksbenet Den bakåtriktade vinkeln mellan ramus och corpus mandibulae heter käkvinkeln, angulus mandibulae. På utsidan och insidan av benets yta här skrovlig, ojämnheterna är fäste för tuggmuskler.
Underkäksbenet Ungefär mitt på den mediala ytan av ramus, finns ett ganska stort hål, foramen mandibulae, som utgör början till en kanal, canalis mandibulae. I denna går nerver och blodkärl, som försörjer underkäkens tänder.
Underkäksbenet På utsidan av corpus finns på båda sidor ett hål, hakhålet, foramen mentale. Detta är i regel beläget nedanför och mellan premolarerna. Genom foramen mentale går huvudgrenarna av kanalens never och kärl ut.
Underkäksbenet Den översta delen av corpus mandibulae kallas processus alveolaris. I denna finns håligheter, alveoli dentales, för tändernas rötter. Liksom i överkäken finns här septa interalveolaria och septa interradicularia.
processus alveolaris
Tungbenet Tungbenet, os hyoideum, är litet bågformigt ben, som ligger i halsens främre del, strax ovanför struphuvudet. Det saknar direkt kontakt med andra ben. Tungbenet tjänar som ursprung och fäste för muskler, som går uppåt mot underkäken, och neråt mot bröst benet.
os hyoideum
Käkleden Käkleden, articulatio temporomandibularis, förenar underkäken med den övriga skallen. Ledhuvudet bildas av mandibulae och sitter ytterst på processus condylaris.
Käkleden
Käkleden Ledpannan bildas av os tempolare och är belägen på skallens undersida, framför yttre hörselgångens mynning. Ledpannan begränsas framåt av en knöl, tuberculum articulare.
Käkleden Ledhålan delas i två rum av en disk, byggd av brosk. Ledkapseln, som omger leden är slapp. När underkäken sänkes (gapning) glider ledhuvudet fram på ledknölen. Om gapningsrörelsen är mycket stor, kan ledhuvudet glida över, och fastna framför ledknölen.
Käkleden
Käkleden De rörelser, som utföres i käklederna är: - öppnings- och slutningsrörelser - framåt- och bakåtföring - sidor föring
Tuggmusklerna och tuggbensmusklerna Tuggmusklerna är pariga och består på varje sida av två ytliga och två djupa muskler
Tuggmusklerna
Ytliga tuggmuskler De ytliga tuggmusklerna är tinningsmuskeln och stora tuggmuskeln. Dessa kan man själv känna, när man biter ihop käkarna. Den kraftigaste av tuggmusklerna är tinningsmuskeln, m. temporalis. Den är solfjäderformad och utgår från tinningsbenet.
Ytliga tuggmuskler Den blir smalare neråt, går innanför arcus zygomaticus och fäster på processus coronoideus. M. temporalis funktion är sammanbitning och bakåtföring av underkäken. Tinningsmuskeln känner man i tinninggropen, lateralt om ögonbrynet.
Ytliga tuggmuskler Den andra ytliga muskeln är stora tuggmuskeln, m. masseter. Den utgår från arcus zygomaticus, sträcker sig nedåt, bakåt och fäster vid angulus mandibulae, på utsidan. M. masseter funktion är sammanbitning. M. masseter kan man känna i bakre delen av kinden.
Djupa tuggmuskler De djupa tuggmusklerna kallas inre och yttre vingmuskeln, m. pterygoideus medialis och m. pterygoideus lateralis.
Den inre vingmuskeln Den inre vinmuskeln utgår från skallens undersida, löper nedåt-utåt och fäster vid angulus mandibulae, på insidan. Den inre vingmuskelns funktion är sammanbitning.
Den yttre vinmuskeln Den yttre vinmuskeln utgår i närheten av ursprungsstället för den inre vingmuskeln. Den har ett horisontellt bakåtriktad förlopp och fäster på processus condylaris.
Den yttre vingmuskeln När båda sidornas yttre vingmuskler drar sig samman föres underkäken framåt. Om endast den ena sidans muskel arbetar föres underkäken åt motsatta sidan.
Vingmuskelns påverkan riktning
Tuggbensmusklerna De muskler som utgår från skallen och fäster på tungbenet kallas övre tuggbensmusklerna. De muskler som utgår från bröstkorgen och fäster på tungbenet kallas de nedre tuggbensmusklerna. När tungbensmusklerna drar sig samman föres underkäken nedåt, d.v.s. de tjänstgör som munöppnare.
tuggbensmusklerna
Paus
Munregionens blodkärl och lymfkärl. De blodkärl som leder syrerikt blod till huvudet utgår från aortabågen. De är belägna i främre delen av halsen, ett kärl på vardera sidan om luftstrupen. Vardera kärlen kallas gemensamma huvudpulsådern, a. carotis communis.
a. carotis communis
I höjd med struphuvudet delas i två grenar Inre huvudpulsådern, a. carotis interna, som går genom ett hål i skallbasen och leder blod till hjärnan. Yttre huvudpulsådern, a. carotis externa, som för blod bl.a. till ansiktet och munhålan.
Från a. carotis externa av till munregionen Tungartären, a. lingualis, avgår ungefär i höjd med käkvinkeln. Den leder blod till tungan och munbotten.
