Ebokförlaget Serum 1
Checkpoint Charlie RILEY KRAP (e-)bokförlaget Serum 2001 2
Checkpoint Charlie - Kapitel 1 - Kapitel 2 - Kapitel 3 - Kapitel 4 - Kapitel 5 - Kapitel 6 - Kapitel 7 - Kapitel 8 - Kapitel 9 - Kapitel 10 - Kapitel 11 - Kapitel 12 - Kapitel 13 - Kapitel 14 - Kapitel 15 - Kapitel 16 - Kapitel 17 - Kapitel 18 - Kapitel 19 - Kapitel 20 - Kapitel 21 KAPITEL 22-43 3
Checkpoint Charlie - Kapitel 22 - Kapitel 23 - Kapitel 24 - Kapitel 25 - Kapitel 26 - Kapitel 27 - Kapitel 28 - Kapitel 29 - Kapitel 30 - Kapitel 31 - Kapitel 32 - Kapitel 33 - Kapitel 34 - Kapitel 35 - Kapitel 36 - Kapitel 37 - Kapitel 38 - Kapitel 39 - Kapitel 40 - Kapitel 41 - Kapitel 42 - Kapitel 43 KAPITEL 1-21 4
Förord Artificiellt liv kallas studiet av artificiella system som uppvisar beteenden som är karaktäristiska för naturliga levande system. Målet med denna relativt unga vetenskap är att skapa liv, men inte i ett provrör utan i en dator. Detta bygger på ansatsen att livets kärna inte är en organisms fysiska beståndsdelar utan informationen om hur den är organiserad. På universitet och högskolor världen över sitter dagens Frankensteinar och försöker skapa sina egna datorbaserade monster. Åtskilliga intressanta framsteg har gjorts inom detta område där biologin möter datorvärlden. Det finns en fascinerande vision om att artificiellt liv i framtiden kan komma att utgöra ett hot mot mänskligheten. Minst lika fascinerande är den möda som så många människor lägger ner för att påskynda denna utveckling. Människans gamla dröm om att skapa liv är hägrande nära. Boken har ett ben inom ämnet artificiellt liv och ett ben i Hollywood och som alla vet väger alltid Hollywood tyngst. Bokens syfte är främst att roa, men också att få läsaren att drägla över det fantasieggande ämne som kallas artificiellt liv. Slut på reklamen, nu börjar filmen. 5
En ny artform frambringad av människan kommer att vara ett långt mer betydelsefullt och intressant studieobjekt än ytterligare en art som läggs till den oändliga raden av redan registrerade arter. Charles Darwin ur boken Om arternas uppkomst genom naturligt urval Omslag 1999-2001 Tina Back 6
Kapitel 1 Bläckfisken omslöt den försvarslösa forskningsubåten med sina grova sugkoppsarmar. I kontrast till djuphavsmörkret blev ljuskäglorna från ubåtens strålkastare skarpa som laserstrålar. Allteftersom bläckfisken vände och vred på farkosten följde ljuskäglorna med, vilket fick spektaklet att likna en snurrande attraktion på ett kvällsöppet nöjesfält. Odjurets tentakler trevade sig fram längs skrovet för att hitta något som föll den i smaken, men dess tveksamhet avslöjade att undervattensskepp inte ingick i vardagskosten. Dess stora ögon begrundade farkosten och verkade fastna för det lilla runda fönstret vid sidan, genom vars glas den kunde se en man stå och skrika. Aaaaaaaaaaah! Hur går det? Fågel, fisk eller mittemellan? Det går fisk! Det tjänar inget till! Han blir bara mer intresserad om jag skriker. Och dessutom blir jag hes i halsen. Strunta i din hals nu! Vi kan väl först och främst tänka på att inte bli uppätna! Skrik du i så fall om du inte bryr dig om din hals! Jag är helt slut! Bläckfisken roterade runt ubåten ytterligare ett halvt varv, varpå en strålkastare knäcktes. 7
Dess lampa slocknade omedelbart och den trasiga lyktan sjönk sakta ner i det glupska mörkret. Havsmonstret släppte hastigt greppet om ubåten, vilket fick farkosten i sin nyvunna frihet att gunga fram och tillbaka ett tag innan den stabiliserade sig. Sedan blev det påtagligt tyst. Jag orkar inte med många svängar till. Jag känner mig sjösjuk. Dito. Vänta förresten! Det är ju helt tyst! Tror du han har lämnat oss? Det verkar så! Vi kan kolla! Var är sidofönstret? Jag blir så desorienterad av alla turer. Rakt ovanför dig. Ja, där är det ja! Det verkar inte finnas någon bläckfisk åt det hållet i alla fall. Stämmer! Det verkar hoppfullt. Han kanske svalde strålkastaren och insåg att ubåten inte var något ätbart. Ja, eller så kanske han svalde strålkastaren och skadade sig så att han dog. Cool, monstret dog! Hoppas att det stämmer. Sätt dig på sätet igen så fortsätter vi neråt medan vi har tid. Var är mitt säte? 8
