Dubbel Blind Av Magnus Jahnsson 1
PROLOG: Med ett sista tryck på datorns tangentbord bekräftade han sitt beslut. Nu fanns det ingen återvändo. Egentligen fanns det väl alltid en väg tillbaka, tänkte han, men den skulle han inte behöva ta. Han hade gått igenom sitt beslut många gånger, vägt plus och minus, vänt och vridit på frågan till dess att han kände sig säker. Ett stilla höstregn föll över gräsmattan och på de evigt gröna buskarna utanför hans lägenhet. Tunga regndroppar föll från bladen på den stora rhododendronen med sina torra blomställningar och från eldtornet vars tegelröda bärklasar täckte tegelmuren till vänster mot gränden. Han tittade eftertänksamt ut genom de stängda glasdörrarna som ledde ut på altanen utanför. Små droppar av vatten samlades på de vita flagade spröjsarna och när de blivit tillräckligt stora rann de ner för de gamla ojämna enkelglasrutorna till nästa spröjs där proceduren upprepades. Att titta på dessa små rännilar och det randiga mönster de lämnade efter sig på de små glasrutorna var som att meditera. Det fick honom att slappna av. Han tyckte om regn rent generellt, det fick honom att känna en frid inombords och det gjorde att han aldrig behövde ursäkta för någon att han satt inne och läste på en lördagseftermiddag. I dammen längre ner i sluttningen simmade några änder omkring till synes planlöst, ständigt på jakt efter föda. Idag kunde han inte se några människor på promenadstigen där bakom. Allt runt omkring honom var lugnt och stilla. Stämningen i luften denna råa, lite kalla och fuktiga höstdag var 2
mycket passande tyckte han. Det konfirmerade att beslutet inte tagits i någon form av affekt eller i brådska. Egentligen var det ett enkelt och logiskt beslut. Det var bara det att det gick emot alla gängse normer och värderingar. Men dagens människor var verkligen inte logiska, de var irrationella och styrda av meningslösa ritualer och symboler som hindrade dem från att se det enkla och självklara. Han skakade på huvudet som så många gånger förr och undrade om det skulle komma en framtid när alla människor tänkte rationellt och var befriade från de stenåldersnormer och värderingar som höll utvecklingen tillbaka. Nåväl, det var ett problem han insåg att han inte kunde lösa hur skarpt och ohämmat han än tänkte. Det var inte så viktigt nu. Det viktiga var att ett huvud skulle komma att separeras från en förbrukad kropp. Nära en halv miljon kronor omräknat till svensk valuta hade han betalt för att få det utfört. Visserligen var det dyrt men han hade råd och det skulle förändra allt. Han log när han tänkte på det. Med bestämd hand slog han igen sin laptop och gick in i köket, det var hög tid att gå ut och äta frukost. Men tiden hade gått snabbt medan han funderat, morgonen var nästan förbi. En brunch på cafét nere på torget, fick det nog bli istället. Han drog på sig en tunn stickad ulltröja, tog ett par tidningar under armen, spände upp sitt paraply och gick ut. Sitt beslut hade han redan arkiverat bak i hjärnan, processen var igångsatt och nu kurrade det i hans mage. Han bestämde sig för att beställa en stor engelsk frukost för en gångs skull. Bacon, ägg och vita bönor kunde han längta efter trots att han inte borde äta så onyttig mat. Men ibland måste man släppa loss och unna sig lite, tänkte han när han med lätta steg gick ner för gatan. 3
KAPITEL 1 Jag undrar hur det måste vara att uppleva Canary Wharf en första gång tänkte Siobhan O Malley när hon gick ut från gymet i det ombyggda hamnlagret och tog in den magnifika vyn från skyskraporna mittemot. Och hur känns det för de nervösa representanter för läkemedelsbolagen när de kommer och besöker oss på läkemedelsverket första gången? Hon stannade hastigt upp framför övergångsstället då en svart Londontaxi svischade förbi utan en antydan till att bromsa för hennes skull. Det var sex år sedan hon själv gjorde motsvarande resa ut i den stora byggarbetsplats som området då var, och hon mindes vagt känslan av skräckblandad förväntan. Då var inte området lika imponerade som det var