Ansiktsartären, a. facialis Ansiktsartären, a. facialis avgår strax ovanför tungartärens avgångsställe. Den går först framåt innanför corpus mandibulae, där den är täckt av muskler och en spottkörtel. Den går sedan utanpå underkäken, efter ha vikit runt underkäkens under kant, framför m. masseters främre rand.
Från a. carotis externa av till munregionen Där finns en liten fördjupning i benet och där man kan lätt känna pulsen. Ansiktsartären går uppåt i ansiktet med mediala ögonvrån och avger grenar till alla delar av regionen.
Från a. carotis externa av till munregionen Överkäksartären, a. maxillaris, avgår lite högre upp än ansiktsartären. Från a. maxillaris avgår grenar till tänderna och deras omgivande vävnader, i såväl översom underkäken. Den gren, som går nedåt, till underkäkständerna, går in genom foramen mandibulae och går i canalis mandibulae.
Från a. carotis externa av till munregionen Vissa grenar går ut genom foramen mentale, och ger blod till hakan och underläppen. Överkäkens tänder får sitt blod genom grenar av a. maxillaris, som går i kanaler i överkäksbenet. Genom foramen intraorbitale går vissa grenar ut och försörjer kindernas vävnader.
Från a. carotis externa av till munregionen Andra grenar går genom foramen incisivum och genom foramen palatinum major och ger blod tillgommens främre och bakre delar. Vissa grenar försörjer också näshålan. Venerna, som leder blod från munregionen, följer ungefär artärernas förlopp.
a. carotis externa
Lymfkärl och lymfknutor Den vävnadsvätska, som ej tas omhand av blodkapillärerna, uppsamlas istället av lymfkapillärerna. Dessa går samman i grövre kärl, lymfkärl som för lymfan tillbaka till blodsystemet.
Lymfkärl och lymfknutor Innan lymfan tömmes i blodet passerar den lymfknutor. Lymfknutor kan man normalt inte känna. Om en vävnad är inflammerad, kommer de lymfknutor, som passeras av lymfan från det inflammerade området att svullna och bli ömma.
Lymfkärl och lymfknutor Även tumörceller kan spridas genom lymfan och få fäste i en lymfknuta. Tumören kan då utveckla en dottersvulst, metastas, i lymfknutan. Varje grupp lymfknutor passeras av lymfa från ett bestämt område i kroppen. Om man kan känna lymfknutor kan man få en uppfattning var en sjuklig förändring finns.
Lymfkärl och lymfknutor Lymfan, som kommer från tänderna och deras omgivning, passerar genom lymfknutor, som är belägna ytligt under huden i munbotten, strax innanför corpus mandibulae, samt lymfknutor, som ligger djupare på halsen.
Lymfkärl och lymfknutor Genom samma lymfknutor passerar även lymfa från tungan och munslemhinnan. De ytliga lymfknutorna heter nodi lymphatici submandibulares och nodi lymphatici submentales.
Lymfkärl och lymfknutor
Munregionens nerver Nervus trigeminus. Sensoriska impulser från ansiktet, tänderna och deras omgivande vävnader, munslemhinnan och tungan ledes in till hjärnan genom trillingnerven, n. trigeminus.
Munregionens nerver Trilling nerven övre gren, ögon nerven, n. opthalmicus innerverar övre delen av ansiktet, d.v.s. pannan och ögonregionen.
Munregionens nerver Den mellersta grenen, överkäksnerven, n. maxillaris leder impulser från överkäksområdet. Den nedre grenen, underkäksnerven, n. mandibularis innerverar underkäksområdet.
Munregionens nerver N. opthalmicus och n. maxillaris är rent sensoriska, medan n. mandibularis är både motorisk och sensorisk.
Nervus trigeminus Från alla tändernas pulpor, från vävnaden mellan käkben och tand, från benlamellerna mellan rötterna och från tandköttet går fina nervtrådar i speciella kanaler i ansiktsskelettet.
Nervus trigeminus
Nervus trigeminus. Nervtrådarna som bilder n. maxillaris går genom de hål och kanaler som tidigare nämnts d.v.s. foramen infraorbitale, incisivkanalen, kanalerna i tuberområdet och genom kanalerna i gommens bakre sidopartier.
Nervus trigeminus. N. mandibularis består av flera grenar. En av dem, tungnerven, n. lingualis, innerverar tungan och munbottenregionen. Nervtrådarna från underkäkens tänder löper i canalis mandibulae.
N. mandibularis
Nervus trigeminus. Kanalernas mynningar är foramen mandibulae och foramen mentalis. De motoriska trådarna i n. mandibularis leder impulser till bl.a. tuggmusklerna.
Nervus facialis Ansiktets mimiska muskler får impulser från ansiktsnerven, n. facialis. N. facialis går från hjärnan genom en kanal i skallen och når ansiktet via öronspottkörteln och avger därifrån grenar till hela ansiktet.
Nervus facialis Vid förlamning av n. facialis, facialispares, kan patienten ej sluta ögat, mungipan hänger ner, och ansiktet ser slappt och utslätat ut. Vanligtvis är facialispares ensidig.
Paus
Munhålans begränsningar Munhålan, cavum oris, begränsas framåt av läpparna och bakåt av svalget. Sidoväggarna utgöres av kinderna och golvet av munbotten.
Munhålans begränsningar Munbotten utgöres av de övre tungbensmusklerna. I munbotten sitter tungan fästad. Munhålans tak bildas av gommen. Genom tandbågarna avdelas en främre-yttre rum (vestibulum oris) från den egentliga munhålan.