Där på väggen. Vi måste nog vrida på ubåten innan vi kan sätta oss igen. Plötsligt skrek metallskrovet till i protest mot den stöt som fick ubåten att tumla runt. Skriket övergick till ljudet av plåt som knycklades ihop, ungefär som lätet från en bilkross i händerna på en mafioso. Där är han! Livs levande live! Bläckfiskens tandade gap blottades till de båda upptäcktsresandes förskräckelse. Det symmetriska mönstret av tusentals jämnstora tänder avbröts av de två enorma hörntänderna. Med ett kraftfullt hugg attackerade den fönstret, men utan att lyckas brisera glaset. Två tydliga stenskottsliknande sprickmönster visade var på det skyddande glaset som hörntänderna hade landat. Jag orkar inte med det här! Han är smart! Han har fattat att det är vi som är godbitarna och att metallhöljet bara är en presentförpackning. Och att fönstret är dörren in. Bläckfisken högg till en andra gång mot glaset, som höll även för detta försök. Två nya stjärnformade ärr blev det tillfälliga delresultatet. 9
Jag tror inte vi klarar det. Han kommer sätta tänderna i oss. Bläckfiskar har inga tänder. Det kan väl inte vara en bläckfisk? Vem har sagt att det är en bläckfisk? Med en överljudisk smäll sprängdes fönstret av det tredje hugget varpå vatten exploderade in i ubåten och fyllde den på en bråkdel av en sekund. De båda resenärernas bröstkorgar trycktes omedelbart samman, vilket ledde till en snabb död endast några sekunder senare. Det sista de såg i denna grymma värld var hur bläckfisken tryckte sig in i ubåten med överraskande smidighet. En ung brunhårig kvinna och en äldre man med virrigt grått hår applåderade ivrigt åt de båda ubåtsförarna, som höll på att ta av sig sin virtual reality-utrustning. Vår färd gick inte så bra visst, sade Axel Schmeckebier, undrar vem som bläckfisken åt upp först av oss? Mig, sade Klemens Zeller, det sista jag såg innan jag dog var när han bet mig i foten precis när han kom in i kabyssen. Cool! Men det blev visst inte som vi hade planerat, sade Axel och tittade lite förläget bort mot professor Schröder, som 10
tillhörde samma generation som Axels föräldrar. Egentligen var han mest förlägen inför Renate, kvinnan vid professorns sida, eftersom hon var just kvinna. Axel kände sig alltid förlägen i närheten av denna typ av varelser. Nu hade han dock jobbat med Renate i två år så all ursprunglig blyghet hade gått bort, men trots det kunde han inte skaka bort känslan att det var lite pinsamt att bli uppäten inför henne. Axel var i gott sällskap av sin kollega Klemens som var, om möjligt, ännu längre från hederstiteln Casanova. Ingen kunde beskylla någon av dem för att ansvarslöst strö sin vildhavre för vinden. Det verkade vila en sensuell förbannelse över datorkillar som Axel och Klemens, även om det kompenserades med att de hade lätt för att få välbetalda jobb. Videojockeys på MTV sög åt sig all sexuell attraktionsförmåga som svarta hål och lämnade bara kvar en sensuellfri, men gigahertz-fylld värld att leva i. Men, man kunde ha mycket kul med gigahertz också. Ni var jättemodiga, sade Renate, som små söta kaniner. Axel rodnade medan Klemens log självsäkert eftersom han lyckades med prestationen att missa ironin i Renates beröm. Jag är en kanin att lita på!, sade Klemens och log självsäkert en kort stund innan han insåg själv hur löjligt det lät 11
