Skogspolitiken idag - en beskrivning av den politik och övriga faktorer som påverkar skogen och skogsbruket Skogsstyrelsen

RAPPORT 8B 2001 Skogspolitiken idag - en beskrivning av den politik och övriga faktorer som påverkar skogen och skogsbruket Skogsstyrelsen

Skogsstyrelsen november 2001 Huvudförfattare/projektledare Per Kjellin, Skogsstyrelsen Medförfattare Royne Andersson,Hans Ekelund,Stefan Filipsson och Lennart Rudqvist,Skogsstyrelsen Stefan Holm,Energiverket Sven-Inge Karlsson,Skogsvårdsstyrelsen,Östra Götaland Lars Lönnstedt, Håkan Rosenqvist,Sveriges Lantbruksuniversitet, Uppsala Nils Sandberg,Svenska Jägareförbundet Fotograf Michael Ekstrand, Skogsstyrelsen Papper brilliant copy Tryck JV, Jönköping Upplaga 600 ex ISSN 1100-0295 BEST NR 1696 Skogsstyrelsens förlag 551 83 Jönköping

Skogspolitiken idag - en beskrivning av den politik och övriga faktorer som påverkar skogen och skogsbruket Huvudförfattare/projektledare Per Kjellin Medförfattare Royne Andersson, Hans Ekelund, Stefan Filipsson, Stefan Holm, Sven-Inge Karlsson, Lars Lönnstedt, Håkan Rosenqvist, Lennart Rudqvist och Nils Sandberg 1

Innehållsförteckning Förord... 1 Sammanfattning... 2 1. Inledning... 5 1.1. Direktiv för delprojektet... 5 1.2. Påverkanskomplexet... 5 2. Skogspolitiken inkl. miljöpolitiken... 7 2.1. Mål i skogspolitiken inkl. miljöpolitiken.. 8 2.1.1. Mål från början av 1990-talet... 8 2.1.2. 1993 års skogspolitiska mål... 8 2.1.3. Sektorsmål för skogsbruket... 9 2.1.4. Riksdagens miljökvalitetsmål... 9 2.2. Medel i skogspolitiken inkl. miljöpolitiken... 11 2.2.1. Lagstiftning... 12 2.2.2. Områdesskydd enligt miljöbalken 17 2.2.3. Rådgivning, utbildning och information... 19 2.2.4. Statligt stöd och naturvårdsavtal.. 24 2.2.5. Inventeringar... 26 2.2.6. Uppdragsverksamhet... 28 2.3. Delar av skogspolitiken som behandlats i särskild ordning... 30 2.3.1. Fjällnära skog... 30 2.3.2. Ädellövskog... 30 2.3.3. Nedlagd jordbruksmark... 31 3. Skogsvårdsorganisationen... 32 3.1 Verksamheten idag... 32 3.2 Förändringar under 1990-talet... 33 4. Skogen och dess skatter... 35 4.1. Sammanfattning... 35 4.2. Inledning... 37 4.3. Skatter som påverkar skogsbrukandet... 37 4.3.1. Skogsavdrag... 37 4.3.2. Skogskonto och skogsskadekonto 38 4.3.3. 1991 års skattereform: tre inkomstslag och lägre skattesatser... 38 4.3.4. 1994 års förändringar: räntefördelning, expansionsmedel och periodiseringsfonder... 39 4.4. Effekter på skogsbruket... 40 4.4.1. Skogsavdrag... 40 4.4.2. Lägre skattesats... 41 4.4.3. Räntefördelning... 43 4.4.4. Periodiseringsfonder... 45 4.4.5. Expansionsmedel... 45 4.4.6. Inkomststatistik... 45 4.4.7. Skogskonto... 46 4.4.8. SURV... 47 4.4.9. Kvittning mot tjänsteinkomst... 47 4.4.10. Realisationsvinstbeskattning... 47 4.4.11. Förmögenhetsbeskattning... 48 5. Jordförvärv och fastighetsbildning... 49 5.1. Inledning... 49 5.2. Jordförvärvslagen (1979:230)... 50 5.2.1. 1979 års lag, bakgrund och syfte.. 50 5.2.2. Lagändringar 1987 och 1991... 51 5.2.3. Nuvarande syfte och utformning.. 51 5.3. Fastighetsbildningslagen (1970:988)... 52 5.3.1. Kort historik... 52 5.3.2. Fastighetsbildningslagens tillämpning på jord- och skogsbruk... 53 5.4. Jordförvärvslagens och fastighetsbildningslagens betydelse för skogsbruket... 55 5.4.1. Inledning... 55 5.4.2. Skogsbrukets strukturförhållanden55 5.4.3. Lagarnas betydelse för skogsbrukets strukturförhållanden... 57 5.5. Jordförvärvsutredningen (SOU 2001:38) Ägande och struktur inom jord och skog... 57 6. Regionalpolitiken och skogsbruket... 59 6.1. Bakgrund... 59 6.2. Förutsättningar efter EU-inträdet... 59 6.3. Strukturfonderna... 60 6.4. Erfarenheter från skogsvårdsstyrelser... 60 6.5. De regionalpolitiska företagsstöden... 60 6.6. Diskussion och slutsatser... 61 2

7. Vägar och transporter... 63 7.1. Bakgrund... 63 7.2. Vägtransporternas förutsättningar... 63 8. Energipolitiken och skogsbruket... 66 8.1. Energipolitik för biobränslen 1970 2000..... 66 8.1.1. 1970-talet och tidigt 1980-tal... 66 8.1.2. Från mitten av 1980-talet... 67 8.2. Energipolitikens resultat... 68 9. Jaktpolitiken och skogen... 72 9.1. Inledning... 72 9.2. Gemensamt ansvar för markägare och jägare... 73 9.2.1. Länsviltnämnder blev viltvårdsnämnder... 73 9.2.2. Lokala samråd... 73 9.2.3. Älgskötselområden... 74 9.2.4. Kronhjortsskötselområde... 75 9.3. Nya bestämmelser... 75 9.3.1. Jaktarrenden... 75 9.3.2. Jaktvårdsområden blir viltvårdsområden... 75 9.4. De stora rovdjuren... 76 7.3. Transportpolitiskt beslut... 64 7.4. Bidrag och regler för enskilda vägar... 65 7.5. Vägarna och regional utveckling... 65 10. Rennäringspolitiken och skogsbruket... 77 10.1. Bakgrund... 77 10.2. Ömsesidig påverkan... 77 10.3. Regler om anpassning... 77 10.4. Frivillig samverkan... 78 10.5. Planer... 78 10.6. Utredningar om rennäringen... 79 11. Forskning, utveckling och utbildning... 80 12. Frivilliga åtaganden och certifiering... 82 12.1. Frivilliga åtaganden för produktion och miljö 82 12.2. Certifiering av skogsbruk... 82 12.2.1. Forest Stewardship Council... 83 12.2.2. Pan European Forest Certification 84 12.2.3. Jämförelse mellan FSC och PEFC 84 12.3. Drivkrafter för skogsägaren... 85 13. Referenslista... 87 Bilaga: De skogspolitiska målen 2

