Prolog: Iika den rika, han for till Amerika

En självklar sanning är denna: Verklighetens stoff, betraktat som material för en diktare, måste vara fritt och utan all begränsning tillgängligt för honom. Det gäller sålunda här verkligheten som råvara, skulle man kunna säga: denna råvara skall sedan undergå diktens omsmältnings-, reningsoch utkristalliseringsprocess, innan den inom ett par bokpärmar lägges fram inför offentligheten. Vilhelm Moberg 1943 Prolog: Iika den rika, han for till Amerika Manne och Isak Lundström var födda under slutet av prosten Laestadius, profetens, levnad och var döpta av honom. Prosten lämnade jordelivet 1861. Karl XV regerade i konungariket Sverige och landshövding, ståthållare, i Norrbotten var Sven Petter Bergman. Det var när Isak och Mannes far, Johan Henrik, Juho kallad, började banka sitt skalliga verktyg i sin tredje hustru, Eva Maria, och åstadkom sönerna Gustaf och Herbert, Härppä kallad, som Isak och Manne började känna sig överflödiga. De kom heller inte överens med sin styvmor, speciellt Manne var utsatt för hennes elakheter. Isak och Manne beslöt sig för att emigrera till Amerika. Man kunde resa tack vare de pengar Isak tagit ut som förskott på sitt arv. Det var därför han kom att kallas den rika, som for till Amerika. De lämnade Göteborg på morgonen den elfte juni 1886 på Wilsonlinjens ångare Ariosto och angav sin destination till Republic Mich. Så småningom hamnade de i Calumet, Houghton County i Michigan där det fanns många finländare och finsktalande norrbottningar. I Calumet och Detroit försörjde sig bröderna som snickare och byggnadsarbetare. Men Isak fick hemlängtan och återvände till Pajala 1894. Juho hade då varit död i sex år och Isak ville ta hand om sitt och Mannes arvegods. Eftersom Isak hade tagit ut det mesta av 10

sitt arv i pengar fick han endast ett mindre markområde nära landsvägen intill Mannes skifte. Isak var nu trettiotvå år och gifte sig med den tjugotreåriga pigan Amanda. De byggde sig ett hus på Isaks mark. På tomten uppförde man också en ladugård som rymde två kor och en gödkalv samt en foderlada och en vedbod, det var nödvändiga byggnader på ett småjordbruk. Man kunde bruka Mannes marker för att få foder till kreaturen. Så började de sitt gemensamma liv. Vid sidan av jordbruket försörjde Isak familjen som snickare och byggnadsarbetare. Senare, under tjugotalet, när man började med fortsättningsskola för ungdomar, var han även slöjdlärare under några år. När han arbetade sjöng han ofta, mest finska sånger men även ibland en sång på engelska. En finsk visa handlade om att fara till Tuonela, dödsriket, det passade kanske bra att sjunga när man snickrade på en likkista, det lättade upp humöret. En annan visa var It s a long way to Tipperary, framförd med finsk brytning. Om John Brown sjöng Isak också, han som verkade ha begravts utan kista. Och så lärde han sina barn att räkna från ett till tio på engelska. Det var de ensamma om att kunna bland jämnåriga i hela byn. I Isaks och Amandas äktenskap föddes tolv barn, hälften dog före två års ålder. De som nådde vuxen ålder var Anna, Aina, Oskar, Hildur, Gösta, Frida och Elis. Frida var mycket klen vid födseln, vägde bara två kilo och eftersom man befarade att hon inte skulle leva så länge, hade man bett prästen Zeidlitz komma och döpa flickan. Han hade frågat vad den nyfödda skulle heta och Amanda hade inte orkat säga mer än Frida. Men flickan var livskraftig och överlevde. När hon blev större frågade hon sin mor varför hon bara fick ett namn och då sade modern att hon skulle ha hetat Frida Astrid. Senare i livet sade Frida att Amanda lika gärna kunde ha slängt henne i slaskhinken när hon föddes, så skulle hon ha sluppit allt hon senare fick gå igenom i livet. 11

