Inlagd SK 2011-06-22 Statens och trossamfundens fortsatta samtal om statsbidragen Av Sören Ekström Trossamfunden i Sverige har, som utvecklats närmare i uppsatsen Staten, trossamfunden och samhälles grundläggande värderingar (uppsatsen finns på denna hemsida), under vissa förutsättningar rätt till statsbidrag. I den här uppsatsen kritiseras den nuvarande lagstiftningen, dels för dess oklarhet, dels på grund av att en del av regeringens och riksdagens förutsättningar varit orealistiska. Uppsatsen har tidigare varit publicerad i den rapport som lämnats från ett projekt som genomförts på uppdrag av nuvarande Nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund (SST) kring detta problem. 1 1. Några nedslag i uppsatserna Tidigare i den här boken har Thorleif Pettersson, Göran Gunner och Annette Tegnemo, med deras skilda perspektiv, lagt fram en intressant grund för formuleringen av ett förslag till program för ett fortsatt arbete i stat och trossamfund. Thorleif Pettersson noterar att det med utgångspunkt från de teorier som behandlar samhällens sekularisering kan betvivlas att de religiösa samfunden i Sverige skulle ha några större möjligheter att uppfylla det krav som lagen om trossamfund ställer som villkor för att de skall få statsbidrag. Den ställning som trossamfunden har i dagens Sverige gör i stället att villkoret snarast är orealistiskt. Att den aktuella lagtexten dessutom är vag och oprecis när det gäller vilka grundläggande värderingar som samfunden förväntas stödja och heller inte säger något om vilka kriterier som måste vara uppfyllda för att de skall anses ha gett ett sådant stöd gör inte saken enklare, skriver Thorleif Pettersson. 1 Uppsatsen har tidigare i något längre form varit publicerad i rapporten Samfunden och bidragen (SST och Proprius 2006). Endast några smärre aktualiseringar har skett i denna version. Några avsnitt i den här texten är direkt hämtade från Ekström, Sören, Makten över kyrkan om Svenska kyrkan folket och staten (Verbum Förlag 2003). Författare till andra kapitel i rapporten var professorn i religionssociologi Thorleif Pettersson, forskaren, teol.dr. Göran Gunner, juristen, doktoranden Annette Tegnemo och professorn i rättshistoria Kjell Å Modéer. De citeras alla i denna uppsats.
2 Sin uppfattning att statens förväntan är orealistisk bygger han på att det enligt hans uppfattning finns flera goda skäl för att ifrågasätta trossamfundens möjligheter att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som det svenska samhället vilar på. Det hänger samman dels med den mycket begränsade räckvidd som kyrkorna och samfunden har, dels med att en stor majoritet av svenskarna inte tycks tillmäta dem någon större betydelse när det gäller hur man skall förhålla sig till olika samhällsfrågor. Göran Gunner konstaterar att den traditionella svenska modellen, med en symbios mellan religion och stat, allt eftersom har fått ge vika för en individinriktad uppfattning om religion och religionsfrihet samtidigt som Sverige allt mer präglas av ett framväxande pluralistiskt samhälle. Staten har i det sekulariserade samhället lämnat frihet för individen vad gäller åsikter i livsåskådnings- och religiösa frågor och ser som sin uppgift att värna att individer med skilda trosuppfattningar skall kunna leva i samma samhälle med lika värde och rättigheter utifrån samhällets värdegrund. Utifrån detta konstaterande påpekar emellertid Göran Gunner att det i det multireligiösa svenska samhälle som i dag vuxit fram allt oftare uppkommer frågor om hur religiösa handlingar som för religionerna är självklara och viktiga skall bemötas av samhället och lagstiftningen. Dessa för en religion självklara, normala handlingar kan i mötet med t.ex. den svenska värdenormen om den finns ses som annorlunda, exotiska och till och med skrämmande. Han ställer därför frågan om svensk religionsfrihet är anpassad till en traditionell svensk religiositeten eller till en religionsfrihet som innefattar också en för andra trosbekännare självklar religionsutövning. Göran Gunner understryker att religionsfriheten i Sverige ses som absolut och inte möjlig att begränsa, även om man utifrån andra utgångspunkter kan dra slutsatsen att religionsfriheten inte är avsedd att vara fullt så vidsträckt som lagtexten kan ge intryck av. Trots det senare konstaterandet är syftet att skydda rätten till religiös övertygelse, enskilt utövande av religion, frihet att sprida och ta del av religiös förkunnelse, anordnande och deltagande i gudstjänster och bildande och medverkan i religiösa sammanslutningar. Inriktningen är dock helt tydligt på trosuppfattning, enskild religionsutövning och gudstjänst, medan helgdagar, dietregler och distinkta kläder och huvudbonader inte ges samma framträdande roll. Religionsfriheten betecknas alltså ur en synvinkel sett som absolut och orubblig, men det är å andra sidan är det inte klarlagt vad som menas med religion, religiösa frågor, rent religiös verksamhet och religionsutövning som skyddas av denna absoluta religionsfrihet. Vad absolut religionsfrihet i praktiken innebär är inte tydligt. Helt klart är religionsfriheten total vad det gäller tankarnas frihet och trons frihet men hur är det med handlingar sammankopplade med religionsutövning och religionens manifestation, frågar Gunner. Ett huvudproblem med den svenska religionsfriheten är att individer och religiösa gemenskaper även i Sverige upplever att religiösa riter de menar vara centrala för deras religionsutövning i realiteten upplevs som begränsade genom lagar som inte tar religionsfriheten i beaktande. Ytterst blir det en fråga om hur staten hanterar det religionen uppfattar vara de centrala religiösa manifestationerna. Annette Tegnemo pekar på den inbördes motsättning som finns i statens hållning. Å ena sidan hävdade regeringen då nuvarande bestämmelser infördes att det inte skall ske någon