2

Förord Skogsstyrelsen har fått i uppdrag av regeringen att utvärdera effekterna av skogspolitiken och redovisa detta senast den 31 december 2001. Effekterna på den biologiska mångfalden utvärderas tillsammans med Naturvårdsverket. Arbetet är organiserat i ett gemensamt projekt Skogsvårdsorganisationens utvärdering av skogspolitikens effekter SUS 2001. Den senaste utvärderingen av skogspolitiken (SUS) genomfördes under 1997 och presenterades i januari 1998. SUS hade som primärt mål att utvärdera effekterna av den nya skogspolitiken som fastställdes av riksdagen i maj 1993. Nu är inte längre den rådande skogspolitiken ny och uppdraget denna gång är att utvärdera i vidare termer. Den föreliggande utvärderingen (SUS 2001) kommer dock att lägga särskild vikt på effekterna av 1993 års skogspolitik. Projektet som genomförs under åren 2000-2001 skall beskriva effekterna av skogspolitiken och jämföra nuläget med uppsatta mål (skogspolitiska mål, skogliga sektorsmål och beslutade miljökvalitetsmål). Vi vet genom inventeringar och andra källor ganska väl hur Sveriges skogar ser ut, sköts och nyttjas i nuläget. Orsaken till varför åtgärder utförs eller inte och därmed påverkar skogstillståndet, miljötillståndet i skog och skogsbrukandets inriktning på lång sikt är emellertid inte lika välkänt och betydligt svårare att dokumentera och analysera. Detta är dock uppgiften för SUS 2001 och då med särskild vikt vid att kunna peka ut vilka effekter skogspolitiken bidrar med. Eftersom skogspolitikens effekter kan vara svåra att särskilja från annan påverkan skall även andra påverkansfaktorer beskrivas för att kunna särskilja effekterna av skogspolitiken. Föreliggande rapport beskriver den nuvarande skogspolitiken, dess mål, medel och praktiska genomförande genom Skogsvårdsorganisationen. Rapporten beskriver även andra politikområden som bedöms påverka skogen och skogsbrukandet i betydande grad. Dessutom berör rapporten andra påverkansfaktorer av policy-karaktär, t.ex. certifiering, som i allt större omfattning påverkar skogsbrukandet. Per Kjellin vid Skogsstyrelsen är huvudförfattare för denna rapport och han är också projektledare för delprojektet Skogspolitiken idag inom SUS 2001. Rapporten ingår i Skogsstyrelsens rapportserie, där författarna står för innehållet. Detta innebär att rapporten inte i alla dess delar beskriver Skogsstyrelsens officiella syn. Däremot är naturligtvis beskrivningen av den nuvarande skogspolitiken helt överensstämmande med Skogsstyrelsens bild av denna. Inom projektet SUS 2001 kommer utvärderingens officiella slutsatser och ställningstaganden att avrapporteras i projektets huvudrapport (Meddelande 2002:1). Jönköping i maj 2001 Håkan Wirtén Tomas Thuresson Skogsdirektör Projektledare SUS 2001 Skogsstyrelsen Skogsstyrelsen 1

Sammanfattning En skogsägare påverkas av sin omgivning på många sätt, vilket får effekter på skogsbruket och därmed skogen. I denna rapport görs ett försök att beskriva det politiska påverkanskomplexet och vidare den särskilda påverkan som certifieringsprocessen utgör. Utöver den traditionella skogspolitiken beskrivs också ett antal andra politikområden som har betydelse för skogen. Den del av miljöpolitiken som rör skogen betraktas som en del av skogspolitiken. På samma sätt ses delar av skogspolitiken som en del av miljöpolitiken. Statsmakterna har uttryckt en rad olika mål för skogen. Som en sammanfattning av den då nya skogspolitiken 1993 formulerade riksdagen och regeringen två skogspolitiska mål, ett för produktionen och ett för miljön. Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna har i samverkan med skogsnäringen m.fl. utformat s.k. sektorsmål för näringen vad gäller produktion och miljö och riksdagen har beslutat om särskilda miljökvalitetsmål för bl.a. skogen. I dessa processer har övergripande målformuleringar för produktion och miljö brutits ned till mer tillämpbara, konkreta mål. Vidare har etappmål i tiden lagts fast. De traditionella skogspolitiska medlen utgör samhällets verktyg för att påverka skogsägarnas beteende i riktning mot målen. I denna rapport beskrivs lagstiftning, rådgivning med utbildning och information, förmedling av statligt stöd, inventeringar och uppdragsverksamhet som sådana medel. Områdesskydd enligt miljöbalken har här beskrivits som ett eget medel vid sidan av de ovannämnda. Detta motiveras med den stora betydelse instrumentet har för att nå miljömålet. Skogsvårdslagen anger de grundläggande reglerna för skogens skötsel. Här finns regler om att avverkning ska anmälas i förväg, föreskrifter om hur avverkning får ske och vilken hänsyn till naturvården och kulturmiljövården som måste tas. Vidare föreskrivs hur återväxten ska tryggas. Insektsskador ska förebyggas. Särskilda regler finns för avverkning i svårföryngrad skog, fjällnära skog och ädellövskog. Lagtillsyn enligt skogsvårdslagen är en av skogsvårdsstyrelsens viktigaste arbetsuppgifter. Miljöbalken påverkar också skogen. De viktigaste reglerna finns i möjligheten att skydda skog som nationalparker, naturreservat och biotopskyddsområden. Samrådsregeln har betydelse vid t.ex. byggande av skogsbilvägar. Kulturminneslagen föreskriver skydd för fasta fornlämningar, vilka ofta förekommer i skogen. Förmedling av kunskaper från den skogliga forskningen till skogsägare och andra aktörer i skogen genom rådgivning, utbildning och information utgör sedan länge en av de viktigaste uppgifterna för skogsvårdsstyrelserna. En stor del av utbildningen sker numera i form av kampanjer, såsom Rikare Skog och Grönare Skog, som samlar närmare 100 000 deltagare. Tidningen Skogseko ges ut av Skogsvårdsorganisationen fyra gånger om året. Den är landets största skogstidning och ett viktigt rådgivningsinstrument. Statligt stöd finns endast i liten omfattning och avser främst miljöfrågor. Stöd ges således till skötsel av ädellövskog, till aktiva natur- och kulturmiljövårdsåtgärder i skogen och till skogsmarkskalkning och vitaliseringsgödsling. Naturvårdsavtal beskrivs också under denna rubrik. Inventeringar av olika slag utgör en viktig grund för skogsbruksåtgärder och skydd av skog. Bland större inventeringar under 1990-talet kan nämnas kartläggning av nyckelbiotoper, sumpskogar och kulturminnen. Vidare görs uppföljningar av naturhänsyn vid avverkning och återväxtåtgärder efter avverkning. Riksskogstaxeringen ger oss uppgifter om landets skogstillgångar. 2