Vänta, du var ironisk!, sade Klemens. Du är en sådan människokännare!, svarade Renate och skrattade varmt. Denna gången fattade Klemens ironin direkt eftersom han visste att han inte var speciellt bra på att tolka andras känslor och tonlägen. Men han var inte speciellt ledsen över det, eftersom han tyckte det var en typiskt kvinnlig egenskap. Klemens bekymmer var, liksom för Axel, snarare hur han skulle kunna slå en bro över till den förstående kvinnliga halvan av jordklotet. I stort sett vilken representant som helst från den feminina jordhalvan var välkommen och gärna Renate själv. De båda rymdintresserade kompisarna Klemens och Axel brukade beskriva henne som kvinnan med universums snyggaste Hale- Boppar, fast bara när hon inte var där givetvis. Klemens insåg att det var omöjligt att få Renate, eftersom han visste att hon såg dem som väldigt omogna. Det var heller inget som bekymrade honom eftersom han hade en lång lista av obesvarade kärlekar, där Renate inte ens fanns bland topp tio. Hon var däremot överst på listan över Klemens kvinnliga kompisar och dessutom den enda. Klemens lade ner sina VR-glasögon intill en av kontrollbordets datorskärmar och råkade nästan välta Renates kaffe 12
över den allmänna oredan. Hoppsan!, sade Renate och hann snabbt få ut ena handen för att rädda kaffet från att rinna ut över alla anteckningspapper, pennor, miniräknare och skrivarpapper som låg i en enda röra på bordet. Renate lät blicken glida ner på sina fötter där hon noterade att det var lika illa ställt på golvet. Hon sparkade till en kabel så att hamnade i den stora ormgropen av sladdar under bordet. De hade satt upp kabelstegar längs väggarna i början, men de hade snabbt blivit fulla och nu i stressen drog de bara sladdarna hipp som happ. Här är ganska stökigt, konstaterade Renate torrt för sig själv. Det var snopet att ni blev uppätna direkt i början av er inspektionsrunda, sade professor Kurt Schröder. Ni skulle ju inspektera sektor tre, men nu blev ni uppätna halvvägs ner till botten, så vi fick inte se något. Vi kanske måste skaffa oss något vapen av något slag, sade Klemens entusiastiskt, till exempel en megablaster som de har i filmen Terror Blood 3. Ja, det kanske kan vara en idé för framtiden, svarade professor Schröder medan han log överseende åt det barnsliga förslaget, men hur som helst vad jag tänkte säga var att...vad var det jag skulle säga egentligen? 13
Jag tror att du var på väg att kommentera inspektionsrundan, hjälpte Renate. Ja just det, ni blev uppätna! Så var det! Jo, vad jag tänkte säga var att även om ni blev uppätna så är det inte så farligt. Tvärtom, är det en succé! Jag skall ett ringa samtal och sedan ses vi ses i fikarummet om tio minuter. Professor Schröder, chef för utvecklingsavdelningen för artificiellt liv inom världens största nöjessajtföretag WeAreVR, kilade iväg med muntra steg. Vad han nyss hade fått se hade gjort honom överlycklig, men också lite rådvill eftersom det hade gått så fort. Nu var han tvungen att bestämma sig för vad som skulle göras härnäst. Han stannade upp och försökte minns vart han var på väg och efter en snabb kontemplation fortsatte han in på kontoret. Företaget WeAreVR drev virtuella nöjesvärldar som man kunde koppla upp sig mot via nätet. WeAreVR var världens största Virtual Reality (VR)-operatör och därmed också det största nöjessajtföretaget alla kategorier. Världen över kunde människor sätta på sig sina VR-glasögon samt tillhörande handskar och vristband och sedan ta sig in i önskad virtuell miljö. Väl uppkopplad till en virtuell 14