3 närmare prövning och värdering av samfundets lära i förhållande till samhällets gemensamma värdegrund. Å andra sidan måste det prövas i varje enskilt fall om ett sökande trossamfund uppfyller förutsättningarna för statsbidrag. Mot bakgrund av dessa två uttalanden menar hon att det är oklart hur prövningen skall göras. Räcker det att samfunden strävar mot de angivna målen, medan det inte är nödvändigt att de i nuläget lever upp till dem helt och hållet? Annette Tegnemos konstaterar att regeringen helt enkelt tycks utgå från att prövningen inte kommer att innebära några svårigheter, varken av praktiskt eller principiellt slag. För detta talar t.ex. att regeringen ansåg att samtliga de trossamfund som då fick statsbidrag borde kunna vara stödberättigade också med den nya ordningen. Lagen om stöd till trossamfund och dess förarbeten ger enligt Tegnemos rättsliga analys inte mycket klarhet i vad man egentligen menar med svenska grundläggande värderingar. Däremot hänvisar man i lagens förarbeten till grundlagsskyddet för de angivna principerna. Hennes granskning av grundlagsbestämmelserna ger emellertid inte heller den någon nämnvärd ökad klarhet i detta avseende. Integrationspolitiken har i annat sammanhang studerats särskilt av Annette Tegnemo. Hennes kopplingar till den är intressanta och hennes sammanfattning av dagsläget blir att olikheter skall respekteras så länge de inte strider mot svensk lag eller kränker de mänskliga rättigheterna. Den gemensamma värdegrunden tycks kunna sammanfattas så att den utgörs av de mänskliga rättigheterna. Det finns gränser för hur långt den kulturella och religiösa valfriheten tillåts sträcka sig. Denna hållning från statens sida menar Annette Tegnemo har blivit tydligare sedan slutet av 1990-talet Staten kan enligt Annette Tegnemo inte vara förpliktigad att bevilja bidrag till trossamfund som inte lever upp till de stipulerade villkoren. Det finns inget rättsligt stöd som ger samfunden rätt att utkräva statsbidraget. Bidraget har mer karaktären av en förmån som kan beviljas men som då kräver en motprestation. Så har vi gått varvet runt genom dessa korta nedslag och kan vända åter till det första stycket i den allra första uppsatsen av de tre. Där gör Thorleif Pettersson den intressanta summeringen att å ena sidan är religiösa samfund som bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som det svenska samhället vilar på enligt lagen om stöd till trossamfund berättigade till statsbidrag. Å andra sidan problematiserar han den närmare innebörden av denna bestämmelse genom följande konstateranden som bekräftas av medförfattarna: - Ur ett juridiskt perspektiv kan man fråga hur bestämmelsen skall tillämpas och vilka belägg som måste finnas för att villkoret skall anses uppfyllt. - Ur ett teologiskt perspektiv kan man argumentera för att religiösa samfund i första hand skall följa sina trosövertygelser och att deras samhällskritiska och profetiska uppgifter är viktigare än att de skulle stödja samhällets allmänna värdegrund. - Ur ett statsvetenskapligt perspektiv kan man kritiskt pröva vad som skulle vara det svenska samhällets grundläggande värderingar.
4 - Ur ett religionssociologiskt perspektiv kan man fråga om inte det villkor som samfunden måste uppfylla för att beviljas statsbidrag är orealistiskt, och om inte detta bygger på föråldrade förutsättningar som inte längre är adekvata i ett så sekulariserat land som Sverige. I fortsättningen av min avslutande uppsats kommer jag att till viktiga delar bygga på de tre uppsatsernas innehåll. 2. Det problem vi står inför Ett rimligt antagande är att man bör kunna klara ut vad som är samhällets grundläggande värderingar genom att gå till regeringsformen. Med hjälp av RF 1:2 och förarbetena till den kan man dra slutsatsen att det handlar om en uppsättning av värderingar som kan se ut på följande sätt: Kvinnors och mäns lika värde och barns rättigheter. Delaktighet och jämlikhet i samhället. Värdet av demokrati. Humanism, tolerans, rättvisa och respekt för andra människor. Rätten till sin egen identitet och integritet. Arbetet mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering. Vad dessa värderingar innebär mer konkret framgår inte. Å andra sidan gör knappast grundlagen anspråk på att ge sådana svar. Grundlagarna förutsätts ha ett någorlunda långt liv och kan därför inte uttömmande och konkret svara på varje tidsanda, särskilt inte som dynamiken i denna anda i dag är större än den var längre tillbaka i historien. Samhällsförändringarna går snabbare, utbildning och kunskap har utvecklats, informationsförmedlingen och diskussionen ser annorlunda ut och värderingsbildningen sker på ett annat sätt i dag. Vi får tolka grundlagen i vår tids sammanhang. Riksdag, regering och myndigheter måste alltså i sin lagstiftning och lagtillämpning utgå från det som kan antas utgöra grundläggande värderingar, men tolka dem och låta den tolkningen påverka de beslut man fattar. Man behöver inte sitta på riksdagens läktare eller ta del av mediedebatten särskilt länge för att konstatera att tolkningarna kan skifta och att synen på tillämpningen kan göra det i ännu högre grad. Det är uppenbart att det ständigt måste finnas en dialog mellan enskilda människor och organisationer om vad grundlagens bestämmer om mänskliga friheter och skyldigheter betyder. Mot den bakgrund de tidigare uppsatserna gett så är regeringens uppdrag till Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund (SST) inte alldeles enkelt att hantera. I den interpellationsdebatt som jag utförligt redovisar i min inledande uppsats i den här rapporten hänvisar den då ansvariga ministern till lagen om trossamfund och drar sedan den lapidariska slutsatsen att sedan är det SST, alltså Samarbetsnämnden fört statsbidrag till trossamfund, som har att följa om de som har beviljats stöd också lever i enlighet med lagen. Av detta kan man dra två slutsatser. Den ena är att uppdraget inte blir lättare av att det är företrädare för medlemmarna, dvs. de statsbidragsberättigade trossamfunden, som utgör råd och styrelse i