Skogsvårdsorganisationens uppdragsverksamhet är ett komplement till myndighetsutövningen och bidrar till den lokala förankringen hos organisationen. Bland viktiga uppdrag till skogsägare kan nämnas stämpling av rotstående skog, skogsbruksplanläggning och värdering. Uppdrag till arbetsmarknadsmyndigheten kan avse natur- och kulturvårdande arbeten och skogliga inventeringar. Fjällnära skog, ädellövskog och nedlagd jordbruksmark har hanterats genom riksdagsbeslut i särskild ordning. Innebörden av dessa beskrivs i rapporten. De traditionella skogspolitiska medlen hanteras av Skogsvårdsorganisationen. Här ingår Skogsstyrelsen som chefsmyndighet, 10 skogsvårdsstyrelser samt Länsstyrelsen på Gotland. Den lokala förankringen uppnås genom knappt 100 distriktskontor. Organisationen finns representerad på sammanlagt ca 120 platser i landet. Personalstyrkan har minskat kraftigt under 1990-talet, bl.a. till följd av att frö- och plantverksamheten frånskiljts organisationen, ändrad arbetsmarknadspolitik och minskade budgetmedel. Vid sidan av den traditionella skogspolitiken finns andra politikområden som har stor betydelse för skogsägaren, skogsbruket och skogen. Hit hör skattepolitiken, politiken kring jordförvärv och fastighetsbildning, regionalpolitiken, frågor kring vägar och transporter, energipolitiken, jaktpolitiken, rennäringspolitiken samt frågor som rör forskning, utveckling och utbildning. Den påverkan dessa områden har på skogen beskrivs översiktligt i rapporten. Beskattningen av skogen utgör en stark påverkansfaktor. Skogsavdraget påskyndar strukturrationaliseringen och ger incitament till ökade avverkningar på nyförvärvade fastigheter. Möjligheten till kvittning av underskott i näringsverksamhet mot tjänsteinkomst minskar skälen att avverka under de fem första åren av innehavstiden. Den lägre skattesatsen i och med 1991 års skattebeslut innebär att ägarens netto blir större. Möjligheten till räntefördelning leder till ett ökat incitament att avverka medan effekten på skogsvården blir den motsatta. En annan effekt är ett ökat intresse bland andra grupper än traditionella skogsbrukare att äga skogsfastigheter. Periodiseringsfonder, expensionsmedel och SURV ökar(de) skälen att avverka. Skogskontot har blivit mindre intressant under senare tid. Realisationsvinster som beskattas som kapitalinkomst medför mindre benägenhet att avverka i slutet av en ägares innehavstid. Eftersom förmögenhet nedlagd i näringsverksamhet inte tas upp till beskattning finns det för icke traditionella skogsbrukare skäl att flytta kapital till näringsverksamhet. Skogsbrukets fastighetsstruktur och ägarstruktur har stor betydelse för genomförandet av skogspolitiken. Skogspolitikens mål är lättare att nå om skogsmarken är indelad i rationella brukningsenheter som ägs av aktiva och kunniga skogsägare. De lagar som styr detta är fastighetsbildningslagen och jordförvärvslagen. Fastighetsbildningslagen har som övergripande utgångspunkt att verka för en rationell och varaktig fastighetsstruktur. Jordförvärvslagen har som syfte att främja sysselsättning och bosättning i glesbygd, att förbättra fastighetsstrukturen i vissa områden med mycket stark ägosplittring samt att begränsa juridiska personers förvärv av mark. I båda lagarna har betydande avreglering skett under 1990-talet. Regionalpolitiken syftar till att öka sysselsättningen och främja tillväxten. Möjligheten att bedriva nationell regionalpolitik har förändrats sedan EU-inträdet. Formell svensk regionalpolitik har varit blygsam medan EU:s regionalpolitiska budget varit omfattande. Genom nationell medfinansiering kan numera stöd erhållas från strukturfondernas fleråriga program vilket starkt påverkar inriktningen av dagens regionalpolitik. Samtidigt arbetas alltmer i s.k. partnerskap, t.ex. vid de regionala tillväxtavtalen. Flera av de tidigare nationella stöden har inte godkänts av EU. Några har avvecklats medan ett fåtal ännu består. Flera av de tidigare stödformerna bedöms av den regionalpolitiska utredningen som ineffektiva och har haft en konserverande effekt på näringslivet. Gjorda utvärderingar av stöden har endast givit begränsade möjligheter att dra slutsatser om stödens effekter. 3

Skogsnäringen genererar stora transportmängder. Skogsindustrin ställer krav på kontinuerlig tillförsel av färsk ved av specifika volymer, kvaliteter och egenskaper. För att klara detta behövs ett effektivt nät av enskilda skogsbilvägar och allmänna vägar som är tillgängligt året runt. Något stöd till byggande eller underhåll av skogsbilvägar finns inte. Transportpolitiken för det allmänna vägnätet har höga mål men otillräckliga resurser. Högtrafikerade vägar prioriteras, medan underhållet av det lågtrafikerade vägnätet är starkt eftersatt. Omställningen av Sveriges energisystem har under de senaste trettio åren varit gynnsam för användningen av skogsbränsle. Under 1970- och 1980-talen grundades motiven för energipolitiken på behoven av försörjningssäkerhet och handelsbalans. Senare har betoningen legat på de förnybara bränslenas betydelse för en lösning av klimatfrågan. Trädbränslena har under de senaste tjugo åren drastiskt ökat sin andel av den tillförda energin i fjärrvärmesystemen. Även inom andra sektorer har trädbränsleanvändningen ökat. Förändringarna är ett resultat av en medveten politik att öka de förnybara energikällornas andel av energitillförseln. Jaktpolitiken har stor betydelse för skogsägaren genom att jakten tillför betydande ekonomiska och sociala värden. Viltstammarna av främst älg och rådjur begränsar samtidigt möjligheterna att producera värdefullt virke. Ett hårt viltbetestryck hotar också den biologiska mångfalden i skogen. Politiken under 1990-talet har inneburit en avreglering av älgjakten och ett ökat ansvar för skogsägare och jägare att i samverkan på lokal nivå åstadkomma en balans mellan viltstammarnas storlek och skadorna på skogen. Även rennäringspolitiken påverkar skogen i en stor del av landet. Rennäring och skogsbruk är två areella näringar som påverkar varandra. Regler om ömsesidig anpassning finns i rennäringslagen och skogsvårdslagen. Härutöver finns på många håll ett större hänsynstagande genom frivilliga åtaganden. Den svenska skogspolitiken är av tradition kunskapsbaserad. Skogspolitikens uppbyggnad och tillämpning baseras på vetenskaplig kunskap och väl beprövade metoder. Svensk skogsforskning är också sedan länge en väl etablerad påverkansfaktor som genom många olika kontaktvägar når såväl det praktiska skogsbruket som beslutande myndigheter. En sådan betydelsefull kontaktväg går via den skogliga utbildningen. För att nå de skogspolitiska målen förutsätts frivilliga insatser utöver lagens krav från skogsägarnas sida. I rapportens sista kapitlet diskuteras sådana åtaganden och de drivkrafter som finns för detta. Särskilt uppmärksammas skogscertifieringen, dels som företeelse på ett allmänt plan, dels i form av de två system som etablerats i landet, FSC och PEFC. 4