Munhålan
Munhålans begränsningar Läpparna Läpp = labium Läpparna är byggda av en ringformad muskel. De är beklädda med hud på utsidan och slemhinna på insidan.
Munhålans begränsningar Runt munöppningen förändras lägghuden utefter en skarp linje, svettkörtlar och hår försvinner och blodkärl ligger ytligare. Huden blir samtidigt tunnare och blodets färg lyser genom, och läpparna får den karaktäristiska röda färgen.
Munhålans begränsningar
Munhålans begränsningar Kinderna Kind = bucca Stommen i kinderna utgörs av muskler, insidan är täckt med slemhinna. På kindernas insida, ungefär mitt för andra molaren i överkäken finns en liten upphöjning. Det är mynningsstället för öronspottkörteln.
Munhålans begränsningar Vestibulum Utrymmet mellan läppar/kinder och tandbågar kallas som nämnts ovan vestibulum oris. Vestibulums botten resp. tak kallas omslagsvecket.
Munhålans begränsningar I vestibulums mitt, finns både upptill och ned till ett slemhinneveck, som kallas läppband, frenulum mediale. I hörntandsområdet finns också ett veck, fast mindre framträdande, detta kallas frenulum laterale.
Munhålans begränsningar Gommen Gom = palatum Stommen i den främre delen av gommen utgörs av benvävnad, denna del kallas hårda gommen, palatum durum. Bakre delen består av mjukdelar och kallas mjuka gommen, palatum molle.
Munhålans begränsningar Stommen i hårda gommen bildas av processus palatinus på maxilla och av os palatinum. Slemhinnan är tjock och fast fixerad vid benunderlaget. Den bildar 2-6 tvärgående, framåt konvexa åsar, plicae palatinae, som utgår från en upphöjning i medellinjen.
Munhålans begränsningar Mellan och omedelbart bakom framtänderna finns en upphöjning, papilla incisiva. Här mynnar canalis incisivus. Mjuka gommen består av muskulatur. Längst bak avslutas gommen med en liten tapp, gomspenen, uvula.
Munhålans begränsningar Slemhinnan i mjuk gommen är rödare än hårda gommens slemhinna som är blek. Den mjuka gommen bildar på båda sidorna om gomspenen två veck, de s.k. gombågarna, som innehåller muskler.
Munhålans begränsningar Mellan den främre och bakre gombågen ligger på båda sidorna mandlarna, gomtonsillerna. Genom muskelaktivitet kan mjuka gommens läge ändras, vilket har betydelse för ljudbildningen och sväljningen. Vid sväljningsakten avstängs svalget uppåt.
Tungan Tunga = lingua Tungan består till största delen av tvärstrimmig muskulatur, och är därigenom mycket rörlig. Tungan är rikligt försedd med sinnesceller, som registrerar känsel och smak.
Tungan Tungan består av en främre rörlig el, tungkroppen. Framtill slutar denna med tungspetsen. Bakre delen kallas tungroten.
Tungan
Tungan Tungan har många viktiga funktioner. Tungan spelar en viktig roll vid talet. Den hjälper till vid tuggningen, genom att förflytta födan i munhålan. Med tungan upptäckts lätt varje förändring och främmande föremål i munhålan.
Tungan Med tungspetsen kan man nå nästan hela munhålan. Därigenom kan man hålla tänder och slemhinna fria från matrester.
Tungan På tungans översida, tungryggen, sitter smaksinnesceller. Dessa står i förbindelse med nervtrådar, som leder till smakcentrum i hjärnan. Stor betydelse för smakupplevelsen har också luktsinnet.
Tungan Slemhinnan på tungans översida är tjock, eftersom den utsätts för stor mekanisk påverkan. Den är stramt fixerad vidunderlaget. Tungans undersida har tunnare slemhinna, och är slätare till utseendet. Den är också rödare än tungryggen.
Tungan I mittlinjen under tungan finns ett slemhinneveck, tungbandet, frenulum linguae. Man kan se frenulum linguae om man sätter tungspetsen mot gommen.
Tungan Om frenulum linguae är kortare, eller fäster längre fram på tungan än normalt, förlorar tungan en del av sin rörlighet, i munbottens främre del, på ömse sidor om frenulum linguae finns två upphöjningar. Det är mynningsställen för spottkörtlar.
Munhålans slemhinna Som nämnts finns slemhinna av olika tjocklek och funktion i munhålan. Slemhinnan är uppbyggd av epitelvävnad och bindväv. Epitelets tjocklek bestäms av det slitage, som slemhinnan utsätts för.
Munhålans slemhinna
Munhålans slemhinna Slemhinnans färg varierar beroende på olika förhårdningsgrad och tjocklek. Fästet vid underlaget varierar också på olika ställen i munhålan, vilket har till följd att slemhinnan är mer eller mindre fast fixerad.
Tandköttet Slemhinnan som täcker alveolarutskotten kallas tandkött, gingiva Vid tändernas facial- och lingualytor bildar gingivan en tunn kant, tandköttsranden, den marginala gingivan.
Tandköttet Den del av gingivan, som fyller ut utrymmet mellan tänderna kallas tandköttspapillen. Den marginala gingivan och tandköttspapillen bildar en krage runt tanden. Dessa delar kallas gemensamt för den fria gingivan.