5 SST och som skall tolka en oklar lagstiftning. Den slutsatsen uppkommer om det är svårt att hitta kriterier som accepteras av de bidragsberättigade trossamfunden. Den andra och motsatta slutsatsen är att det med en oklar lagstiftning snarast är en fördel att trossamfunden själva har möjlighet att utarbeta kriterier för bidragsfördelningen. Inom SST har man dragit den senare av dessa två slutsatser. Det har varit möjligt att uppnå en tillräcklig uppslutning kring kriterier för fördelning. Annette Tegnemo har förstås alldeles rätt i att de inexakta formuleringarna i lagtext och förarbeten naturligtvis ökar utrymmet för skönsmässiga bedömningar, vilket knappast kan vara önskvärt vid tillämpningen av en lag som har skyddet av den faktiska och praktiska religionsfriheten i tolkningen positiv religionsfrihet, rätten och möjligheten att utöva den egna religionen som ett av sina grundläggande syften. Min slutsats blir att regering och riksdag inte kan lämna ifrån sig ansvaret att ge en bättre grund för den prövning som SST har att göra och därmed också ett bättre svar på den fråga som mottagarna av statsbidrag har rätt att ställa sig, nämligen hur statens krav egentligen konkret! ser ut. 3. Vad tycker staten? Det är alltså nödvändigt med en klarare, genomtänkt syn från statens sida på förhållandet mellan stat och trossamfund i en vidare och mer grundläggande mening än den som 1900- talets stat-kyrkadiskussion gällde. Den handlade ju visserligen på grundval av viktiga ideologiska skäl främst om de organisatoriska och ekonomiska relationerna mellan staten och trossamfunden. Den handlade däremot mycket litet om religionsfrihetens mer innehållsliga villkor i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Ett centralt problem är vad som menas med religion och alla de varianter av detta ord som finns (religiösa frågor, religionsutövning, religiös verksamhet). Vi kan förvänta oss en fortsatt diskussion kring flera viktiga frågor kring detta: Vilken faktisk innebörd har i dag den grundlagsfästa religionsfriheten, t.ex. då den måste avvägas mot annan lag? Kan man finna en klarare laglig definition av begreppet religion, en definition som kan bidra till att klargöra vad det faktiskt är för frihet som skall skyddas? Vilka begränsningar kan staten kan göra av religionsfriheten genom att förbjuda vissa företeelser och omge andra med särskilda bestämmelser? Med vilken rätt kan staten inskränka rätten till statsbidrag? Möjligen skulle man kunna säga att jag efterlyser en religionspolitik från statens sida. Och så mycket står väl klart att det kan bli svårare att utforma väl förankrad, ändamålsenlig sådan politik som bygger på samhällets grundläggande värderingar inklusive religionsfrihet än det varit att nå fram ändamålsenlig organisatoriska relationer mellan staten och trossamfunden.
6 Att inte allt är tillåtet i religionsfrihetens namn är närmast en självklarhet. Det lär inte vara många som i Sverige på religiösa grunder vill tillåta s.k. hedersrelaterat vålde, i värsta fall i form av hedersmord, eller s.k. blodspenning, dvs. möjligheten att friköpa sig från ett mord för att avsluta en konflikt. Inte heller lär det finnas något auktoritativt religiöst stöd i Sverige för en könsstympning av det slag som kvinnlig omskärelse normalt utgör. I samband med Socialstyrelsens regeringsuppdrag att ta fram en handlingsplan mot könsstympning har representanter för Sveriges imamråd, katolska kyrkan och Sveriges kristna råd har skrivit på tagit avstånd från denna sed och konstaterat att den inte har något stöd i vare sig Bibeln eller Koranen. Det lär också vara svårt att få det svenska samhället stöd för äktenskapsregler som innebär en inskränkning av individens frihet och jämlikheten mellan män och kvinnor. Det är ingen tillfällighet att det i första hand är kvinnor och barn som utsätts för många av de kränkningar som det handlar om. Man bör också till den här gruppen av frågor kunna lägga föräldrars religiöst motiverade vägran att deras barn ges blodtransfusion, en situation där tvångsomhändertagande kan bli aktuell från samhällets sida. Att det går att göra begränsningar råder det alltså inte några tvivel om. Också enligt FNkonventionen om medborgerliga och politiska rättigheter kan man begränsa religionsfriheten om det sker genom lag och om begränsningarna är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, hälsovården eller sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter. Europakonventionens bestämmelser har en liknande lydelse, men ordet sedlighet har bytts ut mot moral. Samma hållning slår igenom i svensk rättssyn. Problemet är snarast hur avvägningen sker och på vilket sätt konflikter av det här slaget skall behandlas så att såväl religionsfrihet som annan rättssäkerhet tryggas. Men det blir ändå åtskilliga frågor kvar av dem jag nämnde i min första uppsats: Bör ett trossamfundens vid anställning av personal i det egna samfundet få ställa krav på medlemskap i detta samfund utan att det enligt diskrimineringslagstiftningen innebär diskriminering p.g.a. religiös uppfattning? Statens svar i dag är oklart medan trossamfunden anser detta vara en självklar rätt. En diskussion har uppstått mellan staten och Svenska kyrkans om denna kyrkas anställningsvillkor. Svenska kyrkan kräver för de tjänster som inte huvudsakligen finns i begravningsverksamheten i princip att de som anställs skall tillhöra Svenska kyrkan. Möjlighet till undantag finns. Det är ett för ett trossamfund rimligt krav, men Diskrimineringsombudsmannen har tolkat kravet som diskriminerande. Till slut har ändå en överenskommelse nåtts med en gemensam ambition att ge förtroendevalda och anställda sådana kunskaper att kyrkoordningens bestämmelser skall kunna hanteras på ett klokt och rimligt sätt. Å andra sidan, och det är därför jag ger detta exempel även här, så kan man konstatera att lång tid och många samtal behövde ägnas åt en fråga som, trots sin betydelse, säkerligen är avsevärt mer lätthanterlig än de djupgående frågor som finns i övrigt och som jag kommer till i fortsättningen. Bör ett trossamfund få göra skillnad mellan män och kvinnor vid anställning t.ex. som pastor, präst, rabbin eller imam utan att det skall ses som brott mot jämställdhetslagstiftningen? Här är det uppenbart att staten svarar att man får göra det. Det är ju ett välkänt faktum att det t.ex. inte finns något hinder för ett samfund att ha enbart män i denna typ av tjänster/ämbeten. Detta har också kommenterats av regeringen i skilda sammanhang.
