Reseberättelse från Nordic Conference in Nursing Research, Methods and Networks for the future i Odense. Jag fick förmånen att få delta i en fantastiskt spännande konferens där jag också presenterade min studie om andningsstyrd strålbehandling. Konferensdeltagandet möjliggjordes av Vårdakademins resebidrag. Konferensen var den första i sitt slag och ett samarbete mellan Svensk Sjuksköterskeförening, Dansk Selskab för Sygeplejeförening, Norsk Sygeplejerförening. Det var utmärkta keynote speakers inbjudna, workshops, poster presentationer samt andra forskande sjuksköterskor, doktorander och seniora forskare. Konferensen hölls på engelska i ett otroligt vackert Odense. Pittoreskt och sagolikt, det lilla man hinner se av omgivningarna utanför konferenslokalerna. Konferensen började med workshops kring aktionsforskning, enkäter, fokus grupper eller att skriva akademiska artiklar. Jag hade valt att delta i akademiskt skrivande, vilket var oerhört givande. Workshopen hölls av Gunilla Borglin, från Blekinge Tekniska Högskola samt Malmö Högskola. Det var superintressant att få läsa olika texter, diskutera deras upplägg etc och genom diskussionen se dem i ett helt nytt ljus. Efter workshopen sprang jag direkt upp till mitt rum och skrev på min nästa artikel, om det blev bättre vet jag inte men det hoppas jag. Vad man ska tänka på är att varje stycke ska inledas med en topic sentence, en mening som berättar det viktigaste i stycket, varje stycke ska också avslutas med en mening så stark att mellanstycket endast bekräftar och förtydligar första och sista meningen, det låter perfekt men är inte helt enkelt. Gunilla har stor vana att publicera men ingen är fullfjädrad så det blev en hel del diskussioner även kring hennes texter, vilket hon var generös nog att bjuda på. Workshops visade sig vara en utmärkt form för att lära mera kring både akademiskt skrivande, enkäter, aktionsforskning och fokusgrupper, det var idel nöjda deltagare från alla workshoparna. På kvällen bjöd staden Odense in oss för en välkomstceremoni i rådhuset, där vi välkomnades av borgmästaren, men också av H. C. Andersen själv med alla hans sagofigurer, otroligt generöst och trevligt. Lite vin och snacks ingick också. Den allra första key note speakern var Denise Polit, wow, det trodde man aldrig att man skulle få träffa henne i verkligheten. All tid man lagt på att titta och kontrollera allt i Polit & Beck, ibland har det nästan blivit övermäktigt och man har känt att det måste väl inte alltid vara Polit. Den första boken om Nursing Research skrev hon som 20-åring!!! 1978. 2012
utkom senaste utgåvan vilket var den 9:e i ordningen och den 10:e ska släppas 2016. Denise pratade om Prestationer och utmaningar inom omvårdnad, hon upplever att det pratas för mycket om innovation men att vi först måste utvärdera det vi redan vet och gör, vilket hon har rätt i. Sjukvården gör alldeles för få utvärderingar, det måste vi bli bättre på. Denise kommer också i sin nästa utgåva att utförligare beskriva mätningar och utvärderingar. Vi måste inom professionen göra planerade uppföljningar, det räcker inte med en studie för att vara nöjd, studierna måste replikeras och konsolideras. Det pratas ju mycket om kostnadseffektivitet och det är något som vi som sjuksköterskor måste lyfta fram för att vi ska få gehör för vår kunskap, det är ju inte alltid att en ny kostnad innebär att det blir dyrare i det långa loppet, det vet vi ju alla. En insats i dag kan spara stora summor framöver. De muntliga presentationerna skedde ju som alltid parallellt på 4 ställen samtidigt så jag ger er ett referat av de föreläsningar jag lyssnade på, och de som var om onkologisk omvårdnad främst. Anna Jervaeus från KI, presenterade en del av sin avhandling som handlar om unga människor som haft cancer. Being young with a cancer experience- Helath related quality of life with special focus on independence and sexuality. Studien hon presenterade heter My sex life is ok - online focus group discussions about sexuality and sexual activities among childhood cancer survivors. Studiens syfte var att undersöka hur yngre tänker och resonerar kring sexualitet och sexuell aktivitet. Data insamlades genom fokusgruppsdiskussioner via internet i speciella chatrum. 