att förbereda för frigivning Catharina Thörn December 2004
att förbereda för frigivning FoU i Väst Första upplagan februari 2005 Layout: Infogruppen GR
Innehåll Bakgrund...4 Något om Östragård...5 Förberedelse för frigivning...5 Projektet...6 Bakgrund Metod Fem fall en beskrivning av skilda ärenden Samverkan med socialtjänsten...10 Avslutande diskussion...11 Litteratur...13 Bilaga...14
Bakgrund På Kriminalvårdens webbplats kan man läsa att: Svensk kriminalvård skall vara en human kriminalvård. Inriktningen är att hjälpa de dömda till ett liv utan kriminalitet och droger. De dömda skall vara bättre utrustade att klara ett liv i frihet när de lämnar kriminalvården än de var tidigare. Kriminalvårdens vision är därför Bättre ut. (Kriminalvården) En human kriminalvård skall inte bara innebära humana förhållanden under fängelsetiden, utan också att de som är dömda skrivs ut till en situation som kan stödja dem att inte återfalla i brott. För det är just situationen efter frigivning som kan vara kritisk, där en svår social situation där individen saknar bostad, arbete och nätverk av många antas öka riskerna för att individen återfaller i brottslighet. I budgetpropositionen 1999 antogs också ett förslag om att frigivningsförberedelserna skulle förstärkas (Ekbom 1999:82). Ett förslag som också ledde till att BRÅ (Brottsförebyggande rådet) fick i uppdrag av regeringen att utvärdera frigivningsarbetet vilket publicerades i ett antal rapporter som också kommer att diskuteras här. Hur ser det då ut idag på anstalterna? Hur arbetar man med att förbereda inför frigivning? Vilka resurser finns för de intagna som har de mest utsatta sociala situationerna? Denna utvärdering handlar om ett projekt som ägde rum på kriminalvårdsanstalten Östragård april 2003 april 2004. Under ett års tid arbetade man med frigivningsförberedelser för 43 intagna. Utvärderingen är gjord efter att projektet avslutats och fokus ligger på den metod som använts. Hur det senare har gått för klienterna följs upp av projektledaren på Östragård sex månader efter utskrivning. Jag har arbetat med kvalitativa intervjuer med projektledaren och tolv handläggare från socialtjänsten. 1 Östragårds dåvarande chef har också intervjuats för information om framväxten av projektet och de tankar som låg till grund för ett sådant projekt. Handläggarna har intervjuats per telefon där syftet har varit att de skulle beskriva samverkan, hur de uppfattade den och om den skiljer sig från annan samverkan de har med kriminalvården. De har också tillfrågats om de har kvar denna samverkan med Östragård efter projektets slut. Intervjun med projektledaren var tematisk och fokuserade på arbetssättet dels genom att hon fick beskriva hur arbetsmetoden växte fram och vilka generella principer som fanns, dels genom att hon fick beskriva fem enskilda fall som diskuterades mer noggrant. Dessa fall kommer också att lyftas fram och diskuteras i rapporten. 1 18 handläggare har varit involverade i samverkan och alla har inte kunnat intervjuats, av dessa 18 har några varit involverad i mer än en samverkan. De som fallit bort har varit sjukskrivna, slutat eller varit föräldralediga. 4
Något om Östragård Östragård är en öppen anstalt belägen på Restad Gård i Vänersborg. Anstalten öppnade 1994 och har en personalstyrka på 52 personer. Östragård har plats för 110 intagna men tar periodvis emot fler våren 2004 levde 142 intagna på Östragård. Genomströmningen av intagna har ökat de senaste åren från 750 till 950 per år. De flesta platserna upptas av drogrelaterad brottslighet, främst grovt rattfylleri, men man har också platser för bruten intensiv övervakning (IÖV) och ett mindre antal för annan brottslighet. På Östragård tas endast män emot och åldrarna varierar. Snittiden på Östragård ligger på två månader där de intagna får delta i två månaders programverksamhet och sedan tilldelas vissa arbetsuppgifter såsom köksarbete. Det finns tre olika programverksamheter. Fördjupade rattfällan är ett pedagogiskt påverkansprogram som skall ge den intagne en insikt i vad droger haft för inverkan på honom och i vilken mån drogerna utgör ett hinder för den intagne att uppnå sina mål i livet. Tolvstegsprogrammet grundar sig på Anonyma Alkoholisters (AA) och Anonyma Narkomaners (NA) filosofi. Syftet är att genom vissa steg förändra den intagnes inställning till droger. Det kognitiva programmet arbetar med att uppmärksamma tankemönster hos den intagne och sätter dessa i