Angående Ert ärende 641-2082-07, remiss av förslaget till Vägledning om definitionen av hushållsavfall

Sollentuna den 3 maj 2007 Naturvårdsverket 106 48 Stockholm Angående Ert ärende 641-2082-07, remiss av förslaget till Vägledning om definitionen av hushållsavfall Ragn-Sells har beretts tillfälla att lämna synpunkter på ovan angivet förslag och får med anledning därav anföra följande. Ragn-Sells ifrågasätter om den s.k. vägledningen överhuvudtaget kan få någon rättsverkan. Det ankommer ytterst på domstolarna och inte på Naturvårdsverket att uttolka gällande lag. Naturvårdsverkets vägledning blir därför bara ytterligare en uppfattning som framförs. Vi anser det olyckligt att Naturvårdsverket skickar ut dokument som marknadens aktörer kan förledas tro har en bindande verkan. Det bidrar definitivt inte till att öka tydligheten på ett rättsområde som kanske är oklart, utan tvärtom ökar det bara förvirringen (se vidare bilaga 1, Ragn-Sells brev till GD). Om Naturvårdsverket anser att gällande lag är otydlig och att detta leder till problem, borde verket istället begära en lagändring hos regeringen, ett förslag som f.ö. Återvinningsindustrierna framförde den 8 december 2006 (Se bilaga 2). Endast genom en sådan åtgärd kan tillämpningsproblem åtgärdas. RAGN-SELLS AB Väderholmens Gård, 191 29 Sollentuna TELEFON 0771-88 88 88 E-POST info@ragnsells.se www.ragnsells.se

Mot bakgrund av det anförda finner Ragn-Sells ingen anledning att kommentera den föreslagna fördelning av avfallsmarknaden som Naturvårdsverket gör i sitt utkast till vägledning. Vi vill emellertid framhålla att den i vägledningen föreslagna fördelningen skulle innebära en utvidgning av kommunernas avfallsmonopol. Vi ställer oss därför frågan om det är Naturvårdsverkets avsikt att inskränka konkurrensen och därmed medverka till höjda priser på och eftersatt utveckling av teknik för tjänster innefattande hantering och behandling av de avfallsslag som i vägledningen, i strid med hittills gällande praxis, påstås utgöra hushållsavfall? Konsekvenserna förstärks dessutom av problematiken kring utebliven upphandling av avfallshanteringstjänster. Historiskt sett har de kommuner som ägnat sig åt otillåten direktupphandling haft en stagnerande teknikutveckling. Materialåtervinningen är eftersatt och förbränning är ofta det enda alternativet. Detta blir dyrt för kommunens invånare och är inte miljömässigt försvarbart. Med vänliga hälsningar Christina Lindbäck Miljöchef Börje Ryhn Bolagsjurist Bilaga 1 Ragn-Sells brev till Generaldirektören Lars-Erik Liljelund, 2007-04-30 Bilaga 2 Återvinningsindustriernas synpunkter på begreppet hushållsavfall och därmed jämförligt avfall, 2006-12-08

Bilaga 1 Sollentuna den 3 maj 2007 Generaldirektör Lars-Erik Liljelund Naturvårdsverket 106 48 STOCKHOLM Angående förslaget till Vägledning till definitionen av hushållsavfall Ert dnr 641-2082-07 Naturvårdsverket har upprättat och bl.a. till Ragn-Sells AB på remiss skickat ut ett den 14 mars 2007 daterat förslag benämnt Vägledning till definitionen av hushållsavfall. Med anledning av denna remiss får vi anföra följande. I missivet uppges syftet med vägledningen vara att göra ansvarsfördelningen mellan kommuner och privata aktörer så tydlig som möjligt utifrån gällande lag. Det framgår emellertid inte av vare sig missiv eller förslaget som sådant på vems uppdrag Naturvårdsverket skulle ge ut en sådan vägledning eller vilken rättslig karaktär som Naturvårdsverket anser att vägledningen skulle få. Vi för vår del ifrågasätter om vägledningen överhuvudtaget skulle få någon rättsverkan. Det ankommer enligt vår uppfattning på domstolarna och inte på Naturvårdsverket att uttolka gällande lag. Det gäller särskilt som flera av bestämmelserna i 15 kap miljöbalken är straffsanktionerade och således har karaktären av strafflag, vilket bland annat innebär att den s.k. legalitetsprincipen gäller. Det är ytterst olyckligt att Naturvårdsverket skickar ut dokument som marknadens aktörer kan förledas tro ha en bindande verkan. Det bidrar definitivt inte till att öka tydligheten på rättsområden som är oklara, utan tvärtom ökar det bara förvirringen. OM Naturvårdsverket anser att gällande lag är otydlig och att detta leder till problem får verket i stället begära en lagändring hos regeringen. Därigenom kan den här typen av tolkningsproblem åtgärdas. Mot denna bakgrund ser Ragn-Sells fram emot en förklaring till denna remiss och ett klargörande av syftet med vägledningen samt vad Naturvårdsverket önskar uppnå i frågan. Med vänliga hälsningar Ragn-Sells AB Christina Lindbäck Miljöchef Börje Ryhn Bolagsjurist

Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet Enheten för kretslopp och kemikalier 103 33 STOCKHOLM Begreppet hushållsavfall och därmed jämförligt avfall en lagstiftningsändring behöver tydliggöra vad som gäller Sammanfattning ÅI vill med denna skrivelse begära en ändring i lagstiftningen så att det blir tydligt vad som ska klassas som hushållsavfall respektive avfall som uppstår i verksamheter och institutioner. Vi anser att detta görs enklast genom att begreppet därmed jämförligt avfall tas bort. Vårt förslag är följande: Miljöbalken ändras så att 15 kap. 2 får följande lydelse: Med hushållsavfall avses avfall som kommer från hushåll. Skälen för vårt förslag Bakgrunden till vårt förslag är att den nuvarande skrivningen därmed jämförligt avfall är otydlig. Vi anser att definitionen ska utgå från avfallets ursprung och inte dess karaktär eller egenskaper. Om avfallet uppstår i verksamheter eller institutioner, finns det ett tydligt ramverk med krav på miljöriktig hantering och en ansvarsordning. Om avfallet uppstår i hushållen finns inget liknande ramverk. Vad som innefattas i därmed jämförligt avfall tolkas på vitt skilda sätt runt om i landet, vilket ofta omöjliggör en rationell avfallshantering av avfall som uppstår i verksamheter och hos institutioner. Avfallshantering har tidigare varit en kvittblivningsfråga. Utvecklingen har dock medfört att den istället har blivit en resursfråga, som ett flertal aktörer på marknaden vill vara delaktiga i att utveckla genom sund konkurrens. Under den senaste tiden har vi sett exempel på kommuner som har utvidgat tolkningen av begreppet därmed jämförligt. Det har inneburit att allt mer avfall numera klassas som monopolavfall och det därmed inte längre är fritt att hämta för återvinningsföretagen. Verksamheterna som generar avfallet får då inte heller själva bestämma vilken avfallsentreprenör de vill anlita. Detta är inte en samhällsekonomiskt effektiv ordning och strider samtidigt mot den vedertagna principen om att förorenaren ska betala. För att de privata företagen ska få klart för sig vilken avfallsmarknad de har att tillgå, måste begreppet ändras för att undvika dagens godtycklighet. Så länge begreppet är otydligt verkar det återhållande på nya investeringar av de privata återvinningsföretagen i nya tekniker och behandlingsmetoder. Detta är tydligt exempelvis beträffande biologisk avfall. Ett exempel på kommunernas godtycklighet är tolkningen av vem som får hantera grönsaksrester från livsmedelsbutiker. I vissa kommuner anses detta vara ett hushållsavfall under kategorin därmed jämförligt avfall, i andra anses det vara ett verksamhetsavfall. Ett annat