7 Bör en person kunna nekas en anställning en anställning i ett trossamfund av det skälet att han eller hon är homosexuell utan att det enligt diskrimineringslagstiftningen innebär diskriminering p.g.a. sexuell läggning? Här är åter statens svar oklart. Sedan lång tid anser en rad trossamfund, också klassiska svenska frikyrkor, att de har en sådan rätt. De flesta av dessa trossamfund har fått statsbidrag under lång tid. Av någon anledning har just denna fråga fått en nyckelkaraktär. Att Svenska Missionsförbundet (nu Svenska Missionskyrkan) nämndes så ofta i den interpellationsdebatt som berörts i min första uppsats i den här rapporten (s. [00]) berodde på att saken just då diskuterades i detta samfund. Ingen av debattörerna kommenterade att det fanns en rad trossamfund som uppbär statsbidrag och vilkas nej till t.ex. öppet homosexuella pastorer är betydligt mer självklart avvisande än vad Svenska Missionsförbundets då förda diskussion var. Det fanns i den meningen något nyvaket över interpellationsdebatten. Bör staten kunna ålägga den som har vigselrätt att också genomföra samkönade vigslar? Rimligen är det i dag aktuella svaret på den frågan nej, men krav har från tid till annan rests på en förändring. Ett förslag med den innebörden fördes fram av dåvarande integrationsministern Mona Sahlin, som dock korrigerades av regeringskollegan justitieminister Thomas Bodström. Staten kan inte tvinga ett trossamfund att förrätta någon vigsel. Däremot kan staten ta ifrån ett trossamfund vigselrätten. Ett trossamfund kan också avsäga sig vigselrätten. 2 Frågan utreds emellertid nu av Äktenskaps- och partnerskapsutredningen. Den ställs explicit i direktiven: Om utredaren anser att äktenskap även i fortsättningen bör kunna ingås hos trossamfund, skall det övervägas om några förändringar bör göras när det gäller denna behörighet. Det skall utredas om trossamfunden bör vara fria att välja vilka man vill viga. Bör om äktenskap kan ingås av par av samma kön vigseltillstånd kunna ges till trossamfund som endast tillåter äktenskap mellan par av olika kön, eller bör vigseltillståndet göras villkorat av att samfundet även tillåter vigsel av par av samma kön? 3. Kan kosherslakt utförd i enlighet med judiska regler och halalslakt utförd i enlighet med regler inom islam accepteras utan att detta innebär ett brott mot djurskyddslagstiftningen? Såväl Judiska Centralrådet som Sveriges Muslimska Råd har vid en rad tillfällen vänt sig till regeringen, ännu dock utan resultat. Sedan lång tid är statens svar nej, men diskussionen är återigen aktuell efter att Djurskyddsmyndigheten utfört en utredning i frågan på uppdrag av regeringen. Utredningen berörde möjligheten till bedövning och den judiska respektive islamska synen på detta i samband med kosher- och halalslakt, alltså tämligen detaljerade frågeställningar. Hur skall man behandla ett religiöst motiverat krav på omskärelse, som inte innebär en könsstympning med hänsyn tagen också till den medicinska lagstiftningen? I dag säger staten ja till omskärelse av pojkar, men ställer då vissa villkor för detta ingrepp. En särskild lag reglerar omskärelse av pojkar. Frågan kommer ändå då och då upp till debatt. Bör staten ställa krav på en särskild beslutsorganisation (uttryckt t.ex. som en demokratisk organisation) för att kunna ge statsbidrag till exempelvis social verksamhet? En omfattande 2 Göteborgs-Posten den 5 november 2002; Kyrkans Tidning den 14 november 2002. 3 Dir. 2005:6, Justitiedepartementet.
8 diskussion har under senare år förts kring statens bidrag till Frälsningsarméns sociala arbete. Socialstyrelsen har velat öppna för statsbidrag till detta arbete, medan Socialdepartementet inte varit berett att göra detta. Departementet, och därmed rimligen regeringen, har hävdat att Frälsningsarmén just p.g.a. sin organisation inte bör få del av bidrag som utdelas via Socialstyrelsen till organisationer som arbetar med missbruksvård. Frälsningsarmén har mot detta invänt att organisationen är öppen och välkomnande för alla som vill granska hur vi arbetar, och Socialstyrelsen berömmer ju också Frälsningsarmén för det sätt på vilket arbetet med missbrukare bedrivs. Att sedan missbruksvård inte är huvudsyftet med Frälsningsarméns arbete skall naturligtvis inte vara något hinder för bidrag. Missbruksvården bedrivs ju utifrån en ideologisk plattform, och detta borde inte vara främmande för en regering med rötter i arbetarrörelsen. Människosyn, effektivt utförd vård, och öppenhet för kontroll och insyn måste naturligtvis vara kriterier för bidrag och inte på vilket sätt det inre arbetet i organisationen organiseras. 4 Bör staten genom lagstiftning eller lokala myndigheter genom andra regler kunna påverka klädkoder? Det kan handla om bruket av huvudduk, sjal, slöja, burkha, hijab, nikab både ord och former växlar. I det helt övervägande antalet fall handlar diskussionen om kvinnor. Det kan finnas skäl att påpeka att ett av de tidigaste fall som väckte debatt i Sverige handlade om en sikh anställd som busschaufför. Han vägrades av sin arbetsgivare att bära turban, vilket väckte en omfattande debatt och också en arbetsrättslig behandling. Nyligen nekades en man i att bära kalott i rättssalen i en tingsrätt. Mannen angav religiösa skäl för att behålla kalotten på huvudet under rättegången. Diskussionen om klädkoder kan förväntas tillta i styrka, både internationellt och i Sverige. Frågan har också kommenterats tidigare i den här rapporten (bl.a. på s. [00]). Har trossamfund med