nu. Eftersom hon varit en del av den gradvisa förändringen under de senaste fem åren var det sällan hon reflekterade över skyskrapornas mäktiga siluetter trots att de avtecknade sig mot himlen bakom som ett gigantiskt stapeldiagram. Hon vred blicken bort mot sin arbetsplats på 7 Westferry Circus, en av många pampiga men ändå diskreta portar i Londons nya finanscentrum Canary Wharf. Sett från luften liknade området en jättedroppe som hängde ned i Themsen, Londons pulsåder som flöt i en jätteserpentin runt halvön. För hundra år sedan var området, Docklands, ett slumområde där varor till och från London lossades och lastades. Fattigdomen och misären var utbredd. Nuförtiden var allt detta utraderat av en orgie i lyx. Nya kontors- och bostadskomplex sköt i höjden överallt, oavbrutet. Normalt kom besökare till Westferry Circus genom att 4
promenera från tågstationen Canary Wharf genom köpcentret med enbart dyra märkesbutiker och ut på Cabot Square. Det var svårt att med ord beskriva Cabot Square, tyckte hon. Det var ett torg omgivet av skyskrapor och nybyggda kontorskomplex i en modern, märkligt mixad design där stora blanka glasrutor mötte gamla romerska pelare och arkader. Det måste vara näst intill omöjligt, tänkte hon, för en besökare som ser allt detta för första gången att inte stanna till, snurra runt ett varv med huvudet riktat mot skylinen och imponeras av detta Europeiska Manhattan i miniatyr. För att komma till läkemedelsverket promenerade man vidare längs paradgatan West India Avenue mot Themsen. Efter att ha passerat tobakshandeln i den stora rondellen innan floden, som nu kunde anas i förgrunden flytande fram stor och bred, kunde besökaren se diskreta bokstäver på glasväggen bredvid svängdörren: 7 Westferry Circus. Väl innanför svängdörren öppnade en gigantisk hall upp sig, klädd i marmor från golv till tak. Det var nästan tio meter i takhöjd och det ekade ordentligt när man närmade sig disken där bistra vakter skrev in alla besökare och kontrollerade alla anställda som passerade. På de första två planen i byggnaden låg det små investmentbanker. Ovanför dem, på de sex översta planen residerade det Europeiska Läkemedelsverket där Siobhan jobbade. EMEA, som det kallades i vardagstal, grundades 1995 för att samla alla Europeiska läkemedelsexperter under ett tak och för att göra det lättare för företag att få försäljningstillstånd för nya läkemedel i hela EU. På så sätt skulle läkemedel på ett snabbt och säkert sätt bli tillgängliga för alla unionens medborgare. Så var tanken, ungefär. I början fanns det ett starkt misstroende mot organisationen från de nationella läkemedelsverken, vilka kände att deras egen existens var hotad. Men allt eftersom åren gick minskade 5
detta motstånd. EMEA fick rykte om sig att vara ett av de bäst fungerande EU-organen, finansierat till stor del av läkemedelsbolagens avgifter och inte av skatter från gemenskapens medborgare. Och det var just läkemedelsbolagens representanter som svettades floder när de besökte verket. Ett negativt utlåtande därifrån kunde vara nådastöten för en ny medicin eller för ett företags rykte. Med tiden fick Europeiska läkemedelsverket allt fler och varierande uppgifter och befogenheter inom den Europeiska Gemenskapen; bland annat att administrera den nya gigantiska Europeiska biverkningsdatabasen EudraVigilance. Det var den som Siobhan jobbade med. När hon, tidigt på morgonen, kom in till kontoret tog hon dock den nästan lika eleganta bakvägen över plazan vid Columbus Courtyard. Hon hade som vanligt parkerat sin cykel i garaget och sedan gått till gymmet som låg en minut bort, simmat i trekvart och vaknat till innan jobbet. Hennes typiskt irländska rödblonda korkskruvslockiga hår var fortfarande fuktigt och intvingat i en hård knut i nacken. Hon hade behagliga anletsdrag snarare än vackra och självklart hade hon också mycket fräknar. Men det var ögonen som alla mindes när de träffat Siobhan, de var grågröna, stora och tindrande. Eftersom Londonklimatet inte verkade vilja förstå att sommaren var över, trots att september nu närmade sig sitt slut, hade hon på sig en exklusiv beige linnekostym och ett tunt vitt linne. Allt var skräddarsytt för att framhäva hennes långa, smala och vältränade kropp. Sportbagen skumpade upp och ner på ryggen när hon med spänstiga steg närmade sig kontoret och i handen hade hon en påse från Starbucks med en trekantsmacka att äta till frukost och en stor latte. 6