exempel på hur monopolet har utvidgats under senare tid är Norrköpings kommun som i år har beslutat med stöd av RVF att frityrfett från restauranger m.fl. klassas som därmed jämförligt avfall. Detta har inneburit att företaget Norrköpings Fettåtervinning AB har förlorat alla sina kunder som de haft under många år i kommunen. Från konkurrensrättslig synpunkt finns det inte heller några miljö- eller hälsoskäl som motiverar en utvidgad tolkning av begreppet hushållsavfall och därmed jämförligt avfall. Vi anser även att de EG-rättsliga aspekterna talar för en restriktiv tolkning av vad monopolet omfattar. Mot denna bakgrund föreslår vi ovanstående ändring i miljöbalken. Norge som exempel Den 1 juli 2004 ändrades avfallsbegreppen i den norska forurensningloven. De tidigare begreppen forbruks- og produksjonsavfall ersattes av begreppen husholdnings- og næringsavfall. En del av det avfall som tidigare definierades som förbrukningsavfall, och som i många norska kommuner inkluderades i de kommunala renhållningsförordningarna, blev definierat som näringsavfall enligt de nya definitionerna. Syftet med ändringen var just att förtydliga gränsdragningen mellan hushållsavfall och näringsavfall. Bakgrunden till lagändringen är att man i vårt grannland brottades med likartade problem som vi har i Sverige. Gränsdragningen mellan avfallstyperna fastlades innan lagändringen i de norska kommunala föreskrifterna, vilket innebar att den praktiserades på olika sätt i Norges kommuner. Detta innebar att konkurrensen många gånger sattes ur spel samt att likställighets- och förutesbarhetsprinciperna inte tillämpades. I Norge har man därför eftersträvat en klarare definition för att reducera regionala och lokala skillnader i rättstillämpningen. I Norge konstateras att det alltid kan uppstå olika tolkningar när man gör generella avgränsningar mellan olika begrepp. Detta gäller även skillnaden mellan hushållsavfall och näringsavfall. Man anser emellertid från lagstiftarens sida att tolkningsutrymmet med de nya definitionerna blir väsentligt mindre än tidigare. För att ytterligare tydliggöra avgränsningen mellan de numera gällande definitionerna har en vägledning tagits fram av SFT, Norges motsvarighet till Naturvårdsverket. (Se mer i bilaga 1 där delar av Norges vägledning och konsekvensutredning biläggs) Vi har inom branschen bara hört positiva reaktioner om denna gränsdragning. Naturvårdsverkets vägledningsarbete Naturvårdsverket arbetar för närvarande med ett vägledningsmaterial i denna fråga. Under det referensgruppsmöte som har anordnats av verket har vi konstaterat att RVF och ÅI har mycket skilda åsikter hur definitioner ska tolkas. Vi anser att syftet med verkets vägledningsarbete är gott, men att det inte kommer att underlätta de faktiska tolkningar när våra branschorganisationer har helt olika uppfattningar. Av den anledningen krävs ett förtydligande i lagtexten som hjälper till med gränsdragningarna om vad som är ett monopolavfall, eller inte.

Enligt Naturvårdsverket är syftet bl.a. att domstolarna ska kunna följa verkets vägledning om vid prövning av definitionsfrågorna. En oklar lagtext blir emellertid inte tydligare av en vägledning som återspeglar motstridiga uppfattningar. Istället bör regeringen ta ställning emot godtycket och föreslå en tydligare definition av hushållsavfall. Frågan om monopolets gränser är något som ytterst bör avgöras av lagstiftaren. I bilagan finns en promemoria som ger en utförligare beskrivning av förändringar inom avfallslagstiftningen och varför frågan är viktig för vår branschs utveckling. Där finns också en belysning av konkurrensfrågan. Stockholm den 8 december 2006 Viveke Darpö Ihd Återvinningsindustrierna