1. Inledning 1.1. Direktiv för delprojektet Denna rapport utgör en del av underlaget för Skogsstyrelsens uppföljning och utvärdering av skogspolitikens effekter, SUS 2001. Av direktiven för delprojektet framgår att projektet ska identifiera de delar av skogspolitiken och andra politikområden liksom vissa andra påverkansfaktorer av policykaraktär som kan tänkas ha effekter på skogen och skogsbruket. Projektet ska också beskriva dessa påverkansfaktorers tänkbara direkta eller indirekta påverkan och där så är möjligt kvantifiera omfattningen/mängden av de olika påverkansfaktorerna. Vidare ska delprojektet beskriva de skogspolitiska medlen och vilka förändringar som skett med dessa under 1990-talet. Delprojektet beskriver alltså något kortfattat det skogspolitiska komplexet under 1990-talet. I en särskild projektplan har preciserats hur arbetet ska genomföras. 1.2. Påverkanskomplexet En skogsägare påverkas av omgivningen på många sätt. I detta påverkanskomplex finns en politisk påverkan genom beslut av riksdagen och regeringen samt genom åtgärder som vidtas av olika myndigheter. Marknaden påverkar i kanske ännu högre grad skogägarens beteende och ytterst styrs han eller hon av sina egna behov och förutsättningar. Till detta påverkanskomplex kan läggas en rad omvärldsfaktorer. Skogsägaren påverkar i sin tur skogen genom sitt skogsbruk. Den politiska påverkan runt en skogsägare kan beskrivas som en inre cirkel med den traditionella skogspolitiken och en yttre cirkel med ett antal andra politikområden av varierande betydelse för skogsägaren och dennes agerande. I den traditionella skogspolitiken finns ett mål för produktionen och ett mål för miljön. För att nå dessa mål har statsmakterna anvisat ett antal skogspolitiska medel och en verkställande organisation, Skogsvårdsorganisationen. I skogspolitiken ingår de delar av miljöpolitiken som rör skogen. I den yttre cirkeln finns skattepolitiken, med långtgående effekter för skogsägaren och därmed för skogsbruket. Reglerna om fastighetsbildning och jordförvärv är ett annat viktigt område liksom jaktpolitiken. Andra områden är regionalpolitiken, frågor kring vägar och transporter, energipolitiken, rennäringspolitiken, samt forskning, utveckling och utbildning. Vi påverkas även av samarbetet inom EU. Skogsägaren påverkas i hög grad av förutsättningarna på marknaden. Här ryms skogsbrukets ekonomi i form av efterfrågan på skogsprodukter, prissättningen av virke, kostnad för tjänster m.m. Exempelvis avgörs lönsamheten för skogsbruket i fjällkanten till stor del av huruvida kostnaderna för virkestransporten delvis kan bäras av skogsbruk i mer gynnsamma avsättnings- och tillväxtlägen. En särskild form av marknadspåverkan tilldrar sig intresse i detta arbete. Det gäller den påverkan som leder till frivilliga åtaganden i form av certifiering av skogsbruk med syfte att nå marknadsfördelar. Självfallet utgör skogsägarens egna behov den yttersta drivkraften till åtgärder såsom avverkning för att få inkomster från skogen. Men skogsägarens behov kan också komma till uttryck t.ex. genom att skog helt eller vanligare delvis - lämnas för natur- och kulturvårdsändamål. 5

Bland skogsägarens egna förutsättningarna finns förutom ekonomin också hans eller hennes egna kunskaper, utrustning och tid att arbeta i egen skog. Viktigt i detta sammanhang är också var i livet skogsägaren befinner sig. En nybliven skogsägare har andra förutsättningar än den som snart ska lämna gården. En mer diffus påverkan från omgivningen har i sin tur betydelse för de ovannämnda områdena. Normbildningen i samhället, medias bevakning, grannars synpunkter och miljöorganisationers krav/önskemål är exempel på sådan påverkan som har betydelse för politikens utformning, marknadens agerande och skogsägarens egna behov. I denna rapport beskrivs det politiska påverkanskomplexet på skogsägaren, skogsbruket och skogen och då i synnerhet skogspolitiken. Därutöver belyses de frivilliga åtaganden som bl.a. kommer till uttryck i skogscertifieringen. Rapporten behandlar inte de internationella processerna, där gemensamma riktlinjer för skogars brukande och bevarande utarbetas och antas. Denna typ av påverkan har här ansetts vara av mer indirekt betydelse för den enskilde skogsägaren. Av samma skäl behandlas inte heller arbetsmarknadspolitiken. Virkesmätningslagen har inte ansetts utgöra någon påverkansfaktor av betydelse för skogsägaren, skogsbruket eller skogen. Den politik som styr statens egna skogsinnehav har också lämnats utanför arbetet. 6

