Strålsäkerhetsmyndighetens risk- och sårbarhetsanalys med förmågebedömning för 2013

Rapport Datum: 2013-10-31 Handläggare: Jonas Boson Diarienr: SSM2012-5351 Strålsäkerhetsmyndighetens risk- och sårbarhetsanalys med förmågebedömning för 2013 Rapporten innehåller Strålsäkerhetsmyndighetens (SSM) risk- och sårbarhetsanalys 2013 i enlighet med 9 förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap samt förmågebedömning enligt Myndighetens för samhällsskydd och beredskap (MSB) begäran om särskild förmågebedömning för myndighetens generella förmåga samt myndighetens och sektorns förmåga gentemot scenariot störningar i användningen av Global Navigation Satellite System (GNSS) (MSB dnr 2012-4367). Analysen baseras på SSM:s risk- och sårbarhetsanalys från november 2012 kompletterat med erfarenheter från övningar och händelser i omvärlden som inträffat t.o.m. oktober 2013. Det sammanställda resultatet från SSM:s risk- och sårbarhetsanalys redovisas enligt den disposition som föreskrivs i MSBFS 2010:7. Strålsäkerhetsmyndigheten Swedish Radiation Safety Authority SE-171 16 Stockholm Tel:+46 8 799 40 00 E-post: registrator@ssm.se Solna strandväg 96 Fax:+46 8 799 40 10 Webb: stralsakerhetsmyndigheten.se

Sida 2 (47)

Sida 3 (47) Innehåll Innehåll... 3 Sammanfattning och övergripande bedömning... 5 1. Strålsäkerhetsmyndighetens roll och ansvar... 9 2. Arbetsprocess och metod... 11 3. Samhällsviktig verksamhet inom Strålsäkerhetsmyndighetens ansvarsområde... 13 3.1 Tillsyn av kärntekniska anläggningar... 13 3.2 Övervakning av nukleär icke-spridning... 13 3.3 Tillsyn av radioaktiva ämnen och joniserande strålning inom sjukvård, industri, forskning och undervisning... 14 3.4 Transporter av radioaktiva ämnen... 14 3.5 Den nationella strålskyddsberedskapen... 14 4. Identifierade och analyserade hot, risker och sårbarheter samt kritiska beroenden inom Strålsäkerhetsmyndighetens ansvarsområde... 15 4.1 Principer för klassificering och bedömning av RN-hot... 15 4.2 Komplexa ansvarsförhållanden vid en RN-händelse... 15 4.3 Nukleära (N) och radiologiska (R) hot... 16 5. Viktiga resurser som Strålsäkerhetsmyndigheten kan disponera för att motstå allvarliga störningar och hantera kriser... 21 5.1 SSM:s tjänsteman i beredskap och krisorganisation... 21 5.2 Avtal med universitet m.fl. om beredskapslaboratorier... 21 5.3 Avtal med frivilliga försvarsorganisationer om provtagning... 22 5.4 Avtal med SMHI om beredskap för spridningsprognoser... 22 5.5 Avtal med Lunds och Göteborgs universitet om utveckling av utbildning och långsiktig kompetensförsörjning... 23 5.6 Samverkan med Tullverket... 23 5.7 Samverkan med länsstyrelser... 24 5.8 Samverkan med MSB, RPS, SoS och inom SOFÄ... 24 5.9 Samverkan med Försvarsmakten... 24 5.10 Nationell Expertgrupp för sanering (NESA)... 25 5.11 Samverkan internationellt... 25 6. Bedömning av förmåga inom Strålsäkerhetsmyndighetens ansvarsområde att motstå och hantera identifierade hot och risker... 27 6.1 Kärnreaktorer... 27 6.2 Radioaktiva ämnen... 33 6.3 Kärnladdningsexplosioner... 35 6.4 RN-händelser i kombination med andra störningar (tidigare förmågebedömningar)... 38 7. Särskild förmågebedömning enligt förutsättningar som Myndigheten för samhällskydd och beredskap beslutar... 39 7.1 Generell förmågebedömning... 39

Sida 4 (47) 7.2 Störningar i Global Navigation Satellite System (GNSS)... 40 8. Planerade och genomförda åtgärder och bedömning av behov av ytterligare åtgärder. 41 8.1 Generella åtgärdsbehov... 41 8.2 Åtgärdsstrategi... 44 8.3 Åtgärdsbehov... 44 Bilagor... 47

Sida 5 (47) Sammanfattning och övergripande bedömning Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) har genomfört risk- och sårbarhetsanalyser för ett femtiotal scenarier relaterade till nukleära eller radiologiska nödsituationer. Syftet är att bedöma om det finns sådan sårbarhet eller sådana hot och risker inom myndighetens ansvarsområde som allvarligt kan påverka det svenska samhället eller försämra myndighetens förmåga till verksamhet inom området. Risk- och sårbarhetsanalyser är ett viktigt underlag för såväl det förebyggande arbetet som för planering och dimensionering av beredskapsåtgärder. De analyserade scenarierna har omfattat nukleära och radiologiska händelser definierade av SSM och andra allvarliga händelser definierade av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). I samband med årets risk- och sårbarhetsanalys har MSB dessutom begärt särskilda förmågebedömningar för SSM:s och sektorns generella förmåga och för scenariot störningar i användningen av Global Navigation Satellite System (GNSS). De nukleära och radiologiska hoten som har analyserats inkluderar både olyckor och brottslig verksamhet. Scenarierna har delats in i tre huvudgrupper: händelser i kärnreaktorer, händelser med radioaktiva ämnen och kärnladdningsexplosioner. Kärnkraftsolyckan i Fukushima i Japan har gett viktiga erfarenheter för säkerhetsarbetet vid de svenska kärnkraftverken och för den beredskapsplanering som finns om en kärnkraftsolycka skulle inträffa. Olyckan i Japan medförde bl.a. ett långvarigt utsläpp av radioaktiva ämnen och behov av att under lång tid vidta skyddsåtgärder på stora avstånd från kärnkraftverket. Svenska kärnkraftverk har efter olyckan i Fukushima genomgått s.k. stresstester i syfte att bedöma hur flera samtidiga påfrestningar påverkar säkerheten. Testerna har visat att säkerheten vid de svenska kärnkraftverken i grunden är god. Omfattande satsningar för att öka säkerheten vid de svenska kärnkraftverken har genomförts redan före olyckan i Japan. Exempelvis finns det sedan 2005 skärpta konstruktionskrav avseende bl.a. tålighet mot extrema naturfenomen. Stresstesterna pekar emellertid också på att det finns brister i förmågan att hantera extrema yttre påfrestningar och samtidiga skadehändelser. Säkerhetsutrustningar och beredskapsplaner vid svenska kärnkraftverk är utformade för att hantera en påfrestning åt gången. De är inte dimensionerade för att hantera flera samtidiga händelser som exempelvis totalt elbortfall i två eller flera reaktorer. SSM redovisade i december 2012 en handlingsplan för åtgärdande av identifierade brister till European Nuclear Safety Regulators Group (ENSREG), i syfte att ytterligare stärka säkerheten vid de svenska kärnkraftverken. De svenska kärnkraftverken är, till skillnad från de i Fukushima, försedda med så kallade haverifilter. Dessa filter kommer att begränsa utsläppet av radioaktiva ämnen till atmosfären även om reaktorhärden skulle smälta ner. Fungerar haverifiltret blir konsekvenserna för omgivningen begränsade och inte alls så allvarliga som i Japan. Den svenska beredskapen mot kärnkraftsolyckor är dimensionerad för att hantera en sådan händelse. Beredskapen för att hantera en olycka med ett mindre och begränsat utsläpp bedöms därför som i huvudsak god. Även om de strålningsmässiga konsekvenserna av en olycka med ett mindre utsläpp skulle bli hanterbara kommer konsekvenserna för samhället i övrigt sannolikt att bli mycket stora. Exempelvis kommer invånare i det drabbade området vara oroliga över sin hälsa och företag kommer att få problem med att sälja och exportera sina varor. Förtroendet för ansvariga myndigheter kan komma att skadas. Information kommer att efterfrågas både nationellt och internationellt. I synnerhet kommer efterfrågan på mätvärden för strålningsnivåer och radioaktiva ämnen att bli mycket stor. Detta även om de uppmätta värdena skulle visa sig vara låga. SSM bedömning är att förmågan att lämna information vid denna typ av händelser ännu inte är fullgod och därför behöver utvecklas och stärkas ytterligare.