Siobhan, eller Vonnie som hon normalt kallades, var typisk för majoriteten av de handläggare som anställdes på EMEA: välutbildad, flerspråkig, ung, formbar och, viktigast av allt, singel. På så sätt kunde hon arbeta betydligt mer än de sju och en halv timmar per dag som det stod i hennes kontrakt utan att någon partner eller, framför allt, några barn klagade på att hon aldrig var hemma. Hon hade arbetat på sjunde våningen i drygt fem år nu, delade kontor med utsikt över Themsen med en italiensk kollega. Hon borde vara mer tacksam över det hon hade, tyckte hon. Rent objektivt var hon mycket lyckligt lottad. Lönen var fantastiskt bra och trots att hon var singel hade hon råd att hyra en lyxlägenhet i en ombyggt gammalt hamnmagasin i Wapping. Från hennes eleganta vardagsrum och sovrum, båda med sandstensgula tegelväggar och frilagda ekbjälkar i taket kunde hon luta sig ut genom fönstren och se Themsen flyta förbi rakt nedanför henne. Även från matplatsen i det modernt renoverade köket kunde man skymta en liten tårtbit av floden bortom nästa hamnmagasin. Endast vid ebb fanns det en smal smutsig sandremsa som skiljde hennes hus från flodens vatten. Dessutom tog det ju inte ens en kvart att ta sig till jobbet och inte mycket längre om hon ville ner till West End. Med full fart ångade hon genom den stora svängdörren, viftade nonchalant med identitetsbrickan samtidigt som hon morsade på den gamle trotjänaren, säkerhetsvakten Harry som verkade bo bakom sin disk. Hennes målmedvetna steg ekade genom hallen innan hon med ett snabbt knapptryck kallade ner en av de fyra hissarna i foajén. Hon var redan i tankarna inne i de arbetsuppgifter hon hade att utföra under dagen. Det var snart dags för expertgruppen för biverkningsuppföljning att sammanträda igen och hon hade som sekreterare i gruppen mycket att förbereda. Som vanligt var hon först på plats. Guido, hennes italienske 7
kollega brukade inte komma insläntrande till kontoret före klockan nio. På sätt och vis var det skönt att ha kontoret för sig själv i någon timme på morgonen men hon saknade fortfarande sin förre rumskompis, Felix, den svenske kollegan på inspektionsavdelningen. Han var också morgonpigg och de brukade mjukstarta dagen med att ta en kopp kaffe och småprata lite innan de tog tag i sina arbetsuppgifter. Det sög fortfarande till i magen när hon tänkte tillbaka till den där hemska dagen: förmiddagen för ett och ett halvt år sedan när personalchefen och säkerhetschefen kom in i deras rum, ställde sig framför Felix och bad honom följa med dem. När han krängt på sig sin kavaj och passerade henne på väg ut ur rummet hade han som vanligt blinkat till henne nästan omärkligt, sedan försvunnit runt hörnet och ut ur hennes liv. Hon hade inte tänkt så mycket på det just då, men när killen från IT-avdelningen någon timme senare kom in och plockade bort Felix dator började hon protestera och undrade vad han gjorde. Han hade svarat att han fått order om att stänga herr Larsons konto och ta bort hans hårddisk från datorn. Vonnie förstod ingenting men hon fick med en gång onda aningar och började kallsvettas. Det gick inte att koncentrera sig på jobbet längre, ängsligheten och nyfikenheten på vad som kunde ha hänt tog kontroll över henne. De skulle ju gå ut på en date på fredag, hon och Felix, en riktig date på tu man hand. Till sist hade han frågat. Hon hade väntat på att han skulle göra det i ett halvår, nästan gett upp hoppet att det skulle ske och när han till sist gjorde slag i saken så började mystiska saker hända. Inget fick gå fel just nu, tänkte hon. När som helst, men inte nu. Hon hade blivit riktigt ordentligt smygkär i honom under 8