samband med individens känslor och handlande. Varje intagen tilldelas en kontaktperson som har tre huvuduppgifter: ordna praktiska saker (såsom tandläkarbesök, räkningar etc), kontroll (ta urinprov, visitation) och dokumentation och slutligen förbereda den intagne för frigivning. Förberedelse för frigivning D e senaste åren har frigivningsproblematiken diskuteras i flera rapporter, bland annat från BRÅ och Kriminalvården. En orsak till detta kan vara att situationen idag på t.ex. bostadsmarknaden har förändrats och det blir allt svårare för individer med exempelvis skulder, dokumenterat narkotikamissbruk och tidigare fängelsevistelse att få ett förstahandskontakt. Detta ökar också riskerna för att intagna har svårt att återetablera sig i samhället efter avtjänat straff. I rapporten Fångarna, fängelset och samhället från Kriminalvården visar det sig att de frigivnas situation i flera avseenden har försämrats mellan 1992 och 2002. Andelen klienter som försörjer sig genom arbete har minskat från 39 procent till 24 procent medan andelen klienter som lever på socialbidrag har ökat från 29 procent till 40 procent. Likaså har andelen klienter som har bostad efter frigivning minskat från 74 procent till 62 procent. De flesta som inte har egen bostad lever i olika tillfälliga lösningar och ca 10 procent av alla som skrivs ut är helt bostadslösa (en fördubbling av andelen jämfört med 1992). Att både bostads- och försörjningssituationen har försämrats för före detta fångar tas också upp i Socialstyrelsens kartläggning av hemlösa från 1999. I denna gjordes ett antal intervjuer med företrädare för kriminalvård, socialtjänst och bostadsföretag runt om i Sverige. I dessa intervjuer framkommer att socialtjänsten i de aktuella kommunerna tror att det är mycket svårt för en frigiven person att få ett förstahandskontrakt, trots att det kan finnas lediga lägenheter i kommunerna. Samma resonemang finns också hos hyresvärdarna som bekräftar en ovilja att erbjuda bostad till en person som har en fängelsevistelse bakom sig, speciellt om det rör sig om narkotika- och/eller våldsrelaterade brott (Socialstyrelsen 2000). Brottsförebyggandet rådet (BRÅ) har i flera rapporter undersökt anstalternas förberedelser inför frigivning. BRÅ konstaterar att: Den tydligaste skillnaden mellan de som fick respektive inte fick någon form av utslussning i BRÅ:s material gäller strafftiden. De flesta klienter utan utslussning hade en strafftid mellan sex månader och ett år, medan de som fick utslussning oftast hade över ett års strafftid (BRÅ 2004:20 s, 8). 5
Projektet Enligt BRÅ var det endast 15 procent av de klienter som hade högst ett års straff som fått någon form av utslussning. Den vanligaste orsaken som angavs av kontaktmännen var att klienterna saknade motivation, vilket gällde för en tredjedel av fallen. Den näst vanligaste orsaken var att frågan om hjälp med utslussning inte prövats. Att den stora skiljelinjen i frigivningsarbetet ligger just i längden på strafftiden innebär att det är ännu viktigare för anstalter som endast har intagna med korta strafftider att fokusera frigivningsarbetet samtidigt som ju detta försvåras av den korta tiden. Centralt i frigivningsarbetet är samverkan med socialtjänsten. Enligt socialtjänstlagen har kommunerna ansvar för att den enskilde får den stöd och hjälp han eller hon behöver. Samtidigt gäller också normaliseringsprincipen för de intagna, d.v.s. de har samma rätt till samhällets service som andra medborgare. Det betyder att de inte har någon särskild rätt till detta och på dagens arbets- och bostadsmarknad kan det vara svårt för individer att hävda sig om de finns med i straffregistret. I rapporten Projekt Bättre Frigivning Tema Hinder och Möjligheter menar man att det idag finns en ganska splittrad bild av frigivningsprocessen (Bättre Frigivning 2003). Den fungerar olika på olika anstalter men också olika i förhållande till de kommuner till vilka de intagna skall skrivas ut. Det finns idag ingen generell syn på hur ett frigivningsarbete skall gå till eller på vilket sätt olika parter skall samverka. Detta gör också att ansvarsfrågan blir oklar och det är otydligt när frigivningsprocessen börjar och slutar. Bakgrund Enligt den dåvarande chefen på Östragård växte projektidén fram ur att man under flera år sett att allt fler av de intagna hade en besvärlig frigivning. De saknade både bostad och arbete när vistelsetiden på anstalten var över. Man beslutade då att