religionsfriheten som grund en rätt att bedriva undervisning i av samfundet drivna friskolor? Den svenska situationen skiljer sig från den i många andra länder. Som ett exempel kan nämnas att av 17 000 primary schools i Storbritannien är en tredjedel s.k. kyrkskolor. I Sverige finns ett 60-tal friskolor som tillhör Kristna friskolerådet. Judiska skolor har funnits i Sverige sedan lång tid och islamska friskolor har ökat i antal i takt med att andra och tredje generationens invandrare vuxit upp. Sammantaget finns i Sverige ett 100- tal konfessionella friskolor, sammanlagt omfattande en knapp procent av det totala elevantalet. Skolverket konstaterar att de inspektioner som verket genomför i oproportionerligt hög grad ägnas just dessa skolor. Det är nog inte någon riskabel gissning att hävda att skälet till detta sannolikt varit den debatt som förts kring de konfessionella skolorna. Efterfrågan på och därmed debatten om friskolor med religiöst förankrade huvudmän kommer med stor sannolikhet att tillta. Så långt ett antal konkreta exempel. Jag tar inte ställning i dessa frågor, även om jag i många av dem har en personlig uppfattning om vad som är rätt och rimligt. Skälet till att jag aktualiserar frågorna är att de ju alla ryms i det sammanhang som den här boken ges ut. De kan, av staten eller av andra myndigheter, organisationer och personer, tas som utgångspunkt för att hävda att ett trossamfund inte främjar samhällets gemensamma värdegrund eller samhällets grundläggande värderingar och alltså, trots ett godkännande av statusen som 4 Pressmeddelande från Frälsningsarmén 2003-06-16
9 trossamfund, inte bör ges statsbidrag och rimligen då inte heller bör kunna få statens hjälp med avgiftsuppbörd. Diskussionen måste föras utifrån kravet på tydlighet i lagstiftningen och likhet inför lagen då det gäller tillämpningen av lagstiftningen. Ett viktigt inslag är alltså att det finns en konsekvent helhetssyn i statens hållning. Det kan t.ex. inte vara rimligt att staten hävdar att en homosexuell person p.g.a. svensk lagstiftning inte får förvägras rätten till anställning som pastor, men att samtidigt hävda att det trots svensk jämställdhetslagstiftning är acceptabelt att en kvinna enbart p.g.a. sitt kön inte får bli präst i ett annat trossamfund. Bara den senaste av dessa frågor visar vilka ställningstaganden den här diskussionen faktiskt handlar om och att de olika aspekterna på frågan knappast låter sig hanteras separat och oberoende av varandra. Vi är i Sverige inte särskilt vana att hantera problem av det här slaget. Det kan säkert förklaras av en lång historisk tradition med en relativt enhetlig kulturell och religiös befolkning. Från katolicismen gick vi genom reformationen över till ett enhetligt evangelisk-lutherskt statskyrkosystem. Då andra stora trossamfund växte fram under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet handlade det fortfarande om kristna samfund. Undantaget utgjordes av den judiska befolkning som etablerade sig i Sverige. Det mer omfattande mångkulturella och mångreligiösa samhället har med kraft vuxit fram först under 1900-talets andra hälft. 4. Vad tycker trossamfunden? Samtidigt är det nödvändigt att också trossamfunden fördjupar sin syn på trossamfundens roll i förhållande till staten och samhället i övrigt. Det kan ske genom att man utgår från de frågeställningar jag tagit upp i det förra avsnittet. Trossamfunden har anledning att utveckla sin syn på dessa frågor och föra en dialog med staten om dem. Jag återkommer också till den artikel av ett stort antal samfundsledare som jag citerade i min första uppsats i den här rapporten (s. [00]). Det finns anledning för samfundsledarna att ge utförligare besked än vad en tidningsartikel medger om vad man menar med några av nyckelorden i den citerade artikeln: inser och bejakar ideologiskt att i det moderna, demokratiska samhället finns en mångfald av uppfattningar och livsstilar ; respekterar andra människors rätt till val och livshållning ; Ingen individs eller grupps krav på frihet får kränka eller inskränka en annans frihet. I en modern stat finns inte utrymme för tvång vare sig mot dem som företräder en traditionell hållning eller mot dem som väljer andra av samhället accepterade samlevnadsalternativ. Detta är uttryck som behöver sättas i relation till trossamfundens verksamhet i Sverige. Vilka slag av förankring i samhällets gemensamma värdegrund eller samhällets grundläggande värderingar är angelägna och värdefull och när går man som trossamfunden ser det över gränsen till de uttryck för trons innehåll som är omistliga och som man vill försvara med hänsyn till religionsfrihetens principer? Jag föreställer mig att det är just önskan om underlag för