Sida 6 (47) Länsstyrelserna i de län där det finns kärnkraftverk har ett särskilt ansvar för beredskapen vid kärnkraftsolyckor. Länsstyrelsernas beredskapsplanering för omedelbara åtgärder vid haverilarm utgår emellertid delvis från ett trettio år gammalt synsätt och följer inte helt den internationellt rekommenderade standarden. SSM menar därför att det behövs en bättre planering för omedelbar utrymning av närområdet kring kärnkraftverken. Skyddsåtgärder kan också behöva vidtas snabbt även utanför nuvarande beredskapszoner. En översyn av beredskapszonerna kring kärnkraftverken behövs därför. Översynen bör omfatta larm och information till boende samt behov av skyddsåtgärder såsom inomhusvistelse, utrymning och jodtabletter. Planeringen behöver också anpassas till att nödsituationen kan bli mycket långvarig och beröra stora geografiska områden. Om haverifiltren på kärnkraftverken inte fungerar eller inte är inkopplade kan en olycka leda till stora utsläpp av radioaktiva ämnen. SSM:s bedömning är att länsstyrelserna i kärnkraftslänen och berörda centrala myndigheter idag inte har förmåga att hantera konsekvenserna av en så allvarlig olycka. Myndigheter och organisationer skulle snabbt bli mycket hårt belastade. Stora resurser skulle krävas för att hantera olyckan och leda insatserna. De flesta myndigheterna skulle ha svårt att klara av att verka dygnet runt under lång tid (veckor-månader) med tillräcklig bemanning. Samordning och koordinering skulle behöva ske på nationell nivå. Den internationella granskning, Integrated Regulatory Review Service (IRRS), som genomfördes i februari 2012 av internationella strålsäkerhetsexperter från Internationella atomenergiorganets (IAEA) pekar på brister i den svenska krisledningen vid en kärnkraftsolycka. Granskarna rekommenderar upprättandet av ett nationellt krisledningsorgan samt en nationell krisplan för radiologiska och nukleära kriser. Detta saknas idag i Sverige. Ett okontrollerat stort utsläpp av radioaktiva ämnen kommer att medföra behov av omfattande mätinsatser under lång tid för detektion och analys av radioaktiva ämnen i luften, på marken, i dricksvatten, grödor, foder och livsmedel. Även mätningar på människor från utsatta områden kommer att bli nödvändiga. Under de senaste tio åren har det gjorts betydande satsningar på den nationella organisation för expertstöd som SSM upprätthåller och leder. Exempelvis så har mätförmågan förstärkts. Syftet med dessa resurser är dock främst att förse SSM med underlag för att kunna ta fram råd till beslutsfattare och allmänhet. Dessa resurser är inte avsedda för och kommer inte att räcka till för att tillgodose hela samhällets behov av mätningar i samband med ett omfattande utsläpp. Inom vissa områden, bl.a. för producenternas kontroll av radioaktiva ämnen i livsmedel, är bristen på mätutrustning i det närmaste total. Likaledes är förmågan att hantera ett stort marint utsläpp från något av de svenska kärnkraftverken begränsad. Ytterligare satsningar för att utveckla mätförmågan under kommande år är därför nödvändiga. Sverige kommer också med stor sannolikhet att behöva internationell hjälp för att hantera olyckan. Sveriges generella förmåga att ta emot internationellt stöd har nyligen utretts (SOU 2012:29) och ett antal förbättringar har föreslagits. Assistans i form av expertis och mätresurser kan fås genom bl.a. IAEA:s Response and Assistance Network (RANET). I dagsläget saknas dock adekvata rutiner för att motta utländsk assistans inom det radiologiska området. Även en kärnkraftsolycka i annat land i Europa med stort utsläpp av radioaktiva ämnen kan påverka jordbruk och livsmedelsproduktion i Sverige. Radioaktiva ämnen som frigörs till atmosfären och sprids med vindarna kan kontaminera stora geografiska områden. Är utsläppet stort kan det medföra behov av livsmedelskontroll inom ett hundratal mil eller mer från utsläppskällan. Detta ställer krav på mätförmåga i likhet med resonemanget ovan. SSM avrapporterade i januari 2012 i samråd med Rikspolisstyrelsen, MSB och Affärsverket Svenska kraftnät ett regeringsuppdrag avseende en översyn av förmågan att skydda kärntekniska anläggningar och transporter av kärnämne mot antagonistiska hot. Rapporten identifierar brister i förmågan såväl hos tillståndshavarna som hos polisen. Översynen har även identifierat behov av att vid kärnkraftverken omedelbart kunna

Sida 7 (47) ingripa mot våldsamma antagonister i avvaktan på respons från polisinsatsstyrkor. Bristerna synliggjordes också i oktober 2012 i samband med Greenpeace intrång på Ringhals och Forsmark. Även om reaktorsäkerheten aldrig var hotad har kärnkraftverken Forsmark, Ringhals och Oskarhamn genomfört åtgärder för att höja säkerheten, bl.a. genom en utvidgning av skyddsobjektsområdet vid kärnkraftverken, uppförande av nya industristaket och fordonskontroller, översyn av tillträdesrutiner och skalskydd på reaktorbyggnader, utbildning av bevakningspersonal samt en utökad samverkan och övning med lokala polismyndigheter avseende insats- och eftersökningsmetodik. Regeringen har tillsatt en särskild utredare som har till uppgift att ta fram förslag som säkerställer att det finns ett starkt och ändamålsenligt skydd mot antagonistiska hot mot kärntekniska anläggningar. Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2013. Regeringen har också tillsatt en utredare som ska säkerställa att den straffrättsliga regleringen avseende obehörigt tillträde till skyddsobjekt är lämpligt utformad. Denna utgör en del av det regelverk som ska motverka antagonistiska hot mot kärntekniska anläggningar och andra skyddsobjekt och ska redovisas under våren 2014. För händelser i kärnreaktorer bedömer SSM därför sammantaget att konsekvenserna kan omfatta allt från lokalt begränsade till för samhället katastrofala konsekvenser för de värsta fallen där säkerhetssystemen och utsläppsfiltreringen inte fungerar. Är utsläppet begränsat och händelseförloppet kortvarigt bedömer SSM att förmågan att hantera händelsen bland centrala myndigheter och för hela sektorn som god med vissa brister. Är utsläppet stort och situationen förblir utom kontroll under längre tid bedöms förmågan sammantaget som bristfällig. För händelser med radioaktiva ämnen, t.ex. industri- eller transportolyckor, bedömer SSM att konsekvenserna kan bli allt från mycket begränsade till mycket allvarliga. Hur allvarlig en olycka blir beror bl.a. på typen av radioaktivt ämne, aktivitetsmängden, hur många människor som kan bli berörda och hur snabbt händelsen upptäcks. Förmågan till ledning bedöms som god och förmågan att hantera händelsen på fältet (bl.a. mätning) i huvudsak som god men med vissa brister. Detta gäller med undantag för sådana olyckor/händelser där en stark strålkälla kommit på avvägar utan att någon observerat det eller vet var den finns. För sådana fall bedöms förmågan till ledning på central myndighetsnivå som i huvudsak god men med vissa brister och på lokal nivå som bristfällig. Behov finns därför för ett ökat skydd av strålkällor vid svenska sjukhus, universitet och industrier. För brottslig verksamhet (bl.a. terrorism) med strålkällor bedöms förmågan hos de aktörer som har att hantera händelsen på fältet som bristfällig. Personal från räddningstjänst, polis och ambulanssjukvård har endast kort teoretisk utbildning och har endast i begränsad omfattning övats praktiskt för olyckor och antagonistiska händelser med strålkällor. Läget bedöms vara något bättre i kärnkraftslänen. Sjukvårdens kunskap och organisation att hantera akut strålskadade och kontaminerade personer håller på att förbättras genom bl.a. tilläggsutbildning för sjukhusfysiker, men är fortfarande låg. Det är därför av stor vikt att säkerställa att lokala aktörer skyndsamt får del av tillgängligt stöd, i form av specialistkompetens och avancerad mätutrustning, som finns inom den nationella strålskyddsberedskapen och vid centrala myndigheter. Vid en inträffad händelse kan det dock ta tid att få fram specialistresurser till platsen. Under de närmaste åren är det därför angeläget att förbättra rutiner för operativ samverkan mellan polis, räddningstjänst, sjukvård och strålskyddspecialister, samt att öka kunskapen om tillgängliga stödresurser. Förmågan är idag bristfällig för händelser som innebär brottslig verksamhet med strålkällor inkluderande smuggling eller oavsiktlig införsel av radioaktiva ämnen. Sverige har dålig eller ingen kontroll av radioaktivt material som passerar landets gränser. Radioaktiva ämnen och klyvbart material kan därför komma in i landet utan att upptäckas. Under 2008 och 2011 har t.ex. olika leveranser av rostfritt stål innehållande kobolt-60 kommit in i Sverige från metallsmältor i Indien. Upptäckterna har gjorts i utländska kontroller av gods till eller från Sverige. SSM och Tullverket har därför på uppdrag av