tillsätta en tjänst som skulle kartlägga alla intagna med avseende på deras sociala situation. Syftet var att kartläggningen skulle leda till att man kunde prioritera vissa ärenden samt fördela dem på ett sätt mellan kontaktmännen så att dessa fick en rimlig arbetssituation. Genom kartläggningen intervjuades varje klient samma dag som de blev inskrivna om sin sociala situation och därefter gjordes en prioritering om vem som skulle arbeta som kontaktman. Genom denna kartläggning fann man att ett antal av de intagna inte hade någon ordnad sysselsättning eller en ordnad bostad när de skulle skrivas ut. Därför valde man att söka pengar för ett projekt vars syfte var att arbeta med de intagna som hade den svåraste sociala situationen. Enligt ansökan skulle projektet arbeta med tre hörnstenar: bostaden, sysselsättning och nätverk. Under projekttiden lades också frågan om behandling till som en fjärde hörnsten. Syftet var att man skulle skapa en kvalificerad utslussning för personer som var drogmissbrukare och bostadslösa. Detta skulle ske dels genom ett intensifierat frigivningsarbete, dels genom en ökad samverkan mellan socialtjänsten och andra viktiga samarbetspartners (t.ex. Verdandi). Förutom kravet om en ASI-intervju angav inte uppdraget hur arbetet skulle genomföras utan riktlinjerna för detta har arbetats fram under projekttiden. I projektet, som varade i ett år, deltog sammanlagt 43 intagna. För att de skulle vara med i projektet krävdes att de hade missbruksproblem och i de flesta fall (40) också att de saknade bostad. Den kontaktman som hade en intagen som uppfyllde dessa kriterier tog kontakt med projektledaren varpå den intagne tillfrågades om han ville vara med. 6
Metod Projektets metod kan beskrivas som både strukturerad, med fasta inslag i arbetsrutinerna, och individcentrerad, där arbetet skiljer sig från fall till fall. Till de fasta inslagen hör: 1, ASI-intervju. Varje intagen som ville vara med i projektet fick börja med att genomgå en ASI-intervju. ASI är en halvstrukturerad intervju som syftar till att ge information om klientens drogmissbruk och relevanta faktorer runt denna. Intervjun är strukturerad utifrån sju problemområden: fysisk hälsa, arbete/försörjning, alkohol- och narkotikaanvändning, kriminalitet/asocialitet, missbruk och psykiska problem i släkten, familj och umgänge samt psykisk hälsa. 2, Efter denna intervju gjordes en bedömning av den enskilde klienten om vad som behövde göras och efter detta kontaktades socialtjänsten. 3, Handläggaren inom socialtjänsten i den intagnes kommun bjöds in till ett nätverksmöte där den intagnes situation diskuterades och framtida åtgärder planerades. Hur arbetet skulle fortskrida därefter berodde dels på i vilket grad socialtjänsten valde att samverka, dels på vilka problem den intagne hade. Några av klienterna fick hjälp med att ordna permissioner för att se på en lägenhet, delta i AA/NA-möten, träffa potentiella arbetsgivare, se på ett behandlingshem etc. Vid dessa tillfällen följde någon från projektet med i civila kläder. I känsliga fall (t.ex. vid möte med fastighetsägare eller på AA-möte) avslöjades inte personalens identitet som kriminalvårdare. Ett annat inslag var att påbörja arbetet med så kallade mallar baserat på den intagnes situation. Det kunde röra sig om att utveckla intyg där socialtjänsten garanterade att betala hyran under de första tre månaderna eller mall för att återbetala skulder. För att bättre ge en bild av metoden kommer jag nedan att diskutera fem olika fall som krävde skilda arbetsmetoder. Alla fallen hade följts upp av projektledaren sex månader efter frigivning. Fem fall en beskrivning av skilda ärenden Fall 1 40-årig man med lång bakgrund av missbruksproblem. Var också bostadslös. Kom från en liten kommun där han haft mycket problem. Hans handläggare och socialchefen kom från kommunen. Den första nätverksträffen med klienten fick avbrytas eftersom kommunikationen inte fungerade. Mannen skrevs ut från Östragård men hade ytterligare ett straff att avtjäna och valde då att komma tillbaka. Ett intensivt motivationsarbete påbörjades för att mannen skulle acceptera en tid på behandlingshem. Nya nätverksträffar påbörjades och till slut var alla parter eniga om att mannen skulle skickas till behandlingshem. Socialtjänsten avslog då ansökan. En kompromiss gjordes som gick ut på att socialtjänsten skulle betala två veckors behandling och kriminalvården två veckor vilket socialtjänsten