10 en diskussion av detta slag som ligger bakom SST:s önskan att fördjupa diskussionen och som lett till det projekt som ligger bakom den här rapporten. Många av trossamfunden har ett särskilt ansvar eftersom deras kontaktyta i förhållande till inte minst första och andra generationens invandrare och flyktingar är så stor som den är. Flera samfund har inom den etniska och kulturella gemenskap där de verkar en betydande andel utövande medlemmar. Dessa samfund konfronteras också ständigt i sin verksamhet med frågan om minoritetssamhällets relation till majoritetssamhället, liksom till hur proklamationerna om den etniska, kulturella och religiösa mångfaldens positiva värden förhåller sig till vardagslivets verklighet. Samtidigt kan de utgöra en mycket konkret och effektiv informationskanal i fråga om samhällets gemensamma värdegrund eller samhällets grundläggande värderingar. De kan också problematisera dessa uttryck och sätta dem i relation till det egna samfundets tro och liv. Till det här vill jag göra ett viktigt tillägg. Det finns all anledning att bredda synsättet så att diskussionen inte enbart inriktas på de problem som uppstår då religiösa samfund har en (från statens utgångspunkt) mer konservativ hållning än t.ex. den som staten har. När regerings- och riksdagsföreträdare tagit upp denna debatt har man gjort det litet väl lätt för sig genom att avgränsa frågeställningen på just detta sätt. I själva verket är det här en ömsesidig fråga och en fråga som angår betydligt fler. I en dialog mellan staten och trossamfunden är det ofta de senare, alltså trossamfunden, som står för en hållning som bäst stämmer överens med regeringsformens regler om rättvisa och frihet. Inte minst gäller det i fråga om individens rättigheter, fredsfrämjande åtgärder, internationell och inhemsk solidaritet. Samhällets gemensamma värdegrund eller samhällets grundläggande värderingar omfattar också t.ex. behandlingen av flyktingar. I den frågan finns det en mycket stark opinion inom just trossamfunden som anser att staten, från riksdag och regering till myndigheter under regeringen, inte följer den värdegrund, de grundläggande värderingar, som finns i Sverige. Trossamfunden är alltså inte något unikt exempel på att det ibland kan vara svårt att kombinera den egna hållningen med grundläggande rättigheter. Det gäller som sagt också staten, t.o.m. riksdagen som beslutat om innehållet i våra grundlagar, organisationer och företag inom skilda områden och enskilda personer. Alla får acceptera att en levande dialog ibland ställer kritiska grundläggande frågor om deras hållning och att det finns gränser som inte får passeras. 5. Rättsteologisk renässans Samtalet mellan samfunden och staten kring värderingsfrågorna har egentligen pågått länge, även om det inte haft den konkretion som det nu har fått. I mitten av 1900-talet, då invandringen till att börja med ledde till bl.a. ett ökat antal katoliker, diskuterades förutsättningarna för att kombinera en katolsk rättsuppfattning med en traditionell svensk sådan. Också internationellt ökade intresset för det som kan sammanfattas i begreppet rättsteologi.
11 Den här diskussionen har behandlats av Göran Göransson, departementsråd, hedersdoktor i Lund och en av de praktiskt verksamma jurister som drivit diskussionen om kyrkorättens position i det svenska samhället och om rättsteologi. I ett anförande i Lund 1995 5, då han tog emot sitt hedersdoktorat, förutskickade han den diskussion som vi nu står mitt uppe i. Han citerade ärkebiskopen Ruben Josefson som talat om kyrkans strävan att i folket inplantera kristna livsvärderingar 6 och fortsatte: I dag skulle uppgiften för rättsteologin kunna vara att finna ut, hur sådana värderingar skall formuleras för vår tids människor för att kunna omsättas i ett regelverk för ett mångkulturellt samhälle. Här finns då, enligt min mening, också uppgifter för ett teologiskt studium av vilka grundläggande värderingar vi delar och kan hävda tillsammans med andra religionssamfund som är företrädda i vårt land. Rättshistorikern Kjell-Å Modéer bekräftar denna slutsats när han hävdar att kyrkorätten har alla förutsättningar att uppleva en renässans i det postmoderna Europa. Han menar att det sker ett paradigmskifte genom ett uppbrott från modernismens tanke- och normstrukturer och monolitiska värdemönster. 1800- och 1900-talets synsätt möter kritik och skepsis. Behovet av förståelse för andra rättskulturer anammas av juristerna. Modéer noterar uppbrottet från nationalstatens monolitiska och starkt politiskt färgade kultur till vår tids fragmentiserade, multikulturell kulturmönster och skriver hårdhjärtat att kyrkorätten kondenserats ned till ett antal förvaltningsrättsliga regler. Egentligen avser Göran Göransson detsamma då han talar om en transformering av kyrkorätten från teologiska grundprinciper till administrativa positivistiska rättsregler 7 Det finns också en komplexitet i religionsfrihetsbegreppet, förstorad av samhällsutvecklingens olika stråk. Man kan exemplifiera med skolan, där Sven-Åke Selander pekat på hur tre rättspolitiska motiveringar kan ställas mot varandra: barnets rätt till en orientering om tro och livsåskådning, familjerättens hävdande av familjens rätt att bestämma i frågor som rör tro och livsåskådning och trossamfundens rätt att organisera sin egen undervisning på konfessionell grund i eller utan samverkan med den allmänna skolan. 8 På samma sätt kan man hitta olika religionsfrihetsperspektiv på en rad samhällsfrågor. De kyrkorättsliga frågeställningarna måste omformuleras med utgångspunkt från en ny situation som präglas av att snart sagt alla gränser överskrids, nya organisatoriska system bildas (inom och över staterna) och internationella rättssystem beslutas. Lisbet Christoffersen argumenterar med samma utgångspunkt för ett nytt samspel mellan teologi, rättsvetenskap 5 Göransson, Göran, Om rätten och rättsteologin, Svensk Teologisk Kvartalstidskrift, årgång 71 (1995). 6 Josefson, Ruben, Rätten och den kristna moralen, Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag 1941. 7 Göransson, Om rätten och rättsteologin. 8 Selander, Sven-Åke, Rättsteologi och skolpolitik i Samfundsvidenskaplige syn på det religiøse (red. Christoffersen, Lisbet), Jurist- og økonomforbundets forlag 2001.
