MÅNADENS TANKE SEPTEMBER 2011 PM BETRÄFFANDE OFFENTLIGA RUMMET Catharina Gabrielsson Catharina Gabrielsson är arkitekt och arkitekturforskare. Hon har arbetat med offentlig konst vid Statens konstråd. För närvarande undervisar hon vid Kungliga tekniska högskolan (KTH) och är ansvarig för forskningen vid Konstfack i Stockholm. Hennes forskningsintresse har länge kretsat kring staden och det offentliga rummet och dess betydelse. Avhandlingen Att göra skillnad: Det offentliga rummet som medium för konst, arkitektur och politiska föreställningar lades fram vid KTH år 2007.. Först några ord från kansliet: Arkus släpper den här månaden en ny utgåva av Ur ett pågående samtal om arkitektur. Boken, som sålt slut i tre upplagor, är nu utvidgad och innehåller 34 initierade och samtidigt lättillgängliga texter, om arkitektur. Vi vet att den här typen av texter behövs i en tid då öppna kunniga samtal om kvalitet i den byggda miljön pågår alldeles för sällan. Claes Caldenby och Fredrik Nilsson står för urval och redigering. Catharina Gabrielssons text är hämtad från boken. Vi talar ofta om det offentliga rummet som någonting av central betydelse för både staden, stadslivet och demokratin, men den faktiska innebörden av termen är oklar och visar sig, vid närmare efterforskning, vara fylld av paradoxer och motsägelser. Snarare än att utgöra något faktiskt framträder det offentliga rummet som en nebulös sammansättning av värden, ideal och praktiker vilka, förvisso, är djupt integrerade i det moderna västerländska samhället: frågor om makt, frihet, kritik, framåtskridande, individ och gemenskap. I fysisk mening har det offentliga rummet inget självklart arv eller modell att falla tillbaka på; i likhet med andra samhällsfenomen (medier, marknader, boende eller arbete) är det i ständig omvandling. Att det offentliga utgörs av en 1
uppsättning principer och värden, snarare än ett visst rum eller en (historisk) form, innebär emellertid inte att rummet är utan betydelse: tvärtom. För om dessa principer och värden inte upprättas rumsligt och garanteras en rumslig dimension finns också en betydande risk att de förlorar i giltighet. I relation till demokratin Begreppet offentlig är i västerländsk mening knutet till föreställningar om det öppna, det allmänt tillgängliga, för alla, i allmän åsyn etc. Alltsedan antikens Grekland är det också kopplat till en idé om demokrati (folkstyre); en öppen sfär eller scen där alla ( fria ) medborgare har lika tillträde (oavsett social tillhörighet) och där man samlas för att fatta beslut rörande det gemensamma. Även i en representativ demokrati är flera av de så kallade demokratiska rättigheterna knutna till idén om offentlighet - vi kan fortfarande utöva vår yttrandefrihet och demonstrationsfrihet i stadsrummet. Det offentliga rummets antika förankring är framför allt utvecklad av Hannah Arendt (Människans villkor, 1958) där polis (stadsstaten, det politiska eller offentliga rummet) beskrivs på ett något idealistiskt men mycket komplext sätt; det ses här vara en förutsättning för det verkliga, för en gemensam erfarenhet, uppburen av mångfald och olikheter. I Arendts efterföljd finns mycket skrivet inom politisk filosofi där idén om det politiska också tilldelas en klar rumslig dimension. Men om denna politiska sfär/scen en gång utgjordes av ett faktiskt, fysiskt rum så har det i sociohistorisk mening övergått till att framför allt utgöra ett medialt utrymme, och det direktdemokratiska beslutsfattandet omvandlats till en fråga om förmedling och representation. Hos Jürgen Habermas (Borgerlig offentlighet 1961) är det offentliga rummet i liberal mening knutet till en viss geografisk och historisk situation så som framsprunget ur den urbana borgerlighetens framväxande hegemoni. Han ser det uppstå ur samtalet i salongen för att sedan förflyttas ut till kaffehus, klubbar, parker, museer och andra institutioner - men trots detta rumsliga ursprung är det i egentlig mening en kommunikativ och medial modell Habermas beskriver, framför allt framburen av medierna. Det offentliga rummet/sfären handlar här inte längre om en direkt politisk makt utan utgör en förutsättning för att utöva kritik av makten - att hålla staten ansvarig för beslut. Denna modell kan ses som principiellt grundläggande för den liberala kapitalistiska demokratin: föreställningen om det offentliga rummet som en sfär fri från ekonomiska och politiska särintressen och tillägnat ett kritiskt och upplysande samtal (jfr public service ). Det finns emellertid många problem med Habermas modell som på ett anmärkningsvärt sätt brukar förbigås, och man kan säga att det är kritiken mot Habermas som medverkat till att utveckla en mer nyanserad och kritisk förståelse av det offentliga rummets villkor. För lika lite som antikens polis är detta en sfär i verklig mening tillgänglig för alla: den bygger på ett system av exkludering, behörighet och kvalificering beträffande vem som tillåts tala om vad. Man kan inte heller tala om ett offentligt rum, utan om en uppsättning av olika rum och offentligheter. Exakt hur relationen ser ut mellan 2