Tandköttet Mellan den fria gingivan och tanden finns en ficka, tandköttsfickan, som är 1-3 mm djup. I den fria gingivan finns fria kollegan fibrer, som löper i olika riktningar. De går dels från alveolarbenet ut i gingivan, dels mellan tänderna och även cirkulärt runt tänderna.
Tandköttet Vissa trådar går också från tanden ut i den fria gingivan. Fibrerna gör att den fria gingivan får stadga och sluter väl an mot tanden.
Tandköttet Den gingiva, som ligger apikalt ( = i riktning mot tändernas rötter) om den marginala gingivan, kallas den egentliga gingivan, gingiva propria. Den är genom kollagena bindvävstrådar, stramt fixerad vid alveolarutskottet.
Tandköttet Där trådarna fäster i tandköttsytan blir vävnaden indragen, och gingivan får ett knottrigt utseende. Gingivan saknar slemkörtlar. Tandköttsepitelet är förhornat och färgen är därför blek.
Tandköttet Man kan på färgförändringar tydligt se var gingiva övergår i annan slemhinna, i den alveolära mucosan.
Tandköttet Detta sker ca 5-10 mm fråntandköttsranden och där är slemhinnan rödare, och inte så stramt fixerad vid underliggande vävnad. Gränsen mellan de olika typerna av slemhinna kallas den mucogingivala linjen.
alveolära mucosan
Tandköttet- gingivans tre delar Tandköttspapillen Den marginala gingivan Gingiva propria Är den fria gingivan
Spottkörtlarna Saliven bilas av spottkörtlarna, som alla mynnar i munhålan. Man skiljer mellan små spottkörtlar och stora spottkörtlar.
Spottkörtlarna De små spottkörtlarna är belägna i slemhinnan i gommen, på läpparnas och kindernas insidor och under tungan. De producera sekret, som håller slemhinnan i munhålan fuktig.
Spottkörtlarna
De stora spottkörtlarna är pariga - öronspottkörteln - underkäksspottkörteln - undertungspottkörteln
Öronspottkörteln Öronspottkörteln, glandula parotis, är den största spottkörteln. Den ligger framför och nedanför örat, till största delen bakom ramus mandibulae.
Öronspottkörteln En del av körteln viker om ramus bakre kant och går en bit fram över m. masseter.
Öronspottkörteln Glandula parotis utförsgång ligger utanpå m. masseter och mynnar på kindens insida vid andra överkäksmolaren. På slemhinnan kan man där se en liten upphöjning.
Underkäksspottkörteln Underkäksspottkörteln, glandula sub mandibularis och under undertungspottkörteln är både belägna i munbotten. Glandula sub mandibularis ligger innanför corpus mandibulae strax framför käkvinkeln. Glandula sub lingualis ligger som namnet anger under tungan i munbottens främre del.
Underkäksspottkörteln Under tungspottkörteln mynnar under tungan med flera små mynningar. Främre delen av körteln mynnar tillsammans med underkäkesspottkörteln på ömse sidor om frenulum linguae.
De stora spottkörtlar De stora spottkörtlarna producerar ca 1 l saliv/dygn. Normalt sker en ständig salivutsöndring, men under vissa förhållanden kan denna öka eller minska. Lukt, smak och åsyn av föda, eller enbart tanken på föda stimulerar salivsekretionen.
Saliven har bl.a. följande funktioner Gör födan mjuk, så att den går lätt att svälja Påbörjar den kemiska spjälkningen av kolhydrat, genom att den innehåller enzymet amylas. Håller munhålans slemhinnan fuktig
Saliven har bl.a. följande funktioner Påverkar genom sin mängd och sammansättning utvecklingen av olika sjukdomstillstånd i munhålan som t.ex. karies och parodontit.
Innervation salivproduktion
Paus
Tänderna Tandens topografi Tand = dens, tänder = dentes Tanden består av krona, corona, och rot, radix. Gränsen mellan krona och rot kallas tandhals, cervix.
tanden
Kronan Kronan har fyra sidoytor, samt en tuggyta, som hos framtänderna, har formen av ett skär, hos hörntänderna en spets. Den yta som är riktad mot ansiktet kallas facialt.
Kronan Eftersom den samtidigt är riktad mot läpparna eller kinderna kallarmanden också labial- eller buccalt. Riktningarna ut mot ansiktet kallas labialt, buccalt eller facialt.
Kronan Den yta, som är riktad in mot munhålan kallas lingualt, istället för lingualt kan man, om det gäller tänder i överkäken säga palatinalyta. Riktningar in mot munhålan kallas lingualt eller palatinalt.
Kronan Den yta, som är riktad framåt, mot tandbågens mitt, kallas mesialt, den motsatta, som är riktad från mitten kallas distalyta. Med ett gemensamt namn kallas mesial och distaytor för approximalytor.
Kronan Kontaktytan mot tanden framför kallas mesiala approximalytan och kontaktytan mot tanden bakom kallas distala approximalytan. Riktningarna mot dessa ytor kallas mesialt resp. distalt eller approximalt.
Kronan Skåret på fram- eller hörntänder kallas incisalkant. Dessa tänder har till uppgift att avskära födan. Främre, och bakre kindtänderna skall sönderdela födan, därför har dessa tänder en tuggyta eller ockusalyta.
Kronan Riktningsbenämningar mot dessa ytor är incisalt resp. ocklusalt. På tändernas ytor finns upphöjningar och fördjupningar. En liten upphöjning kallas tuberculum (liten knöl), en kraftigare upphöjning kallas kusp (spets).