Hela tiden hade Isak och Manne kontakt med varandra brevledes. 1909 skickade Manne ett gåvobrev till Isak där han avstod från sin mark i Pajala. Gåvobrevet var undertecknat av Manne och försett med intyg av Charles O Jackola, Vice Consul of Sweden och Justice of the Peace i Calemet att Emmanuel var rätt person. Med brevet som bevis fick Isak lagfart på Mannes skifte i mars 1911. 1910 var Isaks och Amandas äldsta dotter Anna sexton år och skulle fara till Amerika. Manne hade lovat Isak att han skulle ta emot henne. Hon reste i september. Det blev hästskjuts från Pajala till Morjärv som då var ändpunkt för järnvägen. Isak följde med och det blev en strapatsrik resa, två dagar tog det att färdas de fjorton milen. Det regnade tidvis och vägarna var dåliga. Flickan följde med ett sällskap med andra emigranter men eftersom hon ännu inte fyllt sjutton år fick hon arbeta som hembiträde i Göteborg innan hon kunde ta ångbåten Boyardo till New York i februari 1911. Manne tog sig dit för att möta sin brorsdotter. Frida var då ännu inte född. Sedan kom kriget och brevväxlingen mellan Michigan och Pajala blev sporadisk. Men kriget tog slut och 1920 var Aina nitton år och ville också emigrera. Anna skickade biljetten. Nu kunde man åka bil från Pajala till Övertorneå dit järnvägen var dragen. Buss fanns inte än, så hon fick åka på lastbilsflak till Övertorneå. Sällskap hade hon av gamla fru Zeidlitz, änka efter kyrkoherden i Pajala. Vägarna var smala och redan vid utfarten från Pajala, vid Mertajoki, körde lastbilen i diket. Båten avgick i oktober från Göteborg och efter totalt en månads resande var hon framme i Hancock, Michigan, där Anna bodde. Isak fortsatte att förse pajalaborna med möbler och likkistor. Ibland fanns det flera likkistor på lager i snickeriet. Frida, Gösta och Elis lekte ibland kurragömma i dem utan tanke på att det snart skulle ligga en död människa inuti. 12

I fjortonårsåldern vistades hon ett halvår i Luleåtrakten, det kallades att vara på ruottinoppi, att lära sig tala svenska. Att uppmuntra ungdomar till vistelse i svenskbygder var en medveten politik av myndigheterna att successivt försvenska finnbygden. Frida var snabb på att lära sig och resten av livet både talade och skrev hon en utmärkt svenska. På hösten 1923 fick Isak brev från Charles O Jackola. Den här gången hade han titeln Vice Consul of Finland. Han meddelar att Emmanuel avlidit i Calemet den femtonde juni efter långvarig sjukdom och att vainaveljeni, er avlidne broder, redan 1919 gjort ett testamente till förmån för sin adoptivson William Matsson, Emmanuels ende arvtagare. Manne hade aldrig gift sig. För släkten i Sverige fanns inget att hämta men Emmanuel hade varit en hedervärd medborgare. William var föräldralös, och hade tjänat Emmanuel från fjorton års ålder och haft hand om hans affärer under sjukdomstiden. Emmanuel hade varit väldigt förtjust i sin adoptivson. Om brevet sade inte Isak mer än att Manne nog fick det bäst därborta i Amerika. Det var nog så att Manne var lite annorlunda. Det var därför han inte kom överens med sin styvmor Eva Maria. Han skulle, om han blivit kvar i Pajala, förmodligen blivit en människa folk i bondbyn aldrig skulle förstå. Han hade ju till exempel lärt sig läsa helt på egen hand, han var hyväoppinen, begåvad. Istället slutade han sitt liv som respekterad affärsman i Calumet. Det var Isaks förtjänst att det blev så. Han hade tagit sin broder till Amerika. I gengäld hade Isak fått Mannes skifte i Pajala. Men om Manne talades det aldrig mycket om i familjen i Pajala. 1927, i februari, avled så Amanda, Isaks hustru, femtiosex år gammal. På slutet låg hon i hög feber och yrade i sin säng. Förmodligen hade hon en infektion i kroppen och doktor Silversvärds medikamenter hjälpte inte. Isak snickrade en 13