det fysiska rummet och det mediala rummet är ett intressant ämne; till exempel hur sociala rum och utbyten på internet manifesteras i och påverkar händelser i stadsrummet (och tvärtom). Det finns ingenting som tyder på att internet övertagit stadsrummets betydelse, utan det ska snarare ses som inskrivet i en mycket komplicerad geopolitisk/teknologisk struktur. I relation till det privata Privat och offentligt förutsätter varandra och ingår i en ömsesidig samverkan. De flesta kulturer förefaller ha något slags motsvarighet till denna åtskillnad: ute/inne, synligt/osynligt, bostad/gata etc. vilken inte sällan är könsladdad. Det är viktigt att se relationen mellan privat och offentligt som en ständigt pågående förhandling, snarare än två strängt åtskilda sfärer. Att känna sig hemma i staden är kanske att uppleva (som Johan Asplund en gång föreslagit) ett tilltal, ett slags meningsfull intimitet som skapar en känsla av delaktighet i en större helhet. På en politisk nivå kan man också konstatera att det är genom att saker och ting blir offentliga som allvarliga oförätter kan hindras, t ex våld i hemmet och arbetet (dvs. på platser som tidigare varit förbehållna det privata ). Såväl journalistik som konst kan ses som metoder att föra fram saker i ljuset - att offentliggöra förhållanden - vilket också innebär att skapa offentliga frågor: det här angår, bör angå, alla. Följaktligen kan man också hävda att vissa saker angår ingen, dvs. är eller bör vara privata. Det är enkelt att se hur kommunikationsteknologier, medier och övervakningsmetoder bidragit till att upplösa och förvirra denna åtskillnad. Om det offentliga rummet håller på att förintas, så som det ofta hävdats, så innebär det att också idén om det privata urholkats, - man kan därför fundera på om en annat slags skillnad har uppstått och hur den kan benämnas i stället. Hannah Arendt menade att distinktionen mellan privat/offentligt förskingras i och med det moderna massamhället och istället ersätts av det intima/det sociala, vilket hon ser som en förlust av det i verklig mening politiska. Denna omvandling av skillnader är inte självklar men intressant att analysera i förhållande till internet. Vad innebär det att det mest intima - dagboken - görs allmänt tillgänglig; att ungdomar får betalt för att chatta med sina vänner på nätet om nya produkter? Enligt Arendt innebär det sociala att hemmet invaderar offentligheten, vilket är liktydigt med en trivialisering och kommersialisering av dess innehåll. Här kan också påminnas om att den etymologiska roten till ekonomi är oikos (hushåll) och att ekonomins utbredning till att omfatta snart sagt alla livets dimensioner kanske är modernitetens mest utmärkande drag. Det offentliga stadsrummet När vi talar om det offentliga rummet i relation till staden menar vi oftast gator, torg, parker, kanske också museer, caféer, varuhus och gallerior - platser där det förs ett offentligt liv. Inom urbansociologisk forskning urskiljer man torget, gatan och caféet som tre olika slags modaliteter med olika innebörd beträffande sociabilitet och samvaro. Den politiska dimensionen är emellertid 3
oftast underordnad, även om det förs en bitvis upplyst diskussion om följden av privatiseringar, förvisningar av icke-önskade inslag/personer, övervakningsanordningar, begräsningar och förbud. Inom planeringssammanhang talas ofta om det offentliga rummet som en mötesplats, ett vardagsrum eller en scen - men i praktiken kan det röra sig om rum som framför allt är ett slags trivselskapande bakgrund för konsumtion. Om man betänker dess borgerliga ursprung (efter Habermas) är detta egentligen inte förvånande: föreställningen om den kritiska upplysta politiska allmänheten har ju kallats en fantom, medan kunden - som föds samtidigt, ur samma liberala idégods - i högsta grad är levande. Likafullt är det offentliga rummet fortfarande både en garant för och en manifestation av grundläggande samhälleliga värden - det bör rätteligen inte tillåtas domineras av ett intresse eller behov (vare sig det utgörs av trafik eller handel). Kontinuitet och tillgänglighet är mycket viktiga principer, även om det rör sig om olika slags rum, förhandlade ur olika intressen, med olika betingelser. Många menar nämligen att det offentliga rummets skick och funktion är ett absolut mått på civilisation, en för staden bärande struktur vid sidan av bostadsförhållanden, relationen mellan produktion/konsumtion och infrastruktur. Här ska också understrykas att det offentliga rummet är direkt knutet till staden - det är ett urbant begrepp; jfr polis och res publica - varför förändringen av stadsrummets form, innehåll och liv är direkt avhängiga centrala historiska processer som individualisering, demokratisering och