våren och hade hoppats så mycket på att han skulle vara annorlunda än hennes gamla irländska inskränkta pojkvänner eller de stereotypa finansvalpar hon hade träffat det senaste året. Eftersom de var kollegor och rumskamrater var det extra svårt att ta det första steget. Hon ville inte göra det och hon hade känslan av att han kände likadant. De hade pratat mycket på rummet, fikat och lunchat tillsammans och utvecklat en djup vänskap. Han fick henne att skratta med sin underfundiga cyniska humor. Hon var mer än redo att gå ett steg längre nu. Felix kändes annorlunda på ett positivt sätt och hon ville verkligen inte att det hopp som tänts i henne skulle släckas. När hon försökte ringa Felix på hans mobil fick hon inget svar. Oroligt gick hon ner till EMEAs café på fjärde våningen där de brukade sitta ibland men hittade honom inte där heller. Full av onda aningar småsprang hon ner för trappen till femte våningen och gick rakt förbi sekreteraren in till personalchefen utan att säga ett ord. Beslutsamt stängde hon dörren och harklade sig högt. Personalchefen, vars dörr, enligt honom alltid stod öppen för medarbetarna, tittade upp från sina papper. Ja, fröken O Malley. Vad kan jag göra för er? Vad hände imorse med min rumskarat Felix Larson? Hon var alldeles vit i ansiktet och andades häftigt. Tyvärr kan jag inte berätta det nu. Det kommer ett memo under dagen. Han började bläddra i sina papper, oberörd. De tog hans dator! Varför? Vad har hänt? Personalchefen tittade upp på henne igen, rafsade sig i det lilla hår han hade kvar, lutade sig tillbaka och dinglade glasögonen i handen. Det jag tänker berätta för er nu lämnar inte detta rum. Är det förstått? Hon nickade. Jag förstår. 9
Han stoppade in glasögonbågens spets i sin mun, sög på den rundade metallbågens topp och pausade en sekund som för att formulera orden i sitt huvud först. Hur skall jag säga det? Felix Larsson har blivit avskedad med omedelbar verkan. Han pausade igen. Vi har otvetydiga bevis för att han har gjort sig skyldig till grovt bedrägeri och att han missbrukat sin myndighetsställning för egen vinnings skull. Hon drog efter andan, öppnade munnen men orden hade flytt henne. Vad kunde hon säga? Vi kom överens med herr Larson att om han säger upp sig frivilligt så anmäler vi inte hans brott. På så sätt fläckas inte myndighetens rykte ner. Det är en bra lösning för alla parter. Han lutade sig fram över bordet igen. Det är allt jag kan säga i nuläget. Hör jag någonsin någonting om att ni fört vidare vad jag sagt här och nu åker ni ut samma väg fröken O Malley. Är det helt klart? Hon nickade, kunde fortfarande inte få fram några ord; reste sig och gick. I dörren vände hon sig om. Tack för att ni berättade för mig. Det är en chock för mig att höra detta. Jag kunde aldrig ha anat. Det är OK, glöm bara inte bort vår överenskommelse. Hon mindes att hon hade gått tillbaka till rummet. Där hade hon bara suttit och stirrat på bildskärmen resten av dagen, oförmögen att arbeta, tankarna bara gick runt i skallen. Det enda hon visste var att hon måste prata med Felix. Det måste vara något fel, något missförstånd. Men han hade ju indirekt erkänt genom att följa med dem, gå med på deras krav. Hon hade försökt att ringa honom på hans mobiltelefon hela förmiddagen men inte fått något svar. När hon på kvällen åkt till den lilla möblerade lägenheten som han hyrde vid Victoria Park var det släckt i alla fönster och ingen svarade när hon ringde på 10