Sida 8 (47) regeringen gjort en översyn av samhällets förmåga att kontrollera radioaktiva ämnen vid Sveriges gräns. Uppdraget redovisades till regeringen 2012. Utredningsresultatet bereds för närvarande inom Regeringskansliet. USA och Ryssland innehar fortfarande tusentals kärnladdningar. Dessutom pågår en långsiktig modernisering och utveckling av kärnvapenarsenalerna. Trots alla försök att stoppa kärnvapenspridningen håller nya stater på att skaffa sig denna förmåga. Indien och Pakistan har genomfört kärnvapenprov och skaffat sig kärnladdningar och vapenbärare. Nordkorea har hittills genomfört tre provsprängningar (den senaste i februari 2013). Iran har fortsatt att driva och utöka sin anrikningsverksamhet. För kärnladdningsexplosioner nära Sverige bedömer SSM konsekvenserna som katastrofala om vind och nederbörd leder till att landet drabbas av kraftigt radioaktivt nedfall. För kärnladdningsexplosioner på längre avstånd (över 1000 km) kan konsekvenserna på kort sikt i Sverige bli antingen små, begränsade eller allvarliga beroende på explosionsstyrka, antalet explosioner, eldklotets höjd över marken, vindriktning och nederbörd. Massiv kärnvapeninsats kan dessutom leda till katastrofala klimatförändringar på grund av den stora mängd stoft som lyfts till höga höjder från explosioner nära markytan. Detta hot beaktas för närvarande inte i planeringen av Sveriges förmåga att hantera radiologiska eller nukleära händelser. För 2013 har MSB begärt att få en särskild förmågebedömning för störningar i användningen av Global Navigation Satellite System (GNSS). SSM bedömer att scenariot har måttlig inverkan på myndighetens och sektorns krishanteringsförmåga. Denna typ av störningar kan dock inverka negativt på förmågan till mobila mätningar. Trots att mycket arbete lagts ner på att analysera inträffade nukleära eller radiologiska händelser och försöka förutsäga möjliga fall har historien upprepade gånger visat att nya, tidigare inte uppmärksammade händelser inträffar. Den strategi som SSM tillämpar för att klara oförutsedda händelser är att upprätthålla ett antal grundläggande förmågor utan särskild hänsyn till specifika scenarier. Dessa förmågor är utvecklad analys och mätteknik för alla typer av joniserande strålning och radioaktiva ämnen, förmåga att samverka och kommunicera mellan myndigheter och förmåga att informera om strålningens verkan. För detta krävs återkommande utbildning och övning för alla aktörer inom beredskapen. Erfarenheterna från övningar ska återföras till krisorganisationen. Samtidigt måste forskning och utveckling bedrivas för att få fram ny kunskap och föra in förbättrade metoder i organisationen. Med stöd av det särskilda krisberedskapsanslaget har en mängd insatser genomförts under tidsperioden 2006 2013 för att stärka strålskyddsberedskapen. Dessa inkluderar långsiktig kompetensförsörjning, ökad ledningsförmåga, förbättrad kapacitet för strålningsmätning och analys samt stöd till polis, räddningstjänst och ambulanssjukvård. Insatserna planeras fortsätta under kommande år och leda till att Sveriges förmåga att hantera strålningsrelaterade kriser stärks. Utöver åtgärder som genomförs med stöd från krisberedskapsanslaget avser SSM under innevarande och kommande år genomföra en ökad satsning på arbete med att stärka förmågan att hantera kärnkraftsolyckor. Delar av SSM:s krisorganisation är beroende av nyckelkompetenser. Dessa kompetenser tar många år att bygga upp. Det är även svårt att upprätthålla tillräcklig mängd personer med rätt kompetens. Finns kompetensen tillgänglig när den behövs i en krissituation är förmågan sannolikt god. Skulle den inte vara tillgänglig kan det leda till en bristfällig förmåga. Inom de närmaste åren kommer flera specialister lämna SSM och den nationella strålskyddsberedskapen genom pensionsavgångar. SSM satsar därför sedan ett antal år tillbaka på utbildning och kompetensutveckling av nya specialister. Det är en förutsättning för att strålskyddsberedskapen ska kunna hantera krissituationer och bidra till samhällets förmåga att motstå allvarliga störningar orsakade av nukleära eller radiologiska händelser.

Sida 9 (47) 1. Strålsäkerhetsmyndighetens roll och ansvar SSM är förvaltningsmyndighet för frågor om skydd av människors hälsa och miljön mot skadlig verkan av joniserande och icke-joniserande strålning, frågor om säkerhet och fysiskt skydd i kärnteknisk och annan verksamhet med strålning samt frågor om nukleär icke-spridning. SSM arbetar pådrivande och förebyggande för att skydda människor och miljö från oönskade effekter av strålning, nu och i framtiden. Verksamhet med strålning regleras av SSM genom ett antal föreskrifter, baserade på strålskyddslagen (1988:220), strålskyddsförordningen (1988:293), lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet, förordningen (1984:14) om kärnteknisk verksamhet och miljöbalken (1998:808). SSM ska i sin verksamhet arbeta för att 1. förebygga radiologiska olyckor samt säkerställa strålsäker drift och avfallshantering i kärnteknisk verksamhet, 2. minimera riskerna med och optimera effekterna av strålning vid medicinsk tillämpning, 3. minimera riskerna med strålning som används i produkter och tjänster eller som uppstår som en biprodukt vid användning av produkter och tjänster, 4. minimera riskerna med exponering av naturligt förekommande strålning, och 5. förbättra strålsäkerheten internationellt. SSM ska enligt förordningen (2008:452) med instruktion för Strålsäkerhetsmyndigheten utföra följande uppgifter med avseende på krisberedskap: 15 Strålsäkerhetsmyndigheten ska inom den nationella strålskyddsberedskapen samordna de beredskapsåtgärder som krävs för att förebygga, identifiera och detektera nukleära eller radiologiska händelser som kan leda till skador på människors hälsa eller miljön. Myndigheten ska i detta sammanhang 1. ge råd om strålskydd och sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen, om en nukleär eller radiologisk nödsituation inträffar inom eller utom landet, 2. upprätthålla och leda en nationell organisation för expertstöd vid nukleära och radiologiska nödsituationer, 3. svara för teknisk rådgivning till de myndigheter som är ansvariga för hanteringen av konsekvenserna av en olycka i kärnteknisk verksamhet, om den inträffar inom eller utom landet, 4. svara för expertkompetens samt kunskaps- och beslutsunderlag inom strålskyddsområdet inklusive spridningsprognoser och strålskyddsbedömningar, och 5. upprätthålla förmåga att inom strålskyddsområdet genomföra mätning, provtagning och analys i fält. Förordning (2011:1589). 16 Strålsäkerhetsmyndigheten ska vid ingripanden i en radiologisk nödsituation eller i fall då efterverkningarna av en tidigare nödsituation eller strålningsverksamhet medför bestående bestrålning, beakta de principer som anges i rådets direktiv 96/29/Euratom av den 13 maj 1996 om fastställande av grundläggande säkerhetsnormer för skydd av arbetstagarnas och allmänhetens hälsa mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning, om inte dessa frågor ankommer på någon annan myndighet enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor. SSM ska enligt instruktionen bland annat utföra följande uppgifter med anledning av Sveriges internationella åtaganden: 8 Strålsäkerhetsmyndigheten ansvarar för sådana uppgifter som följer av Sveriges internationella åtaganden inom myndighetens verksamhetsområde. Myndigheten utövar tillsyn över att svenskt kärnämne och svensk kärnteknisk utrustning används såsom deklarerats i enlighet med Sveriges internationella åtaganden. I fråga om nukleär icke-