gick med på men kriminalvården avslog. Ytterligare en nätverksträff anordnades där det föreslogs från projektet att de kunde ansvara för att personligen köra mannen till behandlingshemmet. Detta förslag accepterades. Mannen fick komma till behandlingshem under en månad under vilken hans handläggare i kommunen arbetade fram en bostad. När uppföljningen görs har mannen fått en OSA-anställning inom kommunen och har etablerat en kontakt med sina barn och deras moder. Detta fall är ett ganska typiskt fall med en medelålders man med lång erfarenhet av myndigheter. Han passar dessutom väl in på bilden av en man som inte vill ha kontakt med socialtjänsten vilket uppgavs av kontaktmännen i BRÅs rapport som det vanligaste skälet för att förberedelse inte påbörjas (BRÅ 2004:9). Förslaget om vistelse på behandlingshem avslås av högre instans inom socialtjänsten. Kompromissförslaget att två veckor av mannens vistelse på behandlingshem skall bekostas av kriminalvården sker inom ramen för en så kallad 34-placering, vilket innebär att en intagen kan vistas utanför anstalten för att få behandling eller utbildning som kan underlätta hans/hennes anpassning till samhället. Även detta avslås denna gång av kriminalvården. 34-placeringar är en omdiskuterad pla- 7
cering av den intagne. Dels pekar flera rapporter på att denna typ av placeringar är önskade från många intagna och anses förbättra möjligheterna att planera den intagnes framtid (se t.ex. Kling och Gustavsson 2002:39-43), dels pekar rapporter på att denna typ av placeringar inte ökar i någon nämnvärd grad (BRÅ 2004:8). Som skäl till detta anges bristande motivation från intagna och svårigheter med att få till stånd en ansvarsförbindelse mellan kriminalvården och socialtjänsten (IBID). I detta fall fanns både samverkan mellan myndigheterna och en motivation från mannen. Att mannen ändå fick avslag kan ha berott på hans ålder, långa missbruk och att han misstänktes kunna avvika från behandlingen. Mannens situation löstes genom en kompromiss, där man kan anta att samverkan mellan handläggarna inom socialtjänsten och projektet har haft stor betydelse för att denna kompromiss skall gå i lås. Det centrala i samverkan här har varit en stark vilja från båda parter att lösa situationen trots avslagen. Fall 2 20-årig man med drogproblem och en av de tre inom projektet som hade en bostad. Mannen kom från en liten kommun som han inte ville återvända till. Socialtjänsten inom kommunen var positiv till att han skulle flytta och lovade betala kostnaderna för flytten. Föreningen Verdandi kom till Östragård för att ha möte med mannen och de ordnade också en bostad i en annan kommun 20 mil bort från den förra. Mannen fick där behandling inom öppenvården samt mycket stöd från Verdandi i kommunen. Mannen som har utländsk härkomst fick också möjlighet till en kontakt med en annan äldre man från hans hemland. Denna kontakt initierades av projektledaren som själv kände den äldre mannen. Kontakten är informellt baserad och den äldre mannen fungerar idag som ett stöd för 20-åringen. Vid uppföljningen studerar mannen och Verdandis lägenhet har övergått till ett vanligt förstahandskontrakt. I detta fall behöver mannen en flytt till annan kommun vilket socialtjänsten i ursprungskommunen accepterar att stödja. Men det centrala i detta fall ligger inte främst i samverkan med socialtjänsten utan samverkan med frivilligorganisationen Verdandi som löser mannens bostadssituation och också agerar som ett stöd för mannen efter frigivning. Hans sociala situation och nätverk stöds också av en stödperson från mannens ursprungsland som hjälper mannen. Denna lösning kan sägas utgöra ett exempel på okonventionella lösningar som svårligen kan struktureras, men som i det enskilda fallet kan komma att betyda mycket. Fall 3 25-åring med drogproblem kom från en mellanstor kommun. Han var en av de i projektet som hade ett förhållandevis långt straff åtta månader. Mannen fick erbjudande om ett behandlingshem som han besökte. Detta behandlingshem kunde också erbjuda en lägenhet efter behandlingstiden. Mannen ville inte åka dit och var då inte heller intresserad av behandling. Till slut accepterade mannen behandling och blev då erbjuden ett annat behandlingshem dit han blev körd av personalen i projektet samma dag som han blev frigiven. Mannen stannade där i två dygn varefter han rymde till sin moder. Projektet hade också haft mycket kontakter med modern under fängelsevistelsen. Vid