Leo och det magiska huset

Leo och det magiska huset

Leo och det magiska huset Annelie Rosendahl The Gift

The Gift www.thegift.nu Copyright 2010 by Annelie Rosendahl Omslag och illustrationer: Marie Estensson Utgiven av The Gift Tryckt hos..,2010 ISBN: 978-91-978583-0-4

Till Bengt för all din kärlek, inspiration, uppmuntran och glädje. Jag älskar dig.

Jag vill rikta ett varmt tack till alla som på något vis har varit delaktiga i skapandet och slutförandet av denna bok, med allt från uppmuntran till korrekturläsning. Ett stort tack till alla ni som tror på min skrivförmåga.

Kapitel 1 Änglarna Leo hade tråkigt. Ingen att leka med och det regnade ute. Han gick uppför den knarrande trappan till vinden och klev in i farfars stora bokrum. Från golv till tak reste sig dammiga bokhyllor. Farfar satt i en gammal fåtölj vid fönstret och läste. Farfar, hur dog mina föräldrar? Farfar Erik satte kaffet i fel strupe och hostade till. Vad är det du säger, pojk? Vad är det för en fråga? Jag bara undrar. Det är ingen som har berättat det för mig. Farfar skruvade nervöst på sig. Ja, Leo, det är helt mitt fel. Jag har helt enkelt inte tänkt på det. Farfar var som vanligt lite tankspridd. Kanske inte den bästa barnuppfostraren, men väldigt godhjärtad. Han ställde ner kaffekoppen och gick fram till Leo. Dina föräldrar var väldigt snälla. Det vet jag väl! Leo log mot farfar. Varför kan du inte berätta hur de dog? Jag tyckte helt enkelt att det var för otäcka saker att tala om. Farfar studerade Leos ansikte noggrant. Det är väl ännu mer otäckt att inte veta! sa Leo upprört. Ja, du har rätt. Att jag inte har tänkt på det. Farfar tog tag i Leos hand och bad honom sätta sig ned. Dina föräldrar drunknade. Det var en stormig natt och ingen ombord överlevde. Du var bara ett år gammal när det hände och jag har tagit hand om dig sedan dess. Leo satt tyst en lång stund innan han svarade. Det var bara det jag ville veta. Så gick han bort till en av bokhyllorna och kikade på böckerna. Är det inget mer du undrar över? Farfar granskade Leo ingående. Nej, nu vet jag.

Farfar återgick till att studera i sina böcker, men han var inte helt fokuserad på läsningen. Var Leo verkligen nöjd med den förklaringen? Farfar, jag har tråkigt. Leo vände sig mot farfar. Ja, inte är det så roligt här uppe bland allt damm, sa farfar. Men se här, gå ner till ditt rum och läs den här boken istället. Han gick bort till en liten hylla under fönstret och drog fram en tunn bok som han räckte till Leo. Men farfar, jag kan inte läsa! sa Leo irriterat. Jag vet inte hur man gör. Javisst ja, men då är det kanske på tiden. Farfar hade så många tankar i huvudet på samma gång att han ofta glömde saker. Har du inte någon bok med bilder i då? Leo började titta i några av böckerna. Var försiktig här inne! Det finns en massa hemlighe... Hemligheter! Sa du hemligheter farfar? Nu började det bli spännande, tyckte Leo. Eh, nej, jag sa ingenting speciellt. Bara att det finns en massa ojämnheter här. I golvet alltså. Jag vill inte att du ska ramla och slå dig. Farfar började mumla, som han alltid gjorde då han inte ville avslöja något. Titta i den här då, men skynda dig ner nu, jag måste fortsätta läsa, sa farfar och räckte en tung bok till Leo. Leo öppnade den förväntansfullt. Den var full med bilder på indianer, pyramider och andra spännande saker. Den här boken verkar bra och spännande. Tack farfar, du är toppen! Mm, sa farfar med näsan i en tjock, gammal bok. Leo sprang ner till sitt rum, la sig på sängen och tittade på alla bilder. Tänk att farfar hade en bok med sådana fina bilder i. Han kanske har fler spännande böcker? Han sa faktiskt hemligheter, det är jag säker på. Det är något för mig att undersöka, tänkte Leo började genast föreställa sig själv fullt utrustad för att upptäcka vindens alla hemligheter. Leo inväntade mörkret då han skulle smyga iväg upp till