Kronan Ocklusalytorna är försedda med olika antal kuspar, och dessa skiljes åt av fåror, fissurer. På flerkuspiga tänder utgår fissurerna ofta från en grop, fossa.
Kronan En långsträckt upphöjning på ocklusalytan benämns crista (ås), om denna går approximalt kallas den randcrista.
Kronan
Roten Rotdelen av tanden utgöres av en eller flera rötter. Roten har avsmalnande form mot rotspetsen, apex. Riktning mot apex kallas apikalt. Rotens greningsställe kallas furkation.
Roten
Roten Om det gäller en tvårotig tand kallas greningsstället bifurkation, och trifurkation om det gäller en trerotig tand.
Övriga lägesangivelser Övriga lägesangivelser på tanden är gingivalt, mot tandköttet, cervikalt, mot tandhalsen och coronalt, mot kronan.
Tandens vävnader Tanden består av följande vävnader: - emalj - dentin - cement - pulpa
Emalj Emaljen är det yttersta skiktet på kronan. Emaljen är den hårdaste vävnaden i kroppen, och den består nästan enbart av oorganiska kalk salter.
Emalj Emaljvävnaden är byggd av emaljprismor. Varje prisma går genom hela emaljskitet från dentinet ut till emaljens yta. I mycket stor förstoring kan man på emaljens yta se prismorna som tätt liggande upphöjningar.
emaljprismor
Dentin Den största delen av tanden är uppbyggd av dentin, som också kallas tandben. Den innehåller mer organiskt material än emalj och har svagt gul färg. Dentinet är något hårdare än benvävnad och innehåller till skillnad från ben inga hela celler.
Dentin I dentinet går fina kanaler, som står i förbindelse med pulpan. I kanalerna finns utskott från dentinets celler, odontoblasterna.
Dentin Dessa ligger i pulpavävanden, på gränsen till dentinet. Det är odontoblasterna som bildar dentinets grundsubstans.
Dentin I dentinets kanaler finns också vävnadsvätska, som tränger ut från pulpan. Med stigande ålder minskar pulparummets storlek genom att odontoblasterna bildar sekundärdentin.
Dentin Man talar också om reparativt dentin, som bildas till följd av retning av pulpavävanden (karies, slitage eller andra skador). Dentinet kan till skillnad från emaljen förmedla smärtförnimmelser.
Dentin
Cement Hela rotens yta, från spetsen till det ställe där emaljen börjar täckas av cement. Det ställe där dessa vävnader möts kallas emalj-cement-gränsen. Cement är liksom dentin en typ av benvävnad. Det är något mjukare än dentin.
Cement Det saknar blodkärl och nerver och får sin näringsförsörjning från omkringliggande vävnader. I cementet fäster trådar från rothinnan och gingivan. Cementet utgör därigenom en del av tandens upphängningsapparat.
Cement
Pulpa Pulpan är den centrala av tandens vävnader och motsvarar till sin form tanden. Kronpulpan är den del, som fyller kronans pulparum, och rotpulpan utfyller varje rots pulparum = rotkanaler eller kanaler. Rotkanalen eller kanalerna mynnar vid apex i en eller flera öppningar.
Pulpa
Pulpa Pulpavävanden består av lucker bindväv, som innehåller rikligt med nerver och blodkärl. Genom rotspetsen passerar artärer, vener och nervtrådar.
Pulpa
Pulpa Härigenom försörjes tanden med näring och syre. Nervtrådarna förenar sig efter utträdet ur tanden till n. mandibularis resp. n. maxillaris. Som nämnts, minskar pulpan i storlek med stigande ålder eller på grund av skador genom nybildning av dentin.
Paus
Tandens upphängningsapparat De strukturer, som bildar tandens fäste kallas med ett gemensamt namn för parodontium. Det står av: Alveolarben Rothinna Cement Gingiva
Tandens upphängingsapparat Tänderna är förankrade i alveolerna i alveolarutskotten. Alveolarutskotten bildaunder utvecklingen samtidigt med tänderna.
Tandens upphängingsapparat Om tänderna av någon anledning förloras, tillbakabildas också alveolarutskotten. Kanten på alveolen slutar ca 1-2 mm apikalt om emaljcementgränsen.
Tandens upphängningsapparat Alveolarutskotten med dess olika septa består ytterst av kompakt ben och innanför finns spongiöst ben. På röntgenbild kan man tydligt se det kompakta benet som ett jämt, ljust skikt ytterst i benvävnaden. Detta skikt kallas lamina dura (lamina = tunnskiva, dura = hård)
Tandens upphängningsapparat Mellan tänderna och alveolernas väggar finns ett utrymme ca 0,2 mm brett. Det är utfyllt av bindväv och kollagena trådar, samt innehåller rikligt med nervtrådar och blodkärl. Denna vävnad kallas rothinnan.
Tandens upphängningsapparat Rothinnans kollagena trådar har sitt fäste i tandens cement och i alveolarutskottets benvävnad. Trådarna har ett vindlande förlopp och tanden har därför en viss rörlighet.
Tandens upphängningsapparat
Tandens upphängningsapparat Trådarna saknar elasticitet, och när tanden vid sammanbitning föres in i alveolen sträckes de, men hindrar att apex stöter mot alveolens botten/tak. Därigenom skadas inte tandens blodkärl och nerver.