värld gick det inte att skilja den åt från en verklig. Fjärran var den tid då datorgrafiken var kantig och då det hackade när man rörde sig, i alla fall med WeAreVR:s monsterdatorer. Det berodde givetvis även på vad besökaren hade för dator hemma och vilken slags uppkoppling. Däremot gick det inte att undvika regelbundna datorkrascher, där den virtuella världen plötsligt fastnade i ett stillbildsfoto eller helt enkelt försvann med ett kryptiskt felmeddelande. Mänskligheten kunde skapa många avancerade ting, men en dator som inte kraschade var fortfarande en ouppnåelig dröm. Men så länge man inte avbröts av datorkrascher var det dock som att ge sig in i en annan verklighet. Man kunde träffa andra människor, se träden svaja i vinden och klättra upp i dem om man hade lust, klappa kossorna på ängen eller själv vara en kossa och klappa tillbaks. Man kunde åka ut i rymden, ner i djuphavet, ha sex, döda monster, sväva, åka utomlands, vara president eller åka tillbaka i tiden till stenåldern, andra världskriget ( Stalingrad 43 var mycket populärt och välgjort) eller transformera sig själv till älg och försöka undvika att bli dödad under jaktsäsongen. Kort sagt: du kunde vara när, var, vem eller vad du ville. Eller som WeAreVR:s engelska reklamslogan löd: Don t be yourself. Be what you want to be. 15
Sedan ett år tillbaka hade WeAreVR dessutom inlett en helt ny vidareutveckling av VR-tjänsterna, nämligen Remotely Operated Vehicles (ROV). ROV:ar var helt enkelt fjärrstyrda robotar, vilket i sig själv inte var något nytt. Sedan länge hade ROV:ar använts för att ersätta människan i farliga och krävande miljöer, som till exempel för att desarmera bomber eller för att göra underhålls- och inspektionsarbete i djuphavet. Vad WeAreVR hade gjort var att lansera en helt ny tjänst där vem som helst kunde koppla upp sig via nätet och hyra en ROV enbart för att roa sig på en annan plats än där deras kropp för tillfället befann sig. Det hade direkt blivit en succé och det nya affärssegmentet expanderade kraftigt. Världen över fanns allt fler företag som hyrde ut specialkonstruerade ROV:ar till ständigt fler kunder. Konkurrensen var hård, men WeAreVR satsade kraftigt och var därför även störst på detta område. Numera var det möjligt för en kund i till exempel Vignola i Italien, att ta på sig sin VR-utrustning och koppla upp sig till en ROV-uthyrare i New York. Sedan kunde kunden bege sig ut på shoppingrunda längs Femte Avenyn. Det fanns flera olika märken av ROV:ar att välja mellan, där minimiutrustningen vanligtvis utgjordes av videokameror för seendet, mikrofoner som öron och en högtalare som mun monterade på en gående fjärrstyrd robot. När kunden i 16
Vignola vred på huvudet, vred roboten samtidigt sitt huvud i New York. ROV:en gick, tittade och talade helt efter hur kunden rörde sig och pratade i Vignola. På så vis kunde man gå runt och shoppa och sedan skicka hem varorna med posten, eller gå på konserter, besöka katastrofplatser eller bara ut och turista en kväll på andra sidan jordklotet. Det var härmed möjligt för själen att resa utan att behöva ta med sig sin kropp, vilket hade skapat ett helt nytt marknadssegment inom turistbranschen med timslånga mikroresor. Det fanns ROV-uthyrare på alla turistorter, under vattenytan, vid vulkaner och ett flertal på månen. Särskilt det sistnämnda stället var populärt, eftersom alla ville gå på månen minst en gång i sitt liv. Folk spenderade allt mer tid på WeAreVR:s alla olika tjänster. Inget annat databasföretag kunde konkurrera på samma nivå. Hjärnan bakom allt var Wolfgang Pforten, en äldre datanörd från Berlin, som i sin ungdom startade WeAreVR, men som snart fick hoppa av sina datateknikstudier för att hinna med sitt företags explosionsartade tillväxt. Wolfgang Pforten var en man med långsiktiga framtidsprognoser, vilka förvisso inte alltid var helt korrekta, men som alltid fick en stor publik att lyssna fascinerat när han förmedlade dem. Han försökte tala så ofta som möjligt i medierna för att framstå som en framtidsguru och därmed skapa den livs- 17