bokrummet. Kvällen kom och Leo låtsades redan sova då farfar sa god natt. Sedan smög han upp och med ficklampan i högsta hugg tassade han uppför vindstrappan. Den knarrade otäckt, men åh så spännande det var. Han öppnade vindsdörren och klev in och när han lyste över rummet med ficklampan såg han många saker; böcker, tavlor, uppstoppade djur och papper med konstiga krumelurer på. Allt såg helt annorlunda ut i mörkret. Leo fortsatte att leta efter något som kunde tänkas vara en hemlighet, och helt plötsligt såg han något intressant. Det var en nyckelknippa med sju nycklar på. De gick i regnbågens olika färger och var gjorda av sten. Wow, vilken upptäckt! Undrar vad de kan öppna, tänkte Leo. Leo gick omkring i rummet och drog fram olika böcker för att hitta någon lönndörr, precis som det brukade finnas i gamla hus. Det hade han nämligen sett i en film. Men det var bara väggen som doldes bakom alla böcker. Han nådde inte så högt upp som han ville. Leo tittade sig omkring för att finna något att stå på. Där, borta vid fönstret, fanns en hög pall. Han sprang bort till pallen och började släpa den över golvet. Den gnisslade oroväckande. Tänk om farfar vaknade. Långsamt drog han den vidare tills han var framme vid bokhyllan. Han klättrade upp och fortsatte titta bakom olika böcker. Så plötsligt när han höll en bok i handen, hände något märkligt. Bokhyllan snurrade runt och innanför verkade det vara ett rum. Leo smög in och lyste runt omkring. Men precis när han hade tagit några steg in så snurrade bokhyllan tillbaka och han var instängd. Oj, vad skulle han göra nu? Leo blev rädd. Skulle han ropa efter farfar? Men tänk om han blev arg. Farfar tyckte inte om att han rotade runt bland hans saker, särskilt inte om natten. Nej, han fick försöka klara sig själv. En liten stund i alla fall. Leo lyste på väggarna med ficklampan. Han fick syn på sju vackra tavlor, med ett litet hål i varje tavla. Precis som ett...

nyckelhål! Aha, det är här man ska stoppa in nycklarna. Det måste jag prova, tänkte Leo. Han stoppade händerna i fickorna. Tomt. Han hade glömt dem utanför. Vilken otur. Nu visste han i alla fall vad han skulle göra nästa gång. Leo såg en dörr i rummet och öppnade den. En trappa. Leo gick ner och såg fler dörrar. Vilken skulle han ta? Han valde en rödfärgad och kom in i en smal korridor. Det var mörkt och dammigt. Vilken tur att han hade ficklampan med sig. Samtidigt hörde han något bakom sig. Det lät som hasande steg. Leo ökade stegen. Korridoren delade sig ytterligare och nu visste han inte var han befann sig. Usch, det här var otäckt! Samtidigt slocknade ficklampan. Batteriet var slut. Det var kolsvart. Leo såg ingenting och i mörkret blev allt jättefarligt. Något föll på hans ansikte och han skrek till. Det var spindelväv. Han tappade ficklampan och famlade sig fram och hittade till slut något som verkade vara en byrå. Han kröp in under den och lyssnade, och lyssnade. Han hörde många konstiga ljud. Tänk om de otäcka stegen kommer närmare. Nu var Leo jätterädd. Hans hjärta slog högt och snabbt. Mamma, hjälp mig! ropade han. Även om hans mamma inte fanns där, kändes det ändå rätt att ropa på henne nu när han var så ensam och rädd. Plötsligt såg han en skepnad framför sig och han blev ännu räddare. Ett spöke! Men ett bländande sken lyste kring skepnaden och det verkade som om den hade stora, vita vingar. Gestalten kom närmare och den verkade bekant. Kunde det vara... ja, det var mamma! Mamma! Du kom! Leo blev lugn. Ja, min son. Var inte rädd nu, vi ska hjälpa dig, pappa och jag. Är pappa också här? Ja, titta! Från ingenstans kom pappa och ställde sig bredvid mamma. Även han hade ett bländande sken omkring sig och stora, vackra, vita vingar.