Sida 10 (47) spridning, inklusive exportkontroll, ska myndigheten verka för att ämnena och utrustningen inte kommer till användning för kärnvapen. 9 Strålsäkerhetsmyndigheten ansvarar för det förberedande nationella arbete som följer av 1994 års konvention om kärnsäkerhet (SÖ 1995:71) och 1997 års gemensamma konvention om säkerhet vid hantering av använt kärnbränsle och säkerhet vid hantering av radioaktivt avfall (SÖ 1999:60). Myndigheten har ett särskilt funktionsansvar som behörig myndighet enligt Internationella atomenergiorganets (IAEA) konventioner om assistans och tidig varning vid nukleära eller radiologiska nödsituationer innebärande att myndigheten bland annat ska förmedla och ta emot information om nödsituationer enligt konventionen om tidig varning och bistå Internationella atomenergiorganet vid sådana situationer enligt konventionen om assistans. 9 a Strålsäkerhetsmyndigheten ska vara en sådan kontaktpunkt som avses i artikel 5.1 i konventionen om fysiskt skydd av kärnämne (SÖ 1985:24). Förordning (2013:692). 10 Strålsäkerhetsmyndigheten är nationell kontaktpunkt för Internationella atomenergiorganets databas för olaglig handel och annan otillåten hantering av kärnämnen och radioaktiva ämnen (Illicit Trafficking in Nuclear Materials and Other Radioactive Sources, ITDB) samt ansvarar för Sveriges frivilliga rapportering till atomenergiorganet enligt det åtagande som framgår av informationscirkuläret INFCIRC/415. Förordning (2009:949). 10 a Strålsäkerhetsmyndigheten ska enligt de riktlinjer om kärnteknisk export som har överenskommits inom Nuclear Suppliers Group (NSG) och som NSG har informerat medlemsstaterna i Internationella atomenergiorganet om genom informationscirkulär INFCIRC/254/Part 1 1. inhämta försäkran från den mottagande statens regering vid export av kärnämne och kärntekniskt material m.m., och 2. utforma och avlämna Sveriges försäkran till den exporterande statens regering vid import av kärnämne och kärntekniskt material m.m. Enligt förordningen (2003:789) om skydd mot olyckor ska SSM ge råd om strålningsmätningar samt samordna och biträda med strålskyddsbedömningar vid räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen. Enligt förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap har SSM ett särskilt ansvar för att planera och vidta förberedelser för att skapa förmåga att hantera en kris och för att förebygga sårbarheter och motstå hot och risker. Målet är att SSM ska ha en god krishanteringsförmåga och förmåga i samhällsviktig verksamhet att motstå allvarliga störningar. SSM upprätthåller krisberedskap dygnet runt för nukleära och radiologiska nödsituationer som kan inträffa i Sverige eller utomlands.

Sida 11 (47) 2. Arbetsprocess och metod I förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap föreskrivs att varje myndighet, i syfte att stärka sin egen och samhällets krisberedskap, årligen ska analysera om det finns sådan sårbarhet eller sådana hot och risker inom myndighetens ansvarsområde som synnerligen allvarligt kan försämra förmågan till verksamhet inom området. SSM:s analys för 2013 omfattar hot, risker och sårbarheter med fokus på nukleära (N) 1 och radiologiska (R) 2 händelser. MSB:s vägledning för risk- och sårbarhetsanalyser har beaktats. SSM har för varje scenario bedömt konsekvenserna i den av MSB angivna skalan mycket begränsade, begränsade, allvarliga, mycket allvarliga samt katastrofala. När det varit relevant har SSM också angivit om konsekvenserna är lokala, dvs. endast berör ett mindre geografiskt område. Till grund för analyserna ligger SSM:s, och tidigare SKI:s och SSI:s, mångåriga verksamhet med risk- och konsekvensanalyser inom kärnsäkerhets- och strålskyddsområdet. SSM deltar också i det arbete som pågår inom samverkansområdet Farliga ämnen (SOFÄ) och tidigare analyser genomförda inom SOFÄ har bidragit till underlaget i denna risk- och sårbarhetsanalys. Som underlag för att bedöma hot, risker och konsekvenser inom strålsäkerhetsområdet finns en omfattande kunskapsbas från forskning och utveckling. Varje år finansierar SSM forskning inom strålskydds- och kärnsäkerhetsområdet för cirka 80 miljoner kronor. Ett syfte är att Sverige ska utveckla en hög nationell kompetens inom områdena kärnsäkerhet, strålskydd och nukleär icke-spridning. Forskningen ska också vara ett vetenskapligt stöd i myndighetens tillsynsarbete. Myndigheten finansierar såväl grundläggande som tillämpad forskning. Många projekt är ett direkt stöd till myndighetens verksamhet och är väsentliga för att beslut och rekommendationer ska vila på en vetenskaplig grund. Kunskap om förmågan att motstå och hantera nukleära och radiologiska nödsituationer erhålls också genom övningar och inträffade händelser. Inom krisberedskapen genomför SSM årligen ett antal övningar, dels inom den egna myndigheten och dels i samverkan med andra myndigheter. SSM deltar också i andra nationella och internationella övningar med tema nukleära och radiologiska nödsituationer. SSM arbetar också fortlöpande med att analysera och dra lärdom av inträffande radiologiska och nukleära händelser. Särskilt kan nämnas den stora jordbävningen i Stilla havet öster om Japan den 11 mars 2011, som (i kombination med en efterföljande tsunami) skadade det japanska kärnkraftverket Fukushima Daiichi och gav upphov till ett omfattande och långvarigt utsläpp av radioaktiva ämnen. Händelserna i Japan och det efterföljande arbetet med att hantera konsekvenserna har gett med många viktiga lärdomar, bland annat med avseende på bedömningar av förmågan att hantera en kärnteknisk olycka i Sverige. 1 Nukleär nödsituation: Händelse där joniserande strålning och/eller radioaktiva ämnen frigörs genom klyvning av atomkärnor (fission) eller sammansmältning (fusion) av atomkärnor och där situationen inte är under kontroll. Till nukleära händelser räknas kärnladdningsexplosioner, okontrollerad kriticitet i klyvbart material och omfattande utsläpp av radioaktiva ämnen från kärnreaktorer. 2 Radiologisk nödsituation: Händelse där joniserande strålning och/eller radioaktiva ämnen okontrollerat frigörs till omgivningen genom en olycka eller antagonistisk handling och där situationen inte är under kontroll.