Bilaga 1. Därmed jämförligt avfall före miljöbalken När regler om kommunalt bortforslingsmonopol infördes i Sverige i början av 1970-talet genom Kommunala Renhållningslagen (1970:892) var syftet att få till stånd en utvidgad, regelbunden avfallshämtning för att förebygga den tilltagande nedskräpningen i landet. Genom den Kommunala Renhållningslagen fick kommunerna ett obligatoriskt kommunalt renhållningsmonopol för hushållsavfall. Kommunerna hade även en generell möjlighet att utvidga monopolet till annat avfall enligt vad kommunen föreskrev i hälsovårdsordningen. Även i Renhållningslagen (1979:596) som ersatte den Kommunala Renhållningslagen fick kommunerna ett obligatoriskt kommunalt renhållningsmonopol för hushållsavfall (4 ) och en möjlighet att utvidga monopolet till annat avfall inom kommunen än hushållsavfall (6 ). Med avfall jämförligt med hushållsavfall avsågs enligt Renhållningslagens förarbeten sådant avfall från industrier, affärsrörelser och annan likartad verksamhet som i renhållningssammanhang är jämförligt med avfall som härrör från hushåll, d.v.s. sådan sådant avfall som uppkommer som en direkt följd av att människor oavsett ändamål eller verksamhet uppehåller sig inom en lokal eller i en anläggning. Som exempel nämnde förarbetena till Renhållningslagen toalettavfall, avfall från personalmatsalar och restaurangavfall. Med begreppet därmed jämförligt avfall ville lagstiftaren fånga upp sådant avfall som skulle kunna föranleda den nedskräpning som hushållsavfallet kunde föranleda, eftersom det var nedskräpningsaspekten som var central. Om kommunen ville/behövde utvidga sitt monopol till annat avfall och för andra eller samma syften, fick de tillämpa bemyndigandena i 6 Renhållningslagen och Renhållningskungörelsen. Renhållningslagen upphävdes i samband med miljöbalken infördes den 1 januari 1999. 2. Därmed jämförligt avfall efter Miljöbalkens införande Den definition av begreppet därmed jämförligt avfall som ges i förarbetena till miljöbalken är till sin lydelse mycket lik den definition som gavs i förarbetena till Renhållningslagen. Det betonas också i förarbetena till miljöbalken att I enlighet med gällande rätt bör begreppet hushållsavfall ges en sådan omfattning att det svarar mot det behov av borttransport av avfall som regelmässigt uppkommer vid nyttjande av mark och byggnad för bostadsändamål. Det styrande i detta sammanhang är således fortfarande renhållnings- /nedskräpningsaspekten. I prop. 1997/98:45, del 2, s.185 anges vidare när det gäller definitionen av därmed jämförligt avfall följande: Med avfall från annan verksamhet som är jämförligt med hushållsavfall menas avfall från industrier, affärsrörelser och annan likartad verksamhet som i renhållningssammanhang är jämförligt med avfall som kommer från hushåll. Det är sådant avfall som uppkommer som en direkt följd av att människor oavsett ändamål eller verksamhet uppehåller sig inom en lokal eller i en anläggning. Som exempel kan nämnas avfall från personalmatsalar, restaurangavfall och toalettavfall.

Frågan om ett avfall är ett därmed jämförligt avfall eller inte, beror på om jämförligheten endast ska ligga i typen av avfall eller om avfallets härkomst/uppkomst också ska tillmätas betydelse. Det har på sina håll hävdats att uttalandet visar att jämförligheten endast ska ligga i typen av avfall, d.v.s. att det avgörande skulle vara om avfallet till sin typ/egenskaper/sammansättning liknar hushållsavfall (se bl.a. Svenska Kommunförbundets och Svenska Renhållningsverksföreningens mall till kommunal renhållningsordning 2000-01-12, s. 11, där det anges att det Avgörande för om avfallet anses som med hushållsavfall jämförligt avfall är att det på grund av sina egenskaper eller sin sammansättning liknar hushållsavfall.) En sådan tolkning är dock inte möjlig att tillämpa eftersom i princip alla typer av avfall kan förekomma inom ett hushåll. Notera exempelvis att förarbetena till renhållningslagen nämnde slam, läkemedel, oljerester, färgrester, rester av bekämpningsmedel som exempel på hushållsavfall. Gränsdragningen låter sig således inte göras om jämförligheten skulle ligga i typen av avfall. En sådan uppfattning motsägs också helt av den andra meningen i definitionen i förarbetena som anger att Det är sådant avfall som uppkommer som en direkt följd av att människor oavsett ändamål eller verksamhet uppehåller sig inom en lokal eller i en anläggning. Den andra förutsättningen för att avfallet ska klassificeras som därmed jämförligt avfall är att det uppkommer från människor oavsett var de befinner och vad de sysslar med. När jämförligheten ligger i avfallet härkomst är det även möjligt att göra en distinktion mellan hushållsavfall och verksamhetsavfall. Det bör även noteras att det i förarbetena anges att med därmed jämförligt avfall avses avfall som i renhållningssammanhang är jämförligt med avfall som kommer från hushåll. Det står således inte att jämförligheten ska ligga i typen av avfall, utan som i renhållningssammanhang är jämförligt. Det är ganska uppenbart (av äldre förarbeten att döma) att lagstiftaren med renhållningssammanhang avsåg nedskräpningsaspekten, d.v.s. avfall som kan komma att skräpa ned på samma sätt. Innan miljöbalken infördes var det kommunala ansvaret för avfallshanteringen mer utpräglat. Successivt, och genom miljöbalkens och avfallsförordningens införande, har dock kommunens ansvar för avfallshanteringen kommit att minska genom införande av producentansvar för allt fler materialslag och genom att kommunernas rätt att utvidga monopolet till bygg- och industriavfall har slopats. Samtidigt har avfallsproducenternas/verksamhetsutövarens ansvar för att ta hand om sin egen avfallshantering kommit att öka och förtydligas genom de allmänna hänsynsreglerna och senast genom 15 kap. 5 a miljöbalken som föreskriver att innehavaren av avfall har en skyldighet att hantera avfallet på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt. Det kan konstateras att samhället har förändrats sedan 70-talet då definitionen togs i bruk första gången. Bakgrunden till kommunernas möjlighet att utvidga monopolet, dvs hälso- och miljöskäl, har således tappat sin aktualitet. Sammantaget kan sägas att lagstiftaren inte längre ger kommunerna ett lika långtgående ansvar för den faktiska avfallshanteringen (även om kommunens samordningsansvar och planeringsansvar har ökat), utan ett större ansvar har lagts på verksamhetsutövaren, både i