Men ni ser så genomskinliga ut. Overkliga på något vis, och varför har ni vingar? Vi har inte längre någon kropp Leo, eftersom vi inte lever på jorden. Så ni är fortfarande döda? Ja, så som du ser det, så är vi döda. Men vår själ lever vidare. Själ, sa Leo. Vad är det? Det är lite svårt att förklara, men det är den som inte syns när vi lever. Den finns inom oss, utanför oss och överallt. Jag förstår inte riktigt, mamma. Det gör ingenting, vännen. Kom bara ihåg att fastän vår kropp dör så lever vi ändå vidare fast i en annan form. Det är vår själ du ser nu, fast vi liknar änglar. Det måste vara ganska bra, va? Ja, det är jättebra. Att dö är ingenting att vara rädd för. Men hur ska jag hitta tillbaka? Kom, följ oss. Leos föräldrar visade honom vägen tillbaka och vinkade till honom. Nu behöver du bara gå uppför trappan och dra ner spaken som finns på väggen, sa Leos pappa John. Följer ni inte med? Nej, Leo. Vi måste tillbaka till vår värld. Har ni en egen värld? Ja. Det finns jättemånga världar, och vi bor i en av dem. Får jag aldrig mer se er? En tår rann nerför Leos kind. Jo, någon gång får du se oss igen. Men nu vet du att vi finns i din närhet och tänker på dig fastän du inte träffar oss varje dag som förut. Det är bra, men jag saknar er. Som tur är så har jag farfar, fast han är lite glömsk. Ja, men han kan väldigt mycket. Det är en klok man, och han kommer att lära dig mycket när du blir äldre. Det låter spännande.

Skynda dig nu, och lova oss att vara försiktig. Ja, jag lovar. Hej då, mamma och pappa. Hej då, Leo. Så hörde han vingarna vina genom luften. Skenet blev svagare och de var de borta. Han var ensam kvar. Nu var han inte längre rädd. Tänk vad han hade fått lära sig. Leo gick uppför trappan och fann spaken efter en stund. Han drog ner den och vips, bokhyllan snurrade runt och han var tillbaka i farfars bokrum. De fina nycklarna låg på golvet där han hade glömt dem. Bäst att lägga tillbaka dem, tänkte han. Sedan smög han ut ur rummet och tassade ner till sitt eget rum. Men där hoppade han till. Farfar, vad gör du här? Jag kanske skulle fråga dig var du har varit min unge man? sa farfar och såg allvarlig ut. Eh, jag blev kissnödig, sa Leo Jaså. Jag förstår. Men nu kanske du kan sova? Ja då, det lovar jag. Sov gott då, Leo. God natt, farfar. Leo andades ut. Det var nära ögat. Tänk om farfar visste. Då skulle det vara slut på äventyren. Farfar stängde Leos sovrumsdörr och gick in till köket. Där drack han ett glas mjölk och la tillbaka ficklampan i skåpet. I morgon skulle han köpa nya batterier... Var inte rädd.. Du är aldrig ensam. Det finns alltid någonsom vakar över dig. ~Sanningens Bok