Sida 12 (47)

Sida 13 (47) 3. Samhällsviktig verksamhet inom Strålsäkerhetsmyndighetens ansvarsområde Myndigheten för samhällskydd och beredskap har i föreskriften MSBFS 2010:7 definierat begreppet samhällsviktig verksamhet. Med detta menas en verksamhet som uppfyller minst ett av följande villkor: - Ett bortfall av eller en svår störning i verksamheten kan ensamt eller tillsammans med motsvarande händelser i andra verksamheter på kort sikt leda till att en allvarlig kris inträffar i samhället. - Verksamheten är nödvändig eller mycket väsentlig för att en redan inträffad kris i samhället ska kunna hanteras så att skadeverkningarna blir så små som möjligt. SSM utövar samhällsviktig verksamhet inom följande områden: tillsyn av kärntekniska anläggningar; övervakning av nukleär icke-spridning; tillsyn av radioaktiva ämnen och joniserande strålning inom industri, sjukvård, forskning och utbildning samt tillsyn av transporter av radioaktiva ämnen. SSM har också ansvaret att upprätthålla den nationella strålskyddsberedskapen för att kunna hantera inträffade nukleära eller radiologiska krissituationer. 3.1 Tillsyn av kärntekniska anläggningar Olyckor i kärntekniska anläggningar kan i värsta fall få mycket allvarliga eller katastrofala konsekvenser. En viktig verksamhet för SSM är att förebygga nukleära och radiologiska olyckor. SSM kravställer genom föreskrifter och utövar tillsyn över alla typer av kärntekniska anläggningar. Tillsynen består i att inspektera anläggningarna, genomföra verksamhetsbevakningar, granska dokument och ansökningar samt att genomföra samlade värderingar av strålsäkerheten i samtliga anläggningar. I värderingarna ingår även bedömningar av fysiskt skydd och informationssäkerhet. SSM driver på anläggningarnas säkerhetsarbete och kan ställa specifika krav på åtgärder. Händelser som inträffar i anläggningarna följs upp. Finner SSM tecken på allvarliga brister i verksamheten kan SSM ställa krav på anläggningen att ta fram åtgärdsprogram som SSM sedan löpande följer upp. SSM granskar också de omfattande säkerhetsmoderniseringar som nu pågår vid de svenska kärnkraftverken. I denna tillsyn granskar SSM säkerhetsanalyser, konstruktionslösningar och hur om- och tillbyggnader görs. 3.2 Övervakning av nukleär icke-spridning Kärnteknisk verksamhet i Sverige får inte bidra till spridning av kärnvapen i världen. Därför kontrollerar SSM det kärnämne som finns i Sverige och övervakar exporten av kärnämnen och kärntekniska produkter. Med kärnämne menas i första hand uran och plutonium, det vill säga ämnen som ingår i kärnvapen. Alla som hanterar kärnämnen måste anmäla detta till SSM och även ha en bokföring över sitt innehav. Även de som producerar kärnteknisk utrustning måste anmäla detta. Kärnteknisk utrustning är specialutrustning som används inom kärnkraftsindustrin. De som hanterar mest kärnämnen i Sverige är kärnkraftverken, centrallagret för använt kärnbränsle (Clab) i Oskarshamn, bränslefabriken Westinghouse i Västerås samt Studsvik utanför Nyköping. Även högskolor och industrier använder mindre mängder kärnämnen och ska anmäla detta till SSM. SSM för register över alla aktörers innehav av kärnämne och inspekterar anläggningarna för att verifiera innehavarnas bokföring. SSM kontrollerar att materialet finns där det är sagt och att det används på rätt sätt.

Sida 14 (47) SSM granskar också exporten av kärnämne och kärntekniska produkter från Sverige och beslutar om exporten får ske. Svenska aktörer får bara exportera kärnämnen och kärnteknisk utrustning för fredliga ändamål. SSM bedömer från fall till fall om exporten är tillåten. Sverige deltar i det internationella arbetet för att förhindra att kärnämnen och kärnteknisk utrustning hamnar i orätta händer. SSM samarbetar i detta hänseende med Internationella atomenergiorganet IAEA och EU-kommissionen. 3.3 Tillsyn av radioaktiva ämnen och joniserande strålning inom sjukvård, industri, forskning och undervisning Radioaktiva ämnen används, förutom i kärnkraftsindustrin, även inom annan industri, sjukvård, forskning och undervisning. Aktivitetsmängderna (strålkällornas styrka) är mindre än i ett kärnkraftverk, men om strålkällor används felaktigt, oförsiktigt eller kommer på avvägar kan de lokalt orsaka allvarliga skador och dödsfall. Det är därför viktigt att upprätthålla en hög säkerhet kring all verksamheten med joniserande strålning. Användare av strålkällor ska ha tillstånd av SSM för verksamheten. SSM för också register över alla starka strålkällor i Sverige. SSM utövar tillsyn hos innehavare av tillstånd för verksamhet med strålning. Vid korrekt användning av joniserande strålning inom industrin är riskerna små. Särskilt stor uppmärksamhet bör dock ägnas åt strålskyddet för den industriella radiograferingen. 3.4 Transporter av radioaktiva ämnen I Sverige transporteras varje år flera tusentals kollin som innehåller radioaktiva ämnen. De flesta transporterna sker på väg, men det förekommer även transporter i luften och till sjöss. Ett fåtal sker på järnväg. Enligt förordningen (2006:311) om transport av farligt gods har SSM (tillsammans med andra myndigheter) tillsynsansvar för transporter av radioaktiva ämnen, enligt lagen (2006:263) om transport av farligt gods. 3.5 Den nationella strålskyddsberedskapen SSM är expertmyndighet när det gäller plötsligt uppkommande hot och händelser med radioaktiva ämnen och joniserande strålning (RN-händelser). För detta ändamål upprätthåller SSM den nationella strålskyddsberedskapen. Den utgörs av SSM:s egen beredskap att hantera RN-händelser samordnat med andra myndigheters beredskap. I den nationella strålskyddsberedskapen ingår ett antal aktörer som SSM tecknat avtal med. Aktörerna ska upprätthålla en beredskap och förmåga att utföra specificerade uppgifter som t.ex. strålningsmätningar och spridningsberäkningar för radioaktiva ämnen.