12 och samhällsvetenskap, med andra ord: för en tvärvetenskaplig utforskning av rättsteologin som samhällsvetenskap 9. Det finns ett direkt samband mellan en rättsteologisk ansats och kravet att finna former för hur stat och trossamfund skall kunna utveckla sina rättsordningar i ömsesidig respekt. 6. Dekret eller dialog? Det finns en från många håll omvittnad tendens att staten under senare år i flera länder och i ökande omfattning med hänvisning till olika mänskliga fri- och rättigheter velat sätta gränser för religionsfriheten. Syftet har varit att bringa religiös praxis i överensstämmelse med grundläggande mänskliga rättigheter. Infallsvinklarna har varit skiftande. I en del fall har just de exempel på frågeställningar som redovisats i min första uppsats i denna rapport, men också tidigare i den här uppsatsen (s. [00]). Statliga ingrepp har givetvis den fördelen, sett ur statens synvinkel, att en harmonisering sker mellan statliga och religiösa normsystem. Nackdelen är given: Det är ett kraftigt ingrepp som sker i religionsfriheten, vilket i sin tur leder till en stark press på trossamfunden att anpassa sig till den vid varje tillfälle rådande politiska ordningen. Eva Maria Lassen, seniorforskare vid Institut for Menneskerettigheder i Köpenhamn, skisserade nyligen vid en konferens 10 ett annat lösningsförslag. Det representerar ett betydligt mer sympatiskt hållningssätt från statens sida. Hon sammanfattade sitt förslag genom att betona att den klassiska europeiska modellen för relationerna mellan staten och religiösa samfund bevaras. Med den klassiska modellen avser hon en ordning som bygger på principen om begränsade statliga ingrepp i religionsutövningen, dvs. stor frihet för trossamfunden i fråga om regler som rör medlemmarnas personliga förhållningssätt och den interna samfundsorganisationen. Hon menar att dessa regler inte har någon direkt betydelse för statens lagstiftning och heller ingen betydelse för individens juridiskt grundade rättigheter. Därmed är det inte en fråga om mänskliga rättigheter om religiös praxis inte överensstämmer med rättighetslagstiftningen. Uppenbarligen utgår då Eva Maria Lassen från att det är fråga om frivilligt medlemskap i trossamfunden. Undantag finns även i den klassiska modellen, friheten kan t.ex. inte innebära rätt till en religiöst motiverad kvinnlig omskärelse, inte heller att på religiös grund begå hedersmord och andra handlingar som jag redan nämnt (s. [00]). Med detta sagt föreslår Eva Maria Lassen att staten främst inriktar sig på andra initiativ än tvingande lagstiftning: 9 Christoffersen, Lisbet, Religion, ret och samfund i Samfundsvidenskaplige syn på det religiøse. Citatet översatt av mig. 10 Föredrag av Eva Maria Lassen, Religionsfrihet i konflikt med andra mänskliga rättigheter, vid konferensen Religionsfrihetens ändrade gränser (Ekumeniskt institut för Norden) i Lund den 8 oktober 2005.
13 Förstärkt information om medborgerliga rättigheter. Stöd till religiösa samfund som aktivt arbetar med att lösa problem av det slag som behandlas i denna rapport. Ökad uppmärksamhet på de religiösa samfundens och individernas uppfattningar, såväl i som utanför domstolarna. En vilja att tillgodogöra sig de expertkunskaper som finns inom de religiösa samfunden. Skapande av en ökad tillit mellan staten och de religiösa samfunden. Den fördel hon själv lyfter fram med detta förslag är skyddet för religionsfriheten. De nackdelar hon nämner är att processen är längre. De religiösa normerna förändras långsammare än samhällets. Till detta vill jag lägga några kommentarer. För det första: Grundsynen är som sagt sympatisk. Den är väl lämpad att tillämpa också i Sverige. Även om jag efterlyst tydligare besked om innebörden i begrepp som samhällets gemensamma värdegrund eller samhällets grundläggande värderingar så är det nödvändigt att inse att det ändå finns en gräns för hur långt man kan nå i detta avseende. Det är inte möjligt att åstadkomma för varje situation entydiga beskrivningar och avgränsningar av dessa begrepp. I ett samhälle präglat av mångfald formas dessa värderingar i en ständigt pågående dialog där företrädare för olika erfarenheter och uppfattningar kommer till tals. För det andra: Den något långsammare processen får som effekt att de förändringar som sker får en bredare och fastare förankring än lagstiftningsåtgärder som av trossamfund och individer kan upplevas som orättfärdiga från religionsfrihetssynpunkt. Då förändringarna sker har de ett bättre stöd och vinner ökad respekt, vilket i sin tur rimligen leder till en bättre efterlevnad. För det tredje: De tvingande åtgärder, t.ex. i form av lagstiftning, som ibland kan behövas åtföljs hela tiden av information och dialog kring begrepp som samhällets gemensamma värdegrund eller samhällets grundläggande värderingar. Begreppen ges en mer konkret innebörd och blir mer förståeliga. 7. Ett handlingsprogram i tre punkter Mot bakgrund av innehållet i denna rapport vill jag i tre punkter lägga fram ett förslag till ett ytligt sett enkelt, men inte okomplicerat, handlingsprogram för staten och trossamfunden. Religionsfriheten Det finns ett uppenbart behov av en fördjupad politisk behandling av religionsfriheten i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Särskild vikt bör då läggas vid relationerna mellan religionsfriheten och begrepp som om samhällets gemensamma värdegrund eller samhällets grundläggande värderingar. Syfte bör vara att ge en tydligare och mer genom-