133personer (vilket innebar 36 % av de tillfrågade) i åldrarna 16-25 år deltog i totalt 39 Online Fokus Grupps Diskussioner (OFGD:s), och en redan existerade plattform användes. Deltagarna var anonyma för varandra och kunde använda vilket alias de ville. OFGD:s analyserades genom induktiv innehållsanalys. Analysen mynnade ut en huvudkategori: Sex som en fundamental del av livet med kategorierna Mitt sexliv är OK, Att bli efter och att känna osäkerhet, Värden som påverkar sexlivet och Fysiska besvär. Generellt fanns det positiva känslor kring sexualitet och den sexuella aktivitet beskrevs oftast inte som påverkad av diagnos och/eller behandling. Men tankar och oro kring sexuella frågor uttrycktes också kring att hamna efter sina friska kompisar, att vara blyg samt att känna sig osäker. Värderingar såsom när och hur ska kan ha sex togs upp samt fysiska problem som vaginal torrhet, erektions- och ejakulationssvårigheter samt behandlingsbiverkningar. Så konklusionen var att personer som överlevt cancer i barndomen är lika intresserade av sexuella aktiviteter som jämnåriga, troligen inte så olika från ungdomar generellt, det som påverkar är de fysiska besvären från sjukdom och behandling. Så det är viktigt att
uppföljningen av dessa patienter fokuserar på frågor som rör sexualitet och sexuell funktion eftersom de är viktiga aspekter för yngre canceröverlevare, potentiellt kan besvären inverka negativt på psykiskt välbefinnande, romantiska relationer samt livskvalitet. Från Danmark pratade L. Jörgensen om att de utvecklat en enkät för kvinnor med nydiagnosticerad bröstcancer eftersom det är en tid av hög psykisk stress. Syftet var att utveckla en enkät för att finna riskfaktorer för stress och oro. Utvecklandet startade med en litteratursökning i ämnet samt en fokus grupps diskussion bestående av sex specialistsjuksköterskor från sex olika bröstmottagningar med syftet att ytterligare undersöka kvinnornas stress utifrån ett omvårdnadsperspektiv. Efter utvecklandet av enkäten testades den på 18 kvinnor med nydiagnostiserad bröstcancer preoperativt. Tre enkäter utvecklades för att distribueras vid olika tidpunkter i den kirurgiska vården. Enkäterna innehöll en kärna av påståenden uppdelade i sju sub-skalor; emotionell och fysisk situation, sociala förhållanden, sexualitet, kroppsuppfattning, religiösa och organisatoriska faktorer. Utöver dessa påståenden fanns flera olika påståenden beroende av var kvinnorna befann sig i den kirurgiska processen. Chronbachs alpha användes för att bedöma tillförlitligheten i enkäterna, enkäterna påvisades som reliabla att använda för användning i den kirurgiska processen för kvinnor med nydiagnosticerad bröstcancer. Från Norge presenterades en studie om manliga canceröverlevares barriärer mot att delta i cancer-rehabiliteringsprogram (Handberg, C). Män utvecklar och dör tidigare i cancer än kvinnor. Män har givetvis också ett rehabiliteringsbehov, men är underrepresenterade i cancer rehabilitering. Canceröverlevarna upplever samtidigt ett otillfredsställt behov av rehabilitering. Brist på cancerrehabilitering kan orsaka långtidseffekter som ger stora konsekvenser för framtiden. Studien var utformad som en kvalitativ fältstudie med det teoretiska ramverket från Symbolisk interaktion samt förklarande beskrivning som metoden. Data inhämtades från tre onkologiska avdelningar i tre kommuner i Danmark och omfattade deltagande observation, semistrukturerade och ad hoc intervjuer samt journaldokument. Informanterna var 43 manliga canceröverlevare med en medelålder på 64 år och representerade nio varierande typer av cancer. Analysen visade 2 övergripande kategorier och 6 relaterade kategoriska teman. Kategorierar Rädsla för att förlora kontroll" och "Att sträva efter normalitet" De kategoriska teman symboliserar vad rehabilitering skulle påtvinga de manliga canceröverlevarna: "Isolering och oberoende", "Påverkad manlighet", "Konfrontation av döden. Kategoriska teman som representerar vad rehabilitering skulle