uppföljningen sitter mannen häktad i väntan på ny rättegång. I detta fall har personalen lång tid att arbeta med mannen och ändå misslyckades planeringen. Att klienterna avbryter vistelse på behandlingshem är inte ovanligt och i detta fall förklarades det av projektledaren med att hon uppfattat mannen som mer motiverad än vad han var. Det kan också vara så att formen inte fungerade för denne man. Mannen hade en moder som alltid tog emot sin son när han rymde. Inom projektet arbetade man med modern och att hon skulle börja ställa krav på sin son. Vid uppföljningen uppger modern att hon nästa gång inte skall ta emot sonen om han rymmer från sina behandlingar. I fall som dessa kan det vara viktigt att även anhöriga får någon typ av stöd, t.ex. genom kontakter med frivilligorganisationer som arbetar med denna typ av problematik. 8
Fall 4 45-årig man med svåra alkoholproblem från en liten kommun. Mannen hade också psykiska men av alkoholmissbruket. Ville byta kommun och flytta tillbaka till den kommun han var född i. Samarbetet fungerade här mycket bra med socialtjänsterna i båda kommunerna. Den kommun dit han flyttade hade utvecklat en paketlösning där mannen kunde få både lägenhet och sysselsättning inom kommunen om han också fullföljde den behandlingsplan kommunen erbjöd. Vid uppföljning har mannen lägenhet och arbetar som vaktmästare i kommunens regi. Här arbetade man inte bara med den kommun som mannen ville flytta ifrån utan också den kommun mannen flyttade till, vilket är ovanligt. Att samverkan fungerade bra i detta fall kan förmodligen förklaras av att det var en liten kommun som mannen flyttade till och att han vuxit upp där och var känd av personalen. I detta fall är det också socialtjänsten som spelar en avgörande roll i mannens frigivning eftersom man byggt upp en stödapparat för personer i hans situation där kopplingen mellan behandling, bostad och sysselsättning görs. Ett vanligt problem kan annars vara att klienten kan hamna i en slags moment 22-situation där sysselsättning kräver bostad och bostad kräver drogfrihet (Socialstyrelsen 1999). svårt att få lägenhet men tillsammans med flickvännen som under denna tid fick ett fast arbete fick han ett andrahandskontrakt på en lägenhet. Han fick också mycket hjälp med att samla ihop sina betyg och referenser och fick gå en söka jobb-kurs på anstalten. Vid uppföljningen arbetar mannen. Detta fall är både typiskt och speciellt. Det typiska med det är att ingen stadsdel vill ta ansvar för klienten, något som påpekas i t.ex. Socialstyrelsen (1999), utan klienten bollas mellan stadsdelarna. Konflikten löses till slut genom en lottning och ansvaret för mannen hamnar på en stadsdel där mannen aldrig har bott. Samverkan med socialtjänsten i denna stadsdel fungerade ändå såtillvida att de kunde garantera mannens första tre månadshyror om han själv löste sin bostadssituation. Mannen är i detta fall själv mycket aktiv i att lösa sin bostadssituation. För att motivera mannen till arbete utvecklades också en mall för att mannen endast skulle behöva betala tillbaka sin del av ett stort skadeståndsanspråk. Fall 5 20-årig man från en stor kommun. Socialtjänsten inom denna kommun ville inte ha kontakt med mannen och såg sig inte heller som ansvarig. Mannen blev bollad mellan stadsdelarna innan han till slut lottades till en stadsdel som skulle ta ansvar för honom. Frivården skulle ta ansvar för behandling av mannens drogproblem under första året efter frigivning. I detta fall utvecklades inom projektet ett intyg där socialtjänsten skulle garantera de tre första månadshyrorna om mannen själv löste sin bostadssituation. Mannen hade dock stora skulder delvis beroende på att han blivit dömd till att bli solidariskt betalningsansvarig. En mall utvecklades tillsammans med enhetens jurist för att mannen endast skulle vara betalningsskyldig för sin egen andel av skadeståndsanspråket. Mannen hade mycket 9