14 tänkt utformning av lagstiftningen än den nu gällande i dessa avseenden. Därmed utformas grunden för en statlig religionspolitik. Detta skulle kunna vara ett uppdrag för den grundlagsutredning som nu arbetar. Dess uppdrag är emellertid begränsat till att omfatta valsystemet i Sverige, folkomröstningar, regeringsbildningsprocessen och regeringens förhållande till riksdagen samt frågan om en författningsdomstol och andra frågor om domstolarnas roll. Det är med hänsyn till denna tydliga inriktning av grundlagsutredningens arbete sannolikt inte en framkomlig väg att begära tilläggsdirektiv till denna utredning. Kvar blir då bara att framhålla behovet av en särskild religionspolitisk utredning eller religionsfrihetsutredning. Stat-kyrkafrågan har visserligen utretts under hela den senare halvan av förra seklet, men då som nämnts vid flera tillfällen i den här rapporten främst med inriktning på organisatoriska och ekonomiska frågeställningar. Statsbidragssystemet Att statsbidragsreglerna behöver granskas råder det ingen tvekan om. Den kritik som förts fram i de tre tidigare uppsatserna visar, med flera och mycket olika utgångspunkter, på alltför stora oklarheter i den nu gällande lagstiftningen. De riktlinjer som Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund (SST) i dag har att utgå från är otillräckliga. Låt mig bara peka på det förhållandet att Kammarkollegiet i remissbehandlingen framhöll att det inte var säkert att de trossamfund som dittills fått statsbidrag skulle kunna få det med den nya lagstiftningen. Regeringen, som inte gjorde några klargörande förändringar av lagen i detta avseende, var ändå mycket tydlig i sin kommentar. Enligt regeringen borde nämligen samtliga de trossamfund som tidigare fått statsbidrag kunna vara stödberättigade också med den nya ordningen. Det var ju också ett besked och i de olika sakfrågor som jag har berört i den här uppsatsen har det inte inträffat några avgörande omsvängningar i trossamfundens hållning under de sex år som gått sedan de nuvarande reglerna trädde i kraft. Om en utredning tillsätts för att behandla religionsfrihetens ställning och därmed sammanhängande problem så bör också en översyn göras av den lagreglering som nuvarande statsbidragssystem bygger på. Om riksdagen anser att större hänsyn än i dag bör tas till samhällets gemensamma värdegrund eller samhällets grundläggande värderingar vid fördelningen av statsbidrag så bör man genom lagens formuleringar eller dess förarbeten ge klarare riktlinjer för dessa bedömningar. De måste då utformas på ett konsekvent sätt och behandla olika tänkbara inskränkningar på ett enhetligt sätt. Min uppfattning hoppas jag har framgått tidigare, nämligen att trossamfunden genom SST bör ha en stor frihet att fördela statsbidragen. Varje inskränkning, utöver de självskrivna begränsningar som jag nämnt, leder till stora svårigheter vid tillämpningen av lagen om stöd till trossamfund av lagen. Den interna ordningen inom SST med organisationsbidrag, verksamhetsbidrag (till bl.a. teologisk utbildning och andlig vård inom sjukvården) samt projektbidrag (lokalbidrag, etableringsbidrag och särskilda utbildningsbidrag) fungerar som jag uppfattat saken bra. Det ger möjligheter till en väl avvägd bidragsfördelning. Ett system med en betydligt större andel projektbidrag, som ursprungligen föreslogs, skulle inte lika bra ha kunnat svara mot de bidragsberättigade trossamfundens behov.
15 Om en utredning inte tillsätts måste ändå dessa problem tas upp till behandling, då i en mindre utredning helt inriktad på statsbidragen. En sådan utredning kommer emellertid få svårt att utföra sitt uppdrag utan den fördjupade politiska bedömning av religionsfriheten i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle som nyss betonats. Om en konfrontation mellan staten och trossamfunden skall kunna undvikas så måste staten kunna ge bättre svar om innebörden i begrepp som samhällets gemensamma värdegrund eller samhällets grundläggande värderingar, liksom hur de skall hanteras i samband med statsbidragsbeslut. Skall det synsätt som redovisats i regleringsbrev och i 2002 års interpellationsdebatt tillämpas konsekvent (dvs. att hänsyn till sexuell läggning inte får tas vid anställning av t.ex. pastorer, präster, rabbiner och imamer, med den inte alls ologiska följden att diskriminering p.g.a. kön inte heller får förekomma vid dessa anställningar) så får det en genomgripande betydelse för relationerna mellan staten och trossamfunden. Dialog mellan stat och trossamfund Utbildnings- och kulturdepartementet bör gemensamt med SST planera en brett upplagd serie dialogseminarier med företrädare för myndigheter, organisationer, trossamfund och särskild expertis på några kärnområden. För genomförandet bör SST kunna svara med hjälp av särskilda medel från staten. De ämnen som i första hand bör tas upp vid dessa seminarier är: Religionsfrihetens roll, internationellt och i Sverige, som en del av de mänskliga frioch rättigheterna. Religiösa trosriktningar, seder och bruk. Migration och integration. De politiska och rättsliga grunderna i fråga om t.ex. familjerätt (bl.a. barns och kvinnors rätt), jämställdhet och diskriminering. På detta sätt skulle den dialog som efterlysts kunna föras. Detta måste emellertid ske i medvetande om att den både i sig är tidskrävande och att det man bör ta sikte på är långsiktiga effekter i form av ökad ömsesidig förståelse beträffande religionens roll internationellt och i det svenska samhället. Behovet av dialog har framhållits i skilda sammanhang av såväl SST som regeringen. Dialogseminarierna bör också utformas så att de, för att anknyta till Eva Maria Lassens sammanfattning, leder till ökad kunskap om mänskliga rättigheter, ett bättre stöd till de trossamfund som aktivt arbetar med att lösa de problem som uppkommer, ökad uppmärksamhet på trossamfundens och individernas uppfattningar och expertkunskaper samt en ökad tillit mellan staten och de trossamfunden. För egen del vill jag tillägga att de också skulle kunna ta hänsyn till att det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald, för att nu hämta ett uttryck från diskussionen om vilka krav vi bör ställa på skolan. Där brukar man också peka på vikten av att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingsgrunder, liksom att bidra till att människor får en identitet som kan relateras till och innefatta inte bara det specifikt svenska utan också det nordiska, det europeiska och ytterst det globala. Det kan man göra först då värderingarna finns med i en dialog mellan människor med olika utgångspunkter och förutsättningar.
I fråga om barns och kvinnors rättigheter har ett arbete redan inletts av SST med hjälp av statsbidrag. Ett grundtema har varit utsatta flickor i patriarkala miljöer, men diskussionen har också vidgats till trossamfunds och församlingars betydelse i kontakter med utsatta familjer. På uppdrag av regeringen har dr Riyad al-baldawi, verksamhetschef vid Orienthälsan, utarbetat ett nationellt handlingsprogram för ett långsiktigt arbete med frågor kring utsatta kvinnor. Erfarenheterna av planeringsarbetet är goda. Arbetet kommer att fortsätta. Regeringen har beslutat att anslå ytterligare medel. 16