Sida 15 (47) 4. Identifierade och analyserade hot, risker och sårbarheter samt kritiska beroenden inom Strålsäkerhetsmyndighetens ansvarsområde SSM har analyserat hot, risker och sårbarheter för tänkbara händelser där joniserande strålning eller radioaktiva ämnen på ett okontrollerat sätt kan tänkas skada människor, miljö och samhälle. Analyserna baseras dels på erfarenheter från händelser som inträffat, dels på bedömningar av tänkbara händelser som ännu inte inträffat, men som är tekniskt eller fysikaliskt möjliga. De beaktade hotscenarierna listas i bilaga 2. Nedan presenteras en mer övergripande sammanfattning av hot, risker och sårbarheter. 4.1 Principer för klassificering och bedömning av RN-hot Allvarliga nukleära eller radiologiska händelser inträffar sällan. SSM har avstått från att försöka ange sannolikhetssiffror för de analyserade händelserna, eftersom det skulle innebära alltför subjektiva och osäkra uppskattningar. Även om de tekniska sannolikheterna för speciella felfunktioner kan beräknas utgående från enskilda komponenters felfrekvenser så innebär det inte att sannolikheten för en olycka eller ett angrepp kan beräknas med säkerhet. Olyckor har ofta visat sig bero på mänskliga eller organisatoriska orsaker som inte kan sannolikhetsberäknas då felorsakerna inte är kända i förväg. SSM anger i stället om ett hotscenario har inträffat i någon form eller om det är teoretiskt uttänkt. Med antagande om olika scenarier kan en skala av konsekvenser beräknas utgående från källa, teknisk funktion, frigjord mängd radioaktiva ämnen samt strålningens fysikaliska effekter och biologiska verkan tillsammans med tänkbara motåtgärder vid olika tidpunkter. SSM har beskrivit konsekvenser i den femgradiga skalan mycket begränsade, begränsade, allvarliga, mycket allvarliga och katastrofala enligt MSB:s bedömningsmall. Ett scenario kan ha följder som sträcker sig över flera steg i skalan. Hur allvarliga konsekvenserna blir beror på detaljer som t.ex. hur väl tekniska barriärer stoppar ett utsläpp eller hur snabbt motåtgärder sätts in. En kärnkraftsolycka med härdsmälta behöver inte innebära mer än begränsade konsekvenser om de radioaktiva ämnena kan hållas kvar inom anläggningen, men kan medföra katastrofala konsekvenser om stora mängder frigörs till atmosfären. Till utfallsrummet har SSM angivit om konsekvenserna är lokala, med vilket menas att konsekvenserna drabbar ett mindre område i storleksordningen ett kvarter, en stadsdel eller en kommun. En stark, oskärmad strålkälla kan exempelvis orsaka dödliga strålskador inom några tiotals meters avstånd. Skadorna visar sig dock inte förrän timmar eller dagar efter exponeringen och dödsfallen inträffar först veckor efter exponeringen. Skadorna förknippas då kanske inte längre med platsen. Om många människor på detta sätt, ovetande om platsens farlighet, får allvarliga strålskador, klassar SSM det som en lokalt mycket allvarlig konsekvens. För okontrollerade utsläpp från kärnkraftverk har konsekvenserna angivits som lokala om de i huvudsak endast berör inre beredskapszonen, dvs. ett avstånd 0 15 km från kärnkraftverket. 4.2 Komplexa ansvarsförhållanden vid en RN-händelse Vid en RN-händelse är det inte säkert att det går att peka ut en specifik ledande myndighet som ensam äger hela händelsen. Det kan bli frågan om polisiära insatser, räddningstjänst och sjukvårdsinsatser. Polisen kan t.ex. leda verksamheten i det omedelbara närområdet vid en terrorattack med radioaktiva ämnen, medan kommunen eller länsstyrelsen leder verksamheten för att skydda befolkningen. Samtidigt kan det krävas specialresurser för strålningsmätning eller lokalisering av radioaktiva ämnen från SSM:s organisation för den nationella strålskyddsberedskapen.

Sida 16 (47) Den svenska lagstiftningen är inte tydlig avseende ansvarsfördelningen vid en RNhändelse. Det kan t.ex. uppstå tolkningssvårigheter mellan lagen om skydd mot olyckor, arbetsmiljölagen och de föreskrifter som gäller för strålskyddet enligt EG-direktiv och strålskyddslagen när t.ex. polismän och räddningstjänstpersonal i ett nödläge måste utsätta sig för strålning för att kunna rädda människoliv. Bristen på nationell krisledning påpekas också i den granskning (Integrated Regulatory Review Service, IRRS) som genomfördes i februari 2012 av internationella strålsäkerhetsexperter som en del i IAEA:s säkerhetsarbete. Granskarna rekommenderar upprättandet av ett nationellt krisledningsorgan samt en nationell krisplan för radiologiska och nukleära kriser, vilket idag saknas. Även om detta är en generell brist, blir den givetvis mer påtaglig i nivå med den inträffade händelsens magnitud. Den blir således som mest märkbar för svåra reaktorolyckor med stora utsläpp av radioaktivitet eller för kärnladdningsexplosioner. 4.3 Nukleära (N) och radiologiska (R) hot De nukleära och radiologiska hoten delas in i tre huvudgrupper: händelser i kärnreaktorer, händelser med radioaktiva ämnen och kärnladdningsexplosioner. Till händelser i kärnreaktorer räknas också avsiktligt eller genom olycka framkallad kärnklyvning (kriticitet) i klyvbart material, där händelsen inte är en våldsam kärnexplosion. Till händelser med radioaktiva ämnen räknas inte själva kärnklyvningsprocessen. Varje huvudgrupp har sin speciella karaktär när det gäller förebyggande åtgärder, konsekvenser och de åtgärder och den beredskap som behövs för att lindra konsekvenserna. Varje huvudgrupp kan innehålla händelser orsakade av olyckor eller avsiktliga handlingar. 4.3.1 Kärnreaktorer Kärnenergi utvinns genom klyvning av atomkärnor av uran-235 eller plutonium-239. I en kärnreaktor sker klyvningen i kontrollerad takt. Processen ger stora mängder radioaktiva klyvningsprodukter som måste hållas avskilda från omgivningen tills de sönderfallit till stabila atomkärnor. Den joniserande strålningen från de radioaktiva klyvningsprodukterna ger en värmeeffekt som måste kylas bort även efter att kärnklyvningen stoppats. Kylningen måste upprätthållas under flera år efter att reaktorn stoppats annars överhettas kärnbränslet och smälter ner. Smälter bränslet förstörs kapslingen och de radioaktiva ämnena kan komma ut i omgivningen. I första hand frigörs flyktiga ämnen som ädelgaser, jod och cesium. Särskilt cesium-137 utgör ett problem på lång sikt eftersom ämnet är långlivat (halveringstiden är 30 år). I svenska kärnkraftverk finns barriärer (reaktortank och inneslutning med mycket tjocka väggar) som ska förhindra att stora mängder radioaktiva ämnen kommer ut i omgivningen även om reaktorbränslet i härden smälter ner. I slutet av 1980-talet byggdes även tryckavlastande haverifilter som ska avskilja minst 99,9 procent av de långlivade radioaktiva ämnena som kan komma ut ur en överhettad reaktorhärd. Det begränsar konsekvenserna för omgivningen till ett i huvudsak lokalt problem. Det finns dock fortfarande tänkbara händelser med överhettning av kärnbränslet där utsläppsfiltret inte är anslutet eller där de frigjorda radioaktiva ämnena går en annan väg än genom filtret, vilka kan leda till mycket stora utsläpp. Tekniska sannolikhetsberäkningar anger låga sannolikhetstal för sådana händelser. SSM har i denna analys avstått från att ange sannolikheter. Den mycket svåra reaktorolyckan med stort utsläpp av radioaktiva ämnen finns med i analysen eftersom konsekvenserna, om den inträffar, kan bli katastrofala. Under drygt 30 år har tre allvarliga kärnkraftsolyckor inträffat: Three Mile Island (Harrisburg) i USA 1979, Tjernobyl i Ukraina 1986 och Fukushima i Japan 2011. I samtliga fall förstördes reaktorhärdarna, men utsläppen av radioaktiva ämnen till omgivningen blev helt olika. Minst utsläpp med ca 1/10 av innehållet av radioaktiva ädelgaser, väsentligt mindre radioaktiv jod och ingen rapporterad cesium skedde från