kista åt henne. Han köpte ett silverkors som han skruvade fast på locket. Amandas begravning, februari 1927. Från vänster Isak, Hildur, Gösta, Frida, Oskar och Elis. (Okänd fotograf) Oskar ville emigrera men hade lovat sin mor att inte fara medan hon levde. Han for från Pajala i november 1928 och lämnade Sverige i januari året därpå. Han fick ganska snart anställning som byggnadsarbetare. Det var meningen att Frida skulle följa efter, att Oskar skulle arbeta ihop en biljett åt henne. Isaks halvbror Herbert, Härppä, var en förutseende person. Hans hälsa var inte den bästa och han ville att hustrun Anna Julia och alla barnen skulle ha en försörjning ifall han skulle falla ifrån. Han var om sig och kring sig, när elektriciteten skulle dras i Pajala på tjugotalet fick man inte placera stolpar 14

på hans marker hur som helst. Han fick till och med en egen vers i sähkölaulu, elektricitetsvisan, en nidvisa, som en lokal diktare, Pyörä-Levi, Cykel-Levi for omkring och sjöng för dem som ville höra på. Dessutom blev Härppä insatt i en hel del praktisk lagstiftning som kommunalman. Anna Julia och Helge, pojken i första äktenskapet, stod heller inte på god fot med varandra. När Anna Julia gifte sig med Herbert hade hon tagit kommandot i hemmet. Med Magda, Helges syster, kom hon bättre överens. Om Härppä skulle dö förstod hon ju att Helge var den som i första hand skulle ta hand om hemmanet. Och vad skulle då hon och hennes åtta barn leva av? Lösningen kom när Herbert fick veta att Isak satt sitt hus i pant för en elatusvelka, en pensionsskuld. Som en klok och förslagen kommunalman övertog han panten och när Isak dog övergick Isaks hus och tomt i Herberts arvvingars ägo. Skiftet intill Mannes var ju ändå Herberts så det blev ju praktiskt för Helge att överta Isaks hus. Frida berättade senare att Herbert hade supit ikull Isak och fått honom att skriva på något slags papper. Så nu kunde Helge få ett eget hus och Anna Julia kunde få bo kvar i orubbat bo med sina åtta barn om Härppä skulle dö. Och 1930 kom kräftan och tog Herbert till Harjus skifte. Så när Isak dog blev hans barn hemlösa. Det var bara att flytta ut från sitt barndomshem. Nu ska jag bo här, sa Helge och flyttade in med sin havande hustru Alma. Hon sprang med magen, Bertil, i vädret mellan huset och lagårn, hon verkade skämmas, brukade Frida berätta. Elis satte aldrig mer sin fot i sitt hem. Han svor tyst och vände bort huvudet när han senare i livet for förbi sitt barndomshem i Vägförvaltningens lastbilar. Gösta däremot var en fördragsam natur, han förlät. Frida kunde inte förlåta men umgicks ändå med Helge och Alma. Långt senare, i åttiofemårsåldern, fräste Helge, det var inte mitt fel, när Frans och Fridas son Gerhard förde markfrågorna på tal. Vid ett 15

annat tillfälle sa Evert, en av Herberts söner, när Gerhard sa att han visste om hur Frida och hennes syskon hade mist sitt barndomshem: Isä teki väärin, isä teki väärin, far gjorde fel, far gjorde fel. Han vojade sig och skakade sorgset på huvudet och såg ut som att han skämdes. Men för Frida blev och förblev hennes farbror Herbert den där saatanan Härppä, satans Herbert. Hon förbannade honom och hans minne resten av sitt liv. Isak hade sett till att brodern Manne fick ett hedervärt liv. Halvbrodern Härppä belönade Isak med svek. I början av oktober 1932 höll man auktion på Isaks och Amandas ägodelar. Det var Isaks halvbror Karl som var auktionsutropare. Karl var ett resultat av Juhos andra äktenskap. Han hade fått gå handelsutbildning och blivit affärsman. Han gifte sig fint med självaste Laestadius dotterdotter Kaisa. De fick sonen Albin som också blev skrivkarl och hjälpte till vid auktioner och bouppteckningar. Det var ungefär etthundrafemtio föremål plus det hö som fanns kvar i ladugården som Karl nu ropade ut. Alla Isaks snickeriverktyg skingrades för vinden. Det var möbler och annat bohag, det var kläder, skor och till och med underkläder. Gösta ropade in en stolpebod som stod på Mannes skifte, men som Isak hade gjort, för hundra kronor. Allt som allt inbringade auktionen 561 kronor och 78 öre. Pengarna delades mellan de barn som bodde kvar i Sverige, amerikanarna avstod i gåvobrev. Det var de pengar som blev arvet efter Iika den rika, som for till Amerika. 16