Samverkan med socialtjänsten Iboken Samverkan Välfärdsstatens nya arbetsform (1999) pekar man på att samverkan som form idag alltmer har blivit en nödvändighet för statliga och kommunala myndigheter. Myndigheterna arbetar ofta med samma individer men med olika mål och inom olika verksamheter. För att en klient som skall skrivas ut från kriminalvården skall få hjälp krävs samverkan mellan kriminalvården och socialtjänsten. Har klienten dessutom psykiska problem och/eller behöver sysselsättning är det ännu fler myndigheter som måste kopplas in. Författarna menar att de problem som idag uppstår i och med samverkan ofta kan förklaras med att det finns grundläggande skillnader i fråga om regelverk, kunskapsmodeller och organisation hos de samverkande. Vanligt förekommande problem är vagt formulerade mål, olika ekonomiska intressen, oklar ansvarsfördelning och stor arbetsbelastning. När samverkan fungerar beror det ofta på att man gemensamt har formulerat ett mål, har en klar arbetsfördelning och att samarbetet innefattar alla nivåer i de organisationer som skall samverka. Socialtjänstens perspektiv på projektet varierade i olika kommuner. Några av de intervjuade hade deltagit på ett eller flera nätverksmöten, andra hade deltagit via telefonkontakt. Övervägande var dock att de var positiva. En vanlig uppfattning var att kontakten med kriminalvården brukar fungera dåligt i bästa fall ordnas ett möte nära inpå frigivningen vilket kan ge lite tid för bra planering. I sämsta fall står de i luckan med en plastpåse i handen dagen efter frigivning. Det som också togs upp var: Noggrann utredning av klienten vilket gav värdefull information om klientens situation, önskemål och behov. Tydlig planering och arbetsfördelning. Projektet hade mycket tid att motivera klienten och tid att ordna det praktiska. Att det fanns tid att även arbeta med bostadsfrågan vilket flera i socialtjänsten uppfattade som en svår fråga att lösa på ett bra sätt. Ingen av de intervjuade hade direkt negativa uppfattningar om projektet. Däremot upplevde någon att de brukar ha ett bra samarbete med kriminalvården och att detta inte skilde sig ifrån hur det vanligtvis går till. En annan av de intervjuade menade att ett problem med projektet var att de där inte kunde ha kunskap om hur saker fungerade ute i kommunerna och motiverade klienten till saker som inte var möjliga i den aktuella kommunen. Samma person uppfattade också att projektet tog över den planering som brukar göras av socialtjänsten i kommunen. De skilda uppfattningarna beror delvis på socialtjänstens egen organisation i kommunen och hur de brukar arbeta med de klienter som befinner sig på anstalt. I den kommun där de beskrev att de alltid har ett bra samarbete med kriminalvården sa man sig också arbeta aktivt med att ordna situationen för de klienter som skrivs ut. I andra kommuner verkade det inte finnas någon praxis kring detta utan snarare fungerade det så att klienten själv fick söka upp socialtjänsten, under eller efter anstaltstiden. I dessa kommuner var man generellt mer positiv. Att personalen i projektet inte visste hur respektive kommun fungerar är ett viktigt påpekade och visar också på hur omfattande ett frigivningsarbete kan vara. Kommuner fungerar olika, arbetar med utgångspunkt i skilda principer och har tillgång till olika resurser. Enligt BRÅ är samarbetet mellan olika myndigheter uppbyggt på olika sätt och uppvisar stora variationer, vilket gör det svårt att visa en tydlig bild av hur det ser ut på detta område. (1998:6 s 31) En svårighet med samverkan med socialtjänsten utgjordes av de fall när socialtjänsten inte ville samverka. I några fall rörde det sig om att de inte uppfattade det som att klienten var deras ansvar utan bollade över till andra stadsdelar eller kommuner. I några fall kunde det röra sig om att klienten ansågs ha bränt alla chanser och att man inte ville satsa mer resurser på denne. I de fall när socialtjänsten inte vill samverka är det ändå viktigt att ha en beredskap och att det är möjligt att utnyttja andra kanaler såsom frivilligorganisationer. I ett mer långsiktigt perspektiv är det dock viktigt att få alla parter att samverka även om de anser att klienten bränt sina chanser. Det fall som diskuterats ovan, där mannen fick avslag på sin ansökan om behandling både från socialtjänst och kriminalvård, tyder också på att samverkan 10