2. Skogspolitiken inkl. miljöpolitiken När riksdagen i maj 1993 beslutade i enlighet med prop. 1992/93:226 En ny skogspolitik och Jordbruksutskottets betänkande 1992/93:JoU15 sjösattes dagens skogspolitik. Utredningen som föregick beslutet genomfördes av 1990 års skogspolitiska kommitté (SOU 1992:76). Efter Skogsvårdsorganisationens utvärdering av skogspolitiken 1997-1998 beslutade riksdagen om vissa ändringar i skogsvårdslagen våren 1998 (prop. 1997/98:158). Vissa justeringar har därutöver skett bland medlen, men politiken är i allt väsentligt densamma. De delar av miljöpolitiken som rör skogen anses i denna rapport ingå i skogspolitiken. På samma sätt kan delar av skogspolitiken sägas ingå i miljöpolitiken. De båda politikområdena överlappar därmed delvis varandra. Viktiga miljöpolitiska beslut har tagits av riksdagen 1988 (prop. 1987/88:85 Miljöpolitiken inför 1990-talet), 1991(prop. 1990/91:90 En god livsmiljö), 1994 (prop. 1993/94:30 Strategi för biologisk mångfald) och 1997 (prop. 1996/97:75 Skydd av hotade arter samt aktionsplaner för biologisk mångfald). I prop. 1992/93:226 En ny skogspolitik skriver departementschefen om grunderna för en ny skogspolitik. Försörjningen för den växande befolkningen i världen är den största utmaningen för framtiden. Vi måste hushålla med ändliga resurser och utveckla förnybara resurser med källa i biologisk produktion. Biologisk mångfald är en förutsättning för väl fungerande och stabila ekosystem. Dokumenten från FN:s konferens och miljö och utveckling (UNCED) i Rio de Janeiro 1992, Agenda 21 och Skogsprinciperna utgör en viktig grund för vår politik. Genom våra åtaganden vid UNCED har vi förpliktat oss att utforma vår skogspolitik med hänsyn tagen till skogarnas globala betydelse i olika avseenden, men också på sådant sätt att vi tillvaratar de nyttligheter av olika slag som skogarna ger. Enligt departementschefen har svensk skogspolitik sedan länge präglats av att staten mer eller mindre starkt har ställt krav på en varaktig hushållning med skogarna. Skälen till detta har varierat över tiden, men kravet har med tiden stärkts och gjorts tydligare. I 1979 års skogspolitiska beslut fastslogs bl.a. att vi bör eftersträva en väl avvägd hushållning med skogarna som gör det möjligt att kontinuerligt utnyttja virket. Även om miljöfrågorna lyftes fram mer än tidigare fick de inte den tyngd vi idag anser nödvändig. Detta är ett av de viktigare skälen till att en omprövning av 1979 års beslut nu (1993) är angelägen. Departementschefen framför också att skogspolitiken måste vara långsiktig med tanke på skogens långa växttid. Beslut som fattas idag och åtgärder som vidtas i vår generation ger resultat först för kommande generationer. Å andra sidan måste nya kunskaper och värderingar få komma till uttryck i tillämpningen av politiken. Skogspolitiken ska också passa in i den övergripande politiken. Den ska medverka till att uppfylla de övergripande målen för den ekonomiska politiken, regional- och sysselsättningspolitiken och miljöpolitiken. Skogspolitiken är också en del av näringspolitiken, där avreglering, ökad konkurrens och avveckling av selektiva subventioner är viktiga inslag. 7

2.1. Mål i skogspolitiken inkl. miljöpolitiken I skogspolitiken har utformats ett mål för miljön och ett mål för produktionen. Riksdagen har också beslutat om innebörden av det övergripande miljökvalitetsmålet Levande skogar. Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna har i samverkan med skogsnäringen m.fl. utformat sektorsmål för skogsbruket. Stora ansträngningar har gjorts i syfte att göra målen mer konkreta och tillämpbara. Sådana nedbrutna mål eftersträvar också en balans mellan mål som kan komma i konflikt med varandra. 2.1.1. Mål från början av 1990-talet På uppdrag av regeringen utarbetade Naturvårdsverket 1990 det första aktionsprogrammet för naturvård, kallat Natur 90. Efter en genomgång av problem och möjligheter i skogsbruket formulerades följande mål. En rik biologisk mångfald och stor variation vad gäller naturtyper, biotoper och arter måste upprätthållas även i det brukade skogslandskapet. Dess fauna och flora måste bevaras i livskraftiga populationer. Skogsmarkens naturliga produktionsförmåga måste bibehållas. Den hydrologiska balansen måste bibehållas. Förluster av näringsämnen m.m. till yt- och grundvatten måste minimeras. Betydligt fler skogsområden nedanför fjällskogarna måste få ett varaktigt skydd. De skyddade områdena måste representera landets olika skogstyper och vara bättre fördelade än i dag. Som en del i aktionsprogrammet Ett miljöanpassat samhälle MILJÖ 93 presenterade Naturvårdsverket 1993 sin rapport Skogsbruk och miljö. Här utvecklade verket sin syn på de skogspolitiska mål som föreslagits av 1990 års skogspolitiska kommitté och som angetts i regeringens proposition En ny skogspolitik. Här anges bl.a. kvalitetsmål för biologisk mångfald, markresursen och för omgivningspåverkan. 2.1.2. 1993 års skogspolitiska mål Genom det skogspolitiska beslutet 1993 angavs nya mål för skogspolitiken. Dessa har följande lydelse. Miljömålet Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga skall bevaras. En biologisk mångfald och genetisk variation i skogen skall säkras. Skogen skall brukas så att växt- och djurarter som naturligt hör hemma i skogen ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Hotade arter och naturtyper skall skyddas. Skogens kulturmiljövärden samt dess estetiska och sociala värden skall värnas. Produktionsmålet Skogen och skogsmarken skall utnyttjas effektivt och ansvarsfullt så att den ger en uthålligt god avkastning. Skogsproduktionens inriktning skall ge handlingsfrihet i fråga om användningen av vad skogen producerar. De båda målen skall enligt propositionen vara jämställda, vilket kan sägas innebära att de är lika viktiga. För att åskådliggöra de båda skogspolitiska målen valde man att låta de komma till uttryck i sammanfattad form i skogsvårdslagens inledningsparagraf. Denna fick därför följande lydelse. Skogen är en nationell tillgång som skall skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Vid skötseln skall hänsyn tas även till andra allmänna intressen. 8

Utformandet av ett särskilt miljömål innebär att miljöfrågorna gavs ökad tyngd i jämförelse med äldre politik. Beslutet om ett miljömål utgör en naturlig fortsättning på de miljöpolitiska beslut som tagits under 1980- och 1990-talet. Det innebär också en bekräftelse av den så kallade sektorsprincipen, enligt vilken skogsbruket och den skogliga myndigheten har ett eget ansvar för miljöfrågorna. Skogsbrukets sektorsansvar för miljön lades fast i 1988 och 1991 års miljöpolitiska beslut. Produktions- och miljömålet är förenliga och bekräftar de internationella åtaganden som Sverige undertecknat, främst genom Riodeklarationen och Skogsprinciperna 1992. Vad gäller produktionsmålet betonar departementschefen i prop. En ny skogspolitik skogens och skogsbrukets stora betydelse för landets ekonomi och välstånd. Målet tar sikte på att skogsmarken inte bara ska ge en god avkastning utan också ge handlingsutrymme vid förädlingen av råvaran. Propositionen efterlyser större fantasi och vilja att utveckla produkterna. Skogens betydelse för sysselsättning och försörjning i glesbygd betonas särskilt. 2.1.3. Sektorsmål för skogsbruket Enligt 1991 års miljöpolitiska beslut ska de miljömål som formuleras på politisk nivå kompletteras med s.k. sektorsmål och åtgärdsprogram genom sektorsmyndigheternas försorg. Sådana målformuleringar och tillhörande program har upprättats och kommunicerats med näringen, andra myndigheter och organisationer varefter de fastställts av Skogsstyrelsen. Sektorsmålen innefattar både produktions- och miljöaspekter. Varje skogsvårdsstyrelse har efter en dialog med skogsnäringen och andra berörda parter utarbetat sektorsmål för sitt verksamhetsområde. Av de landsomfattande sektorsmålen framgår en Målbild för ett hållbart skogsbruk i Sverige. Under rubrikerna Beståndsanläggning, Beståndsvård, Föryngringsavverkning, Skydd av biotoper och Kulturmiljö preciseras Nuläge, Målbild och Mål för år 2003. Sektorsmålen framgår av bilaga 1 till denna rapport. Hösten 1995 presenterade Skogsstyrelsen en Aktionsplan för biologisk mångfald och uthålligt skogsbruk. Här utvecklas sektorsmålen ytterligare och anges åtgärdsförslag och strategier för bevarande av biologisk mångfald. Skogsvårdsstyrelserna har därefter gjort egna aktionsplaner utifrån sina sektorsmål. En översyn av sektorsmålen blir aktuell när Skogsstyrelsens utvärdering av skogspolitikens effekter är genomförd och redovisad vid utgången av år 2001. 2.1.4. Riksdagens miljökvalitetsmål På förslag av regeringen (prop. 1997/98:145) beslutade riksdagen våren 1999 om 15 s.k. miljökvalitetsmål. Skogsbruket berörs främst av målet Levande skogar. Där anges att "Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion skall skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas. Miljökvalitetsmålet innebär: Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga bevaras. Skogsekosystemets naturliga funktioner och processer upprätthålls. Inhemska växt- och djurarter fortlever under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Hotade arter och naturtyper skyddas. 9

Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota den biologiska mångfalden introduceras inte. Kulturminnen och kulturmiljöer värnas. Skogens betydelse för naturupplevelser samt friluftsliv tas tillvara. Målen har vidareutvecklats av Miljömålskommittén som lämnat förslag till s.k. delmål och etappmål genom SOU 2000:52. I maj 2001 presenterades regeringens proposition Svenska miljömål delmål och åtgärdsstrategier (prop. 2000/01:130). Under rubriken Levande skogar anges följande. Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga bevaras. Skogsekosystemets naturliga funktioner och processer upprätthålls. Naturlig föryngring används på för metoden lämpliga marker. Skogarnas naturliga hydrologi värnas. Brändernas påverkan på skogarna bibehålls. Skötselkrävande skogar med höga natur- och kulturmiljövärden vårdas så att värdena bevaras och förstärks. Skogar med hög grad av olikåldrighet och stor variation i trädslagssammansättning värnas. Kulturminnen och kulturmiljöer värnas. Skogens betydelse för naturupplevelser och friluftsliv tas till vara. Hotade arter och naturtyper skyddas. Inhemska växt- och djurarter fortlever under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Hotade arter har möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina naturliga utbredningsområden så att livskraftiga populationer säkras. Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota den biologiska mångfalden introduceras inte. I propositionen föreslås också följande delmål för miljökvalitetsmålet Levande skogar. 1) Ytterligare 900 000 ha skyddsvärd skogsmark ska undantas från skogsproduktion till år 2010. 2) Mängden död ved, arealen äldre lövrik skog och gammal skog ska bevaras och förstärkas till år 2010 på följande sätt. Mängden hård död ved ska öka med minst 40 % i hela landet och med avsevärt mer i områden där den biologiska mångfalden är särskilt hotad, arealen äldre lövrik skog ska öka med minst 10 %, arealen gammal skog ska öka med minst 5 % och arealen mark föryngrad med lövskog ska öka. 3) Skogsmarken ska brukas på sådant sätt att fornlämningar inte skadas och så att skador på övriga kända värdefulla kulturlämningar är försumbara senast år 2010. 4) Senast år 2005 ska åtgärdsprogram finnas och ha inletts för hotade arter som har behov av riktade åtgärder. 10

2.2. Medel i skogspolitiken inkl. miljöpolitiken För att de skogspolitiska målen ska uppnås har statsmakterna anvisat en rad skogspolitiska medel. Dessa är av rättslig, ekonomisk och administrativ art. De brukar indelas i - lagstiftning, - rådgivning inkl. utbildning och information, - statligt stöd, - inventeringar och - uppdragsverksamhet. I denna rapport ses även områdesskydd enligt miljöbalken som ett skogspolitiskt medel. Ibland betraktas även Skogsvårdsorganisationen som ett skogspolitiskt medel. Här beskrivs dock organisationen under egen rubrik. Tanken är att målen ska nås genom en samverkan mellan ovannämnda medel. Lagstiftningen anger de grundläggande kraven som samhället ställer på skogsägaren, krav som inte kan frångås. Rådgivning inkl. utbildning och information ska lyfta skogsägarens ambitioner till ett bättre resultat än lagnivån, vilket således förutsätter frivilliga insatser. Inventeringarna ska ge grundläggande kunskaper om skogen, vilket är en förutsättning för att de andra medlen ska vara effektiva. Stödet är främst tänkt att bidra till miljömålet. Skogsvårdsorganisationens uppdragsverksamhet slutligen ger skogsägaren möjlighet att få praktisk hjälp med skötseln av fastigheten. Överfört på miljömålet innebär kombinationen av medel att - skogar skyddas som nationalparker, naturreservat, biotopskyddsområden, vattenskyddsområden m.m. med stöd av miljöbalken, - hänsyn ska tas till miljön vid skogens skötsel enligt skogsvårdslagens krav och i normalfallet också med en högre ambition än vad lagen föreskriver, - stöd ska utgå till vissa åtgärder och naturvårdsavtal ska träffas med intresserade skogsägare som har lämpliga objekt, - nya skogsbruksmetoder och en mer miljöanpassad teknik ska användas när så är möjligt, - hänsynskrävande biotoper, t.ex. nyckelbiotoper och andra skogsområden sköts eller lämnas för fri utveckling i syfte att gynna miljön på frivillig väg utan ersättning från det allmänna, - samtliga ovannämnda åtgärder beaktar natur- och kulturmiljön i ett landskapsperspektiv. För produktionsmålet innebär kombinationen av medel att - återväxtåtgärder utförs enligt skogsvårdslagens krav och i normalfallet också med en högre ambition än vad lagen föreskriver, - beståndsvårdande åtgärder utförs utan krav i skogsvårdslagen innebärande en god skogsvård. Genom 1993 års skogspolitiska beslut ändrades avvägningen mellan medlen. Genom avreglering i skogsvårdslagen gavs ökad frihet för skogsägaren. Det innebär ett ökat ansvar att själv nå målen för skogspolitiken. Detta kan sammanfattas med uttrycket Frihet under ansvar. För att kunna leva upp till detta måste skogsägarna ha bättre kunskaper. 11