Tandens upphängingsapparat De trådar, som går från tanden i närheten av emalj-cementgränsen fäster inte i alveolarväggen, utan i den fria gingivan.
emalj-cementgränsen
Tandens upphängningsapparat Rothinnan innehåller celler, som har förmåga att bygga upp och bryta ned benvävnad efter det att tandens utveckling avslutas. Ett exempel på denna förmåga är t.ex. ombyggnad av alveolarväggens ben vid förskjutning av tänder vid tandreglering.
Rothinnan
Paus
Det permanent bettet En vuxen individ har 28-32 tänder, och dessa bildar det permanenta bettet. - 2 framtänder, incisiver - 1 hörntand, canin - 2 främre kindtänder, premolare - 2-3 bakre kindtänder, molarer
Det permanent bettet
Det temporära bettet Barnens tänder bildar det primära eller temporära bettet. De är 20 st. I varje käkhalva finns 5 tänder. - 2 framtänder, incisiver - 1 hörntand, canin - 2 kindtänder, molarer
Det temporära bettet Vissa tänder anläggs inte hos en del människor. När ett tandanlag saknas talar man om aplasi eller hypodonti. De tänder som vanligast på detta sätt kan saknas är förutom tredje molaren och andra överkäksincisiven. Man kan tolka detta så, att antalet tänder hos människosläktet håller på att minska.
Tändernas beteckning Man kan benämna tänderna i de olika käkhalvorna efter olika system. Numreringen är dock enhetlig, man kallar den mesiala incisiven nr 1, den distala incisiven nr 2 osv. till den mest distala molaren, som kallas nr 8.
Tändernas beteckning Man har tidigare betecknat tänderna med plus eller minus kombinerat med tandens nummer. Plus betecknade överkäkständer, minus betecknade underkäkständer. I höger sida sattes plus- resp. minustecken efter tandens nummer och i vänster sida sattes tecknet före tandens nummer. Exempel: höger sidas överkäkshörntand kallades 3+.
Tändernas beteckning För att beteckna mjölktänder satte man en nolla framför tandens nummer. Exempel: vänster sidas första kindtand i underkäken kallades -04. Numera använder man ett system, där man förutom tänderna även numrerar de olika käkhalvorna.
Tändernas beteckning Höger överkäkshalva kallas nr 1 Vänster överkäkshalva kallas nr 2 Vänster underkäkshalva kallas nr 3 Höger underkäkshalva kallas nr 4
Tändernas beteckning Käkhalvans nummer sättes före tandens nummer, och varje tand betecknas alltså med två siffor. Exempel: hörntanden i höger överkäkshalva = 13 (uttalas ett tre), första framtanden i vänster underkäkshalva = 31, tredje molaren i höger underkäkshalva = 48.
Tändernas beteckning I det temporära bettet numreras också käkhalvorna: Höger överkäkshalva kallas nr 5 Vänster överkäkshalva kallas nr 6 Vänster underkäkshalva kallas nr 7 Höger underkäkshalva kallas nr 8
Numrering av tänderna
Tändernas beteckning Exempel: andra framtanden i höger underkäkshalva = 82, första kindtanden i vänster överkäkshalva = 64.
Beskrivning av tänderna i det permanenta bettet Tänderna med samma nummer i de båda över- resp. underkäkshalvorna är lika till sin byggnad, vad gäller storlek och form, men spegelvända.
Beskrivning av tänderna i det permanenta bettet För att kunna avgöra om en tand hör till höger eller vänster käkhalva, kan man ha nytta av vissa igenkänningstecken.
Beskrivning av tänderna i det Vinkeltecknet. permanenta bettet För överkäksincisiven gäller som regel att vinkeln mellan mesialytan och incisalkant är spetsigare än vinkeln mellan distalytan och incisalkant.
Beskrivning av tänderna i det Böjningstecknet. permanenta bettet Tändernas buccalyta är konvex. Den buktar mest ut iden mesiala delen av tanden, man kallar detta mesial prominens ( prominent = framskjutande).
böjningstecken
Beskrivning av tänderna i det permanenta bettet Tändernas lingualytor är smalare än buccalytorna. Approximalytorna konvergerar alltså lingualt.
Överkäkens incisiver Tand 11 och 21 Krona: Ofta skovelformad. Böjd incisalkant, om man ser tanden incisalt ifrån. Välvd facialyta, ofta med två fåror, som går från incisalkanten upp på halva kronan. Lingualytans incisala del är konkav. På lingualytan finns cervikalt en upphöjning, en tuberculum. Rot: Trubbig. En rotkanal.
Överkäkens incisiver Tand 12 och 22 Krona: Liknar 11 och 21 men är mindre, framför allt smalare. Formen kan växla mycket. Ibland är hela tanden dåligt utvecklad, s.k. tapptand. Rot: Lång och smal. En rotkanal.
Tand 11,21 och 12,22
Underkäkens incisiver Tand 31 och 41 Bettets minsta tand Krona. Mejselformad. Rak incisalkant om man ser tanden incisalt ifrån. Facialytan liknar en triangel med spetsen neråt. Vinkeltecken och böjningstecken saknas. Obetydligt utvecklad tuberculum. Rot. Starkt hoptryckt mesialt-distalt med djupa fåror på approximalytorna, speciellt distalt. En ev. två rotkanaler. Rottecknet osäkert.-
Underkäkens incisiver Tand 32 och 42 Som tand 31 och 32 men större.