Sida 17 (47) Three Mile Island. Inga åtgärder krävdes för att hantera radiologiska konsekvenser i omgivningen. Störst utsläpp skedde från reaktorhärden i Tjernobyl där alla ädelgaser, ca 2/3 av innehållet av radioaktiv jod och ca 1/3 av härdens innehåll av radioaktivt cesium frigjordes. Det ledde till omfattande konsekvenser med förorening av stora landområden, vilket också drabbade Sverige. Utsläppet från Fukushima blev avsevärt mycket större än från Three Mile Island men mindre än från Tjernobyl. Det har lett till långvarig utrymning och boenderestriktioner runt anläggningen ut till 30 kilometers avstånd och ytterligare längre ut i ett område nordväst om anläggningen. Den största delen av det radioaktiva utsläppet från Fukushima hamnade dock i havet utanför Japan, antingen indirekt via atmosfäriska utsläpp som deponerades över Stilla havet eller direkt via kontaminerat reaktorkylvatten som läckte ut i havet. Detta scenario, och vad de marina konsekvenserna skulle bli i omgivningarna kring de svenska kärnkraftverken, har inte studerats. En olycka i ett utländskt kärnkraftverk i Europa skulle kunna ge nedfall av radioaktiva ämnen i stora delar av Sverige. På avstånd längre än ett tiotal mil från en havererad kärnreaktor blir stråldoserna visserligen inte så höga att de orsakar allvarliga strålskador under kort tid, men om det nedfallet innehåller radioaktivt jod eller cesium kan lantbruk och livsmedelsproduktion påverkas över stora områden. Motåtgärder är betesrestriktioner och saluförbud för livsmedelsprodukter som innehåller radioaktiva ämnen med halter över bestämda gränsvärden. Sådana åtgärder vidtogs t.ex. 1986 vid Tjernobylolyckan. Vare sig kärnkraftsolyckan inträffar i Sverige eller i Europa skulle behovet av krisledning, strålningsmätningar och analys samt informationsinsatser bli mycket stort. Kärnkraftverk, upparbetningsanläggningar (finns ej i Sverige) och lager för förvaring av använt kärnbränsle skulle kunna bli mål för terrorattacker. Skyddet mot terrorangrepp har höjts i Sverige och generellt världen över, även om ett fullständigt skydd inte kan garanteras. Ett terrorangrepp behöver inte nödvändigtvis leda till utsläpp, men eftersom det kan slå ut säkerhetssystem kan konsekvenserna i värsta fall bli att stora delar av reaktorns innehåll av flyktiga radioaktiva ämnen kommer ut i omgivningen. Även om ett utsläpp skulle förhindras helt eller delvis, skulle möjligen enbart rädslan för tänkbara konsekvenser kunna orsaka oöverlagda handlingar av enskilda personer. Det är därför viktigt att ansvariga myndigheter kan hantera hela skalan av hot på ett adekvat sätt för att förhindra panikåtgärder som kan kosta stora summor och orsaka onödigt lidande. Till hotkategorin kärnreaktorer räknas i denna analys också avsiktlig eller olycksorsakad initiering av kärnklyvning (kriticitet) i kärnbränsle i fabrik, lager eller under transport. Se även bilaga 2 för en utförligare presentation av hotscenarier och konsekvenser för kärnreaktorer. 4.3.2 Radioaktiva ämnen Radioaktiva ämnen som uran, torium och kalium-40 finns naturligt i marken. Strålningen från de naturligt radioaktiva ämnena kan skada människor, men verkningarna är inte akuta. Vid långvarig exponering ökar risken för strålningsframkallad cancer, men dessa risker behandlas inte här. När människan började använda kärntekniken blev det också möjligt att tillverka nya radioaktiva ämnen genom kärnklyvning eller genom neutronbestrålning av stabila grundämnen. Ett radioaktivt ämne sönderfaller i en takt som bestäms av ämnets halveringstid. Dess farlighet minskar därmed med tiden. Detta till skillnad från den potentiella risken från ett klyvbart ämne (en potentiell kärnreaktor) där risken finns kvar så länge ämnet finns i tillräcklig mängd för att en kärnklyvningsprocess ska kunna ske. Riskbilden för ett radioaktivt ämne skiljer sig således från riskbilden från klyvbart material och kärnreaktorer. De av människan framställda radioaktiva ämnena är till stor nytta för att diagnostisera och bota sjukdomar. I industrin används radioaktiva ämnen för olika ändamål som nivåvakter, tjockleksmätare och genomlysning av konstruktioner (radiografering). I svensk industri,

Sida 18 (47) sjukvård och forskning finns tusentals radioaktiva strålkällor som måste förnyas då och då och i samband med detta transporteras från producent till slutanvändare. Vissa strålkällor är mycket farliga och kan orsaka svåra skador eller dödsfall om deras strålskydd avlägsnas eller om innehållet på något sätt frigörs så att människor bestrålas. Olyckor med radioaktiva ämnen är sällsynta på grund av den mycket höga skyddsstandard som tillämpas runt om i världen. Trots det händer då och då olyckor med starka strålkällor där människor kommer till skada eller dör, ofta på grund av organisatoriska brister i säkerhetsarrangemang, slarv eller felaktigt handhavande. Strålkällor skulle också kunna användas av någon som avsiktligt vill skada människor, miljö eller samhälle. Det kan ske genom spridning med explosivt material, brand, mekaniskt eller genom utplacering eller inblandning i livsmedel eller andra produkter. Genom att strålningen från radioaktivt material lätt kan förknippas med de katastrofala verkningarna av en kärnladdningsexplosion eller utsläpp från en kärnkraftsolycka kan tänkbara attentat med radioaktiva ämnen få en kraftig psykologisk förstärkningseffekt. Denna effekt kan leda till större konsekvenser och kostnader för samhället än vad den direkta strålningseffekten ger. Det kan t.ex. vara svårt för allmänheten att skilja på strålningseffekten från en radiologisk (eller smutsig ) bomb med spridning av ett radioaktivt ämne och det radioaktiva utsläppet från en kärnkraftsolycka eller nedfallet från en kärnladdningsexplosion. Strålskyddsberedskapen har här en mycket viktig uppgift att klarlägga en inträffad situation genom mätningar, förklara riskerna och ange vad man bör göra om man tror sig drabbad. Effekterna av en konventionell explosion med inblandning av radioaktiva ämnen (en radiologisk bomb) är avsevärt lindrigare än ens en liten, dåligt fungerande kärnladdningsexplosion. Det förrädiska är emellertid att förekomsten av radioaktiva ämnen vid en till synes konventionell explosion möjligen inte upptäcks förrän strålskador börjat visa sig. Då kan de radioaktiva ämnena redan ha spridits över stora områden och många människor kan ha blivit förorenade och fått bestrålning som leder till svåra skador. Det skulle skapa stor oro i befolkningen, sannolikt även i den del som inte är direkt berörd, och kräva omfattande strålningsmätningar för att kartlägga, hantera och informera om situationen. En förövare som ska lyckas med ett attentat med radioaktiva ämnen behöver kunskap om hur ämnet kan hanteras och tillgång till ämnet. Det är inte särskilt lätt att avsiktligt sprida ett radioaktivt ämne över stora ytor eftersom aktivitetsmängden i de flesta fall inte räcker till för att orsaka allvarliga strålskador när ämnet sprids ut. En begränsad spridning eller dold utplacering skulle kunna orsaka svåra skador hos ett begränsat antal människor och medföra mycket stor oro i samhället. En olycka, där en stulen sjukhusstrålkälla av misstag spreds ut, inträffade i Brasilien 1987. Händelsen ledde till att över hundratusen personer måste kontrollmätas för att avgöra om de fått i sig det radioaktiva ämnet cesium-137. Antalet dödsfall var litet, men olyckan kostade samhället mångmiljonbelopp på grund av befolkningens stora rädsla för strålningen. Transporter av farligt gods, där radioaktiva ämnen ingår som klass 7, lyder under ett omfattande och harmoniserat internationellt regelverk. Dessa regelverk sätter sådana begränsningar på tillåten aktivitetsmängd och ställer sådana krav på tåligheten hos de transportförpackningar som används så att det endast kan bli mycket begränsade konsekvenser i händelse av konventionella olyckor förutsatt att regelverken följts. Det internationella atomenergiorganet, IAEA, har tagit fram rekommendationer om fysiskt skydd vid transport av radioaktiva ämnen som kompletterar de rekommendationer som redan finns för transport av kärnämnen. IAEA arbetar också med att ta fram rekommendationer om fysiskt skydd av radioaktiva ämnen vid anläggningar som ska harmonisera med de rekommendationer som redan finns för skyddet av kärnämnen vid anläggningar. Mycket starka strålkällor används i Sverige vid bl.a. sjukhus och förs in och