Avslutande diskussion här i hög grad fungerat mellan tjänstemännen och inte mellan cheferna på respektive myndighet. Den samverkan som skedde under projekttiden skedde endast med ett fall i fokus, delvis på grund av att projektet endast varade under ett års tid. Om samverkan fått ske under längre tid hade kanske både andra möjligheter och problem visat sig. C entralt i denna avslutande diskussion är framförallt två sammanhängande och centrala punkter: tid och personalens uppdrag. I projektet anställdes två personer som skulle arbeta intensivt med de intagna som hade svåra sociala situationer (bostadslöshet och missbruk) och förbereda dessa för frigivning. Det finns flera viktiga slutsatser att dra av denna insats: För det första hade personalen i projektet inte några andra arbetsuppgifter utöver frigivningsförberedelserna. Till skillnad från kontaktmännen hade de inga arbetsuppgifter som var relaterade till kontroll och övervakning. De kunde därför arbeta tillsammans med den intagne utan att också behöva visitera deras rum eller ta urinprover. Personalen i projektet kunde därför renodla relationen till den intagne så att denna kom att handla om hur framtiden skulle gestalta sig. En renodlad relation kan vara av stor vikt för att kunna stödja och motivera den intagne. I BRÅ-rapporten Från anstalt till livet i frihet inför muck (2003) lyfter man fram att de intagna ser på kontaktmännen som plitar som representerar det samhälle som har låst in dem. Med tanke på att det vanligaste skälet, enligt kontaktmännen, till att de intagna inte förbereds inför deras frigivning var brist på motivation från de intagna kan det vara av vikt att den personal som motiverar dem inte också övervakar dem, eftersom detta kan påverka relationen och förtroendet mellan båda parter. För det andra gör det faktum att personalen inte har andra uppgifter än att förbereda de intagna på frigivning också att det frigörs mer tid. I BRÅ-rapporten (2003) skriver man att ett problem med förberedande arbete inför frigivning är att kontaktmännen har för lite tid för längre samtal med enskilda intagna, vilket gör det svårare att få en bra bild av den intagnes bakgrund, behov och önskemål. Rapporten pekar också på vikten av att motivationsarbete inte bara har karaktären av vardagssamtal utan genomförs med ett tydlig syfte och utifrån beprövade modeller. Även detta kräver tid från personalens sida. En annan fråga som lyfts fram i flera rapporter är frågan om permission (t.ex. BRÅ 2003:46). I projektet nyttjades möjligheten till dagspermissioner för att titta på lägenhet, träffa arbetsgivare eller gå på AA-möte. Vid dessa permissioner följde civilklädd personal i projektet med den intagne som 11
stöd även här krävs det resurser i form av tid från personalens sida. Tidsaspekten är, för det tredje, inte bara viktig i förhållande till de intagna utan också i förhållande till socialtjänsten. För att samverkan skall fungera i fall som kräver mycket arbete krävs att båda parter har tid att planera och undersöka vilka som är de bästa möjligheterna för den intagne. De aktuella frågorna kan röra sig om allt från bostadssituationen, till behandling och utredning om sjukpension eller en betalningsplan för skulder. I personalens uppdrag låg också att ytterst ansvara för frigivningen och ta kontakterna med socialtjänsten. Enligt BRÅ (2004:15) är det vanligaste att klienten själv får ta kontakt med socialtjänsten före frigivningen. I de fall där det rör sig om klienter som har lång erfarenhet av myndigheter och misstänksamhet mot dessa samt en svår social situation, är det frågan om det inte är viktigt att klientens kontakter med socialtjänsten kompletteras med kontakter från personal inom kriminalvården. Föreställningar om att klienten har bränt sina chanser eller är omöjlig kan vara lättare att bryta om klienten kan representeras av någon från kriminalvården som talar i hans sak. Projektet arbetade både med en metod som var strukturerad med fasta inslag och med en metod som var mycket individinriktad. En sådan metod är förmodligen helt nödvändig för att kunna möta den enskildes behov. Risken är annars att mallar skapas som de intagna skall passas in i snarare än strukturer som tillåter avvikelser eller okonventionella metoder. Grovt sett hade de som medverkade i projektet en likartad problematik majoriteten var bostadslösa, hade skulder och en missbruksproblematik. Hur detta tar sig uttryck i enskilda fall samt vilka möjligheter som finns i individernas respektive kommun ser dock mycket olika ut, varför det är viktigt att inte arbeta med en allt för strukturerad metod. Av de strukturerade inslagen är det den första delen, en ASI-intervju, som spelar en oklar roll. En utredning av klientens situation, behov och önskemål är helt centralt i ett förberedande frigivningsarbete men det finns inget i detta projekt som tyder på att en sådan utredning bäst genomförs med hjälp av en ASI-intervju. Samordnad kunskap är också en viktig dimension. Frigivningsarbetet sker i samverkan mellan kriminalvården och socialtjänsten i den