Överkäkens caniner Tand 13 och 23 Bettets längsta tand. Krona: Incisalkanten bildar en spets, kusp, denna förskjuten mesialt. Facialytan är kraftigt välvd. Lingualytans tuberculum är stor och liknar ibland en kusp. Rot: Kraftig, den längsta i bettet. Hoptryckt mesialt-distalt. En rotkanal.
Underkäkens caniner Liknar överkäkshörntanden. Har längre krona och kortare rot, men överkäkshörntanden är totalt större. Krona. Incisalkanten bildar en spets, som är mer mesialförskjuten än hos överkäkshörntanden. På lingualytan finns en tuberculum. Rot. Start hoptryckt mesialt-distalt. En rotkanal. Någon gång två rötter, en buccal och en lingual.
Överkäkens premolarer Tand 14 och 24 Krona. Ocklusalytan är oval. Två kuspar, en facial och en lingual. De skiljes av en fissur, som går ungefär mitt på tuggytan i mesiodistal riktning. Den buccala kuspen är större än den linguala. Lingualytan är smalare än buccalytan. Rot. Spetsen är ofta tvådelad. Starkt hoptryckt mesialt-distalt. Vanligen två rotkanaler, Ofta två rötter.
Underkäkens premolarer Tand 34 och 44 Krona: två tre kuspar. Hos den tvåkuspiga typen (vanligast) är den buccala kuspen betydligt större och högre än den linguala, som är mycket liten. Ocklusalytan sluttar därför starkt lingualt. Den mesiodistala fissuren är böjd, konvex i lingual riktning, och ligger förskjuten lingualt.
Underkäkens premolarer Buccal- och lingualytorna lutar in mot munhålan, detta kallas kronflykt. Hos den trekuspiga typen finns två små linguala kuspar. Rot. I allmänhet rak och mindre hoptryckt mesialt-distalt än första överkäkspremolaren. En rotkanal.
Underkäkens premolarer Tand 35 och 35 Krona. Två-tre kuspar. Ocklusalytan är cirkulär. Den tvåkuspiga typen har en buccalt och en lingual kusp. Den linguala kuspen är mer utvecklad än hos första underkäkspremolaren. Tanden har kronflykt. Den trekuspiga typen har en buccal och två linguala kuspar. Rot. Massivare och längre än hos första underkäkspremolaren. Ofta en rotkanal.
Underkäkens premolarer
Överkäkens molarer Tand 16 och 26 Krona. Ocklusalytan har rombisk form. Som regel fyra kuspar, två buccala och två linguala. På ocklusalytan finns två gropar, fossa centralis och fossa distalis. Från dessa utgår fissurer, som skiljer kusparna från varandra. Som regel finns också en fissur mellan de båda fossorna. Denna går över en ås, crista transversa, som går mellan den distobuccala och den mesiolinguala kuspen. Fissurerna som skiljer kusparna fortsätter på buccala- och lingualytorna och delar dessa ytor ocklusala del i två lober. Rötter. Tre, två buccala, som böjer distalt och en lingual, kraftigare, som viker av mot gommen. Rötterna divergerar. En rotkanal i varje rot.
Överkäkens molarer Tand 17 och 27 Liknar första molaren men är mindre i alla riktningar. Krona. Tre-fyra kuspar. På den fyrkuspiga typen är den distolinguala kuspen liten. På den trekuspiga finns endast en lingual kusp. Rötter. Tre. Divergerar inte så kraftigt som första överkäksmolarens rötter. Ibland sammanväxta. En rotkanal i varje rot.
Underkäkens molarer Tand 36 och 46 Bettets största tand Krona. I regel fem kuspar, tre buccala och två linguala. Något lingualt på tuggytans mitt finns en grop, fossa centralis, varifrån fissurerna, som skiljer kusparna åt, utgår. Fissursystemet kan ha olika utformning. Två huvudtyper visas i illustrationen. Man kan enkelt klassificera dem som Y-form och kors-form. Fissurerna går ner på buccalytan och delar denna i tre lober. Även underkäkens första och andra molar uppvisar kronflykt. Rötter. Två, kraftiga, en mesial och en distal. Den distala har i regel en, den mesiala två rotkanaler.
Underkäkens tänder Tand 37 och 47 Mindre än första underkäksmolaren. Krona. I regel fyra kuspar, två buccala och två linguala. De buccala kusparna är något större än de linguala. Fissurerna har formen av ett kors, och förenar sig i mitten till en fossa centralis. Rötter. Två. Mindre och smalare än hos första underkäksmolaren och divergerar ej så mycket. Ibland sammanväxta. Som regel en rotkanal i varje rot.
Incisiver till molarer
Tand 18, 28, 38 och 48 Mycket varierande utseende och storlek
Beskrivning av tänder i det temporära bettet Det temporära bettets tänder skiljer sig i en del avseenden från det permanenta bettets. Som exempel kan nämnas att. Färgen på barnets tänder är blåvit eller mjölkvit (därför kallas de mjölktänder). Hos den vuxne har tänderna en mer gulaktig nyans. Rötterna på mjölkframtändernas kronor är smalare och förhållandevis längre. På molarerna divergerar de mer, vilket ger större utrymme mellan rötterna för utveckling av de permanenta tänderna.
Beskrivning av tänder i det temporära bettet De buccala och linguala ytorna på mjölkmolarernas kronor konvergerar i ocklusal riktning. Därigenom blir ocklusalytan smalare. Pulparummet är förhållandevis större i mjölktänderna. Hörnen på kronpulpan, pulpahornen, är mer markerade. Emaljskitet är tunnare i mjölktänderna.