Sida 19 (47) ut ur landet främst via svenska hamnar. Fokus för säkerheten vid transport och användning av starka strålkällor har hittills legat på olycksscenariot, men SSM arbetar med att utveckla de svenska regelverken för fysiskt skydd och informationssäkerhet så att de omfattar alla radioaktiva ämnen såväl vid användning som under transport. IAEA:s arbete och rekommendationer kommer här att vara vägledande. Se även bilaga 2 för en utförligare presentation av hotscenarier och konsekvenser för radioaktiva ämnen. 4.3.3 Kärnladdningsexplosioner Idag finns färre kärnvapen än under det kalla krigets och kapprustningens tid, men risken att de ska komma till användning finns fortfarande. Det totala provstoppsavtalet har inte undertecknats av alla kärnvapenstater och de ursprungliga kärnvapenstaterna USA, Ryssland (f.d. Sovjetunionen), Kina, Storbritannien och Frankrike har inte på ett kraftfullt sätt genomfört icke-spridningsfördragets krav på nedrustning. Kärnvapen är numera spridda på fler stater än tidigare. Indien och Pakistan har blivit kärnvapenmakter. Israel har kärnvapenkapacitet. Nordkorea har genomfört tre underjordiska kärnvapenprov, det senaste i februari 2013. Några länder har frångått sina kärnvapenprogram. Libyen drev ett topphemligt kärnvapenprogram till 2003 men har upphört med det. Sydafrika innehade under 1980-talet kärnvapen, men skrotade dem kring 1990. Ukraina, Kazakstan och Vitryssland överlämnade sina kärnvapen till Ryssland under 1990-talet. Trots resolutioner från FN:s säkerhetsråd har Iran fortsatt driva och utöka sin verksamhet med anrikning av uran. Enligt amerikanska underrättelsedokument offentliggjorda 2007 drev Iran fram till 2003 ett program för kärnvapenutveckling. Förmågan att tillverka kärnvapen har således spridits utanför de fem ursprungliga kärnvapenmakterna och trenden kan gå i riktning mot ökad kärnvapenspridning. Generellt sett kan man dela in kärnvapnen i två kategorier: fissionstyp (gammal benämning är atombomb) och fusionstyp (vätebomb). Fissionsladdningens princip bygger på klyvningen av kärnor av uran-235 eller plutonium-239. Fusionsladdningar bygger på sammanslagning av väteisotoperna deuterium och tritium i förening med grundämnet litium. Fusionsreaktionerna startar först vid extremt hög temperatur som åstadkoms med hjälp av den intensiva strålningen från en exploderande fissionsladdning. Ett mardrömsscenario är att en kompetent terrororganisation skulle utlösa en kärnladdningsexplosion. Det är emellertid ytterst svårt och enormt resurskrävande att producera klyvbart material i tillräcklig mängd och med tillräcklig renhetsgrad för en kärnladdning. För att framställa uran-235 i tillräcklig mängd krävs en separationsanläggning som skiljer ut isotopen av uran-235 från naturligt uran som innehåller uran-238 och en liten mängd uran-235. Kärnvapenmakterna har gjort jättelika investeringar i t.ex. gasdiffussionsanläggningar för att få fram tillräckliga mängder uran-235. Den modernare gascentrifugtekniken som använts av Irak och nu utnyttjas av Iran har förenklat separationsmetoden. Men det krävs fortfarande omfattande teknik och lång tid för att åstadkomma tillräcklig mängd uran-235 med tillräcklig renhet. Plutonium-239 bildas i kärnreaktorer. Det är fysikaliskt möjligt att konstruera en kärnladdning baserat på det plutonium som produceras i konventionella kärnkraftverk. Svårigheten för en kärnladdningskonstruktör är emellertid att få ut så mycket plutonium- 239 som möjligt i förhållande till plutonium-240 och plutonium-241 som också bildas i reaktorn. Ju längre tid som bränslet finns i reaktorn desto större andel bildas det av de högre isotoperna. Närvaron av de högre plutoniumisotoperna gör att kärnladdningen fungerar oförutsägbart och kan tända för tidigt. Det medför en osäker verkan och stor fara för konstruktören och användaren. Sammantaget utgör detta så stora svårigheter att det får anses som näst intill uteslutet att en terrororganisation på egen hand skulle kunna tillverka tillräckligt mycket klyvbart material för att konstruera en kärnladdning. Däremot kan man inte utesluta att en terrororganisation kan komma över klyvbart material genom stöld.

Sida 20 (47) Genom stöld av höganrikat uran i tillräcklig mängd från en anläggning där detta förvaras skulle en kompetent terrororganisation kunna tillverka en primitiv kärnladdning eftersom konstruktionen av en laddning med uran-235 är enklare att få att fungera än en laddning baserad på plutonium-239. Det kan inte uteslutas att en statsunderstödd terrororganisation i framtiden skulle kunna få tillgång till klyvbart material eller en färdigkonstruerad laddning. Ett exempel på allvaret i bedömningarna är att USA satsat mycket stora belopp på mätinstrument för strålningsdetektion vid alla gränspassager och hamnar för att öka möjligheten att upptäcka insmuggling av radioaktiva ämnen, klyvbart material eller kärnladdningar som skulle kunna användas i terrorsyfte. Även en dåligt fungerande primitiv kärnladdning skulle kunna orsaka katastrofala konsekvenser. Genom den kraftiga strålningen som finns kvar efter kärnklyvningsprocessen omöjliggörs räddningsinsatser i närområdet de första timmarna efter explosionen. Sannolikheten för nukleär terrorism anses ha ökat under 1990- och 2000-talet, framför allt genom kunskapsläckage från det forna Sovjetunionen 3. Möjligheten att mindre kärnladdningar redan kommit på avvägar kan inte helt uteslutas. Som ett specifikt exempel kom sex kärnvapen hos USA:s flygvapen på avvägar i ungefär ett dygn i augusti 2007 på grund av omfattande slarv på en flygbas. I Sverige fanns fram till slutet av 1990-talet en beredskap för skydd mot radioaktivt nedfall från kärnvapeninsatser i vår omvärld (det s.k. åskådarfallet). Beredskapen byggde på skyddscentraler organiserade i högre regionala militärområden/civilområden (milo/civo) och lägre regionala försvarsområden/län (fo/lst). Skyddscentralerna bemannades med militär och civil personal utbildade för att beräkna stråldoser och göra lokala prognoser över det radioaktiva nedfallet. Vid en större kärnvapeninsats i Sveriges närområde kan nedfallet bli så kraftigt att det är nödvändigt att vistas i skydd under mark upp till ett par veckor för att inte riskera allvarliga eller dödliga strålskador. Eftersom det radioaktiva nedfallet kan variera stort från plats till plats är det nödvändigt att skyddsorganisationen kan verka lokalt och ha prognosverktyg och tillräckligt med mätinstrument för att fortlöpande bedöma bestrålningssituationen och utlysa radiaklarm. Radiakskyddsorganisation är nedlagd. Det innebär att Sverige i praktiken inte har någon fungerande beredskaps- och skyddsorganisation för scenariot med kärnvapeninsats i vårt närområde och ännu mindre mot en kärnladdning mot Sverige. Den nationella strålskyddsberedskapen kan inte ersätta den tidigare radiakskyddsorganisationens funktion eftersom skyddet måste ske lokalt och varningen bygga på snabba prognoser i det regionala och lokala området (länsstyrelse-kommun). Det innebär i sin tur att ledningsförmågan, den operativa förmågan och förmågan i samhällsviktig verksamhet att motstå allvarliga störningar numera är bristfällig eller mycket bristfällig när det gäller att skydda befolkningen mot det radioaktiva nedfallet från kärnvapeninsatser i Sveriges närområde. Dimensioneringen av Sveriges förmåga att motstå effekterna av kärnvapeninsats i vår omvärld eller kärnladdningar mot Sverige baseras på beslut i riksdagen. SSM har därför inte begärt medel för att förbättra beredskapen för detta scenario. Vare sig det gäller krig eller terrorangrepp med kärnvapen är storstadsregioner runt om i världen tänkbara mål för kärnladdningar. Där finns boende eller besökande svenska medborgare som kan drabbas. Se även bilaga 2 för en utförligare presentation av hotscenarier och konsekvenser för kärnladdningar och kärnvapen. 3 The Center for Strategic and International Studies, CSIS Task Force Report, Wild Atom Nuclear Terrorists, CSIS, 1998 och The CQ Researcher, Volume 14, Number 13, pages 297-320, April 2, 2004.