Kapitel 2 Tavlorna Dagen efter såg farfar så där konstig ut igen. Precis som om han visste något. Vid frukostbordet log han hemlighetsfullt och låtsades läsa tidningen. Du Leo, klarar du dig hemma en stund medan jag åker till affären och uträttar några ärenden? Ja, självklart. Leo sträckte på sig av stolthet. Han skulle få vara ensam hemma för första gången. Vad ska du handla? Jo märkligt nog verkar inte ficklampan fungera så jag måste nog åka iväg och köpa nya batterier. Konstigt att de kan vara slut när jag inte har använt ficklampan på länge. Leo hoppade till av förskräckelse. Ficklampan. Tänk om farfar anade något. Farfar Erik smålog i smyg. Leo kunde gott få fundera lite. Efter att farfar åkt skyndade sig Leo upp på vinden. Nu skulle han utforska tavlorna. Men han var tvungen att skynda sig innan farfar kom tillbaka. Han såg nyckelknippan direkt. Den låg på farfars skrivbord. Snabbt ryckte han åt sig nycklarna och utförde samma ritual som förra gången med bokhyllan. Den här gången hittade han rätt bok direkt. Nu var han inte lika rädd trots att det var mörkt. Han trevade med händerna längs väggen tills han kände en ram under fingrarna. Han såg inte vad tavlan föreställde, men var alldeles för otålig för att vända om och hämta ett stearinljus för att lysa upp rummet. Istället chansade han på att det skulle vara något spännande men ofarligt. Om han bara visste vad som väntade honom skulle han nog ha valt en annan tavla Med ivriga fingrar fann han nyckelhålet och provade den ena nyckeln efter den andra. Äntligen! Den passade. Leo vred om nyckeln och helt plötsligt kunde han öppna tavlan som en dörr.

Han möttes av ett ljuslila sken som nästan bländade honom. Ur tavlan kom vacker musik som drog honom till sig. Han tog sats och hoppade upp i tavlans nederkant. Där satte han sig och gapade av förvåning. Det var så vackert. En liten bäck porlade och en riktig sagoskog uppenbarade sig. Leo kom! En spröd liten röst hördes ur skogen. Leo vände på huvudet och fick se den sötaste lilla tomteflicka han någonsin sett. Leo, skynda dig! Hennes lilla hand vinkade honom till sig och han hoppade ner på marken. Var är jag någonstans? Hysch, säg ingenting. Följ mig bara så att de inte hör oss. Vilka då? Leo tittade sig skrämt omkring men varken såg eller hörde något. Det är trollen som är på jakt, sa den lilla tomteflickan och sprang rätt in i skogen. Leo blev rädd men hade inget annat val än att följa med henne, för när han vände sig om tycktes ingången vara som bortblåst. Efter vad som tycktes vara en evighet stannade plötsligt den lilla tomteflickan framför en jättestor ek. Jag heter Melinda och är 140 år gammal. Nähä, du skojar, sa Leo och skrattade. Det finns ingen som är så gammal! Jaså, tror du att jag ljuger? Melinda blev upprörd och började gå ifrån honom. Nej, vänta, lämna mig inte. Jag tror dig. Ja, men kom då. Den här gången spreds ett litet leende över Melindas ansikte och hon sträckte sig upp efter Leos hand. Du är så fruktansvärt stor. Men om du hukar dig kanske du får plats. Melinda knackade på eken och en liten dörr gled upp. Kom nu! Melinda slank in och Leo följde tätt efter men höll på att fastna när han var halvvägs inne. Han möttes av en rad skrattsalvor när han äntligen kommit in i eken. Vad som verkade vara ett hundratal tomtar log och studerade honom ingående. De fanns i olika storlekar och var klädda i alla möjliga färger. Trots att eken inte verkade vara så