1 Frans och Frida börjar sitt gemensamma liv I BÖRJAN HADE de ingenting men de hade varandra. Allt fick de slita ihop själva. Farbror Härppä hade ju sett till att barndomshemmet var borta. Det Frans och Frida skulle leva och bo i fick de skapa själva. Härppäs rackarspel kom att påverka dem resten av deras liv. Men de hade i alla fall Mannes jord, den som far Isak hade brukat. Men där fanns inget färdigt att flytta in i. Egentligen var det meningen att Frida skulle ha emigrerat till Detroit där hon hade tre syskon. Men hon kunde inte lämna Isak medan han levde. Hennes syster Hildur hade blivit sinnessjuk och hennes bröder Gösta och Elis kunde inte sköta ett hem. Nu hade depressionen dessutom brutit ut i Amerika 1929, det var ingen idé att fara. Och så hade hon träffat Frans och de hade förlovat sig under våren när Frida märkte att hon var gravid. Det var söndagen den tredje juli 1932 de tog sig till pastorsexpeditionen på eftermiddagen, efter högmässan, för att säga ja till varandra. Det var en vacker dag, tornedalsk högsommar, svalorna svirrade i luften. Älven var spegelblank, vattenståndet hade nu sjunkit undan så att sandbanken på norra delen av holmen Esisaari syntes och några ungdomar hade tagit sig dit för att bada. Syskonen i Amerika hade gift sig under tjugotalet och skickat bröllopsfoton. Paren var stiligt klädda på sin högtidsdag, speciellt Aina var iförd en böljande vit brudklänning där 17

hon satt på en stol med en jättelik rosbukett bredvid sin Kalle, Charles, även han vackert klädd i kostym med revärer. Kanske var det hyrda kläder men något liknande var ändå inte att tänka på för Frans och Frida. Hon hade en ny klänning som hon sytt själv och Frans sin bästa kostym. Något bröllopsfoto togs aldrig. Det var strax före höbärgningstiden då de visste att alla hade bråttom att bärga sitt hö. Det gällde att ta vara på poutapäivat, dagarna då vädret var gynnsamt att få in allt foder i ladorna. Fridas far behövde hjälp liksom Frans far Ture. Även Frans bror Kalle uppskattade Frans skicklighet med lien eftersom Kalles barn ännu var för små för att hjälpa till. Snart skulle hela byn dofta av nyslaget hö i stället för den fräna lukten av ammoniak från de talrika småbrukens gödselstackar och från byns alla utedass som stack i näsan när man for genom byn. Kalle och hans Tekla var bröllopsvittnen och bjöd de nygifta på en bättre måltid hemma hos sig. Den kommande veckan skulle ju Kalle behöva Frans hjälp vid slåttern. Isak låg sjuk hemma efter ett slaganfall och kunde inte vara med vid vigseln. Han hade gett paret sin välsignelse och Frans hade lovat att vara snäll mot Isaks yngsta dotter. Bröllopsnatten tillbringade de i Fridas föräldrahem. Än hade de inget gemensamt hem. Dagen före Fridas tjugoettårsdag, dog far Isak efter en tids sjukdom. Sin kista hade han snickrat och tjärat själv, för att vara beredd för den sista färden till Harjun sarka, Harjus skifte. Det var så han skämtsamt kallade kyrkogården i Pajala. Den hade ju anlagts på mark som ägts av bonden Harju. Se tuli Harjun sarkhaan lähtö, då blev det att fara till Harjus skifte, sa Isak skämtsamt när han levererade en färdig kista. Tillverkning av möbler och likkistor hade ju alltid varit en del av hans levebröd. 18