2.2.1. Lagstiftning Regleringen i skogen har under 1990-talet minskat i omfattning vad gäller virkesproduktion och ökat ifråga om miljöhänsyn och möjligheter att skydda skogen av miljöskäl. Principen om sektorsansvar har medfört att skogsvårdsstyrelsen är tillsynsmyndighet även för delar av miljöbalken. 2.2.1.1. Skogsvårdslagen (1979:429) Skogsvårdslagen är sedan 1903 ett av de viktigaste skogspolitiska medlen. Förutom skogsvårdslagen och skogsvårdsförordningen (1993:1096) finns föreskrifter och allmänna råd (SKSFS 1993:2) som utfärdats av Skogsstyrelsen. Till stöd för verksamheten finns också gemensamma riktlinjer i form av cirkulärskrivelser för skogsvårdsstyrelserna. Skogsvårdslagen har ändrats vid ett par tillfällen efter det skogspolitiska beslutet i maj 1993 (trädde i kraft 1994-01-01). Genom prop. 1997/98:90 justerades lagen i samband med miljöbalkens tillkomst. Efter Skogsstyrelsens uppföljning och utvärdering av skogspolitiken 1997-98 ändrades skogsvårdslagen i enlighet med prop. 1997/98:158. Skogsvårdsstyrelsen är tillsynsmyndighet för skogsvårdslagen. Utgångspunkten för lagtillsynen är främst den anmälan som skogsägare måste göra före föryngringsavverkning. Anmälan kontrolleras mot uppgifter som myndigheten har om områdets naturvärden och förutsättningar för återväxt av ny skog. Beroende på utfallet av denna kontroll och gjorda prioriteringar kan skogsägaren eller virkesköparen kontaktas. Vid behov görs också fältbesök. Med begränsade resurser tvingas varje skogsvårdsstyrelse att göra prioriteringar. Lagtillsynen kommer därvid att främst omfatta naturhänsyn vid avverkning och återväxt av ny skog efter avverkning. Råd om skogsvårdslagens innebörd i det enskilda fallet lämnas vid behov till skogsägaren och virkesköparen. Det kan gälla den naturhänsyn som måste tas vid avverkningen eller de åtgärder som behöver utföras för att återväxten ska tryggas. Följs inte sådana råd kan föreläggande eller förbud med vite utfärdas. Brott mot straffbelagda regler anmäls till åklagarmyndigheten. Omfattningen av skogsvårdsstyrelsens lagtillsyn kan uttryckas i tjänstgöringsdagar. Under 1990-talet har antalet minskat från ca 44 000 dagar 1990/91 till ca 23 000 dagar år 2000. Minskningen har endast delvis kunnat kompenseras med bättre teknik och effektivare rutiner. Ett annat mått på lagtillsynen är de råd som skickas till skogägare i sådana fall där avvikelse från lagens krav befaras eller konstateras. Av figur 1 framgår hur många sådana råd som skickats under perioden 1980-2000. Antalet kan jämföras med antalet avverkningar som anmäls till skogsvårdsstyrelsen, normalt ca 50 000 per år. Till ledning för lagtillsynen har Skogsstyrelsen utfärdat riktlinjer i ett cirkulär. 12

40000 35000 30000 25000 20000 15000 10000 5000 0 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 Figur 1. Antalet råd enligt skogsvårdslagen under perioden 1980-2000. (Källa: Skogsstyrelsens årsredovisningar) Under år 2000 utfärdades 5 006 råd enligt skogsvårdslagen. Av dessa avsåg 37 % hänsyn till naturen, kulturmiljön och rennäringen vid avverkning och 59 % återväxtåtgärder efter avverkning. Övriga råd gällde avverkningsbegränsningar samt åtgärder mot skadeinsekter. År 2000 utfärdades också 249 förelägganden och förbud. 97 % av dessa avsåg återväxtåtgärder. Samma år beslutades om ställande av säkerhet för återväxten i 195 fall. Antalet straffrättsliga domar och vitesdomar var 33. Under perioden 1980-1993 utfärdade skogsvårdsstyrelserna 84 706 råd och anvisningar om skyldigheten att röja ungskog. Användningen av råd enligt skogsvårdslagen varierar avsevärt mellan skogsvårdsstyrelser och ofta även mellan distrikten inom en skogsvårdsstyrelse. Detsamma gäller krav på säkerhet för återväxten. Här nedan beskrivs det huvudsakliga innehållet i regelverket och de större förändringar som skett under 1990-talet. Återväxt av ny skog (5 och 6 ) skall ske efter avverkning, på nedlagd jordbruksmark och när skogstillståndet är uppenbart otillfredsställande. Rådande jordbrukspolitik har dock i kombination med miljöpolitiken och frånvaron av statligt stöd medfört att skogsvårdslagen (5 2) inte tillämpats på nedlagd jordbruksmark under 1990-talet. Detsamma gäller det som förr kallades lågproducerande skog och som nu heter mark med uppenbart otillfredsställande skogstillstånd (5 3). Återväxtskyldigheten efter avverkning är formellt till stor del densamma som på 1980- talet. Kravet att använda beprövade metoder har dock förtydligats. Plantering eller sådd skall ske när naturlig föryngring inte bedöms ge tillfredsställande resultat. Åtgärder som behövs för återväxten, t.ex. markberedning och plantering, skall genomföras senast under tredje året efter avverkningsåret. Återväxtskyldigheten kan ändå sägas vara påtagligt förändrad genom 1993 års beslut. Detta hänger samman med den större acceptansen av lövträd i återväxterna. Eftersom lövträdplantor nästan aldrig planteras (bortsett från nedlagd jordbruksmark) utan etableras genom naturlig föryngring har kraven på aktiva åtgärder för återväxten i många fall minskat. 13