aktuella kommunen. Som tidigare tagits upp fungerar kommuner olika varför det är av betydelse att samverkan fungerar, men också att den kunskap som genereras i varje samverkan kan tas till vara nästa gång en kontakt skall tas. Om ansvaret för frigivningsarbetet ligger utspritt på olika kontaktmän är det av betydelse att dessa får möjlighet att lära av varandra och att en slags kunskapsbas finns. I detta projekt fanns ingen formaliserad återrapportering till kontaktmännen utan det skedde informellt beroende på kontaktmännens eget intresse och över kaffet i fikarummet. Det kan också göra det svårare för kontaktmännen att efter projektets slut dra lärdomar av arbetsmetoden. Detta, sammantaget med bristande tidsresurser, gör att det är oklart om det är möjligt att genomföra ett liknande arbete inom kontaktmännens uppdrag idag. 2 Slutligen är det för tidigt att säga om projektet uppnådde sitt mål om att en förberedelse inför frigivning verkligen minskar riskerna för återfall i brott. Detta kommer den uppföljande rapporten att diskutera. 3 En svårighet med projekt är dock att de ofta löper under relativt kort tid och kan ta slut innan arbetsmetoderna har hunnit bli rutin. Vad som är tydligt även utifrån läsningen av andra rapporter är vikten av att i ett tidigt skede arbeta med att förbereda den intagne på frigivning och också i ett tidigt skede påbörja samverkan med socialtjänsten. Att lösa t.ex. bostadsfrågan idag kräver en långsiktig tidsplanering. Att dessa frågor även sätts i fokus på de anstalter där de intagna har korta strafftider är särskilt viktigt då det är just på dessa anstalter, som enligt flera utvärderingar den största utmaningen och de största svårigheterna finns. 2 Vissa av arbetsmetoderna fanns innan projektet och utfördes då av kontaktmännen. Den springande punkten ligger förmodligen i just tidsaspekten och möjligheterna att arbeta intensivt med frigivningsfrågan. 3 En uppföljning görs av projektledare Karin Gravander där hon kontaktar alla intagna som deltagit i projektet sex månader efter frigivning. Denna kommer att publiceras i januari 2005. 12
Litteratur Brottsförebyggande rådet (1998) Frigivning från fängelse. BRÅ-RAPPORT 1998:6. Brottsförebyggande rådet (2003) Från anstalt till livet i frihet inför muck. BRÅ-RAPPORT 2000:20. Brottsförebyggande rådet (2004) Förberedd för frihet? Slutrapport från utvärderingen av förstärkta frigivningsförberedelser åren 2001-2003. BRÅ-RAPPORT. Bättre Frigivning (2003) Projekt Bättre Frigivning Tema Hinder och Möjligheter. www.battrefrigivning.nu Danemark, Berth & Kullberg, Christian (1999) Samverkan. Välfärdsstatens nya arbetsform. Studentlitteratur. Ekbom, Thomas, et al (1999) Brott, Straff och Kriminalvård. Natur och Kultur. Kling, Boo & Gustavsson, Jan (2002) Fångarna, fängelserna och Samhället. En jämförelse mellan 1992 och 2002 samt en diskussion om kriminalvårdens framtida inriktning. Kriminalvården. Kriminalvården (2004). www.kvv.se Socialstyrelsen (2000) Hemlösa i Sverige 1999. Vilka är de och vilken hjälp får de? Socialstyrelsen 200:1. 13
Bilaga Intervjuguide Dessa frågor har fungerat som en guide i intervjuarbetet. I alla intervjuer har frågorna kompletterats med följdfrågor beroende på de svar intervjupersonerna gett. I intervjun med projektledaren ställdes många specifika frågor utifrån det ämne som intervjun behandlade men intervjuguiden ger en grov bild av intervjuns teman. Handläggare inom socialtjänsten Hur såg samverkan med Östragård ut? Hur upplevde ni denna samverkan? Skilde sig denna samverkan från annan samverkan med kriminalvården? Har ni någon kontakt med Östragård efter projektets slut? Chef Östragård Hur är arbetet på Östragård uppbyggt? Hur många klienter tar ni emot? Hur många av dessa har en svår frigivningssituation? Kan du beskriva bakgrunden till projektet? Vad har hänt sedan projektet avslutades? Projektledare Bakgrund utbildning Ansökan till projektet förväntningar Början av projektet uppdrag Tankar kring hur arbetsmetoden utvecklades Samverkan med socialtjänsten svårigheter möjligheter Hur såg ansvarsfördelningen ut i samverkan? Beskriv fem fall Hur såg återrapportering ut mellan personalen på Östragård? Relationerna till kontaktmännen? Beskriv metoden som ni använde er av? Var den strukturerad? Viktiga lärdomar? 14
15
FORSKNING OCH UTVECKLING INOM VÄLFÄRDSOMRÅDET Besök Gårdavägen 2 Post Box 5073, 402 22 Göteborg Tel 031-335 50 35 Fax 031-335 51 17 e-post fou@gr.to www.fouivast.com