nödvändiga hitech-imagen för WeAreVR:s tjänster och aktier. På grund av sitt företags storlek mottogs hans uttalanden mer som profetior än som de gissningar de egentligen var. Likt en shaman försökte han se in i framtiden och lyssna på framtidsandarna som bodde i allt från datorprogram till höghastighetståg, allt medan folkets representanter nyhetsjournalisterna lyssnade andäktigt och trummade vidare till resten av stammen vad herr Pforten hade sett. Liksom i gamla tider var det viktigare med sättet det sades än innehållet i profetiorna. Förr var det viktigt att byns medicinmän hoppade runt bland rökelse och hojtade besvärjelser med slutna ögon, medan dagens kloka män var tvungna att visa en virtuell rekonstruktion av framtiden medan de rabblade de senaste tekniska modeorden som magiska mantra. Dessutom var en guru tvungen att tro på en totalt omvälvande framtid och inte bara på några sövande marginella förändringar. Om ett konkurrerande företags portalfigur trodde att vart hem skulle ha tre datorer i genomsnitt i framtiden så trodde herr Pforten att varje klädesplagg skulle innehålla minst fyra mikrochip om några år. Det var en kamp att ständigt ligga i täten som framtidsorakel, men Wolfgang Pforten tyckte om sin roll som shaman och det tyckte tydligen även folk i allmänhet, att döma av WeAreVR:s höga börskurs, vilket var Herr Pfortens lön för mödan. 18
Han var väldigt rik, närmare bestämt världens rikaste eller näst rikaste beroende på dagskursen på börsen. Men han slog sig inte till ro med vad han hade utan var ständigt på jakt efter nya inkomstkällor, varför mycket av vinsten plöjdes ner i forskning och utveckling. En av de mest lovande nya satsningarna var utvecklingsavdelningen för artificiellt liv, med andra ord professor Schröders avdelning. Professorn kom inrusande i fikarummet där de övriga ingenjörerna satt och småpratade medan de väntade på att mötet skulle börja. Egentligen fanns det ingen anledning för honom att fara fram som en virvelvind, men han var så ivrig på grund av det senaste resultatet. Okej, sade professor Schröder och harklade sig, det går som ni har märkt mycket bättre än vi hade kunnat förutse. Faktum är att varje vecka har vi kunnat iaktta en ny och intelligentare livsform i EcoSea. Men det vi såg nyss, det där bläckfiskliknande monstret, det slår alla rekord! De väsen vi har sett innan har varit fiskar, sälar som alla har varit ganska intelligenta, men det här liknar ju ingenting. Det måste ju ändå varit en utvecklingsprocess som pågått länge. Hur har vi kunnat missa den innan? Vi måste tänka på att EcoSea är gigantiskt stort, sade Renate, när vi gör våra inspektionsrundor så måste vi ha tur för att upptäcka en viss specifik art. 19
De flesta ser vi troligtvis inte. Det är ju inte lättare att hitta något i EcoSea än i en lika stor bit av ett riktigt hav. Tvärtom är det svårare efter som evolutionen i EcoSea går i turbofart jämfört med i verkligheten. Vi hinner inte med helt enkelt. Det är skitcool, sade Klemens och nickade långsamt med huvudet, vi har missat en hel bläckfisk. Woah! Javisst, sade Renate, jag håller helt med att det är fascinerande. Det indikerar att evolutionshastigheten går mycket fortare än vad vi trodde möjligt. Stämmer!, sade professor Schröder och reflekterade en kort stund över vad han skulle säga härnäst, men utan framgång. Jag skulle säga någonting men jag kommer inte på vad. Jo, du skulle säga troligtvis vad vi skall göra nu. Vad är nästa etapp?, bistod Axel. Ja just det. Vad jag skulle säga var att bläckfisken är ett bevis för att vi nu har kommit så långt att det är dags att presentera vårt resultat. Därför ringde jag nyss till herr Pfortens sekreterare och bokade in en tid. Han kommer hit klockan 15 prick imorgon för att personligen ta del av resultaten. Ursäkta, sade Klemens, men är vi verkligen klara? Jag har inte hunnit programmera klart slussarna. Och Axel är inte mer än halvvägs med sitt feldetektorprogram. 20