medföra för hinder för manliga canceröverlevande: "Ansvar och användbarhet", "Solidaritet och gemenskap genom val", "Glöm och gå vidare". Resultaten ger en inblick i mäns perspektiv på delaktighet i cancerrehabilitering och belyser det inbördes förhållandet mellan de övergripande kategorierna och teman. Resultaten är viktiga att överväga i förhållande till praktiska implikationer för planering och genomförande av cancerrehabilitering för manliga canceröverlevare. B. Winther från Vejle Sygehus i Danmark presenterade deras arbete med Familjefokuserad Omvårdnad vid en onkologisk avdelning- Samtal med familjer. När sjukdom uppstår hos någon i en familj, blir relationerna mellan familjemedlemmarna mera synliga än de är i vardagen. När en medlem i familjen blir sjuk, dör eller får ta hand om en annan familjemedlem, påverkar detta de övriga/kvarvarande familjemedlemmarna och familjen får försöka omdefiniera sig som en familj. Rollfördelningen förändras vilket kan vara mer eller mindre svårt för familjemedlemmarna individuellt och för familjen som helhet att hantera. Mest forskning om samtal med familjer har utförts efter Wright & Leahey (2005) som inspirerats av system- och kommunikationsteorier. I ett nordiskt sammanhang beskriver Benzein och Savemann (2008) ett ramverk för hälsofrämjande och rehabiliterande samtal med familjer ur ett systemperspektiv. När samtal med patienter och deras familjer är baserade på berättelser från familjemedlemmar och reflekterande frågor ställs, lär alla av varandra och kan hitta en ny mening med livet och sjukdomen. Syftet var att testa och utveckla samtal med familjer inom vården med inriktning mot människors förmåga att ta hand om sig själva och andra. Metoden var en interventionsstudie. Familjer inkluderades baserat på följande kriterier: familjer till patienter med en cancerdiagnos som genomgår cancerbehandling, dansktalande, alla deltagare skulle vara över 18 och vara villiga att delta. Nio familjer erbjöds en serie med tre samtal över nio veckor. Samtalen med familjerna utfördes av en sjuksköterska som var speciellt utbildad för att utföra dessa samtal. Varje samtal planerades att pågå i ca 60 minuter och syftade till att främja familjernas hälsa och välbefinnande samt ge familjen ett utrymme och möjlighet att prata om upplevda problem. Samtalen utvärderades genom kvalitativa intervjuer med utvalda medlemmar i familjerna. Projektet avslutades med utveckling av ett program för familjesamtal på den onkologiska avdelningen. Gabriella Armuand från KI, deltar precis som Anna Jervaeus i ett större projekt kring yngre canceröverlevare och berättade om sin studie kring fertilitet och cancer. Att ändra livsmål: en kvalitativ longitudinell studie som utforskar upplevelser av fertilitet och föräldraskap efter cancer. Syftet var att undersöka hur män och kvinnor upplever sitt liv med avseende på
fertilitet och föräldraskap under de första två åren efter en cancerdiagnos. Sju män och nio kvinnor (ålder 25-43) med olika cancerdiagnoser intervjuades vid två tidpunkter; Under första cancerbehandlingen och två år senare. Intervjuerna fokuserade på tankar och känslor om fertilitet och föräldraskap efter cancer. Data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visade tre inledande huvudteman: Temat "Fortsätt på inslagen väg påvisade tankar och känslor om fertilitet och föräldraskap som oförändrade över tid och mest om ett oförändrat beslut om att inte ha (fler) barn eller en ihållande önskan att få barn någon gång i framtiden. Temat "Devalverad längtan efter barn" beskriver hur upplevelser av oro avseende fertilitet och föräldraskap i huvudsak hade minskat viljan att få barn. Under temat "Kamp för sina livsmål" var viljan att skaffa barn beskrevs en central del av livet, och planering och kampen för att få barn hade blivit ett stort projekt. De som inte kunde få barn beskrev stora ansträngningar för att komma till rätta med sin infertilitet och att finna möjliga lösningar. De preliminära resultaten tyder på att