D E N F Ö R S T A B A N A N Den som kanske en regnig eftermiddag råkar promenera ut till det område närmast öster om Falsterbo, som numera benämnes Strandbadet, har säkerligen mycket svårt att föreställa sig att här en gång legat en golfbana, Falsterboklubbens första. Hela slätten mellan stranddynerna och den långsträckta skogsdungen är ju i våra dagar ett enda flygsandfält, upptrampat av tusen människofötter och totalt ovårdat. Skogen är full av dansbanor, tält och bilar; och längre bort är marken söndertrasad av bunkrar av en annan och ominös betydelse, allt medan luftvärnsartilleriet sörjer för att bullerplågan följer oss till och med på badstranden. Helt annorlunda såg det emellertid ut för femtio år sedan. Då härskade tystnaden därute. Då var skogen ung och jungfrulig och slätten täckt av gräs av någorlunda god beskaffenhet, sådan som man kan finna den, om man i dag skulle fortsätta sin promenad ännu längre österut, i riktning mot Ljunghusen. Stora oregelbundna snår av lågväxande ljung sörjde för god omväxling genom att dela upp gräsmarkerna i smärre ytor, och här och var såg man fläckar av bländvit sand. Det var sålunda inte alls någon dålig mark som Erik Schweder och Adolf Faxe, efter mycket sökande, till sist utsågo som lämplig för den golfbana de ville bygga. Det kronologiska skeendet härvidlag har ganska utförligt skildrats i skriften vid klubbens 25-årsjubileum. Själva banan har däremot aldrig blivit beskriven och någon karta över densamma synes icke finnas bevarad 1 ). Min uppgift blir således att så gott som helt och hållit ur minnet försöka ge några intryck av hur det hela tedde sig för en som faktiskt var med på den tiden. Låt oss först få några siffermässiga uppgifter om denna 9-hålsbana. Ett markeringskort tedde sig på följande sätt: Hål 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Meter 264 490 266 200 432 325 230 202 235 = 2644 Pari 4 5 3 3 5 5 4 4 4 = 37 Bogey 5 6 4 4 6 6 5 4 4 = 44 1 ) Tillägg till korrekturet: En karta ritad av Erik Schweder, har nyligen anträffats och återgives på nästa sida i modifierat skick. 19
20
Det var således förvisso ingen lång bana, och särskilt Bogey-siffrorna te sig i våra dagar orimliga; men jag undrar om nutidens spelare skulle kunna uppnå mycket bättre resultat, om de tvingats spela på den fairway och de greens, som då stodo till buds, och därtill med den tidens redskap. Träklubborna hade långa, smala huvuden. Skaften voro gjorda av vippig hickory och handtagen tjocka och klädda med kork. Järnklubborna voro klumpiga och allt annat än rostfria, bollarna av pressad guttaperka och konfektionssydda swingar ännu ej uppfunna. I själva verket kunde ej ens Mr Turnbull, Köpenhamnsklubbens erkänt skicklige professional, uppnå ett bättre rekord för banan än 45 slag, och amatörrekordet blev ej bättre än 56 slag. Det sattes av en av den tidens ledande spelare Tor Törnsten från Göteborg. Av de enskilda hålens sträckning har jag endast ett fragmentariskt minne. Första hålet hade sin utslagsplats vid det staket, som än idag skiljer stadens område från strandbadens. Här hade man också rest det lilla klubbhuset, icke större än det minsta av de badhus man idag ser utefter badstränderna. Hålet gick mellan höga stranddyner, och utan egentlig fairway, till en av ditkörd jord sarkofag-formigt uppbyggd, fyrkantig green, knappast större än ett stort matsalsbord. Andra hålet, som föreföll oändligt långt, gick vidare rakt österut över den släta grässlätten till en på samma sätt konstruerad green. Sedan kom man ut till hål lagda i en vid båge, med greener på naturlig gräsmark men med smala och oregelbundna fairways, begränsade av ljung, den man endast i ytterst liten omfattning haft råd att klippa och ansa. Här förlorades också bollar till ett antal, varom man knappast kan göra sig en föreställning. Banans största fel var emellertid att den helt plötsligt tog slut, mitt ute på Ljungen. Det fanns icke utrymme nog att konstruera några återgående hål, och en mödosam vandring på åtminstone en kvarts timme återstod, innan man var tillbaka vid utgångspunkten. För en sentida betraktare kan detta tyckas ha varit en underlig golfbana. Till dess försvar kan dock sägas, att den hade små anläggningskostnader garantibeloppet som säkrade dess byggande utgjorde 875: kronor, att den ställdes i ordning på några få månader, att den tillkom under en tid med små pretentioner och att den faktiskt rönte en betydan- 21
de uppskattning; därom vittnar det livliga spel och alla de tävlingar, även internationella, som hunno äga rum därute. Man började till och med umgås med planer att utvidga banan till 18 hål. Själv hade jag många roliga och minnesrika stunder därute, då jag som caddie följde och beundrade den tidens giganter eller deltog i de tävlingar för skolungdom som den outtröttlige, allting bestyrande Erik Schweder redan då anordnade. Genom en egendomlig ödets slump blevo just dessa ungdomstävlingar ödesdigra för banan. De medförde nämligen ett lidelsefullt intresse för golf hos mig och några jämnåriga kamrater. Vi ville spela morgon, middag och kväll, och vi funno det alltför tidsödande med de långa promenaderna till och på banan, och framför allt ekonomiskt oöverkomligt med de ständiga förlusterna av bollar. Därför ordnade vi redan på eftersommaren 1910 en improviserad golfbana på de närbelägna och mindre vilda gräsmattorna kring Kolabacken. Hålen utgjordes av nergrävda ansjovisburkar och flaggorna voro av trä och hemmagjorda. Hålens antal var endast 5, varav ett var beläget å en mycket ovanlig green, nämligen kratern uppe på toppen av Kolabacken. På denna lilla bana kunde man nu spela från solens uppgång till dess nedgång, och möjlighet till instruktion i spelets teknik förelåg också. Gustav Köhler, som vid denna tidpunkt befann sig i starkt framåtgående, var generös nog att vilja dela med sig av sitt vetande till de yngre. En minnesbild i detta sammanhang står ovanligt klar för mitt minne. Så gott som varenda dag samlades vi pojkar fram mot eftermiddagen där ute vid foten av Kolabacken. Köhler anlände med 4.20- tåget, kom direkt ut till banan, slängde av sig kavajen, hängde upp sin enligt tidens sed mycket höga stärkkrage i grenarna på det historiska, fridlysta trädet, som då i all sin ensamhet växte därute, spottade i nävarna och grep sina klubbor. Och så svingade han, visade oss hur man skulle bete sig och spelade ofta några hål med oss. Det var en lycklig och lärorik tid. Så småningom började också en och annan, och sedan allt flera, av de äldre spelarna att ty sig ut till den lilla improviserade banan härute. I all sin enkelhet kom den därför till sist faktiskt att spela en viss roll i Falsterbo golfklubbs historia. Av allt att döma var det nämligen just från toppen av Kolabacken som framsynta män första gången skådade de gudabenåda- 22
de gräsmarkerna därute i väster, bortom alla staket och tångvallar, ett sagans land, platsen för en drömbana. De måste ha erfarit samma lyckokänsla som spanjoren Balboa när han, 400 år tidigare, första gången från en bergstopp blickade ut över Stilla havet. Lyckligtvis fanns det bland dessa golfpioniärer män, lika lejonhjärtade som på conquistadorernas tid och på mindre än ett år hade drömmen blivit verklighet. Gunnar Bauer 23