Överkäkens incisiver Tand 51 och 61 Krona. Bredare i mesio-distal än i cervicoincisal riktning. Mesio-incisala hörnet bildar en rät vinkel, disto-incisala hörnet är mera trubbigt. På lingualytan finns en tuberculum. Rot. Konformad. Lång i förhållande till krona.
Överkäkens incisiver Krona. Liknar första överkäksframtanden men är smalare i alla riktningar, och längre i cervico-incisal än i mesio-distal riktning. Distoincisala hörnet är mer rundat än på första framtanden. Rot. Längre i förhållande till kronan än hos första överkäksframtanden.
Underkäkens incisiver Tand 71 och 81 Bettets minst tand Krona. Facialytan är fyrkantig och begränsas av nästan parallella approximalytor. Incisalkanten är rak och hörnen nästan räta. Lingualytans tuberculum är svagt utvecklad. Rot. Rak, Hoptryckt i mesio-distal riktning.
Underkäkens incisiver Tand 72 och 82 Något större än första underkäkesframtanden Krona. Liknar första underkäksframtanden. Det distala hörnet är rundat. Rot. Rak. Hoptryckt i mesio-distal riktning
Överkäkens caniner Tand 53 och 63 Krona. Lika bred som lång. Incisalkanten bildar en kusp, som är något distalförskjuten. Det mesiala hörnet är spetsigare än det distala. På lingualytan finns tuberculum. Rot. Lång och smal. Rund i tvärsnitt. Den är dubbelt så lång som kronan.
Överkäkens molarer Tand 54 och 64 Krona. Buccalytan är fyrkantig och buktar mycket i den cervikala delen, särskilt i det mesio-buccala hörnet. Ocklusalytan har fyra kuspar, två linguala och två buccala. De buccala kusparna är störst. Fissurerna möts i en central fossa. Rötter. Tre, två buccala och en lingual. Den linguala roten är den kraftigaste. Rötterna divergerar kraftigt.
Överkäkens molarer Tand 55 och 65 Liknar i stort sett den första permanenta molaren (16 och 26), men är mindre. Krona. Ocklusalytan har fyra kuspar. Fissursystemet överensstämmer med första mjölkmolarens. Den disto-buccala och den mesiolingula kuspen förenas oftast i en upphöjning, crista transversa. Rötterna, Tre. Längre och kraftigare än hos första överkäksmolaren. Rötterna divergerar.
Underkäkens molarer Tand 74 och 84 Krona. Ocklusalytan är smal i bucco-lingual riktning. Den har fyra kuspar, två buccala och två linguala. Av de buccala kusparna är den mesiala störst Rötter. Två, långa, smala, divergerande. En mesial och en distal
Underkäkens molarer Tand 75 och 85 Denna tand liknar den första molaren i det permanenta bettet. Krona. Ocklusalytan har fem kuspar, tre buccala och två linguala. De buccala kusparna är ungefär lika stora. Fissurerna i buccolingual riktning går en bit ner på buccalytan och delar denna i tre lober. Rötter. Två. En mesial och en distal, divergerande.
Det primära bettet
Paus
Tandutvecklingen Under 6.4 fosterveckan påbörjas utvecklingen av mjölktänderna. Från munhålans epitel växer i vardera käken en förtjockning ner i underliggande vävnad. De följer anlagen för de blivande alveolarutskotten och bildare hästskoformade åsar. Förtjockningen kallas tandlist. Från tandlisten växer det ut 10 knoppar i vardera käken, dessa är anlagen till mjölktänderna.
Tandutvecklingen I ca 10 12:e fosterveckan anläggs också de permanenta tänderna, och de utvecklas på samma sätt som mjölktänderna. Under epitelknoppen sker en livlig celldelning och det bildas en tapp, som växer in i epitelknoppen. Epitelknoppen kallas emaljorganet, och den kommer att bilda emaljen.
Tandutvecklingen Tappen under emaljorganet kallas tandpapill, denna kommer att bilda tandens övriga vävnader. Emaljorganets celler närmast tandpapillen utvecklas till emaljproducerade celler, ameloblaster. Tandpapillens celler närmast emaljorganet utvecklas till dentinproducerade celler, odontoblaster.
Tandutvecklingen I 3:e fostermånaden skiljes tandlisten från munhålans epitel. Odontoblasterna bildar dentin, som börjar förkalkas i 3:e-4:e fostermånaden. Samtidigt producerar ameloblasterna emalj, i prismorna vuxit ut till det yttre epitellagret av emaljorganet.
Tandutvecklingen Dentinlagret, som bilas runt tandpapillen blir allt tjockare och mer avlångt. Tandpapillen blir så småningom innesluten i dentin, på så sätt bildas pulpahåligheten.
Tandutvecklingen Roten utvecklas senare än kronan. Där emaljorganets yttre och inre epitellager möts, växer en s.k. rotskida ner i underliggande vävnad. Rotskidan bestämmer rotens form. Cellerna innanför rotskidan omvandlas till odontoblaster, som bildar rotens dentin.
Tandutvecklingen Utvecklingen av roten pågår både före och efter tandens frambrott. Av tandens vävnader bildas såldes emaljen ur epitelvävnadsanlangen, och även längre bak i käkarna.
Slut