stor på utsidan var den gigantisk invändigt. En äldre tomte klev fram och tog till orda: Välkommen du sonson av Erik. Vi har förstått av jordens tecken att du skulle komma till oss. Jaså, vilka tecken då? Leo förstod ingenting. Var är jag? Vilka är trollen ni är så rädda för och hur känner ni farfar? Det är så här, Leo, att din farfar har varit här ofta, liksom någon i alla generationer har varit. Det är här i Sagoskogen man hämtar kraft och inspiration. Här finns alla fantasivarelser som du någonsin kan tänka dig, och här får tankarna styra. I fantasin finns inga begränsningar, så många kommer hit för att bli mer kreativa och få använda fantasin mer. Tomten kliade sig i skägget innan han fortsatte: Så du har kommit in i sagans värld där allt kan hända, och allt eftersom folk skapar varelser i fantasin så blir de till liv här i Sagoskogen. Nä, men det kan väl inte vara sant! sa Leo. Det är ju bara fantasi. Här blir alla fantasier verkliga. Därför har vi lite problem just nu med våra snälla troll som helt plötsligt blivit elaka eftersom så många har fantiserat ihop det. Vi behöver din hjälp, Leo. Min hjälp, men vad kan jag göra som inte ens hör hemma här? Du kan faktiskt göra trollen snälla igen. Men hur ska det gå till? Melinda tog hans hand och ledde ner honom till underjorden. Under trädet fanns gångar överallt. Leo kände sig väldigt liten och vilsen. Vad var det som hände egentligen? Här hade han i hemlighet smugit iväg utan att berätta något för farfar. Så arg han ska bli, tänkte Leo. Kom och titta, sa Melinda. Leo följde hennes blick och såg att hon stod vid ett fönster. Men här under jorden kan det väl inte finnas fönster? Vi har hamnat under ekens rötter och här kan du se underjordens rike. Här nere bor alla vättar och troll. De har i alla tider kunnat samsas om utrymmet, men nu är trollen mer

farliga än någonsin. Vi är jätterädda. De kan när som helst bryta sig in här och överta vår ek och göra oss alla illa. Leo tittade ut och ryggade genast tillbaka. Det var stora, håriga, troll med elaka grin. De styrde och ställde överallt. De fick vättarna att dansa och gå alla möjliga ärenden. Trollen bara skrattade. De hånskrattade och visade upp ett flin med bruna tänder. Usch, vad de är otäcka! Jag vill inte ha något med dem att göra. Leo, vi behöver dig. Du är den enda mänskliga varelse som varit här på jättelång tid. Allt du behöver göra är att gå hem och tänka ut historier där trollen är snälla. Du måste hjälpa oss. Hur då, tänka ut nya historier? Du behöver bara fantisera ihop nya sagor där vi alla lever tillsammans i lugn och ro och där alla är snälla. Det klarar du väl? Ja, men du kan väl inte mena att det räcker? Det är ju bara fantasier. Men, Leo, du är i sagornas rike och det är på sagovis allt måste ändras. Vi sagoväsen behöver din hjälp. Men det känns så fånigt att bara ligga och fantisera. Jaså, det tycker du! Nu blev Melinda arg. Så du menar att jag och de andra tomtarna också är fåniga? Nej, absolut inte! Vill du att det ska finnas tomtar så måste du göra något åt det, annars dör vi. Och det kan jag säga dig, att om vi dör, då kommer du aldrig mer få höra talas om tomtar och andra snälla väsen. Då har du en monstervärld framför dig som kommer att skrämma vettet ur dig. Är det så du vill ha det? Leo ryggade tillbaka. Absolut inte. Jag ska göra mitt bästa, sa Leo upprört. Tack, Leo. Nu var Melinda genast gladare. Kom så visar jag dig vägen hem igen. Men jag vill inte gå hem redan. Har inte du ett jobb att göra för oss? Det brådskar. Det är allvarligt, jag skojar inte. Du får komma tillbaka hit hur ofta