urbanisering. Alla de nära och avlägsna krafter som skapar och skapas i staden tenderar alltså att framträda och bli synliga i stadsrummet (dvs. om de inte redigeras bort till följd av insatser för stadsrummets homogenisering, idag vanligt förekommande ). Stadsrum och allmänning I svensk lagstiftning är det offentliga rummet (allmän plats) knutet till tillgänglighet och bruk. Platser som är i enskild ägo kan alltså upplåtas åt allmänheten och kan därmed ses som offentliga, om än kanske bara under vissa tider. Överhuvudtaget är tiden en viktig och förbisedd aspekt i denna diskussion; platser kan annekteras för olika ändamål och tjäna olika syften för olika människor vid olika tidpunkter på dygnet. De friheter och rättigheter allmänheten åtnjuter på allmän plats är emellertid i demokratisk mening grundläggande och kan, enligt vissa källor, inte underordnas fastighetsägarens intressen; man har alltså rätt att dela ut flygblad eller lägga sig att sova i en shoppinggalleria utan att bli bortkörd av vaktbolaget. Men denna fråga är juridiskt komplicerad, också för att dessa rättigheter och friheter samtidigt kan hamna i konflikt med andra lagar (brottsbalken, störande av allmän ordning etc.). Poängen här är emellertid följande: idén om tillgänglighet och bruk är mycket gammal och kan ses som utgående från en förindustriell kultur, nämligen i allmänningen. Allmänningen utgjorde en del av det kollektiva brukandet av marken och ägdes av bysamfälligheten - här hade också marginella existenser, de kringvandrande och jordlösa en överlevnadsnisch. Överlag kan man också se hur det är på platser utanför 4
stadsmuren/gränsen som olika slags förändringsprocesser uppstått och gradvis vunnit kraft för att så småningom förändra systemet på insidan. Detta utanför är alltså något annat - ett annat slags rum - än det offentliga, ordnade och sanktionerade stadsrummet (polis) innanför de bevakade murarna. Det är intressant att se hur allmänningens idégods lever kvar i den svenska allemansrätten - vi har inte svårt att förstå naturen som allas och ingens, men svårare att förstå stadsrummet på samma sätt, dvs. som just i den meningen betingande ett principiellt värde. Således, om allmänningen betecknar en idé om tillgänglighet, regellöshet, samexistens, gemensamt bruk etc. så har det urbana offentliga rummet ett delvis annat innehåll: ljus, frihet, rättighet, kritik, förnuft - allt utgående från föreställningar om staden som ett utbyte mellan människor, vilket givetvis även är av ekonomisk natur. Det förefaller som om föreställningsförmågan kring vad som utgör ett värde är bunden till idén om hemmet, det privata, det överblickbara, igenkännbara och kontrollerade - medan värdet av en utsida, en sannskyldig offentlighet där vi konfronteras med andra, med skillnader och olikheter, inte har någon vedertagen hemortsätt eller låter sig gestaltas lika lätt. En förnyad relevans I min mening är det offentliga rummet visserligen en mycket problematisk konstruktion men likväl oumbärligt i sin kapacitet att på en gång befrämja gemenskap och individualitet, kritik och framträdande - här finns politiska dimensioner som saknas i föreställningen om allmänningen. Föreställningen om ett för alla lika gemensamt och delat rum måste upprätthållas, även om det i verklig mening inte kan finnas eller någonsin har funnits. Som Bruno Latour konstaterat är idén om tinget - det första politiska rådslaget - bunden till det faktum, inte att vi alla är överens, utan att vi tycker olika. Demokratin framstår därmed inte primärt som betingad av konsensus, utan som en form av konflikthantering. Därmed kan man säga att en av stadsrummets viktigaste funktioner är att försätta olikheter i kontakt med varandra på ett åtminstone visuellt och fysiskt plan: det är inte så mycket ett medium för samtal, som en källa till information om hur samhället och samhällskrafterna faktiskt ser ut. Detta öppnar upp frågan vad vi i så fall gör med den informationen - varmed bara kan konstateras att det offentliga rummet ständigt konfronterar oss med samhällets grundfrågor. Så man kan fundera på vilka värden som ett vanligt gaturum eller torg betecknar, vad som framträder (och inte framträder), vad man kan och får göra, och varför. Hur formas vi som människor i stadsrummet, vilken människosyn ligger bakom? Vad är den symboliska betydelsen av höga entréavgifter till statliga museer? Har caffè latte-kulturen i Stockholms innerstad fortfarande en politisk betydelse, och i så fall vilken? Hur ser förutsättningarna ut för att konfronteras med främlingar, eller för att åtminstone bli varse att alla inte är som jag? Vilka funktioner är viktiga att dela i staden, i en tid när alla har egen tvättmaskin och snart sagt egen tennisbana? Ur ett urbansociologiskt och ekologiskt perspektiv förefaller det högst rimligt att åter börja tala om att dela rum och resurser, och därmed har det offentliga rummet fått en förnyad relevans.