rollen som producenter eller innehavare av avfall. En extensiv tolkning av begreppet därmed jämförligt avfall så att det kom att omfatta verksamhetsavfall skulle därmed vara i strid med lagstiftarens intentioner i övrigt. 3. Central fråga för återvinningsbranschen Inom många verksamheter som generar avfall finns ett tydligt intresse att hantera avfallet optimalt både ur miljömässigt och ekonomiskt perspektiv genom tydliga och ofta långtgående miljöpolicys. Miljöbalkens kapitel 2 spelar en viktig roll i detta sammanhang, främst vad gäller försiktighetsprincipen, inklusive BAT, och hushållning med resurser. 3.1 Om avfallet klassas som verksamhetsavfall Klassas avfall som verksamhetsavfall dvs. avfallet omfattas inte av kommunens monopol kommer alla återvinningsföretag att få en möjlighet att vara med och konkurrera om behandlingen. De privata återvinningsföretagen kan anpassa sin hantering exakt efter kundens önskemål och på så sätt främja både källsortering och materialåtervinning. Idag ser många verksamheter tydligt hur de kan påverka kostnaderna genom resurssnåla inköp och genom att införa källsortering. Anlitade återvinningsföretag bidrar med helhetslösningar för omhändertagande av avfall som både ökar kunskapen hos verksamheten samt minskar antalet avfallstransporter. Verksamheten har, genom att anlita en konkurrensutsatt avfallsentreprenör, en större möjlighet att påverka hur avfallet skall omhändertas. Krav kan också ställas på återvinningsnivåer och behandlingsmetoder. Om avfallet skall omfattas av kommunernas monopol har avfallsproducenterna ingen möjlighet att påverka hur avfallet ska behandlas eller transporteras. Avfallet kan komma att förbrännas i stället för att materialåtervinnas. 3.2 Kommunal förbränning av avfall Det byggs kommunala förbränningsanläggningar i snabb takt. År 2008 finns det kapacitet att bränna drygt en miljon ton mer avfall än vad som kommer att finnas i Sverige. Kommunala bolag har därför ett starkt intresse att få in avfall till sina förbränningsanläggningar. Ju mer avfall som klassas som därmed jämförligt ökar risken för att förbränningen ökar. Detta strider mot avfallspolitiken i Sverige och EU där materialåtervinning ska prioriteras. Forskningen idag visar att materialåtervinning generellt sätt är bättre än förbränning ur ett miljö- och resursperspektiv. 3.3 Miljömålen, delmål om avfall Senast år 2010 skall minst 50 procent av hushållsavfallet återvinnas genom materialåtervinning, inklusive biologisk behandling. Senast år 2010 skall minst 35 procent av matavfallet från hushåll, restauranger, storkök och butiker återvinnas genom biologisk behandling. Målet avser källsorterat matavfall till såväl hemkompostering som central behandling. Vem som ska bidra till att uppfylla dessa delmål är en grundläggande fråga för återvinningsbranschen. Miljömålen är ytterligare ett skäl för att motivera tydliga definitioner av begreppen. Vi förstår att kommunerna vill säkerställa tillgången till detta avfall, men anser samtidigt att denna marknad inte får utestängas från konkurrens med fler investeringar och teknikutveckling som följd. Vår uppfattning är att det är viktigt att både kommunerna och de privata bolagen får tillgång till marknaden och att ingen part utestängs från en expansiv miljösatsning. I Skåne planeras just nu en privat biogasanläggning med svingödsel, biologiskt avfall

