J A G Ä R P E T E R M A N G S E n m o n o l o g f ö r s c e n en a v R o b i n F ä r d i g Du kanske kommer känna igen mig om du möter mig på stan om några år. Om en tid. Jag tror att du inte kommer kunna placera mig kommer inte minnas mitt namn och kommer inte veta säkert. Men du kommer känna igen mig. det är säkert. Det är så det funkar. Drevet. Jag kommer vara fokus för det eller har redan varit. Jag minns inte säkert. Det kommer börja som en fråga hos polisen om vad som egentligen pågår. Media kommer nappa. Ingen kommer veta säkert innan. Och ingen ska veta säkert efter. Inte du. Och kanske inte ens jag. Det stod om mig i tidningen. I Metro, eller City. Eller nåt. Idag igen. Det är mörkt ute nu. Mörknar tidigare. Jag går över Möllan för att testa. Mössan neddragen över öronen. Kallt som fan. Ryggsäcken på som alltid. Alltid då. Alltid nu. Och sen. Unga män kollar efter mej. Bilar saktar ner. Det hänger i luften. Jag möter deras blickar. Och inget ingenting händer. Inget alls..38an lämnade jag hemma. I kartongen längst in i garderoben. Har bara en kniv i ryggsäcken. Mot ryggen. Det är mej alla jagar. Det är mej alla letar efter och alla är rädda för. Med dom vet det inte. Tror att jag är en vanlig svennesnubbe påväg för att köpa ingefära eller nåt i en turkbutik. Men jag är allt annat än vanlig. Och det ska dom få se. Inuti mej bor en naken skallig gammal man. Ibland känns det som om han är precis bakom mej. Så djupt i mej finns han. Precis som jag har han ärr efter trepaneringen i pannan. Trepanering är en gammal metod för att operera hjärnan. Lobotomi. Jag hade huvudvärk som barn och dom löste det enkelt. Trepanering. Ett tidigt minne är bilden av ett vitt ljussken nåt grönt material och ett par 1
grova glasögonbågar på en mansfigur som tittar ner på mig. och sen smärtan. Och svimmade. När jag säger att det är så så är det så. Fick jag höra hela tiden. Mer eller mindre hela tiden. Jag satt i den där jävla lägenheten i fem år utan att nåt hände. Och hela tiden medveten om att familjen levde livets glada i staterna. Florida. Visst hade jag varit där. Visst hade jag försökt. Men det va pappa som bad mig åka hem igen. Jag gjorde inge nytta sa han. Hade inget att tillföra familjen där borta. Och så skämdes dom för min engelska. Som om alla pratar perfekt direkt. Jag gråter oftare nu mera. Mera och mera. Satt hemma och tänkte på allt som blev. Och inte blev. På USA. Och resorna. Musiken. Och allt som inte blev. Och jag gråter. Allt oftare. Jag vaknar upp och har förlorat min religion. Jag kan inte tro längre. Vid köksbordet. Länge. Kaffet kallnar. Jag försöker tro men det går inte. Livet efter detta. Inget händer. Döden. Jag är inte rädd längre jag är redo. Bakis som fan. Funderar på att sluta dricka. Bli den där renlevnadsmänniskan som jag egentligen vill vara. Strikt kost. Träning. Hård träning. Och jakt. Jag skrattar lika gott som Robert Neville när jag tänker på hur aporna liknar stumfilmskarikatyrer när jag skjuter dom. Jag skrattar så jag gråter. Senare gråter jag bara. Lika ensam. Lika omgiven av odöda. Blodsugare. Smittade. Uppdraget jag gav mej själv var att fara runt som Neville och döda dom när dom sover. Men dom sover ju aldrig. Aporna. Robinson Crusoe. Fånge på en ö i natten. Omgiven av ett hav av död. 2
Det står ju uttryckligen i boken att han har blont hår. Robert Neville. Hur kan då en neger som Will Smith få spela honom? Trappan ner till gatan känns så lång när jag bestämt mig för att ut och jaga. Jag tar steg på steg på steg ner ner ner men det känns som om jag aldrig ska komma ut en evighet mellan att jag låst dörren. Dragit nyckeln ur låset och väl kommit ner på gatan. Men jag minns aldrig hur jag kommer hem. Jag minns skotten krossat glas och hur mina fötter springer. Men sen svartnar det och jag ligger hemma i sängen fortfarande påklädd. Ibland har jag inte ens fått av mig kängorna. Jag vaknar till