cancer i reproduktiv ålder påverkar tankar och känslor om fertilitet och föräldraskap. Bland patienter med en initial längtan efter barn, visade det sig att erfarenheten av cancer och cancerbehandling utlöste bekymmer som kunde leda till en minskad av önskan att ha (fler) barn men också till en kamp för att nå ett centralt livsmål. Det som var oerhört spännande med Gabriellas arbete var att hon faktiskt använt en egen speciell metod för att sin studie, den ser vi fram emot att få ta del av. L. Seibaek från Århus Universitetssjukhus i Danmark pratade om Hopp och mod att möta livet - inre resurser under svår sjukdom. Syftet med studien var att ge personliga perspektiv på att vara nyligen diagnostiserad och starta behandling för en allvarlig cancersjukdom, det var den levda upplevelsen hos kvinnor som genomgår ovarial cancer kirurgi som utforskades. Studien genomfördes vid ett danskt universitetssjukhus tillika regionalt centrum för kirurgisk behandling av gynekologisk cancer. Studieperioden löpte från det första besöket vid öppenvårdsklinik till åtta veckor senare, när deltagarna antingen börjat kemoterapi eller avslutat sin återhämtning. 19 kvalitativa intervjuer genomfördes, före och efter kirurgi. Genom att tillämpa en fenomenologisk-hermeneutisk texttolkningsmetodik, kunde resultaten systematiskt identifieras, meningsstrukturer kunde sättas, tolkas och kritiskt diskuteras. Resultatet erbjöd en insikt i de komplexa utmaningar och den personliga utveckling över tid det innebär att vara kvinna med äggstockscancer under sin perioperativ period. Trots att kvinnorna befann sig i en oerhört utsattsituation, påvisad kvinnorna betydande inre resurser i form av hopp, vilja och mod att möta sina liv; resurser som skapades, inte bara i samspelet
mellan kropp och själ, men också mellan patienter och deras vårdgivare. Att vara nydiagnostiserade och starta behandling för en allvarlig cancersjukdom representerar en tid då hopp och förtvivlan - är närvarande på samma gång. Upplevelsen av fysiskt välbefinnande kan förstärka hopp. Existentiellt meningsskapande kan hjälpa kvinnor att skapa nya berättelser, och nya inriktningar i livet. M K Thygesen från Odense, pratade om Stöd till cancerpatienter före anestesi Syftet var att undersöka effekten av olika preoperativa stödinterventioner på preoperativ nervositet hos gynekologiska cancerpatienter före operation, jämfört med en minimimodell av vård. En randomiserad kontrollerad studie med fyra behandlingsarmar genomfördes under perioden mellan antagning och fram till att patienten sövdes: a) Endast stöd från en anestesisjuksköterska på operationsavdelningen (den minimimodellen), b) en anestesisjuksköterska + en operationssjuksköterska på operationsavdelningen, c) en anestesisjuksköterska + En känd sjuksköterska från avdelningen som följde med patienten, d) en anestesisjuksköterska + en valfri släkting som följde patienten. 350 patienter gav VASpoäng på nervositet vid baslinjen och omedelbart före nedsövning (i genomsnitt efter 1 ½ dagar). Förändringen i VAS analyserades med multipel linjär regression med randomisering gruppen som en faktor och justerades för baslinjens VAS-poäng. Det sekundära utfallet var; patienttillfredsställelse vid utskrivning vilket jämfördes som en totalpoäng över randomiseringsgrupperna med hjälp av Kruskall-Wallis test. Resultatet visade att jämfört med minimimodellen, gav alla typer av extra stöd statistisk signifikant skillnad. Stöden sänkte ökningen av preoperativ nervositet och patienttillfredsställelse vid utskrivning var på samma sätt ökad. Den mest effektiva åtgärden var när patienterna följdes av en sjuksköterska från avdelningen, där nervositeten bara ökade med 0,54 (95 % KI). Slutsatser: Den pre-operativa nervositeten stiger från intagning till precis innan operation och flera interventioner är effektiva med avseende på att motverka denna ökning. Att erbjuda patienterna någon av de beskrivna extra stödåtgärderna ledde också till en högre grad av tillfredsställelse vid utskrivning. Det vare en sammanfattning av de studier som presenterades som handlade om onkologisk omvårdnad i övrigt fanns det massor av andra spännande studier, abstraktsboken finns på mitt rum, eller ifall ni vill veta mera om de studier jag presenterat. Min egen presentation gick nog bra, jag fick positiv respons. Det är ju alltid så att man ångrar sitt initiativ till deltagande när den dagen kommer. Att stå och prata på engelska inför många människor om sin studie och