Hyggesplöjning är sedan den 1 januari 1994 förbjuden i hela landet. Reglerna om skogsodlingsmaterial (7 ) har genomgått stora förändringar under 1990- talet. Reglerna om handel med skogsodlingsmaterial är idag mer långtgående än tidigare. Kottplockning och andra led i produktionen av frön och plantor skall anmälas. Handel inom landet får inte ske utan att ett stambrev utfärdats. Införsel från annat EU-land skall åtföljas av en anmälan medan införsel från s.k. tredje land kräver tillstånd. Med stöd av ett särskilt EU-direktiv för produktion och saluföring av skogsodlingsmaterial kommer än mer långtgående regler att utformas framgent. Förflyttningsregler för skogsodlingsmaterial finns för de vanligaste trädslagen, men dessa ställer idag mindre krav än tidigare. Skyldigheten att röja ungskogen, som infördes i skogsvårdslagen 1979, togs bort 1993. En motsvarande gallringsskyldighet tillkom 1983 och slopades 1993. När röjningsskyldigheten infördes motiverades detta med att röjning inte på långt när skedde i den omfattning som behövdes. En röjningsskyldighet borde därför införas och omfatta fall där skogen är för tät eller har olämplig sammansättning av trädslag. Borttagandet av röjningsoch gallringsskyldigheten 1993 motiverades med att en ökad frihet för markägaren att själv avgöra när beståndsvårdande åtgärder skall sättas in generellt gynnar den biologiska mångfalden genom ökad variation i den framtida skogen. Vidare ansågs de statliga bidrag som funnits, Skogsvårdsorganisationens rådgivning samt förbättrad lönsamhet i större utsträckning än lagstiftningen ha bidragit till 1980-talets kraftigt ökade röjning. En lagreglering av röjningen ansågs inte längre behövas eftersom dagens (våren 1993) omfattning av röjning och gallring ändå överensstämmer med vad som oberoende av lagstiftning varit brukligt bland skogsägare i allmänhet. Avverkningsreglerna har genomgått stora förändringar under 1990-talet. Reglerna om tillåtna avverkningsformer (10 ) har förenklats avsevärt. Sålunda innebär dagens gallringsregler att friare gallringsformer är tillåtna så länge beståndet har kvar en viss volym efter avverkningen. Genom ändring i lagen 1998 fick Skogsstyrelsen rätt att utfärda föreskrifter om tillåtna avverkningsformer. Bestämmelserna om de lägsta beståndsåldrar (10 ), vid vilka föryngringsavverkning får ske, har sänkts med ca 25 %. För barrskog varierar dessa åldrar mellan 45 och 100 år, främst beroende på markens produktionsförmåga. Sänkningen av åldrarna medförde ökade möjligheter till föryngringsavverkning. Kraven på ransonering (11 ) av äldre skog minskade betydligt 1994, varvid avverkningsmöjligheterna ökade kraftigt inom många brukningsenheter. Genom denna ändring kom ransoneringsreglerna att endast omfatta brukningsenheter större än 100 ha. För brukningsenheter i intervallet 100 1 000 ha gällde endast en enkel regel med innebörd att föryngringsavverkning inte fick ske på sådant sätt att mer än 50 % av skogsmarksarealen utgjorde kalmark eller skog yngre än 20 år. Sedan detta medfört att ett antal skogsägare gjort stora avverkningar och därefter sålt fastigheterna utan att ha vidtagit återväxtåtgärder, ingrep regeringen hösten 1997 genom att återigen höja kraven på ransonering av den äldre skogen. Den ovannämnda 50 %-regeln kom därigenom att omfatta alla brukningsenheter som är större än 50 ha. Dagens ransoneringsregler är således desamma för brukningsenheter i hela intervallet 50 1 000 ha. Ovanför denna gräns tillkommer däremot ytterligare begränsningar. Reglerna om anmälan om avverkning m.m. (14 ) har successivt utökats under 1990- talet. Anmälan om föryngringsavverkning om minst 0,5 ha ska sedan 1994 göras minst sex veckor innan avverkningen påbörjas. Detta är en utökning från en månad. Vidare ska skogsägaren ange vilken hänsyn till natur- och kulturmiljön som planeras vid avverkningen. Anmälan ska också göras vid avverkning för annat ändamål än virkesproduktion, vid skyddsdikning, uttag av skogsbränsle (från 1998) samt vid användning av utländska trädarter. Genom en lagändring 1998 ska skogsägaren i sin avverkningsanmälan numera även redovisa hur återväxten kommer att tryggas. 14

Skyldigheten att ha en skogsbruksplan för sin brukningsenhet upphörde att gälla den 1 januari 1994 som en följd av den nya skogspolitiken. Departementschefen anförde i propositionen att innehav av en plan är så självklart att någon regel om detta inte behövs. Dock valde regeringen att våren 1998 föreslå en helt ny paragraf med innebörd att varje skogsägare senast vid utgången av år 2002 måste ha en s.k. skogs- och miljöredovisning (14 a ) för sin brukningsenhet. Av redovisningen ska framgå grundläggande uppgifter om fastighetens produktions- och miljöförhållanden till stöd för en god skogsskötsel. Inom svårföryngrad skog (15-17 ) i norra Sverige samt på Öland och Gotland får föryngringsavverkning inte ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Detsamma gäller s.k. skyddsskog längs sandiga kuststräckor i södra Sverige. I samband med avverkning får skogsvårdsstyrelsen besluta hur anläggning av ny skog ska ske. Inom s.k. fjällnära skog (15, 16 och 18 ) finns särskilda regler, som tillkom för tio år sedan. Föryngringsavverkning som är större än 20 ha får inte tillåtas. Utländska trädarter får inte användas. Tillstånd till avverkning får inte meddelas inom områden som har höga naturvärden. I övriga fall ska skogsvårdsstyrelsen besluta om naturhänsyn. I ädellövskog (22-28 ) får föryngringsavverkning inte ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Även här får skogsvårdsstyrelsen besluta om åtgärder för återväxten. Ändring av ädellövskog till annat trädslag eller annan markanvändning får inte göras utan särskilt tillstånd. Till skydd mot för skogen skadliga insekter (29 ) finns regler om bekämpning av insektshärjningar samt skadeförebyggande åtgärder mot barkborrar. Reglerna om hur mycket insektsfarligt virke som får lämnas kvar i skogen ändrades 1993 till förmån för den biologiska mångfalden. Av skadad skog skall idag allt som överstiger 5 m3sk inom ett ha utforslas eller på annat sätt oskadliggöras. Tidigare skulle i princip allt virke tas bort om mängden översteg 4 m3sk inom ett ha. I motsats till denna utveckling har vissa delar av Jönköpings, Kronobergs och Värmlands län förklarats som bekämpningsområden mot granbarkborre med följd att skyddsreglerna i stället har skärpts. Hänsynen till natur- och kulturmiljön (30 ) har utvecklats genom nya föreskrifter 1993. På skogliga impediment får skogsbruksåtgärder i princip inte utföras. Värdefulla biotoper och kulturmiljöer ska skyddas mot skador. Rödlistade eller i övrigt ovanliga växt- och djurarter ska också skyddas. Skyddszoner ska vid avverkning normalt kvarlämnas mot vatten, impediment, jordbruksmark och bebyggelse. Vid all avverkning ska träd och trädsamlingar lämnas. Skador ska undvikas på mark och i vatten vid t.ex. skogsgödsling, uttag av skogsbränsle och vid körning med tunga maskiner. Hänsyn ska också tas vid byggande av skogsbilvägar. Våren 1998 gjordes ett tillägg med innebörd att viss typ av rättelse ska ske vid avvikelse från reglerna. Vidare infördes hänsynsregler vid kompensations- och vitaliseringsgödsling i skogen. Alla krav på hänsyn är begränsade på så sätt att de inte får innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Förhållandet mellan skogsbruk och rennäring (20, 21 och 31 ) behandlas på flera ställen i skogsvårdslagen. Inom renskötselns s.k. åretruntmarker får tillstånd till avverkning inte medges om detta medför att samebyn inte kan hålla tillåtet renantal inom betesområdet eller om flyttning eller samling omöjliggörs. Samråd med samebyn måste i vissa fall hållas före avverkning, beståndsanläggning och byggande av skogsbilväg. Vidare ska vid alla skogsbruksåtgärder rimlig hänsyn tas till rennäringen. Om nya metoder för skogens skötsel eller nytt skogsodlingsmaterial införs ska först en s.k. miljöanalys (32 ) göras för att belysa miljöeffekterna. Regeln infördes 1993 och benämndes då miljökonsekvensbeskrivning. Genom att miljöbalken 1999 fick ett omfattande regelverk om miljökonsekvensbeskrivningar gavs den enklare versionen i skogsvårdslagen det nya namnet miljöanalys. 15