liv och lägger in vapnet i lådan i garderoben. Duschar och försöker bli människa igen. Inte bara maskin. Jag pratar med poliserna på Claesgatan laddat vapen i fickan. Det handlar om självkontroll. Allt är självkontroll. Försöker bli en stridsmunk alltid beredd alltid redo. Självkontroll att välja tillfällen då man släpper kontrollen. Supa på Nobes vid Nobeltorget Dricka drinkar dunkadunka med stammisarna Ligga med en frånskild säkert tjugo år äldre men svenska vaknar i deras sunkiga ensamlägenhet som dom försöker göra hemtrevlig Äcklet inför mig själv framför spegeln och minnet av den slappa huden Jag smiter snabbt iväg Hon Fortfarande nyvaken och förvirrad Jag låtsas ta hennes nummer Trängsel på nattöppna snabbmatshak och surret som av insektsvingar i bilar som plockar upp längst Industrivägen Nattens hallucinationer Svag Mjuk Långsam beröring På händernas baksida 3
Har glansig skjorta på mig liksom för att föredras på dansgolvet men jag dansar inte bara om jag blir alltför otroligt full I stället väntar jag på min tur i ordningen i näringskedjan jag respekterar det om det inte varit för alla apor som tar initiativet när jag står vid sidan och väntar Bögar Transor Apor Det finns inte längre nån poäng med att ta sig ut Det finns tankar som vi inte vill tänka. Go for it! Min moderskaka satt fortfarande fast i mammas livmoder. Den smakade stekfett. Det minns jag. Okej? Dom är blonderade brunetter alltså med färgat hår. Jag ser linser i deras ögon. Och dom berättar inte för mig om sitt ursprung. När det här är över ska jag flytta. Ut på landet ska jag bo. En liten håla där alla känner alla men ingen känner mig och jag ska vandra i skogarna och hålla käft. Ingen ska veta vem jag är och jag ska inte känna dom och dom är svenskar och respekterar min självvalda tystnad. Dom kommer inte tro att jag är bögen från Stockholm. Dom kommer se att jag tillhör dom och lämnar mig i fred. En trappistmunk i en småländsk byggd. Jag föreställer mig en framtidsvision. Men ibland har jag svårt att minnas vad som är minne och vad som är nu. Som Nina Marianne. Jag hittar henne kall och grå och stel i den där killens säng i hans lägenhet. Den jävla apan som sålt skiten till henne min syster. Sopstanken och jag skriker på honom i timmar känns det som. Bara skriker. Minns inte vad. 4
Jå er inge appa, jå er fra Gambia skrek han tillbaka tillslut. Jag önskar att jag har ett vapen då. Jag tittar på honom och önskar honom död. Dom tog honom aldrig. Dom tar dom aldrig. Det är frihetskämparna som dom tar. Polisen. Media. Jag ser visserligen fram mot den dag då man inte säger snuten, grisen, pappa blå. Men det är inte frihetsälskarna som säjer så. Det är dom andra. Förrädarna svartskallarna. Men dom tar dom aldrig. När jag åker fast ska jag va tyst en styrkedemonstration. Jag vet att jag kan stirra ut dom. När det blir rättegång. Samma sak. Jag skall inte bry mig inte falla till föga och bry mig. Judar va man kan ju inte låta bli att imponeras. Driftiga kalla målinriktade. Det är inte konstigt att Israel har världens bästa spioner. Känslokalla mördare. Guds hammare. Innan kriget. Men jag förstår inte varför man inte talar om att dom också va känslokalla mördare innan kriget innan dom fick sitt land. Att det fanns en anledning till att tyskarna var rädda. Dom hade sett igenom kulissen den spelade svagheten och utsattheten. Det var egentligen ingen som visste vad dom hade för sig judarna. Slutna sällskap som tystnade så fort en kristen närmade sig. Är man rasist om man kärar ner sig i en thailändska på en charter till Ao Nang? Jag kan inte va rasist jag gillar ju både thaimat och indiskt käk har tränat kampsport det är bara det att våra kulturer inte ska blandas. Det går inte. Det gör inte det bara. Går inte. När jag åker fast. Om några år. Åkt fast. Och blivit dömd. Då skall folk fortfarande kalla mig för serieskytten. Trots att alla vet vad jag heter. 5