Jag håller med dig Klemens, svarade professor Schröder, men vi hinner inte göra allt det vi skulle önska. Vi måste ha ut EcoSea på marknaden så fort som möjligt så att vi kan börja tjäna pengar. Vi har en stor, men dock begränsad budget. Vi får prioritera säkerheten, sade Renate, vi satsar på att bli färdiga med allt som har med säkerhet att göra så får vi lämna mindre akuta program till senare. Hoppas våra säkerhetsprogram är buggfria, sade Klemens, annars kommer det att gå fisk. Nej var lugn, det kommer gå fågel., sade Axel. Vad då fisk och fågel?, frågade professor Schröder förvirrat. Det är bara Axel och Klemens internslang, förklarade Renate moderligt, de har massa konstiga ord för sig. Som det där med Hale-Bopp till exempel. Axel gapade av förvåning och blev alldeles röd i ansiktet. Klemens fnissade och tittade förläget ner i bordet. 21
Kapitel 2 Väggen sprängdes och hela rummet fylldes av pulveriserad betong som lade sig som en tjock dimma. Johan försökte se Lotus genom den ogenomträngliga röken, men utan framgång. Han trevade med ena handen framför sig likt en blind man och lyckades få tag i något mänskligt. Är du okej Lotus? Ja visst, ingen fara. Röken lättade gradvis allteftersom betongpartiklarna sjönk till golvet och efter ett tag kunde han återigen se Lotus ansikte. Han såg ut att vara oskadd, men han hade blivit helt gråpudrad av betongmolnet. Johan kollade sin egen kropp och noterade att han själv däremot hade blivit träffad i axeln. Blod färgade hans kamouflageuniform mörkröd och fläcken fortsatte att växa. Okej, sprängladdningen lyckades., sade Lotus och tittade på det nyblivna hålet i betongväggen, Släng in en handgranat genom hålet. Johan lossade den enda kvarvarande handgranaten från sitt bälte och drog ur säkringen. Han lättade på dess handtag för att antända handgranaten och efter två långa sekunder 22
slängde han in den genom hålet och tryckte sig snabbt upp mot väggen. Handgranaten exploderade sekunden senare varpå metallsplitter spreds ut genom hålet och perforerade väggen mitt emot. Okej, vi går in, sade Lotus. Lotus dök in genom hålet och Johan följde snabbt efter. Fönstrena i det nya rummet var helt utblåsta. Två blodiga människokroppar med förvridna lemmar låg på det annars tomma betongsterila golvet. En bortsprängd oidentifierbar kroppsdel i form av en köttslamsa låg intill bortre väggen. Det gick inte att se vilken av de två kropparna den en gång hade tillhört. De gick försiktigt över rummet med k-pistarna skjutklara likt en amerikansk pluton på ett vietnamesiskt risfält. En av de två kropparna gnydde till, vilket omedelbart besvarades av Johans automatkarbin med en skottsalva i bröstet följt av ytterligare en i huvudet. Lugn Johan, sade Lotus, du måste spara på ammunitionen. De nådde den dörrlösa utgången på andra sidan rummet och ställde sig på var sin sida. Har du en handgranat? Nix, det var den sista. 23
Fan, jag har inte heller några kvar. Johan, jag räknar till tre. På tre går vi samtidigt genom dörröppningen. Du skjuter allt som rör sig åt höger och jag tar vänster sida. Beredd? Johan nickade sammanbitet. Ett...två...tre! De tog samtidigt steget över tröskeln. Johan kände det som om han rörde sig i slow-motion. När han vände sig om åt höger och fick han syn på två män som satt ihopkrupna på golvet, båda med var sin k-pist riktad mot honom. Johan siktade snabbt mot en av männen och tryckte av. Plötsligt slets hela världen bort framför honom och han befann sig hemma i föräldrahemmet i villaförorten Bjärred utanför Lund i den verkliga världen. Mamma!, protesterade Johan. Vi måste åka nu om du skall hinna med ditt tåg till Berlin, Johan., sade mamman bestämt. Från VR-glasögonen i mammas hand hördes smatter av k- pistar. Ljus från glasögonen flimrade mot mammas jeans och ljudet av Lotus klagan hördes svagt: Johan, fan gör något, skjut!. Mer smatter av k-pistar blandade sig med Lotus Jag dör Johan! innan det blev tyst. 24