resultat är alltid nervpirrande, Vad tycker de om presentationen, metoden och resultatet? Det var faktiskt den enda studien som handlade om strålbehandling. Det som också är så spännande med att delta i konferenser är alla människor man träffar som har andra erfarenheter och andra forskningsområden än man själv, det ger så mycket att samtala med dessa människor, att kunna få tips och råd men också att kunna ge råd till andra. Att nätverka är en viktig del i professionen men också i forskningen. Jag hade förmånen att bl a träffa ett sällskap med aktionsforskare från Kristianstad, vi hade många trevliga samtal och jag lyssnade också på en intressant föreläsning om deras arbete. Föreläsningen hölls av Malin Sundström, och presenterade ett nytt sätt att hålla vårdplanering i äldre människors hem. Modellen hade sitt ursprung i ett projekt för att utveckla Health and Social Care Planning in Collaboration (HSCPC). Efter att modellen använts i 6 månader beslutades att den skulle utvärderas och fokus skulle vara på hur de äldre själv upplevde att modellen kunde förbättras. Man använde sig av aktionsforsknings om approach och äldre, deras närstående samt deltagare från professionen inbjöds till deltagande. Alla deltagarna var nöjda med modellen, främst att vårdplaneringen skedde i de äldres hem samt att de äldre fick en möjlighet att uttrycka sina önskningar och behov, men man fann också att förberedelserna inför vårdplaneringen samt kommunikationen under möten och uppföljningsbesök behövde förbättras. Det initiala utvecklingsprojektet blev en stabil del av vardagsomvårdnaden med en strävan efter att göra kontinuerliga förbättringar. Forskargruppen upplevde att professionen tagit metoden till sig och gjort den till sin egen. Professor David Richards var en annan prominent talare, han talade precis som Denise Polit om vikten av att sammanställa resultat och få ut det till kliniken. Det visar sig att det tar i genomsnitt 17 år för bara 14 % av forskningsresultaten att nå klinisk verksamhet, ojoj. Så vi måste samla våra krafter, göra komplexa interventioner, samla våra resultat och få in dem i klinisk verksamhet. Ania Willman, professor och ordförande i Svensk sjuksköterskeförening pratade om professionens möjligheter att förändra vården genom samarbete, sjuksköterskor emellan, främst nationellt men också internationellt. Sölvi Helseth, professor från Norge, instämde med de övriga keynote speakers i detta och passade på att ge exempel på lyckad implementering av studieresultat, nämligen att ändra sovläge för spädbarn för att minska plötslig spädbarnsdöd och hur många liv detta räddat. Det man inte visste var att de första artiklarna skrevs på Nord Irland redan 1970 men de fick ingen respons för att gängse rutin och konsensus var att barn 0-6 mån SKA ligga på mage. Tiny Jaarsma från Holland men numera i Linköping menade att endast genom att nätverka med varandra, vara generösa och ärliga med
metoder etc så kan vi utveckla omvårdnaden. Hon visade en bild av nätverket kring NASA, det är ofantligt och förankrat i hela världen. Medan vi många gånger ser sjukhusövergripande riktlinjer, nationella respektive europeiska och amerikanska, de är nästan identiska men alltid med den lilla skillnaden som gör att vi inte anammar och omfamnar det vi kan göra likadant. En alltigenom supertrevlig konferens och det planeras en ny om 2 år, troligen i Sverige. Jag är mycket tacksam att jag fick möjlighet att delta och har rapporterat till mina kollegor och chefer på kliniken för att sprida så mycket kunskap som möjligt vidare samt för att inspirera mina kollegor till att delta i konferenser samt vårdprojekt. Vänliga hälsningar Annette Holst-Hansson