porttelefonen. När hon stått utanför porten en stund och tittat upp mot hans fönster gav hon upp. Någonstans inom sig kände hon på sig att han hade stuckit. Hon satte sig på puben mitt emot, drack ett par glas Guinness och stirrade ut mot hans port ett tag till. Sedan insåg hon att det var fruktlöst att sitta där och stirra, tog en taxi hem, lade sig på sängen med kläderna på och stirrade upp i taket. Allt kändes overkligt. Sådant här hände bara inte. Trots att hon försökte kunde hon inte slappna av så hon satte sig upp igen och skakade på huvudet. Det var nog bara ett missförstånd. Han skulle säkert ringa henne snart och förklara vad som hade hänt. Men inte heller på torsdagen dag gav han ifrån sig några livstecken och på EMEA var spekulationerna och ryktena redan igång. De insåg alla hur lite de egentligen visste om Felix Larsson och ingen kände till något om hans privatliv. Några kompisar som de kunde fråga fanns inte heller. Det var som om han aldrig hade funnits där och när hon på lördagsmorgonen åkte förbi lägenheten igen stod där en skylt i porten: Möblerad lägenhet att hyra. Tårarna vällde upp i hennes ögon när hon såg plakatet men hon tog ett djupt andetag och samlade sig. Nu hade hon åtminstone en öppning att få lite information. Hon antecknade namnet på fastighetsmäklaren och gick gatan ner till hans kontor. Mäklaren hon träffade på den lilla lokala firman Frost & Co. som bara förmedlade lägenheter och radhus i området runt Victoria Park var en något äppelmagad man i 40-årsåldern som försökte verka hippare och yngre än vad han var. Han hade kort stylat hår med mycket gelé och blonda slingor, mörkgrå kostym med ränder och en glansig, silverlila slips. När Vonnie försiktigt tittade in genom dörren reste han sig snabbt upp bakom sitt skrivbord där han satt och flyttade papper i ett fåfängt försök att se viktig och 11
upptagen ut. Vonnie suckade, vem trodde han att han lurade egentligen. God morgon min kära, vad kan jag göra för er? Han fyrade av sitt allra bästa leende. Jag vet inte säkert om ni kan göra något alls för mig. Någonting kan jag säkert göra. Prova så får vi väl se. Jo det är så att en kompis hyrde lägenheten vid Victoria Park som kom ut på markanden idag. Jag skulle vilja veta om han lämnade någon adress eller något meddelande. En kompis? Han såg frågande på henne. Hon nickade. En kompis, en jobbkollega. Felix Larsson Han snörpte på munnen. Vi kan tyvärr inte röja den typen av information om våra klienter. Jag skulle vara oändligt tacksam för minsta lilla information Han skärskådade henne, såg kanske desperationen i hennes blick; sade: OK, om ni går ut och tar en öl med mig i kväll fröken? O Hanlan. Mary O Hanlan. Vonnies regel nummer ett: Ge dem aldrig ditt riktiga namn eller telefonnummer. O Hanlan, så kan jag göra ett undantag. OK, varför inte. Berätta!. Patetiskt, tänkte hon. Det var nog det mest absurda och desperata förslag hon fått. Inte en chans att hon tänkte gå på en dejt med den idioten. Jag kan förlora jobbet för detta. Han tittade sig teatralt till höger och vänster innan han fortsatte: Det var ganska märkligt faktiskt, det är därför jag kommer ihåg det. Han kom in, Felix, i torsdags vid lunchtid, med full fart, i en liten skåpbil och dubbelparkerade utanför kontoret här; kom fram till mig, dumpade nycklarna på bordet och sade att han flyttat ut, singlade ner ett signerat uppsägningsbrev och den månadshyra han hade att betala 12
enligt kontraktet. Sedan sade han att vi kunde använda depositionen till att städa ut efter honom. Det var allt, sedan hoppade han in i sin skåpbil och stack iväg. Har han råkat illa ut på något sätt? Men Felix hade ju ingen bil? Hur kunde han ha en bil utan att hon visste om det, tänkte hon och insåg att hon inte kände Felix tillnärmelsevis så bra som hon trodde. Han hade en när han kom hit. Den var gammal och sliten, vit tror jag att den var. Så det var definitivt ingen taxi eller hyrbil. Lämnade han inget meddelande? frågade hon. Nix. Han skakade på huvudet. Varför skulle han ha gjort det? Han bara stack. Okej, tack så mycket, sade hon, vände på klacken och gick mot utgången. Den lilla hoppets dörr som öppnats hade stängts med en smäll, rakt i nosen på henne. Fröken O Hanlan, vår dejt? ropade han efter henne. Om du tror att jag går ut med en fyrtioårskrisande fastighetsmäklare med kräkfärgad slips utan att ha fått någon information alls är du till och med dummare än vad jag befarade älskling, svarade hon med så mycket iskyla i rösten som hon kunde uppbåda och smällde igen dörren efter sig. Irländska bitch! ropade han efter henne. Dra åt helvete! 13