Morsan för fan, du kunde ha sagt till istället för riva av mig glasögonen. Vi höll på att ta rekord i Sarajevo Snipers och nu dog vi helt i onödan. Fan morsan! Om vi skall hinna köra dig till stationen i Lund så måste vi åka nu!, bet modern ifrån sig surt. Okej, jag skall bara stänga av. Johan slet åt sig glasögonen och gick igenom menyerna. Thank you for playing Sarajevo Snipers from WeAreVR. Do you really want to quit?. Johan pekade med sitt finger på Yes och tog av sig glasögonen, handskarna och vristbanden. Telefonen ringde och Johan lyfte efter första signalen. Vad fan sysslade du med?, frågade Lotus surt. Morsan kom in och ryckte av mig glasögonen precis när jag vände mig åt höger. Hon är helt otrolig. Nu missade vi rekordet!, klagade Lotus. Jag vet, hon är som hon är. Det skall bli otroligt skönt att flytta. Ja, det kan jag tänka. För övrigt måste jag dra nu. Vi måste köra för att hinna med tåget till Berlin. Det var det morsan så smidigt försökte säga. 25
Bra, det tåget får du absolut inte missa. Det skall bli skitkul att träffa dig på riktigt. Ja det blir första gången. Du får säkert nog av mig efter ett tag. Jag har redan nog! Men hör av dig när du har kommit hit i alla fall. Vi kan ju göra ett nytt försök när du är utom räckhåll för mammas långa arm. Vi hinner nog inte träffas förrän imorgon bitti på kursen. Helt okej, svarade Lotus, förbered dig på en överraskning imorgon förresten. Sedan blev det tyst följt av ett väsande ljud då Johan hörde hur Lotus andades in genom en inhalator för att mildra en uppkommande astmaattack. Kom ihåg Johan, fortsatte Lotus, en själ kan ha många ansikten. Va? Jag fattar ingenting. Lotus svarade bara med att skratta. Det var ofta som Lotus sade saker som lät som om de kom från en långhårig guru på en bergstopp. Ofta var det kloka saker, men som man inte fattade direkt, förutom Lotus själv givetvis. Vad menar du Lotus? Vad då en själ kan ha många ansikten? Du måste ta tåget nu, Johan. Vi hinner nog inte prata mer. 26
Fan Lotus, nu sade du en sådan där gurugrej bara för att den skall ligga och gnaga i mitt huvud. Precis, sade Lotus och flinade. Men jag måste verkligen sticka nu. Vi ses imorgon. Okej, då får du veta. Johan slängde ner VR-grejorna i sin väska och skyndade sig ut till bilen. Pappan satt redan vid ratten och hans mamma stod och trampade utanför. Johan hoppade in och begav sig iväg direkt. Mamma satt bredvid och kommenterade pappa Jörgens körstil genom att regelbundet ropa: Jörgen, se upp!. Tio minuter senare stod Johan med väskorna i handen vid järnvägscentralen i Lund. Har du med dig allt nu? Du har inte glömt något? Har du adressen till ditt studentrum, skola och allt det där, och... Mamma, jag har allt. Lugna dig nu. Och skriv nu och berätta vad som händer. Det kommer bli så spännande. Du måste berätta allt. Jaja jag lovar. Johan kramade om sina föräldrar, en i taget. 27
Kom gärna och hälsa på. Det skulle vara jättetrevligt, men ge mig först lite tid att lära känna staden, så jag har något att visa, sade Johan....ombordstigning på tåg mot Berlin på perrong 4 börjar nu. Avgång om fem minuter. Rörelsehindrade kan... Jag måste dra. Vi ses! Hej då! Johan vinkade adjö och skyndade iväg mot perrong. Mamma och pappa Jörgen stod kvar vid bilen. Mamma tittade frågande på Jörgen om de inte skulle gå efter Johan och vinka av honom vid perrongen, men Jörgen rynkade lätt på pannan och avrådde med en lätt skakning på huvudet, eftersom han insåg att det skulle vara påfrestande för deras son. Istället begav de sig till bilen. Johan lämnade in sin resväska till bagageinlämningen. Sin ryggsäck tog han med ombord på tåget. Johan kollade på sin platsbiljett. Vagn 8, våning 2. Efter lite letande hittade han sin kupé. Hans tre medresenärer satt redan på sina platser. Bredvid Johans säte satt en svart kostymklädd kille och mitt emot satt en knubbig asiatisk tjej och en fuskblond dam i mogen ålder. Ingen verkade känna varandra. Johan hälsade, öppnade sin väska och drog ut sina VR-glasögon, ena VR-handsken och en Coca Cola. Han öppnade luckan till bagagehyllan, tryckte in sin ryggsäck och stängde luckan. 28