från Findus samt slakteriavfall för att bl.a. producera fordonsbränsle och biogödning. En av ägarna är E-ON Gas Sverige AB som äger 51 % av bolaget. 3.4 Enskilda privathushåll Beträffande enskilda privathushåll, avfall från boende, finns här inget ramverk som reglerar avfallsproducenten på samma sätt som för en verksamhetsutövare. Vi anser att det därför är motiverat att kommunerna hanterar detta avfall genom ensamrätt eftersom samhället inte ställer samma krav på enskilda personer som på verksamheter. 3.5 Sällan rättslig prövning Det bör observeras att på grund av kommunernas starka ställning inom avfallsområdet kommer denna fråga om definitionen av därmed jämförligt avfall ytterst sällan till rättslig överprövning. Verksamhetsutövarna har ofta inte kraft att överklaga kommunens beslut och de lokala entreprenörerna om de över huvud taget är berörda av beslutet i fråga är ofta beroende av att få utföra andra av kommunens avfallstjänster och vill därför inte komma i konflikt med kommunen. Andra intressenter däribland vår organisation har inte någon klagorätt när besluten tas. 4. Återvinningsbranschens utveckling de senaste åren Sysselsättningen inom återvinnings- och avfallshanteringsbranschen har ökat kraftigt den senaste tioårsperioden. En orsak till den kraftiga ökningen är införandet av producentansvaret 1994, som i flera fall inneburit att ny infrastruktur byggts upp från producenternas sida och att ny teknik för att återvinna avfall som tidigare inte kunnat återvinnas har utvecklats. En annan anledning är ökade råvarupriser som gör att återvunnet material blir ett marknadsmässigt alternativ till jungfruliga råvaror. Enligt statistik från 2004 är antalet sysselsatta inom återvinnings- och avfallshanteringsbranschen 14 200 personer i Sverige. Branschens omsättning uppskattas till mellan 10-12 miljarder/år. Under perioden 1996-2001 har återvinningsbranschen (dvs. den del av återvinnings- och avfallshanteringsbranschen som har återvinning som huvudsaklig verksamhet) expanderat kraftigt. Antalet återvinningsföretag ökade med i genomsnitt 20 procent per år och antalet sysselsatta med 22 procent per år. Återvinningsbranschen är den bransch inom tillverkningsindustrin som har i särklass högst andel nya företag. Den genomsnittliga andelen nya företag i återvinningssektorn är 18,2 procent, vilket kan jämföras med genomsnittet för samtliga branscher inom tillverkningsindustrin som är 9,1 procent. Detta skapar naturligtvis många nya jobb. Med rätt förutsättningar finns mycket goda möjligheter att sysselsättningstillväxten fortsätter. 5. Konkurrens på marknaden Konkurrensfrågan har hög aktualitet inom avfallsområdet. En anledning till detta är att många kommuner inte efterlever reglerna om offentlig upphandling. Egna eller andra kommuners kommunala bolag kommunala bolag gynnas och konkurrensen sätts ur spel. Kammarrätten i Göteborg förordnade den 7 april 2003 genom lagakraftvunnen dom i mål. 4851-2002 att viss upphandling som Landskrona kommun gjort direkt från ett majoritetsägt delägt renhållningsföretag skulle göras om. Länsrätten i Östergötlands län förordnade den 29 juni 2006 genom lagakraftvunna domar i två mål (mål 1156-06 samt 1226-06) att två kommuner

(Söderköping och Ydre) som köpt tjänster direkt från ett av en grannkommun (Linköping) helägt bolag, skulle göra om sina upphandlingar. Trots lagakraftvunna avgöranden har någon rättelse emellertid inte skett. Berörda kommuner har istället uttalat att de inte avser att följa domstolarnas förordnanden. Konkurrensfrågorna vad gäller avfallshanteringstjänster har således fått ett betydligt större fokus, även ur ett EU-rättligt perspektiv. Reglerna om kommunal ensamrätt till transport och behandling av avfall måste även överensstämma med det EG-rättsliga regelverket. Den kommunala ensamrätten skall vara i enlighet med EG:s konkurrensregler (artiklarna 86.1 och 82 i EG-fördraget), samt med reglerna om förbud mot exportbegränsningar (artikel 29 i EG-fördraget).