du vill när uppdraget är slutfört. Kom nu. Men, varför har ni inte kallat på farfar? undrade Leo. Helt enkelt för att du kom före. Be farfar Erik om hjälp så fort du kommer hem, sa Melinda. Leo vinkade adjö till de andra tomtarna och Melinda visades honom tillbaka till den stora stenen som han hade hoppat ner från. Ovanför stenen bakom ett buskage, skymtade en liten dörr. Där ska du gå in, sa Melinda och pekade. Så ses vi i drömmarna. Drömmarna, vad menar du? Plötsligt prasslade det till bakom dem och ett gigantiskt troll rusade fram mot dem. Spring, Leo, skynda dig! Leo klättrade upp på den mossiga stenen, sköt undan några grenar och tog tag i dörren. Han kröp över kanten och vände sig om. Det han såg fick honom att stelna till. Melinda! Leo skrek, men det var för sent. Melinda bars iväg under trollets arm. Hon var fångad. Leo ställde sig på kanten och gjorde sig beredd att hoppa ner igen då dörren stängdes mitt framför ögonen på honom och han var tillbaka i gången. Han sträckte sig efter nyckeln för att öppna tavlan igen, men han fann den inte. Hur mycket Leo än letade, såg han ingen nyckel. Han hade glömt hela nyckelknippan i Sagoskogen. Hur skulle han nu bära sig åt? Det fick bära eller brista, men han måste berätta för farfar innan något hemskt hände Melinda. Leo sprang den korta sträckan till spaken, drog den neråt och var åter inne i bokrummet. Farfar, hjälp mig! skrek Leo. Snabbt sprang han ner till köket samtidigt som han ropade på farfar. Inget svar. Farfar, var är du? Leo letade överallt, men farfar var ingenstans. Leo var upprörd. Vad skulle han göra nu? Förtvivlad la han sig på sängen och tårarna rann. Aldrig hade han känt sig så ensam. Tankarna snurrade. Kanske skulle han försöka göra som

han blev tillsagd ändå och fantisera. Han tänkte så det knakade på Melinda och de andra småfolken. Men ju mer han ansträngde sig, desto mer kom han bort från ämnet. Han började tänka på vad farfar skulle säga om alla hans upptåg och så blev han hungrig igen. Leo blev så arg för att han inte ens lyckades fantisera. Uppgiven klev han ur sängen och gick till köket för att ta en smörgås. Farfar klev in i köket och hörde sitt barnbarn med andan i halsen försöka säga något. Lugna ner dig Leo, jag hör inte vad du säger! Leo tystnade. Han tvekade. Han kunde inte berätta för farfar ännu. Han hade dessutom slarvat bort nyckeln till Sagoskogen. Tänk vad arg han skulle bli. Istället hasplade han ur sig: Jo, jag sa bara att jag är jättehungrig. Du har varit borta länge. Men Leo då, sa farfar. Jag har bara varit borta i en kvart. Så utsvulten kan du inte ha hunnit bli på den korta stunden. Vi har faktiskt precis ätit frukost. Vad har du haft för dig som blivit så hungrig? Leo insåg att tiden var annorlunda i Sagoskogen. Eh, jag har legat och fantiserat lite. Jaha du, det är till att ha det bra. Farfar log. Eftersom du verkar vara så hungrig idag börjar jag att förbereda lunchen. Det tar ett tag innan den är färdig och jag hade tänkt hinna med lite andra saker också. Men jag ropar på dig när den är klar, så fortsätt du att fantisera en stund till. Ja, men farfar, jag har ett litet problem. Leo kom på att han kunde försöka få hjälp utan att avslöja något. Jag har svårt att lyckas fantisera. Jag tänker bara på annat. Farfar tittade förvånat på Leo. Jaså, det är så det låter? Men jag tyckte du sa att du hade fantiserat ända sedan jag for iväg? Farfar var listig. Leo blev tyst en stund innan han fortsatte. Ja, men farfar, det är viktigt. Hur gör jag för att fantisera nu när jag verkligen vill det? Knepet är att inte anstränga sig så hårt, inte tänka på att

du ska fantisera. Du ska bara slappna av och låta fantasin flöda. Men det är ju det jag har gjort! Leo blev lite butter. Nej, du har antagligen varit så spänd i hela kroppen att du inte har kunnat slappna av utan bara koncentrerat dig på att du ska fantisera, och då fungerar det inte. Konsten är att bara vara. Hm, du får det att låta så enkelt. Ja, Leo, det är enkelt, och det har du också alltid tyckt. Jag förstår inte varför det inte fungerar nu och framför allt, varför det är så viktigt för dig? Det är hemligt, förstår du inte det? Nu var Leo upprörd, för han visste inte hur han skulle hantera situationen. Tänk om han gjorde allt värre för småfolken om han inte berättade? Han vände tvärt på klacken och sprang upp på sitt rum med gråten i halsen. Fantasin är ditt bästa redskap. Med den kan du skapa den verklighet du vill ha. ~Sanningens Bok Stäng