Sedan satte han sig till rätta på sitt breda, sköna säte och pluggade in sina glasögon och handske. Han lutade stolsryggen så att han satt skönt bakåtlutad. Äntligen kunde han slappna av! Han öppnade Coca Cola-burken och drack njutningsfullt hela burken på en enda gång. När han hade druckit klart gjorde han ett misslyckat försök att ljudlöst rapa i smyg, vilket upptäcktes av den knubbiga tjejen mitt emot som fnissade till. Johan log generat tillbaks och satte sedan på sig VR-glasögonen. Han bläddrade igenom menyerna och valde SVT:s nyhetsprogram Rapport, senast uppdaterad 11.10, det vill säga 8 minuter gammalt. Johan klickade på programmet, den långa versionen, men fick bara File Not Found som svar. Han klickade på den näst senaste upplagan av Rapport med större framgång. En tågvärdinna kom in och kollade att allt stod rätt till. Mest kom hon nog in för att le åt de nya medresenärerna. Tåget började röra på sig samtidigt som det första nyhetsinlaget visade en LO-arrangerad missnöjesdemonstration i Göteborg. Strax avbröts nyhetsinslaget av lokförarens välkomsttal till de nypåstigna. Välkommen ombord...(paus)...johan... på din färd med HansaExpress på sträckan...lund-berlin... Färden kommer att ta...fyra... timmar och...fyra... minuter, vilket ger en beräknad ankomst i...berlin... klockan...16.29... Jag hoppas 29
att du har kommit väl tillrätta och har hittat de rekreationsmöjligheter som vi har att erbjuda. Tveka annars inte att ta kontakt med din tågvärdinna eller bläddra dig igenom de olika menyerna i vår Infobar. Annars...Johan... så kan du alltid nå mig direkt på min personliga kod lokis. Jag hoppas du får en angenäm resa med oss på HansaExpress. Lokföraren, som av någon anledning såg ut som den kände norrbottniska skådespelaren Henrik Al Askary avslutade med ett Colgateleende och en lätt blinkning mot Johan. Nyhetsbilderna från LO-demonstrationen fortsatte så fort Henrik Al Askarys ansikte hade försvunnit. Det är så jäkla orättvist, förklarade en fackledare på makrillstänkande göteborgska. Tågdunket fick Johan att slumra till precis innan han fick veta svaret på journalistens utredande fråga: Vad tycker du om direktörernas löner? Trettio minuter senare vaknade Johan upp med ett ryck när tåget stannade vid huvudbangården i Köpenhamn. Hans VRglasögon hade trillat ner på sniskan. Med ena ögat såg han hur den lilla knubbiga tjejen och tanten satt och pratade mitt emot medan han i sitt andra öga, som fortfarande var täckt av VR-glasögonen, kunde se det sista Rapportinslaget, där 30
de frågade en handfull folk på gatan om de tyckte bäst om hög eller låg arbetslöshet. Johan tog av sig sina glasögon och lutade tillbaka stolen ännu mer. Nu skulle han studera tre år i Berlin vid TU, Technische Univsersität. Han hade redan läst de första två åren i historisk rekonstruktion på distans där vissa kurser hade hållits på Lunds Universitet (Lunds Universitet ingick i samma studentutbytesnätverk som TU Berlin). Han hade hela tiden varit inskriven på TU och hade följt de flesta föreläsningarna, och därigenom lärt känna ett antal personer från föreläsningar och grupparbeten, men inte speciellt många eftersom den något sterila VR-uppkopplingen ledde till att det tenderade att bli mer prat om nytta än nöje. Tyska hade han pratat regelbundet i två år så det flöt fint. Hans sociala liv hade han haft i Lund och det var således på nationer som VG, Helsingkrona och ÖG som han hade slagit runt på kvällarna. Nu skulle hans tudelade liv ta slut och det var dags att skaffa sig ett socialt liv på plats. Han såg fram emot att prova på Berlins nattliv, umgås med de kursare han kände och skaffa sig nya polare. Framförallt såg han fram mot att träffa de han kände bäst i Berlin, nämligen Lotus och Jörn. Båda två hade börjat plugga samtidigt som honom för två år sedan, fast de hade hela tiden läst i Berlin. 31